Kategoriarkiv: försvar

En betraktelse över den försvarspolitiska mandatperioden 2014-2018: Putin, pengar och personalförsörjning

Snart är det allmänna val. Det är dags att summera den försvarspolitiska mandatperioden, lära sig av vad som hände (och inte) och förbereda nästa.

Ni minns hur det började, 2014? Den nya regeringen hade ännu inte kommit på plats när en kränkning av svenskt luftrum genomfördes av en rote ryska SU 24 söder om Öland. Snart var det dessutom dags igen, men denna gång under ytan. Peter Hultqvist (S) var nytillträdd försvarsminister när Operation Örnen drog igång i Stockholms skärgård. Att statsministern, försvarsministern och överbefälhavaren stod tillsammans på en av presskonferenserna var en viktig markering både nationellt och internationellt, men det illustrerade också Hultqvists vilja att förbättra relationerna mellan Försvarsmakten och departementet – en ambition som även manifesterades genom det okonventionella tillika kloka valet av statssekreterare, dåvarande chefen för ledningsstaben och Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand.

På Helgandsholmen fick försvarsutskottet (FöU) en rad nya ledamöter och en ny ordförande i den mångårige försvarspolitikern Allan Widman (L), som intressant nog representerar ett parti som stått utanför försvarsöverenskommelser och samarbeten med regeringen under mandatperioden, vilket har skapat en intressant dynamik i relationerna mellan utskottet (eller i alla fall Widman) och regeringen.

Försvarsberedningen låg i träda efter en uppseendeväckande överlämning av sin rapport innan valet och någon ”försvarsgrupp” fanns ännu inte på kartan. Däremot hade en nymodighet uppstått, nämligen det säkerhetspolitiska råd som regeringen inrättade i samband med ubåtsjakten i skärgården och som då och då under perioden har väckt frågor kring bland annat sin funktion. Kansliet för krishantering hamnade på justitiedepartementet (Ju) istället för statsrådsberedningen och frågor om civilt försvar flyttades också, enkelt uttryckt, till Ju från försvarsdepartementet. Sedermera blev det ministerbyte då Morgan Johansson (S) blev både justitie- och inrikesminister i efterdyningarna av Transportstyrelseskandalen.

Hultqvist etablerade snabbt en popularitet som kom att bestå under perioden och som i sinom tid – det är ett år sedan nu – skulle rädda honom från den misstroendeförklaring som skördade Anders Ygeman. Han använde sig av sina erfarenheter som förutvarande ordförande i FöU, då han ofta kritiserade regeringen för att ”skönmåla” tillståndet i Försvarsmakten, och mejslade ut en linje som handlade om att välkomna klarspråk och rent allmänt låta folk förstå att han menade allvar med försvaret. Det gick hem i stugorna och i Försvarsmakten och stukade framförallt Moderaterna på ett sätt som höll i tills dess att de genom Hans Wallmark tog tag i försvarspolitiken (för att travestera en aktuell valslogan).

Fyra år går fort och Hultqvist hade ett försvarsbeslut att genomföra. Det kommande försvarsinriktningsbeslutet skulle fattas under våren 2015, för att omfatta åren 2016-2020. Förberedelsearbetet drogs igång och försvarsministern efterfrågade uppriktiga underlag från Försvarsmakten

– Jag vill ha en klar redovisning av tillståndet i det svenska försvaret. Har vi en realistisk bild av hur det ser ut i dag, då har vi också en plattform när vi ska gå vidare. Därför är det viktigt för att stämma av läget i Försvarsmakten: vad är våra styrkor och våra eventuella svagheter? Hur ser arvet ut efter den borgerliga regeringen? Det är viktigt att få en analys av plus och minus. (SvD 141017)

Genom Försvarsmaktens svar några månader senare tydliggjordes klyftan mellan resurser och inriktning. Försvarsmakten skrev bland annat i sitt underlag att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, menande myndigheten. Redovisningen var svårsmält och insatta anade konturerna av ett underlåtenhetsberg som skulle ta tid att klättra över, särskilt som förhoppningarna var höga på att politiken snabbt skulle komma till rätta med bristerna. Uttalanden från Hultqvist i sin tidigare oppositionsroll, om de borgerliga partiernas aviserade budgetökningar som ”puts i marginalen”, bidrog till förväntningarna.

