Bakom en-veckasförsvaret (uppdaterat 19.00)

Kungliga Krigsvetenskapsakademin gör en välkommen breddning av begreppet ”en-veckasförsvaret” och redovisar på sitt vintersymposium vad den egentliga försvarsförmågan blir inom olika områden.

KKRVA med generalmajor Karlis Neretnieks i spetsen visar på stora brister i logstikkedjan, vilket gör att de stridande förbanden bara efter någon enstaka dag kommer att vara försatta ur stridbart skick då man fått slut på den ammunition och det drivmedel man förhoppningsvis haft när stridigheterna börjar. Likaså kommer bristen på ingenjörförband göra det mycket svårt för förbanden att förflytta sig inom Sverige och ta sig över älvar om broar sprängts. Orsaken till dessa brister, anser Neretnieks vara 00-talets ensidiga fokus på internationella insatser, där dessa förmågor behövts i betydligt mindre grad, när någon annan fått stå för den förmågan istället.

Läs och hör mer hos Sveriges Radio. KKRVA:s redogörelse blir en mycket välkommen breddning av debatten. Likaså kanske det är dags att någon ställer den alltför uppenbara frågan.

Aft, DN, SvD, 2

Uppdatering 19.00: Missa inte kvällens SVT Debatt som kommer att handla om bl a Försvaret.

På KKRVA:s hemsida finns nu också en sammanfattning om rapporten om IO 14:s förmåga.

Den för uppenbara frågan

Försvarsfrågorna fortsätter att ta plats i media, senast vitaliserade av folkpartiledaren Jan Björklunds uttalande i SVT Agenda i söndags.

Tyvärr verkar diskussionen ofta fastna i huruvida det finns ett ”invasionshot” eller ej. Framförallt är företrädare för den rådande försvarspolitiken mycket måna att framhålla att det inte finns något invasionshot mot Sverige och att det inte går att se något sådant i framtiden heller.

Det är att slå in öppna dörrar och ett argument man gärna använder i debatten eftersom det kan förlöjliga dem som vill se en förstärkning av försvarsanslagen, respektive oroar sig för utvecklingen i Ryssland. Ryssland har inget som helst intresse av att invadera Sverige.

Säkerhetspolitiken och internationella relationer är, för att travestera ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren, betydligt mer ”komplex, gränslös och oförutsägbar” än om det finns ett invasionshot eller inte.

Sverige kommer inte ensamt att bli indraget i en konflikt med t ex Ryssland. Däremot kan exempelvis motsättningar mellan Ryssland och andra länder, framförallt forna sovjetrepubliker med rysk befolkning snabbt få efterverkningar även för Sverige. Detta är just ett sådant scenario som våra baltiska grannländer oroar sig för och av den anledning välkomnade man också utrikesminister Carl Bildt utfästelse om att Sverige aldrig skulle vara neutralt vid ett angrepp mot Baltikum. Vare sig man vill det eller inte är Gotland en ovärderlig spelpjäs vid en sådan konflikt, och framförallt vid risken för en sådan konflikt. Varken NATO eller Ryssland har råd att låta den andra sidan ha denna spelpjäs. Dagens läge med ett militärt vakuum på Gotland är det farligaste av alla. Genom en trovärdig svensk militär förmåga på Gotland de-eskalerar man denna risk för samtliga sidor. Detta är ett av exemplen på att Sverige i hög grad faller inom rysk intressesfär.

I sina ledare missar också DN och Aftonbladet återigen den mest uppenbara frågan av dem alla i skenet av ÖB:s uttalande om ”en-veckasförsvaret”. ÖB:s utfästelser om ”en veckas försvar” mot ett begränsat militärt angrepp gäller år 2019 med en fullt uppfylld och övad ny försvarsorganisation.

Frågan som konstigt nog aldrig ställs, och som förmodligen medborgarna skulle vilja få ett svar på, är vad det svenska försvaret klarar av fram tills dess innan personalen är rekryterad, innan förbanden är samövade och innan materielen är anskaffad?

Framtiden är som sagt alldeles för komplex, gränslös och framförallt oförutsägbar för att Sverige ska ha råd med att ta ytterligare 6 års time-out i försvarspolitiken. Måhända upplever DN och Aftonbladet svaret på den ovanstående frågan alldeles för uppenbar för att den ska ställas.

Gulrött för Bildt om den ryska upprustningen (uppdaterat 11/2 17.45)


På onsdag kommer utrikesminister Carl Bildt att presentera den utrikespolitiska deklarationen i Riksdagen och sannolikt var det av just den anledningen SVT Agenda lyckats få honom att ställa upp i kvällens program.

Huvudfrågan i den del som berörde utrikesministern var hur den massiva ryska militära upprustningen påverkar Sverige. Det är svårt att säga att tittarna bjöds på något egentligt svar. Carl Bildt agerade mest undflyende och man kunde lugnt pricka in ett antal rätt i den moderata försvarspolitiska floskelbingon. (Se även Stagecoachs variant)

Vad gällde upprustningen i Ryssland avfärdade Bildt den på samma klassiska manér som man kunnat höra sedan Putins första mandatperiod. Man uppmanas komma ihåg att upprustningen sker från en låg nivå och är långt ifrån vad Sovjet var.

Förvisso är det långt ifrån den sovjetiska nivån. Man ska dock bära i åtanke att nu är det Ryssland och att stora delar av Sovjetunionen inte längre ingår i den ryska försvarsbudgeten. Ej heller ingår att hålla igång försvarsbudgetarna till ett antal Warzawapaktsländer respektive att finansiera ett stort antal krigsmakter i tredje världen.

”Den låga nivån” vi idag pratar om är en nivå avsevärt förbi den högsta nivå den ryska försvarsbudgeten någonsin haft sedan Sovjetunionens fall och vartåt trenden pekar torde det inte råda något tvivel om. Tyvärr kan man inte länka direkt till tabeller hos SIPRI, men det är bara att välja Ryssland och se efter själv. Tyvärr har SIPRI inte fört in 2012 ännu, men till ett tidigare inlägg om de ryska försvarsutgifterna skapades nedanstående graf.

Rysslands försvarsutgifter enligt SIPRIs tabell, med tillägg för 2012 enligt SIPRI (Guardian) och 2013 enligt officiella ryska uppgifter

Ett intressant parti följer sedan vid 02.50 i Agendaklippet, där Mats Knutson frågar om inte Rysslands militära upprustning, närområdesfokus och prioritering av energileveranser direkt påverkar Sverige. Här svarar Bildt mycket skickligt och leder iväg tittarna och Knutson på en intressant exkursion längs alla ryska gränser – utom Östersjön och Arktis. Detta är områden som direkt påverkar Sverige, där det förstnämnda utgör leveransväg för en mycket omfattande del av Rysslands BNP och det sistnämnda nationellt ses som landets räddning och framtida finansiering.

Samtalet fortsatte sedan med att Knutson hörde sig för om Bildt åsikt om det svenska försvaret behöver upprustas. Här trillade nästa poäng in på bingobrickan. Enligt Bildt fick nu Försvaret mer pengar, speciellt för att kunna köpa in JAS 39E. Den aspekten, med det massiva underskottet i materielbudgeten och Regeringens underfinansiering av JAS 39E har berörts gång efter annan på den här bloggen. I samma veva fick tittarna också veta av Bildt att Försvaret visserligen är mindre, men också mycket mer kapabelt och avancerat än tidigare. Också det en åsikt som titt som tätt manifesteras i den moderata försvarsretoriken och återsänds ute i landsortstidningarna av lokalt förankrade riksdagspolitiker. Därtill också ett budskap som gavs rött ljus i ett inlägg på WW förra helgen.

Bildts gamle försvarsminister håller uppenbarligen inte med sin gamle statsminister om Försvarsmaktens status idag, då han för en vecka sedan i debatt med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren replikerade hennes ”försvaret har blivit smalare och vassare” med ”nej, smalare och kassare”. Tydligen verkar inte folkpartiledaren Jan Björklund heller dela de moderata åsikterna i försvarsfrågorna med tanke på det budskap Björklund förde fram i intervjun i Agenda och som också återsänts i SVT:s nyhetsprogram under dagen och kvällen. Det återstår att se om Björklund menar allvar eller om det är ett sanktionerat utspel i syfte att rädda kvar försvarsröster i Alliansen efter den senaste månadens moderata klavertramp i försvarspolitiken som gett partiet ett än sämre rykte inom försvarskretsar.

Knutson och Bildt diskuterar sedan den svenska försvarsförmågan 2019 (ej idag som säkert många tror) och det så kallade enveckas-försvaret. Här följer ett något luddigt resonemang från Bildts sida om det som militärt benämns uthållighet. Utan att gå in för djupt på området kan man konstatera att Bildts dåtidsperspektiv rörde en reell motståndarförmåga. Perspektivet 2019 rör ett angrepp med motsvarande 2 bataljoner (dvs ca 2000 man) enligt de uppgifter som förra året publicerades på Armébloggen. Ett scenario som känns mer ekonomiskt gångbart än troligt.

Det ska bli intressant att se hur årets utrikespolitiska deklaration kommer att formuleras kring utvecklingen i Ryssland. Det är svårt att bortse ifrån att relationerna mellan Ryssland och framförallt USA, men på många sätt även EU, förvärrats under året. Tidigare års utrikespolitiska deklarationer har varit milda avseende kritik mot Ryssland. Tonen har då varit betydligt hårdare mot Vitryssland och Ukraina, fastän kritiken rört samma samhälleliga problemområden som man även ser i Ryssland med korruption, godtyckligt rättsväsende och ett auktoritärt styre.

