Kajsa Warg är bra – men otillräckligt

Provskott med det återinförda kustrobotsystemet. Foto: FMV

I fredags offentliggjordes att Sverige åter kommer att få ett tungt kustrobotsystem. Med en typisk ”Kajsa Warg”-lösning har Försvarsmakten, FMV och Saab med understöd av Försvarsdepartementet, kunnat ta hittills ej avvecklade (skrotade) delar av tidigare kustrobotbatteri och avvecklade robotbåtar och satt upp ett nytt system.

Genom systemets införande kompletteras nu den kustnära sjömålsstriden på ett ypperligt sätt. En fiende som avser landstiga på svensk kust har nu att hantera ett simultant robothot från flyg, fartyg och land, samtidigt som man ska minsvepa och skydda egna försörjningslinjer. Det här är ett gott exempel på hur man verkligen skapar tröskeleffekt. Tung kustrobot är också den tredje åtgärden sedan Försvarsbeslutet 2015 som verkligen ökar försvarsförmågan (de övriga två har varit införandet av jaktroboten robot 101 Meteor, samt den permanenta militära närvaron på Gotland). I övrigt har de åtgärder som vidtagit inom ramen för försvarsbeslutet syftat till att vidmakthålla och omsätta tidigare förmåga så gått det går med ringa ekonomiska medel.

Sent omsider börjar nu därmed försvarsförmåga att återskapas. Det har tagit en oerhörd tid för politiken att uppnå insikten att det är länge sedan väckarklockan ringde. Backar man bandet nästan tio år till tiden före Georgienkriget så var framtiden ljusare än någonsin för Sveriges närområde. I försvarsbeslutet 2004 hette det t.o.m. att president Putins ”Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.” I försvarspolitiken var det sedan millennieskiftet normerande att tio års förvarning skulle ges innan ett nationellt försvar åter kunde behövas.

De som ursprungligen formerade dessa tankar hade nog heller inte tänkt sig något annat än att de tio åren av förmågehöjande åtgärder för det nationella försvaret skulle vara fullt finansierat. Likaså skulle det ju baseras i en så distinkt händelseutveckling att en återtagning av förmåga skulle påbörjas omedelbart. Samtidigt skulle händelseutvecklingen vara så långsam att man utan risk kunde ägna tio år åt återtagningen. I själva verket var det nog ingen som ens tänkte tanken att antagandet om tio års förvarning någon gång skulle bli synat.

Georgienkriget, som borde ha lett till såväl ett europeiskt som svenskt uppvaknande kring Putins Ryssland, visade sig i efterhand vara endast en smärre repa i den säkerhetspolitiska vaggvisan. Det ”kaukasiska lackmustestet”, ledde förvisso till att den dåvarande regeringen avbröt sin fortsatta besparingsplaner på försvaret och ominriktade det helt och hållet internationellt inriktade försvaret till att även ha nationella uppgifter.

Den nationella återtagningen, innebärande att förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid helt plötsligt skulle få både personal och materiel, skulle enligt försvarsbeslutet endast ske i den takt ekonomin medgav (sök gärna på ”i den takt”). Eftersom ekonomin inte just medgav så mycket, fick försvarsbeslutet 2015 till största del ägnas åt att täta de luckor som fortfarande fanns i basala funktioner i försvaret – därav fokus på den s.k. basplattan. Trots en bred samstämmighet i försvarsberedningen om vad som behövde göras och färdvägen dit, anslog i princip samma partier bara en del av det som krävdes för att förverkliga det man nyss varit så eniga var nödvändigt. Här är det lätt att instämma i Ewa Stenbergs analys i DN att det är billigare för partierna att bråka om NATO än försvarsanslag. Vi har idag ett nytt försvarsbeslut sedan ett drygt år, men vägledande är fortfarande ”i den takt ekonomin medger” istället för utvecklingen i omvärlden.

I ljuset av detta är det glädjande att förmågan tung kustrobot i alla fall till del kan återtas. Räknar man dock på de 10 årens förvarning så kan man kan kallt konstatera att de första 7 åren tillbringades sittandes på händerna.

Tiden springer snabbt iväg och när man ackumulerar underfinansiering och förmågeunderskridande år efter år så blir behoven bara större. Den svenska försvarspolitiken som föregick andra världskriget är väl känd. Åratal av underinvesteringar måste snabbt kompenseras för att försöka hålla Sverige utanför kriget. Sålunda sköt försvarsbudgeten snabbt i höjden och 1942 gick 60 % av statsbudgeten till försvar. En fullkomligt ohållbar situation för en stat. Först något år senare när Sverige var närmast utom krigsfara började den vid krigets inledning beställda förmågan att levereras.

Vi går nu allt snabbare mot en allt farligare och osäkrare omvärldssituation utan större ljuspunkter. Osäkerheterna i Västvärlden staplas nu på varandra och det är i många fall i länder och institutioner på vilka vi i Sverige byggt vår egen säkerhet. Vilken väg USA nu kommer att anta under president Trump återstår att se, men de utnämningar som hittills skett talar för en annan Rysslandspolitik än tidigare. I Frankrike verkar det kommande valet komma att stå mellan Fillon och Le Pen – båda med mjuka linjer gentemot Moskva. Liknande vindar blåser också i sydöstra Europa. Det är för svensk del oroväckande då Östersjöområdet och i viss mån också Barentsområdet utgör de primära friktionsytorna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt kommer också konflikterna sydöst om Europa att fortsätt, vilket också fortsatt kommer att skapa ringar på vattnet som når till våra breddgrader.

Den omedelbara anslaget som Gunnar Hökmark föreslagit på DN Debatt är nödvändigt och har varit så ett bra tag. Hur man än vrider och vänder på organisationen och materielen i Försvarsmakten och försöker avhjälpa bristerna med nya omorganisationer och ”Kajsa Warg”-lösningar, finns det en enda minsta gemensam nämnare – bristen på finansiella medel för att öva, rekrytera och bibehålla personal och anskaffa och vidmakthålla utrustning. Problemets lösning är känd för samtliga aktörer, men likt rådjuret i helljuset törs ingen agera. Hade man satt fart 2008, hade vi inte behövt vara oroliga idag. Hade man satt fart vid annekteringen av Krim i mars 2014, hade vi haft ett betydligt bättre läge idag. Sätter man fart idag kommer det som alltid att dröja några år innan effekt kan levereras. Det får dock aldrig vara en ursäkt att inte agera. Kommer man inte ur startblocken nu heller, kommer Sverige bara att bli än mer sårbart för yttre påtryckningar.

Inför torsdagens riksdagsdebatt: Det finns bara ett enda hinder för ökad försvarsförmåga

Imorgon debatterar Riksdagen det säkerhetspolitiska läget med anledning av det som inträffat den senaste dryga veckan i vårt närområde, i Europa och i Europas utkanter. Man kan föregå debatten och konstatera att utvecklingen blivit minst lika illa som befarat, men den försämrade situationen under hösten nu accelererat (se gärna Mot Väpnad Konflikt hos Krigsvetenskapsakademien).

Detta inlägg kommer först att teckna en kortare bild av hur omvärldsläget utvecklats de senaste veckorna. Därefter diskuteras läget i Sverige och konsekvenser för svenskt vidkommande. Slutligen presenteras några slutsatser inför morgondagens riksdagsdebatt.

För den som inte orkar läsa så långt är sammanfattningen att det enda som kan möjliggöra en ökad svensk försvarsförmåga på kort sikt är ett snabbt ekonomiskt tillskott.

Läget
Utvecklingen under de senaste två veckorna har i korthet bestått av allt sämre relationer mellan USA och Ryssland, samt Ryssland och europeiska länder.

De amerikanska underrättelsetjänsterna gick förra veckan ut och meddelade att ryska statliga aktörer genomfört cyberoperationer för att manipulera det kommande presidentvalet. Igår meddelade president Obama att USA kommer att genomföra ett proportionellt svar mot Ryssland med anledning av cyberattackerna.

Ett Mig-29SMT-förband från Kursk har ombaserats till Kaliningrad. Det är första gången sedan Sovjets fall som Mig-29 finns i Östersjöområdet, vilket är anmärkningsvärt då flygplanet är ett korträckviddigt jaktflygplan, mest lämpat för defensiva luftförsvarsuppgifter.

Under veckans andra halva inleddes en intensiv eskortoperation av ett ryskt fraktfartyg där ryskt jaktflyg i sin iver att skydda fartyget genomförde flera kränkningar av finskt och estniskt luftrum. Fraktfartyget medförde robotsystem Iskander till Kaliningrad. Systemen har flera gånger tidigare framgrupperats, men då inte eskorterats, vilket talar för att den här lasten var viktigare än tidigare.

Den ryske tv-personligheten Dmitrij Kiseljev, tillika chef för den ryska statens nyhetsbolag Rossija Sevodnja, varnade i söndags USA och omvärlden för den ryska frambaseringen av Iskandersystem till Kaliningrad och Buyan-M korvetter till Östra Medelhavet. Han antydde att bägge systemen i själva verket kunde vara utrustade med kärnvapen, vilket får anses vara en medveten signal till USA och västländerna. Lastningen av Iskander ska också enligt ryska källor medvetet ha skett vid en tidpunkt då en amerikansk spaningssatellit passerade över, vilket understryker viljan att sända en signal. Den senaste rapporten om korvetterna var dock att de bunkrade i Valetta, vilket är väl väster om det uttalade operationsområdet. Det talar i sin tur för att andra uppgifter kan vara aktuella än de nämnda att skydda Syrienoperationen.

Under onsdagen har Ryssland skjutit tre st kärnvapenrobotar (övningsrobotar) mot skjutfält i östligaste Ryssland. Två från ubåtar i Barents hav och Okhotska havet, samt en från ett mobilt landbaserat system. Parallellt med dessa skott har även det strategiska bombflyget övat, vilket är den tredje delen i den ryska kärnvapen triaden. Skulle även ett övningsskott ske med Iskandersystemet i Kaliningrad förstärks signaleringen ytterligare och Östersjöområdet når ett nytt säkerhetspolitiskt lågvattenmärke.

Vi går nu in i den mest osäkra perioden, nämligen när USA går till val och den sittande presidenten ska leda en övergångsministär till dess att den nya presidenten svurits in. Det mest oroande tecknet just nu är också de allt sämre förbindelserna mellan USA och Ryssland, med påföljande varningar om läget av bl.a. den tyske utrikesministern.

För en längre analys av läget rekommenderas Jägarchefens inlägg.

Konsekvenser för svenskt vidkommande
Den stadigvarande försämringen av omvärldsläget håller i sig och Sveriges geografiska läge är i en av de största friktionsytorna mellan Ryssland och omvärlden. I augusti hade det gått så långt att Försvarsmakten tidigarelade den permanenta baseringen av trupp till ön med nästan ett år. Sannolikt var det många som drog en lättnadens suck över detta när det åter började röra sig i Östersjön under förra veckan. Hur framtiden fortsatt ser ut är kan ingen spå, men att omvärldsläget plötsligt skulle vända till det bättre lär inte någon hålla för sannolikt.

Den ryska och den svenska försvarsreformen påbörjades samtidigt – båda från det som av alliansregeringen benämndes som ”en mycket låg nivå” (även om alliansregeringen bara talade om den ryska). Där man i Ryssland haft operativ effekt som ledstjärna för reformen, hette det under alliansregeringen att försvarsreformen skulle genomföras ”i den takt som ekonomin medger”.

Inför Försvarsbeslutet 2015 meddelade Försvarsmakten den dåvarande regeringen vad det skulle kosta att slutföra den 2009 beslutade reformen och att börja gå mot de målsättningar som riksdagspartierna i mycket bred enighet kommit överens om i Försvarsberedningen. Av de drygt 20 miljarder kr det handlade om under försvarsbeslutsperioden, anslog riksdagen endast 10,2 i försvarsbeslutet.

För att använda ett av försvarsminister Peter Hultqvists favorituttryck: ”här finns det en rejäl hemläxa att göra”. Konsekvensen är nämligen att den svenska försvarsreformen framskrider ytterst långsamt, om alls betänkt omvärldsläget.

Alltjämt är det ekonomin som är gränssättande för svensk försvarsförmåga och trovärdigheten i att i realiteten anslå mindre och mindre pengar i ett försämrat omvärldsläge, kan inte betecknas som annat än låg. Oavsett om vill diskutera övningstid, beredskap, rekrytering, materielleveranser, ammunition eller reservdelar så är det ekonomin som är gränssättande för den svenska försvarsförmågan.

Inför riksdagsdebatt och budgetbeslut
Oddsen är tyvärr låga för att riksdagsdebatten imorgon kommer att mynna ut i samma, föga givande pajkastning som dominerade söndagens partiledardebatt. Regeringen kommer att tala sig varm för försvarsbeslutet 2015 och det trendbrott som man anser att detta innebar – utan att nämna att den finansiering regeringen föreslog inte ens var hälften av den sedermera beslutade (drygt 4 mdr kr istället för 10). Den beslutade summan var i sin tur hälften av det Försvarsmakten begärde för att möta de målsättningar som regeringen satt upp.

