Kategoriarkiv: försvarsberedning

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet




Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.

Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!

I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från "papperet"):
- 1 amfibiebataljon
- 1 bevakningsbåtskompani
- 7 korvetter
- 2 patrullfartyg
- 4 ubåtar
- 5+2 minröjningsfartyg

Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?

ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att "Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand" något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.


Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet - så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.

(Källa: DN)

Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv "NATO-kravet") om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%
1991 : 2,5%
1997 : 2%
2004 : 1,5%


Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.

I en artikel i SvD med titeln "Ekonomisk kris för marinen" från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken "Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985" vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.




Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.

Claes Tornberg säger att "Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten". Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att "Vi klarar inte längre att försvara våra kuster" och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)
Om man ansåg att marinen - och indirekt vårt svenska försvar - var i kris 1983 så är det ingenting mot  läget idag.


Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade "talespersoner" med utarbetade "talpunkter" på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta - och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.


För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.

Det finns inte heller någon "quick fix" för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker - varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder "in-house".

Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?

För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:

- Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att...)

- Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)

- Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten...)

- Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)

Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar. 

Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.

Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:
- Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019
- Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021
- Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar
- Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).


Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!


I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa. 

Försvarsberedningen 2017-2019

Foto: Dennis Abrahamsson/Regeringskansliet

Idag skriver jag en krönika i BLT om den nya försvarsberedningens arbete som återfinns att läsa här. Jag konstaterar att en vi har en långdragen försvarsberedning som kör i snigelfart samtidigt som den negativa omvärldsutvecklingen åker expresståg...

Försvarsberedningens webbsida återfinns här.
Anvisningarna i sin helhet återfinns här.

Ledamöterna i beredningen är:

Björn von Sydow (S) tillika ordförande 
Kenneth G Forslund (S) 
Åsa Lindestam (S)

Beatrice Ask (M)
Karin Enström (M)
Hans Wallmark (M)

Allan Widman (L)

Mikael Oscarsson (KD)

Daniel Bäckström (C)

Mikael Jansson (SD)

Stig Henriksson (V)

Anders Schröder (MP)

Långt från normalt

I det senaste numret av Försvarets forum (05/2016) kan man bland annat läsa en intressant intervju med stridskraftscheferna, det vill säga generalmajor Engelbrektson, generalmajor Helgesson och konteramiral Nykvist. Elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet framhåller de tre bland annat beslutets inriktning mot den nationella dimensionen, att tillgången på personal är gränssättande och att stridskraftscheferna bör få ett tyngre mandat att utveckla sina krigsförband. Det är dock ett annat ämne i artikeln som plötsligt höjer sig över sidorna. Det är varesig nytt eller okänt, men kontrasten till morgonens scrollande över ändlösa flöden av varningssignaler, dystra profetior och nya lägstanivåer får orden att träffa igen. Arméchefen:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Flygvapenchefen fyller på:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Det nya normaltillståndet är ett begrepp som ibland används för den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Finansieringen av Försvarsmakten och de inriktningsbeslut som fattas är i ett liknande tillstånd. Om man skulle luftlandsätta sig själv rakt ner i nuvarande läge – utan den tillvänjning som varje försvarsintresserad är marinerad i – och läsa stridskraftschefernas ord, tror jag reaktionen hade blivit ganska stark.

Det är naturligtvis en upprörande sak att säga, men tidigare har obalans mellan uppgift och finansiering ändå fungerat och tillåtits rulla på, då den säkerhetspolitiska utvecklingen inte krävt samma skarpa frågor och svar om reell förmåga. När det gäller totalförsvar har det som bekant inte varit aktuellt alls. När verksamheten och den operativa förmågan nu provtrycks på ett annat sätt och med ett annat allvar, famlar aktörerna efter en linje som fortsatt ryms inom den ram man gemensamt slagit fast. Det gäller inom säkerhetspolitiken (t.ex. NATO-frågan) och det gäller finansiering (åtgärder inom totalförsvar och Försvarsmakten). Om denna ram skulle brytas upp, till exempel genom att inkalla Försvarsberedningen för att modifiera det snart årsgamla inriktningsbeslutet, släpps alla krafter fria. Jag förstår varför detta krav reses, men jag förstår också logiken bakom motståndet. Det bygger på erfarenheterna av att en rad till synes kraftfulla åtgärder radas upp (inte sällan materielsystem på hög detaljnivå) som sedan inte finansieras samtidigt som genomförande och uppföljning av tidigare fattade beslut faller bakåt i prioritetsordning. Därmed fortsätter kräftgången.

Så, vad göra? Till att börja med är det lämpligt att finansiera den operativa effekt som är fastslagen, inklusive den nya ambitionen vad gäller totalförsvaret. Det går inte att trovärdigt säga att det viktigaste är att nu genomföra fattade beslut, samtidigt som underfinansieringen fortsätter (S). Det är inte heller trovärdigt att beskriva situationen som att nya hot behöver mötas genom ny analys (M).

Vän av ordning invänder att nuvarande inriktningsbeslut redan är obsolet med tanke på omvärldsutvecklingen. Det är i vissa avseenden sant, men alternativet är som sagt att det blir hela havet stormar igen, till föga nytta för en systematisk, kontrollerad och finansierad uppbyggnad. Särskilt skadligt är det att de krav som reses och som kanske leder till beslut i en politisk process, inte sällan framstår rätt och riktiga om man har en tidshorisont framför sig som knappt sträcker sig bortom näsan. Med andra ord kan det framstå som resoluta svar på den nuvarande situationen, så som den framstår för lekmän, men som inte bygger smart förmåga som dessutom är långsiktig.

Betänk flygvapenchefens ord ovan om att man fördelar underskott. En Försvarsberedning som kallas in, skulle behöva ägna sig åt att hitta ökade resurser inom perioden för några av de grundpelare på vilka Försvarsmakten vilar och som avgör förmågan här och nu, men i synnerhet också förmågan till tillväxt, om krigsorganisationen över huvud taget ska kunna växa i nästa inriktningsperiod: Personalförsörjningen (inklusive säkerställa helt gränssättande kompetenser och säkerställa krigsplaceringar inom totalförsvaret), materielförsörjningen samt forskning och utveckling. Det skulle betyda mindre partipolitiska och symboliska vinster, men av större vikt för försvarsförmågan.

Inför nästa inriktningsbeslut ska däremot ovan nämnda krafter släppas lösa. En nivå för hotbildsoberoende grundläggande totalförsvarsförmåga måste slås fast. Utvecklingen framåt måste mejslas ut genom växelverkan med Försvarsmaktens perspektivplanering i syfte att äntligen få till en militärpolitisk gemensam förståelse med längre perspektiv. Detta gäller även det militära samarbetet med Finland, som rimligen måste in i processen helst på mellanparlamentarisk nivå. Möjligen bör man återgå till ett arbetssätt som innebär ett antal ekonomiska nivåer som gemensamt fylls med innehåll och som ställs emot önskad förmåga. Helt säkert måste totalförsvarsperspektivet genomsyra arbetet i sin helhet. Att enbart ropa efter att Försvarsberedningen ska kallas in, utan att förhålla sig till vad som ska uppnås och på vilket sätt, producerar koldioxid men knappast något mer.

Gästinlägg: Försvaret – ett vanskött ”särintresse”; försvarspolitiska beslut i historisk belysning




Nedanstående gästinlägg är författat av Olof Holm, professor i Management och Kommunikation. Han har verkat som forskare och lärare vid Stockholms Universitet, Försvarshögskolan, Polishögskolan, Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet Han är docent i Ekonomisk Politologi (statsvetenskap med ekonomisk inriktning) vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Professor Olof Holm är även reservofficer i flottan och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet. Han har publicerat flera artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet, senast nr 1/2013.  

Artikeln är ursprungligen publicerad i KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) nr 3, 2015, sid 273-288.

/ Skipper


-------------------


Föreliggande artikel belyser den svenska försvarsmaktens fortlöpande försvagning. Denna process har med få undantag fortgått under närmare ett sekel. Min utgångspunkt är att studera skeendet utifrån försvarspolitiska riksdagsbeslut och att följa förändringarna med försvars­maktens andel av BNP som mått. För överskådlighet och konkretion har framställningen begränsats till att skildra den centrala innebörden i varje beslut och dess huvudsakliga konsek­venser. En begränsning som innebär att nog så väsentliga aspekter, händelser och konsekven­ser inte kunnat medtas. Den kvalificerade läsaren kan antas ha överseende med den bristen. Översikten syftar till att ge läsaren ett historiskt perspektiv på förändringsförloppet och att därigenom kunna sätta in den svenska försvarsförmågan i nutid, i en situation där förhållan­dena i vårt närområde har förändrats med en förhöjd internationell hotbild.


Rysslands annektering av Krim, det pågående kriget i Ukraina, den ryska militära upprustningen, inte minst avseende den marina slagkraften, de baltiska staternas och Polens inträde i Nato, de över­vägan­den som görs av den finska regeringen är några exempel. Också i Sverige sker ett gradvis närmande till organisationen, dock utan att ett fullt medlemskap synes vara politiskt möjligt med nuvarande regeringskonstellation. En avslutande analysmodell sätter in det skildrade sammanhanget i ett mer teoretiskt perspektiv följt av reflektioner och slutsatser.

Överbefälhavaren klargjorde 2012 att Sverige kan militärt försvaras under en veckas tid under förut­sättning att fienden anfaller på en begränsad plats. Den bedömning ÖB då gav uttryck för har varken han eller någon annan reviderat även om sporadiska försök görs av Försvarsmaktens egen reklambyrå att putsa upp bilden. ÖBs uttalande kan tolkas som en beskrivning av den faktiska situationen, som ett skrämskott, som bara ett medialt utspel i syfte att initiera en seriös debatt om Sveriges säker­hets­po­li­tik, hotbilden och vårt försvar. Om vi antar att ÖB menar allvar och är sanningsenlig är emellertid den omedelbara slutsatsen att Sverige står försvarslöst. 


Försvarsbesluten och deras konsekvenser


Vägen till detta tillstånd är lång och kantad av en rad beslut. Vi skall här ge en kort beskrivning av stegen fram till dagens situation. En logisk utgångspunkt är de omedelbara följderna av första världs­kriget slut.

Den försvarsutredning, som tillsattes 1919 (regeringen Edén) lade fram sitt betänkande 1923 inne­bärande en sänkning av försvarsanslaget med 34 procent jämfört med 1914. Partierna gjorde skilda bedömningar av det kommande läget och Sveriges behov av ett militärt försvar. Social­demok­ra­terna såg framför sig en varaktig och stabil period av fred, ett läge som knappast motiverade ett försvar dimensionerat för att slå tillbaka ett omfattande överraskningsangrepp. Under överskådlig tid behöv­des i Sverige ett neutralitetsförsvar mot gränskränkningar.

Ett framtida storkrig i Europa skulle sannolikt föregås av en längre period av försämrade inter­natio­nella relationer och då ge tid för nödvändig upprustning. Endast högerpartiet bedömde Sovjetunionen som ett långsiktigt hot mot Sverige.


Försvarsbesluten 1925 och 1936


1925 års försvarsbeslut, fattat den 26 maj, trädde i kraft den 1 januari 1928. Sverige nedrustade över hela linjen. Armén reducerades till fyra fördelningar. Kustflottans äldre fartyg utrangerades samtidigt som nyanskaffning reducerades. Flera av kustartilleriets förband lades i reserv, andra avvecklades. Flygvapnet uppstår som en själv­ständig vapengren och består inledningsvis av femtiosju plan, över­tagna från armén och marinen. Beslutet kom att gälla fram till 1936 då riksdagen den 11 juni fast­ställde den nya inriktningen innebärande en ökad kostnadsram från 118 till 148 miljoner kronor, ca 25 pro­cent. Anslaget till det svenska flygvapnet ökades från 11 till 28 miljoner, d v s 154 procent. Arméns resurser ökades från fyra till sex fördelningar. Flottan ökade något och 1937 upprättades KA3 och 1939 KA4. Betydande förändringar genomfördes av Försvarsmaktens övergripande organisation. Försvarsstaben samt Armé- och Flygstaberna upprättades1936 och ersatte den året därpå avvecklade Generalstaben. 1936 års försvarsbeslut kom att gälla fram till 1942.

Vid krigsutbrottet 1939, var den svenska försvarsmakten dåligt utrustad och dåligt samövad (Holm2013). Genom krigs­hän­del­serna i september och Sovjetunionens angrepp på Finland bildades en samlingsregering under Per Albin Hanssons (S) ledning.


Försvarsbeslutet 1942


Den av regeringen tillsatta försvars­kommis­sionen föreslog omfattande kvantitativa och kvalitativa förstärkningar avförsvaret. Flera viktiga riksdagsbeslutfattades under 1940: arméns krigsorganisation skulle dubbleras, flygvapnet skulle under tiden fram till och med 1946 tillföras flygplan och kryssare skulle levereras från Götaverken. En i stort enig riksdag fastställde den 17 juni 1942, FB42, den så kallade femårplanen, en kraftigt ökad kostnadsram med 600 miljoner kronor mer än vad som bedömts vara ramen 1936. På central nivå inrättades militärområden (Milo-indelningen), armén utökades med två fördelningar. Flygvapnets kostnadsramökades med 154 procent och tillfördes fem flottiljer. Marinens organisation bestod med utökad satsning på befälskadrar.



Per Albin Hansson dolde sanningen om den svenska beredskapen
”Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam.
Vi har intet otalt med andra, vi känna icke någon fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt.
Vår beredskap är god”
(Per Albin Hanssons beredskapstal på Skansen den 27 augusti 1939, tretton dagar innan den tyska inmarschen i Danmark och Norge)






Försvarsbeslutet 1948


En djupt splittrad försvarsutredning, tillsatt 1945, hade misslyckats med att utarbeta ett hållbart under­lag, vilket bidrog till att försvarsministern Allan Vougt inför 1948 års försvarsbeslut inte presenterade ett fullständigt förslag, utan endast riktlinjer för fortsatt utredande av krigsmaktens framtida, där flyg­vapnet förutsattes kraftigt förstärkt. Regeringen hade försatts i ett dilemma och tillsatte 1955 en bered­ning ledd av Torsten Nilsson och kunde 1958 presentera ett propositions­underlag. Den så kallade Prag­kuppen 1948, Koreakriget 1950-53, Ungern­revolten 1956och kärnvapenhotet kom att prägla den svenska försvarsdebatten och det försvarsbeslut som fattades av riksdagen den 4 februari1958.



Försvarsbeslutet 1958


Beslutet innebar en omfattande omfördelning. En mindre reducering av armén och en kraftig för­svag­ning av marinen gav möjlighet att kraftigt upprusta flygvapnet. Attackflyget fick en nyckelroll också som ersättare av flottans tyngre enheter, kryssare och jagare. Det totala försvarsanslaget skulle årligen räknas upp med 2,5 procent. Också detta beslut fattades med stor majoritet, samtliga fyra stora partier stod eniga bakom beslutet där nu samhälls­eko­nomiska, statsfinansiella och, inte minst, försvars­industriella aspekter spelade stor roll. Utveckligen av kärnvapen i Warszawapakten och i Nato, terror­balansen, betydelsen av the second-strike-capability (se även Kissinger 1962) kom att utgöra försvars­beslutets klangbotten. Ett framtida krigsscenario bedömdes innebära ett krig utan fronter, med stora krav på rörlighet och skydd och där kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar skulle ha avgörande betydelse För armén innebar försvarsbeslutet tillförsel av en ny stridsvagn. Inför beslutet studerades tre alternativ: en amerikansk (M60 Patton), en tysk (Leopard1) och den svensktillverkade StridsvagnS. Svensk neutralitets- och arbetsmarknadspolitik avgjorde valet. Mellan 1967-71 tillfördes pansar­trupperna 290 exemplar av Stridsvagn S Under den kommande beslutsperioden1958–1963, påverka­des uppsättningen armébrigader av försvarsbeslutet. Fem infanteribrigader utgick 1958 helt och hållet ur krigsorganisa­tionen. Genom en mindre avveckling av flygflottiljer frigjordes utrymme för moder­nisering av vapnet genom införandet av Saab 32 Lansen och 35 Draken. Härutöver beslutades att till­föra ytterligare trettioen baser och därmed uppgå till sjuttio. Vid denna tid utgjordes det svenska flyg­vapnet av typerna J29 Tunnan, A32 Lansen, J34 Hawker och J35 Draken och var internationellt ett av de starkaste.1958 års försvarsbeslut innebar för marinen en budgetminskning från 18 till 12 procent. Än allvarligare på längre sikt var missgreppet att ytstridsenheterna med ubåtsjaktkapacitet fasades ut och ersattes av mindre attackfartyg, som dock inte utrustades för lokalisering och bekämpning av ubåtar. Den svenska ubåtsflottan bestod vid denna tid av 18 fartyg och 12 under ombyggnad eller planering (Marinkalender1961). Beslutet innefattade också projekt Sjöormen som ett led i utveck­landet av ubåtsvapnets effektivitet och utökat verksamhetsområde. 1958 års försvarsbeslut uppfattades på flera håll som ett stort framsteg, försvaret framstod som vinnare som dock visade sig vara en pyrrusseger (Björeman 2011,s.24)



Försvarsbeslutet 1963


I januari 1962 presenterade ÖB Torsten Rapp underlaget för 1963 års försvarsbeslut avseende perio­den fram till 1968. Han förutsatte årliga kostnadsökningar med 3,5 procent, en ökning i paritet med den dåvarande BNP-ökningen, främst motiverad av materiel­kostnadsutveckling, i första hand av­seende Draken och den nya Stridsvagn 103. ÖBs bedömning var att Krigsmakten med den dåvarande storleken skulle kunna möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt terri­torium och att en kust- och gränsinvasion av större omfattning och i samband med insatta luftlandsätt­ningsföretag samtidigt skall kunna avvärjas och att Sverige då förutsattes förfoga över egna kärn­vapen. Samtidigt fördes ett kostnads/intäktsreson­emang: det svenska försvaret skulle vara tillräckligt starkt för att en angripares möjliga utbyte inte skulle svara mot den nödvändiga insatsen. 1963 års försvarsbeslut innebar att armén utökades med pansarbrigader och den bandvagnsförsedda så kallade Norrlands­brigaden, bandkanoner, rörliga robotförband med Robotsystem 68 Blood­hound. Flygvapnets Lansenplan ersattes successivt av 35 Draken, som tillsammans med luftförsvars­systemet Stril -60 ansågs vara Västeuropas starkaste jaktförsvarssystem.

Flottans jagare avvecklades successivt, inrikt­ningen från 1958 års beslut kvar stod med övergång till lättare enheter, motortorpedbåtar, patrull- och torpedbåtar.



Försvarsbeslutet 1968


Försvarsbeslutet 1968 är historiskt avgörande ur två aspekter. Den ena gällde ekonomin. Social­demo­kraterna hade beslutat stoppa den årliga uppräkningen av den så kallade teknikfaktorn på två procent. Den andra aspekten var politisk.1968 års beslut fattades enhälligt av Socialdemokraterna och Vänster­partiet Kommunisterna.

Härigenom bröts traditionen att försvarsbeslut fattades av de fyra demokratiska partierna. Beslutet var ett säkerhetspolitiskt misstag och fick långtgående konsekvenser. En successiv nedrustning av det svenska försvaret inleddes. Flygvapnets beställningar av Viggenplanen halverades, bombflyget av­vecklades eftersom anskaffningen av kärnvapen stoppades.

Marinens anslag hade tidigare skurits ned, nu halverades antalet fartyg. Arméns sedan femtiotalet påbörjade mekanisering avbröts. Flygvapnet var det vapenslag som först drabbades av en förbandsavveckling.



Försvarsbeslutet 1972


Försvarsbeslutet 1972, FB72, fattades den 29 maj detta år. Krigsmakten skall i fortsättningen benäm­nas Försvarsmakten. Nedmonteringen av det svenska försvaret fortsätter i ökande takt. Den ekono­miska bakgrunden är i korthet följande. Den föregående tjugoårsperioden, 50- och 60-talen, de så kallade rekordåren, var Sveriges ekonomiska tillväxt närmast unik i västvärlden med en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,9 procent under tjugo års tid. Men omkring 1970 stagnerade svensk ekonomi. Den genomsnittliga tillväxten under perioden ända fram till början av 1990-talet sjönk till 1.48 procent per år medan den för OECD som helhet uppgick till 2.72 procent (2,61 procent för den europeiska delen). Verkningarna av oljekrisen1973sloghårt mot intjäningsförmågan i det Svenska näringslivet. Samtidigt rullade välfärdssystemen på i hägnet av de gångna decenniernas glansdagar. Politiken inriktades inte på det svenska försvaret. Den generella svenska försvarskapaciteten offrades. Nu gällde det att värna privat köpkraft, utbyggd barnomsorg med flera offentliga åtaganden. Med minskande intäkter och ökande kostnader blev den självklara följden att statens upplåning ökades och uppgick vid mitten av årtiondet till 70-80 procent av BNP (Holm 2002). Detta är bakgrunden till FB72. Flera beslut fattades med allvarliga konsekvenser. CM Bengt Lundvall föreslog att ett antal fregatter och landskapsjagare skulle byggas om och moderniseras. Palmes regering ogillade förslaget och angav i beslutet att ubåts­jakt skall skötas med andra medel än militära trots att rekognosering och utspaning av svenska marina baser varit känd sedan 1960-talet (Jansson 2015). Konsekvenserna av det aningslösa och olyckliga beslutet visade sig snart nog med 1980-talets ubåtskränkningar och särskilt U-137:ans grundstötning.

Flottan ansågs endast behöva resurser till invasionsförsvaret och eftersom man genom det ekonomiska försvaret hade lagrat stora råvaruförråd behövdes inte försvaret av sjövägarna. Feltänkandet i detta av­seende har belysts av Rask (2015). Också i detta avseende begick man ett säkerhetspolitiskt miss­grepp. Den marina tyngdpunkten försköts mot kust- och landförsvar. Två pansarbrigader avveckla­des och flygvapnets attackflygsystem nedprio­riterades, medeltunga divisioner ersattes av lätta, SK 60, vapnets effekt minskades. Försvarsbeslutet stöddes enbart av socialdemokraterna, som dock fick Vänsterpartiet kommunisternas röster i voteringen. Förutom beslutet i sig tillkom kostnader för löner, material, höjda arbets­givaravgifter och ändrade principer för hyressättning, som legat utanför den ekonomiska ramen. Strävan att behålla en relativt stor organisation bidrog till kvalitets­försämring i de militära förbanden.



Försvarsbeslutet 1977


Med försvarsbeslutet 1977 fortsatte nerdrag­ningarna av försvaret. Beslutet avsåg perioden fram till 1982 och innebar en ny brytning med de fyra borgerliga partierna. Nya ramar framtvingade ned­skärningar, dels genom en minskning med 2500 anställda och bantning av den centrala administra­tionen. Flera arméfördelningar, flygflottiljer och regementen avvecklades genom beslutet. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1975/6- 1981/2 till i genomsnitt 3 procent (Försvarsdeparte­mentet).