Avseende kvällens program hade varit betydligt mer intressant att höra Mats Knutson fråga ut Bildt om hans åsikter om Rysslands nye hök, vice premiärministern Rogozin respektive vilket inflytande den politiska ortodoxin som Rogozin företräder har och kommer att ha på president Putin. Att utrikesminister Carl Bildt skulle säga något annat än sina partikollegor om förvarspolitiken var knappast att vänta.

Betyget blir gulrött också för utrikesminister avseende intervjun i Agenda. Han gjorde dock avsevärt mycket bättre ifrån sig än sina ministerkollegor och partivänner Reinfeldt och Enström vad avser att få budskapet att låta trovärdigt. Den ryska militära upprustningen till redan nu mycket höga nivåer är och kommer att vara ett svenskt säkerhetspolitiskt problem, dels som medlem av EU, dels som utfästare av en solidaritetsdeklaration för de nordiska länderna och Baltikum (vilket vi redan i fallet med Island har fått mycket svårt att realisera) och framförallt för att stora delar av den ryska upprustningen förläggs till Militärdistrikt Väst, det vill säga Sveriges närområde. Det är svårt att sätta dit utrikesministern på direkta felaktigheter förutom de som redan avhandlats i det tidigare trafikljusinlägget, men samtidigt är det som sagt många snygga kringgångar istället för att svara på frågorna.

Läs gärna även SvD:s ledare om utvecklingen i det ryska samhället, respektive Kalle Kniiviläs inlägg om ett av president Putins senaste framträdanden.

Kuriosa: På Twitter fanns Sveriges journalistelit (med få undantag) kvällens Agenda vara intressant av två orsaker.
1. Utrikesministerns glasögon som verkade sneda på något sätt.
2. Att utrikesministern uttryckte att SVT och Agenda var särintressen.
De säkerhetspolitiska frågorna var tydligen av betydligt mindre intresse. Det är bara att ge Mats Svegfors rätt.

Media: SVT, 2, DN, 2, 3, 4SvD, 2, 3, 4, 5Aft, 2SR, 2Sydsvenskan,
Bloggar: Chefsingenjören, Johan Westerholm


Uppdatering 11/2 17.45: Aftonbladets Wolfgang Hansson länkar i en artikel till den ovan synliga grafen över de ryska försvarsutgifterna sedan Sovjetunionens undergång. Det står honom fritt att göra. Bättre för Wolfgang Hansson och Aftonbladet hade dock varit att läsa hela detta inlägg och länka till det eftersom hans slutsats är att man rustar från en låg nivå. Den låga nivån är dock sedan länge passerad.

Gästinlägg: En legitim nazistreferens

Nedan ett gästinlägg ämnat diskutera de djupare anledningarna till att ha en försvarsmakt och ett statligt våldsmonopol.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

En legitim nazistreferens

Det är en god tumregel att den som hänvisar till nazister får anses ha förlorat debatten. Men i det här fallet ska det visa sig vara relevant. Det tar dock en stund att ta sig dit, så härda ut. Du som härdar ut får på vägen veta de viktigaste skälen att vi som demokrati
utan omedelbar risk för krig ska investera i försvar.

Om vi börjar i demokratin, så är den på intet sätt perfekt, men den är som styrelseskick mycket bättre än alla andra man hittills provat. Det är större chans att människor får leva sina liv i trygghet och relativ välmåga om de även lever i en demokrati.

På samma sätt är nationalstaten på intet sätt perfekt, men det är en praktisk och relativt väl fungerande indelning av jordens resurser som, givet att den även får ha demokrati, medger att människor kan välja ännu mera fritt. Det är långt kvar innan världen har fri rörlighet över gränserna, men redan idag kan i alla fall vi svenskar i mycket stor utsträckning välja hur vi vill ha det och väga för och emot att bo på en viss plats. Vill man till exempel ha låga skatter, hög företagsamhet och dyr men förstklassig sjukvård kan man skaffa sig ett jobb i Singapore. Vill man hellre ha ett högt skattetryck, men i utbyte få god social trygghet och sjukvård i värdsklass kan man… flytta till Australien. Ju närmare de som lever i följderna av ett beslut det fattas, desto större är chansen att det blir bra. Många och demokratiska stater är en utmärkt grogrund för allmänt välstånd där människor kan påverka sin situation.

Om man accepterar demokrati och nationalstat som två (relativt) bra saker följer därnäst att de ska upprätthållas. Precis som med respekt är demokrati inget man får utan något man förtjänar. Exakt hur detta ska åstadkommas finns det olika vägar till, och det är dessutom ett evigt pågående arbete att behålla demokratin. Gemensamt för alla demokratier är dock att det tagit lång tid att nå dit.

I Sverige tog det, lite beroende på vilket krig man räknar, sisådär 40 år från det att vårt land sett de sista utländska soldaterna tills alla fick gå i skolan. Därefter tog det mer än 60 år innan alla hade rösträtt, och sen tog det ytterligare nästan 60 år innan homosexualitet inte längre var en sjukdom. Efter det tog det ytterligare 30 år innan statskyrkan avskaffades. Naturligtvis kan man göra denna resa mycket fortare om man har förutsättningarna med sig, men att det tar tid att bygga en hållbar demokrati är tveklöst.

För att få möjlighet att göra detta krävs först, och främst, stabilitet och säkerhet. Detta är vår gemensamma huvuduppgift att ordna: Vi behöver stabiliten för att kunna göra resten av resan, och stabiliteten kräver att staten upprätthåller förmågan till organiserat våld. Detta låter obehagligt bara för den som levt hela sitt liv i ett land där förmågan till detta varit så god så länge som i Sverige.

Genom att staten, det vill säga vi medborgare, organiserar våldsutövandet i ett monopol som kan riktas mot dem som vill undergräva stabiliteten, ger vi oss själva möjligheten att gå vidare med demokratiresan. (Av samma anledning är det ett hot mot demokratin om våldsmonopolet går förlorat även inuti landet, och man inte längre kan räkna med att till exempel organiserad brottslighet möter
rättvisa, långa och hårda straff för brott mot våldsmonopolet.)

Syftet med våldsmonopolet, oavsett om det riktas utåt eller inåt, blir sannolikt aldrig, åtminstone inte i en demokrati, att möta och besegra alla hot. Man får en obehaglig storebrorsstat om varje brott ska förhindras innan det begås, och inte ens om man har världens starkaste militärmakt går man helt säker för angrepp.

I stället bör statens våldsutövande, och nu talar jag framför allt om det som riktas mot externa hot, vara ägnat åt att skänka handlingsfrihet. Vår stat ska kunna förhandla om (nästan) vad som helst med vem som helst, och helst på ett sådant sätt så att både vi och motparten får det bättre i slutänden. I ett läge när vi inte har förmågan att hävda vår nationalstats stabilitet med hjälp av våldsmonopolet hamnar vi i en förhandlingssits som inte bara är sämre än den kunde vara, den är framför allt sådan att vår motpart kan välja att begå brott mot vår integritet för att dessa är det billigaste sättet för honom att uppnå det han vill. Sådana brott är helt orimliga att riskera att utsätta sig för.

Ett enkelt teoretiskt exempel är det som figurerat hos Lars Wilderäng där man spränger några centrala elledningar och sedan skjuter linjemontörer tills de slutar komma. Det krävs inte många dagar utan ström för att vårt samhälle ska börja krackelera, och har man då inget våldsalternativ att ta till blir linjemontörerna skjutna tills dess att motparten fått som han vill. Detta alldeles oavsett om det sker i samband med en storskalig invasion eller helt enskilt.

Ett mer påtagligt och historiskt exempel, och nu närmar vi oss nazisterna med stormsteg, är Sverige under andra världskriget. Under tjugotalet rustade man ned på ett sätt som saknade motstycke. Vi skulle aldrig mer ha krig. Även om tanken är vacker är den också utopisk. När Sverige avhändade sig sina våldsalternativ hamnade man till slut i ett läge där man femton år senare inte hade tillräckligt med våldsalternativ för att kunna säga nej till Nazi-Tyskland.

Man påbörjade förvisso en upprustning i Sverige under trettiotalet när man började se utvecklingen på kontinenten. Denna upprustning beräknas ha varit klar 1948. Det är, som bekant, tre år efter att kriget tagit slut. Upprustning rent materiellt tar tid, särskilt i ett skymningsläge där andra länder håller hårt i strategiska resurser, och utbildning av stora stridande enheter tar än mer tid.

Det är möjligt att man med de styrkor vi förfogade över 1948 kanske hade kunnat haft en rakare rygg inför krav på tyska trupptransporter. Som läget var när dessa var aktuella i början av kriget så hade vi ingen möjlighet att göra annorlunda än att tillåta dem. Det är därmed inte sagt att man valt att agera annorlunda för det, men det är otroligt mycket bättre att välja ett alternativ än att ställas inför fullbordat faktum.

Ingen som 1925 hade sagt ”om femton år sitter en folkmördande korpral som diktator över halva Europa” hade tagits på allvar. När andra världskriget sedan brutit ut hade vi turen att en massa offervilliga britter, australier, nya zeeländare, kanadensare, och amerikaner ordnade det så att vi slapp lära oss tyska som förstaspråk (för att inte tala om att funktionshindrade, frimurare, hbtq-personer, judar,
demokrater, kommunister och många andra med oss hade varit utsuddade minnen, som mest, utan denna offervilja). Den gången gick det bra, men det var inte vår förtjänst. Det ligger i varje demokratisk stats intresse att se till att andras välvilja kan göra en svår uppgift lättare, istället för att sätta sig i en sits där välviljan är det som tryggar ens själva existens.

