Kategoriarkiv: Försvarsberedningen

Ente Ting fortskrider alltmedan indikatorerna lyser rött

Under gårdagen bekräftade president Trump att USA kommer att lämna INF-avtalet. Detta är ytterligare ett steg i den branta utförsbacke som den europeiska säkerhetsordningen befinner sig i. Det blir också ett ytterligare exempel på den svenska politiska oförmågan att agera på de säkerhetspolitiska indikatorer man tidigare satt upp för att signalera behov av att revidera den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Går man tillbaka till det senaste, dryga decenniets försvarsberedningsrapporter, ser man hur just nedrustnings- och verifikationsavtalen kontinuerligt lyfts fram som centrala för europisk säkerhet. Likväl kan man nu konstatera att samtliga dessa avtal sedan dess fallit eller satts ur spel. Än så länge finns t.ex. Open Skies kvar, men där har Ryssland flera gånger hindrat överflygningar och i USA har det också höjts röster om att lämna avtalet, där proponenterna ser avtalet som en svaghet.

Vilken konsekvens har då uppfyllnaden av Försvarsberedningens indikatorer fått i Sverige? Inte någon som motsvarar hur de beskrivits. 2015 fick Sverige ett nytt försvarsbeslut, till följd av Ryssland annektering av Krim och kriget i Ukraina. Utöver en bred politisk enighet om stora ord har resultaten låtit vänta på sig. Snart 4 år efter Krim och 10 år efter Georgienkriget, kvarstår en mängd av de brister i ”basplattan” som försvarsbeslutet skulle fokusera på att åtgärda. Den nationella ekonomiska ambitionen har fallit från 1,2 % till 1,0 % av BNP. Det kan jämföras med 1,8 % när president Putin tillträdde och såväl svenska politiker som alla andra var fulla av tillförsikt över hur Ryssland nu skulle närma sig det europeiska samarbetet. Jämför man organisation och relativ förmåga då respektive idag, ter sig resultatet än mer absurt givet omvärldssituationen.

Det är snart dags för nästa försvarsberedningsrapport inför den kommande försvarsbeslutsperioden 2021-2025. I denna kan man sannolikt inte annat än konstatera att det är mycket allvarligt att de berörda avtalen nu satts ur spel. Lika bra som försvarsberedningarna varit på att sätta upp indikatorer på förändrade säkerhetspolitiska lägen, lika bred har den politiska enigheten varit att inte fatta några beslut så länge dessa kostar. Den svenska försvarsreformen inleddes 2009, men resultaten är klena sett till tiden som funnits till förfogande. Orsaken är och förblir den närmast icke-existerande politiska viljan till finansiering.

Nu har vi återigen en ruptur i säkerhetsordningen, men denna gång möter vi den i Sverige med ett oklart parlamentariskt läge. Det finns en enighet om ökade försvarsanslag och framförallt en ökad försvarsförmåga, men den samlade viljan att fatta något beslut återfinns först för perioden bortom 2020. Situationen räddas i någon mån av de mycket långt gående försvarssamarbeten som Sverige inlett och utvecklat, men ett avtal är aldrig starkare än dess svagaste länk – viljan och möjligheten att agera. Beroendet av en välutvecklad egen försvarsförmåga kommer man aldrig runt.

Likt Sagan om Ringens ”Ente Ting”, står den svenska försvarspolitiken 11 år efter Georgienkriget fortsatt kvar i att ha konstaterat att något har hänt och att någon borde göra något. Det duger inte.


Läsrekommendationer:
Patrik Oksanen: "Låt inte långsam regeringsframryckning stjälpa Försvarsmakten"
Expressen om en budget i avvaktan på en ny regering

En betraktelse över den försvarspolitiska mandatperioden 2014-2018: Putin, pengar och personalförsörjning

Snart är det allmänna val. Det är dags att summera den försvarspolitiska mandatperioden, lära sig av vad som hände (och inte) och förbereda nästa.

Ni minns hur det började, 2014? Den nya regeringen hade ännu inte kommit på plats när en kränkning av svenskt luftrum genomfördes av en rote ryska SU 24 söder om Öland. Snart var det dessutom dags igen, men denna gång under ytan. Peter Hultqvist (S) var nytillträdd försvarsminister när Operation Örnen drog igång i Stockholms skärgård. Att statsministern, försvarsministern och överbefälhavaren stod tillsammans på en av presskonferenserna var en viktig markering både nationellt och internationellt, men det illustrerade också Hultqvists vilja att förbättra relationerna mellan Försvarsmakten och departementet – en ambition som även manifesterades genom det okonventionella tillika kloka valet av statssekreterare, dåvarande chefen för ledningsstaben och Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand.

På Helgandsholmen fick försvarsutskottet (FöU) en rad nya ledamöter och en ny ordförande i den mångårige försvarspolitikern Allan Widman (L), som intressant nog representerar ett parti som stått utanför försvarsöverenskommelser och samarbeten med regeringen under mandatperioden, vilket har skapat en intressant dynamik i relationerna mellan utskottet (eller i alla fall Widman) och regeringen.

Försvarsberedningen låg i träda efter en uppseendeväckande överlämning av sin rapport innan valet och någon ”försvarsgrupp” fanns ännu inte på kartan. Däremot hade en nymodighet uppstått, nämligen det säkerhetspolitiska råd som regeringen inrättade i samband med ubåtsjakten i skärgården och som då och då under perioden har väckt frågor kring bland annat sin funktion. Kansliet för krishantering hamnade på justitiedepartementet (Ju) istället för statsrådsberedningen och frågor om civilt försvar flyttades också, enkelt uttryckt, till Ju från försvarsdepartementet. Sedermera blev det ministerbyte då Morgan Johansson (S) blev både justitie- och inrikesminister i efterdyningarna av Transportstyrelseskandalen.

Hultqvist etablerade snabbt en popularitet som kom att bestå under perioden och som i sinom tid – det är ett år sedan nu – skulle rädda honom från den misstroendeförklaring som skördade Anders Ygeman. Han använde sig av sina erfarenheter som förutvarande ordförande i FöU, då han ofta kritiserade regeringen för att ”skönmåla” tillståndet i Försvarsmakten, och mejslade ut en linje som handlade om att välkomna klarspråk och rent allmänt låta folk förstå att han menade allvar med försvaret. Det gick hem i stugorna och i Försvarsmakten och stukade framförallt Moderaterna på ett sätt som höll i tills dess att de genom Hans Wallmark tog tag i försvarspolitiken (för att travestera en aktuell valslogan).

Fyra år går fort och Hultqvist hade ett försvarsbeslut att genomföra. Det kommande försvarsinriktningsbeslutet skulle fattas under våren 2015, för att omfatta åren 2016-2020. Förberedelsearbetet drogs igång och försvarsministern efterfrågade uppriktiga underlag från Försvarsmakten

– Jag vill ha en klar redovisning av tillståndet i det svenska försvaret. Har vi en realistisk bild av hur det ser ut i dag, då har vi också en plattform när vi ska gå vidare. Därför är det viktigt för att stämma av läget i Försvarsmakten: vad är våra styrkor och våra eventuella svagheter? Hur ser arvet ut efter den borgerliga regeringen? Det är viktigt att få en analys av plus och minus. (SvD 141017)

Genom Försvarsmaktens svar några månader senare tydliggjordes klyftan mellan resurser och inriktning. Försvarsmakten skrev bland annat i sitt underlag att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, menande myndigheten. Redovisningen var svårsmält och insatta anade konturerna av ett underlåtenhetsberg som skulle ta tid att klättra över, särskilt som förhoppningarna var höga på att politiken snabbt skulle komma till rätta med bristerna. Uttalanden från Hultqvist i sin tidigare oppositionsroll, om de borgerliga partiernas aviserade budgetökningar som ”puts i marginalen”, bidrog till förväntningarna.

Regeringsskiften erbjuder en möjlighet att byta inriktning och göra upp med tidigare beslut och hantering, men i försvarspolitiken är det ofta mycket långa processer mellan beslut och till exempel ett förbandssatt materielsystem. Detta i kombination med att de breda majoriteternas politik inom området innebär att de flesta har varit inblandade och därmed ansvariga för vad som varit, vilket har sina uppenbara fördelar men även innebär en hämmande effekt på omtag tills dess det etableras ett slags konsensus om att vända blad. Det medför i sin tur att man aldrig kan virvla in på försvarsdepartementet och vädra ut och idka fullständig barmarksplanering när en ny politisk ledning tar plats. Det så kallade ”arvet” antar många skepnader och lägger sordin på äventyrligheter (samt hejdar förvisso en och annan vansinnighet).

Hultqvists första försök att skapa en gemensam blid av tillståndet i Försvarsmakten kom att bli inledningen på den återkommande frågan under mandatperioden om hur stort glappet egentligen är mellan den försvarsmakt som är beställd och de resurser som följt med besluten? Att tränga in i försvarsekonomin – som närmast är utformad för att vara omöjlig att begripa – är det få som gör på ett grundligt sätt. Detsamma gäller spårbarhet mellan tillförda resurser och försvarseffekt. Allt mer är hemligt i Högkvarterets underlag, till exempel redovisningarna av personal i budgetunderlagen, vilket inte underlättar annat än spekulationer. Annat är mer självklart dolt, till exempel förmågan i krigsförbanden, men det gör det också svårt att utvärdera utvecklingen bakom högtidstal och retorik.