Regeringsskiften erbjuder en möjlighet att byta inriktning och göra upp med tidigare beslut och hantering, men i försvarspolitiken är det ofta mycket långa processer mellan beslut och till exempel ett förbandssatt materielsystem. Detta i kombination med att de breda majoriteternas politik inom området innebär att de flesta har varit inblandade och därmed ansvariga för vad som varit, vilket har sina uppenbara fördelar men även innebär en hämmande effekt på omtag tills dess det etableras ett slags konsensus om att vända blad. Det medför i sin tur att man aldrig kan virvla in på försvarsdepartementet och vädra ut och idka fullständig barmarksplanering när en ny politisk ledning tar plats. Det så kallade ”arvet” antar många skepnader och lägger sordin på äventyrligheter (samt hejdar förvisso en och annan vansinnighet).

Hultqvists första försök att skapa en gemensam blid av tillståndet i Försvarsmakten kom att bli inledningen på den återkommande frågan under mandatperioden om hur stort glappet egentligen är mellan den försvarsmakt som är beställd och de resurser som följt med besluten? Att tränga in i försvarsekonomin – som närmast är utformad för att vara omöjlig att begripa – är det få som gör på ett grundligt sätt. Detsamma gäller spårbarhet mellan tillförda resurser och försvarseffekt. Allt mer är hemligt i Högkvarterets underlag, till exempel redovisningarna av personal i budgetunderlagen, vilket inte underlättar annat än spekulationer. Annat är mer självklart dolt, till exempel förmågan i krigsförbanden, men det gör det också svårt att utvärdera utvecklingen bakom högtidstal och retorik.

Från vad som kändes som en armkrok mellan försvarsdepartementet och Försvarsmakten i mandatperiodens början, har det varit tilltagande gnissel i relationerna. Enkelt uttryckt är politiken irriterad på myndighetens överplanering och ekonomiska underlag som snabbt anses obsoleta. Det spretar också allt mer mellan de önskvärda inriktningarna och ambitionerna för verksamhetens mer långsiktiga utveckling. Från Försvarsmakten brottas man å sin sida med att inrymmas i en prolongerad ekonomi – i avsaknad av nya besked – som innebär svåra hugg i verksamheten främst under 2019. Den offentliga bilden av satsningar på försvaret går inte ihop med hur det står till ute på förbandsnivå. Detta blir också en kommunikationsutmaning för ÖB, som är i stort behov av att rekrytera personal till en verksamhet som ska kännas allmänt pågång, utöver att hålla modet uppe i den befintliga organisationen. Då vill han inte fastna i en krisbild av verksamheten – samtidigt som det inte blir några större resurstillskott om bristerna inte blottas. Till detta kommer en intern balansgång som heter duga, mellan vad som kan uppfattas som skönmålning (och som omedelbart får alla stridslystna, fast på fel sätt), behov av goda relationer med politiken och budskap som väcker opinioner men som samtidigt riskerar skapa destruktiv vanmakt över bristernas omfattning. Lägg därtill att ÖB är en del av både det psykologiska försvaret – försvarsviljan – och tröskeleffekten gentemot främmande makt.

Hur ska man som myndighetschef få fram att det har skett ett generellt lyft jämfört med ett antal år sedan, att medarbetare som är hårt arbetstyngda uträttar stordåd som innebär att den operativa förmågan faktiskt höjs. Samtidigt som de som var med innan den stora svackan blir förbryllade över uttalanden om att vi är i god form jämfört med tidigare och omedelbart spritter till på grund av muskelminnen från skönmålningstiden. De som tillkommit efter Rysslands återtag konstaterar dessutom att förmågeklyftan ökar mellan oss och eventuella motståndare, eftersom de så att säga springer snabbare.

Sammanfattningsvis handlar det om att kombinera budskap om att i en jämförelse med oss själva det senaste decenniet, lite drygt, har det skett en uppryckning inom en rad områden, men att vi i jämförelse med andra halkar efter, trots det som i offentligheten måste uppfattas som samsyn om att satsa på försvaret.