Försvarsbeslutet 1982


Den 4juni 1982 fattade riksdagen försvars­beslut FB82, ett beslut med femårig räckvidd. Nu förestod omfattande personalminskningar utöver de som redan under 1970-talet genom­förts (6000 officerare och civilanställda). Försvarsmakten stod nu inför målet att spara 10 miljarder fram till 1992, perso­nalneddragning med 5800 personer och omfattande omstruktureringar, som skulle drabba utbild­nings­förbanden En rad förbandsnedlägg­ningar följde inom armén. Genom att flygvapnet tillfördes Saab 37 Viggen halverades antalet flottiljer, all pågående verk­samhet vid tre stycken flottiljer, som antagits varit avvecklade sedan tidigare försvarsbeslut avslutades. Inför beslut om Flygvapnets nya stridsflyg­plan uppdrog regeringen åt FMV att utvärdera tre amerikanska alternativ; jaktflyg­planet F-16, det tyngre, tvåmotoriga attack­planet F/A-18A/B och ett lågprisalternativ F-5G, främst avsett för USA-allierades flygvapen. Ett svenskt alternativ uppstod genom tillkomsten av Industrigruppen JAS, bildad för att utveckla ersättaren till SAAB 37 Viggen. Resultatet blev att riksdagen med 172 röster mot 167 beslutade välja det kombinerade jakt- attack- och spaningssystemet SAAB 39 Gripen. Besparingarna inom försvaret drabbade främst marinen. Grundutbildningen vid KA4 avvecklades liksom Nya varvet i Göteborg. Skolor omlokaliserades till Karls­krona. Sex Spicabåtar skulle ersättas av nya robotfartyg. Nyare enheter utrustades med den svenskutvecklade sjömålsroboten RB 15 samt beställdes två min­röj­ningsfartyg. Genom upptäckten att ubåtsjaktförmågan var avvecklad tilldelades marinen 200 miljoner extra för ytbevakning och ubåtsjakt. Regeringen betonade ubåtarnas betydelse men likväl reducerades antalet till tolv, en minskning från 1970-talet från 20 enheter. Försvarets andel av BNP för perioden 1981/2-1987/8 föll från 3 till 2.6 procent.



Försvarsbeslutet 1987


Den fortgående kvantitativa försvagningen av det svenska försvaret, den stegvisa nermonteringen, har fortgått oavbrutet. Men med 1987 års försvarsbeslut inträffar en kvalitativ förändring av hela det för­svars- och säkerhetspolitiska läget. Propositionen antogs med stor majoritet av riksdagen den 2 juni. 307 ledamöter röstade för regeringen förslag. 1984 års försvarskommitté hade lagt fram ett enigt be­tänkande gällande säkerhetspolitiken, trots att det vid denna tid pågick en starkt inflammerad politisk strid om denna fråga. Betänkandet var det första som inget nämnde något om att en angripares hu­vud­motståndare skulle kunna tänkas ingripa till svensk fördel. Det antyddes alltså att svenskt territorium och luftrum kunde ställas till NATO:s förfogande. Huvuddragen i beslutet kan sammanfattas: neutra­litetspolitiken och alliansfriheten ligger fast, militär samverkan med andra stater i krig är uteslutet, krigsplaneringen skall utgå från att angrepp med kort förvarning, svensk mobilisering har inte kunnat genomföras. Funktioner inom flygvapnet och marinen prioriteras, särskilt JA 37 Viggen, produktion av kustkorvetter (Göteborgsklass), minröjnings­fartyg (Landsortsklass) och ubåtar (Västergötlandsklass). Efter mobilisering uppgick den svenska försvarsmakten till omkring 850000 man inom ramen för en i huvudsak oförändrad organisation, under ledning av Högkvarteret och sex milostaber. Armén omfattade tjugonio brigader, etthundranittio fält-och lokalförsvars­bataljoner, marinen hade bland annat fyra patrullbåtsdivisioner, fyra torpeds-/robotbåts/kustkorvettdivisioner, två ubåtsdivisioner förutom två minfartyg, fjorton minröj­ningsfartyg och ett mindre antal minsvepare och helikoptrar.

ÖB Lennart Ljung betecknade beslutet som ett trendbrott, ett säkerhetspolitiskt vägval och att neutrali­tetspolitiken stöds av ett starkt försvar. Men så infann sig realiteterna. Försvarets rationaliserings­institut hade funnit att ekonomiska resurser saknats för genomförande av beslut fattade redan under 1970- och 1980-talen. ÖB hade 1986 begärt extra anslag på 900 miljoner, vilket initierat utredningen. Dåvar­ande planeringschefen i försvarsstaben, Owe Wiktorin, hade funnit att försvarsmakten befann sig i ekonomisk kris, en situation han beskrev under Sälenkonferensen1988. För­svarsministern Roine Carlsson kom att godta uppgifterna och meddelade året därpå i Storlien att det skulle 1987 ha behövts en ramökning på 12-13 miljarder för att beslutet skulle att fått den av riksdagen avsedda innebörden. Beslutet var alltså grovt under­finansierat, en situation som Carlsson överlät till försvarsutred­ning­en1988. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1987/8-1993/4 till 2.4 procent (SIPRI). Det som nu hade inletts var början till en fortgående ekonomisk misskötsel och underfinansiering av det svenska försvaret, uppgivandet av värnplikten och att vi inte längre skulle ha ett existensförsvar.



Försvarsbeslutet 1992


Försvarsbeslut FB92 offentliggjordes den 24 januari, gällande perioden fram till 1997. Den nytillträdda regeringen Bildt med Anders Björck som försvarsminister stötte omedelbart på problem. Social­demo­kraterna lade fram ett eget förslag baserat på partiets tidigare utarbetade förslag. Ny demokrati hade nu fått en vågmästarroll och lade fram en regeringskritisk motion. Propositionen omarbetades, en ny ver­sion presenterades i juni, nu med viss anpassning till Ny Demokrati, som dock i huvudsak stod bakom propositionen. Socialdemokraternas huvudlinje innebar en förstärkning av den civila försvarsförmågan på bekostnad av den militära. Man förordade regementsnedläggningar, avveckling av ett par flyg­flottiljer och den svenska finanskrisen nådde kulmen 1992, vilket medförde förhandlingar med social­demokraterna om statsbudgeten, vilket ledde till avveckling av ett par flygflottiljer och omfördelningar inom marinen. Inriktningen av försvarsmakten betonade materiell förnyelse och modernisering. För armén gällde mekanisering och förnyelse av stridsvagnar, inköp av tyska Leopard och Stridsfordon 90, för flygvapnet att JAS39 Gripen ersatte Draken och Viggen. Marinen skulle fullfölja införandet av kustkorvett typ Göteborg, nya minjaktfartyg typ Landsort och beställning av nya ubåtar, klass Gotland. Den måhända största konsekvensen av försvarsbeslutet var att krigsorganisationen blev synlig, det vill säga att Försvarsmaktensspeglade krigsorganisa­tionen. Arméfördelningar och brigader hade tidigare endast funnits i krigsorganisationen. Genom denna förändring blev de från 1 juli 1994 kaderorganise­rade krigsförband inom respektive militärområde. Försvarets genomsnittliga andel av BNP uppgick till 2.3 procent med en svagt fallande tendens för att 1997 stanna vid 2.1 procent.



Försvarsbeslutet 1996


Försvarsbeslut 1996 kom att fattas i två etapper, dels den 6 december 1995 och dels den 13 december 1996. Det övergripande målet bantning men också en också en helt annan inriktning. Muren hade fallit1989 och Sovjetunionen hade upplösts1991. Det säkerhetspolitiska läget föreföll helt förändrat. Det kalla kriget hade nu avslutats, Sovjetunionen stod som förlorare; stjärnornas krig hade fått den ryska björnen på fall. Drömmar vävdes om den eviga freden, något starkt försvar som skulle hejda och slå anfallet från öster behövdes inte längre. Försvars­beslutet 1996 innebar det första steget bort från invasionsförsvaret till ett mindre men mer kvalificerat anpassningsförsvar, redo att möta nya hot. Den svenska armén förfogade vid mitten 1990-talet över omkring 450 tusen man, varav 100 tusen i hem­värnet, organiserade i 16 infanteri-, jägar-, Norrlands-, pansar- och mekaniserade brigader, sju artilleri­regementen och ett hundratal bataljoner. Viktigare vapensystem hade börjat komma ut till förbanden bl. a ett flertal stridsvagnar. Men konsekvenserna av beslutet innebar att flera orter och städer förlorade sin militära anknytning, arbetstillfällen och andra sociala följder. Sammanfattning av nedläggningen följder visar för armén del att antalet brigader reducerades till tretton, försvars- och arméfördel­nings­staberna reducerade från trettiotvå till nitton. Flyget stridsflygdivisioner minskade från sexton till tretton, det lätta attackflyget flygbasbataljonerna reducerades från tjugofyra till sexton. Marinens antal ubåtar minskades från tolv till nio, rörliga kustförsvarsförband behölls men antalet fasta förband halver­ades. Med 1996 års försvarsbeslut har grunden lagts för nästa steg. Samtidigt har nu försvarets andel av BNP sjunkit till 2 procent.



Det nya årtusendet – orosmolnen hopas men ”vi har ett bra försvar…”


Försvarsbeslut 2000 kan sägas vara den största omorganisationen av det svenska försvaret sedan 1925. Försvarsminister är Björn von Sydow (S) och ÖB Owe Wiktorin. Beslutet är en fortsättning på den in­slagna vägen, Sveriges militära förmåga minskas radikalt, ett stort antal staber och förband avvecklas, Sverige nedrustar. Under en kort period 2000-03 fullföljer ÖB Johan Hederstedt förbands­slakten. Försvarsgemensamma enheter som avvecklas är bl.a. Norra, Mellersta, Södra och Gotlands militär­kommandon, Östra, Norra och Södra arméfördelningarna samt Armé- Flyg­vapen- och Marincentra. Armén blir av med nio infanteriregementen, sju infanteri- och Norrlandsbrigader och sex mekani­se­ra­de brigader, fyra artilleriregementen, fem luftvärnsförband och två trängkårer. Flygvapnets Norra, Mellersta och Södra kommandon läggs ner liksom F10, F16 och två helikopterbataljoner. Marinens fyra marin­kommandon avvecklas liksom kustartilleri­regementena KA2, KA3 och KA4 (KA1 omorganiseras till Amf1). Vad som återstår efter beslutet och fram till 2004 är följande krigsförband: Ett högkvarter med insats­ledning, fyra militärdistriktsstaber, en armé­divisionsstab, sex armébrigad­ledningar, sexton mekaniserade- och fyra luftvärns­bataljoner, sex stadskyttebataljoner, fyra Lv- och fyra underhållsbataljoner. Av marinen återstår en ubåtsflottilj med fem ubåtar, en minkrigs­flottilj, två ytstridsflottiljer med sammanlagt tolv fartyg och en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner. Härutöver åtta JAS 39-Gripendivisioner och två helikopterbataljoner, varav en med markoperativ och en med sjöoperativ inriktning, härtill kommer nationella skyddsstyrkor, inkluderande bland annat tolv markstridsbataljoner och hemvärn. Försvarets andel av BNP har nu ytterligare minskat och är nu 1.7 procent.



Försvarsbeslutet 2004


Den 16 december 2004 fattar Sveriges Riksdag det sista försvarspolitiska beslut med innebörd att ominriktningen från invasions- till insatsförsvar fullföljs.

De båda besluten 2000 och 2004 medför den största avvecklingen av det svenska försvaret sedan 1925. Militärdistrikten avvecklas, Gotlands i december 2004, de Norra, Mellersta och Södra i december 2005. Armén reduceras med fyra regementen och fem utbildningsbataljoner. Bland annat avvecklas P18 på Gotland och P10 i Strängnäs. I övrigt sker omlokaliseringar av flyg- och marin­förband. Driftvärnet avvecklas den 30 juni 2005 och personal överförs till övriga delar av Hemvärnet. Försvarets andel av BNP har nu minskat ytterligare till 1.4 procent. Konsekvenser för försvarsmakten är att det årliga försvarsanslaget skärs ned med fyra miljarder. Avvecklingen av ubåtsskyddet inleds, arméns brigadstruktur upplöses, ett tjugotal arméförband läggs ned. Av Flygvapnet återstår åtta flyg­strids­divisioner och åtta basbataljoner. Efter nedläggning av samtliga marinkommandon, KA2 och KA3 och det sista fartygsförbandet på västkusten, 18. Patrullbåts­divisionen i Göteborg, är allt vad som återstår av den svenska marinen tolv ytstridsfartyg, sju minröjningsfartyg, fem ubåtar och två KA-regementen. Nu överges invasionsförsvaret. Försvarsberedningen kommer till slutsatsen att den ryska militära förmågan de kommande tio åren kommer att ha mycket begränsad förmåga att genomföra större militära operationer. Vi skall nu verka i det internationella samman­hanget. ”Försvaret av Sverige börjar i Afgha­nistan” anger ÖB Håkan Syrén, utnämnd 2004. De internationella insatserna anges nu som normerande och styrande för försvarsmakten och personalförsörjningen. I riksdagen hade Göran Persson deklarerat att Sverige skulle verka för upprättandet av en multinationell insats­styrka i EU:s regi, vi skulle gå i spetsen i kampen mot folkmord, massmord och etnisk rensning genom aktivt engagemang för FN och EU på Balkan, i Afghanistan och i Västafrika. Det blev nu Syréns upp­gift att fullfölja ominriktningen men därmed också motvilligt driva vidare utvecklingen av det svenska försvaret ner i underfinansiering och till ett militärstrategiskt vacuum. 2006 tar allians­regeringen över makten. Mikael Odenberg utses till försvarsminister. Problemen med försvarets underfinansiering fortsätter och fördjupas. Regeringen avser att skära ytter­ligare fyra miljarder från försvaret. Odenberg fortsatte inriktningen mot de internationella insatserna men framstod som anhängare av ett nationellt försvar, stödd av försvarsindustrin.



Odenberg går – Tolgfors tar över


Problemen med finansieringen fördjupades och ledde till motsättningar inom regeringen. Den 5 sep­tember 2007 avgick Odenberg och ersattes av den tidigare handelsministern och vapenvägraren Sten Tolgfors, (2007-2012). Hans upprepade budskap var att Sverige har ett bra försvar, vi skall satsa internationellt och försvaret skall alltid vara tillgängligt, men hans uppgift var att fortsätta alliansens reduceringslinje. Regeringen meddelade den 13 oktober 2008 att ingen nedläggning av förband kommer att äga rum förrän försvaret har fått ordning på ekonomin genom att skära i ma­terielanslagen fram till och med 2011. Konsekvensen är att en rad verksamheter avbryts, bland andra renovering av strids­fordon 90 och stridsvagn 122, utveckling av aktivt pansar (AAC), materiel för flygunderstöd av mark­förband (Close Air Support), luftvärnsrobot till korvett Visby, vidareutveckling av robotsystem 17.



Försvarsbeslutet 2009


Försvarsbeslut 2009, den så kallade inrikt­ningspropositionen 2008 (från början FB 2008) skjuts upp med hänvisning till hur Georgien­konflikten kunde påverka Sveriges försvars­behov och fattades den 16 juni 2009. En väsentlig förändring är det formella av­skaffandet av värnplikten, införd 1901. Värn­pliktsförsvaret skulle ersättas av ett yrkesförsvar. Från och med 1990-talet inkallades endast en liten del, det kalla kriget hade i praktiken upphört med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Eftersom hot­bilden nu hade minskats och någon krigsrisk inte ansågs föreligga, kunde man spara pengar. Beto­ningen av försvarets internationella inriktning förstärks. Fler skall kunna användas snabbare både nationellt och internationellt. Uppdel­ningen mellan en nationell och en inter­nationell insats­orga­ni­sa­tion upphör. Alla skall kungöra både i och utom landet. Säkerhet skall byggas genom nordiskt sam­arbete och med EU. Läget 2009 är att endast en tredjedel av insatsorganisationens omkring 50 tusen man, fördelade på åtta manöverbataljoner, kan an­vändas för insats. Flygvapnet består av 100 JAS Gripen och Marinen av sju korvetter, fem minröjningsfartyg fyra ubåtar och en amfibie­bataljon. Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 tusen personer finnas i stående och kontrakterade förband, den grund­läggande soldatutbildningen ska vara frivillig men om beredskapen så kräver skall totalförsvars­plikten tillämpas. Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige och kommer totalt att bestå av 22 tusen personer och ingå i insatsorganisationen. Väsentliga delar av materielen för den be­slutade organis­ationen saknas på grund av underfinans­ieringen, som nu blivit akut. Det svenska försvaret befinner sig nu på bataljonsnivå, dess andel av BNP uppgår 2009 till 1.2 procent.

Orosmolnen hopar sig. Den ryska militära upprustningen uppmärksammas i media, bland annat den stora militärövningen Zapad 2009. En ny rysk militärdoktrin presenteras, man betonar vikten av att kunna skydda ryska medborgare utanför Rysslands gränser och understryker vikten av informa­tions­krigföring. 2011 aviserar Ryssland 20-procentiga årliga ökningar av försvarsanslagen samtidigt som USA och Europa skär ned försvarskostnaderna. De ekonomiska problemen fördjupas stadigt och får alltmer medialt genomslag. I en stort uppslagen artikel konstateras att ”Försvaret allt närmre total kollaps” (SvD 20120430).



Enveckas-försvaret…


Den 31 december 2012 uttalade sig ÖB Sverker Göranson i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand”. På frågan om Sverige angrips från två håll, klarar vi det? Svarar ÖB ”Nej, då klarar vi oss inte speciellt länge. Därefter är vi beroende av hjälp utifrån, dock oklart varifrån”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade Göransons uttalande om Sveriges försvarsförmåga med att ÖB likt andra myndighetschefer är orolig för försvarets ekonomi på sikt. Också försvarsminister Karin Enström (2012-2014) avfärdar ÖB med synpunkten att det inte är ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar. Hon anger vid upp­re­pade tillfällen att Sverige har ett bra försvar. Landets statminister inför nu ett nytt synsätt på ett av statens kärnuppdrag, att svara för rikets yttre säkerhet. Han betecknade försvaret som ett särintresse, som ett bland andra och att det i den politiska rollen handlar om att väga av olika intressen mot var­andra. Det en vill ha påverkar också en annan. Därför måste den som kräver ökade försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården? (DN 2013 01 29). Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det är fel i sak. Rikets yttre säkerhet har aldrig varit ett särintresse, det är ett av statens kärnområden och skall bestämmas av den rådande hotbilden. Uttalandet uppfattades som också som en förolämpning av många som valt att inom och utom landet varit beredda att offra sitt liv i försvaret av riket.
ÖB:s uttalande avsåg ett militärt angrepp. Ett hot som under senare tid fått ökad aktualitet gäller terrorist­angrepp. Det är en fråga om när, inte om Sverige drabbas av en sådan attack, en händelse som i första hand är en polisiär angelägenhet. Våren 2015 möjliggjorde en lagändring att polisen kan begära militärt understöd, såväl sjö- som luftstridskrafter och marktrupp. Härmed kan också polisens nationella insatsstyrka snabbt förflyttas. Men förutsättningarna för en effektiv terrorist­bekämpning är samövade resurser, från ledning till operativ nivå på fältet. Brister i detta avseende har framhållits av bl. a Wiklund (SvD. 2015 07 25). Flera skäl kan finnas bakom bristande övnings­verk­samhet, bl. a ett politiskt betingat motstånd med hänvisning till händelserna i Ådalen 1931 som av miljö­partister och vänsterpartister anses väga tyngre än Sveriges förmåga att försvara sig mot nutida terroristangrepp. Härtill kommer att den politiska oppositionen i Sverige upphört att verka.



Analys och slutsatser


Försvaret har hamnat i fokus i samband med Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Sveriges försvarsandel av BNP är nu den lägsta i närområdet och kan antas sjunka ytterligare till strax under 1 procent de närmsta åren. Regeringen med stöd av alliansen, utom Fp, presenterade i april 2015 inriktningen för Försvarsmakten. Innebörden var att myndig­heten tillförs 10,2 miljarder för åren 2016-20. Men likväl kvartstår försvarets underfinans­iering. FOI:s beräkningar visar att försvarets andel av BNP kommer att minska från 1,15 procent och understiga 1 procent och är den lägsta bland de nordiska länderna (Norge och Finland båda 1,4 procent, Danmark 1,3 procent). Polen satsar 1,9 och Estland 2 procent av sin BNP på försvaret. Sveriges andel är för närvarande 1 procent (Hultqvist DN 2015 08 31). En ökning till 1,4 procent skulle innebära en anslagshöjning med 40 procent på den officiella budgeten 42 miljarder och medföra en budget på 56 miljarder. Samtidigt har det säker­hets­politiska läget försämrats. Det finns skäl att misstro Sveriges förmåga att bidra till stabilitet och säker­het. Regeringen har hittills avvisat medlemskap i Nato. Alliansfriheten har historiskt inneburit ett starkt försvar. Nu är vi alliansfria utan ett starkt försvar i en situation där folkförsörj­ningen kan lam­slås inom några dygn, en ny säkerhetspolitisk oordning växer fram i Europa och vi står inför växande terroristhot. Den svenska beredskapen har gång efter annan visat sig otillräcklig, senast i samband med den stora skogsbranden sommaren 2014 (Skogsbrands­utredningen/Aud Sjökvist). Utredningen kon­staterar ett antal närmast katastrofala brister: Avsaknad av riskbedömning, räddningstjänsten saknade såväl GPS-utrustning som upp­daterade kartor, planlöst jagande efter elden, oklar positionsbestämning, lagkrav på gemensam insats följdes inte länsstyrelsen underlät att agera, ledningsmodellen fungerade inte. Det samlade är intrycket är oklara ansvarsförhållanden och en utbredd inkompe­tens (se Holm 2013).

Vi fokuserar här på några helt centrala kritiska faktorer av avgörande betydelse för det försvars­poli­tis­ka beslutsfattandet. Strukturella skeenden och förändringar kan förstås genom att man betraktar det som sker i ett förändringsperspektiv, det historiska perspek­tivet. Försvarmaktens organisatoriska anpass­ning möjliggörs genom att konflikter bedöms på politisk/strategisk nivå.

Genomgången av försvarsbesluten fattade under flera decennier visar på en systematisk nedgång av Sveriges försvarsförmåga, oavsett vilken regering som styrt landet. Skeendet kan bedömas utifrån ett antal begrepp och sambanden dem emellan.

Att korrekt analysera för att förklara och förstå förändringar och deras konsekvenser för­utsätter både historisk insikt och teoretisk medvetenhet. Och genom insikt om konflikters karaktär i kombination med god teori skapas förutsättningar för beredskap, kompetens- och materielutveckling. Den föreställningsram vi här utvecklat kan åskådliggöras med modellen nedan.