Från vad som kändes som en armkrok mellan försvarsdepartementet och Försvarsmakten i mandatperiodens början, har det varit tilltagande gnissel i relationerna. Enkelt uttryckt är politiken irriterad på myndighetens överplanering och ekonomiska underlag som snabbt anses obsoleta. Det spretar också allt mer mellan de önskvärda inriktningarna och ambitionerna för verksamhetens mer långsiktiga utveckling. Från Försvarsmakten brottas man å sin sida med att inrymmas i en prolongerad ekonomi – i avsaknad av nya besked – som innebär svåra hugg i verksamheten främst under 2019. Den offentliga bilden av satsningar på försvaret går inte ihop med hur det står till ute på förbandsnivå. Detta blir också en kommunikationsutmaning för ÖB, som är i stort behov av att rekrytera personal till en verksamhet som ska kännas allmänt pågång, utöver att hålla modet uppe i den befintliga organisationen. Då vill han inte fastna i en krisbild av verksamheten – samtidigt som det inte blir några större resurstillskott om bristerna inte blottas. Till detta kommer en intern balansgång som heter duga, mellan vad som kan uppfattas som skönmålning (och som omedelbart får alla stridslystna, fast på fel sätt), behov av goda relationer med politiken och budskap som väcker opinioner men som samtidigt riskerar skapa destruktiv vanmakt över bristernas omfattning. Lägg därtill att ÖB är en del av både det psykologiska försvaret – försvarsviljan – och tröskeleffekten gentemot främmande makt.

Hur ska man som myndighetschef få fram att det har skett ett generellt lyft jämfört med ett antal år sedan, att medarbetare som är hårt arbetstyngda uträttar stordåd som innebär att den operativa förmågan faktiskt höjs. Samtidigt som de som var med innan den stora svackan blir förbryllade över uttalanden om att vi är i god form jämfört med tidigare och omedelbart spritter till på grund av muskelminnen från skönmålningstiden. De som tillkommit efter Rysslands återtag konstaterar dessutom att förmågeklyftan ökar mellan oss och eventuella motståndare, eftersom de så att säga springer snabbare.

Sammanfattningsvis handlar det om att kombinera budskap om att i en jämförelse med oss själva det senaste decenniet, lite drygt, har det skett en uppryckning inom en rad områden, men att vi i jämförelse med andra halkar efter, trots det som i offentligheten måste uppfattas som samsyn om att satsa på försvaret.

Ett område som alla inblandade identifierar som avgörande framåt är personalförsörjningen. Peter Hultqvist intresserade sig för detta under sin tid som ordförande i FöU, både utifrån resultatet av rekryteringen och hans motvilja mot Alliansregeringens beslut att lägga plikten vilande. Han sade bland annat att en tryggad personalförsörjning över tiden är ”den enskilt viktigaste förutsättningen för att Försvarsmakten ska få en erforderlig operativ förmåga”. Den första åtgärden inom området, december 2014,  blev att fatta beslut om att åter börja kalla in krigsplacerad personal för repetitionsutbildning. Hultqvist hade ytterligare planer. Som bekant var ett av resultaten i den försvarsöverenskommelse som ledde fram till försvarsinriktningsbeslutet 2015 att se över personalförsörjningssystemet. Jag hade förmånen att leda den utredning som tillsattes och den 28 september 2016 lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning SOU:n En robust personalförsörjning av det militära försvaret till ministern. Redan den 2 mars 2017 beslöt regeringen, i enlighet med utredningens sportiga tidsplan, att totalförsvarspliktiga kvinnor och män ska vara skyldiga att genomgå mönstring och fullgöra grundutbildning med värnplikt. Skyldigheten att genomgå mönstring gällde därmed från 1 juli 2017 och skyldigheten att genomföra grundutbildning med värnplikt från och med den 1 januari 2018. Beslutet om att åter tillämpa plikten kommer vi att minnas från mandatperioden, men personalförsörjningsutredningen var bara en av flera utredningar och ett annat område som det har vänts stenar inom är materiel och logistik, vilket kommer göra beständiga avtryck i nästa försvarsinriktningsbeslut.

Tillbaka till hösten och vintern 2015. Under hösten lades Hultqvistdoktrinen en 1 oktober 2015 fick Sverige en ny överbefälhavare när Micael Bydén tog över efter Sverker Göranson, som lämnade efter sex år i hetluften (han reflekterade över sin tid som ÖB i ett samtal på Försvarspolitisk Arena i Almedalen samma år). För övrigt var det belysande för sakernas tillstånd att utrikesminister Wallström kallade upp ambassadör Tatarintsev för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenterades.

Den 10 december beslöt regeringen att Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och övriga berörda civila myndigheter skulle återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Det motiverades med ett försämrat omvärldsläge och de ökade osäkerheterna i närområdet. Beslutet kommer helt säkert att ses som en milstolpe när försvarspolitiken beforskas i framtiden.

Lite senare samma månad bjöd försvarsministern in de partier som stod bakom Försvarsberedningens rapport till samarbete kring kommande inriktningsproposition. Han sökte en bred majoritet. Under ledning av statssekreterare Salestrand arbetades fram en överenskommelse som även omfattade förstärkningar av försvarsekonomin. Den lade också grunden till den inriktningsproposition som riksdagen fattade beslut om i början av sommaren. En bred majoritet var således ett faktum, även om Liberalerna lämnade förhandlingarna, och sånär som på frågan om svenskt medlemskap i NATO (Centerpartiet ändrade uppfattning till förmån för alliansanslutning i september 2015) rådde det inte några större oenigheter kring Hultqvists huvudinriktningar: Att öka den svenska nationella militära förmågan, inklusive förstärkt militär närvaro på Gotland, att med utgångspunkt från en militärt alliansfri position fördjupa internationella samarbeten samt att bygga upp ett för tiden relevant totalförsvar.

I och med överenskommelsen såg en ny försvarspolitisk gruppering dagens ljus. I syfte att vårda aprilöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle en grupp, Försvarsgruppen, fortsättningsvis samråda om frågor som gällde överenskommelsen. Kristdemokraterna hoppade av samtalen i augusti 2017 på grund av försvarsekonomin och står nu vid sidan av L på en egen sida inom alliansen.

2016 kom ett nummer av Försvarets forum (05/2016) som fick ögonbrynen att höjas på olika håll, både internt och externt. I en intressant intervju med arméchef Engelbrektson, flygvapenchef Helgesson och marinchef Nykvist, elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet, sade arméchefen bland annat:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Och flygvapenchefen preciserade:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 2017 presenterade statsminister Stefan Löfven en lika efterlängtad som fördröjd nationell säkerhetsstrategi.  Vid konferensen meddelade också försvarsministern att han återstartar Försvarsberedningen och att beredningen skulle påbörja arbetet med att ta fram en försvars- och säkerhetspolitisk rapport till regeringen. Hultqvist berättade också att han hade utsett riksdagsledamoten och förre försvarsministern Björn von Sydow till ordförande, vilket togs emot positivt i alla läger. Försvarsberedningen inledde arbetet med rapporten Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 som presenterades strax före jul 2017. Den har utgjort en totalförsvarsbibel sedan dess. Innan dess (i augusti) kom dock regeringen överens med Moderaterna och Centerpartiet om ytterligare resurser till det militära- och civila försvaret (ytterligare 2,7 miljarder kronor per år 2018-2020). En annan sak vi minns under den hösten är såklart försvarsmaktsövningen Aurora 17.

Under våren 2018 var det stor fermitet i Totalförsvarssverige, bland annat med kunskapshöjande övningsverksamhet inom civilt försvar genom SAMÖ 2018. 2020 är det åter dags för försvarsmaktsövning, men då genomförs också för första gången på mycket länge en nationell totalförsvarsövning – något att se fram emot med skräckblandad förtjusning! Helt säkert har vi kommit en bit på vägen då. Resurser har tilldelats. Beslut har fattats och många människors gedigna arbete och engagemang- både på den civila och militära sidan – har bidragit till det trendbrott som (i vid mening) försvarsfrågan och motståndskraften har genomgått. Men återigen, förmågegapet ökar relativt vår omvärld och det kommer krävas mer resurser, mer utbildat folk samt spetskompetens i internationell konkurrens, inte minst inom informationssäkerhetsområdet, än vad de flesta partier både vill och hoppas.

Senast den 14 maj 2019 ska Försvarsberedningen lämna sin andra rapport inför försvarsinriktningsbeslutet 2020. Nästa regering och försvarsminister har att hantera förberedelserna och propositionsskrivandet, samt att få beslutet genom riksdagen. I beredningens anvisningar ingår att redovisa möjliga effektiviseringar och konsekvenserna av förslagen inklusive uppskattade kostnader samt föreslå hur dessa ska finansieras. Minnesgoda försvarsintresserade minns mantrat ”krona för krona” från svunna tider. En ny regering bör omedelbart skrota detta krav. Försvarsberedningen ska lägga fram vad man anser behövas och motivera varför. Det kan inte ankomma på beredningen att uppfinna nya inkomstkällor för att säkerställa sina förslag.

Innan jag övergår till några frågeställningar som blivande beslutsfattare inom försvarsområdet bör fundera över, tänkte jag damma av något som försvarsministern sade i sitt tal under  Sälenkonferensen 2016 och som känns sällsynt passande inför ett val:

En påminnelse till alla som nu bär ansvaret och ett budskap till eventuella framtida beslutsfattare i lokalen är: gör inga tvära kast inom försvarsmakten. Satsa på stabilitet och långsiktighet. Inse att världen kan förändras snabbt. Sol idag, kan vara mörker i morgon. Gör inte om tidigare misstag. Det går snabbt att rasera, men tar lång tid att bygga upp. Stå med fötterna på jorden!