Huvuddelen av de brister som försvarsberedningen identifierade inför försvarsbeslutet 2015, liksom de som nämndes i själva beslutet, är av förklarliga skäl inte avhjälpta. Utöver det existerar (av likaledes förklarliga skäl) andra områden som inte kan nämnas, men där avhjälpande likväl måste ske och det snabbt.

Oppositionen kommer att företräda olika linjer, men de två huvudsakliga kommer att vara Folkpartiet som kommer att yrka på en ökad finansiering och ett NATO-inträde, samt Moderaterna som kommer att vilja tillsätta en ny försvarsberedningen.

Inget av dessa alternativ för dock Sverige en centimeter närmare en ökad försvarsförmåga i det nu allt sämre läget.

Det råder en bred missuppfattning, såväl hos politiken som allmänheten, om tiden det tar att bygga försvarsförmåga. Ett inköp av ammunition, vapen eller reservdelar handlar om i bästa fall månader från beställning till leverans. Handlar det om helt nya materielsystem som t.ex. kryssningsrobotar till JAS 39, långräckviddigt luftvärn eller liknande så rör det sig om två år eller mer från beställning till initial förmåga, där snabbanskaffningen av Hkp 16 Blackhawk är ett tydligt exempel. Talar man istället om att anskaffa och sätta upp förbandsenheter i form av t.ex. fartyg, stridsfordon och dylikt, rör det sig om ännu fler år.

De ovanstående är alla viktiga, men att inget av detta kan få effekt på kort sikt, torde vara uppenbart.

Det finns dock en rad lösningar för att i rådande läge öka försvarsförmågan och framförallt för att avhjälpa de brister som är kända för dem som är betrodda, men även för att skapa förmåga på längre sikt. Lösningarna har alla en enda sak gemensamt och det är att det som fattas är pengar.

Statsbudgeten för 2017 är redan föreslagen riksdagen, liksom höständringsbudgeten 2016, utan några tillskott till försvaret trots omvärldsläget (jag räknar inte det till 50 % finansierade köpet av fler Archer som något egentligt tillskott).

Det finns därmed två alternativ (såvida man inte hävdar att säkerhetsläget inte alls är förändrat och på inga sätt motiverar någon ökad försvarsförmåga). Antingen argumenterar man för att statsbudgeten måste ändras innan den beslutas i december och höständringsbudget innan den beslutas i november. Det är en process som tar längre tid.

Den andra lösningen är att man argumenterar för att använda delar av beredskapskrediten (Se s. 16 i budgetpropositionen, utgiftsområde 6, för hur beredskapskrediten är tänkt att fungera).

Syftet med en beredskapskredit måste vara att den ska nyttjas medan den fortfarande kan ge effekt i ökad försvarsförmåga (även civilt försvar) och därigenom dämpa sannolikheten för att Sverige ska behöva utkämpa ett krig.

Den som argumenterar för att en beredskapskredit inte ska nyttjas behöver i så fall svara på följande frågor: Vad ska beredskapskrediten användas till (vad ska den köpa)? Vilken är leveranstiden på det eller den verkan som krediten ska finansiera? Vilken är indikatorn som gör att beredskapskrediten ska nyttjas? När ska beslut om att använda beredskapskrediten i så fall fattas för att den ska vara användbar?

Gästinlägg: Sekretessgranskning

… har påbörjats av mitt blogginlägg på Strilaren II rörande försvarets interoperabla förmågor L16, Sec Voic, HQII, mm.

Detta meddelade min närmaste chef på LSS mig idag. Vem som anmält är oklart och likaså det bakomliggande syftet.

Jag är inte särskilt orolig eftersom mycket av det jag redovisade står att läsa i olika nationella och internationella tidskrifter, försvarsbloggar samt allmänna handlingar och powerpointbildspel som har beteckningen ÖPPNA, UNCLASSIFIED eller inte åsatts någon sekretess överhuvudtaget.

Inlägget jag skrev skickades även till Försvarsdepartementet, samtliga medlemmar ur Försvarsutskottet och media.

Syftet med inlägget var att reda ut de ”begrepp” som används för att beskriva försvarsmaktens förmågor så att de blir ”förståligt” även för försvarsdebattörer och politiker.

Enligt mitt sätt att se det är anmälan förmodligen ett utslag av ”irritation”.

Försvarsmaktsledningen har av tradition haft som ansvar att informera Fö och FU rörande förmågor i våra förband. Under de senaste åren har inte bara ”gammelmedia” (TV, radio, press) utan dessutom ”moderna media” såsom bloggar, youtube, mail etc blivit ett sätt för försvarsdebattörer och allmänheten att framföra åsikter rörande försvarsutvecklingen.

När inlägg i dessa media dessutom redovisar åsikter som inte är ”comme il faut” eller ifrågasätter tex riktigheten i FM uppgifter om ”förmågor” så blir risken för intressekonflikt uppenbar.

Förmågor av ”teknisk art” finns i bästa fall utvecklade i av regering och riksdag beslutade materielsystem. Steget därifrån till förbandssatta operativa förmågor kan däremot vara stort.

Som exempel:
Att påstå att man har Close Air Support (CAS-) förmåga i JAS 39 är riktigt. JAS kan bära vapen som är lämpliga att användas i nära samverkan med egna markstridsförband för att understödja markstrid.
Men om man inte har flygbaspersonal utbildad för att lagerhålla, hantera, hänga, klargöra och plundra flygplanen på dessa vapen och ammunition är den operativa förmågan minst sagt begränsad.

Om syftet med granskningen av mitt debattinlägg vore att klarlägga riktigheten i mina påståenden och att dessa visar vara sig felaktiga, dvs helst att FM har bättre förmåga än vad jag påstått, vore det glädjande.

Tyvärr upplever jag inte att det verkar vara ambitionen med anmälan.

Peter Neppelberg

Se även Allan Widman

Gamla synder lever länge

Debatten om anskaffningen av JAS 39E har tagit ny fart sedan Robert Dalsjös debattartikel i förra veckan. Det är ett ämne som jag berörde redan 2012, strax innan beslutet fattades, och som det är nu är anledning att återbesöka. I de dåvarande OS-tiderna sammanfattade jag ett vidmakthållande av JAS 39C istället JAS 39E som om Sverige skulle skicka åldrade och orkeslösa atleter till OS i London för att delta i denna yttersta av idrottsliga landskamper (mellanstatlig väpnad strid är en betydligt allvarligare form av landskamp).

Det är en jämförelse jag står fast vid och som fortfarande är högst aktuell. Likaså står jag fast vid bedömningen att 60 st JAS 39E är alldeles för lite för svenska operativa behov. Det är också något som 96 st JAS 39C/D inte löser på 2020-talet. Numerär är styrka i sig, särskilt när det gäller luftstridskrafter då endast en viss andel av flygplanen kommer att vara disponibla vid ett givet tillfälle.*

För att återgå till debattartikeln så är metoden att plocka isär fullt fungerande JAS 39C/D-flygplan för att ta enstaka komponenter till bygget av nya JAS 39E helt vansinnig, precis som Dalsjö påpekar.

Metoden kommer att innebära att Flygvapnet kommer att sakna en division flygplan av fullständigt löjeväckande skäl – och det mitt under en redan säkerhetspolitiskt mycket allvarlig och osäker period. Den enda anledningen till just denna metod är det ursprungliga politiska kravet på att kunna måla upp JAS 39E som en ”uppgradering av JAS 39C” och inte ett nytt flygplan.

Att vissa väsentliga komponenter saknas i de äldre flygplanen kommer inte att göra det enklare att sälja dem på en andrahandsmarknad. ”Någon” ska bekosta en komplettering av dessa innan de kan säljas till en ny kund och denne någon lär vara just svenska staten som ju äger flygplanen och därför ska sälja dem (oavsett om det går via Saab eller ej. Government-to-government är annars den nu vanligaste metoden vid stridsflygplansaffärer). Resultatet blir därmed (i bästa fall) ett nollsummespel ekonomiskt, men en rejäl nedgång i operativ effekt för Flygvapnet.

Finns det någon svensk politiker som är villig att förvara detta tillvägagångssätt? Det skulle förvåna mig.

En av de vanligaste frågorna rör varför man inte kan behålla JAS 39C och operera vid sidan av JAS 39E. ”Kan” kan man alltid, men vad kostar det, går det överhuvudtaget och framförallt – varför?

För att börja bakifrån så torde svaret på varför vara att man vill utöka numerären och den operativa effekten. Frågan är då varför man ska lägga ned resurser på en plattform som redan i dagsläget börjar närma sig bäst-föredatum med stormsteg med tanke på Sveriges geografiska läge där den presumtiva motståndaren förfogar över spetsteknologi.

Jaktroboten Meteor, som nyss införts i Sverige som första land, ger en oöverträffad jaktförmåga – för några år. Roboten införs i närtid även i andra länder och motsvarande utveckling är på väg även i Ryssland. Vad gäller fysiska prestanda är JAS 39C låst till de ursprungliga specifikationerna från 1982, och de sätter kraftiga begränsningar i räckvidd, toppfart och framförallt lastförmåga. Detta är fysiska begränsningar som sattes av ekonomiska skäl då och som JAS 39-systemet lider av fortfarande – och som 39E till del avhjälper. Längre räckvidd kräver större bränsletankar, ökad vapenlast kräver helst ett större skrov (förverkligas endast till del) och båda dessa liksom högre fart kräver starkare motor. Ett flygplan är och förblir en stor kompromiss och de fysiska begränsningarna man sätter i dimensioner lever för alltid kvar.

Det var också 80-talets inbyggda begränsningar som gjorde det nödvändigt att skapa JAS 39C för att möjliggöra den interoperabilitet som krävs för att använda flygplanet utanför Sverige. Den lista som fanns över mycket allvarliga operativa brister för att använda JAS 39A i ramen för en internationell insats, var inte trevlig. Tyvärr tog man inte under slutet av 90-talet det större klivet att gå mot det som nu blir 39E – återigen av huvudsakligen ekonomiska skäl.

Det är sannolikt av den här anledningen som kritik uppstår mot att det är så kort levnadstid på svenska stridsflygplan. Det är en onyanserad och felaktig uppfattning, sannolikt baserad på okunskap om såväl svenska som internationella förhållanden. JAS 39A var byggd för en livslängd på 3000 flygtimmar och hade verkligen sjungit på sista versen om de varit de enda i drift utan JAS 39C. JAS 39C, som är förstärkt, har en betydligt längre livslängd.

Kritikerna jämför gärna med att Norge fortfarande flyger F-16 från slutet av 70-talet. Det gör man sannerligen, men inte oproblematiskt. De norska flygplanen har passerat bäst-föredatum och dras med väsentliga operativa begränsningar. De är heller inte i närheten av mycket av den förmåga som finns på JAS 39C. Samma förhållande gäller för stridsflygplanen i US Air Force, där medelåldern även på jaktflygplanen nu i många fall är högre än piloterna som flyger dem. Det innebär att tillgängligheten (funktionsdugliga flygplan) är på ständigt lägre nivåer i väntan på att den mycket försenade F-35 ska komma i bredare förbandsdrift. Detta är ett av de största bekymren det amerikanska försvaret har i dagsläget – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är nedåtgående och man bedömer att framtida krig sker mot en motståndare på närapå jämbördig teknologisk nivå.

Det är i just den situationen Sverige hade befunnit sig i om JAS 39A hade blivit det sista svensktillverkade flygplanet.

Då hade Sverige, som icke medlem av NATO stått längst bak i kön för att motta leveranser av F-35. Eurofighter hade inte erbjudit någon väsentlig prestandahöjning över JAS 39A. Det hade t.ex. inneburit att Sverige inte hade kunnat delta i någon Libyeninsats eftersom flygplanet helt enkelt inte hade haft de fysiska möjligheterna. Samma hade i gällt den cross-border training och merparten av de internationella övningar som Flygvapnet deltagit i de senaste tio åren. Den operativa förmågan idag hade kort sagt varit låg. Riktigt låg, med undantag av att bekämpa sjömål vilket JAS 39A löste lika bra som JAS 39C idag.

Så varför skulle Sverige nöja sig med att behålla ett flygsystem som över tiden skulle innebära en allt sämre operativ förmåga jämfört med den presumtiva motståndarens?

Det är motsatsen till allt sunt förnuft vad gäller krigföring. Om man nu tycker att det är mer relevant att lägga pengar på att bibehålla JAS 39C parallellt istället för att satsa på en ökad numerär kvalitativa plattformar med kvantitet i last, så återstår frågan hur försvarsmaktsorganisationen ska mäkta med det.

Flygvapnets stridsflygskomponent består idag av 96 st JAS 39C/D. Om 60 st JAS 39E läggs till dessa erhåller Flygvapnet 156 st stridsflygplan. Det är en respektabel siffra och kvantitet är som bekant en kvalitet i sig.

De underliggande problemen av denna lösning är dock större än vad förespråkarna vill kännas vid. Senast Flygvapnet hade en numerär av detta slag var i början av 2000-talet innan nedläggningarna i Försvarsbeslutet 2000 slagit igenom. Idag finns personal att bemanna 6 st stridsflygdivisioner genom att 2 utbildningsdivisioner nu återigen görs till stridsflygförband.