Ingen tror förstås att historien kommer att upprepa sig exakt. Det viktiga är dock att se till att man själv inte upprepar gamla misstag. Att frivilligt avhända oss handlingsfrihet nog att bestämma vad som sker i vårt land är vansinne. Vi behöver ett försvar, som är så starkt att vi slipper vara undfallande inför kommande hot. Det finns oändligt många skalsteg mellan det nu föreslagna ”om vi får tre till fyra
veckors förvarning ska vi om fem år kunna möta ett begränsat angrepp på en plats under cirka en vecka, fast bara om vi innan dess lyckas rekrytera bättre än vi någonsin gjort OCH får trettio miljarder som ingen vill ge oss” och ”vi kan föra två fullskaliga krig samtidigt på olika platser i världen samt upprätthålla termonukleär terrorbalans på en gång”. Vi borde inte nöja oss med det första, och det finns ingen anledning att eftersträva det sista.

Det vi dock borde göra är betrakta stridskrafter som en skapare av handlingsfrihet. Hur mycket sådan vill vi ha? Det är enbart de rättsvårdande myndigheterna som kommer lika långt ned som försvarsbudgeten på en demokratisk nationalstats motsvarighet till Maslows behovstrappa. Alla andra synsätt leder oss tillbaka till risken för nazististiska trupptransporter på svensk jord.

Oplacerad informationssoldat

Wisemans anmärkning: På ett liknande tema kan man, om man inte redan sett det, se ett hyllat 15-minuters föredrag av den holländske överbefälhavaren där han redogör för sin syn på varför ett militärt förvar behövs. ”Why I chose the gun to create a better world”

Replik till ett försvarstal i fem akter (uppdaterat 8/2 07.00)

På sin blogg publicerade igår kväll den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte inte mindre än fem inlägg till förklaring och försvar för dennes tidigare blogginlägg om den svenska försvarsdebatten. Ett blogginlägg som gavs ett starkt rött ljus här på WW vid granskningen av den aktuella moderata försvarsretoriken.

Det är högst olyckligt att Schulte fått en rad hårda och osakliga kommentarer, men det gör det ändå inte lättare att förstå varför Schulte kategoriserar kritiken som ”arga vita män”.

Då Schulte presenterar fyra blogginlägg till sitt försvar så är det förmodligen enklast att avhandla dem ett i taget.

1. Referens till gammal statistik, vilket inte förändrar något i sak

Schulte har svår att förstå upprördheten över att hans referens till en site som har helt felaktiga siffror för det svenska försvaret och ursäktar sig med att försvarspolitik inte är hans område. På Twitter kom Schulte för några dagar sedan med en ursäkt för referensen till ”Global Firepower”:

Medger att tankesmedjan jag refererade till inte hade uppdaterade siffror. Det ligger ändå inte ångt från verkligheten.

Schulte väljer nu i dagens blogginlägg som referens för sitt resonemang att Sverige ligger på plats 31 enligt Wikipedia avseende försvarsutgifter och plats 18 ”per capita”. Vad Schulte underlåter att nämna är att denna Wikipedia-artikel endast listar 44 länder i världen vad gäller försvarsutgifter per capita.

Att ta upp försvarsutgifter i förhållande till BNP var tydligen inte lika intressant eftersom Sverige då placerar i den understa tredjedelen i världen. Likaså bör man även väga in vilken köpkraft respektive försvarsbudget för med sig. Hur ligger lönerna i respektive land? Vad kostar krigsmaterielen? En enkel jämförelse för det civila samhället är t ex Big Mac-indexet där 50 $ i januari 2012 gav 8 hamburgare i Sverige, 11 i USA, 19 i Ryssland och 30 i Indien. Tyvärr fungerar inte heller detta index fullt ut när det gäller att ta hänsyn till den lokala köpkraften.

”Därmed bör Sveriges försvar vara rimligt stort i förhållande till att vi är ett litet land uppe i den norra utkanten av världen som inte haft krig på 200 år.”

Här borde Schulte ha nöjt sig med att konstatera att han inte är insatt i försvarspolitiken och därefter satt punkt. Som riksdagsman som med mycket hög svansföring ger sig in i ett politikområde måste han komma med väl underbyggda åsikter om han ska kunna tas på allvar. Det ovan listade citatet visar tyvärr på en svag förståelse för säkerhetspolitik, som inte heller förstärks av referensen till Wikis ekonomiska jämförelse (ursprungligen hämtad från SIPRI).

Inlägget avslutas med ett försvar för Schultes refererande till NATO:s PARP-rapport på Facebook:

”Jaha? Huvudfrågan här är huruvida inriktningsbesluten och den övergripande finansieringen av Sveriges försvar är adekvat eller inte och det anser NATO att den är. Sedan återstår implementering av den nya försvarorganisationen som givetvis tar tid.”

Jaha? Inte ett ord om att den organisation, eller snarare målbild, som NATO-utvärderingen avhandlar saknar nästan 40 mdr kr i finansiering?

Schulte sammanfattar:

”Sammantaget är försvaret inte i så dåligt skick som debatten förespeglar.”

Här blir man återigen något förvånad. Schulte verkar vara tillbaka i presens från att nyss ha befunnit sig vid år 2019. Var återfinns referensen till detta påstående om det är presens som gäller? Går Schulte återigen på mycket översiktliga siffror denna gång från Wikipedia? Om det återstår att finansiera nästan 40 mdr kr till den målbild NATO sett som rimlig, i vilket skick är då Försvarsmakten idag? Vad skulle försvaret vara i dåligt/bra skick gentemot för uppgift? Högst oklart. Det kanske visar sig i ett senare blogginlägg?

2. Försvaret, DN och särintressen

Inlägget är till stor del en dispyt mellan Schulte och DN som den förstnämnde anser har lagt orden i munnen på Fredrik Reinfeldt, i det här fallet orden om särintresse. Det här reder förmodligen Schulte och DN ut bäst själva. Redan att DN-journalisten bemödade sig att ge en kommentar på det förra inlägget tyder på att situationen är något utöver det vanliga.

Avseende särintressen verkar Schulte driva tesen att det är ”arga vita män” som särintresse som ”lobbar för mer resurser till försvaret som inte är motiverade ur ett allmänintresse”. Det är en form av kritik som blir svår att bemöta eftersom den dels är svepande och dels för att personer i befolkningen som har god erfarenhet av försvaret och försvarsfrågor till långt över 90 % är män, till följd av värnpliktssystemet och att försvaret först i början av 80-talet öppnades för kvinnor.

Vad som är allmänintresset enligt Schulte framgår inte i detta inlägg. Förmodligen är det samma som Schultes åsikt redovisat i det inledande inlägget i serien, nämligen att ”försvaret är rimligt dimensionerat i förhållande till vår nuvarande säkerhetspolitiska situation och framtida hotbildsscenarion” samt att ”vi samtidigt bör satsa mer på våra utlandstjänstgörande trupper”.

Det blir skäl att återkomma till detta.

3. Tycker Fredrik Schulte detta av taktiska skäl?

Det är en fråga som Fredrik Schulte endast själv kan svara på och därför ointressant. Intressantare är de åsikter som Schulte uttryckt och de argument han framför.

4. Kommer ryssen?

Nej, svarar Schulte tvärsäkert och det är inte utan att man håller med. Problemet med den retorik Schulte anför och som även förts fram av statsministern, finansministern och många andra är att man tenderar att dela in konfliktskalan binärt. Antingen råder djupaste fred eller också är det en fullskalig invasion på gång.

Något invasionshot mot Sverige lär inte ha förekommit sedan andra världskriget. Däremot finns det en omfattande gråskala mellan dessa ytterligheter i användande av militär makt. Ett överanvänt historiskt citat är att krig är en förlängning av politiken med andra medel. Tyvärr gäller det inte bara krig utan även annat applicerande av militär makt. När USA placerar en extra hangarfartygsstridsgrupp i Persiska Viken är det inte primärt för att man avser inleda krigshandlingar. Ej heller så när Ryssland skickar en eskader till östra Medelhavet och farvattnen utanför Syrien eller när man i ett pressmeddelande går ut och berättar att man flugit Östersjön runt med strategiskt bombflyg med skarpa kryssningsrobotar.

När då Schulte klassar en rysk invasion som ett larvigt scenario så blir det just larvigt. Någonstans där hittar man också ett av de fundamentala problemen i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Vi anser i Sverige att vår militära närvaro i andra delar av världen bygger säkerhet och stabilitet just genom blotta närvaron. En åsikt som även Schulte verkar understödja att döma av hans prolog. Samtidigt är den svenska debatten fullkomligt blind för att samma resonemang lika gärna kan – och bör, appliceras på skeenden i vårt närområde. Internationella relationer är en komplex blandning av diplomatiska, ekonomiska, politiska och militära medel samt information. Det ”fair play” som vi är vana vid från nationella relationer, som t ex rättssamhället, inrikespolitik, osv, existerar i mindre grad i de internationella relationerna.

Hur den militära och säkerhetspolitiska utvecklingen ser ut i vårt närområde lär inte Schulte veta eftersom det inte står i Wikipedia och det är tyvärr inte heller information som allmänheten har tillgång till. Är det en konspiration? Nej, det handlar helt enkelt om att i Sverige råder försvarssekretess kring alla underrättelser som inhämtas även om de ”andra sidorna” är väl medvetna om den egna verksamheten och vår inhämtningsverksamhet. Detta försvårar ytterligare den försvars- och säkerhetspolitiska debatten och lämnar öppet för just ”larvet” om invasionshot och gör det i det närmaste omöjligt att sakligt bemöta vissa påståenden.

