Kategoriarkiv: Försvaret

Okunskap om Försvarsmaktens möljighet att bekämpa grova brott




I lördags morse uttryckte jag på Twitter min uppgivenhet över att Sverige det senaste dygnet upplevt fyra allvarliga skottdåd, med två döda och fyra sårade. I minst ett fall användes automatkarbin. Jag uttryckte detta i form av en fråga: ”Vem ska ta ansvar?”

Vissa som svarade förstod frågan såsom den var avsett (Vem ska ta ansvar för att förhindra att skottdåd som dessa förekommer?). Vissa ville förstå frågan på annat sätt, vilket jag inte bryr mig så mycket om. Det som dock förvånade mig var antalet svar som ansåg att svensk militär borde sättas in för att hålla ordning i förorterna och andra platser där våld förekommer. Antalet som uttryckte denna åsikt var inte mindre efter min uppföljande tweet ovan som jag postade igår morse. Dessa åsikter visar att det finns en beklämmande dålig förståelse för svensk lagstiftning, men också för konsekvenserna av en sådan insats.


”Utgångspunkten är alltså, liksom hittills, att Försvarsmakten inte utför uppgifter som innebär användande av våld eller tvång mot den egna befolkningen.”


Egentligen skulle ovanstående ord från 2006 års proposition om Försvarsmaktens stöd till Polisen vid terrorismbekämpning räcka. Det kan ändå vara intressant att titta de närmast tillämpliga lagarna.

15 kapitlet i regeringsformen avhandlar ”Krig och krigsfara”. Här regleras hur Försvarsmakten får användas och uppdras att använda våld för att skydda riket mot väpnat angrepp och kränkningar, respektive vad som krävs för att svenska väpnade styrkor ska kunna sättas in i andra länder. Som grundlag utgör regeringensformen de yttre ramarna för hur det militära försvaret kan nyttjas.

Stödförordningen från 2002 reglerar hur Försvarsmakten ska stödja civil verksamhet. I 7§ uttrycks specifikt att ”När stöd lämnas enligt denna förordning får Försvarsmaktens personal inte användas i situationer där det finns risk för att den kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda.”

Försvarsmakten har dock andra möjligheter att stötta polisen, men detta gäller endast vid terrorismbekämpning. Förutsättningarna och formerna för detta regleras noga i den ovan nämnda lagen om militärt stöd vid terrorismbekämpning. (Man vill helst inte tänka på hur Sverige skulle ha agerat i händelse av ett terrorangrepp likt 9/11 innan denna lags tillkomst)

Några av kärnpunkterna i denna lag är att militära enheter som sätts in ska stå under polisiärt befäl. Vidare ska personalen ha ”lämplig utbildning och erfarenhet för uppgiften”. Personal ges då befogenheter som en polisman enligt polislagen under själva insatsen. Dessa punkter löses t.ex. genom utbildning i polismans befogenhet, vilket är något som flera personalkategorier utbildats i sedan lagens tillkomst.

Slutligen finns det sedan i år också en särskild förordning som medger att Försvarsmakten stödjer Polisen med helikoptertransporter vid polisiära insatser. Här regleras också noga formerna för stödet och uttrycks specifikt att Försvarsmaktens personal inte får användas i situationer där det kan föreligga risk att den måste bruka våld eller tvång mot enskilda.

Någon laglig möjlighet att sätta in svensk militär för att bekämpa annan brottslighet än terrorism finns därför inte. Att det sedan inte skulle vara möjligt resursmässigt är en annan faktor. Valet skulle stå mellan att bistå polisen och att ha ett militärt försvar.

Som parallell till ovanstående lagstiftning kan också nämnas att såsom lagrummet ser ut är därför också ett scenario med små gröna män likt Krim primärt en polisiär fråga i Sverige.


Vad får det säkerhetspolitiska läget kosta?

Sent på eftemiddagen kom beskedet att Kristdemokraterna lämnar förhandlingarna om ny budget för det innestående försvarsbeslutet. I de intervjuer som getts och den information som framkommit så finns det mycket att reflektera över.

För det första kan vi konstatera att regeringen med statsministern och utrikesministern i spetsen har konstaterat att försvarsministern måste sitta kvar till följd av det svåra säkerhetspolitiska läget. Trots denna svåra säkerhetspolitiska situation så är regeringen enligt SvD:s uppgifter inte beredd att finansiera hela det underskott jämfört med försvarsbeslutet 2015 som Försvarsmakten har äskat om.






För det andra kan vi i samma SvD-artikel läsa Hans Wallmark (m) uttrycka att ”Det behövs ytterligare satsningar här och nu, givet det försämrade säkerhetsläget […]”. Också detta är ett intressant ställningstagande eftersom moderaterna för tre veckor sedan inte ansåg att säkerhetsläget var så illa att det inte gick att kräva försvarsministerns avgång (vilket man fortsatt gör).

Det tredje är KD:s avhopp från budgetsamtalen. Detta var inte helt oväntat eftersom KD tillsammans med Liberalerna har stått för den ekonomiskt mest framåtsträvande försvarspolitiken i Alliansen. KD var också det parti som presenterade den mest omfattande och genomarbetade försvarspolitiska plattformen inför valet 2014 i form en av en bok om 70 sidor. Allianspartierna har varit eniga om att regeringens hantering av Transportstyrelsens IT-outsourcing var skäl för misstroendeförklaring mot tre ministrar. Frågan är hur enig man nu är om vikten av att tillföra Försvarsmakten de pengar myndigheten efterfrågat för att kunna uppfylla försvarsbeslutet från 2015.



Försvarspolitiken verkar därmed fortsätta att vara mer av ett slagträ i debatten i form av en fråga där man kan påvisa reella skillnader mellan partier, än en fråga där man sätter förmågan och resultatet främst. Det går återigen att konstatera att det rådde en bred politisk konsensus i Försvarsberedningen om hur försvaret skulle se ut i slutet av försvarsbeslutsperioden. Viljan att finansiera detta har dock inte förändrats, utan synes fortsätta att ligga långt under den gemensamma överenskommelsen.

Slutligen ska vi också komma ihåg att 6,5 miljarder kr är den öppna siffran på behoven för att nå till den nivå som beslutats i försvarsbeslutet. Vad den egentliga siffran är och vad som innefattas är sannolikt förbehållet en betydligt snävare krets. ÖB:s och Försvarsmaktens stora pedagogiska utmaning kvarstår över tid.


Uppdatering 15/8 09.30: Enligt SVT:s morgonprogram har regeringens bud i försvarssamtalen sjunkit under sommaren från drygt 6 miljarder kr till exakt 6 miljarder kr. Det får en åter att reflektera över vad det säkerhetspolitiska läget får kosta. Ovanstående till trots verkar läget ha blivit bättre under sommaren, åtminstone enligt Finansdepartementet.


Uppdatering 16/8 08.30: Enligt SR Ekot har nu regeringen närmat sig den Moderaternas linje och erbjuder 2 miljarder kr från och med nästa år. Moderaterna har enligt Ekot inte velat göra upp om resten av perioden utan ha handlingsfrihet i valet 2018. Nyss kom uppgifter från DN om att det är utlyst en presskonferens till kl 10.00 om en försvarsöverenskommelsen mellan S, Mp, M och C.



Gästinlägg: Korrigera upphandlingen av nytt luftvärn (SD)

Nedan följer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna. 



Aster 30 / SAMP/T. Foto: MBDA


Korrigera upphandlingen av nytt luftvärn

Nytt luftvärn, ja!​
– Men, är den svenska regeringen på väg att göra ett jättemisstag i upphandlingen?

Ända sedan högkvarteret gjorde beräkningar att luftförsvaret behöver minst 60 till 80 nya Gripen E har frågan om inköp av modernt medelräckviddigt luftvärn varit en springande punkt. Det minsta tänkbara luftförsvaret kräver mycket modernt medelräckviddigt luftvärn om vi skaffar endast 60 stridsflygplan. Om vi skaffar 80 plan kan mängden luftvärn vara något lägre.

Beställningen av Gripen E bestämdes tyvärr till endast 60 plan och upphandlingen av det nya luftvärnet har tagit lång tid. Redan tidigt i samband med Luftförsvarskommitténs arbete uttalade Försvarsmakten sin åsikt: man ville ha Aster30 som medelräckviddig lv-robot kombinerad med korträckviddiga IrisT SLS.Det var en utveckling som vi gav vårt stöd. Tyvärr i upphandlingen har nu en märklig låsning uppstått där alternativen är Samp/T ställt mot amerikanska 80-talslösningen Patriot. Samp/T är en lösning som säljs av ett konsortium, Eurosam, där Aster-30 från MBDA styrs av en fransk radar tillverkad av Thales.

Problemet med Samp/T är att köp under den beteckningen kontraktsmässigt binder till den franska radarn. Saab har utvecklat en bättre radar som vi naturligtvis borde använda. Det går att köpa Aster30 utan fransk radar, man får för den ordningen skriva till Frankrike och leverantörer med villkoret att man vill ha egen radar samt hur lösningen ska utformas för att ge den svenska slutanvändaren en värdig lösning. Detta har andra länder gjort (Singapore t.ex. har på sitt försvarsdepartements hemsida en sådan lösning baserad kring Aster-30 med annan radar). Detta system är med andra ord off-the-shelf och kan levereras omgående. Den svenska radarn torde öka systemets effektiva skjutradie med Aster-30 till att bli avsevärt mycket större.

Upphandlingen borde med andra ord göras om alternativt anpassas till att innefatta system som är bättre lämpade för Sverige. Prisförfrågan till MBDA bör omfatta Aster-30-eldenheter, separata datalänkar, Aster-30 robotar, medan radarn köps i Sverige: Giraffe 4A och senare så kallad Early Warning Radar.

Saab Giraffe 4A. Foto: Saab

Så här skulle Sverige kunna bygga ett luftförsvarssystem som är flexibelt och kostnadseffektivt för framtida behov likväl som för att uppfylla en initial förmåga redan under 2020:

► För stridsflyget används redan den delvis svenska jaktroboten robot 101 Meteor med räckvidd på 100 km medan den svensk-tyska attackroboten Taurus (500 km) kan köpas in.

► För brigadluftvärnet används EldE 98 Iris-T SLS (10 km) och luftvärnskanonvagnar medan CAMM-ER (45 km) kan köpas in.

► För skydd av vissa krigsflygplatser och viss annan centralt viktig infrastruktur kan Aster 30 (120 km) och CAMM (25 km) köpas in.

► För fartygsplacering kan CAMM införskaffas som då kan skjutas ut ur Visbykorvetterna.

Aster-30 har en lång rad fördelar framför Patriot. I själva verket - när man jämför dataframstår det som att den som förordar Patriot måste ha andra skäl än tekniska eller ekonomiska. Låt Sveriges bästa ligga som grund för upphandlingen. Beslutet är viktigt och kommer påverka oss länge.

▬ Priset med Aster-30 är lägre än Patriots.

▬ Aster-30 bygger på modern utvecklingsbar teknik, medan Patriot är 80-talsteknik vid vägs ände.

▬ Bemanning med Aster-30 för gruppering är cirka en fjärdedel jämfört med Patriot.

▬ Omgruppering av Aster-30 kan genomföras snabbare än för Patriot.

▬ Saabs sensorer skulle genom ovanstående även kunna bli en del av Aster-30:s standardlösning och ge svensk del i vidare exportinkomster om exportkunder så önskar. Detta blir en bra grund för Saab och Thales diskussioner om samtal om framtidens radar, vilket kan bli en konsoliderad europeisk radarlösning.

Lägg till ett alternativ i upphandlingen: Aster-30 från MBDA med separat datalänk och med svensk radar från SAAB!


Björn Söder, säkerhetspolitisk talesperson SD
Mikael Jansson, försvarspolitisk talesperson SD
Roger Richtoff, försvarsutskottet SD

10-årsjubileum för WW 🎉

Idag är det 10 år och en dag sedan jag startade Wiseman’s Wisdoms. Anledningen till varför jag skriver den här texten en dag efter det egentliga jubileet är något jag kommer att återkomma till längre ner.