Om man bortser från de personella ramarna som Förvarsmakten har att förhålla sig till, så skulle 156 flygplan innebära närmast en fördubbling av antalet divisioner och piloter och det på tio år. Det innebär en utbildningstakt av piloter som är närmast omöjlig att hantera, speciellt med tanke på hur förutsättningarna för flygutbildning ser ut idag, samt att det tar sju år att utbilda en stridspilot till den mest grundläggande kunskapsnivån. Utöver detta måste det finnas flygunderhållsförband och övriga basförband med all tillhörande utbildad personal för att en förmåga ska erhållas. Det är som sagt alltid betydligt enklare att avveckla, än att återta förmåga.

Detta är en av anledningarna till att jag ser hundratalet JAS 39E som betydligt mer realistiskt. Frågan är också vad kostnaden för att bibehålla JAS 39C är. Det är inte jag rätt person att utreda, men jag skulle vara förvånad om det skulle vara särskilt ekonomiskt fördelaktigt med hänsyn till den operativa effekten man kan erhålla.

JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden. Jag är därför mycket förvånad om vi inte till 2030 talar om en JAS 39G för att avhjälpa just de brister som redan idag är kända.

De stora felen i svenska beslut om stridsflygförmåga är inte att det rör sig om beställning av svenska flygplan med påstått hög omsättningstakt. Felen har de senaste 40 åren varit att beställningarna skett för sent och med för låg ambitionsnivå. Detta har resulterat i sena och omfattande modifikationer för dyra pengar för att lösa problem som varit kända långt tidigare.

Av politiska skäl har man heller inte följt de rekommendationer som givits av utredningar. Det senaste och tydligaste exemplet är just det politiska beslutet från 2012 att anskaffa 60 flygplan. 

Det allvarligaste missaget som personer som saknar erfarenhet av flygoperationer har en tendens att se anskaffad numerär som konstant tillgänglig numerär. Utan att avslöja tillgänglighet i Sverige så är ett internationellt mått för flygstridskrafter att man över tiden har en tredjedel av flygplansnumerären tillgänglig. Det skulle vid 60 flygplan innebära 20 tillgängliga över tiden. Visst kan andelen höjas om man bara vet när de ska användas. Det gör en angripare, medan försvararen har att utgå från de uppgifter som underrättelsetjänsterna kan leverera. Gör man fel bedömning riskerar man istället att ha en ännu sämre tillgänglighet när man behöver den som mest.

Den utredning Försvarsmakten gjorde inför beslutet 2012 talade om lägst 60 till 80 flygplan för att ha en operativ förmåga att möta den säkerhetspolitiska situation som då var gällande.
– Lägst 60 gällde om dessa kompletterades med en ökad ambition långräckviddigt luftvärn.
– Lägst 80 gällde om ingen ytterligare komplettering av luftvärn gjordes.

Den dåvarande alliansregeringen drev därefter igenom i Riksdagen beställa 60 flygplan, utan något kompletterande luftvärn. Därefter har vi fått den ruptur i det europeiska säkerhetssystemet som innebär att Sverige är beläget i Europas allvarligaste friktionsområde. Lägg därtill styrningen att byggnationen av JAS 39E ska ske på bekostnad av antalet tillgängliga JAS 39C.

Det är ett konsekvenstänkande som inte håller, men det är fortfarande detta som utgör grunden för framtidens svenska stridsflygförmåga. Gamla försvarspolitiska synder lever länge.

Läs gärna även de insatta inläggen från Väpnaren och Gripen News i samma ämne.

*Jag kan starkt rekommendera min inläggsserie om Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv (del 1, del 2, del 3, del 4). Denna är skriven innan Ukraina-kriget och det kan vara intressant för läsaren att jämföra inläggen med försvarsbeslutet 2015. Behoven fanns identifierade långt tidigare, men politiskt ville ingen kännas vid dem. Idag känns man vid behoven, men är ointresserad av att finansiera dem.

Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik

Ekots ”nyhet” igår att det avgörande beviset för det initiala konstaterandet av en undervattenskränkning i oktober 2014 i efterhand visade sig vara felaktigt, illustrerar vilken förmåga som finns både hos allmänhet och journalister att läsa och förstå information.

Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.

Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.

Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.

”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.

Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”

Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.

Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.

Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.

Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).

Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).

En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.

I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, ”Vad gjorde de här?”, Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?

All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.

Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.

En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.

I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.

Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.

Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.

Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.

Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.

Gästinlägg: Militärstrategisk nederlagsdoktrin 2016

Nyligen har Militärstrategisk doktrin för Sveriges militära försvar släppts i sin uppdaterade version. Den nya utgåvan är utvecklad på flera områden och ersätter den tidigare från 2012. Doktrinen innehåller viktiga skrivningar om tröskeleffekter, folkförankring, totalförsvar och en bredare hotbild med allt större tyngdpunkt på påverkansoperationer och cyberangrepp. Den är väl värd att läsa (ännu ej tillgänglig på nätet).

Men den nya utgåvan innehåller även ett genomgående tankefel i formuleringen av Sveriges militärstrategiska koncept som är mycket olyckligt och kan komma att få ödesdigra konsekvenser: ”Väpnat angrepp ska mötas snabbt i syfte att vinna tid och skapa handlingsfrihet. Därefter ska försvarsoperationer syfta till; att tillsammans med andra vinna kriget alternativt enskilt undvika att förlora.” – Militärstrategisk doktrin 2016, sid 38.

Jag har tidigare beskrivit risken att vi omedvetet och utan att reflektera över det antar en Nederlagsdoktrin och farorna när vi med begrepp som ”enveckasförsvar” sätter tiden det tar innan vi förlorar som ett mått på framgång. Ska man tolka formuleringen i den nya doktrinen har målsättningen höjts något: från att hålla ut en vecka innan vi förlorar till att undvika att förlora. Tyvärr är undvikandet av förlust inte samma som att sträva efter att vinna och därför fortfarande grader av planerat nederlag. Något som är olämpligt att skriva i en doktrin.

Att definiera ”undvika att förlora” eller omsätta det i handling blir svårt. Om vi låter bli att ta strid med en motståndare över huvud taget, har vi då inte undvikit att förlora? Det är sannolikt inte vad som avses, men det finns en uppenbar fara i att använda förlust som utgångspunkt för att formulera målsättningar då det kommunicerar att förlust är normerande, men att det skall undvikas om möjligt.

En tröskel skapas när kostnaderna för ett angrep är orimliga för en angripare. I detta har doktrinen helt rätt. Dugliga soldater och förband som besitter den orubbliga viljan att vinna kan i första hand avskräcka men också i strid, även om de är numerärt underlägsna, göra ett angrepp så kostsamt för en motståndare att det för lång tid avskräcker från framtida aggressioner. Priset för aggression mot vårt land ska vara för högt, och det ska inte bara svida lite hos en angripare – det ska göra rejält ont.

Men en inställning som resignerat för nederlag redan innan en konflikt inleds kommer föga förvånande sannolikt endast att leda till nederlag. Om vår egen doktrin säger att vinst på egen hand inte är möjlig och att förlust är normerande för vår strid, kommunicerar vi då inte en bild av vår egen vilja och förmåga som motverkar vår ambition att upprätthålla den tröskeleffekt vi strävar efter?

Ska vi inte i stället träna oss själva i ett tänkande som innebär en förlängning av överbefälhavarens tydliga ställningstagande att så länge en soldat, en sjöman eller en flygvapensoldat återstår, slåss försvarsmakten? Ett tänkande som i förlängningen säger att även när försvarsmaktens förmågor till konventionellt försvar är uttömda för stunden ska striden föras över ytan, med konventionella som okonventionella medel. Ett tankesätt som gentemot en angripare kommunicerar att denne aldrig skulle kunna känna sig trygg eller på grund av att vi inte viker ner oss för dennes vilja.

Frågan är dock tyvärr inte så enkel och argumenten mot det ovanstående resonemanget kan inte förbises: Ingen mental inställning i världen kan kompensera materiella tillkortakommanden eller ersätta en för liten numerär. En överfokusering på att ingjuta och utstråla kampvilja kan även omedvetet sända signalen till den egna politiska ledningen att det inte längre finns några problem och förhindra att de blir lösta.

Det finns en fara i att blunda för de faktiska problemen med materiella brister och sviktande numerärer, men det ligger en mycket större fara i att ingjuta en defaitistisk anda att vi inte klarar av något. Konsekvenserna av uppgivenhet är värre än eventuellt övermod.

Skrivningen i doktrinen borde vara att försvarsoperationer skall genomföras med den orubbliga målsättningen att vinna, enskilt om så behövs men företrädesvis i samarbete med andra. Jag för hellre befälet över ett förband med stora brister men god förbandsanda och orubblig kampvilja än ett förband som är helt uppfyllt men inte tror att det kan vinna utan redan resignerat för nederlag och ”undviker att förlora”.

David Bergman
Kapten/Doktorand i psykologi

Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.

Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.

Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.

Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

För första gången på 24 år

Har ni inte sett #svfm fillm om Aurora 17 så gör det. Sveriges nye ÖB är en krigare som vet hur man kommunicerar.https://t.co/SdaATXthNc

— Wiseman (@wisemanswisdoms) 28 februari 2016

För första gången på 24 år kommer Försvarsmakten att 2017 genomföra en försvarsmaktsövning, d.v.s. en övning där hela Försvarsmakten övas gemensamt i att hantera ett angrepp mot Sverige. Senast detta inträffade var 1993 och övningen Orkan. Detta blir också första gången sedan dess som Sverige är skyldigt att anmäla en övning enligt Wiendokumentet, som syftar till att skapa och bibehålla stabilitet mellan länder genom att större övningar inte ska riskera att tas som upprinnelsen till ett angrepp. En skyldighet som Ryssland de senaste åren helt negligerat, genom att utnyttja dokumentets undantag för beredskapskontroller.

Få saker bygger så mycket förmåga och kan identifiera brister som måste avhjälpas som just att genomföra större övningar. Det är också ett av de absolut bästa sätten att hålla personalen motiverad, liksom att visa för allmänheten att det finns ett försvar och vad detta kan hantera. Alla dessa punkter är oerhört viktiga. Aurora 17 är också viktig på så sätt att övningen även kommer att öva emottagande av militärt stöd från andra länder, vilket Sverige idag är helt beroende av.

I veckan börjar i Norge en motsvarande övning av samma storlek, då årets upplaga av Cold Response handlar om att slå tillbaka en kvalificerad motståndares väpnade angrepp. Även denna övning är av yttersta vikt för det svenska försvaret då en av de två brigaderna som ställs mot varandra, leds av en svensk brigadstab från Boden. Bättre övning än så kan förmodligen inte uppbådas någonstans, särskilt då övningen både är omfattande, komplex och tidsutsträckt, samt det rör sig om en multi-nationell brigad med därpå följande möjligheter och friktioner.

Aurora 17
Cold Response 2016
Försvarsmaktens webbplats
Norska försvarets webbplats

Det är dyrt att vara fattig

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114


”Vi vet inte vem som ligger bakom kränkningen, men låt mig säga så här till dem som ligger bakom. Det är fullständigt oacceptabelt, vi kommer förstärka vår förmåga att upptäcka dem som olagligt befinner sig på våra vatten”

Stefan Löfven, 14 november 2014

Ännu en gång har det gamla talesättet det är dyrt att vara fattig bevisats. Igår berättade ägaren till upplevelseubåten Malen, Lasse Schmidt Westrén, om sina erfarenheter av att sälja målubåtstjänsten till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det är inte utan att man blir beklämd när man läser Westréns redogörelse och inte bara för hans erfarenheter (där det utan tvekan också finns en version från den andra sidan), utan för vilken situation Försvarsmakten numera sitter i.

Sedan Marinens egen miniubåt/målubåt Spiggen slutligt avvecklades strax innan kriget i Ukraina genom att skänkas till Kalix kommun, har Försvarsmakten saknat en miniubåt att öva ubåtsjakt mot. Egentligen har man saknat detta mycket längre än så då Spiggen förrådsställdes redan under 00-talet då fokus var mer på ökensand än vad som försiggick i bräckt vatten.

Inte långt efter att Spiggen anlänt till Kalix blev allmänheten uppmärksammad på att det även idag förekommer undervattensintrång in på svenskt inre vatten med miniubåtar genom den stora underrättelseoperationen Örnen hösten 2014, vilken slutade med att man kunde fastställa att minst en undervattensfarkost opererat i Stockholms skärgård. Ubåtsjakt fick därmed återigen hög prioritet, samtidigt som det kunde konstateras att ubåtsjakthelikoptrar inte kommer att vara operativa än på några år och många av de spaningsresurser som förut funnits att tillgå liksom vapensystem hade avvecklats utan ersättare. Försvarsbeslutet 2015 kom därför att prioritera upp ubåtsjaktförmågan.

Tyvärr blir det ju inte mycket till ubåtsjaktövning utan att ha något att öva mot. En av landets få miniubåtar är upplevelseubåten Malen, som en gång tidigare hyrts in. Nu verkar det inte bli något mer av det med tanke på att kostnaderna inte ryms i budgeten. Vad som utan tvekan kan klassas som ett riksintresse är något som tillkommit genom enskildas initiativ och energi, men som det inte finns pengar för i det stora hela. Ser man till de faktiska kostnader för att hyra in ubåten motsvarar de kaffepengar, men tyvärr är inte Försvarsmaktens budget större än vad den är, och det bevisas återigen att marginaleffekterna är mycket stora.