Ett område som alla inblandade identifierar som avgörande framåt är personalförsörjningen. Peter Hultqvist intresserade sig för detta under sin tid som ordförande i FöU, både utifrån resultatet av rekryteringen och hans motvilja mot Alliansregeringens beslut att lägga plikten vilande. Han sade bland annat att en tryggad personalförsörjning över tiden är ”den enskilt viktigaste förutsättningen för att Försvarsmakten ska få en erforderlig operativ förmåga”. Den första åtgärden inom området, december 2014,  blev att fatta beslut om att åter börja kalla in krigsplacerad personal för repetitionsutbildning. Hultqvist hade ytterligare planer. Som bekant var ett av resultaten i den försvarsöverenskommelse som ledde fram till försvarsinriktningsbeslutet 2015 att se över personalförsörjningssystemet. Jag hade förmånen att leda den utredning som tillsattes och den 28 september 2016 lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning SOU:n En robust personalförsörjning av det militära försvaret till ministern. Redan den 2 mars 2017 beslöt regeringen, i enlighet med utredningens sportiga tidsplan, att totalförsvarspliktiga kvinnor och män ska vara skyldiga att genomgå mönstring och fullgöra grundutbildning med värnplikt. Skyldigheten att genomgå mönstring gällde därmed från 1 juli 2017 och skyldigheten att genomföra grundutbildning med värnplikt från och med den 1 januari 2018. Beslutet om att åter tillämpa plikten kommer vi att minnas från mandatperioden, men personalförsörjningsutredningen var bara en av flera utredningar och ett annat område som det har vänts stenar inom är materiel och logistik, vilket kommer göra beständiga avtryck i nästa försvarsinriktningsbeslut.

Tillbaka till hösten och vintern 2015. Under hösten lades Hultqvistdoktrinen en 1 oktober 2015 fick Sverige en ny överbefälhavare när Micael Bydén tog över efter Sverker Göranson, som lämnade efter sex år i hetluften (han reflekterade över sin tid som ÖB i ett samtal på Försvarspolitisk Arena i Almedalen samma år). För övrigt var det belysande för sakernas tillstånd att utrikesminister Wallström kallade upp ambassadör Tatarintsev för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenterades.

Den 10 december beslöt regeringen att Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och övriga berörda civila myndigheter skulle återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Det motiverades med ett försämrat omvärldsläge och de ökade osäkerheterna i närområdet. Beslutet kommer helt säkert att ses som en milstolpe när försvarspolitiken beforskas i framtiden.

Lite senare samma månad bjöd försvarsministern in de partier som stod bakom Försvarsberedningens rapport till samarbete kring kommande inriktningsproposition. Han sökte en bred majoritet. Under ledning av statssekreterare Salestrand arbetades fram en överenskommelse som även omfattade förstärkningar av försvarsekonomin. Den lade också grunden till den inriktningsproposition som riksdagen fattade beslut om i början av sommaren. En bred majoritet var således ett faktum, även om Liberalerna lämnade förhandlingarna, och sånär som på frågan om svenskt medlemskap i NATO (Centerpartiet ändrade uppfattning till förmån för alliansanslutning i september 2015) rådde det inte några större oenigheter kring Hultqvists huvudinriktningar: Att öka den svenska nationella militära förmågan, inklusive förstärkt militär närvaro på Gotland, att med utgångspunkt från en militärt alliansfri position fördjupa internationella samarbeten samt att bygga upp ett för tiden relevant totalförsvar.

I och med överenskommelsen såg en ny försvarspolitisk gruppering dagens ljus. I syfte att vårda aprilöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle en grupp, Försvarsgruppen, fortsättningsvis samråda om frågor som gällde överenskommelsen. Kristdemokraterna hoppade av samtalen i augusti 2017 på grund av försvarsekonomin och står nu vid sidan av L på en egen sida inom alliansen.

2016 kom ett nummer av Försvarets forum (05/2016) som fick ögonbrynen att höjas på olika håll, både internt och externt. I en intressant intervju med arméchef Engelbrektson, flygvapenchef Helgesson och marinchef Nykvist, elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet, sade arméchefen bland annat:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Och flygvapenchefen preciserade:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 2017 presenterade statsminister Stefan Löfven en lika efterlängtad som fördröjd nationell säkerhetsstrategi.  Vid konferensen meddelade också försvarsministern att han återstartar Försvarsberedningen och att beredningen skulle påbörja arbetet med att ta fram en försvars- och säkerhetspolitisk rapport till regeringen. Hultqvist berättade också att han hade utsett riksdagsledamoten och förre försvarsministern Björn von Sydow till ordförande, vilket togs emot positivt i alla läger. Försvarsberedningen inledde arbetet med rapporten Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 som presenterades strax före jul 2017. Den har utgjort en totalförsvarsbibel sedan dess. Innan dess (i augusti) kom dock regeringen överens med Moderaterna och Centerpartiet om ytterligare resurser till det militära- och civila försvaret (ytterligare 2,7 miljarder kronor per år 2018-2020). En annan sak vi minns under den hösten är såklart försvarsmaktsövningen Aurora 17.