När jag startade bloggen sommaren 2007 var det ett resultat av att jag suttit och funderat över den då aktuella försvars- och säkerhetspolitiken under en bilfärd. Idag gjorde jag samma resa och fann mig återigen reflektera över samma frågor, samt vad som har hänt under de gångna tio åren. Mycket är det också som har hänt. När jag startade bloggen var jag en 29-årig löjtnant som var mycket bekymrad över försvarsbeslutet 2004 och den vändning den första alliansregeringens försvars- och säkerhetspolitik tagit i och med Anders Borgs almedalstal i juli 2007. Idag är jag en 39-årig överstelöjtnant och krigsförbandschef som fortfarande är bekymrad över försvars- och säkerhetspolitiken, men som samtidigt ser en del positiva tendenser jämfört med när bloggen startades. Skulle någon sommaren 2007 ha berättat för mig vilken betydelse bloggen skulle komma att få så hade jag aldrig trott på det. Att idag bli stoppad på gatan och tackad av helt vanliga människor som känner igen mig, eller få höra från yngre kollegor i Försvarsmakten hur viktigt mitt skrivande är för dem, är både oerhört smickrande och glädjande. Det är det som jag alltid kommer att bära med mig från de gångna tio årens bloggande.

Att starta en anonym försvarsblogg idag på det sätt jag gjorde 2007 hade varit helt omöjligt. 2007 var 7 år innan kriget i Ukraina och allmänhetens första erfarenheter av påverkans- och vilseledningsoperationer där internet och sociala medier utgör verktyg. Skulle jag idag ha startat bloggen och använt samma metod med anonymitet, hade det spelat ringa roll hur kvalitativa inläggen var. Bloggen hade av goda skäl blivit misstänkt för att vara ett redskap för främmande makt.

Som de trogna följarna säkert har märkt så går det numera också länge mellan inläggen, och jag brukar också för höra av människor jag träffar att de skulle vilja se fler inlägg. Den främsta anledningen är helt enkelt att jag inte har tid att skriva, vilket också är anledningen till att detta inlägg inte kom exakt på tioårsdagen. Jag har alltid varit tydlig med att bloggen är ett fritidsintresse och något som jag sköter helt på fritiden, skilt från jobbet. Med den befattning jag har idag i Försvarsmakten har också min fritid minskat betydligt. Får jag välja att lägga energi på att skriva ett inlägg på bloggen eller jobba några extra timmar med något som jag vet kommer att göra mitt krigsförband effektivare, så väljer jag det senare. Sådant är det säkerhetspolitiska läget idag och det finns heller inga antydningar till att det blir ljusare under överskådlig tid. Samtidigt är det idag både glädjande och intressant för mig i min yrkesroll att se att många av de frågor och problem som jag genom åren har diskuterat på bloggen antingen är omhändertagna eller på väg att bli det. Jag kan inte ta på mig äran för detta, men det är både uppmuntrande och en anledning till att jag inte känner samma behov av att skriva inlägg.

Det finns dock en rad frågor och problem som fortsatt behöver diskuteras och belysas. Den största av dessa är den ständigt återkommande underfinansieringen av försvarsbesluten och därigenom Försvarsmakten. Innebörden av ränta-på-ränta är en välkänd effekt när det gäller investeringar och sparande. Detsamma gäller dock omvänt. Inte bara finansiella skulder utan även försvarsförmåga. Om man konstant tvingas underskrida målsättningar och skjuta investeringsbehov på framtiden, så växer återtagningsbehov exponentiellt. Den här frågan blir bara viktigare att belysa inför kommande budgetår, liksom nästa försvarsbeslut.


Finns Wiseman’s Wisdoms kvar om tio år? Det låter jag vara osagt, men jag har idag inga som helst planer på att stänga bloggen även om tiden för att genomföra uppdateringar är knapp.

Försvarets finansieringsbehov – en pedagogisk utmaning

Från Almedalen meddelade igår Moderaterna att de hotar att lämna försvarsöverenskommelsen om inte resultatet blir att Riksdagen redan i höstens budget skjuter till 2 mdr kr till försvarsbudgeten. Det kan till en början låta som ett ansenligt tillskott, men det finns några aspekter man bör ha i åtanke. För det första har ÖB enligt Dagens Nyheter meddelat att i grunden kommer Försvarsmakten att förlora förmåga om inte minst 6,5 miljarder kr tillförs till 2020 (Därutöver har DN också uppgifter om en hemlig begäran om ytterligare 9 mdr kr). Det är lätt att tro att alla ytterligare pengar utöver dagens försvarsanslag skulle betyda en ökning av förmågan, men så är inte fallet.

För det andra ska dessa pengar också sättas i perspektivet av begreppet ”basplattan” som myntades inför försvarsbeslutet 2015. I ett nytt grepp, sannolikt för att undkomma förhoppningar och diskussion om nya stora materielprojekt, anammade regeringen begreppet basplattan för att beskriva de grundläggande områden och materielsystem som behövde byggas upp efter att ha legat för fäfot sedan försvarsbeslutet 2004. Öppet handlar det om brist på lastbilar, uniformer, m.m. Som jag redan då påpekade så handlar basplattan om saker som gemene svensk redan förutsätter att försvaret redan har.

Här existerar fortsatt en pedagogisk utmaning av stora mått för ÖB och Försvarsmakten. Hur kan man förklara för allmänheten och politiker vilka belopp som måste läggas för att täta hålen i basplattan, utan att röja sekretessbelagd information och därmed vara en eventuell angripare behjälplig?

Utan att tala klarspråk i denna fråga så får man mycket svårt att motivera de anslag som man är beroende av. Det skulle dock otvivelaktigt också följas av en diskussion om vad försvarsbudgeten egentligen gått till hittills. Här behöver man dock ha i åtanke att Sverige år efter år i reala termer reducerat sin försvarsbudget. Försvarsbudget som andel av BNP är ett trubbigt mått, men visar ändå på kostnader och ambition i förhållande till kostnadsläge. Görs nu inget tillskott till försvarsbudgeten så kommer denna att 2018 för första gången i historien att sjunka under 1 % av BNP. Det ska jämföras med de 2 % av BNP som är NATO:s rekommendation, vilket också var den nivå den svenska försvarsbudgeten var på fram till år 2000 och försvarsbeslutet då. Man kan också jämföra det med Sveriges uppfyllda mål om att lägga 1 % av BNP i bistånd. Innan vårändringsbudgeten för 2017 låg faktiskt både försvarsbudgeten och biståndsbudgeten på 46,1 mdr kr.


Hittills är det endast Liberalerna och Sverigedemokraterna som föreslagit försvarsanslag som innebär ökningar av den svenska försvarsförmågan. Det återstår att se vad hur mycket mer pengar som försvaret får höstens budget, men man bör inte ha för höga förväntningar.

Läs gärna Patrik Oksanens ledarartikel om Anna Kinberg Batras besked i Almedalen

Nytt och mer kapabelt luftvärn förtjänar nytänk

Rb 68 Bloodhound utanför flygmuséet på fd F 10 Ängelholm. F 10 var en av de fem flygflottiljer som under mitten  av 60-talet till mitten av 70-talet stod för Sveriges långräckviddiga luftvärn

Sverige är i slutfasen av att lägga en beställning på ett nytt ”medelräckviddigt” luftvärnssystem. Den egentliga räckvidden, beroende på vilket system av amerikanska Patriot och franska SAMP/T som väljs, ligger väl över 100 km. Detta ger helt nya möjligheter för luftvärnet att skydda områden och bidra till ett gemensamt luftförsvar med flygstridskrafterna. Luftvärnet leds redan idag taktiskt av flygtaktisk chef, men med anledning av dessa nya möjligheter och det idag starkt förändrade omvärldsläget, finns det goda skäl att reformera luftvärnets organisation, ledning och fredstida basering.

Sverige hade fram till försvarsbeslutet 2000 fyra st luftvärnsförband lokaliserade till Boden (Lv 7), Norrtälje (Lv 3), Visby (Lv 2) och Halmstad (Lv 6). Försvarsbeslutet innebar att dessa reducerades till endast fyra bataljoner – tre i Halmstad under Lv 6 och en i Boden som Norrlands luftvärnsbataljon under I 19. I försvarsbeslutet 2004 avvecklades så bataljonen i Luleå och idag återstår endast två bataljoner i Halmstad. Att dessa blev kvar där har flera orsaker, men främst att göra med att där fanns den största kompetensen på luftvärnsrobotsystemet 97 Hawk sedan nedläggningen av Lv 4 i Ystad 1997 och flytten av Lv 6 från Göteborg till Halmstad 1994. Lokaliseringen av dagens luftvärn till Halmstad har med andra ord ringa grund i operativa skäl, utan är ett resultat av fredstida rationalitet.

Lufthotet mot Sverige har också förändrats sedan 90-talet. Där attack- och bombflyg förr i högre grad var tvungna att flyga över sina mål för att bekämpa dem, så används idag i högre utsträckning avståndsvapen med hög precision. Både attackrobotar och kryssningsrobotar har idag räckvidder som överstiger räckvidden för robot 97 Hawk. Kryssningsrobotar kan både fällas från flygplan såväl som skjutas från marken eller fartyg. Kryssningsrobotar är idag det primära vapnet för avståndsbekämpning i ett inledningsskede av ett krig, innan en angripare hunnit skaffa sig luftoperativ kontroll. Det är därför av stor vikt för Sverige att kunna skydda värdefulla objekt, områden och resurser mot sådana angrepp. Det kräver en anpassad beredskap med gruppering av luftvärn redan innan ett angrepp påbörjas, såväl luftvärn med längre räckvidd som system med kortare räckvidd som kan närförsvara de mer kvalifcerade systemen.

Utöver hotet från kryssningsrobotar finns också hotet från ballistiska robotar, där Iskander-M är den mest kända. Hotet från ballistiska robotar tenderar dock att överdrivas jämfört med kryssningsrobotar som finns i betydligt högre antal. Den låga numerären och högre förmågan hos de ballistiska robotarna gör det mindre sannolikt att en angripande befälhavare skulle vilja sätta in dessa mot Sverige, när betydligt viktigare mål finns i andra länder i Östersjöområdet. Båda systemen som är aktuella för inköp har dock viss förmåga mot ballistiska robotar, men det förutsätter att de är grupperade i nära anslutning till objekten som ska skyddas.

Utöver behovet av att skydda objekt i Sverige mot det kinetiska angreppshotet, finns även ett behov av att bidra till luftoperativ kontroll. En angripare är beroende av en hög grad av egen luftoperativ kontroll för att t.ex. kunna genomföra en landstigning eller luftlandsättning, eller för den delen direkt flygunderstöd av egna markförband. Kvalificerat luftvärn med längre räckvidder (> 100 km) kan här bidra till upprätthållandet av svensk luftoperativ kontroll, särskilt om denna strid kan föras integrerat med jaktflyg. Luftvärnets rörliga sensorer har här också en viktig roll att fylla i skapandet av luftlägesbilden.

Med tanke på Sveriges strategiska situation idag ligger Halmstad långt ifrån luftvärnets främsta skyddsobjekt: huvudstaden, flygbaserna, marinbaserna och Gotland. Det blir en logistisk övning av stora mått att utgångsgruppera till skydd för dessa områden, vilket gör det både komplicerat, tidsödande och dyrt att höja beredskapen vid behov.

Det idealiska ur en operativ synvinkel torde vara att de nya luftvärnssystemen huvudsakligen grupperas:
– i Uppsala under Luftstridsskolans ledning (med möjlighet att skydda huvudstaden och alla de viktiga civila och militär anläggningar som finns där och i Mälardalsregionen),
– i Ronneby under F 17 ledning (med möjlighet att skydda såväl flygbasen som örlogshamnen i Karlskrona, samt att utöva luftoperativ kontroll över delar av sydöstra Östersjön),
– på Gotland (med möjlighet att utöva svensk luftoperativ kontroll över stora delar av Östersjön). Därigenom skulle också flera av marinens operationsområden hamna under svensk luftoperativ kontroll, vilket är en stor fördel då Marinen tyvärr saknar mer kvalificerat luftvärn än automatkanonerna på vissa fartyg.

Härigenom skulle luftvärnsförbanden med de nya medelräckviddiga robotsystemen kunna lösa sina uppgifter från sina fredstida grupperingar i såväl fred, som kris och krig. Utöver tidsaspekten för att kunna gruppera i verkansområdet, blir den ekonomiska och beslutsmässiga tröskeln för att uppnå effekt minimal, jämfört med dagens höga tröskel. På tal om tröskel så innebär också en sådan gruppering att det blir åtskilligt svårare att uppnå den överraskningseffekt som ett väpnat angrepp mot Sverige förutsätter. Således skulle också tröskeln höjas för ett väpnat angrepp mot Sverige.