Några frågor för en ny (eller nygammal) politisk ledning

  • Minns Hultqvist underlagsbeställning till Försvarsmakten i början av mandatperioden (se ovan). Försök uppnå en gemensam lägesbild med Försvarsmakten, inklusive myndighetens skarpa prioriteringsförslag inom ramen för den ekonomi man som försvarsminister bör ha fått mandat för av sin statsminister.
  • Om övningsverksamheten fortsatt ska sägas vara prioriterad och uttryckas som en signal till omvärlden om att vi tar försvarsförmågan på allvar (vilket sägs från politiskt håll), hur ska i så fall eventuellt inställd övningsverksamhet tolkas? Med andra ord: Säkerställ omedelbart pengar, även för 2019.
  • I Ryssland genomförs ett resolut arbete för att, slarvigt uttryckt, kunna koppla loss viktiga funktioner och system från internet. Det illustrerar indirekt den egna viljan och förmågan att kunna ställa till elände i samhällsviktiga verksamheter, vilket även har visat sig tex genom larm i USA om intrång inom energisektorn. Sverige måste ta något slags nationellt grepp om kompetensförsörjning inom våra vassaste förmågor. I det ingår att säkerställa spetsen inom informations- och underrättelseområdet. Det handlar utöver eget beslutsstöd om att ha valuta för den helt avgörande internationella ”byteshandeln” för inflytande och egna behov.
  • Den nationella säkerhetsstrategin: Ställningstagande till eventuell revidering och operationalisering del II.
  • Hur optimerar vi det svenska systemet för beslutsstöd (och beslut) i regeringskansliet? En central fråga (inte minst kopplat till totalförsvarsplanering, gråzon och att hantera högre konfliktnivåer etc.) är behovet av helhetsbild när det gäller risker, sårbarheter och hot. Det kommer aldrig finnas En Enda Allomfattande Lägesbild, men det kan inte heller vara så att alla stuprör ska leda direkt upp till statsminister. Att räkna med att man alltid kan haka på informationsflödenas hängrännor först när krisen är ett faktum är onödigt optimistiskt. Vid sidan av mer långsiktiga frågor om myndighetsreformer och så vidare, där bra material finns i Försvarsberedningens senaste rapport, måste nästa regering veta hur man vill säkerställa hantering av gråzon och högre konfliktnivåer här och nu.
  • Apropå skogsbränderna: MSB talar förtjänstfullt mycket öppet om hur myndigheten tänjde rejält på sitt nuvarande mandat. Det är intressant eftersom det rörde sig om en kris helt inom myndighetens traditionella ansvarsområde, utan några andra större samhällsstörningar – och framför allt utan de betydligt mer utmanande politiska dimensioner som ett mer eller mindre kvalificerat antagonistiskt angrepp skulle medföra. Med andra ord: Hur ska vi ha det med det geografiska ansvarsområdet på nationell nivå? Vad kan, och vad ska, delegeras till myndigheter?
  • Tre viktiga utredningar är pågång och kommer att levereras under kommande mandatperiod: Näringslivets roll i totalförsvaret, frågan om ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar samt ny myndighet för psykologiskt försvar (regeringen beslutar om kommittédirektiv för de två sistnämnda vid dagens regeringssammanträde). Nu gäller det att säkerställa att arbetet inom dessa områden fortsätter under utrednings- och remisstid, så att arbetet inte stannar av i osäkerhet om vad som komma skall.
  • Hur undviker vi att hamna i åtgärder och investeringar utifrån ”most preferred threat”, som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska behov och överläggningar i partiledarkretsen?
  • Hur stöttar politiken och hur effektuerar Försvarsmakten en organisation och en inställning hos alla berörda, som går från fredseffektivitet till att tillväxa (med allt vad det innebär, från frågor om infrastruktur till resurser och behov av delegerad makt)?
  • En försvarsminister vinner inga större opinionssegrar genom att kanalisera resurser till forskning och utveckling, men det ska man göra ändå. Punkt.
  • Allianspartierna är överens om att Sverige ska bli medlem av NATO. På motsatt sida står S, MP, V och SD. Hur kan man mejsla ut en minsta gemensam nämnare som anammar Finlands formuleringar om att det är en option? (Ja, det är en fråga för utrikesministern, också.)
  • Hur ska vi förhålla oss till begreppet det nya normaltillståndet? Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Detta och formuleringar om bedömt säkerhetspolitiskt läge m.m. måste samordnas bättre mellan företrädare för olika centrala verksamheter (läs: den strategiska kommunikationen måste skärpas upp).

Till sist. PJ Anders Linder skrev för några år sedan att Sverige, till skillnad från andra länder

valde att satsa på upphetsning istället för upprustning

Det är en beklämmande sann beskrivning av hur svensk offentlighet ofta fungerar i stort och hur politiken beter sig inom en rad områden. Inom försvarsområdet har upphetsningen lett till ett så kallat trendbrott, vilket vi ska vara glada för. Men det räcker inte. Det är inte vi själva som bestämmer om tröskeleffekten är tillräcklig. Vi kan däremot bestämma vilken motståndskraft och krigsduglighet som är rimlig att betala för, bygga upp och systematiskt arbeta oss fram till det.

År 2000 avsatte vi 1,8 % av BNP till försvaret, med den hotbild som rådde då. Nu är vi nere på cirka 1 % och har marinerat oss så grundligt i dessa nivåer att vi hissnar lite när det talas om belopp uppemot 8-10 miljarder om året för att få nuvarande ambitionsnivå finansierad  – i rådande säkerhetspolitiska läge.

Den gångna försvarspolitiska mandatperioden har präglats av Putin, pengadiskussioner och personalförsörjning. Mycket talar för att det även gäller 2018-2022. Min förhoppning är att kommande mandatperiod ska genomsyras av något som är mycket viktigt för att alla ambitioner och uppfordrande ord ska få genomslag i praktiken: Att vi går från fredsrationalitet till operativ effekt och motståndskraft i vårt sätt att tänka och agera.

Epilog

Denna text utger sig naturligtvis inte för att vara en heltäckande redogörelse för mandatperioden. En rad beslut och händelser saknas. Syftet är bara att ge en mycket övergripande bild av vad som hände och var vi befinner oss inför kommande fyraårsperiod.

Något litet om det försvarspolitiska läget i stort

Försvarsberedningen strävar vidare mot målet att lägga en slutrapport i maj 2019 och Försvarsgruppen (S, MP, C och M) håller ännu så länge ihop kring den senaste överenskommelsen från augusti 2017. De underlag och utredningar som hittills har lämnats – ett pärlband uppfordrande budskap från materielutredare Wahlberg, Försvarsmakten och MSB – ligger och pyr i bakgrunden. Årsrapport/årsöversikt/årsbok från FRA, MUST och Säkerhetspolisen bidrar till glöden och från politiskt håll har inte beskrivningen av den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet förändrats till det ljusare. Till detta kommer Försvarsberedningens senaste rapport, som omges av en känsla av brådska och pockar på beslut i närtid för att höja den samlade civila och militära motståndskraften. I efterdyningarna av den har dessutom MSB:s totalförsvarsövning SAMÖ 2018 gått av stapeln, omfattande centrala och regionala bevakningsansvariga myndigheter tillsammans med Försvarsmakten, Regeringskansliet, Riksdagsförvaltningen, Riksbanken, Lantmäteriet, SOS Alarm och Teracom AB – det är drygt 500 övande som gissningsvis har identifierat nya nödvändiga åtgärder för att kunna öka förmågan inom civilt försvar.

Nu är det 119 dagar kvar till valet. Totalförsvars-Sverige står på denna växande glödbädd och måste hoppa allt snabbare för att inte bränna sig under fötterna. De två partier som vet att de kan sitta med försvarsministerposten kommande mandatperiod, det vill säga S och M, präglas av det eventuella ansvaret – om än i varierade grad. Magnituden av behoven lägger sordin på utspelsviljan, i kombination med andra vallöften som ska finansieras, insikt om hur reformutrymmet ser ut framöver och fortsatt lågt tryck från allmänheten för rejäla totalförsvarstillskott. Partierna har redovisat sina ambitioner i stort och beroende på hur opinionsmätningarna utvecklar sig de kommande månaderna, kommer inte Moderaterna vilja blåsa upp orealistiska förväntningar på omedelbara och rikliga miljardregn efter ett eventuellt makttillträde – något som bekymrar KD och L mycket mindre – och inom S lär Hultqvist lyckas balansera mandatperioden ut.

I försvarsinriktningsbeslutet 2015 står det mantra som upprepats sedan dess:

Det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden 2016 t.o.m. 2020 är att öka den operativa förmågan i krigsförbanden och att säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret.

…men 2019 blir ett tungt år inom Försvarsmakten och det varnas olycksbådande från de inre leden. Jag vägrar tro att inte försvarsfrågor kommer upp i partiledardebatter och reportage inför valet, men det faktum att Försvarsberedningen består under valrörelsen och återupptar arbetet efteråt, innebär att alla som inte heter Jan Björklund eller Ebba Busch Thor kommer vilja säga en del om vad respektive parti vill, till exempel om resurstillskott, men sedan hänvisa det svåra till pågående beredningsarbete som man ”inte vill föregripa”.

Försvarsmaktsledningen har att överväga hur myndigheten ska kommunicera så att allvaret går fram med önskvärd tydlighet, utan att framkalla rekyler under en känslig valrörelse, samtidigt som man internt måste känna igen ledningens bild av läget då vetskapen om ett magert 2019 har trängt ut i organisationens kapillärer. Det behöver inte tilläggas att uppgiften är svår, men det sämsta alternativet är att huka under maskeringsnäten. Det underlättar till exempel inte en ny (eller nygammal) relation med en tillträdande försvarsminister som ofrånkomligen känner sig överrumplad om pausknappen har varit intryckt och hela ”sändningen” kommer efter tillträdet.

Det handlar dock långtifrån enbart om pengar. En annan brännande fråga gäller Försvarsmaktens utveckling och inriktning. Man ska inte förledas att tro att det enbart är en strid om resurser, utan i högsta grad en fråga om hur politiken får genomslag i Försvarsmakten. Det hänger dessutom ihop, då ingen försvarsminister kan argumentera med kraft mot sin finansminister om han eller hon inte känner sig säker på att det man argumenterar för och vill beställa, till slut levereras. Det blir tyvärr anekdotisk bevisföring som man bör behandla efter eget förstånd, men jag noterar en växande klyfta i samtal med båda sidor.