Under våren 2018 var det stor fermitet i Totalförsvarssverige, bland annat med kunskapshöjande övningsverksamhet inom civilt försvar genom SAMÖ 2018. 2020 är det åter dags för försvarsmaktsövning, men då genomförs också för första gången på mycket länge en nationell totalförsvarsövning – något att se fram emot med skräckblandad förtjusning! Helt säkert har vi kommit en bit på vägen då. Resurser har tilldelats. Beslut har fattats och många människors gedigna arbete och engagemang- både på den civila och militära sidan – har bidragit till det trendbrott som (i vid mening) försvarsfrågan och motståndskraften har genomgått. Men återigen, förmågegapet ökar relativt vår omvärld och det kommer krävas mer resurser, mer utbildat folk samt spetskompetens i internationell konkurrens, inte minst inom informationssäkerhetsområdet, än vad de flesta partier både vill och hoppas.

Senast den 14 maj 2019 ska Försvarsberedningen lämna sin andra rapport inför försvarsinriktningsbeslutet 2020. Nästa regering och försvarsminister har att hantera förberedelserna och propositionsskrivandet, samt att få beslutet genom riksdagen. I beredningens anvisningar ingår att redovisa möjliga effektiviseringar och konsekvenserna av förslagen inklusive uppskattade kostnader samt föreslå hur dessa ska finansieras. Minnesgoda försvarsintresserade minns mantrat ”krona för krona” från svunna tider. En ny regering bör omedelbart skrota detta krav. Försvarsberedningen ska lägga fram vad man anser behövas och motivera varför. Det kan inte ankomma på beredningen att uppfinna nya inkomstkällor för att säkerställa sina förslag.

Innan jag övergår till några frågeställningar som blivande beslutsfattare inom försvarsområdet bör fundera över, tänkte jag damma av något som försvarsministern sade i sitt tal under  Sälenkonferensen 2016 och som känns sällsynt passande inför ett val:

En påminnelse till alla som nu bär ansvaret och ett budskap till eventuella framtida beslutsfattare i lokalen är: gör inga tvära kast inom försvarsmakten. Satsa på stabilitet och långsiktighet. Inse att världen kan förändras snabbt. Sol idag, kan vara mörker i morgon. Gör inte om tidigare misstag. Det går snabbt att rasera, men tar lång tid att bygga upp. Stå med fötterna på jorden!