Det är dock inte bara luftvärnets fredstida gruppering som förtjänar ändrade grepp. Fram till 70-talet hade Sverige ett antal luftvärnsdivisioner i Flygvapnet med robot 68 Bloodhound med räckvidder motsvarande eller överstigande de system som nu tävlar om att köpas in. Bloodhounddivisionerna var också grupperade på ungefär det sätt som nu föreslås. Robotdivisionernas strid leddes då från stridsledningscentralerna i respektive luftförsvarssektor, på motsvarande sätt som centralerna även ledde luftförsvarets jaktflyg. Ser man internationellt så är t.ex. det franska luftvärnssystem som Sverige överväger att köpa in, tillhörigt det franska flygvapnet. I Ryssland återfinns luftvärn i både flygvapnet och armén beroende på uppgift. I Sverige fanns fram till 70-talet luftvärn i flygvapnet, armén och kustartilleriet. Det finns alltså ett flertal olika lösningar, men det gemensamma är att den taktiska ledningen utövas av flygtaktisk chef (eller motsvarande funktion). Att luftförsvar utövas under en central ledning är en av luftmaktsteorins äldsta lärdomar. De länder som i krig försökt sig på en splittrad ledning i en och samma geografisk region har inte haft någon framgång. För dagens och morgondagens strid med gemensamma bekämpningsområden, där kvalificerat luftvärn och jaktflyg för en tidsmässigt och geografiskt samordnad strid, är gemensam ledning en grundförutsättning. Här får man dock göra viss skillnad på det luftvärn som är till för markförbands närskydd. Då markoperativ chef i regel tilldelas kontroll över luften närmast sitt förband (med syfte att kunna genomföra helikoptertransporter, operera obemannade spaningssystem och skjuta indirekt eld), bör också ledningen av detta mer korträckviddiga luftvärn kvarstå inom Armén.


Kommer det då idag att finnas möjlighet att ändra luftvärnets fredstida placering? Nej, det är knappast realistiskt givet att det skulle innebära att flera hundra familjer skulle förväntas rycka upp sina bopålar för att flytta till andra delar av landet. Det skulle också innebära omfattande infrastrukturella kostnader att etablera anläggningar på de mer lämpade platserna. Ett alternativ med lägre ambition som ändå skulle reducera tiden till högre beredskap vore att förpositionera materiel och till del förbereda infrastruktur så att det i högre grad bara är att tillföra personal för att kunna inta högre beredskap.

Vad som redan nu vore både görligt och lämpligt vore att överföra det mer kvalificerade luftvärnet till Flygvapnet, eftersom luftvärnets ändå leds taktiskt av flygtaktisk chef. På så sätt skulle en ledning och utveckling av luftförsvaret samlas under en ledning även i fredstid, vilket vore att föredra.



För den som vill fördjupa sig i luftvärnsrobotsystemet Rb 68 Bloodhound och dess dryga tio år i Flygvapnet, finns massor av intressant information på nätet, t.ex. hos FHT. Idag framstår det som otroligt att Sverige en gång hade ett luftvärnsrobotsystem med över 200 km räckvidd som därmed kunde avregla stora delar av Östersjön.

Livsmedelstrategi 2017 och försörjningsberedskapen


För två veckor sedan publicerades regeringens nya livsmedelsstrategi där regeringen identifierar flera syften med att skapa en strategi för livsmedelsförsörjningen. Ett av syftena som nämns är en minskad sårbarhet i livsmedelskedjan, även om det i strategin snarast får karaktären av en positiv bieffekt.

Regeringen föreslår i sin proposition att strategin för livsmedelsförsörjningen ska omfatta tre områden: regler och villkor, konsument och marknad samt kunskap och innovation. Som synes är inte resiliens ett strategiskt område, vilket bara är att beklaga. Området regler och villkor kommer ändå att vara av intresse för senare delen av detta inlägg.


Icke sammanhängande strategier
Livsmedelstrategin tar tyvärr inte tag i den nationella livsmedelsproduktionens stora vikt för en nationell försörjningsberedskap för kris och krig, där landet av någon anledning blivit avskuret från yttre livsmedelsförsörjning. Istället ligger strategins fokus huvudsakligen på klimatmål och jobb. Sverige har idag en självförsörjningsgrad på 50 % och trenden är mig veterligen fortsatt sjunkande i och med svåra förhållanden för lantbrukarna (Lantbrukarnas Affärstidningen menar på 0 % p.g.a. beroendet av utländska insatsvaror som t.ex. gödningsmedel). Än värre är att just-in-time-samhället innebär att ingen av livsmedelsgrossisterna håller något lager som räcker mer än några enstaka dagar. De enskilda livsmedelsaffärerna är helt beroende av dagliga transporter. Blir det avbrott i transporterna, gapar hyllorna tomma på en enda dag, i bästa fall något mer. Drabbas Sverige av ett omfattande avbrott i vägtrafiken, samtidigt som importen skärs av (troligt vid en högre konfliktnivå), blir det i princip omedelbart tomt på livsmedel i hyllorna.

Försvarsmakten presenterade under 2016 sin nya militärstrategiska doktrin. Förre ÖB Sverker Göranson beskrev det resursmässiga tillståndet för försvaret i form av ett ”enveckasförsvar” när och om Insatsorganisation 2014 intagits i början av 20-talet. Militärstrategisk doktrin 2016 gör upp med detta begrepp och uttalar att svenskt försvar har endera av två målsättningar: Att tillsammans med andra vinna kriget eller att enskilt undvika att förlora.


Det sistnämnda alternativet är en kamp som kommer att föras under lång tid. "Vid väpnat angrepp, krig, ska balans mellan o ensivt och defensivt agerande säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel."
Det finns därmed inget slutdatum, utan strid kommer att föras så länge det går och även med syfte att kunna växla till alternativ ett – stöd från andra parter.

Hur länge kampen kan föras är dock i hög grad beroende av samhället i övrigt, då folkviljan är en av faktorerna den militära kampen är beroende av. Den andra är rent fysisk. Försvarsmakten är idag i mycket hög grad beroende av stöd från det civila samhället, framförallt när det gäller logistiskt stöd i form av sjukvård, transporter och förnödenheter.

Det är avseende det sista som den nationella livsmedelsstrategin blir aktuell. I den nu lagda propositionen skriver regeringen följande:

”Exempelvis så kommer försörjning av livsmedel att utgöra särskilda behov för det militära försvaret. Det civila försvaret, där livsmedelsförsörjningen ingår, bör enligt regeringen
inledningsvis planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar. Planeringen för övriga uppgifter inom det civila försvaret avseende skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet bör dock kunna utföras under en betydligt längre tid.”

Det är här det blir mycket tydligt att Sverige saknar en homogen struktur för nationella säkerhetsstrategier. Den militära strategin är att föra strid över lång tid, medan livsmedelsförsörjningen kommer att begränsa möjligheterna för detta till ”5-10 dagar”. Vad som händer när militära förband ska prioriteras över civilbefolkningen när tillgången på mat tryter, torde heller inte vara något man behöver beskriva.

Över det hela ska man dessutom lägga gråzonsdimensionen. Ett krig eller en konflikt kommer inte att starta på ett fast datum utan sannolikt föregås av en period av kris- och förkrigstillstånd. Angriparen är där i krig med Sverige, men inte öppet och i Sverige finns det inte grund ännu för att förklara att riket är utsatt för ett väpnat angrepp. Här drabbas landet av många av krigets konsekvenser, men utan att de totala medlen finns tillgängliga för staten att agera med. På så sätt är en kris i form av en naturkatastrof enklare att hantera, då utfallet är närmast svart-vitt.

Det framstår mycket tydligt att en nationell försörjningsberedskap för livsmedel behöver återupprättas, och man får hoppas att det är något som det berörda utskottet kan kräva i sitt betänkande.


Återupprättandet av en försörjningsberedskap
Inom området regler och villkor föreslår regeringen bl.a. att ”ändamålsenliga skatter och avgifter” ska användas för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten (underförstått får anses vara att det är lönsamheten för svenskproducerade livsmedel). Det visar att regeringen ser att skatter är ett bra och lämpligt styrmedel för att uppnå önskvärda effekter. Till följd av den fullständiga avsaknaden av en nationell försörjningsberedskap idag vad gäller livsmedel, vore en önskvärd effekt återskapandet av en sådan. Att återuppbygga en försörjningsberedskap kommer att kosta både tid och framförallt pengar. Någonstans måste detta finansieras. Försvarsbudgeten är övertecknad flera gånger om och är heller inte den budget som ska användas för ändamålet.

Ett sätt att finansiera försörjningsberedskapen är dock just användandet av skatter som styrmedel. Små punktskatter är ett enkelt sätt att skapa en finansiering av just detta. I det förra inlägget föreslog jag en punktskatt om några få öre per liter drivmedel för att återskapa en statlig skyddad försörjningsberedskap vad avser drivmedel. Samma metod kan med fördel användas för livsmedel.

Varje år konsumerar vi i Sverige över 80 liter mjölk per person (ej inräknat förädlade produkter som ost m.m.). En punktskatt på mjölk om 5 öre skulle exempelvis ge staten 40 miljoner kr per år för ändamålet. På samma sätt skulle en 1-öres punktskatt på ägg inbringa 20 miljoner kr per år. Detta är bara några exempel för att illustrera hur man snabbt skulle kunna finansiera ett återuppbyggande av försörjningsberedskapen. Vill man istället bara använda skatter som styrmedel och samtidigt bidra till försörjningsberedskapens återskapande, är t.ex. de föreslagna skatterna på sockerprodukter en intressant modell. Den norska sockerskatten inbringade exempelvis ca 200 miljoner kr 2012.

Vill man snabbt återupprätta en försörjningsberedskap är det alltså ekonomiskt möjligt att skapa stora avsättningar till detta varje år, utan att det för den sakens skulle blir oöverstigliga kostnader för medborgarna. Eftersom den nyss tillsatta försvarsberedningen har i uppgift att för första gången också föreslå hur reformer ska finansieras, kan man ta intryck av hur små punktskatter kan nyttjas för ändamålet. Till syvende och sist handlar det för politiken nu om att uppbåda handlingskraften att fatta beslut. Utan ett civilt försvar spelar det ingen roll hur mycket pengar man lägger på det militära försvaret. Sårbarheten blir ohållbar. Att regeringen i sin livsmedelsstrategi inte lagt större vikt vid försörjningsberedskapen är att beklaga.

Perspektiv på Nordstream 2 och Karlshamns kommun

Det är onekligen en intressant vändning som Nordstream 2 tagit i svensk politik. Gårdagens besked att Karlshamns kommun nu upplåter hamnen till mellanlagring av rör vid bygget av den andra gasledningen. Givet beskedet i samma fråga angående Gotlands kommun och Slite hamn är det naturligtvis uppseendeväckande.

Frågan har flera intressanta aspekter. En är den operativa nivån som är företrädesvis militär. En annan rör det som Karlshamns kommun anför i sitt försvar av beslutsinriktningen, nämligen handeln med Ryssland. Den största frågan rör dock den säkerhetspolitiska, strategiska nivån och kommunalt självstyre – vad är Sveriges nationella intresse och hur kan detta realiseras?


På den operativa nivån har Försvarsmakten tidigare avrått från att Gazproms underleverantörer ska ges tillgång till svenska hamnar för Nordstream-projektet. Per-Ola Mattsson, kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn, uttrycker i Aktuellt att han förstår att Försvarsmakten har betänkligheter kring affären, men att man nu hittar en utväg genom att ”Försvaret stärker upp”. Det verkar därmed onekligen som att Mattsson är medveten om att affären innebär en risk för Sverige, men är villig att byta den mot pengar till kommunen. Följaktligen blir det Försvarsmakten och möjligen Säkerhetspolisen som får ta kostnaden och avsätta resurserna för att sänka risken.

På den operativa nivån måste man också påpeka att det råder viss skillnad mellan Slite och Karlshamn. Slite och Gotland är mer exponerat än Karlshamn och det innebär för Försvarsmakten betydligt större problem att förstärka upp på Gotland än det skulle innebära på fastlandet i Karlshamn. Därmed är det också möjligt att prata om det hela som två helt olika risker. Vilka risker som Försvarsmakten och andra myndigheter specificerat för Regeringen och om man ser på det som olika risker, vet vi dock inte eftersom uppgifterna omfattas av sekretess. Att som i media det senaste dygnet behandla Slite och Karlshamn som direkt jämförbara är dock en alltför kraftig förenkling.

I bl.a. P1 Morgon har Per-Ola Mattsson anfört som försvar för att man kan handla med Ryssland och Gazprom att Sveriges oljeberoende av Ryssland är 50 % och att det i så fall är en högre säkerhetspolitisk risk än att rörläggningsföretaget etablerar en bas i Karlshamn. Vidare anförde man igår att antalet ryska fartyg och sjömän som frekventerar svenska hamnar redan nu är högt och att det i så fall också måste påverkas om Karlshamn skulle behöva säga nej.