Figur 1 Analysmodell


I modellen anges sambanden mellan de fyra teoretiska begreppen (de omgivande ellipserna) som alla utgör förutsättningar för realistiskt beslutsfattande (ellipsen i centrum). De utgör också förutsättningar för korrekt analys och den organisatoriska anpassningen av försvarets samlade resurs (rektanglarna). De tre grövre pilarna illustrerar de huvudelement som är direkt avgörande för försvarets faktiska förmåga, kvantitativa och kvalitativa utveck­ling Analysen baseras på ett antal iakttagelser. Det finns en växande motsättning mellan Ryssland och väst, en konflikt som är djupgående och både ekono­misk, militär men också ideologisk. Putin har annekterat Krim, söker militärt hindra Ukrainas närmande till EU, rustar upp, uppträder alltmer aggressivt i Östersjöområdet. I detta sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma de ryska planerna på stridsövningar i Barents hav med del­tagande av tre Murmanskbaserade, kärn­vapenbestyckade strategiska ubåtar av Borej­klass. Fartygen har tillförts den ryska flottan 2013 och 2014 och är utrustade med vardera sexton interkontinentala bal­listiska missiler. Ytterligare enheter är planerade att byggas fram till 2020. Ubåtarna är av just den typ, som utgjorde grunden i den nukleära andra-slags-förmågan (se SvD 20150803, O.Nygårds).
Svensk försvarspolitik, så som den kommer till uttryck genom fattade riskdagsbeslut, präglas av en rad av tillkortakommanden och misstag. Oförmåga att bedöma strukturella skeenden, man har bortsett från militära realiteter med konsekvensen bristfällig organisatorisk an­passning. Bristande historisk och teoretisk medvetenhet har lett till svag analys och oförmåga eller ovilja att inse förändringars innebörd. Sårbarhet har därför ökat inför ekonomiska och militära hot, otillräcklig be­redskap inför terrorism, sabotage och digitala attacker.

Med utgångspunkt från en försämrad säker­hetspolitisk situation i svenskt närområde skisserar Rask och Granholm (TiS 4/2014, 321-324) några huvuddrag i en svensk militär återtagning av militär för­måga. En huvudpunkt är förmåga att genomföra samtidiga opera­tioner i Östersjön, Öresund och Västerhavet. Den militärstrategiska nivån öppnar för ökad samverkan mellan marin-, flyg- och mark­stridskrafter. Flottans basering utökas till att också innefatta Stockholms och Göteborgs­områdena. Ubåtsvapnet skall utökas till att omfatta modernisering av tre enheter av Gotlandsklassen samt att be­ställningen av generation A26 utökas till 5-6 enheter istället som nu två. Integrationen med sjö­över­vakningssystemen förutsätts utvecklad. Visby­korvetterna förses med modern luftvärnsrobot och sjö­målsrobotsystem. Samtliga beställda helikoptrar typ 14 utrustas för ubåtsjakt och havsövervakning. De summerar: ”Omvärlden tvivlar idag på vårt lands försvarsförmåga och därmed på vår förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet i vår region. Det kan leda till att vi alltmer marginaliseras och att fram­tida kriser i vårt närområde kan komma att hanteras utan vårt hörande. Det är ett läge vi snabbt måste ta oss bort från.” (a.a.).

Försvarsbesluten utgör grunden för försvarets kapacitet och förmågeutveckling. Under de senaste fyrtio åren har försvarsandelen av svensk ekonomi minskat från 3 till 1 procent, det vill säga en minsk­ning med 67 procent. Ökat samarbete med Nato och Finland främst avseende sjöoperativ förmåga är centralt med tanke på Östersjöns strategiska betydelse för Nato och för Ryssland liksom att förstärka den militära kapaciteten på västkusten.

Det finns anledning att analysera den försvarspolitiska situation Sverige hamnat i utifrån ett mer strategiskt, internationellt och politiskt perspektiv.

Den svenska linjen har varit den Reinfeldt bekräftade med sitt tal om försvaret som ett ”särintresse”; den politiska ledningen i Sverige har, oberoende av politisk färg, behandlat landets yttre säkerhet som en inrikespolitisk budgetregulator. Sverige har, ännu så länge, valt att stå utanför Nato, en hållning som legat i linje med den nationella och internationella strävan att framställa landet som särskilt fredsälskande. Historiskt har denna linje, främst företrädd av socialdemokratin med stöd av vänster­partier och i nutid av ett miljöparti med rötterna i pacifistiska föreställningar. Tendenser till en ändrad hållning är märkbara genom Centerpartiets och Kristdemokraternas inlägg i debatten (t ex Lööf m.fl. SvD 2015 09 01).

Från amerikanskt håll understryks om ett närmare samarbete med NATO och framhålls den svenska militära operativa dugligheten (NATO:s överbefälhavare i Europa, generalen Philip Breedlove i DN 2015 08 07 samt senator John McCain i SvD 2015 08 20).

Genom raden av försvarspolitiska beslut har vi försatt oss i den sämsta av situationer. Allianfriheten förutsatte ett starkt svenskt försvar. Nu står vi utan allians men också utan det starka försvaret. När vi officiellt var neutrala kunde vi samverka med NATO. Nu brister vår kapacitet att ta emot militär insats från den enda part som har både vilja och förmåga att militärt bistå Sverige.

Den yttre säkerheten är ett av varje stats kärnområden. Det är försvarsmaktens uppgift. Hur denna dimensioneras, inriktas, utrustas, tränas och samverkar inom landet och tillsammans med andra länder förutsätter både politiska och militärstrategiska överväganden och beslut.

Knäckfrågan är låsningen i NATO-frågan. Den kan bara lösas genom en blocköverskridande överenskommelse där ett fullt medlemskap och ansvarstagande i NATO ter sig som den enda realistiska lösningen. Det vänskapliga närman­det mellan öst och väst efter kalla krigets slut kan visa sig vara en illusion. Putin definierar sin makt i en växande konflikt med väst (Cohen SvD 2015 07 26). Ett nytt, antagonistiskt och – inte minst - även religiöst färgat, konfliktscenario mellan öst och väst men också mellan religiös terrorism och sekulär värld kan vara under uppsegling. Sveriges beredskap måste utgå från en existerande och inte minst, en digitalt skärpt hotbild, inte från dogmer från det icke existerande kalla krigets dagar.

ÖB bör tala klarspråk. Det har han kunnat göra förut. I sin egenskap av myndighetsföreträdare i det uppkomna läget bör, och kan han, offentligt redovisa två förhållanden: dels relationen mellan det uppdrag regering och riksdag gett försvarsmakten och anslagna medel och dels försvarsmaktens bedömning av konsekvens­erna för myndigheten av medlemskap i NATO respektive fortsatt utanförskap. 


Källor:

Björeman,C. (2011) Försvarets förfall. Carl Björeman och Santérus Förlag, Stockholm.

Cohen,R. Den ryska kontrarevolutionen. DN 2013 01 29.

Wiklund (SvD. 2015 07)

Sjökvist, A. (DN 2015 07 31, Skogsbrandsutredningen)

Försvarsdepartementet.

Holm.O. (2002) Strategisk marknadskommunikation – teorier och metoder. Liber, Malmö.

Holm, O. (2013) Om beredskap och rationell ignorans. Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1 (75-85), Kungliga

Örlogsmannasällskapet.

Hultqvist, P. ”Sveriges militära samarbete med USA måste fördjupas” DN Debatt 2015 08 31)

Jansson, N-O. (2015) Omöjlig ubåt. Stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska

läget under 1980-talet. Med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjöhistoriska Samfundet samt

Sune Örtedahls Stiftelse.

Kissinger, H.A. (1962) Försvar och utrikespolitik, Amerka vid skiljvägen. Förlags AB Hörsta, Malmö.

Lööf,A. m.fl. ”Därför bör vi gå med i Nato nu” SvD 2015 09 01.

Marinkalender 1961.

Rask,B.,Granholm, N. Är vi herrar i vårt eget hus? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 4/2014 (321-324).

Rask, B (2015) Sveriges sjöfartsberoende – var är skyddsresurserna? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, (111-119).

SIPRI

Nygårds.O (SvD 20150803).

(SvD 20120430).

Wikipedia

Wiklund, N. ”Skipper” (2015) Ur takt med tiden. Föredrag hållet på Försvarshögskolan 15/4.

Wiklund, N. ”Skipper” (SvD. 2015 07)

Julklapp blev julsmäll

Idag är det julafton för rikets försvarsintresserade, men det är bistra klappar som ÖB delar ut i det öppna underlag (huvuddokument samt bilaga) Försvarsmakten lämnar till försvarsministern – som naturligtvis medels spaning hade en aning om vad som väntade. I sak och huvudbudskap är inget nytt, bara värre: Klyftan mellan politisk beställning och tilldelade resurser ökar ytterligare.

Efter en första översiktlig läsning konstaterar jag följande:

För det första: Försvarsmakten delar Försvarsberedningens beskrivning av omvärldsutvecklingen, vilket skapar en för landet viktig samsyn om läget. Dock är det många som efterhand att månaderna har gått sedan beredningens rapport har pekat på att läget skärpts ytterligare, vilket intressant nog Officersförbundet deklarerar idag med orden att ”läget (har) förändrats dramatiskt”. Detta är gissningsvis temat även för Folkpartiets försvarspolitiska radarpar, Björklund och Widman, som ska kommentera underlaget under eftermiddagen och det blir intressant att se hur de positionerar sig redan innan det möte med de fyra partierna i Alliansen och de två regeringspartierna som Hultqvist (S) har kallat till på torsdag. Värt att minnas är att FP var en del av den regering som gav Försvarsmakten det uppdrag som ligger till grund för dagens underlag, vilket borde föranleda viss ödmjukhet (fan tro’t).

För det andra: Förmågebredden vidmakthålls (vi minns alla ÖB:s varnande ord för några år sedan om att det riskerar ryka en försvarsgren om inte ekonomi och uppgift ensas), detta för att behålla handlingsfriheten på sikt.

För det tredje: Försvarsmakten skriver kristallklart att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det inte är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, säger ÖB Sverker Göranson på Försvarsmaktens sajt. I underlaget kan man läsa vidare:

Försvarsmakten bedömer att risktagningen i perioden fram till 2020 och därefter inte är rimlig då operativ förmåga inte kan växa i enlighet med de ambitioner Försvarsberedningen uttrycker.

För att kunna möta händelseutveckling på både kort och lång sikt bedömer FM att ett antal grundläggande behov behöver tillgodoses, som inte varit möjliga inom de ekonomiska ramarna. Försvarsmakten ser behov av att stärka den operativa förmågan i fem steg:

Med början 2016, behov av att utöka andelen kontinuerligt tjänstgörande personal med cirka 900 personer och att utöka resurserna för materielunderhåll. Behov av en utökad övningsverksamhet och utökad anskaffning av personlig utrustning. Ett antal åtgärder inom materielområdet (bl.a. omsättning av kvalificerad ammunition och vidmakthållandeåtgärder för bibehållen sjöoperativ förmåga). I ett andra steg kommer behov av resurser för livstidsförlängning och omsättning av båtmateriel för bibehållen sjöoperativ förmåga. I ett tredje steg föreligger behov av resurser för anskaffning av bekämpningssystem till arméförbanden samt anskaffning av standardfordon och sjukvårdsmateriel. Först därefter, i ett fjärde steg, bör åtgärder för skydd och vidmakthållande i syfte att stärka den luftoperativa förmågan samt anskaffning av verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga genomföras. Och slutligen, som femte: Behov av åtgärder för redundans och vidmakthållande inom ledningssystemområdet, åtgärder för ökad förmåga för vissa lednings- och underrättelseförband samt omsättning av materiel för hemvärnsförbanden.

Först efter dessa åtgärder (efter 2020) anser Försvarsmakten att man bland annat kan utöka antalet JAS 39E, anskaffa långräckviddigt robotsystem för bekämpning av markmål till JAS 39E samt ett utökat antal ubåtar prövas. 

Ovanstående innebär således att Försvarsmakten föreslår 60 JAS Gripen, inte 70 JAS 39E som Försvarsberedningen enades om, vid sidan av långräckviddigt robotsystem till Griparna eller en ökning av antalet ubåtar. Detta är såklart en omfattande pinsamhet för den materiella uppräkning på aldrig tidigare skådad detaljnivå som uppvisades inför och efter Försvarsberedningens rapport i våras.

För det fjärde: ”Materielgapet”, eller med andra ord underfinansieringen av den materiella förnyelsen, fortsätter. Försvarsmakten skriver att den sammantagna bedömningen fram till 2024 är att investeringsskulden inte minskar, trots åtgärder, utan endast ”minskar takten med vilken den ökar”. En övergripande slutsats är att FM prioriterar personell tillväxt, övningsvht och beredskap på bekostnad av materiel.

För det femte: Försvarsmakten skriver att de av Försvarsberedningen uttryckta ambitionsförändringarna kräver ”betydligt större ekonomiskt utrymme”. Det hade onekligen varit intressant att få en beräkning på det, så att det blir tydligt för alla.

Inlägget uppdateras efterhand under dagen, i den takt ekonomin medg… jag menar i den takt genomläsningen av bilagan medger.

608 dagar av försvarsberedande med ett mycket ringa utfall



Försvarsberedningens rapport är presenterad. Ett arbete som har pågått i exakt 608 dagar sedan man presenterade ledamöterna i den nuvarande beredningen den 14 september 2012. Det är till synes 608 dagar som tyvärr föreslår väldigt lite verklig försvarseffekt! Allt handlar om att man inte åstadkommit en bred uppgörelse för att man inte vill betala för vad ett relevant försvar kostar, och därefter har rapporten utformats.

I ett pressmeddemande från försvarsdepartementet sommaren 2012 förkunnade försvarsminister Karin Enström att hon hade tillsatt en ordförande som skulle leda en försvarsberedning som under nästan två år skulle arbeta med att förbereda för ett nytt försvarsbeslut.
- Cecilia Widegren har en lång erfarenhet från politiken och har de ledaregenskaper som krävs för uppdraget som ordförande i försvarsberedningen, säger försvarsminister Karin Enström.
Man inledde med att ta fram en omvärldsanalys som skulle ligga till grund för det fortsatta arbetet som försvarsberedningen erhöll i juli 2013. I det förnyade uppdrag från regeringen fanns följande direktiv:
– Analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den nya inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009. Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas. 
– Analysera och lämna förslag till inriktning för det civila försvaret inklusive Försvarsmaktens behov av stöd från civila verksamheter vid höjd beredskap och krig. 
– Analysera Försvarsmaktens förmåga att stödja samhället vid allvarliga olyckor och fredstida krissituationer.
Det ser nu onekligen ut som att den fetmarkerade delen i första stycket här ovan har utgjort ett enormt hinder för vad man i rapporten har föreslagit, för man har tyvärr inte kommit fram till så särskilt många avgörande detaljer som på något avgörande sätt kommer att öka vår samlade försvarsförmåga jämfört med det nuvarande försvaret. Ett försvar som vi alla vet är dimensionerat som en expeditionskår för insatser på andra ställen än i Sverige, något som ÖB i sitt bästa råd till politisk nivå framhållit är fortfarande operativt relevant(!)

Dock har man på vissa punkter i rapporten trots allt, och framför allt i "ambitionen" tryckt på vikten av ett nationellt försvar. Gott så, men det brister trots ändå när man summerar det hela.

608 dagars arbete har i stort sett renderat i att den inriktning som lades fast 2009 fortsatt gäller. Med andra ord så har utveckligen i vårt närområde, Rysslands enorma militära kapacitetsuppbyggnad tillsammans med händelserna i Ukraina i reella termer inte betytt särskilt mycket! 

I rapporten föreslår man inte att några nya förband skapas, inte heller förordas någon fast militär verksamhet på Gotland. "Satsningen" blir då att inga förband föreslås att avvecklas....


Personal och bemanning 

Regeringsbeslut 5 ligger fast. Runt detta har man i rapporten inte opponerat sig även om ämnet tydligen har varit uppe för diskussion. Det som nu blir FM Org 18 kommer med största sannolikhet att realiseras vilket både i det korta och i det längre perspektivet kommer att innebära förmågesänkningar.

Dock har man förslagit en förstärkning till exempelvis Marinen på 150 ytterligare personalrader vilket är helt nödvändigt, man vill i etta annat stycke utöka antalet GSS/K. Allt detta går stick i stäv mot regeringens beslut om RB5. Hur detta slutar återstår att se. 

En annan positiv detalj är att man vill förändra utbildningen av GSS i syfte att göra den längre och därmed öka kompetensen på individen innan vederbörande anställs vilket är bra av flera skäl. En viktig aspekt är att det blir billigare och att det kommer att likna värnplikten i stor utsträckning vilket i framtiden gör steget mot aktiverad plikt mindre svårhanterlig. Bra! 


Flygvapnet 

För Flygvapnets del vill man öka numerären av antal JAS 39E till 70 st.

Man föreslår även anskaffning av jaktroboten Meteor, något som varit planerad att anskaffas sedan länge till Gripen.

Transportflyget halveras till fyra flygplan

Ironiskt nog vill man även se över möjligheten att basera flygplan på alternativa flygbaser. Detta lagom till dess att man lagt åtskilliga hundra miljoner på att avveckla hela BAS 90 systemet...


Marinen

För marinens del är läget jämfört med i dag oförändrat. Den som hade hoppats på att försvarsberedningen skulle komma som en räddande ängel och föreslå att den anorektiska numerären skulle föreslås utökas kommer att bli besviken. Det är till och med så illa att numerären av ytstridsfartyg ett tag varit nere på fem och vänt under resans gång, men på grund av Ukrainakrisen så har man nu återgått till numerären sju ytstridsfartyg. Det här är en så skamlig låg nivå så man under om ledamöterna ens förstår vad det innebär? Försvarsmaktens expertis i beredningen verkar inte ha varit till någon hjälp för att förklara det marina perspektivet av sakernas tillstånd.

Vidare så föreslås att fem ubåtar ska vidmakthållas. D.v.s. samma verkliga numerär som i dag, men jämfört med förra rapporten så ökar man på med ytterligare ett skrov.

Det förslås ingen anskaffning av luftvärnsrobot till vår flotta. I stället kan man läsa mellan räderna att samarbetet med Finland kommer att öka den marina förmågan....

För amfibieförbandets del så är förslaget att helt och hållet återgå till det som förbandet en gång skapade för, d.v.s. strid i skärgårdsmiljö, vilket innebär att den markoperativa verksamheten med fordon på land kommer att utgå. Detta är mycket bra och renodlar amfibiebataljonens verksamhet som i sin tur kommer bidra till ökad operativ effekt i den marina kontexten. Förutsättningen är dock att man tillför rätt vapensystem!


Armén

För arméns del föreslår man i rapporten anskaffning av medelräckviddigt robotluftvärn. Detta ligger som bekant redan med i Försvarsmaktens materielplan sedan tidigare, så några revolutionerande nyheter där finns inte. Dock vill man gå tillbaka mot en riktig brigadstruktur vilket är helt nödvändigt.


Finansiering

Detta är så skamligt så det är inte ens lönt att kommentera. Media har skrivit om det, och jag har inget ytterligare att tillägga än att de nya moderaterna nu måste anses som icke regeringsdugliga och direkt farliga. Centern som skrivit på rapporten utan reservationer hamnar därmed i samma låda. Vänterpartiet och Miljöpartiet är lika "off pist" som vanligt varför det inte är lönt att kommentera.


Sammanfattningsvis

Jag att tyvärr att hela försvarsberedningen - sammantaget - är att betrakta som en sandlåda där man på ett mycket ringa sätt har bidragit till att öka vår samlade försvarsförmåga i någon omfattning som motsvarar omvärldsutvecklingen. Det är som jag ser det 608 dagar för att komma fram till att det som beslutades 2009 i stort sett fortfarande är giltigt. Ett försvar som i huvudsak är dimensionerat som en expeditionskår för att släcka bränder i tredje världen med vissa nationella tillskott.

Enligt uppgift var det Moderaterna och Centern som först skrev på beredningens rapport. Dessa båda partier är med andra ord 100% nöjda med innehållet i sin helhet. I övrigt sitter det förmodligen ett antal enskilda ledamöter som inte alls är särskilt nöjda med rapporten. Att så stor andel av rapporten utgörs av avvikande meningar är ytterst anmärkningsvärt!

För Socialdemokraterna var rapporten och finansieringsförslaget livsviktig då denna kommer att vara gällande vid bildandet av ny regering efter nästa val oavsett vilka samarbetspartierna kommer att bli. Man kommer att hänvisa till de gemensamma underskrifterna. Nu har Moderaterna satt käppar i hjulet i syfte att skada en framtida regering och man har åsidosatt Sverige säkerhet på grund av partipolitik. Det här är "låg nivå" om något!

Den övergripande slutsatsen är att 12 ledamöter lagt 608 dagar och åtskilliga resor runt i världen till ringa nytta för rikets samlade försvar och säkerhet.. Försvarsberedningens rapport var den sista möjliga räddningsplankan för att ÖKA vår försvarsförmåga på ett sätt som motsvarar omvärldsutvecklingen i vårt närområde. Men nu tyder mycket på att även den räddningsplankan har försvunnit då rapporten kommer att ligga till grund för utformningen av vårt försvar på längre sikt. Det här var inte bra!


Media: SvD, SvD, AB, DN, DN,

Bloggar: Cornu, Kungliga Krigsvetenskapsakademin, Cecilia Widegren, Allan Widman, Staffan Danielsson, Statsmannen, Den sjätte mannen, Wiseman

Uppdaterat: Regeringen gjorde det igen…



Gjorde vadå undrar ni förstås? Jo, man har i dag ånyo kört över försvarsberedningen genom att förekomma. Inte nog med att man för några veckor sedan gick ut och lovade 5,5 miljarder till försvaret så har regeringen i dag även gått ut och presenterat riktlinjer för hur ett försvarssamarbete med Finland ska se ut och man har desutom specificerat inom vilka områden. Hade jag suttit i en försvarsberedning som inom kort ska lämna in sin slutrapport så hade jag inte varit särskilt nöjd med den tågordning som regeringen tillämpar. Agerandet från regeringen utstrålar inte trovärdighet, och min analys är att man nu gör allt för att innan valet bli av med "Svarte Petter" och för att man i efterhand inte ska kunna anklagas för att ha kört sönder försvaret.

Hur det låg till med det där numera ökända löftet om 5,5 miljarder vet vi redan. Det har kollegan Wiktorin redan klarat ut. Sådant som ligger bortom nästa mandatperiod kan vi direkt räkna bort. De kommande fyra åren blir det därmed inga 5,5 miljarder i årligt tillskott som basunerades ut i stora rubriker, inte heller blev det några 1,1 miljarder som utlovades under den närmaste mandatperioden och tidigast 2018. Det blev så här istället.

Grafik: Johan Wiktorin


Men vad innehåller då dagens redovisning från försvarsministrarna egentligen?