Tyvärr är nog Schulte-historien ett symptom på även ett tredje problem i debatten och samhället, nämligen den allt sämre folkförankringen för Försvarsmakten. Försvarsmaktens informationsdirektör formulerade som en av ”utmaningarna” i att rekrytera i målgruppen ungdomar 18-25 att denna som helhet har mycket liten eller obefintlig kunskap om det som man inom Försvarsmakten tycker är självklara saker om Försvarsmaktens verksamhet, samt att den kunskap denna grupp uppfattar sig ha är baserad på amerikanska krigsfilmer. Tyvärr gäller detta nog även riksdagsledamöter som gått i det närmaste direkt från gymnasiet till politiken.

Sammanfattningsvis: Schultes erfarenheter av Försvarsmakten, försvarspolitik och säkerhetspolitik verkar av de sex blogginläggen, Twitter och Facebook, bygga på a) Sajten Global Firepower b) Vad riksdagskollegor tycker och c) Wikipedia.
Schulte anser att försvaret inte är i så dåligt skick som debatten förespeglar, att det inte finns någon hotbild mot Sverige, men samtidigt att ”våra utlandstjänstgörande trupper … bör ha utrustning i världsklass”. Tre åsikter som är något svåra att få ihop.

Schulte var en av de riksdagsledamöter i Alliansen som i den stora debatten om FRA-lagen var emot denna, men som i slutändan ändå röstade för eftersom han ansåg att det gynnade partiet. Frågan är hur det ligger till i denna fråga där han verkar betydligt mindre påläst än när det gällde FRA.

Bloggar: Skipper, Magnus Redin

Uppdatering 8/2 07.00: Fredrik Schulte gjorde under gårdagen en pudel i de ovan nämnda frågorna. Att erkänna att man har haft fel är en stor handling.

Gästinlägg rekrytering: Replik från Försvarsmakten

Nedan följer en replik från Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten till det första inlägget i en serie om rekrytering.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Vad håller vi på med?

En fråga för att travestera den kampanj som nu pågår. Försvarsmaktens marknadsföring väcker alltid mycket uppmärksamhet, dels för att det är just Försvarsmakten som är avsändare men också för att våra kampanjer sticker ut jämfört med andra företag och organisationer. Den senaste som går under namnet ”vad håller du på med?” har risats och rosats mer än någon annan kampanj tidigare. Kommentarerna har varit kraftiga på nätet som t.ex. ”MEN HUR I HELVETE FÖRSVARSMAKTENS JÄVLA REKLAM FÖRFÖLJER MIG T O M PÅ SPOTIFY ” till ”Folk får säga vad de vill om försvarsmakten, men deras nya reklam är fucking awsome!”.

Vad som sagts i den allmänna debatten har bland annat varit att den är kulturfientlig. Mycket av denna värdering ligger i betraktarens ögon och en inbyggd fördom om vad Försvarsmakten står för utan att bry sig om vad budskapet de facto är. Bland annat Fredrik Strage i DN och Alex Schulman i Aftonbladet har skrivit om detta och jag har bemött detta i tidningen Resumé. Pierre Schori i Aftonbladet menar att vi enbart vill rekrytera långtidsarbetslösa invandrare. Nu är det inte syftet med aktuell kampanj vilket jag strax ska återkomma till, men om så vore, vilka värderingar styr Schoris syn på Försvarsmakten och gruppen långtidsarbetslösa invandrare?

Vad gäller de interna reaktioner som är negativa har jag mer att fundera kring. Detta därför att en framgångsrik kampanj kräver interna ambassadörer. Det är därför viktigt att förklara vad marknadsföringen ska göra och vad den inte kan innehålla.

Först några grundförutsättningar:

  • Vi baserar våra kampanjer på noggranna studier av målgrupperna och kunskap om deras beteenden och attityder, 
  • Vi behöver för aktuell omgång med cirka 2 000 platser till den grundläggande militära utbildningen (GMU) mer än 12 000 ansökningar. För att få denna stora mängd ansökningar behöver ännu fler individer reflektera och överväga en ansökan och då är detta endast en omgång, 
  • De som bor nära ett förband är lättare att påverka men den stora gruppen individer som behöver beröras bor i områden utan synlig militär närvaro, 
  • Vi vet att åldersgruppen 18-25, som helhet, har liten eller ingen kunskap om Försvarsmakten. Med liten menas just det, mycket liten eller obefintlig kunskap om det som vi internt tycker är självklara saker om vår verksamhet, 
  • Den kunskap denna grupp uppfattar sig ha är baserad på amerikanska krigsfilmer, 
  • Vi är inte ett valbart alternativ idag, dvs. individen har inte övervägt, och kommer inte av sig själv att överväga, en tjänstgöring i Försvarsmakten, 
  • 18-19 åriga män är överrepresenterade bland de som ansöker eller blir nominerade till GMU, 
  • trots detta är denna volym män inte tillräcklig utan vi behöver kraftigt förändra intresset bland de som är 19-25 år och i synnerhet bland kvinnor, 
  • – i tillägg till volymskäl, men kanske ännu viktigare, blir Försvarsmakten en bättre organisation med en jämnare ålders- och könsfördelning, 
  • budskap som förstärker en fördom eller verkar främmande för stora grupper verkar avskräckande i den första kontakten, 
  • Hemvärnet har låg status i gruppen 25-35 som är huvudmålgrupp för rekrytering till detsamma. 

Hur ska då reklamen utformas, givet dessa grundfaktorer, och vår kunskap om att varje målgrupp, fördelat på ålder och kön, reagerar på olika budskap och innehåll?

Reklamens huvudsyfte är att väcka intresse, skapa nyfikenhet, förväntan eller ställa invanda föreställningar på ända. Först när denna nyfikenhet är väckt kan vi presentera vår verklighet och verksamhet på ett djupare sätt. Går vi ”rakt på” behåller vi gruppen 18-åriga killar och verkar avskräckande på huvuddelen av kvinnorna men även männen i ålderskategorin 19-25.

Mot detta kan ställas att många medarbetare har efterfrågat att vi ska visa verksamheten i vår reklam. – Visa bilder på stridsvagnar, båtar, flygplan eller skarpa bilder från Afghanistan. Varför visar vi inte detta, varför visar vi inte ”vår verklighet”? Det är riktigt men det är inte heller syftet. Det är nämligen nästa steg i kontakten med de stora grupper vi vill påverka vilka, som jag tidigare nämnt, saknar kunskap eller kanske rent av skräms av ”vår verklighet”. Om detta vore faktorer på marginalen skulle vi kunna göra på annat sätt men nu är det ”deras verklighet” vi ska förhålla oss till och inte vad vi själva tycker vore önskvärt. Först behöver vi på ett nästan metafysiskt plan prata om ansvar och grundläggande värderingar i livet, sedan kan vi närma oss det vi faktiskt gör i vårt dagliga värv. Så svårt och samtidigt så enkelt är det. Avståndet mellan vår och resten av samhällets vardag är idag mycket långt ifrån varandra och i synnerhet gäller detta yngre generationer.

När kommer då verkligheten in när vi ställt förväntningarna på ända om vad Försvarsmakten är? Det sker i nästa steg genom besök på vår hemsida eller annat ställe på Internet. Det är där vi ska visa det som då fördjupar. Saklig information, medryckande och förklarande filmer, beskrivande text, frågor och svar. En väl fungerande kampanj genererar cirka en miljon besök till vår hemsida. Där får de, som vi väckt intresse hos, se den breda bild som behövs. Ett upplägg med tuffa bilder och filmer i den första kontakten kanske ger en bråkdel av detta resultat och vi når inte våra mål. Därutöver verkar detta bildspråk initialt exkluderande då det i första hand beskriver traditionella manliga ideal. Så enkelt är det.

Nu har jag i detta resonemang enbart redovisat hur kampanjer och hemsida fungerar. I tillägg till detta kommer möjligheterna att faktiskt se, höra och känna på det vi är, fysiska möten och verkliga kontakter. Sådana möten kommer att vara avgörande på lokal nivå och utgöra en vital del i rekryteringen som komplement till de centrala kampanjer som driver volymen över hela riket. Jag har inte heller berört de organisatoriska eller kulturella förändringar som behövs för att möta och behålla en ny generation medarbetare med helt andra förväntningar och krav än de vi är uppvuxna med.

En del av kritiken har pekat på att i andra länder så fungerar det med ”combat” direkt. Först det första är jag inte så säker på att det fungerar då de flesta länder som marknadsför på det sättet har stora rekryteringsproblem. Men det viktigaste skälet är att varje land är kulturellt unikt. Riksdagsledamoten Caroline Szyber (KD) menade på Twitter att norsk reklam som vädjar till känslan för Norge var bra reklam. Det är det säkert, men de som förespråkar en sådan reklam är förmodligen omedvetna om hur kraftigt synen på just nationalism och nationsidentitet skiljer Norge och Sverige åt. Det som funkar i andra länder kan således vara helt verkningslöst i Sverige. Om tonaliteten skall utgå från ett intresse för nationen krävs ett helt annat politiskt språkbruk där Försvarsmakten repetitivt och utan reservationer omnämns som den yttersta garantin för en självständig demokratisk stat.

Hur vill jag då förändra rekryteringskommunikationen? För det ska vi, då detta är en levande process. Idag löser den ett kortsiktigt volymbehov givet nuvarande förutsättningar och hur ska den förändras över tiden?