Några frågor för en ny (eller nygammal) politisk ledning

  • Minns Hultqvist underlagsbeställning till Försvarsmakten i början av mandatperioden (se ovan). Försök uppnå en gemensam lägesbild med Försvarsmakten, inklusive myndighetens skarpa prioriteringsförslag inom ramen för den ekonomi man som försvarsminister bör ha fått mandat för av sin statsminister.
  • Om övningsverksamheten fortsatt ska sägas vara prioriterad och uttryckas som en signal till omvärlden om att vi tar försvarsförmågan på allvar (vilket sägs från politiskt håll), hur ska i så fall eventuellt inställd övningsverksamhet tolkas? Med andra ord: Säkerställ omedelbart pengar, även för 2019.
  • I Ryssland genomförs ett resolut arbete för att, slarvigt uttryckt, kunna koppla loss viktiga funktioner och system från internet. Det illustrerar indirekt den egna viljan och förmågan att kunna ställa till elände i samhällsviktiga verksamheter, vilket även har visat sig tex genom larm i USA om intrång inom energisektorn. Sverige måste ta något slags nationellt grepp om kompetensförsörjning inom våra vassaste förmågor. I det ingår att säkerställa spetsen inom informations- och underrättelseområdet. Det handlar utöver eget beslutsstöd om att ha valuta för den helt avgörande internationella ”byteshandeln” för inflytande och egna behov.
  • Den nationella säkerhetsstrategin: Ställningstagande till eventuell revidering och operationalisering del II.
  • Hur optimerar vi det svenska systemet för beslutsstöd (och beslut) i regeringskansliet? En central fråga (inte minst kopplat till totalförsvarsplanering, gråzon och att hantera högre konfliktnivåer etc.) är behovet av helhetsbild när det gäller risker, sårbarheter och hot. Det kommer aldrig finnas En Enda Allomfattande Lägesbild, men det kan inte heller vara så att alla stuprör ska leda direkt upp till statsminister. Att räkna med att man alltid kan haka på informationsflödenas hängrännor först när krisen är ett faktum är onödigt optimistiskt. Vid sidan av mer långsiktiga frågor om myndighetsreformer och så vidare, där bra material finns i Försvarsberedningens senaste rapport, måste nästa regering veta hur man vill säkerställa hantering av gråzon och högre konfliktnivåer här och nu.
  • Apropå skogsbränderna: MSB talar förtjänstfullt mycket öppet om hur myndigheten tänjde rejält på sitt nuvarande mandat. Det är intressant eftersom det rörde sig om en kris helt inom myndighetens traditionella ansvarsområde, utan några andra större samhällsstörningar – och framför allt utan de betydligt mer utmanande politiska dimensioner som ett mer eller mindre kvalificerat antagonistiskt angrepp skulle medföra. Med andra ord: Hur ska vi ha det med det geografiska ansvarsområdet på nationell nivå? Vad kan, och vad ska, delegeras till myndigheter?
  • Tre viktiga utredningar är pågång och kommer att levereras under kommande mandatperiod: Näringslivets roll i totalförsvaret, frågan om ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar samt ny myndighet för psykologiskt försvar (regeringen beslutar om kommittédirektiv för de två sistnämnda vid dagens regeringssammanträde). Nu gäller det att säkerställa att arbetet inom dessa områden fortsätter under utrednings- och remisstid, så att arbetet inte stannar av i osäkerhet om vad som komma skall.
  • Hur undviker vi att hamna i åtgärder och investeringar utifrån ”most preferred threat”, som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska behov och överläggningar i partiledarkretsen?
  • Hur stöttar politiken och hur effektuerar Försvarsmakten en organisation och en inställning hos alla berörda, som går från fredseffektivitet till att tillväxa (med allt vad det innebär, från frågor om infrastruktur till resurser och behov av delegerad makt)?
  • En försvarsminister vinner inga större opinionssegrar genom att kanalisera resurser till forskning och utveckling, men det ska man göra ändå. Punkt.
  • Allianspartierna är överens om att Sverige ska bli medlem av NATO. På motsatt sida står S, MP, V och SD. Hur kan man mejsla ut en minsta gemensam nämnare som anammar Finlands formuleringar om att det är en option? (Ja, det är en fråga för utrikesministern, också.)
  • Hur ska vi förhålla oss till begreppet det nya normaltillståndet? Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Detta och formuleringar om bedömt säkerhetspolitiskt läge m.m. måste samordnas bättre mellan företrädare för olika centrala verksamheter (läs: den strategiska kommunikationen måste skärpas upp).

Till sist. PJ Anders Linder skrev för några år sedan att Sverige, till skillnad från andra länder

valde att satsa på upphetsning istället för upprustning

Det är en beklämmande sann beskrivning av hur svensk offentlighet ofta fungerar i stort och hur politiken beter sig inom en rad områden. Inom försvarsområdet har upphetsningen lett till ett så kallat trendbrott, vilket vi ska vara glada för. Men det räcker inte. Det är inte vi själva som bestämmer om tröskeleffekten är tillräcklig. Vi kan däremot bestämma vilken motståndskraft och krigsduglighet som är rimlig att betala för, bygga upp och systematiskt arbeta oss fram till det.

År 2000 avsatte vi 1,8 % av BNP till försvaret, med den hotbild som rådde då. Nu är vi nere på cirka 1 % och har marinerat oss så grundligt i dessa nivåer att vi hissnar lite när det talas om belopp uppemot 8-10 miljarder om året för att få nuvarande ambitionsnivå finansierad  – i rådande säkerhetspolitiska läge.