Det är en märklig argumentation. Att utsätta sig för en risk oftare gör att man ökar sin riskexponering och därmed också sannolikheten att risken inträffar. Det hänger också ihop med den operativa risken, vilken man nu måste omhänderta genom ”åtgärder”. Mattsson har helt rätt i Sveriges ryska oljeberoende. Den säkerhetspolitiska aspekten är egentligen tvådelad. För det första är Sverige beroende av oljeimport och när 50 % kommer från Ryssland finns det naturligtvis en risk att stå utan olja i händelse av en kris med Ryssland. Här är handlarna idag skyldiga enligt lag att hålla 90 dagars lager, vilket är en klen ersättning till den statliga oljeförsörjningsberedskap som fanns förut eftersom såväl produkterna som lagerhållningssättet (bergrummen är avvecklade sedan början av 00-talet i ett utfall av den tidens syn på framtiden). Här kan man ersätta Ryssland som handelspartner genom att köpa oljan från annat håll (till dyrare pris?), men det skulle i så fall kräva en statlig reglering. Likaså skulle man kunna återuppbygga försörjningsberedskapen genom en liten punktskatt på drivmedel (en metod som används i andra länder). Förra året såldes nästan 10 miljarder liter drivmedel (Svenska Petroleuminstitutet). Att höja drivmedelsskatten med 5 öre skulle ge staten en årlig inkomst på närmare 500 miljoner kr att lägga på att återuppbygga en skyddad försörjningsberedskap för petroleumprodukter. Inget av detta rättfärdigar dock Karlshamns agerande, vilket mest får karaktären av ett försvar i form av kålsuparteorier.

Slutligen finns den strategiska aspekten. Säkerhetspolitik handlar i grunden om att värna statens nationella intressen. En traditionell analysmodell av detta delar upp redskapen för detta i diplomati, information, militär och ekonomi. I fallet med Nordstream 2 berörs som synes de flesta av dessa medel. Den strategiska aspekten på Nordstream 2-frågan bör definieras av Sveriges nationella intresse. Sverige har historiskt varit ovilligt att definiera och värna några nationella intressen. Tyvärr erbjöd inte heller den nyligen släppta nationella säkerhetsstrategin någon konkretisering av intressena.

Ett nationellt intresse torde dock vara att minska Rysslands möjligheter att föra krig i Europa (det sedan 2014 pågående kriget i östra Ukraina har intensifierats den senaste veckan), att hota sina grannländer med militära medel, samt att kunna nyttja andra påtryckningsmedel mot Sverige och europeiska stater. Det höjer både vår egen nationella säkerhet, liksom våra allierade i EU och andra demokratier i Europa. Nordstream ägs och opereras av det statliga ryska gasbolaget Gazprom. Intäkterna från olje- och gasexport utgör grunden i den ryska statliga ekonomin som sedan tio år tillbaka prioriterar den ryska militären framför andra samhällsutgifter. Vidare har Ryssland flera gånger använt ”energivapnet” som påtryckningsmedel mot andra stater (här hade Karlshamns kommun gjort gott i att läsa FOI:s rapporter).

Ligger det i nationellt svenskt intresse att bidra till den ryska militära upprustningen och finansieringen av rysk krigföring? Är det i Sveriges intresse att bidra till att öka östeuropeiska staters utsatthet för påtryckningar från Kreml genom att man kan strypa enerigtillförsel? Sverige har ringa möjligheter att påverka att Nordstream 2 byggs överhuvudtaget. Det finns däremot alla möjligheter att inte aktivt medverka till bygget och stärkandet av den ryska statens ekonomi.

Det är här det kommunala självstyret kommer på kontrakurs med den nationella säkerheten. Det är nära till hands att återkoppla till statsminister Stefan Löfvens ord i Sälen för tre veckor sedan att fred, frihet och säkerhet är statens viktigaste uppgift. Tyvärr verkar det som att kommunerna kan ha en annan prioritering. Därmed finns det all anledning att se över och justera lagstiftningen så att riksdagen och regeringen har sista ordet när det gäller strategiska frågor som t.ex. sådana som påverkar rikets säkerhet och nationella säkerhetspolitiska intressen. Om man kan ändra lagen så att staten kan kräva att kommunerna tar emot asylsökande, måste man också kunna ändra lagen när det gäller säkerhet. Allt annat vore höjden av inkonsekvens.

Oavsett vilket perspektiv man anlägger kommer man inte ifrån vem som äger Gazprom och vad företaget används till. Även om Kreml idag har en annan politisk ledstjärna än kommunismen, ligger det nära till hands att reflektera över citatet ”kapitalisterna kommer att sälja oss repet vi ska hänga dem med”.


Regeringen har i fallet med Nordstream 2 ärvt en sur svensk förvaltningsfråga. Fallet påvisar hur stater med intressen som inte sammanfaller med svenska, kan utnyttja gråzonerna som finns i svensk lagstiftning som inte är skapad med dylika förhållanden i åtanke. Just denna gråzonsproblematik existerar inom många områden vad gäller nationell säkerhet. En styrka i svenska förvaltning har historiskt varit utredningsväsendet. En ”gråzonsutredning” med efterföljande lagändringar vore på sin plats innan värre gråzonsproblem manifesteras.


Varför denna vinkling TV4?

TV4 Nyheterna har i dagens sändningar tagit upp det ökade antalet kränkningar av svenskt luftrum och svenskt territorialhav. I år har hittills 20 kränkningar ägt rum, mot 11 förra året och 12 året innan. Så sent som andra halvan av november siffran som redovisades 12 st, vilket tyder på en rejäl ökning under andra halvan av 2016.

Tesen som inslaget byggs runt är att det är NATO-länder som står för de flesta kränkningarna. Det är helt korrekt och det är också så det har sett ut traditionellt vad avser luftrumskränkningar. Det är dock här inslaget tar en märklig vändning. I TV4:s inslag visas några av de bilder som Försvarsmakten tagit under identifieringar av utländskt stridsflyg i Sveriges närområde, respektive under övningar (bilderna finns att hitta på Försvarsmaktens hemsida).

Journalisten Ulla Danné påpekar i inslaget mycket tydligt att ”de allra flesta kränkningarna görs av NATO-länder. Bilden här visar t.ex. ett amerikanskt bombflygplan.” Samtidigt som Danné berättar detta visas en bild på en amerikansk B-52, flankerad av fyra st JAS 39.



Bilden är dock tagen under övningen Baltops 2015 där både Sverige och USA, samt en rad andra länder deltog. Den har därmed inte det minsta att göra med själva inslaget. Vill man däremot driva en vinkel så är det dock en tacksam illustration att använda. Eftersom Försvarsmakten är noga med att lämna med en bakgrund till varje bild som man släpper till media, kan det heller inte röra sig om något misstag. TV4 verkar istället aktivt ha bortsett från informationen. (Samma pressbild återfinns t.ex. i denna DN-artikel från juli 2015, men med rätt bildtext)

Danné skiftar därefter till att berätta att ”Ryssland har bara gjort sig skyldigt till enstaka fall de senaste åren”, vilket är helt korrekt. Man ska dock ha med sig att den luftrumskränkning Ryssland gjorde sig skyldig till under 2014, beskrevs som den grövsta Sverige sett under många år och som del av en medveten operation enligt dåvarande utrikesminister Carl Bildt. Den kränkning som Ryssland gjort sig skyldig till i år rörde ett grovt överskridande av det diplomatiska tillstånd som fanns för ett forskningsflygplan, där man in i det sista försökte genomföra flygning i samband med genomförande av känslig svensk militär verksamhet i samma område.

Vad som helt saknas i inslaget är att sätta kränkningarna i kontext. Majoriteten av kränkningarna av svenskt luftrum rör sig om misstag vid färdplanering i samband med diplomatiskt tillstånd, felnavigeringar på grund av mänsklig faktor eller tekniska fel. Något som t.ex. SVT i sitt inslag från i november går in på, men som TV4 helt utelämnar.

Som jag skrivit flera gånger både på bloggen och i krönikor i Expressen, så är det i regel inte kränkningarna av luftrum och ovan vattnet som är allvarliga ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel. Det är istället den verksamhet som pågår precis utanför svenskt som utgöra den största anledningen till oro. Om detta nämner heller inte TV4 något alls, vilket är mycket beklagligt.

Varför TV4 Nyheterna valt att anlägga denna vinkel kring kränkningarna av svenskt luftrum och territorialvatten, kan man bara spekulera i.


Kajsa Warg är bra – men otillräckligt

Provskott med det återinförda kustrobotsystemet. Foto: FMV

I fredags offentliggjordes att Sverige åter kommer att få ett tungt kustrobotsystem. Med en typisk "Kajsa Warg"-lösning har Försvarsmakten, FMV och Saab med understöd av Försvarsdepartementet, kunnat ta hittills ej avvecklade (skrotade) delar av tidigare kustrobotbatteri och avvecklade robotbåtar och satt upp ett nytt system.

Genom systemets införande kompletteras nu den kustnära sjömålsstriden på ett ypperligt sätt. En fiende som avser landstiga på svensk kust har nu att hantera ett simultant robothot från flyg, fartyg och land, samtidigt som man ska minsvepa och skydda egna försörjningslinjer. Det här är ett gott exempel på hur man verkligen skapar tröskeleffekt. Tung kustrobot är också den tredje åtgärden sedan Försvarsbeslutet 2015 som verkligen ökar försvarsförmågan (de övriga två har varit införandet av jaktroboten robot 101 Meteor, samt den permanenta militära närvaron på Gotland). I övrigt har de åtgärder som vidtagit inom ramen för försvarsbeslutet syftat till att vidmakthålla och omsätta tidigare förmåga så gått det går med ringa ekonomiska medel.

Sent omsider börjar nu därmed försvarsförmåga att återskapas. Det har tagit en oerhörd tid för politiken att uppnå insikten att det är länge sedan väckarklockan ringde. Backar man bandet nästan tio år till tiden före Georgienkriget så var framtiden ljusare än någonsin för Sveriges närområde. I försvarsbeslutet 2004 hette det t.o.m. att president Putins "Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.” I försvarspolitiken var det sedan millennieskiftet normerande att tio års förvarning skulle ges innan ett nationellt försvar åter kunde behövas.

De som ursprungligen formerade dessa tankar hade nog heller inte tänkt sig något annat än att de tio åren av förmågehöjande åtgärder för det nationella försvaret skulle vara fullt finansierat. Likaså skulle det ju baseras i en så distinkt händelseutveckling att en återtagning av förmåga skulle påbörjas omedelbart. Samtidigt skulle händelseutvecklingen vara så långsam att man utan risk kunde ägna tio år åt återtagningen. I själva verket var det nog ingen som ens tänkte tanken att antagandet om tio års förvarning någon gång skulle bli synat.

Georgienkriget, som borde ha lett till såväl ett europeiskt som svenskt uppvaknande kring Putins Ryssland, visade sig i efterhand vara endast en smärre repa i den säkerhetspolitiska vaggvisan. Det "kaukasiska lackmustestet", ledde förvisso till att den dåvarande regeringen avbröt sin fortsatta besparingsplaner på försvaret och ominriktade det helt och hållet internationellt inriktade försvaret till att även ha nationella uppgifter.

Den nationella återtagningen, innebärande att förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid helt plötsligt skulle få både personal och materiel, skulle enligt försvarsbeslutet endast ske i den takt ekonomin medgav (sök gärna på "i den takt"). Eftersom ekonomin inte just medgav så mycket, fick försvarsbeslutet 2015 till största del ägnas åt att täta de luckor som fortfarande fanns i basala funktioner i försvaret – därav fokus på den s.k. basplattan. Trots en bred samstämmighet i försvarsberedningen om vad som behövde göras och färdvägen dit, anslog i princip samma partier bara en del av det som krävdes för att förverkliga det man nyss varit så eniga var nödvändigt. Här är det lätt att instämma i Ewa Stenbergs analys i DN att det är billigare för partierna att bråka om NATO än försvarsanslag. Vi har idag ett nytt försvarsbeslut sedan ett drygt år, men vägledande är fortfarande "i den takt ekonomin medger" istället för utvecklingen i omvärlden.

I ljuset av detta är det glädjande att förmågan tung kustrobot i alla fall till del kan återtas. Räknar man dock på de 10 årens förvarning så kan man kan kallt konstatera att de första 7 åren tillbringades sittandes på händerna.

Tiden springer snabbt iväg och när man ackumulerar underfinansiering och förmågeunderskridande år efter år så blir behoven bara större. Den svenska försvarspolitiken som föregick andra världskriget är väl känd. Åratal av underinvesteringar måste snabbt kompenseras för att försöka hålla Sverige utanför kriget. Sålunda sköt försvarsbudgeten snabbt i höjden och 1942 gick 60 % av statsbudgeten till försvar. En fullkomligt ohållbar situation för en stat. Först något år senare när Sverige var närmast utom krigsfara började den vid krigets inledning beställda förmågan att levereras.