  • Vi ska så snart som möjligt, med erfarenhet och statistik, börja mer precist identifiera vad som ger effekt, fördelat på ålder, kön och region. I Kanada tog det fem år att få tillräckliga data för ett mer ”kirurgiskt” urval. 
  • På sikt ska kostnaderna och formerna för vår marknadsföring kunna förändras när vi är etablerade som arbetsgivare och ett valbart alternativ för kontinuerlig, tidvis eller frivillig tjänstgöring. 
  • Plattformsdokument som styr vår kommunikation ska vara tillgängliga för medarbetare och chefer för att utifrån kunskap och förståelse bidra till helheten. 
  • Att Försvarsmaktens medarbetare känner stolthet över kampanjerna då de vet att den ger avsedd effekt och inte känner besvikelse över att de inte är dokumentärer över den egna verksamheten. 
  • Stoltheten över det egna förbandet återspeglas genom filmer i andra sammanhang där syftet just är identitetsskapande.
  • Att hela Försvarsmaktens verksamhet återspeglas i den samlade kommunikationen, från tidigare försvarsgrensidentitet till alla uppgifter vi har. 
  • Att arbetet på förbanden baseras på unika kampanjer anpassade till lokala förhållanden tillsammans med mångfacetterad verksamhet och möjlighet till många fysiska möten. 


Det sista är viktigt då i många fall just detta kommer att vara den sista avgörande pusselbiten för 21-åriga Kevin eller 24-åriga Cecilia. Nyfikenheten har väckts av en central kampanj, de första frågorna har besvarats av hemsidan och viljan att ansöka finns efter ett möte med någon jämnårig soldat eller sjöman som stolt bär sin uniform.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör


DN

Trafikljus i försvarsretoriken (uppdaterad 07.45)

Särintresse – om sådant intresse som avviker från gemensamt intresse
Svenska Akademins Ordbok

Försvarspolitiken fortsätter att ta stor plats i det politiska Sverige såsom närapå aldrig förr. Just när man trodde att försvarsminister Karin Enströms tal om att hon var nöjd med en-veckasförvaret skulle markera en ny extrem, toppades det med utredningen mot ÖB för att ha läckt hemliga uppgifter. Det toppades sedan i sin tur av statsministerns tal om försvaret som ett särintresse. Idag, en vecka efter åklagare Tomas Lindstrands uttalande om att ÖB kan ha läckt hemliga uppgifter, kom så det väntade beskedet att det inte blir någon förundersökning mot ÖB.

Stormen i svensk försvarspolitik har med andra ord fortsatt under veckan. Försvarsministern fick det hett om öronen i Riksdagen igår när hon tvingades ta emot den ena bredsidan efter den andra från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Folkpartiet. Ja, och så fick hon ju naturligtvis väl förberedda frågor från de egna partikamraterna Hans Wallmark och Annicka Engblom i syfte att marknadsföra den egna försvarspolitiken. På TV 4 Newsmill kan man nu räkna in 12 debattartiklar som är kritiska till den aktuella försvarspolitiken och endast en som är för, skriven av ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren. Ser man till Newsmills statistik avseende millningar, dvs hur läsarna reagerar på ett visst ämne, så är 93 % negativt inställda till den moderata försvarspolitiken.

Den moderata retoriken i försvarspolitiken förblir annars densamma så till den grad att det inte längre ens är spännande att spela floskelbingo. Däremot kan man liksom Skipper gör på Newsmill ställa sig frågan om detaljsamordningen mellan försvarsministern och statsministern. Det råder inget tvivel om att försvarsministern igår fick täcka upp för statsministerns uttalande om ”särintresset”. Men hur är det med försvar av hela landet? Statsministern lät berätta varför vi inte har och behöver ett försvar som täcker hela landet, medan försvarsministern fortsätter att hävda att hela landet ska försvaras.

Moderaternas huvudsakliga media line i uttalanden om försvaret är just nu att ”försvarsförmågan har ökat sedan 2006”. Det låter naturligtvis mycket bra i allmänhetens öron, men hur är det egentligen med sanningshalten i det påståendet?

Om sanningen ska fram är det både rätt och fel. Dissekerat till försvarsgrenar och operativ nivå ser den öppna varianten ut så här:

Operativ nivå (försvarsplanering): Nationell försvarsplanering har sedan något år återtagits (om än bara för fem områden i Sverige enligt SvD) och sedan nyår finns åter regionala staber.

På operativ nivå har alltså förmågan på flera sätt ökat.

Armén: 2006 utbildades värnpliktiga i den mängd man ansåg behövas för att möjliggöra rekrytering till Utlandsstyrkan. Idag är Armén till delar bemannad med kontinuerligt anställd personal, spridd på mindre förband. Uppfyllnaden av tidvis tjänstgörande personal går trögare än planerat. Bland de tyngre materielsystemen finns brister framförallt avseende artilleri, där Sverige idag har en (1) artilleripjäs, vilket bl a omtalades i Sälen. 2006 var det 48 st. System för indirekt eld (artilleri) är en hörnpelare i väpnad strid. För svensk del blir det till att vänta några år till de övriga 23 Archer är levererade. Ingenjörförmågan i Boden avvecklades också härom året och på så sätt finns landets enda ingenjörsförband numera i Eksjö i Småland.

Inom Armén är därmed förmågan på många sätt lägre än 2006 då förbanden inte är uppfyllda och man saknar flera väsentliga materielsystem.

Marinen: Marinens ubåtar och ytstridsfartyg hör till de viktigaste delarna av det svenska nationella försvaret eftersom de tillsammans med Flygvapnet ska övervaka den svenska territoriella integriteten samt utgöra den tröskel som ska avskräcka från att projicera vapenmakt över Östersjön. Sedan 2006 har ingen större förändring skett på detta område avseende materiel, annat än att Regeringens genomförandegrupp beslöt att avbryta anskaffningen av luftvärn till Visbykorvetterna. Den stora förändringen ligger på personalområdet där man idag har svårt att bemanna alla fartyg till följd av ”andra” uppgifter i land, vilket Riksrevisionen slog ned på i höstas och konstaterade att endast 20-30 % av fartygen kan nyttjas. Inom Amfibiekåren råder idag en underbemanning inom den enda kvarvarande amfibiebataljonen och bataljonens kvalificerade vapensystem robotsystem 17 och minsystem 9 för en tynande tillvaro. Framtiden, om det finns någon, ter sig tyvärr mer landoperativ med bandvagnar istället för strid i amfibiemiljö. Under perioden sedan sedan 2006 fattades också beslut om avveckling av Hkp 4 varav Marinens sista helikopterburna förmåga till ubåtsjakt försvann för att i bästa fall återtas mot slutet av detta sekel. Inget tvivel lär råda om vikten av att ha haft tillgång till helikopter vid ubåtsjakten utanför Göteborg hösten 2011.

Även inom Marinen är alltså förmågan på många sätt sämre idag än 2006.

Flygvapnet: Allan Widman var en av dem som slog ner hårt på avvecklingen av det nationella ledningssystemet av svenskt stridsflyg innan någon ersättare fanns, vilket skedde efter 2006. Idag har man börjat bygga upp en förmåga med det amerikanska Länk 16-systemet. 2006 fanns 4 operativa divisioner JAS 39, varav två i beredskapsnivån 3 år och därtill fanns ytterligare två divisioner äldre JAS 39A med som kunde nyttja de nationella datalänkarna. Idag skulle JAS 39C vara slutlevererad enligt den ursprungliga planen om 100 JAS 39. Leveranserna tilläts dock dra ut på tiden för att spara jobb hos SAAB, varvid slutleverans ännu ej skett. Däremot avvecklades JAS 39A, varvid det blev en klar dipp i numerären. Utbildningsmässigt är nivån på stridflygdivisionerna och deras beredskap mycket högre än 2006. Ser man till helikopterflottiljen så har flera system avvecklats innan ersättare tillkommit och det finns allvarliga personalbrister. Största framgången är anskaffningen och driftsättandet av Hkp 16 på mycket kort tid.

Slutsatsen blir alltså att inom Flygvapnet så har förmågan på många sätt ökat, även om numerären minskats.

Skulle man tillämpa SvD:s system med trafikljus på för påståenden så skulle det moderata påståendet att man höjt förmågan hos försvaret sedan 2006 med åtskillig välvilja få gult ljus, men med dragning åt rött. I trafiken hade en passage av trafikljuset gjort att körkortet legat risigt till.

Ett annat frekvent återkommande påstående är det vid det här laget ökända NATO-utvärderingen. För den oinsatte låter detta naturligtvis som att NATO med sin omfattande organisation för standardisering och utvärdering har utvärderat det svenska försvarets förmåga. Så är dock inte fallet.

Vad man har utvärderat är hur det svenska försvaret är avsett att i framtiden se ut med Insatsorganisation 2014, dvs det man idag strävar att uppnå 2019. Det är alltså en utvärdering av en plan, eller om man så vill, ett pappersförsvar eftersom det ännu inte finns i verkligheten.

Detta ska man ha i åtanke varje gång man hör refereras till denna NATO-utvärdering, liksom det faktum att IO 14:s intagande till 2019, det som nu även benämns ”en-veckasförsvaret”, är beroende av tillskott på drygt 30 mdr kr på materielsidan, och minst 1,5 mdr kr årligen på verksamhetssidan från 2015. Här kan det inte bli annat än ett stort rött ljus för den moderata försvarsretoriken.

Sammanfattningsvis: Saknar man förståelse för och kunskap om den bakomliggande verkligheten löper man risk att förledas att tro att det skett stora mirakel på försvarsområdet sedan Alliansregeringen tillträdde 2006. Vägen mot IO 2014 är i många fall helt rätt, men den är alldeles för många år för sen och med den beslutade ekonomin fullkomligt orealistisk.