Det kommer bli ökade resurser till både civilt och militärt försvar efter valet. I bästa fall kan vi börja skönja måluppfyllelse vad gäller inriktningsbeslutet 2015, om än modifierat i några avseenden. Men det är cirka 711 dagar till dess att det ligger en ny försvarspolitisk inriktningsproposition för åren 2021-2025 på riksdagens bord. Innan dess har vi alltså val, regeringsbildning, budgetpropositioner för 2019 och 2020 – samt Försvarsberedningens slutrapport och myndigheternas underlag att se fram emot. Vad som helst kan hända. Försvarspolitikens processer är dock av det mer beständiga slaget.

För övrigt 1 är det intressant att det nu slutits en trilateral avsiktsförklaring om fördjupat samarbete (Statement of Intent, SOI) mellan USA, Sverige och Finland, innan dess att utredningen om eventuellt svenskt undertecknande av kärnvapenkonventionen är klar och politiskt hanterad. Antingen har signalen gått från S att det inte blir något svenskt undertecknande, oavsett utredningsresultat och vilken regering det blir i höst, eller så spelade det inte så stor roll för den amerikanska administrationen trots allt. Ett annat alternativ är såklart att USA nu har ett tydligt ess (läs: SOI) i rockärmen att vifta lite med, om det börjar luta åt svensk anslutning.

För övrigt 2 anser jag att public service ska arrangera en rejäl totalförsvarsdebatt inför valet. Allt annat är faktiskt orimligt. totalförsvar

Från luftvärn till personalförsörjning

Robotsystem 23 BAMSE. Foto: Saab
Orkar man inte läsa detta långa inlägg, så kan man hoppa direkt till sista stycket.

Under hösten blev det klart att FMV har fått klartecken att inleda förhandlingar med USA om en anskaffning av luftvärnsrobotsystemet MIM-104 Patriot som nytt medelräckviddigt luftvärn för Sverige. Valet har under några år stått emellan Patriot och det franska systemet SAMP/T. Det första har redan 30 år på nacken, men har utvecklats i flera steg under denna period, där Sverige sannolikt tittar på de senaste modellerna av robotar och ledningssystem. Det franska systemet är i princip helt nytt och har än så länge bara levererats i landversion till de franska och italienska försvaren, även om samma system redan finns på en rad olika örlogsfartyg. Systemen har båda sina för- och nackdelar. Den osäkerhet som nu råder gäller hur mycket luftvärn Sverige egentligen kommer att få för pengarna om Patriot beställs. Andra kunder som i närtid beställt Patriot, t.ex. Polen, har blivit mycket negativt överraskade när de upptäckt den slutliga prislappen. Vilket det slutliga innehållet blir i luftvärnsbataljonen för de anslagna ca 10 mdr kr, lär klarna till hösten.

Den mediala belysningen av luftvärnsanskaffningen har under hösten fokuserat på två aspekter. Den ena är huruvida ekonomin kommer att räcka. Det andra är förmågan att skjuta ner ballistiska robotar, som i flera intervjuer har beskrivits som nödvändig (se t.ex. Ny Teknik). Så länge INF-avtalet lever, så finns i vårt närområde endast en form av ballistiska missiler som kan nå Sverige – Iskander-M med ca 50 mils räckvidd. Systemet finns idag hos förband i närheten av St Petersburg och under 2018 troligen också permanent även i Kaliningrad. Från Kaliningrad har Iskander därmed räckvidd in över sydöstra Sverige och Gotland. En fråga man dock måste ställa sig är hur pass dimensionerande Iskander därmed är för Sverige med tanke på det begränsade täckningsområdet, samt att den främsta anledningen för systemets gruppering i Kaliningrad är det amerikanska robotförsvaret i Polen. Oavsett vilket luftvärnssystem man väljer för att lösa uppgiften skydd mot ballistisk robot så lider dessa av en stor begränsning. De skjutande enheterna måste vara grupperade i den omedelbara närheten av målet för att kunna verka mot den ballistiska roboten, eftersom det endast är i slutfasen den är påverkbar. Ser man till Patriotsystemet så är det också systemets förmåga att skydda mot ballistiska robotar som framhålls av tillverkaren. Så sent som i slutet av 2017 användes systemet skarpt i Saudi-Arabien mot en ballistisk robot avfyrad från Jemen av Houthi-styrkor. Trots insats med fyra luftvärnsrobotar verkar man ha misslyckats med att skjuta ner den ballistiska roboten.

Ballistiska robotar är dock bara en liten del av lufthotet, om än det mest kvalificerade. Ett betydligt mer vanligt vapen, som erbjuder både större flexibilitet och ekonomi, är kryssningsroboten. Medan stormakternas ballistiska robotar är helt bundna av INF-avtalet, så är endast kryssningsrobotar begränsade när de är markbaserade. Flyg- och sjöburna kryssningsrobotar har ingen begränsning i räckvidder, vilket gör det möjligt att skjuta dem från mycket långa avstånd (t.ex. Rysslands anfall mot mål i Syrien med kryssningsroboten Kalibr, avfyrad i Kaspiska Havet).

Tyvärr går inte skydd mot kryssningsrobotar hand i hand med skydd mot ballistiska robotar. Luftvärnssystem som är bra på det ena, tenderar att vara svaga mot det andra. Av den anledningen brukar de mer långräckviddiga luftvärnssystemen som S-400, Patriot, SAMP/T m.fl. ha ett närskydd av mer korträckviddigt luftvärn. I fallet med S-400 är det t.ex. Pantsir-systemet. För svensk del kommer närskyddet att utgöras av det nya korträckviddiga luftvärnssystemet med IRIS-T.

Innan den stora svenska strategiska time-out:en avsåg Sverige att anskaffa robotsystemet BAMSE för att just skydda viktiga platser, som t.ex. flygbaser, mot kryssningsrobotar. Systemet anskaffades för en bataljon och sattes upp som demonstratorförband innan det slutligt lades ner under slutet av 00-talet. Istället blev avsikten att sälja den redan anskaffade första bataljonen till en utländsk köpare. Tidigare i år stod det dock klart att den tilltänkta köparen Indien inte kommer att köpa systemet, så de redan levererade enheterna står kvar i malpåse i Sverige, betalda av de svenska skattebetalarna.

Vore det då inte en smal sak att förbandssätta BAMSE-systemet och skapa ett ytterligare luftvärnsförband med förmåga till skydd mot kryssningsrobotar? Hur svårt kan det vara?

Här kommer vi till det som är pudelns kärna i inlägget och som personer utanför Försvarsmakten har svårt att förstå. Saken är den att det är närmast omöjligt. Som på så många andra håll i Försvarsmakten är det inte egentligen mängden materiel som tryter, utan personalen. Den allvarligaste konsekvensen av 00-talets stora nedläggningsbeslut är den som drabbar Försvarsmakten idag i form av problem med personalersättning. Samtidigt som det råder mycket stora behov av att öka personalmängden och framförallt att utbilda nya soldater i form av värnpliktiga för att fylla krigsorganisationen, så kommer antalet officerare bara att sjunka de närmaste åren. Fram till år 2025 kommer mer än en tredjedel av dagens officerskår att ha gått i pension. Trycket på den kvarvarande personalen ökar därmed med tiden, vilket ÖB redan idag varnat för.

Att ersätta dessa tusentals officerare på 7 år är närmast omöjligt, framförallt av den anledningen att någon måste utbilda de nya officerarna. Samtidigt behöver Försvarsmakten utbilda en allt större mängd soldater, och soldatutbildningen utgör i högsta grad en grund för att sedan kunna rekrytera officersaspiranter till de bägge officersprogrammen. Vidare ska den tillgängliga personalmängden samtidigt lösa den kravsatta beredskapen som finns i olika former hos alla förband. Samma personal ska också göra det som skattebetalarna och försvarspolitikerna framförallt förväntar sig – att höja färdigheten på krigsförbanden. Uppgifternas omfång och antal ökar, medan personalvolymen minskar, samtidigt som årsarbetstiden per individ är konstant. Hur denna ökade belastning på de allt färre kvarvarande kommer att slå, behövs det ingen större tankemöda att reda ut. Gott om exempel finns från andra yrkesområden.

Den personal som går i pension lämnar också i många fall nyckelbefattningar som kräver omfattande erfarenhet från förbandstjänst. Dessa befattningar kan heller inte ersättas på kort sikt eftersom alltför få officerare har utbildats under 2000-talet för att fylla de kompetensvakanser som uppstår. Även om man alltså får fram en mycket snabb utbildning för att öka numerären, så är problemet att det finns ett alltför litet underlag sedan tidigare som kan fylla de tomma, mer kvalificerade personalraderna, vilka kräver många års yrkeserfarenhet.

Att Försvarsmakten skulle riskera allvarliga problem med vakanser till följd av omfattande pensionsavgångar på 2020-talet till följd av nedskärningarna och allt mindre intag av officersaspiranter, var känt redan i början av 2000-talet. Det var enkel matematik. Ökänt är t.ex. dåvarande ÖB Håkan Syréns motvilliga och ödesdigra beslut år 2004 att inte anställa en hel kull om ca 400 kadetter år p.g.a. de nedskärningar som försvarsbeslutet samma år medförde. Istället kom personal från nedläggningsförbanden att till stor del utgöra en uppfyllnad av vakanser på andra förband och staber, vilket påverkade åldersstrukturen och som till stor del bidrar till dagens problematik. Antalet officerare som har utexaminerats de senaste åren har tyvärr också varit betydligt lägre än utbildningskapaciteten till följd av för få sökande med rätt kvalifikationer.