Vi går nu allt snabbare mot en allt farligare och osäkrare omvärldssituation utan större ljuspunkter. Osäkerheterna i Västvärlden staplas nu på varandra och det är i många fall i länder och institutioner på vilka vi i Sverige byggt vår egen säkerhet. Vilken väg USA nu kommer att anta under president Trump återstår att se, men de utnämningar som hittills skett talar för en annan Rysslandspolitik än tidigare. I Frankrike verkar det kommande valet komma att stå mellan Fillon och Le Pen – båda med mjuka linjer gentemot Moskva. Liknande vindar blåser också i sydöstra Europa. Det är för svensk del oroväckande då Östersjöområdet och i viss mån också Barentsområdet utgör de primära friktionsytorna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt kommer också konflikterna sydöst om Europa att fortsätt, vilket också fortsatt kommer att skapa ringar på vattnet som når till våra breddgrader.

Den omedelbara anslaget som Gunnar Hökmark föreslagit på DN Debatt är nödvändigt och har varit så ett bra tag. Hur man än vrider och vänder på organisationen och materielen i Försvarsmakten och försöker avhjälpa bristerna med nya omorganisationer och "Kajsa Warg"-lösningar, finns det en enda minsta gemensam nämnare – bristen på finansiella medel för att öva, rekrytera och bibehålla personal och anskaffa och vidmakthålla utrustning. Problemets lösning är känd för samtliga aktörer, men likt rådjuret i helljuset törs ingen agera. Hade man satt fart 2008, hade vi inte behövt vara oroliga idag. Hade man satt fart vid annekteringen av Krim i mars 2014, hade vi haft ett betydligt bättre läge idag. Sätter man fart idag kommer det som alltid att dröja några år innan effekt kan levereras. Det får dock aldrig vara en ursäkt att inte agera. Kommer man inte ur startblocken nu heller, kommer Sverige bara att bli än mer sårbart för yttre påtryckningar.


Inför torsdagens riksdagsdebatt: Det finns bara ett enda hinder för ökad försvarsförmåga

Imorgon debatterar Riksdagen det säkerhetspolitiska läget med anledning av det som inträffat den senaste dryga veckan i vårt närområde, i Europa och i Europas utkanter. Man kan föregå debatten och konstatera att utvecklingen blivit minst lika illa som befarat, men den försämrade situationen under hösten nu accelererat (se gärna Mot Väpnad Konflikt hos Krigsvetenskapsakademien).

Detta inlägg kommer först att teckna en kortare bild av hur omvärldsläget utvecklats de senaste veckorna. Därefter diskuteras läget i Sverige och konsekvenser för svenskt vidkommande. Slutligen presenteras några slutsatser inför morgondagens riksdagsdebatt.

För den som inte orkar läsa så långt är sammanfattningen att det enda som kan möjliggöra en ökad svensk försvarsförmåga på kort sikt är ett snabbt ekonomiskt tillskott.


Läget
Utvecklingen under de senaste två veckorna har i korthet bestått av allt sämre relationer mellan USA och Ryssland, samt Ryssland och europeiska länder.

De amerikanska underrättelsetjänsterna gick förra veckan ut och meddelade att ryska statliga aktörer genomfört cyberoperationer för att manipulera det kommande presidentvalet. Igår meddelade president Obama att USA kommer att genomföra ett proportionellt svar mot Ryssland med anledning av cyberattackerna.

Ett Mig-29SMT-förband från Kursk har ombaserats till Kaliningrad. Det är första gången sedan Sovjets fall som Mig-29 finns i Östersjöområdet, vilket är anmärkningsvärt då flygplanet är ett korträckviddigt jaktflygplan, mest lämpat för defensiva luftförsvarsuppgifter.

Under veckans andra halva inleddes en intensiv eskortoperation av ett ryskt fraktfartyg där ryskt jaktflyg i sin iver att skydda fartyget genomförde flera kränkningar av finskt och estniskt luftrum. Fraktfartyget medförde robotsystem Iskander till Kaliningrad. Systemen har flera gånger tidigare framgrupperats, men då inte eskorterats, vilket talar för att den här lasten var viktigare än tidigare.

Den ryske tv-personligheten Dmitrij Kiseljev, tillika chef för den ryska statens nyhetsbolag Rossija Sevodnja, varnade i söndags USA och omvärlden för den ryska frambaseringen av Iskandersystem till Kaliningrad och Buyan-M korvetter till Östra Medelhavet. Han antydde att bägge systemen i själva verket kunde vara utrustade med kärnvapen, vilket får anses vara en medveten signal till USA och västländerna. Lastningen av Iskander ska också enligt ryska källor medvetet ha skett vid en tidpunkt då en amerikansk spaningssatellit passerade över, vilket understryker viljan att sända en signal. Den senaste rapporten om korvetterna var dock att de bunkrade i Valetta, vilket är väl väster om det uttalade operationsområdet. Det talar i sin tur för att andra uppgifter kan vara aktuella än de nämnda att skydda Syrienoperationen.

Under onsdagen har Ryssland skjutit tre st kärnvapenrobotar (övningsrobotar) mot skjutfält i östligaste Ryssland. Två från ubåtar i Barents hav och Okhotska havet, samt en från ett mobilt landbaserat system. Parallellt med dessa skott har även det strategiska bombflyget övat, vilket är den tredje delen i den ryska kärnvapen triaden. Skulle även ett övningsskott ske med Iskandersystemet i Kaliningrad förstärks signaleringen ytterligare och Östersjöområdet når ett nytt säkerhetspolitiskt lågvattenmärke.

Vi går nu in i den mest osäkra perioden, nämligen när USA går till val och den sittande presidenten ska leda en övergångsministär till dess att den nya presidenten svurits in. Det mest oroande tecknet just nu är också de allt sämre förbindelserna mellan USA och Ryssland, med påföljande varningar om läget av bl.a. den tyske utrikesministern.

För en längre analys av läget rekommenderas Jägarchefens inlägg.


Konsekvenser för svenskt vidkommande
Den stadigvarande försämringen av omvärldsläget håller i sig och Sveriges geografiska läge är i en av de största friktionsytorna mellan Ryssland och omvärlden. I augusti hade det gått så långt att Försvarsmakten tidigarelade den permanenta baseringen av trupp till ön med nästan ett år. Sannolikt var det många som drog en lättnadens suck över detta när det åter började röra sig i Östersjön under förra veckan. Hur framtiden fortsatt ser ut är kan ingen spå, men att omvärldsläget plötsligt skulle vända till det bättre lär inte någon hålla för sannolikt.


Den ryska och den svenska försvarsreformen påbörjades samtidigt – båda från det som av alliansregeringen benämndes som ”en mycket låg nivå” (även om alliansregeringen bara talade om den ryska). Där man i Ryssland haft operativ effekt som ledstjärna för reformen, hette det under alliansregeringen att försvarsreformen skulle genomföras ”i den takt som ekonomin medger”.

Inför Försvarsbeslutet 2015 meddelade Försvarsmakten den dåvarande regeringen vad det skulle kosta att slutföra den 2009 beslutade reformen och att börja gå mot de målsättningar som riksdagspartierna i mycket bred enighet kommit överens om i Försvarsberedningen. Av de drygt 20 miljarder kr det handlade om under försvarsbeslutsperioden, anslog riksdagen endast 10,2 i försvarsbeslutet.

För att använda ett av försvarsminister Peter Hultqvists favorituttryck: ”här finns det en rejäl hemläxa att göra”. Konsekvensen är nämligen att den svenska försvarsreformen framskrider ytterst långsamt, om alls betänkt omvärldsläget.

Alltjämt är det ekonomin som är gränssättande för svensk försvarsförmåga och trovärdigheten i att i realiteten anslå mindre och mindre pengar i ett försämrat omvärldsläge, kan inte betecknas som annat än låg. Oavsett om vill diskutera övningstid, beredskap, rekrytering, materielleveranser, ammunition eller reservdelar så är det ekonomin som är gränssättande för den svenska försvarsförmågan.


Inför riksdagsdebatt och budgetbeslut
Oddsen är tyvärr låga för att riksdagsdebatten imorgon kommer att mynna ut i samma, föga givande pajkastning som dominerade söndagens partiledardebatt. Regeringen kommer att tala sig varm för försvarsbeslutet 2015 och det trendbrott som man anser att detta innebar – utan att nämna att den finansiering regeringen föreslog inte ens var hälften av den sedermera beslutade (drygt 4 mdr kr istället för 10). Den beslutade summan var i sin tur hälften av det Försvarsmakten begärde för att möta de målsättningar som regeringen satt upp.

Huvuddelen av de brister som försvarsberedningen identifierade inför försvarsbeslutet 2015, liksom de som nämndes i själva beslutet, är av förklarliga skäl inte avhjälpta. Utöver det existerar (av likaledes förklarliga skäl) andra områden som inte kan nämnas, men där avhjälpande likväl måste ske och det snabbt.

Oppositionen kommer att företräda olika linjer, men de två huvudsakliga kommer att vara Folkpartiet som kommer att yrka på en ökad finansiering och ett NATO-inträde, samt Moderaterna som kommer att vilja tillsätta en ny försvarsberedningen.

Inget av dessa alternativ för dock Sverige en centimeter närmare en ökad försvarsförmåga i det nu allt sämre läget.

Det råder en bred missuppfattning, såväl hos politiken som allmänheten, om tiden det tar att bygga försvarsförmåga. Ett inköp av ammunition, vapen eller reservdelar handlar om i bästa fall månader från beställning till leverans. Handlar det om helt nya materielsystem som t.ex. kryssningsrobotar till JAS 39, långräckviddigt luftvärn eller liknande så rör det sig om två år eller mer från beställning till initial förmåga, där snabbanskaffningen av Hkp 16 Blackhawk är ett tydligt exempel. Talar man istället om att anskaffa och sätta upp förbandsenheter i form av t.ex. fartyg, stridsfordon och dylikt, rör det sig om ännu fler år.

De ovanstående är alla viktiga, men att inget av detta kan få effekt på kort sikt, torde vara uppenbart.


Det finns dock en rad lösningar för att i rådande läge öka försvarsförmågan och framförallt för att avhjälpa de brister som är kända för dem som är betrodda, men även för att skapa förmåga på längre sikt. Lösningarna har alla en enda sak gemensamt och det är att det som fattas är pengar.

Statsbudgeten för 2017 är redan föreslagen riksdagen, liksom höständringsbudgeten 2016, utan några tillskott till försvaret trots omvärldsläget (jag räknar inte det till 50 % finansierade köpet av fler Archer som något egentligt tillskott).

Det finns därmed två alternativ (såvida man inte hävdar att säkerhetsläget inte alls är förändrat och på inga sätt motiverar någon ökad försvarsförmåga). Antingen argumenterar man för att statsbudgeten måste ändras innan den beslutas i december och höständringsbudget innan den beslutas i november. Det är en process som tar längre tid.

Den andra lösningen är att man argumenterar för att använda delar av beredskapskrediten (Se s. 16 i budgetpropositionen, utgiftsområde 6, för hur beredskapskrediten är tänkt att fungera).

Syftet med en beredskapskredit måste vara att den ska nyttjas medan den fortfarande kan ge effekt i ökad försvarsförmåga (även civilt försvar) och därigenom dämpa sannolikheten för att Sverige ska behöva utkämpa ett krig.

Den som argumenterar för att en beredskapskredit inte ska nyttjas behöver i så fall svara på följande frågor: Vad ska beredskapskrediten användas till (vad ska den köpa)? Vilken är leveranstiden på det eller den verkan som krediten ska finansiera? Vilken är indikatorn som gör att beredskapskrediten ska nyttjas? När ska beslut om att använda beredskapskrediten i så fall fattas för att den ska vara användbar?


Gästinlägg: Sekretessgranskning

... har påbörjats av mitt blogginlägg på Strilaren II rörande försvarets interoperabla förmågor L16, Sec Voic, HQII, mm.


Detta meddelade min närmaste chef på LSS mig idag. Vem som anmält är oklart och likaså det bakomliggande syftet.

Jag är inte särskilt orolig eftersom mycket av det jag redovisade står att läsa i olika nationella och internationella tidskrifter, försvarsbloggar samt allmänna handlingar och powerpointbildspel som har beteckningen ÖPPNA, UNCLASSIFIED eller inte åsatts någon sekretess överhuvudtaget.

Inlägget jag skrev skickades även till Försvarsdepartementet, samtliga medlemmar ur Försvarsutskottet och media.

Syftet med inlägget var att reda ut de "begrepp" som används för att beskriva försvarsmaktens förmågor så att de blir "förståligt" även för försvarsdebattörer och politiker.