Den gångna försvarspolitiska mandatperioden har präglats av Putin, pengadiskussioner och personalförsörjning. Mycket talar för att det även gäller 2018-2022. Min förhoppning är att kommande mandatperiod ska genomsyras av något som är mycket viktigt för att alla ambitioner och uppfordrande ord ska få genomslag i praktiken: Att vi går från fredsrationalitet till operativ effekt och motståndskraft i vårt sätt att tänka och agera.

Epilog

Denna text utger sig naturligtvis inte för att vara en heltäckande redogörelse för mandatperioden. En rad beslut och händelser saknas. Syftet är bara att ge en mycket övergripande bild av vad som hände och var vi befinner oss inför kommande fyraårsperiod.

Till vad ska vi ha försvaret?

Igår hade jag glädjen att medverka i ett seminarium under rubriken ”Till vad ska vi ha försvaret?” arrangerat av Folk och Försvar.

Mitt enkla och raka svar är att vi ska ha det till att kunna ha ihjäl de som politiken bestämmer. Det är just detta som är Försvarsmaktens yttersta existensberättigande. Allt annat kan andra myndigheter göra eller få uppgiften att organisera sig för.

Nu är det så att detta existensberättigande kan man tycka olika om. Om man är konsekvent pacifist är det såklart inget säljande argument, tvärt om. Och om man tycker det militära försvaret av Sverige med fördel ska läggas ner, samtidigt som man tycker världssamfundet måste kunna ingripa med vapenmakt i sin skyldighet att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten, ja då är man inte heller helt bekväm även om man oftast landar i ett bejakande längst ut i den logiska kedjan. Det är få som tycker det är rimligt att någon annan alltid ska sköta det man efterfrågar.

I resonemangen kring FN:s skyldighet att skydda (R2P) och internationella militära insatser finner vi ett dilemma: Hur kan vi någonsin uppnå en avrustad värld om vi måste utrusta och öva oss för att ingripa militärt i dagens konflikter? Jag har inget självklart svar på det, men jag vet att nu levande generationer har ansvar för varandra och att det är omöjligt att tänka sig att man ska offra en befolkning med argument om att den globala nedrustningen kräver det.

Följaktligen kan man enas kring Försvarsmaktens kärnuppgift – väpnad strid – vare sig man är nationellt eller internationellt inriktad.  Det låter enkelt så långt, men ungefär där börjar problemen. Det kan nämligen betyda precis vad som helst så länge som förmågan inte används för försvar av territoriet.

Tidigare i historien har det militära försvaret, vid sidan av denna uppgift, haft en identitetsskapande och kanske rentav sammanhållande effekt i det svenska samhället. Vi håller på att glömma bort det, men Sverige var tidvis det land i världen som satsade mest per capita på försvaret efter USA, Sovjetunionen och Israel. Ja försvarsfrågan rentav genomsyrade samhället i en tid då vi skulle klara invasionsförsvar i tre riktningar samtidigt tills västlig hjälp anlände. Att värna totalförsvaret var att värna det svenska samhället, teknologiska framsteg och demokratin. Alla (män) var inblandade och uppgiften tydlig.

Sverige var en vapensmedja där många män genom värnplikten skaffade sig en slags militär identitet, vilket ytterst möjliggjorde till statens alla åtgärder som motiverats av alliansfrihets- och neutralitetsskäl, inte minst inom teknik och vetenskap. Redan välfärdssamhällets reformteknokrater tog spjärn mot argumentet att vi enbart kan lita till oss själva och skapade på så sätt kollektivt stöd för hisnande satsningar på militärindustriella projekt. Det är inte konstigt att den identiteten sitter hårt i svenskarna och att många undrar vad i hela friden den svenska Försvarsmakten har i Afghanistan att göra när Ryssland mullrar och det fasta kustartilleriet är utan bemanning.

Andra kanske inte har sådana reflexer utan trivdes helt enkelt bättre under den icke förpliktigande perioden mellan murens fall, Lissabonfördraget och solidaritetsförklaringar hit och dit. Nu skulle det ju inte bli krig mer – så dum kunde ingen vara – och vi behövde inte heller rycka ut till någon annans försvar. Vi uppehöll oss vid att diskutera hur lite medlemmar av NATO vi egentligen var istället för att formulera vad Sverige skulle bidra med i det Europa som drog in frisk luft när kärnvapenhotet vädrades ut.