Till att börja med så säger man att samarbetet avgränsas till fredstid, vilket vi direkt kan konstatera inte kommer att öka försvarsförmågan i den omfattning som man hade hoppats på, något som borde vara det centrala i alla försvarssamarbeten. Trots det så säger man att "tyngdpunkten bör ligga på det långsiktiga perspektivet och på samarbetsområden som kan leda till en väsentligt ökad ömsesidig operativ förmåga". Då återstår ju onekligen frågan huruvida det finns en icke officiell agenda om ett samarbete även i händelse av krig, något som vore av godo för båda parter?

Ett försvarssamarbete bör rimligtvis ha som sitt primära mål att vara ett försvarssamarbete på riktigt som i den bästa av världar rendera i att 1+1=3. Men då geografiska förhållanden, förutom längst uppe i norr, i kombination med att både Sverige och Finland har ett "miniatyrförsvar" där allt krävs på hemmaplan så är risken att förslagen som ligger leder till att 1+1=1. För vem ska kunna avvara något till den andra sidan av Östersjön när det blir skarpt läge?

Oaktat detta, och oaktat att man ånyo förekommit försvarsberedningen, så vad har man då egentligen sagt?


Marinen

Utforska möjligheterna att förstärka samarbetet om övningar, utbildning och träning, sjöövervakning, gemensam användning av grundläggande infrastruktur, gemensamma förband och utvecklingen av förmågan att överföra operativ ledning (OPCON) av enheter mellan de marina stridskrafterna.

Övningssamarbete är ingen nyhet. Marinen övar redan tillsammans med Finland i de flesta internationella övningar och nu även inom ramen för övningen SWEFINEX som startar på måndag. Men det finska intresset för den "gemensamma övningen" är minst sagt svalt. Man ställer i årets övning upp med endast ett fartyg(!) Samma sak var det förra året.

Utbildning och träning har tidigare analyserats i Marinen. Resultatet blev då att det skulle bli dyrare att transportera personal till Finland och inkvartera enligt gällande avtal än att ha utbildning i egen regi. Vice versa blir det givetvis för Finland.

Att öva operativ ledning genomförs även det redan i dag under gemensamma övningar, så inte ens det är något nytt. MTS har OPCON över förbanden till sjöss och Finland kommer att ingå i den förbandsmassan under övningar, nu snart i SWEFINEX.

För marinen är dagens besked således inget nytt under solen, det mesta är redan omhändertaget eller realiserbarhetsprövat.


Flygvapnet 

Utforska möjligheterna att förstärka samarbetet om övningar, utbildning och träning, luftövervakning och ledning (C2), gemensam användning av grundläggande infrastruktur, gemensamma förband samt utvecklingen av förmågan att överföra operativ ledning av enheter mellan flygstridskrafterna. Det fördjupade samarbetet ska bygga på det befintliga samarbetet inom ramen för Cross Border Training (CBT).

Samma sak gäller för Flygvapnet när det kommer till utbildning och träning. Det kan omöjligt bli billigare att regelbundet åka till Finland för att låt säga öva i simulator, än att ha en egen. Samma sak gäller troligtvis övrig träning, i synnerhet när det börjar handla om att flytta många individer mellan Sverige och Finland. Ett område där man redan samarbetar är inom FAC-utbildningen. Där deltar redan finsk personal i den svenska utbildningen, men då handlar det givetvis om enstaka tillfällen med begränsat deltagande. Således inte så kostsamt och därmed hanterbart. Det är inom områden som dessa, där et blir kostnadseffektivt man bör rikta in framtida samarbeten och inte på bredden bara för sakens skull.

CBT är väl utbyggt i dag, och en fördjupning skulle primärt utgöras av att flyga fler gemensamma pass, men här har vi som bekant en stadigt sjunkande flygtidsuttag, så möjligheterna att öka antalet flygtimmar inom ramen för CBT ser onekligen svårartade ut. Övningen som nyligen genomfördes på Island visade enligt säkra källor tydligt på att man inte kan komma så mycket längre inom samarbetet än vad man redan har gjort utan att man då måste passera en tydlig gräns vad avser delgivning av hemlig information, något båda parter, men framför allt Finland har bromsat. Både svenska och finska flygvapnet har sedan tidigare bl.a. efterlyst möjlighet att planera alternativ landningsplats vid dåligt väder i respektive land, något man redan har gjort med Norge. Det har enligt uppgift varit en problematisk fråga att hantera i Finland, svårare än i Norge och Sverige.


Armén 

Utforska möjligheterna till fördjupat bilateralt samarbete om övningar, utbildning, jämställdhetsfrågor och träning inom t.ex. artilleriutbildning, grundläggande soldatutbildning, vinterutbildning och mekaniserade förband samt gemensam användning av övningsanläggningar.

För armén handlar det näst intill alltid om stora volymer personal när man ska utbilda, träna och öva. Vi vet redan i dag vad det kostar att öva i Norge i samband med övningen Cold Response när förband och materiel ska flyttas. I år kunde inte samtliga planerade förband och enheter deltaga p.g.a ekonomin. Hur återkommande sådana manövrar där trupp och fordon ska flyttas till/från Finland kommer påverka en ansträngd försvarsekonomin kan nog vem som helst tyvärr räkna ut.


Logistik

Utforska möjligheterna att genomföra gemensamma förstudier, t.ex. om ett nytt ytstridsfartyg, gemensam utläggning av verksamhet på entreprenad och fördjupat bilateralt samarbete inom underhåll och framtida förmågeutveckling.

Att titta på ett gemensamt nytt ytstridfartyg är kanske den bästa och den enda faktiska nyheten i dagens förslag. Att bygga fartyg tillsammans med Finland kan förhoppningsvis vara en bra lösning för framtiden i syfte att minska utvecklingskostnaderna. Det kan dock bli problematiskt om försvarsberedningen har kommit fram till helt andra förslag. Ett annat problem runt detta är att Försvarsmakten själva har prioriterat bort nya ytstridsfartyg. Det försvann ur liggande materielplan för över ett år sedan, och den planen sträcker sig bortom 10 år. Ska nya och välbehövliga ytstridsfartyg byggas så måste mer pengar skjutas till, och några sådana pengar har regeringen bevisligen inte tänkt trolla fram under kommande mandatperiod, om man nu mot alla odds skulle få fortsatt förtroende.

Vilka verksamheter som ska läggas ut på entreprenad är högst oklart. Det Sverige har provat hittills har tyvärr inte präglats av positiva utfall utan har istället ofta inneburit att verksamheten anpassats för fredsbruk och inte skett med krigets krav för ögonen.


Mina slutsatser av dagens försvarspolitiska utspel är tre. För det första handlar det om att bli av med "Svarte Petter" när det kommer till en under flera år hårt kritiserad försvarspolitik som bidragit till ett utarmat försvar. För det andra så är dagens besked i stort inget nytt under solen. Snarare en beskrivning av saker som redan pågår eller är realiserbarhetsprövade sedan tidigare, några punkter är dock riktigt bra. Min sista slutsats, eller rättare sagt konstaterande, är att regeringen ånyo förekommer försvarsberedningen rörande denna fråga.
Det vore klädsamt om man lät försvarsberedningen arbeta utan att hela tiden förekommas.

Oaktat dessa förslag som i grunden är positiva så innebär det troligen ändå att 1+1=1. Den enda riktiga åtgärden är trots alla utspel att kraftfullt öka försvarsanslaget och att både Sverige och Finland blir medlemmar av NATO. Men när våra politiker inte vill betala för ett försvar så blir de olika förslagen tyvärr väldigt urvattnade.

P.S. 1: Jag är i grunden mycket positiv till samarbete med Finland och övriga demokratiska länder i vårt närområde om någon nu trodde något annat. Men det som nu presenteras i dag imponerar inte särskilt mycket och tyder mer på att man vill "göra något". Det känns aningen desperat...

P.S. 2: Men vad det blir av försvarsberedningens rapport återstår att se. De signaler jag fått är dessvärre inte särskilt positiva...

P.S. 3: För övrigt har Johan Wiktorin i dag kompletterat serien av inlägg runt konsekvenserna av RB5 genom att avhandla Armén. Om troliga konsekvenser för Marinen kan man läsa här och för Flygvapnet här.

Media: Ny Teknik



Uppdatering 22:10:

I media framkommer det nu några nya detaljer som är av mycket positiv karaktär för den fredstids verksamheten.
Avsikten är också att öppna infrastruktur för varandra. Det betyder att fartyg från Finland och Sverige ska kunna ankra, bunkra och få underhåll i grannlandet.

Det bör då rimligtvis även omfatta tillgång till respektive lands militära flygplatser i samband med flygövningar och kanske även incidentberedskap. Vidare framkommer det förmodade huvudsyftet med samarbetet i artikeln, vilket är bra!

– Men ingenting hindrar att vi kan gå längre om vi vill. Vårt avtal skapar förutsättningar för att en dag ytterligare fördjupa samarbetet, säger Haglund.

Jag demonstrerar – mot RB5

Personen på bilden har egentligen inget med saken att göra....

I dag är det den 1 maj och demonstrationstågen har sannolikt dominerat Sverige under dagen. Personligen är jag väldigt "anti" till detta svenska fenomen och brukar detta datum normalt sett se till att sysselsätta mig med hårt kroppsarbete och avsluta dagen med att gödsla trädgården. Men eftersom riksdagsledamot Schulte härom dagen stämplade mig som kommunist så kan jag ju löpa linan ut och sälla mig till skaran som demonstrerar denna dag. Men jag gör det inte med röda fanor utan med ett plakat med texten "UPPHÄV REGERINGSBESLUT 5 TILL FÖRSVARSMAKTEN"

Vad det kryptiska RB5 står för och bakgrunden till detta tänker jag inte upprepa ännu en gång, det har jag skrivit om här, och Officersförbundets Lars Fresker har så sent som för någon vecka sedan skrivit om det här.

Men generellt sett skrivs alldeles för lite, eller rättare sagt ingenting om konsekvenserna av regeringens direktiv RB5 eller den nya organisationen FM Org 18 som Försvarsmakten håller på att ta fram ett förslag till och som ska redovisas under maj månad. Jag anser att Försvarsmakten i alldeles för dålig utsträckning kommunicerat denna process med sin personal och även utåt sett för att möjliggöra att skapa förståelse för innebörden och konsekvenserna av detta katastrofala direktiv.

Jag tänker inte gå in på några detaljer men kommer här nedan nämna några av konsekvenserna för Marinen i syfte att ge en bild av omfattningen. Observera att inga beslut är fattade, och nedanstående ska ses som en arbetsinriktning. Jag har kontrollerat uppgifterna mot ett antal chefer på olika platser i Marinen för att kvalitetssäkra mot senast kända arbetsläge.

  • Samtliga förband i Marinen är drabbade, men man har i arbetet försökt undvika att belasta de sjögående insatsförbanden så långt det är möjligt.
  • Amfiberegementet (Amf 1) drabbas enligt uppgift mycket hårt då ett helt kompani planeras att i praktiken reduceras (Bemanning med GSS/K ändras till GSS/T) .
  • Sjöstridsskolan (SSS) drabbas i stor omfattning då arbetshypotesen är att i stort sett hela funktionsenheten ska avvecklas. Detta skulle innebära att Marinen inte har någon som kommer att kunna hantera funktionsutveckling, studier, reglementen eller deltaga i försvarsmaktsgemensam utveckling. Det sistnämnda skulle vara katastrofalt för Marinen. 
  • Även de fasta lärartjänsterna på SSS minskar vilket innebär att antalet bemanningsuppdrag på förbanden ÖKAR för att täcka glappet.
  • Antalet civila rader minskar vilket innebär att officerare i högre utsträckning tvingas göra saker som man inte behöver officerskompetens för. Resursslöseri!
  • Väsentligt fler GSS/T samt Reservofficersbefattningar vid sjöstridsförbanden.

Mina slutsatser av detta är att Amf 1 kommer att reduceras till en nivå som är helt oacceptabel! GSS/T ger inte gripbara förband "här och nu". Fartygensförbanden som redan i dag har vakanser kommer framöver att få ännu större vakanser ombord då personal med unika kompetenser (i vissa fall singelkompetenser) kommer att tvingas att bemanna skolor under vissa perioder i ännu större utsträckning än i dag. Detta går stick i stäv mot riksrevisionens rapport om Marinens bemanning. Där konstaterar man redan i dag ett underutnyttjande av fartygens kapacitet/möjlig tid till sjöss p.g.a. underbemanning. Riksrevisionen rekommenderar dubbla besättningar på vissa fartyg. Istället blir det tvärtom.

Att öka andelen tidvis tjänstgörande vid sjöstridsförband, i synnerhet om man har tänkt nyttja personal i sjötjänst är kontraproduktivt när vi i dag inte har fartyg i depå (förbandsreserv).

Ett av de mest anmärkningsvärda förslagen hur att reducera återfanns inom förbandet Marinbasen och i synnerhet Sjöinformationsbataljonen. Ett förslag som kraftfullt kommer att påverka möjligheterna för sjöbevakningen m.m. att verka H24 med bibehållen nivå. Ett förslag som direkt skulle påverka Försvarsmaktens möjlighet till att lösa en huvuduppgift - övervakning av territoriet. Nu kommer man enligt uppgift tack och lov aldrig acceptera en sådan konsekvens. Men för att lösa det problemet måste rader istället strykas på annat håll, vilket direkt påverkar andra områden.

Jag vill ånyo påpeka att ovanstående är arbetshypoteser som figurerat och inget är i dag beslutat! Vad avser konsekvenser för övriga delar av Försvarsmakten överlåter jag till någon annan att diskutera.

Jag tycker det är oerhört olyckligt att inte Försvarsmakten centralt eller för den delen lokalt är mer öppna runt detta arbete. Att "inte oroa personalen" är ett tunt argument. Personalen i Försvarsmakten är inte korkade. Mer öppenhet runt RB5/FM Org 18 hade framför allt kunnat bidra till ökad förståelse för konsekvenserna av beslutet hos våra politiker. Inte ens media har förstått innebörden, och därmed inte heller allmänheten.

Jag har även noterat att försvarspolitiker ur regeringen konsekvent vägrar att en kommentera RB5 något jag anser är ytterst oansvarigt. Ett beslut som detta måste man som företrädare för regeringen i försvarsfrågor kunna stå för och debattera.

Det rimmar väldigt dåligt att regeringen i ena andetaget säger att man vill ÖKA försvarsförmågan med anledning av omvärldsutvecklingen genom att köpa ny materiel och tillföra mer pengar (regeringen löfte om 5,5 miljarder) - men samtidigt låta RB5 ligga kvar.  Det är oseriöst, sänker försvarsförmågan och reducerar kraftigt möjligheterna för Försvarsmakten att växa!

Sprid budskapet om RB5 och dess konsekvenser i alla forum du kan och ställ frågor om detta beslut till våra politiker. Det är det enda sättet att fä våra politiker att förstå - innan det är för sent!

Försvarspolitisk baksmälla

Det finns anledning att påminna om en sak och upplysa om en annan, i efterdyningarna av gårdagens Alliansbesked om försvaret:

Från höger råder nu en illa dold förtjusning över att oppositionen inte har ett gemensamt förslag och framförhandlad ekonomi. Det kan därmed vara lämpligt att minnas hur det var innan regeringsskiftet, när man värderar kritiken mot att det inte finns något färdigt och gemensamt oppositionsförslag om försvaret.

Man kan naturligtvis se det som ett stort misslyckande och en bristande konsumentupplysning – jag är såklart själv skräckblandat nyfiken på hur tex en S+MP-överenskommelse hade sett ut – men faktum är att man isåfall har högre förväntningar på oppositionen än på den sittande regeringen. De borgerliga partierna lämnade nämligen aldrig någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Nej de förhandlade inte fram någon gemensam försvars- och säkerhetspolitik alls. Inte ens 100 dagar efter valet, enligt fd försvarsminister Sten Tolgfors som skrev om saken på DN-debatt:

”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Det andra jag i egenskap av tidigare försvarsberedare kan upplysa om, är att en tingens ordning med presskonferenser om färdiga paket några veckor innan rapportlämning – utan att det diskuterats i beredningen – definitivt INTE underlättar breda överenskommelser. Att bjuda in någon till att ha det höga nöjet att ansluta sig, är naturligtvis bara ett hån. Men nu har man valt detta och därmed öppnat för en hantering som blir väldigt svår att vrida tillbaka. Hur ska man någonsin kunna kritisera oppositionen om de gör samma sak? Det kan man inte. Därmed är de förtroliga och prövande samtalens tid i beredningen förbi. Detta är regeringens ansvar och man är svaret skyldig när det gäller hur man avser arbeta fram brett förankrade försvarsbeslut framöver.

Jag vet inte vilken modell som är optimal, men beredningens funktion måste nu stöpas om – eller så kan den helt enkelt skrotas. I den värsta av världar blir gårdagen stilbildande (oavsett regering efter valet), nämligen partiledare som redovisar åtgärder i miljonklassen på en skruv- och mutternivå som de inte har en aning om, medan partiernas experter försöker göra sitt jobb från läktaren och hålla samtalsklimatet över fryspunkten.

Säg mig: Vem vill vara försvarspolitiker i fortsättningen?

Rädda det som räddas kan!



Vissa saker verkar vara helt fantastiskt svårt att komma till rätta med för vår sittande regering. Försvar och säkerhet är det statliga utgiftsområde som regeringen misshandlat värsta av alla under hela sin tid vid makten! Vi vet genom Anders Pihlblads eminenta bok om Moderaterna (som då precis hade blivit "nya") att de tillsammans med Alliansvännerna gick till val redan 2006 med den dolda agendan att minska försvarsanslaget. Detta har lagt grunden till det mycket prekära läge Försvarsmakten befinner sig i år 2014. Det bärande regeringspartiet har konsekvent under sina år vid makten - utan att skämmas - hävdat att man har genomfört stora satsningar på försvaret. Men nu ska man istället för att bara "satsa" istället genomföra "storsatsningar" på försvaret genom att föreslå ett förstärkt försvarsanslag. Detta skall kvällens inlägg avhandla.




Jag vill inleda inlägget med att påvisa en i sammanhanget mycket märklig paradox. Bilden här ovan visar Alliansens besked till Sverige, svenskarna och övriga politiker. Man har i enighet i dag beslutat att försvaret behöver EXAKT 5,5 miljarder i ökat anslag om tio år. Man vet även att försvarsanslaget behöver ökas med EXAKT 380 miljoner under 2015 och EXAKT 495 miljoner under 2016 osv.

Det är dock en sanning med modifikation eftersom Anders Borg med vänner bara för någon månad sedan beslutade om en reducering om -31 miljoner 2015 och därefter -100 miljoner årligen från 2016 på försvaret som måste subtraheras från summorna här ovan för att det ska bli rätt och riktigt. Men oaktat denna "reduceringssatsning" så har man i dag den 22 april 2014 fastställt EXAKT vilka summor som behövs under den kommande tioårsperioden.

Då ställer sig vän av ordning den självklara frågan... Vad ska vi ha en försvarsberedning till när Alliansens företrädare till synes verkar ha en betydligt bättre putsad spåkula?

Jag tycker uppriktigt sagt lite synd om fru Widegren och hennes brokiga skara av försvarsberedare som sedan den 15 september 2012 i olika steg har arbetat med att analysera och ta fram ett förslag över blockgränserna (nåja, det har väl enligt uppgift gått så där) som ska ge svaret på vilket försvar Sverige behöver efter 2015 med tillhörande finansieringsförslag. Beredningen fick dessutom extra tid för sitt arbete med anledningen av Rysslands aggressioner i Ukraina. Men detta har uppenbart varit helt onödigt!

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren skrev på twitter om försvarsberedningens arbete i höstas efter att debatten gått på högvarv avseende regeringens (under-)finansiering av försvaret. Det Cecilia Widegren då skrev var klokt och helt rätt! Det handlade den gången inte om att "Europa är säkrare än på länge och att Rysslands vänder sig österut" eller något annat klavertramp. Så här skrev Widegren i oktober 2013.



Här har således regeringen kört över en parlamentariskt sammansatt försvarsberedning. Man har fullständigt gett själva f-n i tågordningen analys - uppgift - utgift och på egen hand uppfunnit siffror baserat på vad anser att man kan frigöra från andra verksamheter och inte baserat på Försvarsmaktens behov för att skapa ett trovärdigt försvar givet det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.

Anledningen till att regeringen i dag släppte sin kanske största försvarspolitiska nyhet sedan man tillträdde 2006 - knappt en månad innan försvarsberedningens rapport - bedömer jag baseras helt och hållet på att försvarsfrågan blivit ett alldeles för stort och problematiskt ok att bära inför valet i höst. Det har dessutom accelererat efter händelser som "ryska påsken" och Putins strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim. Detta har ytterligare förstärkts av de senaste årens debatt och pricken över i (eller rättare sagt stinkbomben som kastade in) var riksrevisionens slutrapport. Det gick inte längre att blunda från att man misskött försvaret under hela sin tid i regeringsställning.

Jag hävdade för någon vecka sedan att Moderaterna sannolikt tappat väljare i storleksordningen av minst en hel procent baserat på en katastrofal försvarspolitik. Jag tror att den insikten kommit i fatt regeringen i sjätte timmen.

Angående att regeringen förekommer försvarsberedningens arbete kommenteras i dag så här av Peter Hultqvist (s).
Regeringen försöker fjärrstyra försvarsberedningen. Vill man nå breda politiska uppgörelser måste man förankra förslagen och prata med varandra. Men det verkar inte vara så Karin Enström jobbar.

Man kan även notera att regeringens förslag sträcker sig över hela 2,5 mandatperioder! Det finns med andra ord inget i dag som tyder på att det blir Alliansen som kommer att sitta i regeringsställning under den kommande mandatperioden efter höstens val, och bortom den vet vi ännu mindre. Full finansiering uppnås enligt förslaget först 2023, d.v.s. om tio år! Det är med andra ord inte förmåga "här och nu" som skapas utan istället "förmåga någon gång i en avlägsen framtid". Det rimmar i mina öron dåligt med tanke på vad som händer "här och nu". Detta är något man inte kan bortse från.


Men till det positiva i detta sammanhang hör ändå att regeringen trots den mycket anmärkningsvärda tågordningen nu bryter åtta år av "satsningar" som försvagat och utarmat försvaret, och som nu faktiskt ser ut att bli till skarpa satsningar som i framtiden gör att försvaret kan börja komma i kapp med underskottet på personal, övning och materielanskaffning som pågått alldeles för länge.

Regeringen vill äntligen höja försvarsanslaget med summor som ligger över de årliga kostnadsökningarna. Tidigare har "satsningarna" ätits upp av just kostnadsökningar i kombination med stora materielprojekt så som anskaffning av JAS 39 som ska tas "inom ram" vilket i praktiken inneburit årliga redcueringar trots de s.k. "satsningarna".

Men nu står vi alltså inför det faktum att Alliansen har kommit överens mellan de fyra partierna och vill således öka försvarsanslaget med miljardbelopp. Gott så!

Men hur ser då ut i faktiska siffror? Se bilden här nedan för regeringens finansieringsförslag (klicka för större bild).