Nu förflyter i så fall ännu ett år där Marinen inte kan öva ubåtsjakt mot mindre ubåtar på inre vatten – det område som vi historiskt vet är mest utsatt för intrång och av starkast intresse för främmande makt.

Det går naturligtvis att diskutera huruvida det är billigare att köpa in tjänsten målubåt än att äga den själv. Som alltid när man ska köpa in tjänster, oavsett vad det är, så utsätter man sig för marknadskrafterna och att det kan finnas andra områden som leverantören av ekonomiska skäl vill prioritera. Det andra man förlorar när man inte själv är ägare är flexibiliteten. Båda dessa företeelser såg vi utmärkta exempel på under Libyenoperationen när de tre C-17 flygplan som Sverige köper ett antal hundra timmar i varje år inte fanns att tillgå för att transportera ner resurserna till Italien. De var nämligen uppbokade av andra länder för andra insatser.

I fallet med en målubåt kan man konstatera att de timmar och dagar som tjänsten inte nyttjas av den svenska Marinen finns det utan tvekan minst fem andra Östersjöstater som har stora intressen av att öva mot den här typen av ubåt och som skulle kunna vara intresserade av att köpa in övningstid. På samma sätt hade det idag funnits mycket stora möjligheter för Sverige att sälja flygtid med de 2 C-17 som aldrig köptes in 2006 eftersom det av politiska skäl ansågs fördelaktigt att köpa flygtid i ett 30-årskontrakt istället.

Det är som sagt dyrt att vara fattig,  och än mer så om man mäter operativ effekt istället för pengar.

En arméchef och framing-effekter

Splitterskyddade Archerhaubitsar grupperade i Boden inför Armén Markstridsdagar. Foto: Mattias Nurmela/Försvarsmakten


”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”

Programmet till Arméns markstridsdagar väckte förra veckan stor uppmärksamhet och även irritation när det framkom att Arméchefen generalmajor Anders Brännström inskärpte i sin personal att Sverige kan vara i krig om några år. Sedan detta blev offentligt har det kommit flera olika reaktioner som gått från att Arméchefen är en krigshetsare, till att han har har gjort en helt annan analys än övriga Försvarsmakten och för delen också regeringen samt att Arméchefen använder ett rakt budskap. Jag finner det intressant att titta på vad som faktiskt uttalats (skrivits) av Arméchefen samt reaktionerna och sätta detta i ett perspektiv med framing-teori.

Framing effect-teorin började formuleras på 80-talet och handlar om hur människor uppfattar ett information som läggs framför dem av t.ex. media eller politiker utifrån hur informationen formulerats, t.ex. genom ordval. Daniel Kahneman och Amos Tversky är två av de forskare som varit banbrytande inom framing-teorin som gren av psykologin och erbjuder i artikeln Choices, Values and Frames en utmärkt illustration till hur framing fungerar i form av ett experiment om chans och risk som de genomförde med 152 deltagare:

”Problem 1 (N = 152): Imagine that the U.S. is preparing for the outbreak of an unusual Asian disease, which is expected to kill 600 people. Two alternative programs to combat the disease have been proposed. Assume that the exact scientific estimates of the consequences of the programs are as follows:

If Program A is adopted, 200 people will be saved. (72%)
If Program B is adopted, there is a one-third probability that 600 people will be saved and a two-thirds probability that no people will be saved. (28%)
Which of the two programs would you favor?”

Resultatet blev alltså att 72 % av deltagarna valde programmet som visade att 200 personer skulle räddas, medan 28 % föredrog alternativet där det fanns en tredjedel chans att rädda alla, men dubbelt så stor risk att ingen skulle kunna räddas.

Det intressanta blev sedan när Kahneman och Tversky vände på frågan:

”Problem 2 (N = 155): If Program C is adopted, 400 people will die. (22%)
If Program D is adopted, there is a one-third probability that nobody will die and a two-thirds probability that 600 people will die. (78%)”

Vid en jämförelse av alternativen i program 2 med dem i alternativ 1, ser man att de är identiska. Skillnaden är hur de förmedlas, vilket också får ett drastiskt resultat i hur respondenterna gör sina val.

På vilket sätt är då framing-teorin intressant för Arméchefens ord? Låt oss återigen titta på citatet från programmet:

”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”

Intressanta meningsbärare i citatet är naturligtvis vem, vad och när. Sverige, kan och några år. ”Kan” beskriver i det här fallet inte ett kunnande, utan en möjlig utveckling. Inte absolut, ej heller sannolik, utan just möjlig utveckling. ”Några år” är plural och används vanligen om 2-4, även om betydelsen är högst subjektiv. Det antyder att det inte är idag eller imorgon, som vissa verkat tolka det. Däremot kan man inte utesluta risken för det här året eller nästa.

Slutsatsen blir därmed att Arméchefen anser det finnas en viss risk att Sverige kan vara inblandat i ett krig under de närmaste två-fyra åren. Krig med vem och hur, är nästa frågor som ställts. Här har diskussionerna i media med invändning mot Arméchefens ord snurrat runt att Sverige ju enligt bedömningarna inte i något scenario riskerar ett enskilt anfall mot svenskt territorium och just därför skulle Arméchefen fara med osanning.

Återgår man till Arméchefens ord så finns det ingenstans uttalat vem Sverige skulle vara i krig med, än mindre i vilken kontext Sverige skulle vara i krig (enskilt angrepp mot Sverige, angrepp mot Sverige som del av ett större angrepp mot länder i närområdet – eller för den delen Sverige som angripare mot andra länder, även om det vore mest osannolikt). Det är också här det blir intressant att lägga framing-teorin över Arméchefens ord. Finns det ett annat sätt att säga just det som Arméchefen uttryckt? Absolut.

”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas. Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde.”

Läser man noggrant citatet ur 2015 års försvarsbeslut (inriktningsbeslut) så är det i princip det som Arméchefen uttryckt – men med andra formuleringar, precis såsom illustrerat av Kahneman och Tversky i deras experiment inom framing-teorin.

”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land
= Om Sverige befinner sig i krig så är även våra grannländer i krig

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt”
= Man kan inte utesluta ett enskilt väpnat angrepp, men det sannolikaste är att Sverige angrips samtidigt som andra länder (vilka de är kan man funderar vidare på).

”Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas.”
= Kriser och incidenter, liksom hot om angrepp är inte att jämställa med krig. Sannolikheten för att Sverige befinner sig i en kris, en incident eller blir hotat med ett militärt angrepp är låg, men inte noll

”Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde.”
= Här får vi reda på att risken en kris, en incident eller hot om militärt angrepp mot Sverige har ökat p.g.a. Rysslands agerande och då måste man fastställa från vilken nivå ökningen skett. I det föregående inriktningsbeslutet från 2009 hette det nämligen att ”Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas.”

Märk också noga att 2015 års inriktningsproposition inte nämner något om sannolikheten för att ett krig bryter ut i närområdet, där fler länder än Sverige och grannländerna angrips.

Låt oss slutligen fundera ytterligare en gång över syftet med försvarsbudgeten och hur denna har motiverats? Har det inte varit med undertonen att det finns en risk för att Sverige hamnar i krig? Om Sverige inte skulle kunna hamna i krig, vad är i så fall syftet med att återta försvarsplanering för att försvar Sverige? Att återupprätta en reguljär militär närvaro på Gotland i form av en mekaniserad stridsgrupp? Att påbörja ett återtagande av civilt försvar? Säpo har också rapporterat i sin årsredovisning att främmande makt genomför krigsförberedelser mot Sverige. Ryssland har flera gånger genomfört simulerade flyganfall mot Sverige (t.ex. ”ryska påsken”) liksom våra grannländer, samt hotat våra grannländer med kärnvapen. Man kan också läsa vad den norska generalinspektören för Armén sade till tidningen Dagbladet igår. Motsäger något av detta Arméchefens ord?

Framing-teorin har en stark förklaringskraft för den uppståndelse som Arméchefens ord väckt. Han uttrycker som synes samma sak som andra officiella dokument, men på ett rakare sätt. Återigen understryks därför vikten av att faktiskt fundera över vad ett stycke information eller budskap faktiskt innebär i förhållande till hur man instinktivt tolkat det.

Lyssna gärna också på intervjun med Arméchefen i Studio Ett där han ge möjlighet att tala djupare om de så diskuterade orden och deras innebörd.

Oh, and one more thing…

I fredags släppte NATO sin årsrapport för 2015, där Jägarchefen idag uppmärksammade en  formulering om utvecklingen i Europa (s.19):

”Over the past three years, Russia has conducted at least 18 large-scale snap exercises, some of which have involved more than 100,000 troops. These exercises include simulated nuclear attacks on NATO Allies (eg, ZAPAD) and on partners (eg, March 2013 simulated attacks on Sweden), and have been used to mask massive movements of military forces (February 2014 prior to the illegal annexation of Crimea) and to menace Russia’s neighbours.”

Att det minst en gång de tre senaste åren övats anfall med kärnvapen på Sverige – skulle det motsäga vare sig Arméchefens ord eller orden i inriktningspropositionen? Knappast.

Gästinlägg: Officersförbundets Lars Fresker: Glöm inte försvarets personal under årets Rikskonferens

Inför årets Rikskonferens är kampen om bilden av verkligheten skarpare än vanligt. Förra året bjöd på ett nytt försvarsbeslut och en ny ÖB har tillträtt med uppgift att hantera beslutet. Inför årets konferens verkar Försvarsmaktens personalläge, glädjande nog, stå i fokus.

Två olika bilder tornar upp sig. Den ena där allt är katastrof och en annan där allt är på rätt väg. Låt mig får ge några insikter från det dagliga arbetet med våra medlemmar – den militära personalen. Över 95 procent av yrkesofficerarna och cirka 70 procent av soldaterna och sjömännen är medlemmar hos Officersförbundet.

Det finns ett intresse för att bli heltidstjänstgörande soldat eller sjöman. När det gäller officersutbildningarna – (idag finns det två yrkesofficerskategorier: officer och specialistofficer) – är intresset svagare. Speciellt är intresset för det akademiska officersprogrammet för svagt. På den kurs som ryckte in efter sommaren är var femte plats vakant. Antalet sökande har under flera år varit för lågt och innehållit för få lämpliga.

Ett av det mest grundläggande problemen är att det är för många soldater och sjömän som lämnar sin anställning i förtid. När reformen sjösattes räknades med att reformen skulle bli ekonomiskt bärkraftig om soldaterna stannar i genomsnitt i sex år. Siffran sex år är spridd i organisationen. Jag upplever att många siktar på att hålla kvar soldaterna och sjömännen i sex år. Men för att nå en genomsnittlig anställningstid om sex år måste organisationen sikta på den maximala tiden: tolv år, inte sex. Kostnaden för att hela tiden behöva utbilda nyanställda dränerar resurser från arbetet att öka den militära förmågan.

För att lyckas med yrkesofficersrekryteringen måste det tas ett fast grepp om varje lämplig och intresserad sjöman eller soldat och slussa över dessa till officersutbildningarna. Kanske till och med gå utbildningen med bibehållen lön. Okonventionellt? Ja, kanske, men kanske ända sättet för att få bra sökande till ett jobb med mycket speciella krav. Försvarsmakten måste börja tänka konstruktivt.
Försvarsmakten har idag problem att behålla och vårda sin personal. Det framkommer i myndighetens egna undersökningar, liksom i Officersförbundets.

Det grundläggande problemet handlar om resurser. Löneläget för sjömän och soldater är för lågt. När förre ÖB skulle sälja in reformen med ett anställt försvar 2010 sade han att snittlönen sedd över hela anställningstiden skulle bli 27 000 kronor i månaden. Beräkningen gick att ifrågasätta redan då, men den kalkylerade med flera återkommande utlandstjänster med högre lön under insatserna. Utlandstjänst, som med dagens säkerhetspolitiska läge, relativt få kommer att göra. Nationella insatser och övningar täcker inte upp bortfallet.

Soldater talar ofta om lönen. Speciellt för de som är något äldre och har barn och familj är situationen ofta svår. Ett exempel är en äldre soldat med barn som behöver söka bostadsbidrag för att få situationen att gå ihop.

Jag har mött en sektionschef i Försvarsmakten som låter sina underställda, specialistofficerare och soldater, gå tidigare på fredagen för att de ska ha möjlighet att jobba extra på krogen på helgen för att få ekonomin att gå ihop.

Låga löner är inget nytt på arbetsmarknaden. Men Försvarsmakten är en arbetsgivare med höga krav. Högre än de flesta. Då borde ersättningen inte ligga lägst. Bredvid alla slogans finns en hård krass verklighet. Vidare måste Försvarsmakten bli bättre på att mäta kostnaden av utbildning som varje individ har getts. Då borde det bli tydligare vilken enorm investering som kastas i sjön med varje individ som slutar.