Kort sagt visste vi inte riktigt vad vi skulle med försvaret till. Jag minns när Stefan Sauk för sisådär femton år sedan berättade om ett samtal på ett tåg, han hade hört en plutonchef berätta att han numer kallas produktionsledare och förbryllad ställde han sig frågan om inte längre hela grejen med försvaret var att man skulle kunna föra väpnad strid?

Att avrusta helt var det ändå få som ville och frågan blev därför mot vem och var skulle Sverige försvara sig, och där någonstans påbörjades en snårig men helt nödvändig resa: Vad är vi nu för land, egentligen, när vi har generationsväxlat identiteten från att det är att vara svensk att ha ubåtar runt kusten och jaktplan mullrande över huvudet, till att staten misstänks se samma symboler som uttryck för ett särintresse? I denna fråga uppstår glappet mellan vad som folk tycker sägs i offentligheten, och vad man upplever görs och klaras av.

Budgetpropositionen kom alldeles nyligen och där står det vad vi ska med försvaret till:

Målet för det militära försvaret ska vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta sker genom att hävda Sveriges suveränitet – som intressant nog sägs vara ”en förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet”, värna suveräna rättigheter och nationella intressen. Försvaret ska också förebygga och hantera konflikter och krig samt skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila myndigheter.

Det står också – nytt för i år – att

Försvarsmakten ska vara utformad och dimensionerad för att kunna försvara Sverige och främja svenska intressen.

och vidare på samma spår att

Regeringen vill framhålla att närområdesperspektivet är centralt för försvarspolitiken samt för försvarets inriktning och dimensionering.

Men vad är då dessa svenska intressen? Vi får gå till Försvarsberedningens senaste rapport:

Grundläggande intressen är att upprätthålla och säkra Sveriges välstånd, trygghet och säkerhet. En världsordning med sin grund i folkrätten, för att uppnå fred, frihet och försoning, samt ett stabilt och förutsägbart närområde, är svenska intressen. Vi vill upprätthålla och säkra vår försörjning, handel samt bi- och multilaterala relationer och institutioner. Demokrati och mänskliga rättigheter är fundamentala drivkrafter för frihet och fred. Dialog, samarbete och integration främjar säkerhet och utveckling.

Detta går ju att tolka precis hur som helst. Någon skulle säga att inget av detta är möjligt utan ett militärt försvar, medan någon annan skulle säga att en snabbinsatsstyrka av skickliga diplomater skulle vara en bättre investering och att om FM ska blandas in i alla dessa dimensioner skulle utrikespolitiken vara helt militariserad.

Och om vi går till formuleringarna om vad svensk säkerhetspolitik syftar till, nämligen att garantera landets politiska oberoende och självständighet, värna landets suveränitet, svenska rättigheter, intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning, då skulle man ju kunna dra slutsatsen att EU medlemskapet hotar detta politiska oberoende, för att inte tala om nordiskt samarbete och – gud förbjude – Natomedlemsskap.

Det är ju bara det att motsatsen så ofta beskrivs och betonas med all den tyngd man kan uppvisa: Det är i samverkan med andra säkerheten byggs. Vi ska ge och ta emot militärt stöd etc.

Om man sedan frågar sig hur Försvarsmaktens roll ser ut i respektive uppgift, hur ser det ut då? Bra fråga, skulle man kunna säga, det är inte konstigt att det mest konkreta som kan sägas är att vi ska ha ett omedelbart greppbart militärt verktyg, insatsberett varhelst men med fokus på närområdet – det är bara det att inte heller detta hänger ihop med vad som sägs och kommuniceras till allmänheten och det är ju därför en debatt om enveckasförsvaret väcker såna konvulsioner.

Allt detta leder mig fram till följande:

Det finns värden och intressen som är beständiga över tid och över politiska majoriteter, så länge som vi är en nation, och då oavsett om vi är en alliansfri nation eller ej. Om man inte i grunden tror på att en ensidig avrustning får med sig andra, särskilt mindre nogräknade stater man gärna vill avväpna, eller så länge som det inte finns en världsarmé, som dessutom helst inte ska ledas av nationer med andra världen än den fria världens, då finns det skäl att försöka forma en mer konkret militär stomme som helt enkelt ska fungera oavsett hotbild, aktuell inriktning eller tillfälliga opinioner.