Inlägget blir inte längre än så här denna kväll. I morgon avser jag fortsätta att kommentera detaljerna i regeringens förslag till åtgärder. Där finns många positiva detaljer främst avseende bemanning och övning. Men mer om detta under morgondagen.

För  övrigt så har även Folk & Försvar I dag arrangerat ett mycket passande seminarium som avhandlade riksrevisionens rapportserie om försvaret. Som nämnt tidigare så är ju resultatet i rapporterna inte särskilt smickrande för regeringen. Vid seminariet deltog förutom riksrevisorn även Jan Salestrand, Torbjörn Björlund och som utsänd brandman att försöka släcka de värsta bränderna hade man från Moderaternas sida skickat fram Johan Forssell som i frågestunden fick bekänna färg.

Det mest intressanta var nog att riksrevisorn indirekt antydde ett mått av ministerstyre av myndigheten då man anser att regeringen detaljstyr Försvarsmakten i vissa frågor samtidigt som styrningen är otydlig inom vissa. En mycket dålig kombination med andra ord.

Slut för i dag. I morgon avser jag som sagt att kommentera innehållet i regeringens förslag mer i detalj tillsammans med vad som nu krävs av oppositionen.

För övrigt anser jag att RB 5 måste hävas!


Bloggar: WisemanRolf K NilssonBrixski, Maria von Betzeen, Cornucopia, Sjätte mannen, James Mashiri, Statsmannen

Media: DN, SvD, 2, 3, 4AB (Lena Mellin), SVT (Presskonferens), SVT, TV42, 3, DI

Regeringen: Presskonferens

Skilda världar!



Något som passerat relativt obemärkt förbi så här i påsktider är en debattartikel på SvD Brännpunkt från gårdagen signerat moderaten, riksdagsledamoten och försvarsberedaren Hans Wallmark. I dag publicerade också Mikael Holmström en ny artikel med anledningen av årsdagen för den mindre angenäma ryska påsken. De båda artiklarna tar sitt avstamp i helt skilda världar när det gäller uppfattningen om Sveriges försvar.    

Wallmarks artikel i SvD påminner lite i retoriken om det från barndomen klassiska sandlådeuttrycket "men du då.." Med andra ord - det finns säkert någon annan som är kanske är sämre än du själv. I det här fallet kampen om att inte få sistaplatsen och därmed bli "sämst i klassen". Artikeln bygger på den numera klassiska moderata tesen att jämföra Alliansens anslagsnivåer för försvaret med Socialdemokraterna för att sedan - helt riktigt - hävda att de tilltänkta regeringskamraterna Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill sänka denna nivå ytterligare och därför framställa Alliansen som det regeringsalternativ som "satsar på försvaret".

Det vore givetvis mer klädsamt om moderata debattörer fokuserade på sin egen politik och därmed såg till att reda ut den egna soppan och det prekära läget som primärt Moderaterna satt Försvarsmakten i under snart åtta års vanstyre av försvarspolitiken. I stället väljer Moderaterna att gå i opposition mot oppositionen.

Wallmark radar upp många fina uttryck om vad försvaret borde vara, men som tyvärr inte alls avspeglas i det egna partiets försvarspolitik. Jag törs nog därför påstå att beskrivningarna därför inte alls känns igen av alla de som jobbar dagligen med dessa frågor och ska utföra hantverket att skapa ett starkt försvar. Här är ett axplock av vad Wallmark framför om försvaret i sin artikel (min fetstil).
Sverige ska ha ett starkt försvar med hög beredskap och modern materiel som kan möta eventuella kriser och konflikter. Vi behöver en bred politisk uppgörelse om försvaret som håller över tid, med partier som är beredda att betala vad det kostar och axla det ansvar som krävs.
Moderaterna har under sina åtta år vid rodret haft alla möjligheter att åstadkomma exakt det som Hans Wallmark skriver. I stället har det ofinansierade materielberget växt sig så stort att det snart inte är praktiskt möjligt att realisera. Det handlar nu om summor över 50 miljarder. Även Försvarsmaktens organisationen har minskat rejält sedan 2006 och ska nu också krympa ytterligare med anledning av FM Org 18 vilket kommer att få katastrofala följder för möjligheten att åstadkomma ett operativt relevant försvar. Inte nog med detta, Försvarsmakten har aldrig övat så lite som man gör nu med anledning av underfinansieringen. Bara i år så finns det 144 miljoner mindre för förbanden att öva för jämfört med föregående år, vilket inte riktigt framkommer i debattartikeln. Wallmark skriver vidare att...
Peter Hultqvist (S) kallade det senaste tillskottet till försvaret för ”en puts i marginalen”. Det har dock inte följts av mer pengar!

Nej det är helt riktigt, det är bekymmersamt att Socialdemokraterna fortfarande inte har visat på att man vill lösa försvarets problem genom att i sin skuggbudget öka anslaget. Man har förvisso deklarerat att man först vill se utfallet av försvarsberedningens arbete innan man delger någon ny anslagsnivå, vilket det kan finas viss logik runt. Men i grunden håller jag med Wallmark om detta.

Men hur är det då med det egna moderata partiet Hans Wallmark, har ni skjutit till något för att lösa det som du själv tar upp?

När sanningen kryper fram så är det faktiskt så att Ander Borg för bara någon månad sedan deklarerat en reducering på ca 100 miljoner årligen istället för några tillskott. I vårbudgeten som lades för några veckor sedan hade Alliansregeringen ett gyllene tillfälle att lösa ut problemet med att det inte finns tillräckligt med ekonomiska medel för att öva i rätt omfattning under innevarande år. Det gjorde man inte... Det blev noll kronor till Försvarsmakten i vårbudgetens korrigering. Inte ens en omfördelning från anslaget för internationella insatser verkställdes trots att allt pekar på ett stort underskridande av den posten - även i år. Pengar som går tillbaka till statskassan då de inte nyttjas.

Så Hans Wallmark, det känns onekligen som att du kastar sten i glashus med dina påståenden. Wallmark fortsätter sin debattartikel med följande...
I en tid när osäkerheten ökar är det viktigt att vi inte bara har en bred överenskommelse om innehållet i försvarspolitiken, vi måste också ha regeringsalternativ som är beredda att betala vad en höjd försvarsförmåga kostar. I dagsläget måste det konstateras att oppositionssidan saknar ett sådant alternativ.

Ja, Hans Wallmark. Är Alliansregeringen beredda att betala för detta då? Under åtta år har ni inte varit det, så vad är det som här och nu tyder på att ni är beredda att öka anslaget? Ni har ju under flera år sagt att ni redan har stärkt försvarsförmågan och att ni varje år har ökat försvarsanslaget. Men tyvärr är alla utom Moderaterna väldigt upplysta och medvetna om att dessa satsningar inte ens har kompenserat de årliga kostnadsökningarna inom myndigheten vilket inneburit att den rörliga delen för varje år har reducerats. I år reducerades den som sagt med 144 miljoner. Nästa stycke i Wallmarks text blir därför mycket talande. Skillnaden mellan Moderaterna uppfattning av verkligheten och den verkliga verkligheten är i vissa avseenden enorm.
Alliansregeringen har de senaste åren börjat tillföra mer resurser till försvaret, såväl när det gäller materiel som personal. Sammanlagt är det fråga om cirka 6,5 miljarder extra över en tioårsperiod. Det finns dessutom tydliga öppningar för att vi är beredda att skjuta till ytterligare medel, förutsatt att det går att ordna inom ramen för en ansvarsfull finansiering.

Som sagt, de tillskott som har skett har inte ens kompenserat årliga kostnadsökningar, och än mindre den beslutade anskaffningen av JAS 39E som till största del får tas inom ram... Det lilla tillägget på slutet i Wallmarks text bör inte får gå obemärkt förbi. "förutsatt att det går att ordna inom ramen för en ansvarsfull finansiering".

Här är det alldeles uppenbart att försvaret INTE är ett prioriterat politikområde för Moderaterna, trots det mycket oroväckande omvärldsläget som Wallmark inleder sin artikel med att beskriva på ett alldeles utmärkt sätt. Om man menar allvar med försvarspolitiken så handlar det om att prioritera. Att prioritera innebär att man tvingas att välja bort eller reducera något annat. Det verkar uppenbart inte som man är beredd att prioritera försvaret när detta lilla tillägg till texten tillfogas. Det känns mer som ett sätta att kunna friskriva sig från att tvingas stå upp för innehållet i artikeln.

Vi ser även i Wallmarks text att ÖB:s debattartikel som publicerades tidigare i veckan verkligen föll Moderaterna i smaken. Den citerades tidigare av Cecilia Widegren, något som Sjätte mannen uppmärksammade. Nu har den även citerats av Hans Wallmark...
Överbefälhavare Sverker Göranson har den senaste tiden både på debattplats (senast i gårdagens SvD) såväl som i Ekots lördagsintervju understrukit vikten av att försvarsreformen fullföljs.

Hans Wallmark avslutar sin artikel med följande rader.
Det är en ny tid vi befinner oss i och det kräver att rätt konklusioner dras. Sverige behöver en bred uppgörelse kring försvaret med partier som också är beredda att ta det ekonomiska ansvar som behövs. 
I dag kan tydliga skillnader i synen på pengar till försvaret märkas mellan S å ena sidan och V och MP å den andra. Kommer Stefan Löfven och Socialdemokraterna kunna förlika sig med V och MP kring ett gemensamt alternativ ifråga om politik och finansiering inom ett av de viktigaste områdena för en regering: Sveriges försvar.

Om Hans Wallmark menar allvar med det hans skriver - på riktigt, och då inte bara retoriskt i en debattartikel, uttryckt i den interna kretsen av Moderater där man faktiskt tror att man satsar på försvaret, eller för den delen i den politiska debatten, så är det riktigt bra!

Det Hans Wallmark beskriver i sin debattartikel är helt nödvändigt för att starta återuppbyggandet av vårt försvar. Men hur mycket av det som skrivs av Hans Wallmark är en beskrivning av den alternativa nymoderata verkligheten kontra sanna sanningar som kommer att förverkligas? Det vet vi inte, men vi vet hur det har sett ut under åtta år. Därför blir det lite svårt att ta en debattartikel som denna på allvar.

Som alternativ till detta så bör man definitivt läsa Mikael Holmströms artiklar från dagen i SvD där han bl.a. har besökt NATO:s incidentbereskap i Baltikum och även ger sin syn på den förda försvarspolitikens realiteter. Det förhåller sig på det sättet att Holmströms artikel stämmer betydligt bättre överens med den verklighet som de flesta av oss utanför det politiska rummet uppfattar i vår vardag.

Holmström lyfter också det politiska spel i försvarsberedningen som Hans Wallmark är en del av. Jag väljer att citera delar av Holmströms text här nedan som också får avsluta detta inlägg. Jag hoppas för allt i världen att Hans Wallmarks beskrivningar i den egna debattartikeln även kommer att avspegla sig i försvarsberedningens rapport, något som Wallmarks själv har alla möjligheter att påverka i rätt riktning!
Beredningen är splittrad. S, FP, KD och SD vill ha hårdare skrivningar om de ryska rustningarna. Mot dem står M, C, V och MP som ser de andra som alarmistiska. Till slut enas partierna om en kompromiss: hotbilden mot Sverige har inte blivit värre, men däremot är läget mer osäkert jämfört med 2007. Om den ryska upprustningen ska lyckas sägs vara ”osäkert”. 
– Vi lägger den där alarmismen, de hårda rubrikerna och den hårda tonen vid sidan för att göra en långsiktig analys för Sverige, förklarar Cecilia Widegren sedan betänkandet presenterats den 31 maj. 
Vi sitter på en bänk vid Rosenbads pressrum. Hon ser många problem i Ryssland, men dit räknar Widegren inte Rysslands upprustning. 
– Jag har själv varit i Ryssland tre gånger de senaste månaderna. Jag har pratat med utrikes- ministern, jag har pratat med människorättsaktivister, träffat soldater och militärer och officerare. Alltså: i dag när militärerna får mat – och lön – är de ju glada. Det fick de ju inte för några år sedan. 
Ja, men det kanske omvärlden av andra skäl har anledning att oroa sig för? 
– Nej. Alltså, det finns ju i dag inte någon hotbild ifrån Ryssland. 
Nej, mot Sverige, men man kan ju tänka sig en regional kris där Baltikum och Östersjöområdet berörs? 
– Nej. Men vi har sagt att under överskådlig tid, fem–tio år, är det inte det vi ser i vårt närområde. svarar Cecilia Widegren. 
När jag lyssnar på Widegrens resonemang kommer jag att tänka på en vän som är försvarsanställd och som brukar sucka över dagens politiker: ”den naiva generationen”.

Försvarsberedningens rapport – En urvattnad kompromiss eller startskottet för en återtagning av försvarsförmåga?



Inför utgivningen av det senaste numret av Kungliga Örlogsmannasällskapets (KÖMS) tidskrift i sjöväsendet (TiS) fick jag erbjudandet att skriva en artikel och ge min syn på sakernas tillstånd inför försvarsberedningens rapport. Sagt och gjort, i senaste numret (nummer 1 2014) som ramlade ner i brevlådorna tidigare i veckan finns min artikel publicerad. Jag väljer att återpublicera den här på bloggen så att ni som ännu inte är prenumeranter får möjlighet att läsa och kommentera. För övrigt så rekommenderar jag alla att prenumerera på tidskriften för enbart 250:-årligen. Här finns många läsvärda artiklar.

/ Skipper
-------------------------------


Vår omvärld förändras snabbt. Ryssland har genom ett oerhört välplanerat strategiskt överfall annekterat hela Krim som man nu anser är en del av Ryssland. Detta utan att avlossa ett enda skott. Exakt hur den fortsatta utvecklingen kommer att se ut kan nog ingen förutspå. För svenskt vidkommande så har försvarsberedningen med anledning av denna utveckling fått förlängd tid på sig att slutföra sin rapport till regeringen som nu ska överlämnas den 15 maj. Ett och ett halvt års politiskt arbete som syftar till att förbereda ett nytt försvarsbeslut är därmed snart till ända. Detta försvarsbeslut kommer att bli helt avgörande för försvarets framtid och kommer på ett betydligt mer avgörande sätt än tidigare påverka svensk framtida säkerhet. Varför det förhåller sig så ska jag i den här artikeln försöka belysa genom att ta avstampet i det aktuella läget i Försvarsmakten.


För den som har läst sin militärteori så är treenigheten ett bekant begrepp. Här menar Carl von Clausewitz att kriget måste förstås som en aktivitet som involverar tre delar som är helt beroende av varandra. Kriget kräver stöd från folket. Det kräver den politiska maktens tydliga motiv, och det kräver att militärenaccepterar uppgiften att strida. En treenighet som i teorin var mer tillämpbar under 1800-talet, men som fortfarande symboliserar faktorer för att ”kriget” ska fungera.

Om man analyserar den ena av Clausewitz tre avgörande delar, den strikt militära, så kan man lätt identifiera och skapa en ny underliggande treenighet av de faktorer som krävs för att ett försvar ska fungera och anses vara stridsdugligt. Dessa tre är Personal – ett fungerande försvar kräver rätt mängd personal med rätt utbildning. Materiel – utan rätt materiel i tillräcklig numerär så är försvaret ej operativt relevant. Övning – Om inte ett försvar får möjlighet att öva sin personal och materiel så kommer någon försvarsförmåga inte att åstadkommas.

Clausewitz poäng med treenighetsteorin är att om man tar bort något av de tre benen så menar han att kriget ej kommer att fungera. I min egenkonstruerade underliggande treenighet hävdar jag på samma sätt att vårt försvar inte kommer att fungera utan att de tre delarna – personal, materiel och övning harmoniserar med varandra.

Med denna militära treenighet för ögonen så kan vi idag konstatera att Sveriges försvar har omfattande problem! Det värsta i sammanhanget är att det inte bara är ett av dessa tre avgörande områden som felar. Försvarsmakten har stora problem inom alla dessa tre områden - samtidigt.

Den primära orsaken till dessa problem är en omfattande underfinansiering av försvaret, något som tillåtits pågå under så pass lång tid att effekterna nu börjar bli så svåra att försvarsförmågan kan ifrågasättas. Försvaret befinner sig till synes mitt i en pågående systemkollaps som bara kan hävas om mycket kraftfulla politiska åtgärder vidtas, och det måste ske nu. Av den anledningen kommer försvarsberedningens rapport och det påföljande försvarsbeslutet under 2015 bli helt avgörande för framtiden. Men hur står det då till med den militära treenigheten omfattande personal, materiel och övningar? Är det verkligen så problematiskt som inledningen målar upp?


Personalfrågan

Försvarsminister Karin Enström framhäver ofta personalreformens förträfflighet och deklarerar gärna att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs”. Trots det så är personalproblematiken stor och kan primärt härledas till två huvudsakliga områden. Problemen med att rekrytera rätt och behålla personalen inom kategorin GSS är det ena. Det andra är att Försvarsmaktens organisation ständigt krymper, och fortsätter krympa genom politiska reduceringar som har sitt ursprung i en ständigt minskad försvarsekonomi.

Omsättningstakten inom kategorin GSS (Gruppbefäl, Soldater, Sjömän) är för hög. Dels beroende på avhopp under och efter genomförd GMU, men även personal i tjänst på förbanden slutar för tidigt. Man stannar helt enkelt inte i Försvarsmakten under så lång tid som systemet är konstruerat för och som de ekonomiska beräkningarna är baserade på. Detta framgår tydligt om man studerar Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 där det framgår att de årliga avgångarna från kategorin GSS/K är hela 20% årligen. Avhoppen medför även ökade kostnader. Tittar man på Försvarsmakten totalt så saknades vid årsskiftet ca hälften av alla GSS som ingår i insatsorganisationen. Detta är en stor anledning till att IO 14 inte på långa vägar är färdigbemannad. Prognosen på när organisationen kan vara intagen sträcker sig nu till någonstans runt 2023.

I samband med den senaste omstruktureringen 2012 ströks ett stort antal rader främst ur basorganisationen vilket innebär att man reducerade personal på skolor och inom stödverksamheten. Men reducerade man Försvarsmaktens uppgifter i samma omfattning? Svaret är nej, och det här innebär att problemet landar hos insatsförbanden som får fler bemanningsuppdrag istället för att basorganisationen fick behålla sina personalrader. Det innebär i praktiken att insatsförbanden dräneras på personal och att stolar gapar tomma. För en fartygsbesättning blir detta ohållbart i längden då en fartygschef sällan eller aldrig får möjlighet att öva hela sin besättning samtidigt. Förutsättningen för att uppnå hög stridsduglighet reduceras därmed avsevärt.

Ovanpå detta ska vi addera det senaste politiska katastrofbeslutet RB5 som Försvarsmakten erhöll förra året. Något som i Försvarsmakten benämns FM Org 18 och som innebär att regeringen tvingar Försvarsmakten att minska personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen. Officerare och specialistofficerare ska reduceras med 1 000-1200. Civilanställda reduceras med 550-750 och GSS reduceras med 500-700 befattningar. Totalt ska alltså 2050-2650 befattningar tas bort utan att uppgifterna reduceras. Ett uppdrag som ska vara slutfört innan 2019 och som får betraktas som omöjligt att genomföra utan att det kommer att få allvarliga konsekvenser för rikets försvarsförmåga. När försvarsministern då hävdar att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och att regeringen genom sin reform stärker försvarsförmågan så undrar åtminstone jag hur ekvationen går ihop?


Materielproblematiken

Den andra helt avgörande delen i den ”militära treenigheten” är försvarsmaterielen.  Utan materiel av rätt kvalité och i rätt omfattning kommer försvaret inte att fungera, det torde för TiS kompetenta läsekrets vara en självklarhet. Men så ser inte verkligheten ut, för även här kan vi återfinna stora problemområden, kanske ännu större än runt personalfrågan. Det ena och kanske det mest konkreta problemet är att det saknas materiel för att den av riksdag och regering beställda IO 14 ska kunna sättas upp och fungera. Det andra är att den konstanta reduceringen av försvarsanslaget leder till att numerären avseende kvalificerad materiel konstant minskar. Ett tredje handlar om försenade materielleveranser och förmågeglapp. För Marinen finns även ett fjärde problem som berör förhållandet till försvarsindustrin.

Det saknas i dag långt över 30 miljarder för att kunna förnya den allt mer åldrande försvarsmaterielen genom att antingen modifiera eller omsätta. Orsakerna till detta är flera. En orsak är att regeringen har beslutat om anskaffning av JAS 39E utan att skjuta till de pengar som krävs. I stället tvingas Försvarsmakten att omfördela inom materielanslaget vilket innebär att många planerade projekt får strykas eller reduceras. Under den kommande 10-årsperioden har FMV lagt utvecklingsbeställningar på Gripen E till SAAB på 13,2 miljarder. Tillkommer gör själva ombyggnadsarbetet av 60 stycken flygplan från version C till E som beräknas kosta ytterligare ca 47 miljarder. För detta skjuter regeringen till den i sammanhanget symboliska summan 220 miljoner per år under en tioårsperiod, totalt 2,2 miljarder. Alla kostnader som överskrider denna summa får alltså ”tas inom ram” och därmed uppstår katastrofala undanträngningseffekter som påverkar övrig materielanskaffning.

I dessa reduceringar har Marinen tagit mest stryk. Om man studerar Försvarsmaktens långsiktiga materielplan kan man konstatera att samtliga planerade marina nybyggnadsprojekt inte bara flyttats framåt, de har försvunnit helt och hållet vilket innebär att det fram till 2023 inte finns ett enda nybyggnadsprojekt kvar. Som exempel är både de planerade stödfartygen såväl som de planerade ytstridsfartygen nu helt strukna ur materielplanen. Fortsätter de så här är förutsättningarna för en Marin efter 2030 mycket dåliga!

Den andra delen av materielproblematiken har direkt koppling till den samlade försvarsförmågan. Det handlar om att numerären av kvalificerad materiel för strid mot en högteknologisk motståndare konstant sjunker på grund av politisk underfinansiering. Antalet stridsflygplan kommer att sjunka från nuvarande 100 till 60 i samband med övergången till JAS 39E. Antalet artilleripjäser har halverats, från 48 till 24 när man nu går från Haubits 77/B till Archer. Antalet stridsvagnar av typen Strv 122 Leopard kommer att minska från nuvarande 120 till enbart 42(!) i samband med regeringsbeslutad renovering. En renovering som dessutom ser ut att bli ytterligare reducerad då industriofferterna överstiger den befintliga kostnadsramen för projektet. Stridsfordon 90 går samma öde till mötes då maximalt 65% av den totala numerären kommer att renoveras. Detta är bara några exempel.

Att alla dessa projekt av regeringen har beskrivits som att man ”genomför stora satsningar på Försvarsmakten” är skrämmande! Numerären och därmed försvarsförmågan reduceras samtidigt som kostnaderna måste tas inom befintlig ram utan några ekonomiska tillskott. Jag hävdar att regeringen far med grov osanning runt sina så kallade satsningar.