Det finns också exempel på soldater och även civilanställda som utbildat sig till officer. Hur har då försvaret agerat då de kommit tillbaks från sin utbildning? Det har förekommit att man har sänkt lönen, eller tvingat individen att kämpa mot lönesänkning med argumentet: Ja, men nu är du ju ny i din nya befattning, där är du ju inte lika erfaren som i din gamla. Detta trots att individen nu har ännu mer utbildning och erfarenhet att nyttja i sin nya roll. (Detta lägger även fokus på att ingångslönerna för yrkesofficerare också måste ses över.)

Att försöka sänka lönen för engagerad personal som väljer att vidareutbilda sig är inte ett rekryteringsbefrämjande agerande.

Försvarsmakten måste börja betala vettiga löner och ersättningar. Och politikerna måste ges ökad förståelse för att det inte går att betala usla löner till den militära personalen om man tror att försvaret ska bli en attraktiv arbetsgivare. Verksamheten är intressant och givande – och våra medlemmar älskar sitt jobb och tar sin uppgift på största allvar – men det minskar inte behovet av en fungerande vardag.

Idag utgör personalkostnaderna 30 procent av försvarsanslaget. I flera jämförbara länder ligger siffran på 40-50 procent. Vi måste våga betala för personalen, inte bara materielen. Materiel utan utbildad och motiverad personal är bortkastade pengar. (Men självklart måste materielen också vara operationellt konkurrenskraftig. Krig är en materielsport.)

Ovanstående är en korrekt bild av verkligheten. Den kanske känns negativ. Det är den inte. För bredvid den finns själva verksamheten. Den är givande och spännande. Det gångna året har gett våra medlemmar en utbildnings- och övningsverksamhet som varit mer omfattande än på många år. Det har varit bra för dem och bra för Sveriges försvarsförmåga. Personligen har min militära bana gett mig erfarenheter och minnen jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag är fortfarande redo att lösa min uppgift om kriget kommer. Jag är officer. Stolt sådan.

Men de två bilderna finns där bredvid varandra. Och min erfarenhet säger mig att så fort vi bara betonar det positiva och alla konster vi kan göra, trots brister, då slutar politikerna och kanske även befolkningen att lyssna. Finns inga problem behövs inga pengar.

Och pengar behövs. Minst tio miljarder i ett första steg. Sedan ännu mera. Det är dyrt att vara naiv och det är dyrt att vara fattig.

Och när pengar tilldelas eller skyfflas runt: Glöm inte att det är människor som är kärnan i verksamheten. De äter inte slogans. De äter mat.
Vi ses i Sälen!

Lars Fresker, ordförande Officersförbundet

P.S. Se bilden över hur ungdomskullen utvecklas under tidsperioden för att förstå varför rekrytering kommer att bli svårare fram till efter 2020 och förmågan att behålla är kritisk.

Rikskonferensen börjar efter lunch imorgon söndag kan direktsänds via Folk och Försvars hemsida och Youtube-kanal.

Gästinlägg: Den seglivade Nederlagsdoktrinen

Under slutet av 2012 myntades begreppet ”Enveckasförsvar” när dåvarande ÖB Sverker Göranson förklarade att Sverige vid ett väpnat angrepp i bästa fall kunde försvara sig i en vecka. Det uppseendeväckande uttalandet skapade en välbehövlig insikt och debatt om de faktiska brister som fanns, och finns än idag. Men uttalandet hade också en annan, sannolikt oförutsedd effekt. Det spädde också på en mycket farlig Nederlagsdoktrin där tiden det tar innan vi ger upp eller förlorar kom att bli ett mått på framgång och diskussionen kom i alltför stor utsträckning att handla om hur länge vi kunde ”hålla ut”.

Ytterligare exempel på denna nederlagsdoktrin kom under förra årets uniformsdebatt. Från flera håll, inklusive i remissutgåvan av Försvarsmaktens nya uniformsreglemente, sades explicit att militär personal skulle undvika att bära uniform offentligt eftersom det med tanke på rådande säkerhetsläge kunde vara för farligt.


Sådana åtgärder är djupt olyckliga av ett flertal anledningar. Det vanligaste argumentet för att undvika uniform brukar vara att ”inte ge terrorister ett uppenbart mål”. Att gissa motiv för okända gärningsmän är aldrig enkelt. Men tror vi verkligen att det avskräcker dessa om landets soldater tar av sig uniformen och gömmer sig? Om något, borde inte en naturlig närvaro av välutbildade, uniformerade soldater på offentliga platser snarare vara något som gör attentat svårare att utföra? Det andra är vad åtgärderna kommunicerar utåt. Om bara antydan om hot i fredstid är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, vad säger det om vår förmåga i krigstid? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?


Att inte bära uniform offentligt på grund av att Sveriges fiender kan komma att försöka göra dig illa är del av en Nederlagsdoktrin. Vi, soldater och sjömän i uniform, är viktiga symboler för vårt lands säkerhet och trygghet. Den dag vi inte längre själva tror på den symboliken, eller är för rädda att visa oss i uniform offentligt, har vi redan förlorat.


Förra årets uniformsdebatt ledde trots allt framåt. Den slutliga versionen av Uniformsbestämmelser för Försvarsmakten innehöll en dramatisk bättring. De ansvariga för denna publikation skall ha all heder, både för att de tog till sig kritiken men framförallt för ett gott resultat där texten i det första stycket talar för sig själv:


”Det är självklart att Försvarsmaktens personal i olika sammanhang syns ute i samhället. Uniformerad militär personal, i och utom tjänsten, bidrar till den gemensamma trygghet, styrka och stolthet som vi representerar.” – Unibest FM 2015, kapitel 1, första stycket


Ännu mer glädjande var att höra Micael Bydéns anförande med avsiktsförklaring och vision efter att ha tillträtt som överbefälhavare. En vision och inställning som kan sammanfattas i uttrycket ”Försvarsmakten möter varje hot och klarar varje utmaning”. En väldigt tydlig indikator i hur vi skall uppträda, men också i förlängningen en viktig inriktning hur vi måste uppfattas av andra. Lika viktigt är ÖBs tydliga uttalanden att det är varje sjöman och soldats uppgift, även om hon eller han eller hon är den sista som är kvar, att ställa sig i vägen för en angripare.


Det är farligt att blunda för problem inom organisationen eller bortse från faktiska faror, men ännu farligare att anta en defaitistisk inställning att vi inte klarar något eller att vika för hot. Den dag vi inte längre vågar bära uniform eller resignerat för nedarlag har nederlagsdoktrinen börjat verka.



Inom krigshistorien finns många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt att det för lång tid avskräckt en fiende från ytterligare aggressioner. På grund av detta är visioner likt den som överbefälhavaren presenterat avgörande. Även i den allra mörkaste stund, när riket är nära undergång och endast en grupp återstår ska de möta hotet med den orubbliga viljan att vinna. Då vårt lands största styrka sannolikt aldrig kommer att vara en överlägsen numerär blir vilja och mental inställning än viktigare.


Uppenbarligen klamrar sig dock den seglivade nederlagsdoktrinen envist fast. Nu senast vid Försvarshögskolan där studerande, av säkerhetsskäl, manats till restriktivitet i att bära uniform. Inte bara utanför tjänstetid utan även under tjänsteutövning. En sådan ”rekommendation” får snabbt en stor tyngd då den är officiellt sanktionerad och riskerar att skapa en olycklig norm, farligare ju längre ner i officersutbildningen den tillämpas. Den beordrade åtgärden sägs följa Försvarsmaktens rekommendationer. Någon sådan central styrning har veterligen inte gått ut. Snarare säger det gällande reglementet precis tvärt om. Försvarshögskolans referens kan syfta på regionala styrningar som enligt uppgift getts ut. Att det dock fortfarande råder en diskrepans i hur hotbilden bedöms och hur hoten ska bemötas är tyvärr uppenbart.


Att ta av sig uniformen, dölja sin status som militär personal och medvetet undvika hot är fel väg att möta en orolig omvärld. Under krigstid skulle en person som gjorde det stämplas som desertör. Liknelsen kan tyckas extrem, vi befinner oss inte i krig. Men hur vi utbildar i fred och möter hot i kris styr i allra högsta grad hur vi agerar och om vi segrar under konflikt och krig. Det är självklart även något ironiskt om den skola som ska lära ut taktik, strategi och operationskonst till våra nuvarande och blivande officerare, själv förordar åtgärder som starkt bidrar till en nederlagsdoktrin.


Det är glädjande att visioner och reglementen tydligt stakar ut vägen framåt. Visionerna måste dock genomsyra verksamheten och alla utbrott av nederlagsdoktrin och fall av uniformsmotstånd motarbetas, på alla nivåer och i alla former.

David Bergman
Kapten i armén och doktorand i psykologi

Återbesök i värnpliktsfrågan (uppdaterat 07.00)

Sedan DN/Ipsos redovisade sin opinionsundersökning om försvaret, i vilken 72 % av de tillfrågade var för ett återinförande av värnplikten, har debatten om värnplikt rasat stark på sociala medier. Av den anledningen väljer jag nu att göra ett återbesök i värnpliktsfrågan som jag genom åren debatterat livligt här på bloggen (totalt 60 inlägg)

Värnplikten lades vilande i fredstid efter ett beslut av Riksdagen sommaren 2010, där det bestämdes att Försvarsmaktens framtida personalförsörjning samtidigt skulle utgöras av anställda soldater – och att värnplikten skulle omfatta bägge könen om den återupptogs.

Det övergripande syftet med reformen var att kunna skicka hela försvarsmaktsorganisationen på internationella insatser även i fredstid, eftersom lagen inte medgav att värnpliktiga användes för detta i fredstid. Något problem att rekrytera frivilliga till internationella insatser hade dock Försvarsmakten aldrig med det gamla systemet.

Det största misstaget man gjorde var att inte förankra personalomställningen på ett vetenskapligt sätt. 5 månader efter(!) Riksdagens beslut kom FOI:s rapport om möjligheterna att genomföra omställningen. Det var inte så få risker som identifierades i rapporten och i summeringen riskade man för ökade kostnader på 1,5 mdr kr. En risk som tyvärr kom att besannas.

Några av de faktorer som värnpliktsmotståndarna helt väljer att bortse från som finns tydligt listade i rapporten:

– Befolkningsunderlag: Försvarsmaktens ursprungliga modell för rekrytering förutsatte att 4 % av varje årskull skulle söka anställning som soldat och tjänstgöra i snitt 6 år. Det är det näst högsta uttaget i världen, endast överträffat av USA. Storbritannien har också legat på 4 %. Skillnaden mellan Sverige och dessa länder är att Sverige idag inte har någon riktig arbetarklass att rekrytera ur.

– Lön: När FOI:s rapport gjordes var grundlönen för en soldat 17 000 kr/månad, vilket sedan stigit till 18 000 kr (innebärande en årlig extrakostnad på 185 mkr). Svenska soldater hamnar också 25 % under amerikanska och danska soldater i lön (köpkraft) och 12 % under brittiska, men något över tyska och väl över franska soldater.

– Tjänstgöringstid: Här förutsattes varje soldat att tjänstgöra i snitt 6 år – utan något bindande kontrakt. Övriga länder har i regel bindande kontrakt, samt förmåner för anställda såsom billigare boende, förtur till olika funktioner i samhället etc. Det senaste publicerade snittet har varit 4 år, men samtidigt har ännu inga soldater tjänstgjort i 6 år.

Narrativet från Alliansregeringen och Försvarsmakten har ständigt varit att rekryteringen fungerat mycket bra. Det är dock ett påstående som bör granskas. Den siffra om 30 000 sökande som ständigt uppges, innebär att 30 000 personer på nätet har klickat i att man är intresserad av mer information. Inget mer än så. Utvecklingen fram till nominering till en plats på Grundläggande Militär Utbildning ser sedan ut som nedan enligt Rekryteringsmyndighetens årsredovisning för 2014.

Av de 3169 nominerade var det sedan endast 2342 som påbörjade GMU enligt Försvarsmaktens årsredovisning 2014. Redan där var ett bortfall på 26 %. Av dessa 2342 var det 1963 som slutförde GMU (16 % bortfall). Men, i slutänden var det endast 1458 som tog anställning i Försvarsmakten, vilket ger ett bortfall på 38 % från inryckning (även om Försvarsmakten anger att ” Relativt stor del av de godkända rekryterna som valt att inte fortsätta sitt engagemang direkt efter GMU är beredda och väl inställda till att senare återkomma/fortsätta sitt engagemang”. Efter GMU ska sedan en befattningsutbildning på upp till 8 månader genomföras för de knappt 1200 soldater/sjömän som ska krigsplaceras, där ytterligare avhopp kan förekomma. (Från och med i år genomförs inte GMU+befattningsutbildning, utan en sammanhållen grundutbildning på upp till 12 månader, men kortare för hemvärnssoldater)

Med andra ord, från 30 000 så kallade sökande så var det endast 1458 som tog anställning för vidare utbildning (4,9 %). Det är med andra ord svårt att se siffran 30 000 som en stor framgång, särskilt när soldaterna/sjömännen väljer att sluta tidigare under sin karriär än vad som behövs för att få organisationen att gå ihop. Behåller personalen i organisationen gör man inte genom reklam. Bra utrustning, bra utbildning, bra och trovärdiga övningar, bra bemötande, bra lön och framtida möjligheter, föder stolthet, vilket både rekryterar och gör att personalen stannar.