Här har jag ändrat mig helt: Tidigare tyckte jag att en av försvarets viktigaste förmågor var att kunna krympa och växa (helst krympa) men jag har funnit att det bara innebär en ständig kamp om hotbilder istället för förmåga, om tillfällig dimensionering och inte systemeffekt. Den flexibilitet som verkade utvecklas mest framgångsrikt, var att kunna beskriva verksamheten och behoven på ett sätt som bäst parerade rådande ekonomi eller hotande svarta hål.

Jag menar att vi måste ha en nationell säkerhetspolitisk idé om hur vi säkrar alla de intressen som beskrivs och vad som är Försvarsmaktens roll i det. En idé som medborgarna förstår på samma sätt som det svenska ganska genommilitariserade samhället gick att förstå på den tiden – oavsett vad man tyckte om det. Detta är en nödvändighet för att öka förståelsen för hela idén med försvarets internationalisering och varför vi bör ha höga ambitioner när det gäller att bidra till internationell krishantering. Vi behöver en Försvarsmakt som i grunden inte är hotbildsstyrd och som hänger ihop som ett fungerande system.

Grunden för hur de flesta relationer fungerar och utvecklas är trovärdighet, från mellanmänskliga till mellanstatliga, på alla nivåer. När är man då trovärdig? Ja om de mål man deklarerar anses motsvaras av den förmåga man har eller anses ha, och med förmåga menas både vilja och resurser. Så länge vi är fast i en försvarspolitisk debatt om vem som har mest fel är alla förlorare och vi tappar tempo och får tunnelseende i en värld som just nu stöps om snabbare än vi begriper.

De operativa kraven på Försvarsmakten är svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta. Till detta kommer att den samlade försvarsförmågan omfattar många faktorer utöver den rent militära; politisk- och ekonomisk stabilitet, förmåga till beslutsfattande, samhällets samlade resurser, försvarsvilja samt hur livskraftiga relationerna ser ut med omvärlden. Vi fastnar av naturliga skäl i den operativa militära förmågan och just nu prövar vi den teoretiskt mot hur vår närmaste omvärld utvecklas, men vad vet vi om samhällets samlade förmåga, vilja och robusthet i beslutsfattandet? Vår möjlighet att hantera informationsoperationer och manipulation? Där har vi förmodligen kunskapsluckor betydligt större än om hur det står till med incidentberedskapen.

Risken är att vi brottar oss fram till en Försvarsmakt som blir ett utmärkt svar på den värld som sprang ifrån oss när vi var upptagna med att slå varandra i huvudet, och som har mindre användbarhet för de svenska och europeiska intressen som formuleras.

Nystart

När jag startade försvarsbloggen för många år sedan var det en annan offentlighet kring försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Sedan dess har ett antal mycket kvalificerade och läsvärda försvarsbloggare sett dagens ljus (ingen nämnd, ingen glömd). Vidare har Försvarsmakten lyft på förlåten genom en rad initiativ på sin egen sajt och en aktiv kommunikation på andras plattformar. Generaldirektörer i sektorn twittrar aktivt och generaler likaså. Johan Wiktorin utbildar pedagogiskt på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg och på Newsmill lever och frodas försvarsdebatten – ja den generösa länkekonomin blomstrar helt enkelt i Försvarssverige! Så vad kan jag bidra med i denna miljö? Expertkunskaperna vad gäller system har många av bloggarna på en helt annan nivå än vad jag har och jag har inte tillgång till samma insynsmöjlighet som under åren i riksdagens försvarsutskott och Försvarsberedningen. Min ambition har under de senaste åren varit att debattera försvars- och säkerhetspolitik genom att dra nytta av mina tidigare erfarenheter samt det faktum att jag nuförtiden inte har någon egen roll i systemet och därmed tittar på det snett från sidan. Eller från läktaren, vilket är ett annat sätt att uttrycka det, särskilt om man har en roll mitt i det och många gånger helt rättvist konstaterar att det är mycket lättare att sitta utanför och förnumstigt peka in. Min övertygelse är dock att vi blir klokare tillsammans och att landet mår bra av en frimodig och öppen debatt. Jag öppnar bloggen igen och kommer fokusera på försvarspolitiken i vid mening och bidra med ömsom genomarbetade analyser, ömsom korta kommentarer kring det jag finner intressant i politikområdet. Det är på många sätt avgörande år vi står inför och det kommer inte precis saknas frågetecken att räta ut. Så tänker jag. Välkommen!