Enligt mitt sätt att se det är anmälan förmodligen ett utslag av "irritation".

Försvarsmaktsledningen har av tradition haft som ansvar att informera Fö och FU rörande förmågor i våra förband. Under de senaste åren har inte bara "gammelmedia" (TV, radio, press) utan dessutom "moderna media" såsom bloggar, youtube, mail etc blivit ett sätt för försvarsdebattörer och allmänheten att framföra åsikter rörande försvarsutvecklingen.

När inlägg i dessa media dessutom redovisar åsikter som inte är "comme il faut" eller ifrågasätter tex riktigheten i FM uppgifter om "förmågor" så blir risken för intressekonflikt uppenbar.

Förmågor av "teknisk art" finns i bästa fall utvecklade i av regering och riksdag beslutade materielsystem. Steget därifrån till förbandssatta operativa förmågor kan däremot vara stort.

Som exempel:
Att påstå att man har Close Air Support (CAS-) förmåga i JAS 39 är riktigt. JAS kan bära vapen som är lämpliga att användas i nära samverkan med egna markstridsförband för att understödja markstrid.
Men om man inte har flygbaspersonal utbildad för att lagerhålla, hantera, hänga, klargöra och plundra flygplanen på dessa vapen och ammunition är den operativa förmågan minst sagt begränsad.


Om syftet med granskningen av mitt debattinlägg vore att klarlägga riktigheten i mina påståenden och att dessa visar vara sig felaktiga, dvs helst att FM har bättre förmåga än vad jag påstått, vore det glädjande.

Tyvärr upplever jag inte att det verkar vara ambitionen med anmälan.

Peter Neppelberg


Se även Allan Widman

Gamla synder lever länge


Debatten om anskaffningen av JAS 39E har tagit ny fart sedan Robert Dalsjös debattartikel i förra veckan. Det är ett ämne som jag berörde redan 2012, strax innan beslutet fattades, och som det är nu är anledning att återbesöka. I de dåvarande OS-tiderna sammanfattade jag ett vidmakthållande av JAS 39C istället JAS 39E som om Sverige skulle skicka åldrade och orkeslösa atleter till OS i London för att delta i denna yttersta av idrottsliga landskamper (mellanstatlig väpnad strid är en betydligt allvarligare form av landskamp).

Det är en jämförelse jag står fast vid och som fortfarande är högst aktuell. Likaså står jag fast vid bedömningen att 60 st JAS 39E är alldeles för lite för svenska operativa behov. Det är också något som 96 st JAS 39C/D inte löser på 2020-talet. Numerär är styrka i sig, särskilt när det gäller luftstridskrafter då endast en viss andel av flygplanen kommer att vara disponibla vid ett givet tillfälle.*


För att återgå till debattartikeln så är metoden att plocka isär fullt fungerande JAS 39C/D-flygplan för att ta enstaka komponenter till bygget av nya JAS 39E helt vansinnig, precis som Dalsjö påpekar.

Metoden kommer att innebära att Flygvapnet kommer att sakna en division flygplan av fullständigt löjeväckande skäl – och det mitt under en redan säkerhetspolitiskt mycket allvarlig och osäker period. Den enda anledningen till just denna metod är det ursprungliga politiska kravet på att kunna måla upp JAS 39E som en "uppgradering av JAS 39C" och inte ett nytt flygplan.

Att vissa väsentliga komponenter saknas i de äldre flygplanen kommer inte att göra det enklare att sälja dem på en andrahandsmarknad. "Någon" ska bekosta en komplettering av dessa innan de kan säljas till en ny kund och denne någon lär vara just svenska staten som ju äger flygplanen och därför ska sälja dem (oavsett om det går via Saab eller ej. Government-to-government är annars den nu vanligaste metoden vid stridsflygplansaffärer). Resultatet blir därmed (i bästa fall) ett nollsummespel ekonomiskt, men en rejäl nedgång i operativ effekt för Flygvapnet.

Finns det någon svensk politiker som är villig att förvara detta tillvägagångssätt? Det skulle förvåna mig.


En av de vanligaste frågorna rör varför man inte kan behålla JAS 39C och operera vid sidan av JAS 39E. "Kan" kan man alltid, men vad kostar det, går det överhuvudtaget och framförallt – varför?

För att börja bakifrån så torde svaret på varför vara att man vill utöka numerären och den operativa effekten. Frågan är då varför man ska lägga ned resurser på en plattform som redan i dagsläget börjar närma sig bäst-föredatum med stormsteg med tanke på Sveriges geografiska läge där den presumtiva motståndaren förfogar över spetsteknologi.

Jaktroboten Meteor, som nyss införts i Sverige som första land, ger en oöverträffad jaktförmåga – för några år. Roboten införs i närtid även i andra länder och motsvarande utveckling är på väg även i Ryssland. Vad gäller fysiska prestanda är JAS 39C låst till de ursprungliga specifikationerna från 1982, och de sätter kraftiga begränsningar i räckvidd, toppfart och framförallt lastförmåga. Detta är fysiska begränsningar som sattes av ekonomiska skäl då och som JAS 39-systemet lider av fortfarande – och som 39E till del avhjälper. Längre räckvidd kräver större bränsletankar, ökad vapenlast kräver helst ett större skrov (förverkligas endast till del) och båda dessa liksom högre fart kräver starkare motor. Ett flygplan är och förblir en stor kompromiss och de fysiska begränsningarna man sätter i dimensioner lever för alltid kvar.

Det var också 80-talets inbyggda begränsningar som gjorde det nödvändigt att skapa JAS 39C för att möjliggöra den interoperabilitet som krävs för att använda flygplanet utanför Sverige. Den lista som fanns över mycket allvarliga operativa brister för att använda JAS 39A i ramen för en internationell insats, var inte trevlig. Tyvärr tog man inte under slutet av 90-talet det större klivet att gå mot det som nu blir 39E – återigen av huvudsakligen ekonomiska skäl.

Det är sannolikt av den här anledningen som kritik uppstår mot att det är så kort levnadstid på svenska stridsflygplan. Det är en onyanserad och felaktig uppfattning, sannolikt baserad på okunskap om såväl svenska som internationella förhållanden. JAS 39A var byggd för en livslängd på 3000 flygtimmar och hade verkligen sjungit på sista versen om de varit de enda i drift utan JAS 39C. JAS 39C, som är förstärkt, har en betydligt längre livslängd.

Kritikerna jämför gärna med att Norge fortfarande flyger F-16 från slutet av 70-talet. Det gör man sannerligen, men inte oproblematiskt. De norska flygplanen har passerat bäst-föredatum och dras med väsentliga operativa begränsningar. De är heller inte i närheten av mycket av den förmåga som finns på JAS 39C. Samma förhållande gäller för stridsflygplanen i US Air Force, där medelåldern även på jaktflygplanen nu i många fall är högre än piloterna som flyger dem. Det innebär att tillgängligheten (funktionsdugliga flygplan) är på ständigt lägre nivåer i väntan på att den mycket försenade F-35 ska komma i bredare förbandsdrift. Detta är ett av de största bekymren det amerikanska försvaret har i dagsläget – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är nedåtgående och man bedömer att framtida krig sker mot en motståndare på närapå jämbördig teknologisk nivå.

Det är i just den situationen Sverige hade befunnit sig i om JAS 39A hade blivit det sista svensktillverkade flygplanet.

Då hade Sverige, som icke medlem av NATO stått längst bak i kön för att motta leveranser av F-35. Eurofighter hade inte erbjudit någon väsentlig prestandahöjning över JAS 39A. Det hade t.ex. inneburit att Sverige inte hade kunnat delta i någon Libyeninsats eftersom flygplanet helt enkelt inte hade haft de fysiska möjligheterna. Samma hade i gällt den cross-border training och merparten av de internationella övningar som Flygvapnet deltagit i de senaste tio åren. Den operativa förmågan idag hade kort sagt varit låg. Riktigt låg, med undantag av att bekämpa sjömål vilket JAS 39A löste lika bra som JAS 39C idag.

Så varför skulle Sverige nöja sig med att behålla ett flygsystem som över tiden skulle innebära en allt sämre operativ förmåga jämfört med den presumtiva motståndarens?

Det är motsatsen till allt sunt förnuft vad gäller krigföring. Om man nu tycker att det är mer relevant att lägga pengar på att bibehålla JAS 39C parallellt istället för att satsa på en ökad numerär kvalitativa plattformar med kvantitet i last, så återstår frågan hur försvarsmaktsorganisationen ska mäkta med det.

Flygvapnets stridsflygskomponent består idag av 96 st JAS 39C/D. Om 60 st JAS 39E läggs till dessa erhåller Flygvapnet 156 st stridsflygplan. Det är en respektabel siffra och kvantitet är som bekant en kvalitet i sig.

De underliggande problemen av denna lösning är dock större än vad förespråkarna vill kännas vid. Senast Flygvapnet hade en numerär av detta slag var i början av 2000-talet innan nedläggningarna i Försvarsbeslutet 2000 slagit igenom. Idag finns personal att bemanna 6 st stridsflygdivisioner genom att 2 utbildningsdivisioner nu återigen görs till stridsflygförband.

Om man bortser från de personella ramarna som Förvarsmakten har att förhålla sig till, så skulle 156 flygplan innebära närmast en fördubbling av antalet divisioner och piloter och det på tio år. Det innebär en utbildningstakt av piloter som är närmast omöjlig att hantera, speciellt med tanke på hur förutsättningarna för flygutbildning ser ut idag, samt att det tar sju år att utbilda en stridspilot till den mest grundläggande kunskapsnivån. Utöver detta måste det finnas flygunderhållsförband och övriga basförband med all tillhörande utbildad personal för att en förmåga ska erhållas. Det är som sagt alltid betydligt enklare att avveckla, än att återta förmåga.


Detta är en av anledningarna till att jag ser hundratalet JAS 39E som betydligt mer realistiskt. Frågan är också vad kostnaden för att bibehålla JAS 39C är. Det är inte jag rätt person att utreda, men jag skulle vara förvånad om det skulle vara särskilt ekonomiskt fördelaktigt med hänsyn till den operativa effekten man kan erhålla.

JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden. Jag är därför mycket förvånad om vi inte till 2030 talar om en JAS 39G för att avhjälpa just de brister som redan idag är kända.

De stora felen i svenska beslut om stridsflygförmåga är inte att det rör sig om beställning av svenska flygplan med påstått hög omsättningstakt. Felen har de senaste 40 åren varit att beställningarna skett för sent och med för låg ambitionsnivå. Detta har resulterat i sena och omfattande modifikationer för dyra pengar för att lösa problem som varit kända långt tidigare.

Av politiska skäl har man heller inte följt de rekommendationer som givits av utredningar. Det senaste och tydligaste exemplet är just det politiska beslutet från 2012 att anskaffa 60 flygplan. 

Det allvarligaste missaget som personer som saknar erfarenhet av flygoperationer har en tendens att se anskaffad numerär som konstant tillgänglig numerär. Utan att avslöja tillgänglighet i Sverige så är ett internationellt mått för flygstridskrafter att man över tiden har en tredjedel av flygplansnumerären tillgänglig. Det skulle vid 60 flygplan innebära 20 tillgängliga över tiden. Visst kan andelen höjas om man bara vet när de ska användas. Det gör en angripare, medan försvararen har att utgå från de uppgifter som underrättelsetjänsterna kan leverera. Gör man fel bedömning riskerar man istället att ha en ännu sämre tillgänglighet när man behöver den som mest.

Den utredning Försvarsmakten gjorde inför beslutet 2012 talade om lägst 60 till 80 flygplan för att ha en operativ förmåga att möta den säkerhetspolitiska situation som då var gällande.
– Lägst 60 gällde om dessa kompletterades med en ökad ambition långräckviddigt luftvärn.
– Lägst 80 gällde om ingen ytterligare komplettering av luftvärn gjordes.

Den dåvarande alliansregeringen drev därefter igenom i Riksdagen beställa 60 flygplan, utan något kompletterande luftvärn. Därefter har vi fått den ruptur i det europeiska säkerhetssystemet som innebär att Sverige är beläget i Europas allvarligaste friktionsområde. Lägg därtill styrningen att byggnationen av JAS 39E ska ske på bekostnad av antalet tillgängliga JAS 39C.

Det är ett konsekvenstänkande som inte håller, men det är fortfarande detta som utgör grunden för framtidens svenska stridsflygförmåga. Gamla försvarspolitiska synder lever länge.


Läs gärna även de insatta inläggen från Väpnaren och Gripen News i samma ämne.