Det är därför av yttersta vikt att man redan idag gör allt som går för att reducera konsekvenserna av nedgången i personal så att nedgången blir så liten och så temporär som möjligt. Att rekrytera och nyutbilda personal är viktigt, men det finns andra åtgärder som faktiskt är ännu viktigare. Den personal som finns kvar är också den som ska utbilda och överföra kunskap och erfarenheter till ny personal. Förlorar man erfaren personalen i förtid, får detta en exponentiell konsekvens. Man behöver utbilda extra för att numerärt fylla luckor, men det tar lång tid att lyckas ersätta den förlorade kompetensen.

Nedan följer några sammanfattande förslag för att i möjligaste mån reducera konsekvenserna av de stora pensionsavgångarna och det för låga inflödet av officerare de senaste 15 åren.

Försvarsmakten får inte tillåta sig att en enda officer slutar i förtid. Försvarsmakten måste kunna erbjuda sådana villkor och förmåner att personalen väljer att stanna kvar. Varje person som slutar i förtid får en exponentiell konsekvens när det gäller kompetensöverföring.
”Hygienfaktorerna” (lön, förmåner, administration m.m.) måste vara så bra att dessa inte bidrar till att individer söker sig från Försvarsmakten. Ca en fjärdedel av de som tagit ut officersexamen de senaste åren har valt att sluta efter några år, samtidigt som de antagna varit betydligt färre än behovet.
– Varje anställd måste lösa rätt uppgifter och på rätt sätt. Många uppgifter som idag löses av högt utbildade och mycket erfarna personer skulle istället kunna lösas av särskilt anställd administrativ personal. En mycket ”osvensk” lösning, men effektiv när det är brist på den kvalificerade personalen. En sekreterare eller assistent kan lösa det mesta av en chefs administrativa sysslor i ”stödsystemen” och sannolikt också effektivare. De kan däremot inte leda ett förband i strid, vara övningsledare, genomföra krigsplanläggning och liknande.
– Pension får inte vara en bortre gräns. Det måste vara attraktivt för personal som går i pension att välja att jobba vidare. På så sätt kan man frigöra tid för den ordinarie personalen. Ett utmärkt exempel på var nyligen pensionerad personal kan användas är just för utbildning på de centrala skolorna. Valet kommer annars att behöva stå mellan att använda dagens officerskår till krigsförbandsuppgifter eller utbildning. Att lösa båda samtidigt går inte.
– Återanställ. Sök upp personal som slutat och hör med dem varför de slutade. Erbjud dem att komma tillbaka och fråga vad som skulle krävas för detta. En sekundär effekt är att detta också kommer att hjälpa till att ta fram åtgärder för att förhindra att personal väljer att sluta i förtid.
– Modifiera det befintliga arbetstidsavtalet. Om personaluppfyllnaden är Försvarsmaktens största brist så är mängden tillgänglig personal den näst största. Gör det möjligt att lösa ut överskjutande tid över 40 h per vecka med ekonomisk ersättning och inte bara ledighet. Självfallet måste det finnas skyddsregler, men påtvingad frånvaro skapar också stress - både hos den tvångslediga individen och vederbörandes arbetskamrater som måste kompensera för frånvaron.


Som synes spelar valet av luftvärnssystem mindre roll när det finns så stora problem som fullständig bemanning av dagens ringa organisation. Att förbandssätta Rbs 23 BAMSE är ett exempel på en materiellt lågt hängande frukt, men personellt förblir detta en utopi. Det är heller inte luftvärnet som är huvudfokus för detta inlägg. Vidtas inte handfasta åtgärder omedelbart så kommer Sverige inom några år att ha ett försvar som lider mycket allvarliga personalbrister, inte minst när det gäller ledning och chefer. Två saker står klara. Det ena är att för varje dag som man sitter på händerna så förvärras konsekvenserna. Det andra är att de åtgärder som Försvarsmakten behöver vidta kommer att kosta, varvid det krävs medel för att täcka ökade personalkostnader. Det måste nu till tydlig, omedelbar och långsiktig ledning från politisk nivå för att reducera de ofrånkomliga konsekvenserna i personalförsörjningen p.g.a. tidigare beslut. Det här är inte en fråga som kan överlåtas till Försvarsberedningen att diskutera för att inlemmas i 2020 års försvarsbeslut. Att vidta åtgärder för att minimera konsekvenserna av personalnedgången kommer att kosta, men vad är alternativet?



En oundviklig samhällsreform

När Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydow (S), presenterade Försvarsberedningens totalförsvarsrapport igår sade han på sitt trygga och lågmälda sätt att de förslag beredningen lägger fram innebär en samhällsreform. Det har han helt rätt i.

Invånare i detta land behöver från och med nu absorbera och organisera sig själva och samhället utifrån att Sverige ”oundvikligen blir påverkat” om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde. Risken för sådana kriser och väpnade konflikter har som bekant ökat över tid (för en kort och koncis beskrivning, läs t.ex. MUST:s årsöversikt 2016, s 17-19). Med andra ord handlar det om att i grunden göra upp med föreställningen om att Sverige alltid kan välja om vi blir indragna i en konflikt eller inte, vilket är en slags fredsskada.

Det är mot detta konstaterande som nuvarande och kommande regeringars åtgärder och engagemang ska mätas. De hot som under många år gått under begreppet ”nya hot” är inte nya längre, säger Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson i ett dagsfärskt avsnitt av Försvarsmaktsrådspodden. Det är i själva verket kriget som är det nya, menar Åkesson, och syftar på att Försvarsberedningen nu skriver fram att totalförsvaret ska utformas och dimensioneras för att kunna möta väpnat angrepp mot Sverige inklusive krigshandlingar på svenskt territorium. Detta är en avgörande förändring. Försvarsberedningen skriver:

Förslagen medför att nuvarande försvarspolitiska inriktning, som gör gällande att det civila försvaret ska bygga på krisberedskapen, kompletteras med åtgärder för de specifika krav som ett krig ställer.

Ambitionsnivån höjs rejält över hela totalförsvarsfältet. Förmågan att motstå allvarliga störningar i samhällets funktionalitet under tre månader, samt krig under del av denna tid, ska vara utgångspunkten för planeringen och grunden för totalförsvarets samlade förmåga. I förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap står (4 §) att varje myndighet i sin verksamhet ska beakta totalförsvarets krav. Om beredningens förslag anammas av regeringen vet vi således vad som gäller och kostnaderna för detta är uppskattade i rapporten. Försvarsberedningen konstaterar att

den återupptagna planeringen för totalförsvaret utgår från en låg nivå.

Det är en blinkning till alla som följt de säkerhetspolitiska bedömningarna det senaste decenniet och med humor och envishet kommer man långt – kanske ända in i finansdepartementet?

Försvarsberedningen anser att följande mål för totalförsvaret bör ersätta dagens mål för det militära försvaret respektive det civila försvaret:

Totalförsvaret ska enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige mot väpnat angrepp och värna vår säkerhet, frihet, självständighet och handlingsfrihet.

Beredningen skriver att planering och förberedelser för ett anfall mot Sverige pågår redan idag – vilket även Säkerhetspolisen har formulerat i tidigare årsrapporter – och tillägger naturligtvis att det inte nödvändigtvis innebär att någon stat idag har för avsikt att genomföra ett anfall på Sverige. I rapporten kan man utläsa att ett starkt svenskt totalförsvar fyller två syften: 1. Det är krigsavhållande och därmed förebyggande och ytterst fredsbevarande. 2. Det ska kunna hantera ett eventuellt krig, inklusive mycket snabba förlopp där Sverige kan vara direkt utsatt.

Det är här det blir jobbigt att tänka på nuläget. Beredningens förslag är första etappen av processen fram till nästa försvarsinriktningsbeslut (2021-2025) och det är helt upp till regeringen – nuvarande och nästa – att fatta beslut innan dess. Det kan behövas. Försvarsberedningen bedömer nämligen att

planeringen utgår från en så pass låg nivå att totalförsvaret under nuvarande försvarsinriktningsperiod inte kommer att uppnå en förmåga som är tillräcklig för att hantera de hot och utmaningar totalförsvaret ska kunna möta.

Men hjälpen då, som ska komma från ”någon”? Vi vet inte hur lång tid det tar för Sverige att – eventuellt – få internationellt militärt eller civilt stöd. Det avgörs av tillgängliga resurser, engagemang, avvägningar och politiskt beslutsfattande som vi inte rår över, i andra länder och organisationer. Försvarsberedningen lindar inte in det: Det kan ta tid. Därav skrivningen om att vi måste planera för att kunna hantera en kris under minst tre månader, som inbegriper gråzonsproblematik, och att utgångspunkten är att Sverige är i krig under en del av de tre månaderna. Beredningen specificerar sig på följande sätt:

Indirekt militärt stöd med t.ex. underrättelser inklusive luftlägesbild kan troligtvis, om nödvändiga politiska beslut fattas, ges tämligen omgående. Mer konkreta stödåtgärder tar av geografiska och andra rent praktiska orsaker längre tid. Efter nödvändiga politiska beslut tar det dagar till veckor att verkansfullt sätta in flygstridskrafter till stöd för Sverige. Marinstridskrafter tar veckor till månader och arméstridskrafter tar månader att få på plats i relevant omfattning.

Detta är en viktig skrivning som avslöjar ganska mycket av tänkt inriktning och det ska bli intressant att se i vilken mån det är spårbart in i kommande försvarsinriktningsbeslut. Det är också högst relevant att lägga den parlamentariska bedömningen i denna del vid sidan av Försvarsmaktens kommande perspektivstudie (februari) och jämföra. Hur stor samstämmighet är det i bedömningarna mellan Regeringskansliet, riksdagens partier och den militära ledningen?