Uppdatering 07.45: Naturligtvis föll ett av de tydligaste rödljusen bort vid den sena timmens publicering, men som tur är finns det uppmärksamma läsare som kommer med påminnelser. 

Den moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte gör på sin blogg allt han kan för att försvara sin statsminister och kommer fram till att försvarsdebatten tagit löjliga proportioner. Som bevis släpar Schulte fram en internetsida där Sverige rankas som världens 25:e militärmakt. Det är bara det att internetsidan bl a räknar med att Sverige har 280 stridsvagnar, 569, stridsflygplan, 103 helikoptrar 55 artilleripjäser, 18 jagare och så vidare. Schulte uppvisar också en förbluffande brist på kunskap när det gäller Rysslands förhållanden till sina grannländer i Centralasien, vilka Schulte klassar som mindre trevliga och säkra plastser. Frågan är om han själv lytt sin uppmaning att ”avvara en semesterresa för att ”wake up and smell the coffey”. Tankarna på en eurasiatisk union mellan Ryssland och just dessa länder lär ha gått honom förbi.

Här är det inte tal om något annat än en så stark rödljuskörning att körkortet borde tas på plats. Det här är sannolikt sådan hjälp som försvarsminister helst skulle slippa.

Bloggar: 6:e mannen
SvD, 2

Ett ”oseriöst” inlägg (uppdaterat 15.00)

Försvarsutskottsledamoten Hans Wallmark kommenterar i ett blogginlägg och en debattartikel i Barometern – Oskarshamns Tidningen, situationen i försvarsdebatten de senaste veckorna. Wallmark kommer fram till att i debatten finns de som är nyanserade och eftertänksamma, men också spekulationer, bristande seriositet och konspirationsteorier. Många var i alla fall de intressanta påståendena i blogginlägget vilka närapå samtliga leder till stor besvikelse och förvåning över den alternativa verklighet många moderata försvarspolitiker verkar leva i. Förmodligen är denna blogg en av de platser som ger utrymme för spekulationer, oseriösa inlägg och konspirationsteorier. Det är en åsikt man gärna får ha, men det finns ändå anledning att bemöta Wallmarks debattinlägg.

Att ÖB uttalar sig i media om att Försvarsmakten med intagen IO 14 kan försvara Sverige en vecka mot ett begränsat anfall, avfärdar Hans Wallmark som spekulationer. Det är sant. Att uttala sig om vad IO 14 år 2019 ska mäkta med är verkligen spekulationer eftersom ett antal grundförutsättningar för IO 14 i högsta grad hänger i luften:

Personalförsörjningen. Rekryteringen av kontinuerligt anställda soldater och sjömän har gått relativt bra. Däremot är de förtida avhoppen avsevärt högre än planen. Bredden, de tidvis tjänstgörande, är ett problemområde. Det räcker dock inte med soldater, utan det krävs officerare som leder förbanden, framförallt yngre eftersom Regeringsbeslut 7 innebär krav på en föryngring av officerskåren med därav följande lägre lönekostnader. Där är det en katastrof. Det är på tok för få sökande för att man ska kunna uppnå kvalitet. Detta är inte utmaningar. Det är allvarlig problem man med det snaraste måste komma till rätta med.

Verksamhetsbudgeten. Här saknas ca 1,5 mdr kr/år från 2015 för att organisationen ska kunna övas och vara insatsberedd år 2019.

Materielberget. I och med Regeringens underfinansiering av JAS 39E är det till 2019 numera drygt 30,5 mdr kr i materiel för IO 14 som saknar finansiering. Lägger man därtill en rad övriga kritiska system som var tänkta att omsättas till 2019 t ex långräckviddigt luftvärn, stiger kostnaderna kraftigt.

När ÖB uttalar sig om vad IO 14 år 2019 kan uträtta är det dock inga spekulationer utan i högsta grad grundat i mycket seriösa bedömningar. Vad som framförallt ska understrykas är att det är just denna förmåga som Wallmarks eget parti varit med om att beställa. Förvisso satt ju inte Wallmark i Försvarsutskottet när beställningen skedde utan i Kulturutskottet, vilket kan vara en ursäkt. Hans förvarsminister är dock som bekant nöjd med den förmågan, vilket väl även Wallmark borde vara i så fall?

Vidare är man tydligen oseriös om man påstår att Försvarsmakten i mångt och mycket hade en mycket hög förmåga under den tidsperiod som Wallmark nämner (1980- och 90-talen). Wallmark, som alla andra ”seriösa” debattörer, vet att detta ”huvudsakligen handlade om pappersstyrkor, inget som var rotat i verkligheten”.

Detta gällde förvisso i hög grad för den stora utfyllnaden i Försvarsmakten i form av lokalförsvarsförband och de äldre dubbleringsbrigader vars arv länge levde kvar i Armén. Dessa är i mångt och mycket upphov till uttrycket invasionsförsvarets pappersförband. Men, det var som sagt en företeelse som framförallt förekom inom Armén. Icke desto mindre fanns det även många uppfyllda och välutrustade förband i Armén, men de flesta beroende av tiden det skulle ta att mobilisera den värnpliktiga personalen.

Då är det lätt hänt att man glömmer bort de andra försvarsgrenarna. Där var det huvudsakligen insatsförmåga redan i fredsorganisationen. Ytstridsfartygen gick allt som oftast med skarpa sjömålsrobotar och motsvarande inom övriga system. Inom Flygvapnet kunde stridsflygdivisonerna påbörja lösandet av stridsuppgifter redan från hemmabasen och på timmar vara spridda på krigsbaserna för skydd och klargöring för nästa uppdrag. Var detta pappersförband? I så fall var det två hela försvarsgrenar som var lurade. Såväl materiel som vapen och personal såg mycket verkliga ut, men ska tydligen ha varit endast på pappret. Märk väl, det handlade dessutom om till stora delar värnpliktig personal.

Man kan dock hålla med Wallmark att mycket stora delar av den oreda som nu gäller i Försvarsmakten är orsakad av Socialdemokraterna. Det var socialdemokraterna som prompt ville hålla fast vid en fullständigt allmän värnplikt. Det var Socialdemokraterna som ledde såväl försvarsbesluten 96 som 00 och 04. Konstigt nog har samtliga dessa försvarsbeslut, liksom inriktningspropositionen 2009 avskaffat invasionsförsvaret. Får man tro Wallmark så avskaffas det fortfarande. Inte illa gjort att i så fall överleva fyra försvarsbeslut. Empiriskt så lär även försvarsbeslutet 2014 (numera 2015) avskaffa invasionsförsvaret.

Och visst har svensk försvarsförmåga stärkts under den senaste alliansregeringen. Den som påstår något annat far med grov osanning, men så ska man också veta att det påståendet är högst anpassningsbart och man började på ”en mycket låg nivå” för att travestera ett begrepp som bl a försvarsminister Karin Enström använder i tid och otid om Rysslands massiva upprustning. I det svenska fallet handlade om förband som på tre år skulle nå full bemanning, utbildningsnivå och utrustning. Vad det avser Ryssland kan vi ta i ett annat inlägg. Vad avser tungt och trögrörligt värnpliktsförsvar kontra 50 000 man med kort varsel, så får vi väl se vad resultatet blir 2019.

Wallmarks tredje påstående är ett av dessa påståenden som tyvärr inte går att bemöta med fakta eftersom man då kommer att göra sig skyldig till sekretessbrott. Däremot kan man instämma i Wallmarks beskrivning att en invasion av Sverige är osannolik under överskådlig tid. Så har också fallet varit sedan slutet av andra världskriget.

Försvarsförmåga måste vara ”här och nu” har vi fått lära oss av den moderata försvarspolitiken sedan dess förre försvarsministern myntade uttrycket i samband med Georgienkriget. Ser man på de siffror SIPRI redovisar för svensk vapenanskaffning ser man t ex att Sverige anskaffat 400 IRIS-T jaktrobotar till våra 100 JAS 39. Det är mindre än en fullast per flyglan. Liknande siffror står att återfinna inom andra områden när man går igenom SIPRIs tabeller. Frågan är då vad Wallmark och Moderaterna avser göra åt saken? Kommer det att anskaffas några nya radarjaktrobotar i tillräckligt antal för en förmåga ”här och nu”? Hur blir det med det långräckviddiga luftvärnet? Eller broläggningsfordonen? Det ska också bli mycket intressant att se Regeringens krafttag inom områdena terrorism och cyberattacker. Likaså de klimatrelaterade riskerna. När får vi t ex se polis och militär personal samöva försvar mot ett allvarligt terrorangrepp, liknande vad Norge nyss upplevt?

Ju mer man funderar på det hela, särskilt med tanke på ÖBs i början nämnda ”spekulationer” och Regeringens ovilja till finansiering – känns inte IO 14 i mångt och mycket som blott en pappersprodukt? En spekulation, naturligtvis. Dock högst seriös.

Pappfigur från Armémuseum. Numera avvecklad. Kan ha varit del av invasionsförsvaret

SvD, HD (där Wallmark och Enström idag har en debattartikel), Kristianstadsbladet (Bo Pellnäs ”spekulerar oseriöst”?), Gefle Dagblad


Uppdatering 15.00: Statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sig nu för första gången om de gångna veckornas försvarsdebatt och uttalar att ”försvaret är ett särintresse”(!). TT låter också meddela att försvarsdebatten irriterar statsministern. Han ser inte heller ett läge där Sverige ensamt kan utsättas för ett militärt anfall och vill därför inte planera försvaret för det [W understrykning].