*Jag kan starkt rekommendera min inläggsserie om Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv (del 1, del 2, del 3, del 4). Denna är skriven innan Ukraina-kriget och det kan vara intressant för läsaren att jämföra inläggen med försvarsbeslutet 2015. Behoven fanns identifierade långt tidigare, men politiskt ville ingen kännas vid dem. Idag känns man vid behoven, men är ointresserad av att finansiera dem.

Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik

Ekots ”nyhet” igår att det avgörande beviset för det initiala konstaterandet av en undervattenskränkning i oktober 2014 i efterhand visade sig vara felaktigt, illustrerar vilken förmåga som finns både hos allmänhet och journalister att läsa och förstå information.

Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.


Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.

Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.

”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.

Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”


Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.

Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.

Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.

Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).

Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).

En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.

I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, "Vad gjorde de här?", Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?


All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.

Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.

En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.


I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.




Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.

Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.


Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.


Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.

Gästinlägg: Militärstrategisk nederlagsdoktrin 2016

Nyligen har Militärstrategisk doktrin för Sveriges militära försvar släppts i sin uppdaterade version. Den nya utgåvan är utvecklad på flera områden och ersätter den tidigare från 2012. Doktrinen innehåller viktiga skrivningar om tröskeleffekter, folkförankring, totalförsvar och en bredare hotbild med allt större tyngdpunkt på påverkansoperationer och cyberangrepp. Den är väl värd att läsa (ännu ej tillgänglig på nätet).

Men den nya utgåvan innehåller även ett genomgående tankefel i formuleringen av Sveriges militärstrategiska koncept som är mycket olyckligt och kan komma att få ödesdigra konsekvenser: ”Väpnat angrepp ska mötas snabbt i syfte att vinna tid och skapa handlingsfrihet. Därefter ska försvarsoperationer syfta till; att tillsammans med andra vinna kriget alternativt enskilt undvika att förlora.” - Militärstrategisk doktrin 2016, sid 38.



Jag har tidigare beskrivit risken att vi omedvetet och utan att reflektera över det antar en Nederlagsdoktrin och farorna när vi med begrepp som ”enveckasförsvar” sätter tiden det tar innan vi förlorar som ett mått på framgång. Ska man tolka formuleringen i den nya doktrinen har målsättningen höjts något: från att hålla ut en vecka innan vi förlorar till att undvika att förlora. Tyvärr är undvikandet av förlust inte samma som att sträva efter att vinna och därför fortfarande grader av planerat nederlag. Något som är olämpligt att skriva i en doktrin.

Att definiera ”undvika att förlora” eller omsätta det i handling blir svårt. Om vi låter bli att ta strid med en motståndare över huvud taget, har vi då inte undvikit att förlora? Det är sannolikt inte vad som avses, men det finns en uppenbar fara i att använda förlust som utgångspunkt för att formulera målsättningar då det kommunicerar att förlust är normerande, men att det skall undvikas om möjligt.

En tröskel skapas när kostnaderna för ett angrep är orimliga för en angripare. I detta har doktrinen helt rätt. Dugliga soldater och förband som besitter den orubbliga viljan att vinna kan i första hand avskräcka men också i strid, även om de är numerärt underlägsna, göra ett angrepp så kostsamt för en motståndare att det för lång tid avskräcker från framtida aggressioner. Priset för aggression mot vårt land ska vara för högt, och det ska inte bara svida lite hos en angripare – det ska göra rejält ont.

Men en inställning som resignerat för nederlag redan innan en konflikt inleds kommer föga förvånande sannolikt endast att leda till nederlag. Om vår egen doktrin säger att vinst på egen hand inte är möjlig och att förlust är normerande för vår strid, kommunicerar vi då inte en bild av vår egen vilja och förmåga som motverkar vår ambition att upprätthålla den tröskeleffekt vi strävar efter?

Ska vi inte i stället träna oss själva i ett tänkande som innebär en förlängning av överbefälhavarens tydliga ställningstagande att så länge en soldat, en sjöman eller en flygvapensoldat återstår, slåss försvarsmakten? Ett tänkande som i förlängningen säger att även när försvarsmaktens förmågor till konventionellt försvar är uttömda för stunden ska striden föras över ytan, med konventionella som okonventionella medel. Ett tankesätt som gentemot en angripare kommunicerar att denne aldrig skulle kunna känna sig trygg eller på grund av att vi inte viker ner oss för dennes vilja.

Frågan är dock tyvärr inte så enkel och argumenten mot det ovanstående resonemanget kan inte förbises: Ingen mental inställning i världen kan kompensera materiella tillkortakommanden eller ersätta en för liten numerär. En överfokusering på att ingjuta och utstråla kampvilja kan även omedvetet sända signalen till den egna politiska ledningen att det inte längre finns några problem och förhindra att de blir lösta.

Det finns en fara i att blunda för de faktiska problemen med materiella brister och sviktande numerärer, men det ligger en mycket större fara i att ingjuta en defaitistisk anda att vi inte klarar av något. Konsekvenserna av uppgivenhet är värre än eventuellt övermod.

Skrivningen i doktrinen borde vara att försvarsoperationer skall genomföras med den orubbliga målsättningen att vinna, enskilt om så behövs men företrädesvis i samarbete med andra. Jag för hellre befälet över ett förband med stora brister men god förbandsanda och orubblig kampvilja än ett förband som är helt uppfyllt men inte tror att det kan vinna utan redan resignerat för nederlag och ”undviker att förlora”.

David Bergman
Kapten/Doktorand i psykologi

Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

För första gången på 24 år


För första gången på 24 år kommer Försvarsmakten att 2017 genomföra en försvarsmaktsövning, d.v.s. en övning där hela Försvarsmakten övas gemensamt i att hantera ett angrepp mot Sverige. Senast detta inträffade var 1993 och övningen Orkan. Detta blir också första gången sedan dess som Sverige är skyldigt att anmäla en övning enligt Wiendokumentet, som syftar till att skapa och bibehålla stabilitet mellan länder genom att större övningar inte ska riskera att tas som upprinnelsen till ett angrepp. En skyldighet som Ryssland de senaste åren helt negligerat, genom att utnyttja dokumentets undantag för beredskapskontroller.

Få saker bygger så mycket förmåga och kan identifiera brister som måste avhjälpas som just att genomföra större övningar. Det är också ett av de absolut bästa sätten att hålla personalen motiverad, liksom att visa för allmänheten att det finns ett försvar och vad detta kan hantera. Alla dessa punkter är oerhört viktiga. Aurora 17 är också viktig på så sätt att övningen även kommer att öva emottagande av militärt stöd från andra länder, vilket Sverige idag är helt beroende av.

I veckan börjar i Norge en motsvarande övning av samma storlek, då årets upplaga av Cold Response handlar om att slå tillbaka en kvalificerad motståndares väpnade angrepp. Även denna övning är av yttersta vikt för det svenska försvaret då en av de två brigaderna som ställs mot varandra, leds av en svensk brigadstab från Boden. Bättre övning än så kan förmodligen inte uppbådas någonstans, särskilt då övningen både är omfattande, komplex och tidsutsträckt, samt det rör sig om en multi-nationell brigad med därpå följande möjligheter och friktioner.


Aurora 17
Cold Response 2016
Försvarsmaktens webbplats
Norska försvarets webbplats

Det är dyrt att vara fattig

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

"Vi vet inte vem som ligger bakom kränkningen, men låt mig säga så här till dem som ligger bakom. Det är fullständigt oacceptabelt, vi kommer förstärka vår förmåga att upptäcka dem som olagligt befinner sig på våra vatten"
Stefan Löfven, 14 november 2014


Ännu en gång har det gamla talesättet det är dyrt att vara fattig bevisats. Igår berättade ägaren till upplevelseubåten Malen, Lasse Schmidt Westrén, om sina erfarenheter av att sälja målubåtstjänsten till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det är inte utan att man blir beklämd när man läser Westréns redogörelse och inte bara för hans erfarenheter (där det utan tvekan också finns en version från den andra sidan), utan för vilken situation Försvarsmakten numera sitter i.

Sedan Marinens egen miniubåt/målubåt Spiggen slutligt avvecklades strax innan kriget i Ukraina genom att skänkas till Kalix kommun, har Försvarsmakten saknat en miniubåt att öva ubåtsjakt mot. Egentligen har man saknat detta mycket längre än så då Spiggen förrådsställdes redan under 00-talet då fokus var mer på ökensand än vad som försiggick i bräckt vatten.

Inte långt efter att Spiggen anlänt till Kalix blev allmänheten uppmärksammad på att det även idag förekommer undervattensintrång in på svenskt inre vatten med miniubåtar genom den stora underrättelseoperationen Örnen hösten 2014, vilken slutade med att man kunde fastställa att minst en undervattensfarkost opererat i Stockholms skärgård. Ubåtsjakt fick därmed återigen hög prioritet, samtidigt som det kunde konstateras att ubåtsjakthelikoptrar inte kommer att vara operativa än på några år och många av de spaningsresurser som förut funnits att tillgå liksom vapensystem hade avvecklats utan ersättare. Försvarsbeslutet 2015 kom därför att prioritera upp ubåtsjaktförmågan.

Tyvärr blir det ju inte mycket till ubåtsjaktövning utan att ha något att öva mot. En av landets få miniubåtar är upplevelseubåten Malen, som en gång tidigare hyrts in. Nu verkar det inte bli något mer av det med tanke på att kostnaderna inte ryms i budgeten. Vad som utan tvekan kan klassas som ett riksintresse är något som tillkommit genom enskildas initiativ och energi, men som det inte finns pengar för i det stora hela. Ser man till de faktiska kostnader för att hyra in ubåten motsvarar de kaffepengar, men tyvärr är inte Försvarsmaktens budget större än vad den är, och det bevisas återigen att marginaleffekterna är mycket stora.

Nu förflyter i så fall ännu ett år där Marinen inte kan öva ubåtsjakt mot mindre ubåtar på inre vatten – det område som vi historiskt vet är mest utsatt för intrång och av starkast intresse för främmande makt.

Det går naturligtvis att diskutera huruvida det är billigare att köpa in tjänsten målubåt än att äga den själv. Som alltid när man ska köpa in tjänster, oavsett vad det är, så utsätter man sig för marknadskrafterna och att det kan finnas andra områden som leverantören av ekonomiska skäl vill prioritera. Det andra man förlorar när man inte själv är ägare är flexibiliteten. Båda dessa företeelser såg vi utmärkta exempel på under Libyenoperationen när de tre C-17 flygplan som Sverige köper ett antal hundra timmar i varje år inte fanns att tillgå för att transportera ner resurserna till Italien. De var nämligen uppbokade av andra länder för andra insatser.

I fallet med en målubåt kan man konstatera att de timmar och dagar som tjänsten inte nyttjas av den svenska Marinen finns det utan tvekan minst fem andra Östersjöstater som har stora intressen av att öva mot den här typen av ubåt och som skulle kunna vara intresserade av att köpa in övningstid. På samma sätt hade det idag funnits mycket stora möjligheter för Sverige att sälja flygtid med de 2 C-17 som aldrig köptes in 2006 eftersom det av politiska skäl ansågs fördelaktigt att köpa flygtid i ett 30-årskontrakt istället.

Det är som sagt dyrt att vara fattig,  och än mer så om man mäter operativ effekt istället för pengar.


En arméchef och framing-effekter

Splitterskyddade Archerhaubitsar grupperade i Boden inför Armén Markstridsdagar. Foto: Mattias Nurmela/Försvarsmakten

"Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten."


Programmet till Arméns markstridsdagar väckte förra veckan stor uppmärksamhet och även irritation när det framkom att Arméchefen generalmajor Anders Brännström inskärpte i sin personal att Sverige kan vara i krig om några år. Sedan detta blev offentligt har det kommit flera olika reaktioner som gått från att Arméchefen är en krigshetsare, till att han har har gjort en helt annan analys än övriga Försvarsmakten och för delen också regeringen samt att Arméchefen använder ett rakt budskap. Jag finner det intressant att titta på vad som faktiskt uttalats (skrivits) av Arméchefen samt reaktionerna och sätta detta i ett perspektiv med framing-teori.

Framing effect-teorin började formuleras på 80-talet och handlar om hur människor uppfattar ett information som läggs framför dem av t.ex. media eller politiker utifrån hur informationen formulerats, t.ex. genom ordval. Daniel Kahneman och Amos Tversky är två av de forskare som varit banbrytande inom framing-teorin som gren av psykologin och erbjuder i artikeln Choices, Values and Frames en utmärkt illustration till hur framing fungerar i form av ett experiment om chans och risk som de genomförde med 152 deltagare:

"Problem 1 (N = 152): Imagine that the U.S. is preparing for the outbreak of an unusual Asian disease, which is expected to kill 600 people. Two alternative programs to combat the disease have been proposed. Assume that the exact scientific estimates of the consequences of the programs are as follows:

If Program A is adopted, 200 people will be saved. (72%)
If Program B is adopted, there is a one-third probability that 600 people will be saved and a two-thirds probability that no people will be saved. (28%)
Which of the two programs would you favor?"