 

Försvarsberedningen behandlar sektorsansvar och ledningsfrågor på många nivåer i rapporten, t.ex. vad gäller MSB:s mandat samt den regionala nivån med förslag att de 21 länen bildar ett antal större geografiska civilområden med ca 3–6 län inom varje område där en av landshövdingarna utses att, i egenskap av civilbefälhavare, hålla samman beredskapsplaneringen för civilt försvar. Beredningen anser också att den högre regionala indelningen bör motsvara militärregionerna. Jag går inte igenom alla förslag, men ett område bekymrar mig: Regeringskansliet (RK). Det är inte så väldigt många som har koll på vad som verkligen krävs för att leda och samordna RK i ett skarpt läge, ej heller jag. Försvarsberedningen vill (åter)samla samordningen av totalförsvaret till försvarsdepartementet och beredningen anser bland annat att

Regeringskansliet i sin helhet behöver ha en beredskap och förmåga att kunna förebygga och hantera både fredstida kriser, gråzonsproblematik samt krigsfara och krig.

Det låter bra, men beredningen beskriver kraven och var och en kan begripa att det är en utmaning, för att använda ett populärt uttryck, att under höjd beredskap och krig fokusera på de strategiska besluten samtidigt som regeringen inom sitt geografiska områdesansvar på nationell nivå ansvarar för koordinering av åtgärder på central nivå – med ett stort antal totalförsvarsaktörer – samtidigt som regeringen ska sköta sina övriga uppgifter vid höjd beredskap. Många av dessa uppgifter kommer aldrig kunna delegeras – ej heller till ett eventuellt mer operativt MSB.

Försvarsberedningen anser som sagt att samordningen av civilt och militärt försvar ska koncentreras till Försvarsdepartementet (Fö), men beredningen verkar vilja underlätta ovanstående utmaning för Regeringskansliet genom att Fö:s uppgifter under höjd beredskap bl.a. skulle innebära att

verka för välavvägda och koordinerade beslut som gynnar de samlade försvarsansträngningarna och som medverkar till att totalförsvaret leds med enhetlig inriktning.

Det är möjligt att man menar en stödjande roll, men man kan tolka det som att Fö ska ställa etablerade samordningsstrukturer på ända och som fackdepartement ta över ledning och samordning – med andra ord samordna hela Regeringskansliet och därmed myndigheterna –  i förlängningen hela Sverige. Det finns förträffliga personer på Fö och flera av dem skulle jag gärna gå stridspar med, men alla experter på sitt eget område får inte automatiskt ett krisoperativt mindset när skymningen faller. RK:s centrala krisledning bör enligt min mening bemannas av erfarna, operativa krishanterare som får stöd av sakkunskapen i fackdepartementen.

Till sist. Det råder en mycket stor samsyn mellan riksdagens partier om hur totalförsvaret ska byggas upp, av rapportens avvikande uppfattningar att döma. Det är naturligtvis en styrka inför kommande prioriteringar, finansiering och tryck för åtgärder. Min reflex inför sådan samsyn är dock alltid samma läskiga tanke: Tänk om vi gör fel och ingen säger något! Jag lugnar mig med att höjd motståndskraft förbättrar utgångsläget alldeles oavsett vad Sverige utsätts för. Två år har passerat sedan regeringen tog beslut om att återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Behovet har inte minskat, tvärt om. Men nu har vi genom Försvarsberedningens försorg ett utkast till prislapp på totalförsvaret, snart kommer Ingemar Wahlbergs ”materielutredning”och Försvarsmaktens budgetunderlag för 2019 – det lär bli stark läsning i båda underlagen – och det är val till hösten. Vad som helst kan hända, men det får inte bli en retorisk samhällsreform.

 

 

 

 

Staten och kapitalet i samma båt – några ord om näringslivet och totalförsvaret

Folk och Försvar och Försvarsberedningen arrangerade nyligen ett seminarium om näringslivets roll i totalförsvaret, där jag hade förmånen att få framföra några reflektioner i slutet tillsammans med Matilda Olsson, analytiker på FOI. Det sades så mycket som jag ville kommentera under seminariet att jag inte hann med, så jag fortsätter här, i skriftlig form.

Vägen från allmän insikt och ambition till genomförande är inte enkel när det gäller ett totalförsvar anpassat för nutida krav. Den allmänna nödvändigheten behöver man inte längre påminna om, däremot finns det skäl att – i kommunikation med civila aktörer som stått utanför försvarsdebatten och som nu måste göra ett snabbt kunskapslyft – diskutera hur samhället som helhet påverkas av krig och konflikt, t.ex. utifrån FOI:s typfall 4 (rekommenderar förstudien, fortsatt utveckling av de fyra typfallen, här samt en rapport om att använda scenarier i planering för civilt försvar. På MSB:s sajt finns utbildningsmaterial m.m.).

Den allmänna opinionen rör sig framåt, mer välvilligt inställd till det militära försvaret än på länge. Det kom bland annat till uttryck i samband med Aurora 17 och kan illustreras med några nedslag i sociala medier:

opinionen aurora

Jag tror det finns skäl att göra armkrok med den känslan även när det gäller utvecklingen av den civila delen av totalförsvaret. Företag och verksamheter som förknippas med vilja och förmåga att stärka samhällets motståndskraft och försvarsförmåga, kommer av allt att döma kunna dra nytta av det i sina relationer med omvärlden och därmed skapas affärsnytta – utöver den ömsesidiga samhällsnyttan. Kanske kan det ske genom någon form av totalförsvarscertifiering (mer om det nedan). Ett annat budskap jag vill föra fram är att det inte längre går att kalla näringslivet till allmänna möten om att det vore bra med samverkan. Det måste nu, några år efter regeringsbeslutet om återupptagen totalförsvarsplanering, bli konkret och operativt: Avtal. Kravställning för högre beredskapsnivåer. Villkor. Ekonomi. Personal (omfattande bland annat tillgänglighet med hänsyn till krigsplaceringar). Redundans. Försörjningssäkerhet.

Säkerhet först, har inrikesminister Morgan Johansson sagt (i kontrast till i den takt ekonomin medger). Det är bra. Men vad får till exempel leveranssäkerhet, med krav på förmåga över tid, kosta? Och hur lång tid? Vad är alternativet? Om någon tänker att staten istället bör ta hand om saken och bygga upp egen intern förmåga, skulle det verkligen bli billigare och säkrare?

Allt genast vore ju väldigt bra, men det är inte genomförbart ens med rejäla ekonomiska tillskott. Totalförsvarssverige har kompetensförsörjningsproblem som är gränssättande för utvecklingstakten. Därför måste vi prioritera. Inom vilka områden är vi beredda att ta risker? Vad måste oundgängligen hanteras så fort som möjligt? Jag efterlyser det civila försvarets motsvarighet till nationella väsentliga säkerhetsintressen. Se t.ex. den nationella säkerhetsstrategin, s 18:

Det är ett väsentligt säkerhetsintresse för vårt land att självt ha militära förmågor avseende stridsflyg och på undervattensområdet. Det är betydelsefullt för svensk försvarsförmåga att dessa väsentliga säkerhetsintressen, och därmed förknippade industriella och tekniska kompetenser, bibehålls och utvecklas på ett sätt som är rationellt i förhållande till kraven på krigsduglighet och god hushållning med statens resurser.

Till vilka beredskapsnivåer ska näringslivet förhålla sig? Försvarsmakten kan höja sin beredskap och därmed behöva det civila stöd som är nödvändigt för att kunna verka, även om inte beredskapen i samhället i övrigt är höjd – vilket såklart innebär att förordningar etc. inte är aktiverade.

En annan vinkel på näringslivets roll i totalförsvaret, är möjligheten att medverka till en bredare och djupare lägesbild. Företagen ser avvikelser i sina respektive normalbilder som kan vara intressanta komplement till våra underrättelsemyndigheters analyser. Man behöver inte krångla till det, bara systematisera, och som tack för hjälpen kan de delges öppna analyser av omvärlden i en säkerhetspolitisk kontext, vilket kan vara relevant t.ex. vid investerings- och etableringsbeslut.

Min förhoppning är ökad tyngdpunkt på tydligt reglerat sektorsansvar och mindre tyngdpunkt på samverkan mellan en lång rad aktörer som alla har ett ansvar. Jag hoppas att detta återfinns i den kommande delrapporten från Försvarsberedningen (se lyssningstips nedan). Vidare vill jag skicka följande budskap till beredningen, som lär arbeta febrilt med rapporten just nu:

Försvarsberedningen måste få tänka och skriva fritt! Ingen annan instans i samhället kan göra det beredningen kan göra, om den äger integritet och tillämpar den. Att svara på frågor som t.ex. vad som är en rimlig ambitionsnivå för Sverige? Vad ska vi klara och när ska vi kunna klara det? och sedan jobba sig tillbaka genom systemet för att se hur man uppnår detta och når politisk samsyn om saken – det gör ingen annan. Det viktigaste i det arbetet, för att få en organisation som regeringskansliet och myndigheterna att jobba för beredningen, är förmodligen att ställa frågor till experter och sakkunniga i form av vilka beslut och åtgärder måste vidtas för att vi ska nå (infoga valfritt mål), istället för kan vi göra såhär? Det sistnämnda leder ofelbart till ett batteri av ”nej, det går inte”.

Det nordiska samarbetet bör ta stora och konkreta steg framåt vad gäller samarbete kring den civila delen av totalförsvaret. Vi sitter i mångt och mycket i samma båt och det räcker att ta Göteborgs hamn som exempel på ömsesidiga nordiska beroenden.

Synergier finns att hämta hem när det gäller miljöteknik och innovation – vilket även innebär att kretsen närmast berörda ”totalförsvarsaktörer” utökas. På länsstyrelser och i kommuner bör t.ex. de som arbetar med miljö (i vid bemärkelse) kopplas ihop med totalförsvars- och krisberedskapsmänniskorna för uppenbara vinster vad gäller ökad robusthet och uthållig förmåga oavsett kris eller krig.