Med andra ord är det en återupprepning av statsministerns uttalanden i Agenda för några veckor sedan där många började fungera på om det egentligen är någon idé att ha en försvarsberedning som ska utreda omvärldsbilden och framtida hot med tanke på att statsministern redan har allt klart för sig – och för Försvarsberedningen. I vilket fall som helst så kvarstår den stora frågan – Vem är det Sverige ska planera sitt försvar tillsammans med? Vem eller vilka är det som kommer till undsättning efter en vecka?

Det vägrar såväl Moderaterna som Socialdemokraterna att diskutera. Med en doktrin som bygger på ett beroende av en utländsk aktör måste såväl aktör som tidsförhållanden vara solklara. Motsatsen gäller.

Likafullt väljer statsministern ideligen att undvika kommentera vilken påverkan Sverige kan komma att bli utsatt för vid en regional kris i Östersjöområdet, t ex Baltikum. Däri ligger ett av de största militära hoten mot Sverige. Någon ”massinvasion” som statsministern föraktfullt talar om är det nog få som ser som hot. Även denna fråga är djupt förbunden med vem eller vilka som ska komma till undsättning. Tystnad råder.

DI, Aft, SvD, 2, DN

Strid om Vätterns luftrum

Striden om huruvida FM ska få bedriva fortsatt övningsskjutningar vid skjutmålen kring och i Vättern hårdnar. flera aktioner genomfördes under gårdagen genom tända eldar och klockringning i kyrkor. Saken gäller att FM vill utöka skjutverksamheten då lagda uppdrag nu kräver en högre förmåga. Utökningen skulle i så fall innebära att FM skulle komma upp i ett nyttjande som motsvarar 10 till 15 % av vad som var normalt under kalla kriget. De aktuella skjutmålen har använts av FM i närmare sjuttio år! Aktivisterna, vars talespersoner inte tillför ”ursprungsbefolkningen” i området kring Vättern, framför argument som att djurlivet tar skada, vattnet blir sämre och bullret ger problem. Det finns dock inga som helst fakta som styrker dessa misstankar och vare sig vatten, djurliv eller fiske har tagit skada tidigare trots en mycket hög nyttjande del sedan 1940 fram till mitten på nittiotalet. I den by som är mest utsatt finns det dock ingen som klagar,nämligen Karlsborg. 6700 invånare varav 3000 är knutna till FM i någon form betyder att aktivisterna inte gör sig besvär att värva supporters där. Det handlar alltså om ett antal i närtid inflyttade personer som gör sig till tolk för en icke existerande majoritet. Några hundra supportrar kan väl knappast göra sig till talespersoner för ett område som består av närmare 400 000 människor.

En sorglig historia ur verkligheten angående rekrytering

Nedan följer en avanonymiserad, dock av individen godkänd för publicering, berättelse hur irrationellt och krångligt det fungerar inom FM för de unga människor som söker en tjänst. Godtycklighet och inkompetens är de uttryck som kommer närmast. Resan till stridspilotSommaren 2011 ansökte jag om att få gå GMU nr 1 2012 och skrev då i ansökan på internet att jag önskade gå med inriktning stridspilot. Jag kallades till antagningsprövning i Stockholm i mitten på november. Under testdag 1 fick jag följande resultat: Inskrivningsprov 9/9 Fysisk arbetsförmåga 8/9 (med tre sekunder ifrån 9) Syn 1,0 båda ögon Godkänd hörsel Muskelstyrka 6/9 (strax under 7) Psykisk funktionsförmåga 9/9 Befälslämplighet 8/9 Tjänstbarhet A Under dagen sökte vi även tjänst varpå jag valde stridspilot som förstaval och bad dem skriva in mig på en lämplig GMU i andra hand. Vid dagens slut informerades de som tagit sig vidare till dag nummer två, däribland jag. Morgonen därpå initierades med det militära högskoleprovet framför varsin datorskärm. Därefter utförde jag en rad tester på simultankapacitet, spatial förmåga koncentrationsförmåga och logiskt tänkande. Med en övergripande nia på det militära högskoleprovet, nior i alla spatiala delmoment, åttor i simultankapacitet och koncentrationsförmåga ansågs jag lämpad för även en tredje testdag och kallades åter under den kommande veckan. Min enda klara svaghet var den svenska ordförståelsen. Mitt andra besök på HR-center involverade huvudsakligen diskussioner med en psykolog och redan arbetande piloter. Efter en lång väntan kallades jag in till psykologen som berättade att jag ej blivit antagen för vidare tester. Som förklaring till detta fick jag den huvudsakliga anledningen att jag var för ung och oerfaren inom arbetslivet. Dem tyckte att jag borde gå GMU och därefter jobba eller resa utomlands en längre tid. Psykologen tillade även att jag kanske var lite för ödmjuk men att mina testresultat var ovanligt bra och att jag definitivt skulle söka igen vid ett senare tillfälle om intresset kvarstod. Halvt förkrossad efter beskedet frågade jag hur dem förväntade sig att tjugoåringar som precis slutat gymnasiet skulle ha år utav sådana erfarenheter(då utbildningen ej får påbörjas efter 23 års ålder) vilket jag aldrig fick något rakt svar på. Utav oss fem som deltog i testerna under den tredje dagen fick två andra individer liknande motiveringar. Psykologen försäkrade mig över att alla testresultat ifrån HR-center skulle bevaras och nästa gång jag sökte skulle dag nummer två ej behöva repeteras. Efter att ha kommit hem och släppt nederlaget bestämde jag mig för att snarare se detta som en chans att utvecklas och lade fokus på den kommande GMU:n. Den 30:onde januari 2012 påbörjade jag min GMU på Sjöstridsskolan i Karlskrona med inriktning hemvärnet. Då jag gillar att representera andra anmälde jag mig för att bli förtroendevald i min pluton, vilket jag sedan röstades fram till. Denna post innebar att mycket fritid lades på frågor vad gäller rekryternas trivsel och jag fungerade som en medlare mellan plutonen och dess befäl. Jag satt även med i kompaninämnden och förde vidare åsikter angående GMU i helhet till ett förbandsnämndmöte. Efter avslutad GMU blev jag tilldelad mitt vitsord, Väl lämplig för fortsatt engagemang inom försvarsmakten(vilket är det högsta som delas ut). Chefsbedömning Ansvar, omdöme och föredöme: VG Flexibilitet, initiativ och kreativitet: G Inspiration, motivation och ledarskap: G Samarbete, hänsyn och social kompetens: VG Uthållighet och självkontroll: G Under GMU utförde vi ett sk. multitest var jag presterade 468/500 poäng och sprang som bäst 12 på beep-test. Jag utförde även ett fälttest(2km i full stridsutrustning) på 10m och 18s. Halvägs in i utbildningen blev vi rådda att söka antingen vidare utbildning inom försvarsmakten eller in till hemvärnet. När jag då strävade efter den bästa vägen till stridspilots-utbildning blev jag rekommenderad utav utbildningsvägledare att avvakta och gå med i hemvärnet för att behålla en fot i verksamheten. Förmodligen skulle jag kunna söka till officer i december. Just detta gjorde jag och är nu inskriven i en insatspluton från Karlskrona och ska vecka 24 på introduktionskurs. Utan någon konkret vetskap om hur jag skall göra och när jag kan söka ringde jag upp HR-center som först också då sade att jag kunde söka i december, men efter en stund uppdagades det att KMU krävs för att en kunna söka sig till officershögskolan. Något som varken studievägledare på rekryteringsnämnden eller SSS ens yttrat något om. Dem berättade även att KMU ej kan sökas specifikt utan måste gås i samband med GMU vilket jag borde gjort nu om informationen funnits. Ändå har jag varit aktiv på försvarsmaktens hemsida och försökt läsa mig till den bästa vägen. Kvinnan i telefonen sa nu att jag i augusti skulle söka till GMU ännu en gång och då förhoppningsvis slippa göra om utbildningen och gå direkt till KMU. Det hela blir inte bättre då det går på nyheterna att utbildningsplatserna ej kunde fyllas ut och nu senast att flera intagna hoppat av mitt i utbildningen. En del i motivationen till att jag behövde vara äldre var för att inse huruvida jag var säker på min sak och planerar att fullfölja utbildningen. En fråga jag tveklöst kommer svara ja på då stridspilot är mitt mål!

Svenska flygvapengeneraler möts i historiskt forum

Vad var, eller är, de dominerande problemen under Din tid som aktiv general i flygvapnet?
Den frågan och många fler kommer ett antal pensionerade och aktiva generaler få under ett chefsseminarium den 30 maj i Flygvapenmuseets lokaler. Värd för arrangemanget är tillsammans svensk Flyghistorisk Förening, SFF samt Östergötlands Flygarsällskap, ÖFS.

Arrangemanget är fristående från Aerospace Forum där Helikopterflottiljen är arrangör men hålls samma vecka där SAAB och Flygvapnet har en gemensam flygdag 2-3 juni på Malmslätts flygfält.

Deltagare som tackat ja är generalerna, Sven-Olof Olson, Bert Stenfeldt, Kent Harrskog, Jan Jonsson, Jan Andersson, Anders Silwer och Micael Bydén. Evenemanget kommer att spelas in för att kunna bevaras till eftervärlden. Moderator är TV-journalisten Christer Åström och inledningstalare Ulf Edlund, tidigare SAAB-direktör.

Arrangemanget är förmodligen öppet för SFF och ÖFS medlemmar men inbjudna kommer förmodligen att ske till en hel del icke medlemmar. Deltagande för ”vanligt folk” blir det säker också i mån av plats.

Generalernas tid sträcker sig från erfarenheter från sent 40-tal till nutid. En tid då Kalla kriget härjade för full och en tidsepok där Svenska flygvapnet byggdes upp till ett av världens främsta för att sedermera hamna i nedläggningscirkusar.