Resultatet blev alltså att 72 % av deltagarna valde programmet som visade att 200 personer skulle räddas, medan 28 % föredrog alternativet där det fanns en tredjedel chans att rädda alla, men dubbelt så stor risk att ingen skulle kunna räddas.

Det intressanta blev sedan när Kahneman och Tversky vände på frågan:

"Problem 2 (N = 155): If Program C is adopted, 400 people will die. (22%)
If Program D is adopted, there is a one-third probability that nobody will die and a two-thirds probability that 600 people will die. (78%)"

Vid en jämförelse av alternativen i program 2 med dem i alternativ 1, ser man att de är identiska. Skillnaden är hur de förmedlas, vilket också får ett drastiskt resultat i hur respondenterna gör sina val.


På vilket sätt är då framing-teorin intressant för Arméchefens ord? Låt oss återigen titta på citatet från programmet:

”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”


Intressanta meningsbärare i citatet är naturligtvis vem, vad och när. Sverige, kan och några år. ”Kan” beskriver i det här fallet inte ett kunnande, utan en möjlig utveckling. Inte absolut, ej heller sannolik, utan just möjlig utveckling. ”Några år” är plural och används vanligen om 2-4, även om betydelsen är högst subjektiv. Det antyder att det inte är idag eller imorgon, som vissa verkat tolka det. Däremot kan man inte utesluta risken för det här året eller nästa.

Slutsatsen blir därmed att Arméchefen anser det finnas en viss risk att Sverige kan vara inblandat i ett krig under de närmaste två-fyra åren. Krig med vem och hur, är nästa frågor som ställts. Här har diskussionerna i media med invändning mot Arméchefens ord snurrat runt att Sverige ju enligt bedömningarna inte i något scenario riskerar ett enskilt anfall mot svenskt territorium och just därför skulle Arméchefen fara med osanning.

Återgår man till Arméchefens ord så finns det ingenstans uttalat vem Sverige skulle vara i krig med, än mindre i vilken kontext Sverige skulle vara i krig (enskilt angrepp mot Sverige, angrepp mot Sverige som del av ett större angrepp mot länder i närområdet – eller för den delen Sverige som angripare mot andra länder, även om det vore mest osannolikt). Det är också här det blir intressant att lägga framing-teorin över Arméchefens ord. Finns det ett annat sätt att säga just det som Arméchefen uttryckt? Absolut.


"Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas. Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde."


Läser man noggrant citatet ur 2015 års försvarsbeslut (inriktningsbeslut) så är det i princip det som Arméchefen uttryckt – men med andra formuleringar, precis såsom illustrerat av Kahneman och Tversky i deras experiment inom framing-teorin.

"Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land"
= Om Sverige befinner sig i krig så är även våra grannländer i krig

"Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt"
= Man kan inte utesluta ett enskilt väpnat angrepp, men det sannolikaste är att Sverige angrips samtidigt som andra länder (vilka de är kan man funderar vidare på).

"Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas."
= Kriser och incidenter, liksom hot om angrepp är inte att jämställa med krig. Sannolikheten för att Sverige befinner sig i en kris, en incident eller blir hotat med ett militärt angrepp är låg, men inte noll

"Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde."
= Här får vi reda på att risken en kris, en incident eller hot om militärt angrepp mot Sverige har ökat p.g.a. Rysslands agerande och då måste man fastställa från vilken nivå ökningen skett. I det föregående inriktningsbeslutet från 2009 hette det nämligen att "Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas."

Märk också noga att 2015 års inriktningsproposition inte nämner något om sannolikheten för att ett krig bryter ut i närområdet, där fler länder än Sverige och grannländerna angrips.


Låt oss slutligen fundera ytterligare en gång över syftet med försvarsbudgeten och hur denna har motiverats? Har det inte varit med undertonen att det finns en risk för att Sverige hamnar i krig? Om Sverige inte skulle kunna hamna i krig, vad är i så fall syftet med att återta försvarsplanering för att försvar Sverige? Att återupprätta en reguljär militär närvaro på Gotland i form av en mekaniserad stridsgrupp? Att påbörja ett återtagande av civilt försvar? Säpo har också rapporterat i sin årsredovisning att främmande makt genomför krigsförberedelser mot Sverige. Ryssland har flera gånger genomfört simulerade flyganfall mot Sverige (t.ex. ”ryska påsken”) liksom våra grannländer, samt hotat våra grannländer med kärnvapen. Man kan också läsa vad den norska generalinspektören för Armén sade till tidningen Dagbladet igår. Motsäger något av detta Arméchefens ord?

Framing-teorin har en stark förklaringskraft för den uppståndelse som Arméchefens ord väckt. Han uttrycker som synes samma sak som andra officiella dokument, men på ett rakare sätt. Återigen understryks därför vikten av att faktiskt fundera över vad ett stycke information eller budskap faktiskt innebär i förhållande till hur man instinktivt tolkat det.


Lyssna gärna också på intervjun med Arméchefen i Studio Ett där han ge möjlighet att tala djupare om de så diskuterade orden och deras innebörd.


Oh, and one more thing…

I fredags släppte NATO sin årsrapport för 2015, där Jägarchefen idag uppmärksammade en  formulering om utvecklingen i Europa (s.19):

"Over the past three years, Russia has conducted at least 18 large-scale snap exercises, some of which have involved more than 100,000 troops. These exercises include simulated nuclear attacks on NATO Allies (eg, ZAPAD) and on partners (eg, March 2013 simulated attacks on Sweden), and have been used to mask massive movements of military forces (February 2014 prior to the illegal annexation of Crimea) and to menace Russia’s neighbours."

Att det minst en gång de tre senaste åren övats anfall med kärnvapen på Sverige – skulle det motsäga vare sig Arméchefens ord eller orden i inriktningspropositionen? Knappast.


Gästinlägg: Officersförbundets Lars Fresker: Glöm inte försvarets personal under årets Rikskonferens

Inför årets Rikskonferens är kampen om bilden av verkligheten skarpare än vanligt. Förra året bjöd på ett nytt försvarsbeslut och en ny ÖB har tillträtt med uppgift att hantera beslutet. Inför årets konferens verkar Försvarsmaktens personalläge, glädjande nog, stå i fokus.

Två olika bilder tornar upp sig. Den ena där allt är katastrof och en annan där allt är på rätt väg. Låt mig får ge några insikter från det dagliga arbetet med våra medlemmar – den militära personalen. Över 95 procent av yrkesofficerarna och cirka 70 procent av soldaterna och sjömännen är medlemmar hos Officersförbundet.

Det finns ett intresse för att bli heltidstjänstgörande soldat eller sjöman. När det gäller officersutbildningarna – (idag finns det två yrkesofficerskategorier: officer och specialistofficer) – är intresset svagare. Speciellt är intresset för det akademiska officersprogrammet för svagt. På den kurs som ryckte in efter sommaren är var femte plats vakant. Antalet sökande har under flera år varit för lågt och innehållit för få lämpliga.

Ett av det mest grundläggande problemen är att det är för många soldater och sjömän som lämnar sin anställning i förtid. När reformen sjösattes räknades med att reformen skulle bli ekonomiskt bärkraftig om soldaterna stannar i genomsnitt i sex år. Siffran sex år är spridd i organisationen. Jag upplever att många siktar på att hålla kvar soldaterna och sjömännen i sex år. Men för att nå en genomsnittlig anställningstid om sex år måste organisationen sikta på den maximala tiden: tolv år, inte sex. Kostnaden för att hela tiden behöva utbilda nyanställda dränerar resurser från arbetet att öka den militära förmågan.

För att lyckas med yrkesofficersrekryteringen måste det tas ett fast grepp om varje lämplig och intresserad sjöman eller soldat och slussa över dessa till officersutbildningarna. Kanske till och med gå utbildningen med bibehållen lön. Okonventionellt? Ja, kanske, men kanske ända sättet för att få bra sökande till ett jobb med mycket speciella krav. Försvarsmakten måste börja tänka konstruktivt.
Försvarsmakten har idag problem att behålla och vårda sin personal. Det framkommer i myndighetens egna undersökningar, liksom i Officersförbundets.

Det grundläggande problemet handlar om resurser. Löneläget för sjömän och soldater är för lågt. När förre ÖB skulle sälja in reformen med ett anställt försvar 2010 sade han att snittlönen sedd över hela anställningstiden skulle bli 27 000 kronor i månaden. Beräkningen gick att ifrågasätta redan då, men den kalkylerade med flera återkommande utlandstjänster med högre lön under insatserna. Utlandstjänst, som med dagens säkerhetspolitiska läge, relativt få kommer att göra. Nationella insatser och övningar täcker inte upp bortfallet.

Soldater talar ofta om lönen. Speciellt för de som är något äldre och har barn och familj är situationen ofta svår. Ett exempel är en äldre soldat med barn som behöver söka bostadsbidrag för att få situationen att gå ihop.

Jag har mött en sektionschef i Försvarsmakten som låter sina underställda, specialistofficerare och soldater, gå tidigare på fredagen för att de ska ha möjlighet att jobba extra på krogen på helgen för att få ekonomin att gå ihop.

Låga löner är inget nytt på arbetsmarknaden. Men Försvarsmakten är en arbetsgivare med höga krav. Högre än de flesta. Då borde ersättningen inte ligga lägst. Bredvid alla slogans finns en hård krass verklighet. Vidare måste Försvarsmakten bli bättre på att mäta kostnaden av utbildning som varje individ har getts. Då borde det bli tydligare vilken enorm investering som kastas i sjön med varje individ som slutar.

Det finns också exempel på soldater och även civilanställda som utbildat sig till officer. Hur har då försvaret agerat då de kommit tillbaks från sin utbildning? Det har förekommit att man har sänkt lönen, eller tvingat individen att kämpa mot lönesänkning med argumentet: Ja, men nu är du ju ny i din nya befattning, där är du ju inte lika erfaren som i din gamla. Detta trots att individen nu har ännu mer utbildning och erfarenhet att nyttja i sin nya roll. (Detta lägger även fokus på att ingångslönerna för yrkesofficerare också måste ses över.)

Att försöka sänka lönen för engagerad personal som väljer att vidareutbilda sig är inte ett rekryteringsbefrämjande agerande.

Försvarsmakten måste börja betala vettiga löner och ersättningar. Och politikerna måste ges ökad förståelse för att det inte går att betala usla löner till den militära personalen om man tror att försvaret ska bli en attraktiv arbetsgivare. Verksamheten är intressant och givande – och våra medlemmar älskar sitt jobb och tar sin uppgift på största allvar – men det minskar inte behovet av en fungerande vardag.

Idag utgör personalkostnaderna 30 procent av försvarsanslaget. I flera jämförbara länder ligger siffran på 40-50 procent. Vi måste våga betala för personalen, inte bara materielen. Materiel utan utbildad och motiverad personal är bortkastade pengar. (Men självklart måste materielen också vara operationellt konkurrenskraftig. Krig är en materielsport.)

Ovanstående är en korrekt bild av verkligheten. Den kanske känns negativ. Det är den inte. För bredvid den finns själva verksamheten. Den är givande och spännande. Det gångna året har gett våra medlemmar en utbildnings- och övningsverksamhet som varit mer omfattande än på många år. Det har varit bra för dem och bra för Sveriges försvarsförmåga. Personligen har min militära bana gett mig erfarenheter och minnen jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag är fortfarande redo att lösa min uppgift om kriget kommer. Jag är officer. Stolt sådan.

Men de två bilderna finns där bredvid varandra. Och min erfarenhet säger mig att så fort vi bara betonar det positiva och alla konster vi kan göra, trots brister, då slutar politikerna och kanske även befolkningen att lyssna. Finns inga problem behövs inga pengar.

Och pengar behövs. Minst tio miljarder i ett första steg. Sedan ännu mera. Det är dyrt att vara naiv och det är dyrt att vara fattig.

Och när pengar tilldelas eller skyfflas runt: Glöm inte att det är människor som är kärnan i verksamheten. De äter inte slogans. De äter mat.
Vi ses i Sälen!


Lars Fresker, ordförande Officersförbundet

P.S. Se bilden över hur ungdomskullen utvecklas under tidsperioden för att förstå varför rekrytering kommer att bli svårare fram till efter 2020 och förmågan att behålla är kritisk.


Rikskonferensen börjar efter lunch imorgon söndag kan direktsänds via Folk och Försvars hemsida och Youtube-kanal.