Till slut innebär också siffran 1458 att det var 1,4 % av en normal 90-talsårskull som sökte anställning i Försvarsmakten, jämfört med de 4 % som ursprungsberäkningen förutsatte.

I slutänden innebar personalförsörjningsreformen 2010 att man sågade av den gren som försvarsmaktsorganisationen vilade på och accepterade att ytterligare tio år kunde förflyta innan Försvarsmakten skulle uppnå full operativ effekt, då organisationen enligt då gällande plan inte skulle vara fullt bemannad förrän 2019.

Det var aldrig något fel med målsättningen att hela Försvarsmakten skulle vara snabbare gripbar än de upp till 3 år som huvuddelen av förbanden hade som återtagningstid efter försvarsbeslutet. Däremot fanns aldrig någon vilja att reellt finansiera detta och huvuddelen av förbanden hade fortfarande upp till 3 månader på sig att inta full stridsberedskap och ingen över 6 månader (Inriktningspropositionen 2009, s. 47), medan budskapet i media var att reformen var en nödvändig åtgärd då ”krig idag kunde vara över på en vecka”. Resultatet sitter Sverige med idag, samtidigt som vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget på 30 år. Försvarsbeslutet 2015 ger fortfarande 3 respektive 6 månader för förbanden till full stridsberedskap, men ”vissa förband” ska nu vara omedelbart tillgängliga.

Vad hade då varit den bästa vägen för personalförsörjningen? Jo, att ta det lugnare och genomföra en gradvis övergång från det säkrare personalförsörjningssystemet till ett nytt mer anpassat hybridsystem, där de soldater som var önskade av en anställning kunde ha tagit en sådan (precis som i Norge). Dagens anorektiska försvarsmaktsorganisation har svårt att mäkta med utbildningen av soldater redan som det är nu och infrastrukturen har anpassats bort från värnpliktsutbildning till andra former av boende och lokaler. Det lutar nu mot åter en dyr och tidskrävande omställning.

Försvarsmaktens rekrytering är ett strategiskt problem som är synligt för alla, men som man hela tiden valt att skjuta framför sig av ekonomiska skäl. Ett exempel är officersförsörjningen, där behovet idag ligger på att utbilda 200 officerare årligen för att på 2020-talet kunna hålla den i försvarsbeslutet beslutade organisationen. Här har man de senaste åren endast kunna utexaminera drygt 100 officerare om året, till följd av ett lågt antal sökande. För drygt tio år sedan gick det över 10 sökande per utbildningsplats. Följden blir att på 20-talet måste alla de officerare som är kvar i varje årskull efter naturliga avgångar gå mot de högsta nivåerna för att organisationen ska kunna bemannas. Det blir minst sagt ett kvalitetsproblem.

Oavsett vilken lösning på personalförsörjningsproblemet som den nu pågående utredningen kommer fram till, finns det två saker man inte kommer undan. Det ena är realiteten som det svenska befolkningsunderlaget medför för organisationens storlek och det andra är att en lösning kommer att kosta mer pengar – oavsett var lösningen hamnar på linjalen från total värnplikt till totalt yrkesförsvar.

Det bästa man kan göra på kort sikt och till dess ett nytt personalförsörjningssystem fått full effekt om 5-10 år, är att tillföra mer pengar till övningsverksamheten och kontinuerligt öva de värnpliktiga som fortfarande finns krigsplacerade på en stor del av personalraderna. De få repetitionsövningar som genomförts och planeras genomföras kan tyvärr endast ses som en markering.

Andra bloggar:
Cornucopia
Sten Tolgfors

Uppdatering 07.00: Jag fick i natt påpekandet på Twitter att Försvarsmakten reducerade antalet GMU-platser 2014. Det är helt korrekt och tas upp i den citerade årsredovisningen. Det innebär dock ingen avgörande skillnad för sakfrågan. Reduceringen skedde av ekonomiska skäl och svårigheter att avsätta resurser för utbildning, och just detta är argument som anförts i texten ovan. Jämför man med 2013 ser inte siffrorna mycket bättre ut, då antalet som tog anställning i Försvarsmakten blev ca 2 % istället för de önskade 4 % (om tjänstgöringstiden i snitt skulle vara 6 år).

"Vad hände med försvaret?"

”Vad hände med försvaret?” är förmodligen en fråga som många svenskar ställt sig de senaste åren, och tyvärr inte bara allmänheten utan även politiker som varit med om att fatta besluten. Jag har själv gjort det och försökt reda ut det och förstå varför. Både här på bloggen, i en rapport för Frivärld, liksom i en uppsats på FHS.

Frågan är inte lätt besvarad. Det är en lång och invecklad process, som inte varit helt medveten utan det har rört sig om successiva beslut där det helt enkelt blivit vad det blivit. Den bästa redogörelsen har faktiskt SVT-journalisten Pär Fjällström presterat i Dokument Inifrån-dokumentären Vad hände med Försvaret? Dokumentären sändes första gången i våras, men gick under torsdagskvällen i repris. En chans att se den på tv finns på lördag eftermiddag kl 15.20. Programmet finns också tillgängligt på SVT Play i sex månader framöver.

Ska man tillgodogöra sig något om svensk försvarspolitik så är det just detta program.

Idag är omvärlden så oerhört långt ifrån vad de någonsin kunde föreställas bli när regeringen med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet 2004 slog in de största spikarna i kistan som innehöll svenskt försvar.

Vet man inte var man kommer ifrån, har man heller ingen möjlighet att förstå var man befinner sig idag eller förstå sammanhanget och därför heller ingen möjlighet att ta sig vidare i framtiden.

Just nu sitter den svenska regeringen i en rävsax som till stor del är förorsakad av just de försvarsbeslut som är beskrivna i SVT-programmet, men som man till del också själv bäddat för. Två av Sveriges viktigaste strategiska partners, Frankrike och USA, har båda frågat Sverige om militärt stöd i kampen mot IS i Syrien. Svaret har låtit vänta på och avvägningarna som måste göras är många. Har man t.ex. bara fyra st stridsflygdivisioner och ett turbulent närområde, blir det krävande att avsätta en över tiden till en insats i Syrien. Än mer så om den man har är anmäld till NATO:s styrkeregister och det är genom EU man nu blir tillfråga att göra en insats. Någon blir utan. Att man sedan genat i finansieringen av försvarsbeslutet genom att flytta pengar från anslaget för internationella insatser till det övriga försvarsanslaget, innebär att det budgetmässigt inte finns något utrymme för en insats utan att nya pengar tillförs. Sedan ockupationen av Krim har incitamenten för att börja använda beredskapskrediten på 40 mdr kr varit mer än tydliga. Ändå har inget beslut fattats, än mindre någon planering påbörjats för hur denna ska kunna användas. Likväl är sannolikt det enklaste sättet i dagsläget att finansiera en ny internationell insats just genom beredskapskrediten. Allt annat innebär nedragning på det försök till återtagning av nationell försvarsförmåga som just nu pågår.

Till syvende och sist är det så att den försvarsförmåga man avvecklar är den som medger handlingsfrihet och valmöjlighet i tider av oro och krig. Det är där vi befinner oss idag. Frågan som många återigen ställer sig är ”vad hände med försvaret?”

SVT Play

Sprucken basplatta vs förmågeökning

På ledarplats i Norrköpings Tidningar uppmärksammar Stefan Olsson Försvarsmaktens brist på vinterkängor. Förband från södra Sverige som ska delta i vinterövningar i såväl Sverige som Norge får inte ut vinterkängor eftersom de är slut på förråden. Istället ska de använda sina sommarkängor. Som David Bergman mycket klokt påpekar är det urgammal erfarenhet att fel materiel i kärvt vinterklimat kraftigt ökar risken för kylskador. Här ett exempel från 1998 – och om jag inte tar helt fel vore det också emot Försvarsmaktens interna regelverk att genomföra sådan verksamhet som man vet är behäftad med lätt avhjälpbara risker.

Sommarkängor i vinterklimat KOMMER leda till onödiga köldskador med lång återhämtningstid. Här ett exempel från F21 pic.twitter.com/1EEKp0wCkm

— David Bergman (@David_M_Bergman) 21 november 2015

Den nuvarande bristen på vinterkängor är typexemplet på den s.k. basplattan som försvarsbeslutet 2015 ska försöka avhjälpa. Det illustrerar också med all önskvärd tydlighet det som jag i ett års tid sagt om den s.k. basplattan: Basplattan utgörs av materiel och funktioner som är sådant som allmänheten redan förutsätter att Försvarsmakten har och kan. Det handlar om just de mest grundläggande sakerna för ett försvar, där uniformer är ett exempel. Basplattan måste repareras, men det är långt ifrån tillräckligt.

Vi befinner oss i ett ständigt försämrat omvärldsläge. Det senaste exemplet är inte bara Parisdåden och det faktum att Sverige nu tillfrågats om stöd enligt solidaritetsklausulen, utan också att Ryssland återigen uppvisar förmågor som med råge överskrider vad Försvarsberedningen ”bestämt”. Som bekant är det underlag som Försvarsberedningen lämnar det som utgör grunden för ett försvarsbeslut. När Försvarsberedningens analys inte håller för omvärldsutvecklingen och försvarsbeslutet heller inte är nära att matcha den rekommendation som Försvarsberedningen kommit fram till avseende försvarets utveckling, så befinner vi oss i en säkerhetspolitiskt svår situation.

Armed RUS bombers striking SYR skirted UK airspace along the way https://t.co/UlAJl2KSgs Wonder why they did that? pic.twitter.com/2KCfr3233I

— InfoAgeStrategy (@InfoAgeStrategy) 21 november 2015

En operation som få länder klarar av och som för Syrieninterventionen är helt onödig, men logisk sedd ur perspektivet maktdemonstration 

Jag har flera gånger pekat på brister i rysk förmåga, t.ex. att man i så hög grad förlitar sig på dumma bomber i Syrien och använder taktik som övergavs i Väst för decennier sedan. Men lyfter man blicken från det taktiska planet och blickar tillbaka över de senaste två årens utveckling i rysk militär förmåga så uppvisar man helt andra förmågor än vad omvärlden förväntat att man skulle. Under Ukrainakriget klarade man av att månader i sträck hålla 40 000 man i fält längs den ukrainska gränsen, samtidigt som man genomförde stridsoperationer i Ukraina. Man genomför förflyttningar av förband och mäktar med logistik på en nivå som NATO för närvarande har svårt med. Ett nyligt exempel är den luftbro man på något dygn stampade fram för att flytta 10-15 000 ryssar från Egypten. Man har utvecklat anti-access/area-denial områden som starkt begränsar NATO:s möjligheter att operera i händelse av konflikt. Man klarar nu av att samordna anfall från flera stridskrafter och olika områden till ett och samma mål med samordning i tid (kryssningsrobotar från flyg, övervattensfartyg i två hav samt ubåt). 4 dygn i rad har nu Ryssland klarat av att kraftsamla det strategiska bombflyget till anfall mot Syrien, där det senaste innebar en stor styrkedemonstration där bombflygplan startade från Kolahalvön och rundade Europa för att genomföra anfall i Syrien, samordnade med andra flygplan som tog vägen över Iran och Irak.

Försvarsförmåga kan endast mätas relativt den dimensionerande motståndarens förmåga. Man kan inte mäta sin egen förmåga mot den förmåga man själv hade för några år sedan. Om den dimensionernade motståndare ökar sin förmåga i dubbelt så hög takt som man gör själv, har man en reellt minskande förmåga. I Sverige, med en försvarsreform som påbörjades samtidigt som den ryska, kan vi nu konstatera 6 år efter att försvarsreformen påbörjades att det saknas kängor till en stor del av personalen.

Vad som behöver ske, tror jag inte behöver påpekas.

Uppdatering 18.37: Försvarsmaktens logistikchef kommenterar bristen på vinterkängor. Mycket bra att fårgan blir så snabbt hanterad.

Gästinlägg: Tunga system väger tungt även i framtidens försvar

I förra veckan skrev Johan Hansson en debattartikel hos Dagens Industri som väckte en viss uppmärksamhet både i Försvarsmakten såväl som i sociala medier. Jag adresserade reaktionerna mot debattartikeln i ett inlägg förra veckan. Att lägga locket på försvarsdebatt såsom tidigare gjorts vore förödande. Fler kreativa inlägg behövs för kloka lösningar och utveckling ska nås. Sedan förra veckan har Johan Hansson skrivit ett inlägg på sin egen blogg om debattartikeln och här nedan följer ett gästinlägg med en annan ståndpunkt. Båda lika viktiga för debatten.

Wiseman

—————————————————————

Tunga system väger tungt även i framtidens försvar

Johan Hansson skriver den 28 oktober på DI-debatt att Försvarsmaktens förmåga inte nödvändigtvis behöver bestå av tunga förband i framtiden utan att fjärrbekämpningssystem och kvalificerat hemvärn kanske hör framtiden till. Jag delar inte den uppfattningen. Hansson titulerar sig militärstrateg i sin debattartikel. Strategi kan förklaras som förmågan att omsätta politiska målsättningar i praktisk handling eller taktik. Taktik kan alltså förklaras som det praktiska utförandet. Hansson har kanske en strategisk poäng men resonemanget uppvisar stora brister i taktiken och därmed i praktiken.