Allt är bäddat för att det kan bli en mycket intressant eftermiddag i Linköping den 30 maj.

Unik händelse

Att SAAB har producerat flygplan med god hållbarhet är inget nytt. Att få sex generationers flygplan i luften i en tät formation inför ögonen på 400 gäster vid SAAB´s 75-års middag på Malmen nu igår den andra april är dock inte enbart SAAB´s förtjänst utan även Flygvapnets och då främst F 7 samt den civila veteranflygdivisionen på Såtenäs förtjänst. Två av flygplanen, kanske de mest värdefulla, Tunnan och Viggen är nämligen på civilt register. Flygningen var Flygvapeninspektör Micael Bydéns present till SAAB den här kvällen.

Senast dessa typer sågs tillsammans var 1997, SAAB´s 60-årsdag. Det var unikt redan då men det var ändå 15 år sedan.

Förhoppningsvis ser vi dem flera gånger och då även om 14 år på Flygvapnets 100-årsdag. Antagligen samma piloter också….

Monstervindar i fjällen kan bryta sönder vilket flygplan som helst

Den saknande norska C-130J Hercules har nu hittats utspridd kring Kebnekaises sydtopp. Vad som har hänt är ännu för tidigt för någon att uttala sig om, än mindre varför. Fem yrkesmänniskor i vårt grannland är borta och möjligheten att återfinna dem i livet är inte ens teoretiskt efter att ha sett en suddig bild på nyhetskanalerna.
Det är alltid lika jobbigt när det sker dödshaverier för anhöriga och inte minst kolleger och vänner. Det här är nästan samma plats där en svensk Hkp 10 störtade under ett räddningsuppdrag i början av 2000-talet med tre döda som följd.

Förhoppningsvis kommer färddator och bandspelare att återfinnas och kunna ge svar på många frågeställningar. Haveriet förefaller dock att ha haft ett snabbt och dramatiskt förlopp då inga nödsändare aktiverats.

Kontrollerad flygning i marken, controlled flight into terrain, CFIT, är ett begrepp som ofta har varit konsekvensen efter att mycket annat kan ha gått fel, inte minst förlust av situationsmedvetandet som i sin tur kan inträffa av en mängd olika orsaker, tekniska fel eller felgrepp/felhandlingar. Vad som är fallet i detta haveri är haverikommissionens sak att reda ut, det spekulerar jag inte i.

Det finns dock en intressant faktor inblandad i det här fallet och det är vädret. Det är inte dålig sikt, moln och snö jag tänker på utan de fenomen som uppstår i bergsterräng vid kraftiga vindar. Beroende på huruvida luftmassan är stabilt eller labilt skiktat så uppstår vid höga vindhastigheter så kallade lävågor över och efter ett berg. Dessa kan bära ett flygplan lugnt och fint till höga höjder. Segelflygare har varit uppe på över 10 000m i just det här området vid flera tillfällen. Men det är inte vågorna som är farliga i sig, det är de så kallade rotorerna under lävågorna på lägre höjder som är farliga. Beroende på omständigheterna så kan dessa sträcka sig flera kilometer upp i luften bakom ett berg med vertilala vindar på 20-30 meter per sekund. Det är otroligt tutbulent i en sådan rotor och kan innebära att ett flygplan, trots fullt pådrag, sjunker i stället för att stiga för att plötsligt möta uppåtgående vindar av samma styrka med oerhörda påfrestningar på skrov och struktur. Liknande kraftiga vindkantringar sker i åskmoln vilka oftast undviks av luftfarten.

Även ett så stort flygplan som en Hercules kan råka mycket illa ut om det hamnar i en sådan situation. Det som angivits rörande plats och höjd för sista kontakten med det norska flygplanet ligger mitt i ett sådant område.

Utredningen får visa om de här fenomenen har varit en faktor som påverkat förloppet.

Vill även ge en eloge till alla de som deltager i efterforskning och räddningsinsatsen. Ett svårt jobb med stora faror.

Take care out there

Hönan eller ägget?

Dagens Nyheter kan idag meddela att SAAB vill bygga en förbättrad version av Gripen. Prislappen ligger på 50 miljarder kronor och SAAB vill ha ett snabbt beslut i frågan. Ingen snabbhetspremie utlovad vad som är känt.
Vad den förbättrade Gripen ska kunna som den inte kan idag anges inte, ej heller varför den ska behöva kunna det som vi inte vet om den ska behöva kunna, vet vi inte heller. Däremot anges förmågan att landa på hangarfartyg som en förbättring. Att det inte rör sig om en svensk marknad är väl tämligen solklart även om vi brukar kalla Gotland för vårt hangarfartyg. Där går det dock utmärkt att landa med befintliga Gripar redan idag.
Att Norge gjorde bort sig och inte valde Gripen, det får stå för dem men var det inte så att Nygripen var tänkt för att matcha andra konkurrenter i just grannlandet. Om nu inte Norge är intressant, är det Schweiz som ska bli ny måltavla då den nyligen annonserade affären inte verkar lika solklar som tidigare?
Oavsett vilket så förefaller det märkligt om Sverige ska satsa en dryg årsförsvarsbudget på att utveckla något som vi inte vet om vi behöver enbart för att behålla egen försvars/flygindustri.
SAAB måste lära sig att stå på egna ben. Klarar de inte konkurrensen så är det inte skattebetalarna som ska stå för notan.
Därmed inte sagt att SAAB har en dålig produkt. Gripen är den bästa lösningen för de allra flesta medelstora länder. Att det sedan är andra faktorer som i slutändan avgör en affär är inte SAAB´s fel.
Slutligen vad kommer först behovet och sedan flygplanet eller flygplanet och sedan hitta ett svenskt behov, höna eller ägget vem kom först?

För sextiosex år sedan….

1946 skapades begreppet ”Fältflygare”. Till en början var beteckningen ”stamflygförare” men efter en tävling, vilken vanns av gamle flygaresset Ulf Björkman, blev det ”fältflygare.
En form av korttidsanställda piloter för att fylla det skriande behovet av piloter i det svenska flygvapnet efter andra världskriget. De rekryterades från ”gatan” och hade folkskola eller motsvarande som grund. De behövde inte vara så skolade, de skulle ju bara flyga. De var heller inte officerare, och kunde därmed ges lägre lön.Vid dryga 30 års ålder ansågs de förbrukade och skickades hem med en liten premie på fickan.
Allt om denna yrkesgrupp som gick i graven 1986, efter 40 år, går att läsa i böckerna ”Från dröm till verklighet” av Göran Jacobsson.

Ungefär 1800 unga svenska män blev fältflygare. Ett tusental är fortfarande i livet och några av dessa pilotveteraner ordnar nu i början av maj en träff för alla gamla fältflygare. Platsen blir självklart Ljungbyhed där alla en gång lärde sig flyga och fick sina gyllene vingar att fästa på bröstet. Det blir bara en träff, inget upprepande. Fortfarande finns det fältflygare kvar från de första årgångarna.
Skulle någon läsare av detta till äventyrs ha kännedom om någon gammal ”fältis” så tipsa honom om träffen. i gruppen ”pensionerade piloter” på Facebook finns all info.

Förväntade beslut, ny insatschef och ny flygvapeninspektör

Anders Silwer skriver idag på Flygvapenbloggen att han nu blir ny C Insats efter nyss avgångne Anders Lindström. Anders Brännströms sejour blev alltså mindre än en månad. Frågan är om Brännström tackat nej till utnämningen och Silwer är andravalet.

I vilket fall så är Silwer väl skickat för jobbet och bryter nu den gröna dominansen vilket också kommer att innebära att vi slipper uttryck som ”primadonnor” från C Insats mun syftande på flygvapnets piloter.

Micael Bydén axlar nu jobbet som Flygvapeninspektör vilket bara är att gratulera
Flygvapnet och dess personal. Johan Svenssons utnämning till C prod/flyg är däremot tveksam i mina ögon. Nu blir det än viktigare med rätt laguppställning i övrigt på flygets produktionsavdelning. Svensson har givetvis kvalitéer men har ingen egen flygbakgrund vilket ligger honom i fatet. Artilleriet i all ära men är väl inte den bästa grunden för att axla ett av de viktigaste jobben i flygvapnet. Men låt honom få en chans att bevisa att jag har fel. Han lär vara Linköping Hockey Club fan och det visar på gott omdöme i varje fall.

Totalt sätt så är det en fin julklapp till flygvapnet

Insatschefen Anders Lindström väljer att hoppa av.

Om nu Anders Lindström lever i tron att jobbet som chef på Stockholm Lokaltrafik och Waxholmsbolaget är en väg mot en lugnare tillvaro har han förmodligen felbedömt situationen. Tar han jobbet för att kunna utnyttja sina kunskaper om att leda insatser under kris och krig är valet mer förståeligt. Då Anders är en grundlig person som alltid vill känna sin verksamhet i grunden lär vi väl få se honom som jungman på en waxholmsbåt ena dagen för att återfinna honom i förarsätet på en buss dagen efter. Hans erfarenhet från pansarvapnet kommer väl till nytta när han nu ska baxa en tvådelad buss genom Stockholm innerstad en halkig morgon i januari.

Ingen efterträdare är utsedd att ta över befattning som FM insatschef men Anders Brännström blir tillförordnad chef tills vidare.

Den kännedom jag har om Brännström grundar sig på andrahandsuppgifter samt några kortare möten, genomgående bra omdömen och uppfattningar.

Grundat på det tror jag Brännström är rätt person för uppgiften så varför inte utse honom permanent?