Redan befintliga avtal eller redan gjorda investeringar, som kanske hade sett annorlunda ut om ett totalförsvarsperspektiv hade lagts över beslutet, är en sak. Men framåt gäller det att så mycket som möjligt undvika att behöva lappa och laga i efterhand. Det som är det dyrare alternativet i närtid, kan som bekant innebära besparingar på sikt när man inte behöver göra om och göra rätt. Önskan vore ju att alla beslut på lokal, regional och statlig nivå, av särskild vikt för totalförsvarsförmågan, skulle underställas en konsekvensanalys (alltså i praktiken). Med andra ord ett slags totalförsvarsfilter inkl. mandat. Nu bygger det alltför mycket på att det råkar finnas någon kunnig och ansvarstagande person som uppmärksammar det hela och kastar grus i maskineriet – inte sällan till omgivningens irritation.

Epilog

I den podcast jag gör för Försvarsmaktsråd Skaraborg kan man i det första avsnittet höra Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson berätta om det pågående arbetet med den rapport om totalförsvarets civila del, som beredningen överlämnar till försvarsministern i slutet av december. Både han och Mats Klintäng, chef för Försvarsmaktens Totalförsvarsfunktion, liksom chefen för Skaraborgs regemente och Militärregion Väst, Bengt Alexandersson, framhåller i podden betydelsen av näringslivet i totalförsvaret.

Idén med någon form av totalförsvarscertifiering fångades upp av Frida Wallnor på Di under rubriken Certifiera bolags bidrag till försvaretPåminner också om att Insamlingsstiftelsen för totalförsvarsstudier lyfte offentlig-privat samverkan i sin förstudie häromåret (och jag vet att de jobbar vidare med saken).

Jag skriver om det försvarspolitiska läget i senaste numret av Axess Magasin. I nästa nummer kommer en recension av Wilhelm Agrells nya bok, Sprickor i järnridån: Svensk underrättelsetjänst 1944-1992.

Den 28-29 november är det Mötesplats Samhällssäkerhet på Kistamässan i Stockholm. Jag medverkar i plenum under rubriken Vägval inför stora utmaningar

Den 5-6 december är det dags för årets upplaga av Försvarsföretagsdagarna, som arrangeras gemensamt av Försvarsmakten, Försvarets Materielverk (FMV), Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF) samt SMED. Det blir två dagars fokus på den framtida försörjningen av försvarssektorn vad gäller förmåga, kompetens och samarbete. Staffan Dopping modererar och jag leder ett antal paneldiskussioner.

Valborgsbetraktelse

nykterhetOmvärldsläget och den fas i vilken svensk försvarspolitik befinner sig just nu kräver en nykter blick, även på Valborg. I Försvarsberedningen pågår viktigt arbete med totalförsvaret. Den försvarspolitiska debatten på nationell nivå är om inte på pausläge så ganska stilla – i kontrast till ett mycket aktivt arbete som pågår runt om i landet kring totalförsvarsplanering. Men rullar det på, sakta men säkert, mot ökade försvarsanslag och högre totalförsvarsförmåga? Kanske. Men det är inte läge att luta sig tillbaka i den rådande välviljan. Använd den till att etablera en insikt om vikten av ökad motståndskraft över tid, oavsett dagsform i Kreml.

Regeringens nationella säkerhetsstrategi, januari 2017:

Sveriges frihet, fred och säkerhet ska värnas. Det finns ingen viktigare uppgift för staten än denna.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S):

När det gäller totalförsvaret är det en förmåga med en rejäl förbättringspotential.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S)

Vi levde länge med en försvarsidé som byggde på att vi skulle ha tio års förvarning utifall att försvaret – civilt och militärt – behövde stärkas. Tanken var att politiken skulle trycka på knappen och finansiera tio år av förmågehöjande åtgärder när signaler om orostider nådde Sverige. Misstänksamheten mot denna konstruktion, inte minst mot bakgrund av historiska erfarenheter, kompenserades av en spridd föreställning om att teorin sannolikt inte skulle behöva testas i praktiken.

2007 skrev Försvarsberedningen att det ryska agerandet mot länder som ingick i Sovjetunionen är ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer och att Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren skulle ”definiera vår syn på Ryssland”. Vidare ansåg man att CFE-avtalet (avtalet om konventionella styrkor i Europa) ”är centralt” för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet.

Strax efter dessa formuleringar meddelade Ryssland att landet ämnade avbryta CFE. Sedan kom Georgienkriget 2008. Dåvarande chefen för MUST gick ut offentligt med varningsflagg 2012. 2014 skriver vi Ukraina.

blogg 6Så hur gick det egentligen med återtagningsdoktrinen?

Det blev faktiskt en politisk reaktion. Sammanfattningsvis skulle försvaret göra mer, med samma resurser. Fortsatta besparingsplaner avbröts och viss ominriktning skedde till nationella uppgifter vid sidan av det internationellt inriktade försvaret. Förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid skulle kunna mobilisera fortare – men det hela skulle ske ”i den takt ekonomin medgav”. Grundtanken – en 10-årig förmågehöjning som sakta men säkert skulle rulla på – blev helt ifrånsprungen av behov och förmåga som redan borde funnits på plats. Framförallt borde medel tillförts tidigare. Det som var en inbromsning borde istället ha varit reella tillskott kopplat till en uppdaterad säkerhetsstrategi (den första versionen kom år 2006) efter Georgien 2008.

Nu läser vi 2017 och 10 år har passerat sedan ”lackmustestet”. I försvarsinriktningsbeslutet 2015 ersattes fredsrationalitet med mantrat ”ökad operativ effekt i krigsförbanden”. Vikten av åtgärder för att täta luckor på basala områden (basplatta) framhölls, liksom ökat fokus på totalförsvar. Det skedde ett trendbrott vad gäller resurser och i vårändringsbudgeten 2017 tillfördes 500 miljoner kronor under innevarande år – något som är ganska exceptionellt med svensk försvarspolitiks mått mätt (1).

Det är bara det att vi är mitt i en ganska kraftig uppförsbacke och försvarsförmågan minskar relativt de vi mäter oss emot så länge vi är militärt alliansfria – inte i första hand för att vi sjunker, utan för att andra springer snabbare.

Ett av de största utmaningarna problemen på den militära sidan är fortsatt oförmåga att koppla diskussioner om materielsystem till vad som faktiskt krävs för att förbandssätta dem – både vad gäller personal och pengar. Den pågående materielutredningen (Fö 2016:02) kommer i februari 2018 blottlägga materielomsättningsbehov av episka dimensioner, samt hur lite av det samlade materielbehovet som kan omhändertas vid oförändrade ekonomiska ramar. Det blir en svår materia att hantera för politiken – särskilt ett valår – och innan dess ska dessutom budgeten för 2018 fram, med bibehållen sammanhållning i försvarsgruppen (2).

När det gäller civilt försvar råder numer både hög ambitionsnivå och vunnen insikt om behovet av totalförsvar, men glappet mellan nuvarande läge, resurser och behov är gigantiskt. På samma sätt som med materielutredningen kommer detta blottläggas i närtid, då Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) redovisar del två i sitt gemensamma totalförsvarsarbete i juni. I rapporten redovisas en samlad bedömning av Försvarsmaktens behov av stöd från bevakningsansvariga myndigheter samt deras möjligheter att tillhandahålla detta. (Gulp!)

Även denna redovisning kommer att vara stark läsning för dem som tror att Försvarsmakten kan kriga om det civila samhället slås ut. Rapporten blir en viktig ingrediens i det delbetänkande om totalförsvaret som Försvarsberedningen arbetar med. Beredningens ordförande, Björn von Sydow, har sagt att delbetänkandet ”ska handla om hur det militära försvaret samverkar med civilsamhällets komponenter men också skyddet av medborgare, infrastruktur och cybermiljöer”.

I december 2016 skrev MSB ett brev till alla Sveriges kommuner för att informera om den planering för civilt försvar som har påbörjats hos ett antal statliga myndigheter. I brevet redogör MSB för den nuvarande inriktningen för kommunernas arbete, aviserar en framtida förändring av inriktningen, samt visar på exempel på åtgärder som kommunerna redan nu kan vidta kopplat till civilt försvar.

I januari landande motsvarande sändning hos landsting och regioner och alldeles nyligen uppdrog regeringen åt MSB att till december 2017 föreslå hur arbetet med krisberedskap och den återupptagna planeringen för det civila försvaret bör utvecklas inom kommuner och landsting, mot bakgrund av bestämmelserna i lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och vid höjd beredskap (LEH).

I februari justerade försvarsutskottet ett betänkande (2016/17:FöU6) där man bland annat föreslår att Försvarsmakten i högre grad ska ingå i krisberedskapens strukturer innebärande att regeringen bör göra en översyn av stabernas funktioner och uppgifter så att de synkroniseras mot länsstyrelsernas. Vidare anser utskottet att staberna och länsstyrelserna ges i uppdrag att genomföra en integrerad planering för att säkerställa att försvarets resurser snabbt kan sättas in vid en civil kris. Utskottet bedömer vidare att det nuvarande regelverket för Försvarsmaktens stöd till samhället tolkas alltför restriktivt och leder till underutnyttjande av Sveriges samlade resurser. Utskottet anser därför att

regeringen bör göra en generell översyn av Försvarsmaktens stöd till samhället. I det sammanhanget bör även de rättsliga förutsättningarna för Försvarsmaktens stöd till samhället ses över.

Försvarsutskottet har också enats om att det är nödvändigt att ta reda på vilka funktioner som kräver krigsplacering. Utskottet anser att regeringen bör göra en samlad översyn av samordningen av civila och militära krigsplaceringar som ger förutsättningar för att återuppbygga det civila försvaret och totalförsvaret. Vidare har utskottet nyligen formulerat ytterligare tillkännagivande i betänkandet Samhällets krisberedskap (2016/17:FöU7), innebärande att regeringen ska göra en översyn av de konsekvenser som den resursbrist som lett till stabsläge vid flera sjukhus de senaste åren skulle få vid en extraordinär händelse med stor belastning på samhällets vårdresurser.