Den tredje delen berör försenade materielprojekt. För Marinens del är förmågeglappet som uppstått inom ubåtsjakt det kanske mest påtagliga. Att sista ”pinget” från en svensk ubåtsjakthelikopter (Hkp 4) skedde 2005 och nästa ping från en fullt ut sjöoperativ svensk helikopter förhoppningsvis kommer att höras någon gång runt 2020 är mycket olyckligt för att inte tala om oansvarigt. Här har regeringen och Försvarsmakten ett delat ansvar att bära. I praktiken innebär det här inte bara att luftburen ubåtsjaktförmåga har gått om intet, det innebär även att våra egna ubåtar inte kommer att ha haft regelbunden tillgång till en kvalificerad motpart under cirka femton års tid. Vad detta innebär kan läsaren själv fundera över. 

Den fjärde delen som har drabbat Marinen är kopplat till stora problem med försvarsindustrin. Inte nog med att alla planerade marina nybyggnadsprojekt har fått stryka på foten så har även beslutade och finansierade sådana också hamnat i kläm. Att FMV sagt upp samarbetet med Kockums innebär att A26 nu är i farozonen. Det innebär även att den planerade halvtidsmodifieringen av två Gotlandsubåtar inte kan genomföras som planerat. Svensk ubåtsförmåga efter 2020 är därmed mycket osäker även om Saab kommit in som en ny spelare på planen. Att regeringen på grund av konflikten dessutom vägrar att lägga beställningar på modifiering och ombyggnad av korvetter, vedettbåtar och minröjningsfartyg påverkar även det den samlade marina försvarsförmågan i negativ riktning. I ett värsta scenario kommer den samlade styrkan av svenska ytstridsfartyg i en nära framtid att kunna sammanfattas till fem Visbykorvetter, samtliga utan kvalificerat robotluftvärn. En ohållbar och ovärdig situation!


Övnings- och finansieringsproblematiken

Som om inte ovanstående eländesbeskrivningar rörande personal och materiel vore nog så finns det även problem kopplat till finansieringen av förbandsanslaget och därmed möjligheten till fler och mer kvalificerade övningar.

De ekonomiska problemen måste vid det här laget anses vara klarlagda för alla berörda parter. Men sakernas tillstånd måste även fortsättningsvis beskrivas som de är – varken mer eller mindre. Här finns fortfarande en hel del att jobba på internt inom Försvarsmakten där fler chefer borde ta sitt ansvar och kliva fram och förklara det faktiska läget utan omskrivningar.

Även om regeringen i år skjutit till några hundra miljoner till förbandsanslaget, den omtalade ”putsen i marginalen” så räcker det inte på långa vägar. Detta beror på att kostnadsökningen för löner och annat överstiger ökningen av anslaget. Detta har för innevarande år inneburit att förbandens rörliga verksamhetsmedel avsett för övningar m.m. har reducerats med 144 miljoner jämfört med föregående år i stället för att öka. Vi ser därför att flera övningar under 2014 har fått strykas bort. Den här utvecklingen har ÖB Sverker Göranson sedan länge varnat för och konsekvenserna av en ständigt underfinansierad försvarsbudget blir nu väldigt påtagliga.

När Försvarsmakten nu lämnar in budgetunderlaget för 2015 till regeringen beskriver man det prekära läget så här.

Mot bakgrund av detta är konsekvenserna av prolongerade anslagsramar så omfattande för den operativa förmågan att det innebär att Försvarsmaktens uppgifter måste ses över. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga sker under en följd av år och får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

Sverige har i dag den lägsta försvarsbudgeten i Norden sett till andel av BNP. Vi är i dag nere på rekordlåga 1,15% medan de övriga länderna ligger på 1,4-1,5% en nivå som vi själva låg på innan nuvarande regering tillträdde 2006. I praktiken innebär det att anslaget har sjunkit med 3% under samma tidsperiod. Det brukar som bekant ofta talas om att regeringen satsar på försvaret. Ovanstående siffror vittnar dessvärre om något helt annat.

Ett första steg för att få försvaret på fötterna igen, vilket innebär att finansiera materielberget, lösa personalsituationen samt öva organisationen är att succesivt öka anslagsnivån i den takt Försvarsmakten kan omsätta den. Ett första delmål borde vara att återgå till den anslagsnivå som gällde 2006 d.v.s 1,4% av BNP. Detta skulle i praktiken innebära en anslagsökning om 9 miljarder jämfört med i dag.  Därefter måste en fortsatt översyn ske för att balansera svensk försvarsförmåga mot det säkerhetspolitiska läget.


Säkerhetspolitiskt läge och utveckling

Genom att ta med sig ovanstående tre omfattande problemområden när man tittar på den säkerhetspolitiska utvecklingen som nu sker, och där Ryssland är en stor aktör, så kan man inte bli annat än orolig.

När försvarsberedning lämnade ifrån sig omvärldsanalysen i juni 2013 Vägval i en globaliserad värld så slog beredningen fast att Rysslands konventionella militära förmåga ökar sedan länge från en låg nivå”. Den som följt den militära utvecklingen i Ryssland vet att begreppet låg nivå är mycket missvisande och bör i stället tillskrivas den som krävt att skrivningen ska finnas med i rapporten.

Att det är Ryssland som är den dimensionerande faktorn för svensk försvars- och säkerhetspolitik borde för alla vara en självklarhet. Ett sundhetstecken är dock att svenska politiker alldeles nyligen svängt i frågan och menar att försvaret ska byggas inifrån och ut, och att försvaret av Sverige börjar i Sverige jämfört med vad som deklarerades i samband med försvarsbeslutet 2004. Då började av någon outgrundlig anledning försvaret av Sverige i Afghanistan.

Krigsvetenskapsakademiens Johan Wiktorin, upphovsman till minnesramsan GUBBE har genom denna påvisat ett antal indikatorer som rimligtvis borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och korrigeringar av försvarspolitiken. GUBBE innefattar: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott mot CFE-avtalet, Beredskapsövningar och Ekonomiska hot. Allt kopplat till händelser och utveckling i Ryssland. Till denna minnesramsa skall det nu även tillfogas ett U för Ukraina och den ryska annekteringen av Krim. Således GUUBBE.

Inför det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 hade försvarsberedningen i sin andra rapport Säkerhet i samverkantagit fram det numera välkända ”lackmustestet”.
”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland."


Att Ryssland kort därefter gick in i Georgien har som bekant inte påverkat regeringens syn på Ryssland nämnvärt mer än att man enligt försvarsministern ”följer utvecklingen noga”. Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tog det hela ytterligare ett steg när hon efter en av försvarsberedningens resor till Ryssland skrev ”Samtal med ryska försvar- o utrikesministrar fortsätter; tydligt språk. Ryssland drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” Att detta var en felaktig bedömning är ingen underdrift med hänsyn till vad som nu händer i Ukraina.

Till detta skall läggas att även Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen redan innan Ryssland gick in i Ukraina, uttryckte stor oro över president Putins agerande. Under sitt tal vid säkerhetskonferensen i München för någon månad sedan menade han att Ryssland placerar ut offensiva kryssningsrobotar Iskander i Kaliningrad och att man beskriver Natos defensiva robotförsvar som ett hot mot Ryssland.


Rikets säkerhet i försvarsberedningens händer?

Något försvarsberedningen förhoppningsvis redan tagit ställning till är huruvida det ska krävas fler alarmerande omvärldsindikatorer för att en förändring i synsättet på svensk försvars- och säkerhetspolitik ska ske? Eller är det hela så enkelt att det trots allt, ånyo kommer att vara ekonomin som allenarådande får styra över Sveriges säkerhet? Ansvaret vilar just nu tungt på försvarsberedningens axlar.

Men hur ser då egentligen uppdraget från regeringen till försvarsberedningen ut, eller om man kokar ner det, från försvarsministern och moderaten Karin Enström till försvarsberedningens ordförande och moderaten Cecilia Widegren?

Försvarsberedningen ska analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009 … Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och eventuella konsekvenser för insatsorganisationen samt förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas … Vidare ska Försvarsberedningen redovisa konsekvenser av förslag inklusive bedömda kostnader och möjliga effektiviseringar och rationaliseringar i syfte att möta eventuella ökade kostnader.


Försvarsberedningen får således inte förutsättningslöst titta på vilket försvar Sverige verkligen behöver. Istället är styrningen att den inriktningen som beslutades 2009 ska fullföljas. Detta innebär begränsningar i hur arbetet kan bedrivas och vilka förslag som kan presenteras.  Dagens insatsorganisation är primärt dimensionerad för internationella insatser och inte försvaret av Sverige. Att pågående utveckling i Ukraina och Rysslands alltmer aggressiva förhållningssätt trots allt måste tillåtas påverka försvarsberedningens slutsatser borde vara självklart. Allt annat är ohållbart.

Att ÖB trots omvärldsutvecklingen vidhåller att den nuvarande organisationen IO 14 är operativt relevant förbättrar inte oddsen för att den nyvunna politiska viljan till förstärkningar ska hörsammas fullt ut. ÖB är, förvisso med all rätt, orolig för fortsatt underfinansiering om man ånyo ska förändra strukturen. Men ett försvar som primärt är en expeditionskår för mindre insatser utomlands kan omöjligt vara operativt relevant när läget i vårt omedelbara närområde nu försämras. I synnerhet inte när det kommer till vår egen förbandsnumerär och inte minst till logistiken.


Omedelbara åtgärder!

Det positiva i sammanhanget är som sagt att regeringsföreträdare i sitt uppvaknande med anledning av Rysslands agerande har öppnat upp för större anslagsförstärkningar. Det är givetvis positivt. Men man skulle även kunna vidta vissa omedelbara åtgärder för att lösa de mest akuta problemen.

Ett sådant måste vara att snarast upphäva RB5 och därmed FM Org 18. Att i dessa tider fortsätta reducera Försvarsmaktens personal är en katastrof och omöjliggör förutsättningar för att skapa en ökad försvarsförmåga jämfört med i dag. Ett annan omedelbar åtgärd borde vara ett beslut om att flytta pengar från anslaget för internationella insatser till förbandsverksamheten så att förbanden kan öva i den omfattning som krävs och således snabbare öka förmågan.  


Vilka åtgärder krävs då på längre sikt?

Trots begränsningar i försvarsberedningens uppdrag så får man ändå hoppas på att man ser på försvaret i ett större perspektiv än att enbart fullfölja tidigare inriktningsbeslut. Här bör ett starkt skalförsvar vara en ledstjärna för försvarsberedningen. Skalförsvarsidén syftar till att en motståndare inte ska få sätta sin fot på svensk mark utan hållas på avstånd och neutraliseras redan i luften eller på havet. Ett starkt skalförsvar har dessutom den stora fördelen att det fungerar krigsavhållande. Ett sådant skalförsvar måste omfatta en stark marin, ett starkt flygvapen och tillförsel av kvalificerat luftvärn i alla dess former.

För Marinens del måste tyngdpunkten ligga på ubåtsförmågan, en utökad numerär av mindre robotbestyckade ytstridsfartyg med ubåtsjaktförmåga samt återinförande av rörliga kustrobotbatterier med sjömålsbekämpande förmåga på stora avstånd. Sensorer för spaning och målinmätning är något man lätt glömmer bort varför fler helikoptrar måste göras sjöoperativa och dedikeras till Marinen. Numerären av flygburen radar (motsv ASC 890) måste även den utökas för att kunna bidra till att långräckviddiga sjömålsrobotar kan nyttjas optimalt. Detta sammantaget skulle skala upp den marina försvarsförmågan rejält. Även minröjningskapaciteten bör ökas för att kunna hålla vitala hamnar öppna.

I detta sammanhang måste man även nämna Gotland. Försvaret av Sveriges kanske mest strategiska område måste åtgärdas. Den primära anledningen är att en angripare inte ska kunna nyttja ön för att placera ut egna långräckviddiga vapensystem. Detta skulle omöjliggöra för Nato tillföra förstärkningar i Östersjön för skydd av ex. Polen och Baltikum. Gotland utgör en strategisk plats att basera långräckviddigt luftvärn, kryssningsrobotar samt sjömålsrobotar, därför är det Sverige som ska göra det och därmed omöjliggöra det för någon annan.


Sammanfattning

Det kan möjligen tyckas att beskrivningen av läget i Försvarsmakten målas i mörka färger. Men saken är den att om vi inte identifierar alla våra brister och är ärliga mot oss själva så kan vi heller aldrig komma till rätta med problemen. Men trots att det i dagsläget finns alltför få ljuspunkter i den nära framtiden finns fortfarande den viktigaste av alla förutsättningar – Försvarsmaktens personal, den kanske mest lojala kategorin av personal man kan finna! Det framgår till och med i det senaste budgetunderlaget där Försvarsmakten skriver ”Försvarsmakten löser ställda uppgifter nationellt och i insatsområdena med god kvalitet, mycket beroende på medarbetarnas
gedigna kunskaper och stora engagemang”.

Det finns fortfarande väldigt många som både vill och kan bidra till att få Försvarsmakten på fötter igen, men det kräver primärt att riksdag och regering gör sin hemläxa samt att försvarsberedningens rekommendationer taktar mot omvärldsläget.

Låt oss hoppas att försvarsberedningen har identifierat alla brister som nu måste åtgärdas och redovisar ett trovärdig finansieringsförslag för att lösa problemen. Låt oss även hoppas att ÖB och Försvarsmakten inser att IO 14 måste justeras. Tyvärr fick försvarsberedningen inte utreda ett medlemskap i Nato, men det är en annan given förutsättning för att skapa trovärdighet som förhoppningsvis utreds snarast i ett parallellspår.  

Trots det finns det ändå en uppenbar risk att försvarsberedningens rapport och rekommendationer kommer att bli en urvattnad kompromiss. Beredningens arbete präglas tyvärr av partipolitik. Objektiviteten riskerar därmed att bli inskränkt i en inte ringa omfattning trots att det finns ett antal experter med i beredningen. I slutändan är det de politiskt tillsatta ledamöterna som ska signera rapporten och i efterhand kunna hävda att man fått gehör för det egna partiets hjärtefrågor.

Trots ovanstående risk så får vi hoppas att beredningens ledamöter när allt kommer till kritan kastar partipolitiken åt sidan. Den här gången är slutrapporten alldeles för viktig för att präglas av partipolitik och kommer att bli helt central för vår framtida säkerhet. Försvarsberedningens ordförande har i samband med att frågor har ställts runt arbetet sagt att man arbetar efter devisen ”uppgift först, därefter utgift”. Regeringen kan inte fortsätta med att först ge en summa pengar och därefter se vilket försvar vi får. Den här gången måste tågordningen vara den omvända.


Den militära treenigheten kräver balans för att ett försvar ska fungera. Personal, materiel och övning är helt centralt för vår försvarsförmåga och här råder det i dag brister inom samtliga områden. Försvarsberedningen är det politiska organ som genom en klok rapport med tillhörande finansieringsförslag kan råda bot på dessa omfattande problem. Försvarsberedningen måste dessutom sätta in vårt försvar i en säkerhetspolitisk kontext där vi i dag ser en mycket oroande omvärldsutveckling och ett allt mer aggressivt Ryssland. Utöver detta måste en försvarsidé presenteras som ger oss ett trovärdigt försvar och därmed en trovärdig säkerhetspolitik. Låt oss därför hoppas på att rapporten blir vändpunkten och starten på en återuppbyggnad av svensk försvarsförmåga.

Försvarskonferens i Skaraborg

Har ägnat kvällen åt att titta på Försvarskonferensen som gick av stapeln i Skövde under de gångna två dagarna under professionell och handfast ledning av moderatorn Annika Nordgren Christensen. Se den i efterhand här.

Försvarsminister Karin Enström deltog, och gjorde i den första delen av anförandet ett mycket gott intryck, i synnerhet då hon gav sin syn på omvärldsutvecklingen och på läget i Ukraina. Bra! Men i den andra delen när hon skulle prata om reformen så trillade hon mycket olyckligt åter igen in i den nymoderata retoriken där alla så kallade "satsningar" redovisades in i minsta detalj från reduceringen av stridsvagnar till underhåll av stridsbåtar.

Det i särklass mest uppseendeväckande uttalandet från ministern måste ändå vara att hon på en konkret fråga uttryckte att RB5 (FM Org 18) som handlar om att Försvarsmakten anvisats att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen nu skulle vara förhandlingsbart(!?)

Detta kan jag med rätt så gott samvete säga, är INTE den värld Försvarsmakten lever i. Försvarsmakten är en myndighet om lyder order. Har regeringen anvisat en sak så fullföljer man det utan att obstruera oavsett konsekvenser. Om detta kan man tycka, men så fungerar en militär myndighet.

Jag tror Karin Enström inte riktigt tänkte på hur hon uttryckte sig. Eller har man bytt fot även här? Om så är fallet har man från regeringens sida möjligen insett att FM Org 18 är kraftfullt hindrande för att i närtid kunna ÖKA försvarsförmågan.

Titta även på frågestunden med försvarsberedningens ledamöter, även den mycket sevärd. Jag måste säga att Peter Hultqvist växer för varje gång jag ser och hör honom numera - sånär som när det kommer till frågan om NATO.


Förutom att se på försvarskonferensen så kan jag även rekommendera att se på programmet Rakt På i SVT där försvarsministern intervjuas av Mats Knutsson.


Övriga försvarsnyheter: FMAftonbladetNy Teknik

April april….



Sent i går kväll kom jag tack vare en påminnelse från Fredrik "Sjätte mannen" Antonsson på att det faktiskt var första april kommande dag. Ett snabbt bedömande och lite samverkan med kollegan Wiseman  renderade i det här försöket till aprilskämt som publicerades i morse.

Aprilskämt bör anspela på något aktuellt ämne som jag normalt sett brukar skriva om. Jag kom snabbt fram till att Östeuropa med Ukraina och Ryssland var en framgångsfaktor. Försvarsberedningen som är i slutskedet av sitt arbete en annan faktor. För att binda ihop detta använde jag en svensk i FN, Jan Eliasson samt moderaten Carl Bildt som efterträdde Eliasson på posten som utrikesminister.

Antydningen att det var ny spelare på banan med "djup kunskap om försvarsfrågor" anspelade givetvis på kollegan Wiseman som i dag deklarerade att han gett upp försvarsbloggandet och blivit nymoderat under devisen "If you can´t beat them, join them". Fantastisk fin blogglayout och presentationen WISEMAN, MODERAT är helt oslagbar.

Inget av det jag skrev är sant - om nu någon ens i efterhand tror det. Det var ett aprilskämt och inget annat. De flesta förstod nog det på en gång.

I Skövde... förstod man inte riktigt att det hela enbart var ett aprilskämt. På lokaltidningsredaktionen trodde man att det kanske faktiskt var "ett försök till illasinnad politisk ryktesspridning"... Läs hela artikeln på Skövde Nyheter här.


För övrigt så kan man väl säga att moderaterna hade lite taskig timing för dagens försvarspolitiska nyhet. 

När jag lyssnade på radion i morse och hörde att Karin Enström ville satsa på luftvärnet. Fler enheter, ett snabbare införande och finansieringen var inget problem -  den första april(!) Jag var tvungen att läsa artikeln på nätet och blev ånyo tveksam då reportern också hette Karin... Men det visade sig kanske att det trots det valda datumet att det stämmer, vilket är mycket bra och nödvändigt!

Men hur var det där med Widegrens försvarsberedning egentligen? Skulle inte beredningen analysera hur försvaret ska utvecklas och hur det ska finansieras för att redovisas i en bred uppgörelse den 15 maj? Carl Bildt lovar flera ubåtar, Fredrik Reinfeldt lovar mer pengar och Anders Borg har lovat luftvärn. Jan Björklund har till och med specificerat det till Patriot. Intressant minst sagt!


Även Riksrevisionen presenterar en ny rapport i dag den första april. Man har ganska huruvida försvarsreformen har varit tillräckligt finansierad?

Man har i rapporten föga förvånande kommit fram till att Försvarsmakten och regeringen har inte gjort tillräckligt för att se till att försvarets verksamhet i framtiden är planerad, beräknad och finansierad. Man pekar på att man framför allt måste hantera problemen inom materielförsörjningen – enligt Försvarsmakten saknas 30-50 miljarder kronor för anskaffning av materiel de närmaste tio åren.

I rapporten skriver man bland annat att..
– Regeringen måste nu fokusera på att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för att långsiktigt uppnå målen för omställningen av försvaret. Det är viktigt att rationaliseringarna balanseras så att försvaret även framöver kan göra insatser och lösa sina uppgifter, säger riksrevisor Jan Landahl.

Det här måste vara MYCKET SVIDANDE kritik mot alla nymoderater som vägrat erkänna för sig själva, för övriga Allianspartier, för oppositionspartier och för svenska folket att hela försvarsreformen är alldeles orimligt underfinansierad redan från första stund och att alla analyser och beräkningar av personalkostnader vid övergången från värnplikt till ett anställt yrkesförsvar var rena rama glädjekalkylerna.

Det känns befriande att vi nu har svart på vitt att det vi alla, förutom moderaterna, har vetat hela tiden även fastställts av självaste riksrevisionen. Det här är med största sannolikhet den formella vändpunkten nere på botten för svenska försvarspolitik. Nu kan det med andra ord bara bli bättre, och det måste gå snabbt. Omvärldsläget kräver dessutom det!

Riksrevisionen: ExpressenDN, SvD, MT, GPGP Ledare, SVT, Ny Teknik, RoD, DI, DO
Övrigt: SVT, SLA
Bloggar: Widegren

Ny ordförande i försvarsberedningen!

Strax efter midnatt kom uppgifter som gör gällande att Cecilia Widegren (m) lämnar uppdraget som försvarsberedningens ordförande med omedelbar verkan med anledning av att hennes tjänster och kompetens behövs bättre på annat håll.

Det är den pågående krisen i Östeuropa som är anledningen till det snabba beslutet om att kalla in Widegren som operativ chef för det nyupprättade specialkommandot som kommer att sättas upp inom ramen för OSSE med ett kraftfullt bakomliggande FN-mandat. Kommandot kommer att erhålla den mycket svåra uppgiften att observera de Ukrainska gränserna mot Ryssland och rapportera direkt till säkerhetsrådet och EU-parlamentet.

Det är vice generalsekreteraren i FN, svensken Jan Eliasson (s) som enligt uppgift har rekryterat Widegren efter snabb konsultation med Sveriges utrikesminister Carl Bildt. I pressmeddelandet säger Eliasson följande.
Det här uppdraget är ett av de viktigaste och kanske det mest krävande just nu. Därför har jag valt att gå över blockgränserna för att hitta rätt individ . Min kollega Carl Bildt hade bara ett namn på listan över individer han rekommenderade och det var Cecilia Widegren.
Jan Eliasson säger även att Widegrens erfarenhet efter alla besök och goda samtal i Ryssland  har varit en stark bidragande orsak till att man gjort det här valet.