Tunga system såsom mekaniserade bataljoner och brigader har en överlägsen skyddsnivå, stor eldkraft och hög rörlighet på stridsfältet. Stridsvagnar och stridsfordon tillsammans med artillerisystem och minor skapar en triad av eldkraft vilken är ytterst svår för fienden att skydda sig mot. Kombinationen av den tredimensionella eldkraften och den höga rörligheten innebär att striden kan föras istället för att pareras. Det Hansson förespråkar är precis tvärt om, en endimensionell strid vilken är relativt uddlös och helt avhängt fungerande teknik.

Svagheterna i långräckviddiga bekämpningssystem som Hansson förespråkar är flera. Utöver den uppenbara risken med att satsa på endimensionella system med hög teknologinivå, få och dyra system finns rent användarmässiga begränsningar. Sensorn eller den enskilde observatören som leder elden måste på något sätt förflyttas eller förflytta sig för att inte vara på fel plats. Förflyttning är en känslig del eftersom skyddet är lågt i lätta fordon. Dessutom ska målen upptäckas och identifieras utan att sensorn eller observatören själv blir upptäckt. Därefter ska en radiosignal skickas vilken kan pejlas och på så sätt positionsbestämmas. Sen ska skjutande enhet skjuta en granat vilken kan detekteras i sin bana och avslöja både skjutplats och nedslagsplats. Därefter ska skjutande system flyttas för att undgå bekämpning. Slutligen ska granaten träffa vilket det finns både tekniska och taktiska motmedel mot. Även om denna kedja fungerar tillfredsställande i konflikter motsvarande Afghanistan så finns det stora svagheter när det kommer till en nationell kontext med en högteknologisk motståndare. Därtill bör det nämnas markstridskrafternas unika förmåga att upprätthålla kontroll på marken vilket ett långräckviddigt system helt saknar.

Vad avser Hemvärnet så finns onekligen utvecklingspotential vad avser väpnad strid. Det har Hansson rätt i. Men ett Hemvärn är ett lätt infanteri med ringa samträning i större förband, lätta vapen och fordon och begränsad träning. Hemvärnet är ett bra stöd till armén men kan av ovanstående anledningar inte stå för sig självt. Den utveckling som Hemvärnet skulle behöva för att ersätta armén, motsvarar i praktiken vad armén idag kan och då faller ju hela syftet med transformeringen.

Avslutningsvis bör det nämnas att strategi utan förståelse för taktik blir lika orealistisk som meningslös. Stridsvagnar och stridsfordon har alltid hört historien till efter varje krig enligt framtidsbedömare. Men vid nästan varje mellanstatlig konflikt sedan stridsvagnen introducerades för snart hundra år sedan så har den haft en självklar roll. Stridsvagnar och stridsfordon används i stor utsträckning i Ukraina idag. Hansson nämner det polska kavalleriets tillkortakommanden i Polen 1939. Den vid tidpunkten överlägsna högrörliga mekaniserade striden med stor eldkraft är exakt vad Hansson anser vara passé. Eld och rörelse är dock tidlösa fenomen.

Andreas Ziegenfeldt
Major i armén, f.n. studerande vid Försvarshögskolans högre stabsutbildning

Den välbehövliga försvarsdebatten

Igår hade Johan Hansson (Lt Col Libbo’s blog) en debattartikel i DI där han han problematiserade den svenska försvarsutvecklingen. Som jag skrev på Twitter tycker jag att det är en mycket läsvärd debattartikel som belyser en rad områden inom det militära utvecklingsområdet. Även om jag inte håller med om allt, så delar jag Hanssons slutsats och anser också att artikeln utgör ett utmärkt avstamp för vidare försvarsdebatt. Försvarsdebatten har nämligen i alltför stor utsträckning dött undan sedan vårens försvarsbeslut. Ett försvarsbeslut som trots en marginell budgetökning, var ett allvarligt tillkortakommande i en allt dystrare omvärldsutveckling.

När jag senare på kvällen tittade till Twitter såg jag att en vild diskussion brutit ut bland twittrare med företrädesvis armébakgrund där man allt ifrån inte höll med Johan Hansson till att använda sig av nedsättande kommentar. Man ifrågasatte likaså ”lämpligheten” i att Hansson fick uttrycka sig på det sättet han gjorde, ifrågasatte att det skulle vara tillåtet och vissa uttryckte till och med en förhoppning om att han skulle bli uppsträckt på jobbet.

Hanssons debattartikel bekymrar mig inte ett dugg utan jag tycker det är ett bra underlag för fortsatt debatt eftersom den belyser områden som behöver debatteras vidare. De ovan redovisade åsiktsuttrycken bekymrar mig desto mer. Vi har grundlagar i Sverige som reglerar var och ens rätt att yttra sig och uttrycka sig. Det är de grundläggande samhällsvärderingarna som Försvarsmakten och rättsväsendet är satta att försvara. Dem måste vi hedra och leva upp till själva dagligen. Vi kan aldrig ta dem för givna.

Andra menade att Hanssons åsikter inte skulle släppas ut i offentligheten förrän de var färdiga eftersom de ju kunde påverka politiker att fatta enligt sagespersonerna felaktiga beslut. Först efter rätt ”analys” internt kan man förmedla åsikter, uppfattar jag är åsikten hos dessa personer.

Låt mig då påminna om situationen som föregick det vi upplever idag, nämligen den stora försvarsavvecklingen under det tidiga 00-talet. Det var under denna som locket började läggas på åsikter inom Försvarsmakten och man inte längre fick uttrycka sina åsikter om utvecklingen – eller avvecklingen. Det fanns en enda sanning och passade den inte så var det bara att lämna Försvarsmakten.

Det var just sådana ”ledarskapsövningar” och samlande av ja-sägare som har lett fram till några av de mest förödande besluten för svensk försvarsförmåga – där just beslutsfattare efteråt ställt sig frågande till hur det blev som det blev. Varför har vi idag inte längre någon permanent militär närvaro på Gotland? Varför en personalförsörjning som endast fem år efter införande måste rivas upp? Varför lades flera miljarder kr på ett nätverksbaserat försvar utan att åstadkomma någon färdig produkt? Varför en stor del av all logistik samlad i en jättelokal i Arboga, beroende av ett datorsystem som närmast förslavat Försvarsmaktens personal? En marin utan ubåtsjakthelikoptrar? Markstridskrafter spridda över hela Sveriges yta utan större möjligheter att samla sig till fungerande förband utan god förvarning? Inga stadsskytteförband trots att det är i städerna som krig alltmer utspelar sig och vi ser hur angripare kör fast?

Inte var det för att det debatterades för mycket i alla fall. Snarare var problemet att det vid beslutstillfällena fanns en enda sanning. Klarar man inte av att bemöta sin meningsmotståndarens argument i sak så har man sannolikt inga starka argument för sin ståndpunkt.

Nu har det åter fattats ett försvarsbeslut som kommer att få långa efterverkningar. I det läge där försvarsförmågan verkligen skulle behöva accelerera och påbörja en anpassning mot det paradigmskifte i krigföringen som just nu pågår, har vi istället ett försvarsbeslut som inte ens räcker till att fylla igen luckorna i den s.k. basplattan innebärande gamla synder i grundläggande utrustning från tidigare försvarsbeslut.

Vad den svenska försvarsdebatten nu missar
Nedan är några exempel listade på den nu pågående utvecklingen som kan tjäna till underlag för reflektion över årets försvarsbeslut och framtiden:

• Den fortsatta rörelsen från totalt förintande av motståndaren på slagfältet till att vinna genom influens (se t.ex. Gerasimovs operationslinjer som fångat detta)
• De växande urbana miljöerna och att den kinetiska delen av krig i allt högre grad avgörs i dessa
• Vårt allt högre beroende av långräckviddiga sensorer för underrättelser och därmed beroende av tid för verkan och rörlighet för skydd
• Anpassning av sensorkedja för att möta farkoster med extrem signaturanpassning (t.ex. F-22, PAK-FA, J-20)
• Allt längre bekämpningsavstånd (skydd är överlevnad, men kan man inte påverka sin motståndare förlorar man i alla fall)
Sociala media som nytt stridsfält och källa för informationsinhämtning (förutsatt att man klarar av att hantera Big Data)
Fusionering och konstant inhämtning av information för sammanställning till underrättelser (kräver extrem uthållighet hos sensorerna och förmåga till Big Data)
Cyberarenan som en fjärde dimension för strid (luftkrigföringen möjliggjorde den vertikala omfattningen och anfall mot mål på djupet. Cyber erbjuder ytterligare en dimension med ännu större möjligheter)
Vårt fullständiga behov av rymden och vår minimala förmåga att påverka denna trots att vi är ett av få länder med egen förmåga till uppskjutningar
Västvärldens förlust av teknologiskt övertag ligger nu bara några år bort. Har vi varken teknologiskt eller numerärt övertag, måste det finnas i taktik och moral vilket förutsätter ständigt doktrinutveckling och hög grad av övning med ett överlägset ledarskap.
3D-utskrifter (materiel, reservdelar och förbrukningsvaror)
Hantering av motståndarens allt större A2AD-domer och hotet från ballistiska vapen där det bara är år bort att ”skurkstater” förfogar över de förmågor som tidigare var reserverade stormakterna.
Övergången till obemannade och fjärrstyrda farkoster och vapenplattformar

Ovanstående är bara några exempel på det radikala skifte som just nu pågår i världen – och aspekter som dessa har diskuterats alldeles för lite i den svenska försvarsdebatt som nu kört fast. Det måste förändras.

Hur Försvarsmaktens basplatta kan repareras snabbare

Rekryter under Grundläggande Militär Utbildning. Foto: Försvarsmakten

Inför årets försvarsbeslut rådde en bred samsyn på att de resurser som beslutades i försvarsbeslutet i första hand inte skulle gå till ny materiel utvecklad för framtiden, utan till att fylla igen de luckor i grundläggande materiel som upptstått efter försvarsbesluten 2004 och 2009 där hela barnkolonier spolades ut med badvattnet. Sålunda skulle mycket av anskaffningen gå till just sådan grundläggande materiel som det är min erfarenhet att allmänheten förutsätter att Försvarsmakten har. Några exempel på materiel i basplattan är lastbilar, radioapparater, uniformer, eldhandvapen m.m.

De flesta har nog som sagt aldrig reflekterat över att sådana enkla saker kan vara en brist i en modern försvarsmakt. Som bilden ovan från Ledningsregementets GMU-utbildning visar så kan även de enklaste saker vara en bristvara, här illustrerat av hjälmdoken som soldaterna saknar. Även om de i överenskommelsen ingående partierna har höjt årets försvarsbeslut till skyarna så innebar överenskommelsen ändå bara 8,5 mdr kr över 5 år (borträknat 1,7 mdr kr för de höjda hyrorna och arbetsgivaravgifterna. Försvarsmaktens behov var 16 mdr kr över fyra år för att fylla basplattan och ytterligare pengar om Försvarsberedningens vision från 2014 skulle förverkligas. Det här är något som blivit mycket lite belyst rent generellt i media eftersom det legat i alla i överenskommelsen ingående partiers intresse att få undan frågan.

Underfinansieringen av basplattan innebär som sagt att det fortsatt kommer att finnas hål i den. Sannolikt kommer också vissa av anskaffningar få flyttas framåt i tiden eftersom leveranser inte alltid går enligt plan. Idag pekar mycket på att Försvarsmakten återigen kommer att sluta året med ett underutnyttjande av sin budget, vilket i sig innebär att man både ökar kompetensskuld (till följd av att man övar för lite) liksom materielskuld då materielanskaffningar skjuts på framtiden. Bottennoteringen var 2008 då nästan 2 mdr kr fick lämnas tillbaka till staten när man på felaktiga grunder ryckt i den ekonomiska handbromsen tidigare under året.

Den svenska modellen av statsförvaltning ger ingen möjlighet för myndigheterna att nyttja pengarna på ett klokt sätt vid liknande händelser. Istället för att användas till att förverkliga myndighetsuppdragen så ska de lämnas tillbaka till statskassan – och det är långt ifrån säkert att myndigheten får tillbaka de pengar man sparat in.

Det brittiska exemplet
I Storbritannien har man en annan modell. Såsom varande ett land som kontinuerligt har militära förband ute på insatser världen över, har man ett stort behov av att över tiden ha hög förmåga och att omsätta materiel. Man har också mycket stora transportbehov, vilket ledde till att man i början av 00-talet började leasa C-17 transportflygplan från USA för att senare köpa loss dem. Idag har hela 8 st, vilka utgör kärnan i landets globala transportflygförmåga och de används också närmast kontinuerligt. Vägen man tagit för att upprätta denna flotta, liksom vid anskaffning av många andra materielsystem på bredd är en intressant förebild.

Liksom andra länder händer det att det brittiska försvaret går mot ett underutnyttjande i sin budget. Detta har då används av försvarsdepartementet till kompletteringsanskaffningar av nyckelmateriel såsom i det här fallet C-17. Genom att man i regel handlar enligt amerikansk eller standardspecifikation så kan man köpa materiel direkt ifrån tillverkaren i form av materiel som producerats i väntan på kund. För svensk del är det tyvärr få materielsystem som köps enligt sådan specifikation (Hkp 16 Blackhawk den enda som direkt slår mig), men det hindrar inte att man skulle kunna nyttja anskaffningsmodellen till andra områden.

Ett exempel är just basplattan. Så länge det rör sig om ytterligare leveranser av samma materiel, skulle outnyttjade medel kunna användas till att fylla igen basplattan, framförallt snabbare än den långsamma takt som nu är planerad. Ett annat exempel är anskaffning för bredare utrustande av personlig utrustning. Grundläggande och modern soldatmateriel i form av kroppsskydd, bildförstärkare etc skulle kunna anskaffas till fler soldater och även Hemvärnet. Slutligen skulle man också kunna nyttja medlen till att återuppbygga reservdelslager och försöka överge det fredstida och utifrån ”långtbortistandoktrinen” anpassade Just-in-timekonceptet för reservdelar och utbytesenheter. Något som gjort att en alldeles för stor del av Försvarsmaktens fordon idag står och väntar på de delar som behövs för att kunna få dem funktionsdugliga igen.

Sannolikheten är låg för att ett liknande system kan införas i Sverige för Försvarsmakten eller för den delen andra myndigheter. Staten är idag alldeles för beroende av sig själv för att finansiera nästa år budget, genom de dolda transfereringar som såväl budgetunderskridanden som interndebiteringar innebär. Det sistnämnda har vi under hösten fått goda exempel på när statskassan ska hämta ut utdelnlingar ur statens egna bolag, t.ex. SJ som får genomföra besparingar för att kunna ge beställd utdelning till Finansdepartementet.

Det är beklagligt, eftersom det här hade varit ett såväl enkelt som effektivt sätt att se till skattebetalarnas pengar verkligen omsätts till den försvarsförmåga som man förväntar sig att de ska ge. Kan andra, så kan vi – om vi vill.

Vad som än görs är det för lite

Det är nu drygt ett år sedan FN:s säkerhetsråd den 15 augusti 2014 antog resolution 2170 om ”hot mot den internationella freden och säkerheten, orsakade av terrordåd”, närmare bestämt IS aktioner i Syrien och Irak.

Idag, ett drygt år efter FN-resolutionen, står det att läsa i SvD att de första svenska soldaterna är på plats i Irak. Det är inte en responstid som imponerar, varken vad gäller den politiska reaktionstiden eller tiden det tagit att få ett militärt bidrag på plats. Första gången det officiellt nämndes från politisk nivå att Sverige skulle skicka ett militärt bidrag till kampen mot IS var vid Sälenkonferensen i januari. Det är vid det här laget ett halvår sedan. Då hade det redan gått nästan ett halvår sedan vårt grannland Danmark fått sitt militära bidrag på plats.

I Sverige har det länge funnits en stor räddhågsenhet att agera i enlighet med den klausul om kollektivt självförsvar som FN-stadgan öppnar upp för. FN-stadgan medger nämligen att en stat kan komma till en annan stats bistånd i en självförsvarssituation om den andra staten bjuder in till sådant. Istället finns det en praxis att det måste finnas en FN-resolution om insats innan arbetet med en svensk militär insats kan påbörjas. Det skapar ett efterläge som gör att Sverige alltid kommer att vara sist ut.

De åtgärder som vidtagits i Sverige för att efterleva FN-resolutionen har inte imponerat. I resolutionen åläggs medlemsländerna att strypa tillflödet av rekryter till IS m.fl. terrororganisationer som agerar i Syrien och Irak, samt lagföra de stridande och vidare hindra deras understöd och finansiering. Först nu under sommaren har de första aktiva stegen tagits i den riktning som Säkerhetsrådet påkallat och det i ett land där mycket pekar på ett mycket stort rekryteringsbidrag per capita.*

Svensk strategi är fortsatt orsak till att lyfta på ögonbrynen. Den största svenska militära insatsen är sedan ett år tillbaka i Mali. Mali som region hyser mycket få till inga svenska nationella strategiska intressen – såvida man inte räknar in den minimala möjligheten att säkra röster till en framtida plats i FN:s säkerhetsråd. Ser man till svensk demografi av idag och europeiska strategiska intressen, finns däremot mycket stora intressen i Libyen (begynnande bas för IS, samt utskeppningspunkt för flyktingkatastrofen på Medelhavet), samt inte minst Syrien/Irak. Utöver de rent humanitära och etiska aspekterna med IS övergrepp så har i det sistnämnda området  en stor andel av den svenska befolkningen sina rötter där, vilket gör det till en fråga som bör ligga högt på den svenska dagsordningen. Utöver detta skapar situationen i Syrien och Irak stora flyktingströmmar som belastar både Sverige och Europa i allmänhet.

Det framstår som märkligt att i denna situation sända ett större militärt bidrag till Mali, särskilt ett underrättelseförband, medan man pliktskyldigast och ett år sent får fram ett symboliskt bidrag till Irak. I Mali, som är ett land med mycket stora avstånd, och med kompetenser och förmågor i FN-systemet som lämnar mycket mer att önska, blir det svårt att hitta förband och nationer som kan agera och nå effekt på den information som samlas in av kvalificerade underrättelseförband som det svenska. I Irak och Syrien är problemet snarast det omvända. Det finns kvalificerade förmågor i form av bl.a. stridsflyg som kan agera på insamlade underrättelser och händelser på marken, men svårigheten är just att få fram dessa underrättelser och i tid.

Man behöver inte läsa mycket om läget i Syrien och Irak, samt de brott mot mänskligheten som IS företar för att konstatera att vad än det internationella samfundet vidtar så är det för lite. Ett land som verkligen behöver snäppa upp sig är tyvärr vårt eget.

SvD, 2

*Av det totala antalet stridande i ett krig visar statistiken att en begränsad andel såras. Vidare stupar ett antal stridande motsvarande en bråkdel av andelen sårade. Dessa siffror varierar beroende på typ av krig och sättet att föra krig. Inom samma krig och för samma stridande sida blir variationerna små. 

Den farliga neutralitetsmyten

Inom samhälls- och beteendevetenskaperna talar man ofta om att det är ”arv och miljö” som de två huvudsakliga faktorer som formar en människa och dess handlande. Oavsett om man vill framhålla arvet eller miljön som faktorn med kraftigast inflytande, så handlar bägge om historia.

Inte heller inom säkerhetspolitiken går det att komma ifrån historiens inflytande på de beslut som fattas idag för att möta eventuella framtida händelseutvecklingar. För svensk del är historien av stor vikt när det gäller ett NATO-medlemskap. Ett av de vanligaste argumenten hos nej-sidan är just det historiska. Sverige har ”en 200-årig historia av alliansfrihet” framhålls det t.ex. i Almedals-seminariet En utförsäljning av alliansfriheten? och i en artikel på Aftonbladets kultursida framhåller Thage G Peterson att hotet att bli indraget i ett storkrig mellan NATO och Warzawapakten motades framgångsrikt genom ”en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt försvar”.

Är det så att det finns en reell grund att stå på i historien avseende svensk neutralitet och alliansfrihet, finns det också den största anledning att överväga denna linje även för framtiden. I den identitetsfråga som ett svenskt NATO-medlemskap utvecklat sig till, spelar det dock mindre roll hur vi i Sverige uppfattar oss själva jämfört med hur vi uppfattas av omgivningen och framförallt då av den presumtiva motståndaren – förr Sovjetunionen och sedan några år, Ryssland. Även där väger de historiska erfarenheterna in i högsta grad. Det är bara att ta en titt på det årliga firandet av segerdagen den 9 maj för att förstå historiens vikt i såväl Sovjetunionen som dagens Ryssland, samt hur mycket av de sovjetiska historiska erfarenheterna som av naturliga skäl lever vidare idag.

Det blir därmed fundamentalt för NATO-frågan respektive neutralitetspolitiken hur det svenska säkerhetspolitiska agerandet uppfattats i Sovjetunionen och Ryssland hur de historiska erfarenheterna sett ut avseende den svenska politiken. Man kan konstatera att det finns inga anledningar för Ryssland  idag och Sovjetunionen igår att tvivla på var Sverige hör hemma säkerhetspolitiskt och vilken substans som funnits i den offentliga svenska retoriken om alliansfrihet och neutralitet.

Till att börja med kan nämnas Krimkriget 1853-56 där Sverige upplät Fårösund som framskjuten marinbas åt de brittiska och franska flottorna som skar av de ryska handelvägarna genom Östersjön och anföll ryska kustbefästningar i Finland, inte minst på Åland och sedan Sveaborg (Helsingfors). Sverige var även på väg in i Krimkriget mot Ryssland, men endast under förutsättning om Österrike också gick på den brittisk-franska sidan. Då liksom idag, var Östersjön den huvudsakliga handelsvägen för Ryssland.

Under första världskriget höll Sverige en starkare neutral linje utan avsteg, medan under andra världskriget, kunde Sverige hålla sig utanför kriget endast genom upprepade avsteg från neutraliteten åt bägge håll i kombination med tur. Enda gången Sverige inte förklarade sig neutralt var vid det sovjetiska angreppet mot Finland. Sverige förklarade sig då icke-krigförande och bistod istället Finland med en omfattande materiell och monetär hjälp, och bidrog med stridande på ett sätt snarlikt hur Ryssland agerat i östra Ukraina. Sverige böjde sig därmed åt än det ena, än det andra hållet beroende på vilken kraft som var starkast.

Därefter följer det svenska agerandet under det kalla kriget, där den offentliga linjen kan sammanfattas som alliansfrihet syftande till neutralitet, medan det reella agerandet i själva verket var omfattande förberedelser för samarbete med USA och övriga medlemmar av NATO i händelse av krig. Om detta påminner Robert Dalsjö mycket bra i fredagens SvD. Inte minst att Sovjetunionen hade full insyn i detta genom det spionage som Stig Wennerström och Stig Bergling ägnade sig åt (förmodligen även andra), varvid stora delar av det svenska ledningssystemet och ledningsorganisationen röjdes. På de sovjetiska militära akademierna utmålades också de Sverige som ett NATO-land och i igenkänningsmanualerna för främmande stridskrafter likaså.

Vilka erfarenheter drog då Sovjetunionen av historien? Att någon svensk neutralitet inte var något annat än prat men att de reella handlingarna såg annorlunda ut. Utåt kunde Sovjetunionen upprätthålla linjen att acceptera den svenska neutralitetspolitiken och långsiktigt också tjäna på att göra så, då detta faktiskt var något som kunde användas mot Sverige och försvaga såväl svenska som västliga försvarsförberedelser. Genom en offentlig retorik som vädjade till den svenska neutralitetsmyten och odlade densamma, kunde Sovjetunionen underminera det svenska folkets stöd för en eventuell framtida situation där Sverige skulle behöva militärt stöd utifrån. Ju längre tiden gick, desto känsligare blev också skillnaden mellan retorik och handling för den socialdemokratiska partiledningen.

I början fanns starka realpolitiska skäl att inte gå med i NATO, t.ex. att risken Sovjetunionen omedelbart skulle flytta fram sina positioner i Finland och därmed komma närmare västerut, vilket varken skulle gynna Sverige eller NATO. Med tiden blev sedan den uttalade alliansfrihets- och neutralitetspolitiken till en sanning för de som befann sig längre från socialdemokratins innersta krets och de som växte in i rörelsen. Med tiden blev också möjligheterna allt mindre att förklara de egentliga förhållandena. Dels hade det fått förödande inrikespolitiska konsekvenser och det hade även riskerat att tippa den säkerhetspolitiska balansgången i Norden under det kalla kriget. När så Sovjetunionen och Warzawapakten fallit var frågan inte längre intressant utan det fanns en möjlighet att lägga allt bakom sig och slippa denna surdeg. Världen skulle utvecklas åt ett annat håll och den tidigare skillnaden mellan retorik och handling i svensk säkerhetspolitik skulle inte längre vara relevant, utan svensk politik skulle kunna börja om på ett nytt blad, fritt från tidigare låsningar. 2015 står det dock tydligt att världsutvecklingen blivit en helt annan och att försvarsallianser är åter en faktor i säkerhetspolitiken, liksom neutralitetsmyter.

Finns det idag några anledningar för Ryssland att tro att Sverige någonsin skulle förhålla sig neutralt eller åtminstone inte stötta NATO i händelse av en framtida konflikt? Inte de minsta. Sverige har inte varit neutralt och har sedan medlemskapet i EU inte ens möjlighet att vara det. Det allt djupare samarbetet med NATO med början i Partnerskap för Fred (som Ryssland också är medlem av), liksom många och täta samövningar med enskilda NATO-länder säger också sitt. Lissabonfördragets artikel 42 om kollektivt självförsvar, liksom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen till grannländerna sopar också undan de sista av alla tvivel om vilken sida Sverige skulle välja i händelse av en konflikt i norra Europa.

Ur ett historiskt perspektiv framstår den svenska neutraliteten som en myt för omvärlden, men den är samtidigt ytterst tacksam att odla för den som i krigstid gynnas av svagare svenska försvarsförberedelser.