Då kan ju vän av ordning fråga sig hur det ser ut för vår egen försvarsberedning? Att vi nu står utan ordförande bådar inte gott då tiden för att börja komma överens börjar rinna ut.

Det har enligt vissa källor, när frågan dök upp i slutet av förra veckan, talats om att partikollegan Johan Forsell skulle ta över ordförandeskapet då han driver samma linje som Widegren. Men de allra senaste uppgifterna gör gällande att det finns en helt ny spelare på banan med "djup kunskap om försvarsfrågor". Personen i fråga ska enligt uppgifter till bloggen fram till alldeles nyligen ha varit försvarsanställd.

Vi lever i föränderliga tider - minst sagt!


Kan svensk försvarspolitik liknas med en gammal Åsa-Nisse film?



Svensk försvarspolitik börjar närma sig nivån på en dålig Åsa-Nisse-film ackompanjerad av Sven Rünos fantastiska verk Knashults paradmarsch. Rysslands strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim verkar ha åstadkommit ett tillfälligt uppvaknande ur villfarelsen att den eviga freden är här för att stanna. En sekunden hävdar regeringsföreträdare  att vår försvarsförmåga är bättre än på väldigt länge och i nästa sekund hävdar företrädare för samma parti att det krävs substantiella anslagsförstärkningar. Knashults paradmarsch har aldrig passat bättre.

Som ni läsare kanske har märkt har inläggen den senaste tiden varit färre än vanligt. Faktum är att det var ÖB:s senaste uttalande som gjorde gällande att "IO 14 fortfarande är operativt relevant" som starkt har bidragit till den tappade sugen att föra försvarsdebatt. Men det var förhoppningsvis bara en tillfällig svacka. Efter flera års intensiv debatt om att försvaret i dag inte ens kan försvara Sverige i en vecka på en plats, och att Gotland av alla bedömare anses som strategiskt viktigt, så anser ÖB att ett försvar primärt dimensionerat för mindre insatser utomlands är relevant för att försvara Sverige med. Detta trots att de flesta bedömare med sakkunskap verkar vara överens om att försvaret borde stärkas på grund av en oroväckande omvärldsutveckling i vårt närområde som inte handlar att strida mot pirater och terrorister. Jag och många andra håller uppenbart inte med ÖB.

Jag blev uppriktigt sagt väldigt besviken på ÖB efter detta uttalande, i synnerhet då hans närmaste män i Försvarsmaktens högsta ledning efter att debatten om uttalandet gick igång har deklarerat att "ÖB kommer att stå fast vid detta". Jag har absolut förståelse för att ÖB i första hand vill se en finansiering av IO 14 där det i dag saknas 5 miljarder årligen för att förverkliga den beställda organisationen. Dessa pengar måste fram, men borde inte vissa justeringar ske? Borde exempelvis inte Marinen stärkas? Som bekant har samtliga marina materielprojekt strukits! Detta måste åtgärdas snarast och den marina numerären måste öka. Detta är bara ett exempel i raden av justeringar som borde göras.

Det finns en annan aspekt på det hela också. Det är möjligt att ÖB tror att han skyddar sin personal genom att stävja ytterligare förändringar, detta som ett led i att ta hand om det dåliga resultatet från FM VIND. Om så är fallet så tror jag han gör en felaktig bedömning. Min bild av läget är att Försvarsmaktens personal inte är särskilt oroliga för nya förändringar. Jag tror uppgivenheten som visar sig i FM VIND till stor del har sin grund i att man inte längre tror på Försvarsmakten som helhet och den försvarsförmåga som kan åstadkommas här och nu. Försvarsmaktens personal befinner sig mitt i verksamheten och har sedan länge synat de försvarspolitiska lögnerna om nivån på försvarsförmågan. Att göra justeringar för att öka försvarsförmågan skulle åstadkomma ökad trovärdighet och därmed anställd personal som återfår tron på systemet!


Ett trovärdigt försvar måste skapas, och det måste ske nu! Det duger således inte att vara nöjd med IO14. Inte ens om man lyckas vända upp och ned på Borg så att fem miljarder trillar ur han byxfickor så att det går att förverkliga den beställda organisationen.

Många tar uttalandet "inget försvarsbeslut har någonsin finansierats och genomförts" som intäkt för att fullfölja vägen mot IO 14. Att använda det argumentet för att inte korrigera nuvarande organisation är en farlig väg att gå. I tider då omvärldsläget försämras så måste man ha ett öppet sinne och vara lyhörd för att anpassa försvaret efter rådande läge. Det innebär inte att IO 14 måste skrotas helt och hållet. Majoriteten av krigsförbanden och materielen är operativt relevant. Det handlar om justeringar, i vissa fall omprioriteringar, men framför allt om att öka volymer från nuvarande demonstratornivå till en operativ tillräcklig nivå. Luftvärn i alla dess former, långräckviddiga sjömålsbekämpande system och sensorerer för spaning och målinmätning är det som borde få högsta prioritet. Det sistnämnda är en av de större bristförmågorna just nu som det sällan pratas om.


Om man lyssnar till de senaste utspelen från politisk nivå och sedan jämför med hur det har låtit de senaste åren så kan man nästan tro att det pågår en nyinspelning av Åsa-Nisse i kronans kläder. Bakvänd handläggning har varit gällande. Budget först - därefter uppgift. Detta trots att det handlar om statens viktigaste uppgift, att skapa säkerhet för den egna befolkningen. Man tar sig för pannan. 

För det var inte länge sedan Anders Borg stod på scenen i Almedalen och deklarerade att mångmiljardbelopp minsann skulle strykas från försvaret. I publiken satt hans försvarsminister Mikael Odenberg som ett frågetecken och fick informationen samtidigt som alla andra åhörare. Amatörmässigt skött i sak, och en amatörmässig hantering av försvar- och säkerhetspolitiken. I dag är det annat ljud i skällan, nu vill helt plötsligt både statsminister och finansminister öka anslagen.

För mindre än ett år stod Sveriges statsminister Reinfeldt inför en skolklass på Bromangymnasiet i Hudiksvall och sa att Sovjets militärmakt hade rostat sönder och att den militär upprustning i Ryssland sker från en mycket låg nivå. Han sade även att Ryssland varken har viljan eller förmågan att anfalla svensk terräng och hålla den.

Reinfeldt hade både rätt och fel. Viljan att anfalla Sverige är förhoppningsvis fortfarande låg, men bedömningen att Ryssland inte har viljan att anfalla och ta terräng var som Sten Tolgfors skulle sagt - "heeeelt fel". Strategiskt överfall på Ukraina och tagandet av terräng i form av hela Krim utan att avlossa ett enda skott tyder på att det finns en enorm och mycket respektingivande militär förmåga som är långt från sönderrostad. Hade Ryssland inte haft den militära förmågan hade Europa och USA vidtagit militära åtgärder likt i Irak, Afghanistan, Kosovo, Bosnien osv. Nu står vi inför fullbordat faktum och ett militärt ingripande i Ukraina är mer eller mindre omöjligt. Vem riskerar att starta tredje världskriget för att återbörda Krim till Ukraina där majoriteten av befolkningen ändå vill tillhöra Ryssland? Ingen!


Vi är många debattörer som länge hävdat och debatterat för att det inom det svenska försvaret måste finnas en hotbildsoberoende grundförmåga, en lägstanivå avseende försvarsförmåga. 

I stället har det experimenterats med ett nytt personalförsörjningssystem som aldrig ens från första början hade förutsättningarna för att lyckas, vilket många insatta individer försökte påvisa. Inte minst så gjorde brigadgeneralen och dåvarande personalchefen Bengt Axelsson detta utan gehör från varken ÖB eller regeringen. Reformen skulle genomföras till vilket pris som helst. Detta har inneburit att kostnaderna ökar lavinartat och därmed inneburit färre övningar, färre gångtimmar på fordon och fartyg och minskad flygtid. Så här kan vi givetvis inte fortsätta.


När vi nu nås av signaler att det finns indikationer på att Ryssland kommer att gå in i östra Ukraina och kanske ur ett svenskt perspektiv ännu mer allvarligt - att Moskva uttryckt oro för den ryskspråkiga minoriteten i Estland så börjar läget blir så pass allvarligt att omedelbara åtgärder måste till.

Att Ryssland bara nämner de baltiska staterna, och i det här falls särskilt Estland samtidigt som annekteringen av Krim har skett, och dessutom av liknande orsaker borde göra hela vår regering sömnlösa. Att sitta i båten och invänta en försvarsberedning och ett nytt försvarsbeslut 2015 är inte tillräckligt.

Wiseman skrev idag ett förslag på tre punkter där de två första går att åtgärda redan under kommande torsdags regeringssammanträde. Jag vill särskilt understryka vikten av att stoppa FM Org 18 samt tillse att förbanden kan öva. Det kan ske genom att låta riksdagen fatta beslut om att flytta pengar från  anslaget 1.2 internationella insatser till 1.1 förbandsversamhet. Att behålla personalrader och att öva befintliga förband är ett första steg.

Det kanske finns de som tror att Försvarsmakten sitter och planerar hur att stärka försvarsförmågan när det stormar i världen. Men så är det inte, för verkligheten innebär tyvärr på motsatsen. Det Försvarsmakten lägger den mesta tiden på just nu är tre saker, och alla tre inverkar negativt på försvarsförmågan. Hela Försvarsmakten är upptagna med att planera för reduceringar p.g.a. att man är ålagda att spara 500 miljoner då personalrader ska reduceras på samtliga förband. Det stärker inte försvarsförmågan. Det andra är att följa upp årets skrala ekonomi för att inte övertrassera budget. För Marinens del har det inneburit att man i ett tidigt skede exempelvis fått stryka deltagandet i den nyss avslutade Cold Response, och för höstens stora övning SWENEX finns det inte pengar. Den tredje faktorn som ger huvudbry är att man redan idag sitter och räknar på hur mycket övningsverksamhet som måste strykas för kommande år 2015. Det ser i dagsläget ännu värre ut än för innevarande år.

Det finns med andra ord ingen pågående planering för att kunna stärka försvarsförmågan. Allt går ut på att reducera och spara, vilket innebär sämre försvarsförmåga och färre övningar.


När då Karin Enström i dag fortsätter att mangla ut samma budskap som vanligt i en färsk artikel på SvD Brännpunkt om den förträffliga försvarspolitiken , jag då vet man inte om man ska gapskratta eller sätta sig ner och bara gråta.

Med bakgrund av att pengarna för övningsverksamheten i Försvarsmakten inte har ökat, utan istället minskat med 144 miljoner kronor jämfört med föregående år, något jag bevisat i ett tidigare inlägg under rubriken "När sanningen kryper fram" så framstår försvarsminister Enström som en träfigur med växande näsa.
Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar.

Det som nu sker i Försvarsmakten är en omfattande ambitionsökning med syfte att skapa ett modernt och tillgängligt försvar som stärker Sveriges försvarsförmåga.
Frågan man ställer sig är då vem som informerar försvarsministern. Är det Försvarsmaktens högsta ledning? Är det förbandschefer? Är det personalen vid förbanden vid ministerbesök? Om så är fallet så ljuger inte Karin Enström, då är det Försvarsmakten som ljuger.  Men jag vill inte tro att så är fallet. Jag hoppas att samtliga chefer och all personal i Försvarsmakten är uppriktigt och beskriver sakernas tillstånd som de är vid ministerbesök. Allt annat vore skamligt.


Men försvarsberedningen då, där är det väl ändå ordning och reda?

Nej, tyvärr inte. Cecilia Widegren (m) och Torbjörn Björlund (v) vill tydligen inte att situationen i Ukraina ska tas med i försvarsberedningens rapport. Trots att det var av just den anledningen som försvarsberedningen fick ytterligare 90 dagar av regeringen på sig för att färdigställa rapporten och för att kunna ta de senaste tidens händelser i Ukraina i beaktande. Widegren menar att beredningens förra rapport om Ukraina är tillräckligt bra....

Folkpartiets Allan Widman är av en helt annan uppfattning.
– Det vore tjänstefel av en försvarsberedning att inte uppmärksamma och problematisera det som nu händer i Ukraina, betonar han.
Läser man i dag Expressen så stärks bilden av att vi beskådar en gammal Åsa-Nissefilm. Det är enligt Expressen kaos i försvarsberedningen. Kaos är väl förmodligen en kvällstidningsrubrik, men jag har svårt att tro att citaten inte skulle vara äkta.
En ledamot beskriver stämningen som usel och hävdar att ordföranden "besitter en ofattbar inkompetens". 
- Hon har fortfarande inte fattat att världen förändrats. Det är klackarna i backen bara.
En annan ledamot menar att Cecilia Widegren på gårdagens möte "lyckades få alla utom Miljöpartiet på dåligt humör".
I försvarsberedningen finns det alltså en samsyn mellan Moderaterna och Miljöpartiet om driver linjen att försvarsförmågan är tillräcklig och att några ökade försvarsanslag inte behövs, eller rättare sagt försvarsberedningens ordförande anser det. Man får ju för formens skull hoppas att alla tre moderater i beredningen är överens om detta....


Sammanfattningsvis så ser läget ut så här...

Ryssland tar en del av Ukraina genom ett strategiskt överfall. Nu finns det en även indikationer på att man går in i Östra Ukraina och Moskva har talat om ryska minoriteter i Estland.

ÖB anser trots ett kraftfullt försämrat omvärldsläge att IO 14 är operativt relevant trots att organisationen i första hand är dimensionerad för att skickas för att strida mot en okvalificerad fiende i tredje världen så som terrorister och pirater.

Försvarsministern deklarerar fortfarande att regeringen stärker försvaret och att man genomför mer kvalificerade övningar trots att sanningen är den omvända. Pengarna räcker inte och personalen ska reduceras.

Försvarsberedningen är oense om sakernas tillstånd och ordförande Widegren vill varken ta med läget i Ukraina i rapporten, och ännu mindre öka försvarsanslaget.

Finansministern och statsministern vill helt plötsligt till föra större summor till försvaret. Dessa båda herrar som så envetet reducerat och negligerat försvarsfrågan ända sedan man tillträdde 2006. Enligt SvD handlar det bara om att man ser en risk för att bli syndabockar.


Självklart ska vi vara glada över att det nu öppnas upp för förstärkningar av försvarsanslaget. Detta har vi efterfrågat under lång tid. Men processen och den politiska seriositeten i denna så viktiga fråga har en hel del övrigt att önska. Med detta för ögonen så är det kanske inte så konstigt att man ser vissa likheter i detta försvarspolitiska skådespel med en gammal dålig Åsa-Nissefilm?



Media:
SVT
SVT (Intervju med Anders Borg)
SVD1, 2, 3, 4, 5
Aftonbladet
Expressen

Bloggar:
Clas Arvidsson
Sjätte mannen
Cornucopia, 2

Ryskt angrepp på Ukraina – Dag 4

Nyhetsflödet från Ukraina är i skrivande stund enormt. Det är dessutom svårt att avgöra vad som är korrekt information just nu. Normalt sett brukar jag hinna med att bevaka och kommentera aktuella händelser, men just nu är det mer eller mindre omöjligt att hinna med. Då det finns andra som är bättre skickade att kommentera säkerhetspolitiken så kommer jag den närmaste tiden försöka inrikta mig på att försöka bevaka skeenden och utspel runt den svenska försvarspolitiken kopplat till vad som nu händer i Europa.

När Ukraina står på randen inför ett fullskaligt krig och Ryssland genomför ytterligare truppförflyttningar till Krim, samt flyttar trupp till Ukrainas östra gräns så börja våra svenska politiker att tänka om, och förhoppningsvis tänka rätt.

Men klokskapen är minst sagt ojämn. I går gjorde statsministern ett minst sagt olyckligt uttalande i media när han sa att "Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar". Något som kritiserades hårt av Wilhelm Agrell. I dag hade han blivit något klokare och öppnade även upp för att förstärka försvarsanslaget. 

Karin Enström säger i dag till media att det som nu sker måste påverka svensk försvars- och säkerhetspolitik och att regeringen nu är beredda att höja försvarsanslaget, men upprepade sig själv två gånger med orden att "regeringen redan har höjt anslaget två år i rad".

Men när nu regeringspartiet tillsammans med Centern och Folkpartiet öppnar upp för ökningar så är det socialdemokrater och Vänsterpartister som tvekar. Är det månde den stundande regeringsställningen som gör att man tvekar. Jonas Sjöstedt öppnade upp för ökningar, med tillägget "men inte just nu". Han ville vänta och se om läget blir värre. Ett ypperligt tecken på individer som inte förstår hur ett försvar fungerar och vilka ledtider som gäller mellan beslut om upprustning till dess att verklig försvarsförmåga uppnås. För att möta det som händer just nu på med en rimlig försvarsförmåga så hade det krävts att försvarsbeslutet 2004 aldrig hade ägt rum.

Även socialdemokraternas förmåga att förstå helheten verkar tyvärr vara begränsad. Riksdagsledamoten och ledamoten i försvarsutskottet samt försvarsberedningen Åsa Lindestam fördömer det som händer i Ukraina likt alla andra. Hon menar även att Sverige behöver stärka försvarsförmågan och att åtgärder behöver vidtas. Men hon är inte säker på att anslagen behöver ökas(!) Ekvationerna går inte ihop.

Allan Widman är tydlig likt Staffan Danielsson. Båda uttalar att anslagen måste öka och att man måste se över vad som nu krävs för att få ordning på den svenska försvarsförmågan. Även Peter Hultqvist verkar förstått situationen och de som förstått har samtliga en gemensam nämnare. De pekar alla på vikten av att säkerställa försvaret av Gotland.

För drygt ett år sedan skrev försvarsberedningens ordförande på twitter att "Europa är säkrare än på länge. Ryssland drar sig österut". Lite senare skrev samma ordförande att beredningens omvärldsanalys hyllas. Allt detta känns i dag väldigt främmande. Även om vi är några som under lång tid nu höjt ett varningens finger för Ryssland så hade nog inte ens vi i vår vildaste faktas kunnat föresälla oss att Ryssland under helgen militärt skulle gå in och ta över en stor del av Ukrainas territorium, närmare bestämt hela Krim.

Vad är den viktigaste slutsatsen att dra av detta då?

Det är som tidigare uttryckts här, att vi aldrig får stirra oss blinda på vad som utgör ett hot här och nu. Det som istället måste vara dimensionerande för vår eget försvar är den militära förmåga som finns i vårt närområde. I synnerhet om förmågan återfinns i länder utan ett demokratiskt och civiliserat synsätt på sin omgivning. Med en kraftfull militär förmåga kan viljan att använda den förändras över en natt och först vid detta tillfälle utgör den ett hot. Det är precis det här vi nu sett i Ukraina, och det är detta vi i framtiden kan komma att få se på ännu närmare håll. Av den anledningen måste vi nu se över svensk försvarsförmåga innan det är för sent. Det är nu eller aldrig som gäller.

Försvarsberedningen under ledning av Cecilia Widegren bör få ytterligare respit vad avser inlämningstiden. Detta då beredningens arbete med stor sannolikhet nu måste revideras mht helgens snabba utveckling. Försvarsberedningens rapport kommer att vara helt avgörande och måste därmed vara tillräckligt kvalitativ för att utgöra grunden för nya beslut.

I kväll blir det inte mer skrivet än så här.


Media: 
DI Ledare
SvD Brännpunkt (Wiseman)
SvD Kultur (Agrell)
Studio 1 (Enström + Odenberg)
P1 Morgon (Widman + Lindestam + Neretnieks)
TV4
TV4
TV4
SVT

Bloggar:
Wiseman
Försvar & Säkerhet
Jägarchefen
BrixSki

Att utreda eller att utredas, det är frågan?



Det här kommer att bli årets näst sista inlägg. Det sista inlägget kommer enligt traditionen på nyårsafton och blir som vanligt en exposé över det gångna försvarsåret. Det här inlägget blir en så kallad "spaning".  Jag ser nämligen ett mycket tydligt mönster framträda när man intar ett helikopterperspektiv och tittar på regeringens s.k. åtgärder för att hantera ett mycket problematiskt och hårt kritiserat politikområde. Jag vill därför efter min spaning tillskriva 2013 som "utredningarnas år". Genom att tillsätta en utredning kan man alltid tillfälligt friskriva sig från ansvar och hålla kritikerna på armlängds avstånd.



Kritiken mot regeringens sätt att hantera försvarsfrågan har som bekant varit massiv under det senaste året, och tyvärr har kritiken varit högst befogad. Tidigare var det enbart de närmast sörjande, d.v.s. försvarsmaktens personal samt pensionerade officerare som förstod hur illa ställt det var. Under året har delar av media börjat bevaka försvarsfrågan till följd av att delar av allmänheten och således flera politiker insett de omfattande bristerna och problemen med personalförsörjning, materielförsörjning tillsammans med ekonomin för den viktiga förbandsverksamheten.

Regeringen och försvarsdepartementet har istället "vidtagit åtgärder" genom  att initiera ett stort antal utredningar under året. Man kan konstatera att det är ett ovanligt stort antal utredningar som startats upp under året. Merparten av alla utredningar är förvisso nödvändiga och välkomna. Men det indikerar samtidigt att regeringen anser att det finns problem, något man sällan erkänner öppet. Mer vanligt är det att man från regeringens och moderaternas sida pekar på att försvarsreformen är mycket lyckad och den stärker försvarsförmågan. Man levererar ett budskap i ord och ett helt annat som således kan utläsas mellan raderna i antalet beordrade utredningar, direktiv och studier.

Här följer en kort exposé över de utredningar som försvarsdepartementet och försvarsminister Karin Enström har initierat under det gångna året.


Perspektivstudien (Januari)
Vid årsskiftet gav regeringen Försvarsmakten i uppdrag att genomföra en perspektivstudie (PerP). Uppdraget återfinns i regleringsbrevet för 2013 och redovisades så sent som i oktober för regeringen med perspektivet fram till 2030. En studie där Försvarsmakten för ovanlighetens skull (möjligen inte helt lyckat grepp) utgick från en prolongerad ekonomisk ram. Perspektivstudien gav vid hand att IO14 aldrig kommer att kunna uppnås och att det krävs förbandsnedläggningar och att förmågor måste plockas bort. Ett resultat som givetvis inte var smickrande för regeringen och något man fortfarande inte kommenterat i detalj.


Försvarsmaktens svar på RB7 (Februari)
I februari fick vi beskåda en mycket mycket upprörd försvarsminister Karin Enström när Försvarsmakten lämnade in sitt svar på regeringsbeslut 7. Enligt regeringen hade Försvarsmakten lämnat ifrån sig fel svar när man i detta underlag konstaterade att det kommer att krävas utökat anslag för att sätta upp och materielförsörja IO14. Karin Enström skriver följande rader när svaret kom in i stället för att ta Försvarsmaktens svar på allvar.
"Jag ser dock redan nu framför mig att det kommer att behövas förbättrad styrning av Försvarsmakten. Men jag vill idag slå fast två saker. Regeringen skapar ett modernt försvar för Sverige och vi är på rätt väg."
Som svar, och som ytterligare lök på laxen fick Försvarsmakten nu istället ett uppdrag i form av...


Regeringsbeslut 5 (Mars)
Det här blev regeringen svar på tal till Försvarsmakten. Direktivet var kort och gott att reducera 500 miljoner på personalkostnader årligen! Minska antalet heltidstjänstgörande officerare och civila samt att antalet kontinuerligt anställda soldater och sjömän (GSS/K) ska minskas rejält till förmån för fler tidvis tjänstgörande (GSS/K) som ska tjänstgöra 38 dagar/4 år. En kraftfull ambitionsminskning som inte på något sätt bidrar till ett mer "tillgängligt, användbart och flexibelt försvar". Detta beslut har sedermera utmynnat i det som nu benämns som FM Org 18. Med andra ord ytterligare en ambitionsreducering samtidigt som ordet "en-veckasförsvar" finns med på 2013 års nyordslista.


Försvarsmaterielutredningen (Maj)
Som ytterligare utfall efter Försvarsmaktens icke önskvärda svar på RB7 i februari så fattade regeringen i maj beslut om att tillsätta en särskild utredare för att se över hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel och anläggningar i Försvarsmakten. Utredningen ska föreslå hur regeringen kan skapa en tydligare koppling mellan försvarspolitiken och tillförseln av materiel till förbanden. Man vill med andra ord styra ännu mer över materielanskaffningen än vad man i dag redan gör. Utredningen ska redovisas den 31 mars 2014.


Försvarsberedningens fortsatta arbete (Juli)
Årets största, viktigaste och mest omfattande utredning är försvarsberedningens fortsatta arbete som nog inte behöver beskrivas närmare. Utredningen initierades av försvarsministern i juli. Detta efter att försvarsberedningen lämnat in den första delen (omvärldsanalysen) där Ryssland enligt beredningen rustar "från en låg nivå". Även denna rapport ska redovisas för regeringen 31 mars 2014.


Försvarsmaktens personalförsörjning (Oktober)
Någon månad senare var det så dags att initiera ytterligare en utredning. Nämligen den som ska föreslå hur Försvarsmaktens personalförsörjning bör utvecklas inom ramen för den försvarspolitiska inriktning som riksdagen beslutat. Syftet med utredningen är att bidra till en långsiktigt hållbar personalförsörjning av det militära försvaret. Här man man minst sagt tala om en baklängesmiddag. Att flera år i efterhand utreda hur det nya personalförsörjningssystemet ska kunna fungera är inget annat än att underkänna sig själv. Wiseman skrev tidigare i dag ett mycket läsvärt inlägg i ämnet. Det verkar onekligen som så att det var stora problem med att hitta en utredare som ville ta sig an uppgiften. Slutligen blev det Försvarsmaktens tidigare chefsjurist Stefan Ryding-Berg som erhöll uppdraget som ska slutredovisas i november 2014.


Internationella försvarssamarbeten (December)
Året avslutades (kanske) med att regeringen i dag initierade ytterligare en stor utredning som ska titta på Sveriges internationella försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU och med Nato. Utredningen ska ge förslag på hur dessa samarbeten kan utvecklas. Försvarsministern har utsett Tomas Bertelman för att genomföra översynen som ska redovisas 31 oktober 2014, d.v.s direkt efter nästa riksdagsval. Den här utredningen tolkas av många som ett första steg i att ytterligare närma sig NATO, något som är välkommet.



Övriga utedningar som försvarsministern initierat under året
Det finns ytterligare utredningar som initierats eller delredovisats under året. Luftförsvarsutredningen som ska utreda luftförsvaret bortom 2014, en i mina ögon obsolet utredning, delredovisades i december. En utredning om informationssäkerhet initierades även den av försvarsministern samma månad. Vi har även disciplinansvarsutredningen som ligger under försvarsministerns hägn som initierades i maj. Vi har den så kallade helikopterutredningen som handlar om Försvarsmaktens stöd med helikoptrar till polisen, och vi har fortsättningen på maritimutredningen där försvarsdepartementet uppdrar till myndigheterna att se över samverkan om statens maritima resurser. Utredningarna är många!


Sammanfattning
Utredningar är ofta av godo. Men enbart om regeringen vidtar de åtgärder som utredningen och rapporterna föreslår. Här råder erfarenhetsmässigt allt för ofta en för stor diskrepans. Man kan också fundera över vilka regeringens syften är med att tillsätta en så stor mängd utredningar under kort tid? Är det för att hålla kritiker på armlängds lucka och skapa handlingsfrihet, eller är det på grund av att man själv insett alla brister inom respektive utredningsområde trots den ihärdiga skönmålningen som gör gällande att allt är gott och går precis enligt plan?

Som av en händelse utreder nu regeringen allt inom försvaret på en och samma gång. Särskilt oroväckande är det att man samtidigt utreder alla avgörande delar för ett fungerande försvar. Personalförsörjning, materielförsörjning, internationella samarbeten och rikets långsiktiga försvars- och säkerhetspolitiska inriktning med tillhörande krav på  anslagsnivåer genom försvarsberedningens arbete. 



Anmärkning 1: Ibland utreds även den utredande myndigheten. Som bekant lämnade riksrevisionen för någon vecka sedan i från sig sin senaste rapport där man riktar skarp kritik mot hur regeringen styr Försvarsmakten och att det brister inom samtliga ovanstående viktiga faktorer som personal, materiel och långsiktig ekonomi. Vågar man hoppas på att det är den insikten i ett tidigare stadium som fått regeringen att initiera alla dessa utredningar, och att det är därför som försvarsministern inte har kommenterat riksrevisionens rapport närmare?  

Anmärkning 2: Jag noterar särskilt att regleringsbrevet för budgetåret 2014 avseende Försvarsmakten ännu ej utgivits trots att i stort sett alla andra regleringsbrev är utgivna. Förra året erhöll Försvarsmakten sitt regleringsbrev den 20 december. Man kan fundera över anledningen till förseningen för just detta område. I regleringsbrevet framgår bland annat vilka underlag för materielbeslut, så kallade regeringsärenden, som regeringen förväntar sig från Försvarsmakten under året. Dessa blir särskilt intressanta att bevaka under 2014.

Aldrig tidigare har skillnaden varit så stor mellan verklighet och dikt inom försvarspolitiken!

Rubriken syftar givetvis på skillnaden, eller rättare sagt den avgrundsdjupa klyfta som finns mellan hur försvarspolitikens regeringsföreträdare beskriver läget inom försvaret - jämfört med hur Försvarsmaktens personal upplever sin vardag. Det upplevs som ett hån, eller möjligen en idiotförklaring av tusentals försvarsanställda när ansvarig minister ständigt påstår att regeringen satsar på försvaret samtidigt som personalen vid förbanden i sin egen vardag upplever den raka motsatsen. Den bistra sanningen är att det helt enkelt inte finns pengar att bedriva den övningsverksamhet som krävs och än mindre att anskaffa nödvändig materiel. 

Jag har sagt det förut och säger det igen. Försvarsmakten är mitt uppe i en systemkollaps. Om detta råder inga tvivel längre. För att ta ett konkret exempel så framgår detta med all önskvärd tydlighet för alla som just nu ute på förbanden sitter och följer upp årets budget och samtidigt genomför beordrade reduceringar i budgeten för nästa års verksamhet, Allt från stora övningar till den lilla juktallriken (utan dryck) får ställas in. Det ser mörkt ut - riktigt mörkt - inför verksamhetsåret 2014.

Allt som går att skära ned på har också plockats bort. Resekostnader, deltagande i utbildningar och projektgrupper, övertidsarbete, inköp av kontormateriel m.m. Anställningsstopp för civila råder trots att förbanden har vakanser. Nu tittar man även på att skära bort delar av underhållskostnader för vissa förband och system, något som vi vet kommer att straffa sig i längden, men som måste göras då det helt enkelt saknas pengar. Allt i syfte att kunna frigöra pengar till kärnverksamheten, d.v.s att öva och utbilda våra krigsförband. Men inte ens detta går längre att genomföra i den omfattning som är nödvändig p.g.a. att försvarsanslaget inte räcker till!

Detta är på inget sätt något okänt fenomen inom Försvarsmakten. Reduceringar och utebliven materielanskaffning har tyvärr blivit vardag för alla försvarsanställda. Uppgivenheten och frustrationen gör sig påmind överallt.

Under lång tid har detta enbart behandlats som en intern fråga mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet då övriga delar av samhället inte brytt sig nämnvärt om försvarsfrågor och således har inte heller media brytt sig om att bevaka frågorna.

Av den anledningen har regeringen (läs Moderaterna) och ansvarig minister Karin Enström med sina anhängare Cecilia Widegren, Johan Forssell och Hans Wallmark kunnat fortsätta sin skönmålning av läget  där alla halveringar blir till satsningar och nödvändigt underhåll och livstidsförlängande åtgärder stärker försvarsförmågan. Här har försvarsutskottsledamoten Annicka Engblom(m) åtminstone haft insikten att i stället helt tystna och att ej fortsätta skönmåla försvarsfrågorna i den allmänna debatten. Jag hoppas att Annicka tar mod till sig och blir visselblåsaren inom partiet och den som slår näven i bordet och säger STOPP. Jag hoppas på en försvarspolitikens "Lex Annicka".

Skillnaden mellan den upplevda verkligheten inom Försvarsmakten och hur försvarsminister och moderaternas försvarspolitiska förerädare beskriver läget är nu enorm. Förtroendet är enligt min bedömning helt förbrukat och omöjligt att reparera.

Så sent som i slutet av förra veckan debatterades betänkandet 2013/14:FöU1 Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap, d.v.s. försvarets budget för 2014. Jag följde hela debatten fram till sen kväll och min bild av skillnaderna bekräftades ånyo.

Moderaterna hävdar å det bestämdaste att den mikroskopiska ökningen av förbandsanslaget ska åstadkomma underverk i förbandsverksamheten. Cecilia Widegren (m) sa följande (min fetstil).
Försvarsmaktens förmåga att attrahera kompetent personal är central för det framtida försvaret. Genom höjningen av förbandsanslaget får Försvarsmakten bättre möjligheter att rekrytera, utbilda och behålla personal, även den tidvis tjänstgörande. Försvarsmakten får även bättre och fler möjligheter att öva. Försvarets medarbetare är i dag det viktigaste som myndigheten har.
Här får vi svart på vitt att Cecilia Widegrens uppdiktade verklighet kontra den verkliga verkligheten är två vitt skilda saker. När Widegren talar om att Moderaternas höjning av förbandsanslaget om 200 miljoner under kommande år ska ge bättre möjligheter att öva så sitter Försvarsmakten och stryker bort verksamhet. För Marinens del har den ena av två nationella övningar (SWENEX 14-2) redan nu fått stryka på foten p.g.a. att det inte finns några pengar. Sedan tidigare har övningar som Cold Response (Nordnorge) och FOST (England) strukits bort efter de första reduceringarna. Flygvapnet och Armén brottas med samma problem. Vem felinformerar Cecilia Widegren? Eller väljer Cecilia Widegren att skapa sin egen sanning?

Försvarsminister Karin Enström står möjligen ännu längre från sanningen när hon helt iskallt hävdar att den minimala budgetökningen ska kunna "stärka Sveriges försvarsförmåga".
I budgetpropositionen för 2014 fortsätter alliansregeringen att satsa på det mer användbara och tillgängliga försvaret... Vi föreslår att anslaget redan nästa år ska öka med 200 miljoner och därefter gradvis öka till 500 miljoner 2017. Syftet med höjningen är att stärka Sveriges försvarsförmåga. Förstärkningen syftar till att rekrytera, utbilda och också att öka den sammanlagda övningsverksamheten avseende både kvantitet och kvalitet. Med årets ökning fortsätter regeringen att bygga ett modernt och starkt och användbart försvar
Men värst av allt blir det när försvarsminister Enström ska försvara och/eller förklara regeringsbeslut 5 (RB5) något som sedermera mynnade ut i FM Org 18 vilket i praktiken innebär att 500 miljoner ska sparas in på personalkostnader genom att man reducerar personal i hela Försvarsmakten. Man ska ännu en gång reducera antalet officerare, civilanställda och även minska antalet GSS/K. När ministern ska förklara RB5 så är det följande ord som ansvarig minister uttalar i riksdagens plenisal.
RB5 har beskrivits som en bantning, men det stämmer inte.
Två följdfunderingar runt detta. Får man verkligen deviera så kraftfullt från sanningen i riksdagen, och hur var det med alla uttalanden om att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs.....

Åter igen. Regeringens bild av läget kontra verkligheten är minst sagt "out of sync".

Lägger man på externa faktorer som omfattande militär upprustning i Ryssland tillsammans med politiska förskjutningar till ett mer auktoritärt och kontrollerande styre så förefaller regeringens förhållningssätt än mer märkligt. 

Utöver den ryska förmågeuppbyggnaden och anskaffning av ny materiel så rapporteras det nu även om att man placerar ut den ballistiska roboten Iskander (SS-26) i Kaliningrad. En robot med räckvidd på upp till 500km och som kan nå Gotland och södra Sverige vilket inkluderar flera militära basområden och anläggningar. Wiseman rapporterade i går även om att man ånyo stärker greppet om rysk media genom att lägga ner Rysslands röst och RIA m.fl. i syfte att "återupprätta en rättvis bild av Ryssland i alla länder".

Här hemma har debatten i den snäva kretsen om vårt försvar kontra Ryssland glädjande nog utvidgats något till att omfatta några fler än de närmast sörjande. I går skrev Per-Egon Johansson, strategikonsult, fd partisekreterare och statssekreterare och Dag Sundström, strategikonsult, vd i Poolia AB en mycket läsvärd debattartikel i DN om varför vi måste stärka försvaret av Gotland. Ett välbehövligt inlägg i debatten.

Till råga på allt så hade i dag även riksrevisionen mage att kritisera regeringens luftslott om det insatta insatsförsvaret som skulle vara så tillgängligt, användbart och flexibelt. Något man ständigt fört fram i debatten. I sin granskningsrapport som släpptes i dag tar riksrevisionen fram - kanske inte motorsågen så åtminstone bandsågen - och sågar det mesta vilket innebär att man helt enkelt lägger korten på bordet. Sannolikt till försvarsminister Karin Enströms stora förtret. I rapporten skriver riksrevisionen följande.
Försvarsmakten kommer varken idag eller de närmaste åren att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har beslutat. Det saknas både tillräckligt med personal och materiel.
Riksrevisionens beräkningar visar att det generellt finns brist på viktig materiel i insatsorganisationen, vilket begränsar möjligheterna att kunna genomföra flera och uthålliga insatser samtidigt som den nationella beredskapen upprätthålls.
 Regeringen har inte gett Försvarsmakten alla de förutsättningar som behövs för en effektiv insatsverksamhet. En ordentlig studie över vilka krav som ska gälla framöver måste göras, särskilt när det gäller insatsorganisationens utformning, bemanning och materielförsörjning,

Nu ska det bli mycket intressant att höra försvarsministerns kommentar till riksrevisionens rapport. Förmodligen instämmer man från jakobsgatan inte alls i det resultat som i dag presenterats. Wisemans analys av vad vår tidigare försvarsminister sannolikt skulle ha gjort är slående.

Hoppet står nu inte längre till att det moderatledda försvarsdepartementet ska ta sitt förnuft till fånga. Det tåget har gått, och det kommer med största sannolikhet att bli ett regeringsskifte, som tyvärr inte kommer att bidra till en klokare försvarspolitik med anledning av stödhjulen Vänsterpartiet och partiet som vill ha ett "icke-våldsförvar" - Miljöpartiet.

Det enda hoppet står nu till den pågående försvarsberedningen. Tar man från försvarsberedningens sida inte in alla parametrar som nu är kända så är det en ren skandal. Min bedömning är att arbetet kommer att rendera i att anslaget utökas med runt en miljard. Ett belopp som på papperet ser bra ut, men som tyvärr inte löser några problem då det skulle krävas avsevärt större summor för att få allt på rätt köl igen.

I morgon kommer jag att publicera ett mycket läsvärt gästinlägg med anledning av ovanstående problem. Ett inlägg med fokus på vad man kan förvänta sig av Försvarsmaktens högre chefer i tider som dessa när framtiden tyvärr enbart kan liknas vid ett stort svart hål.



Se hela budgetdebatten i ovanstående upptagning från riksdagen

Media: DN, DNSVT, SvD, SvDAB, AB Ledarkrönika, Exp
Riksrevisionen: Rapport

En debatt för närmast sörjande

Det är lätt hänt att man drabbas av tunnelseende när man intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Om man t.ex. har skaffat sig ett gediget Twitterflöde genom att följa personer med samma intresse inbillar man sig tillslut att debatten och diskussionen svallar hög i offentligheten. Och så tycker man ju gärna att det inte finns något viktigare eller mer intressant att ägna sig åt, och att det rimligen bara är en tidsfråga innan (infoga här valfri samhällsaktör eller medborgare) upptäcker detsamma. Det är värt att påminna sig om att så inte är fallet.

Reinfeldt har nyss avslutat sitt tal på Moderaternas stämma i Norrköping. Drygt 45 minuter och inte ett ord om försvaret. Och med risk för att jag missade något sades inget om försvar eller krishantering under gårdagens partiledardebatt heller. Ämnet lyser med sin frånvaro trots den krisstämning som omgärdar det, i alla fall i kretsen närmast sörjande. Folk och Försvar arrangerar aktuella och ambitiösa seminarier, frivilligorganisationer försöker synas och det blossar upp tomtebloss i medierna, som Ryska påsken eller gigantiska övningar i närområdet, men det blir inte så mycket mer av det och att försvaret eller krisberedskapen inte är en fråga för partipolitikens främsta företrädare illustrerar precis just detta. Frustrerade försvarsbloggare tycker man ropar för döva oron och det är rimligt att ställa sig en gemensam fråga: Har vi som är specialintresserade missförstått läget? Förmår vi inte lyfta oss ur våra gropar av snäva kunskaper eller fokusområden och se de stora perspektiv som beslutsfattare med uppgift att se helheten agerar utifrån? Förs debatten på fel sätt, eller med utgångspunkter som inte lyckas gripa tag om offentligheten? Är vi alltför för slutna i våra begrepp, förkortningar och blinkningar till varandra, på ett sätt som bara är avskräckande för den som har ett begynnande och ömtåligt intresse och som kanske närmar sig försvarsbloggar eller vågar sig in på ett seminarium med Krigsvetenskapsakademien? Eller så är det så som vi kanske ibland tror, att vi till skillnad från den ointresserade massan har skådat ljuset – men det hjälper å andra sidan inte ett dugg om så skulle vara fallet eftersom det ändå är andra som bestämmer.

skipper

Nåväl. Fram till dess att Försvarsberedningen lämnar sin nästa rapport i slutet av mars kommer partierna vara något försiktiga inför risken eller möjligheten att behöva göra upp och behöva backa från tidigare utfästelser. Men inom några områden kommer det puttra.

Det är lätt att förutse att FM Org 18 (dvs enkelt uttryckt konsekvenserna av den besparing om 500 mkr som regeringen ålagt Försvarsmakten vad gäller personalkostnader) ändå vållar mer debatt än komplicerade och mer långsiktiga strategiska övervägningar som ryms t.ex. i  den perspektivstudie som nyligen redovisades. Personalfrågor handlar om människor som arbetar på regementen och flottiljer och sprider naturligen oro men också engagemang på ett annat sätt även i vidare kretsar, som t.ex. kommunpolitiker med militär verksamhet inom sina kommungränser.  Klangbotten i försvarspolitiken är dock ganska grund, så länge som S och M i stora drag är överens om ekonomin. Socialdemokraterna kan inte åka landet runt och utlova att alla tjänster ska vara kvar och framhåller hellre andra delar av personalförsörjningen, som t.ex. sitt förslag om obligatorisk mönstring för alla (på nätet).

Försvarsdebatten förs dock inte enbart på bloggar. Sent igår var det nämligen dags att debattera försvarspolitik under den allmänpolitiska debatten, vilket är ett tillfälle för ledamöterna att tala i valfritt ämne under de tre dagar den pågår. Två (2) debattörer kände sig manade, nämligen Peter Hultqvist (S), Försvarsutskottets ordförande och Johan Forssell (M) som begärde replik.

Hultqvist inlägg handlade om försvarsindustrin och behovet av

(…) en långsiktig och samlad strategi för denna sektor (…) Det krävs ett samverkansprogram där samhälle, forskning, näringsliv och fack gemensamt försöker bidra till utveckling och konkurrenskraft. Sverige måste dessutom tydliggöra vilka vapensystem som är att räkna som nationella säkerhetsintressen och kan motiveras som detta inför EU.

Hultqvist ger exempel på vad det kan handla om, nämligen stridsflyget, undervattenssystemen, cyberförmåga, sensorer, krypto och telekrigsförmåga. Hultqvist nämner också att Finland, Frankrike, Italien och Norge arbetar med nationella strategier för sådant som kallas för säkerställande av försörjningstrygghet, strategisk autonomi och hur nationell industri ska utvecklas. Han tror sammanfattningsvis inte alls på en fri marknad och andra länders engagemang för konkorrensutsatt försvarsmateriel – han tror särskit inte på att Sverige ska gå i bräschen inom EU för detta – och här har vi således ett mer tydligt konfliktområde med regeringen, där det också verkar finnas en spänning inom regeringen, där FP nu – en smula otippat efter att ha följt deras politik på området – lite försiktigt uttrycker sympati för ett ökat statligt engagemang.

Johan Forssell begärde replik på Hultqvist, men inte för att prata om försvarsindustrin utan om S budgetmotion:

Jag skulle därför vilja fråga Peter Hultqvist: Om nu våra satsningar om ett antal hundra miljoner kronor är ”puts i marginalen”, hur skulle då Peter Hultqvist vilja beskriva sin egen satsning om 0 kronor?

Hultqvist svarar att han

(…) lägger 100 miljoner mer på förband och 100 miljoner mer på materiel än vad regeringen gör genom omfördelningar i budgeten.

och framhåller det pågående arbetet i Försvarsberedningen:

I mars kommer en rapport att läggas fram. Då hoppas jag på en bred politisk överenskommelse som så småningom också kan omfattas av ekonomiska konsekvenser (…) när vi är klara med Försvarsberedningen ska vi också börja ta ställning till hur den långsiktiga ekonomin ska se ut.

Jag tycker detta stärker tesen att det blir hårt att få ihop en majoritet som omfattar S och M i beredningen, och att försvarsindustripolitiken är det område i vilket perspektivplanen tydligast materialiseras.

PS. Apropå FM Org 18 ovan har Annicka Engbloms (M) uppröda blogginlägg nu fått genmäle genom Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten. Med all respekt för både Engblom och Lagersten: Till dessa nivåer når de inte riktigt vare sig det gäller formuleringskonst eller ilska. Här är en man som man inte vill ha emot sig. Och i avdelningen för mustiga texter som stimulerar tanken rekommenderar jag Torbjörn Kvist i Svensk Tidskrift: Sveriges beredskap är god.