Läsaren ställer sig nu den relevanta frågan varför jag drar upp gamla lackmustest igen och radar upp totalförsvarsrelaterade åtgärder? Bear with me. Jag jobbar upp en poäng här.

Signalen från statsmakterna ut i riket är glasklar: Det säkerhetspolitiska läget kräver ökad försvarsförmåga och motståndskraft. Totalförsvaret är inte en tankeställare. Nu ska förmågan upp! Lika klar är signalen om tillskott i höstens budget för 2018.  Retorik ska följas av resurstilldelning.

Men betänk att allmänheten kanske har uppfattat att det var tio år sedan det säkerhetspolitiska läget förändrades. Tänk om folk börjar dra slutsatsen att all denna allvarstyngda retorik faktiskt inte har manifesterat sig i något militärt hot mot Sverige som man har uppfattat och känt av på riktigt? Talet om att vi är sent ute kan motsägas av att inget har hänt de senaste åren som bevisar just detta (aggressiv övningsverksamhet och kränkningar ledde för dessa individer inte till något och för övrigt har det meddelats att det är lugnare i närområdet igen).

Vi måste rimligen räkna med att de påverkansoperationer många ständigt varnar för och uppmärksammar, faktiskt får fäste och betyder något.

Anekdotisk bevisföring är tröttsam, men jag tror det betyder något att jag allt oftare vid totalförsvarsföredrag runt om i landet får frågan vad Putin vill oss egentligen, när inget har hänt sedan Krim. Kriget i Ukraina fortsätter visserligen, liksom inblandningen i olika konfliktområden i världen. Men Sverige? Skulle vi inte bygga upp försvaret mot Ryssland?

Som specialintresserad med egen stark oroskänsla över den säkerhetspolitiska utvecklingen kan man naturligtvis slita sitt hår över naiviteten och söka skydd hos likasinnade där man inte behöver börja från början i argumentationen. Men om vänner av ett starkt totalförsvar inte kan bidra till att omhänderta det generella stöd som i vida kretsar ännu så länge riktas till förmån för stärkt försvarsförmåga, befarar jag att luften kan gå ur den nyfunna samsynen om att det är rätt att satsa på försvaret. Till det tillkommer den mediala dramaturgin (om det länge har varit positivt, måste pendeln svänga). Stödet för försvaret kan gå upp i rök lika snabbt som en brasa på Valborg. I alla fall i länder som inte har varit i krig på väldigt länge.

En bov i dramat är talet om ”hot”. Hot förknippas ofta med något som ligger framåt i tiden och om det talas i tio år om ”ökat hot” gnisslas snart om ”vargen kommer”. Risken med att enbart koppla försvarsutgifter till hotbild (i alla fall bildligt talat) är att det enligt gammalt svenskt beprövat manér i förlängningen medger skadliga pendelrörelser i svensk försvarsförmåga. Det bör fokuseras mer på vad som pågår här och nu – vilket är ett fullt tillräckligt motiv för att öka totalförsvarsförmågan – samt hur det militära och civila är en helhet i svensk motståndskraft. Poängen bör vara att vi har dragit lärdom av den resa vi gjort sedan 2007. Efter sol kommer regn och kanske vice versa. Det vi lärt är att vi måste bygga en grundläggande förmåga som inte kopplas till hotbild utan till en svensk ambitionsnivå kopplad till svenska nationella intressen. Vad är rimligt att Sverige ska klara?

Min förhoppning är att Försvarsberedningen i sin mödosamma väg mot tidigare nämnda totalförsvarsrapport, liksom kommande rapporter inför nästa försvarsinriktningsbeslut, inriktas mot att definiera denna grundläggande och hotbildsoberoende totalförsvarsförmåga. Kring den behöver det inte utbryta strider om NATO-medlemskap eller annat, eftersom den behövs alldeles oavsett hur Sverige organiserar sig gentemot allianser.

Nästa förhoppning handlar om att kompetensförsörjning och systematisk ”uppfostran” av regeringskansli och riksdagen ska ses som en oundgänglig del i motståndskraften. Hur fostras, rekryteras och premieras individer som – i politiken, berörda myndigheter och verksamheter inom ramen för totalförsvaret – har ett operativt mindset? Om man ska gå från fredsrationalitet till operativ effekt handlar detta i högsta grad om de människor som bär ansvar. Vad gäller regeringskansli och riksdag tror jag att det vore förlösande om man tvingar in den nationella säkerhetsstrategin i såväl förberedelse av beslut som i motiveringen av dem. Varenda utredning, beredning av ett ärende samt yttrande från riksdagens utskott, ska ha med en analys av bedömda effekter utifrån svenska nationella intressen. Omöjligt? Nej om konsekvensbeskrivningar till exempel ska omfatta ekonomiska effekter och konsekvenser för jämställdheten, bör säkerhetsstrategin behandlas på samma sätt. På så vis lär sig Sverige sakta men säkert att säkerhet i vid bemärkelse inte är ett ämne som ibland uppträder vid sidan av andra, utan en kärna och ett slags filter genom vilket man analyserar mått och steg.

På den här bilden är det två personer som står lite i bakgrunden. Det är Svante Werger, kommunikationsdirektör på MSB, och brigadgeneral Urban Molin, chef för specialförbandsledningen i Försvarsmakten.föber 2017 Werger och Molin är myndigheternas experter i Försvarsberedningen. Vid sidan av ledamöterna och det hårt arbetande kansliet, är de extremt viktiga personer i Försvarssverige just nu. Jag vet hur avgörande experterna kan vara, särskilt om de har genomtänkta planer för sitt beredningsarbete. Att en del i dessa planer skulle vara en förmåga som inte fluktuerar med dagsformen i Kreml, är en nåd att stilla bedja om.

Glad Valborg, alla!

 

(1): Att ynka 10 miljoner kronor till ett område som framhålls som mycket viktigt av regeringen (motståndskraft mot informationskampanjer) trollas bort, är dock symptomatiskt för hur regeringskansliet fungerar när det är som sämst. Läs Patrik Oksanen.

(2): Den nuvarande inriktningsperioden hanteras i försvarsgruppen, där alla partier som står bakom beslutet ingår, det vill säga Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Försvarsberedningens uppdrag är att förbereda nästa försvarsbeslut (perioden 2021-25). I beredningen ingår representanter från alla partier i riksdagen.

Kajsa Warg är bra – men otillräckligt

Provskott med det återinförda kustrobotsystemet. Foto: FMV

I fredags offentliggjordes att Sverige åter kommer att få ett tungt kustrobotsystem. Med en typisk "Kajsa Warg"-lösning har Försvarsmakten, FMV och Saab med understöd av Försvarsdepartementet, kunnat ta hittills ej avvecklade (skrotade) delar av tidigare kustrobotbatteri och avvecklade robotbåtar och satt upp ett nytt system.

Genom systemets införande kompletteras nu den kustnära sjömålsstriden på ett ypperligt sätt. En fiende som avser landstiga på svensk kust har nu att hantera ett simultant robothot från flyg, fartyg och land, samtidigt som man ska minsvepa och skydda egna försörjningslinjer. Det här är ett gott exempel på hur man verkligen skapar tröskeleffekt. Tung kustrobot är också den tredje åtgärden sedan Försvarsbeslutet 2015 som verkligen ökar försvarsförmågan (de övriga två har varit införandet av jaktroboten robot 101 Meteor, samt den permanenta militära närvaron på Gotland). I övrigt har de åtgärder som vidtagit inom ramen för försvarsbeslutet syftat till att vidmakthålla och omsätta tidigare förmåga så gått det går med ringa ekonomiska medel.

Sent omsider börjar nu därmed försvarsförmåga att återskapas. Det har tagit en oerhörd tid för politiken att uppnå insikten att det är länge sedan väckarklockan ringde. Backar man bandet nästan tio år till tiden före Georgienkriget så var framtiden ljusare än någonsin för Sveriges närområde. I försvarsbeslutet 2004 hette det t.o.m. att president Putins "Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.” I försvarspolitiken var det sedan millennieskiftet normerande att tio års förvarning skulle ges innan ett nationellt försvar åter kunde behövas.

De som ursprungligen formerade dessa tankar hade nog heller inte tänkt sig något annat än att de tio åren av förmågehöjande åtgärder för det nationella försvaret skulle vara fullt finansierat. Likaså skulle det ju baseras i en så distinkt händelseutveckling att en återtagning av förmåga skulle påbörjas omedelbart. Samtidigt skulle händelseutvecklingen vara så långsam att man utan risk kunde ägna tio år åt återtagningen. I själva verket var det nog ingen som ens tänkte tanken att antagandet om tio års förvarning någon gång skulle bli synat.

Georgienkriget, som borde ha lett till såväl ett europeiskt som svenskt uppvaknande kring Putins Ryssland, visade sig i efterhand vara endast en smärre repa i den säkerhetspolitiska vaggvisan. Det "kaukasiska lackmustestet", ledde förvisso till att den dåvarande regeringen avbröt sin fortsatta besparingsplaner på försvaret och ominriktade det helt och hållet internationellt inriktade försvaret till att även ha nationella uppgifter.

Den nationella återtagningen, innebärande att förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid helt plötsligt skulle få både personal och materiel, skulle enligt försvarsbeslutet endast ske i den takt ekonomin medgav (sök gärna på "i den takt"). Eftersom ekonomin inte just medgav så mycket, fick försvarsbeslutet 2015 till största del ägnas åt att täta de luckor som fortfarande fanns i basala funktioner i försvaret – därav fokus på den s.k. basplattan. Trots en bred samstämmighet i försvarsberedningen om vad som behövde göras och färdvägen dit, anslog i princip samma partier bara en del av det som krävdes för att förverkliga det man nyss varit så eniga var nödvändigt. Här är det lätt att instämma i Ewa Stenbergs analys i DN att det är billigare för partierna att bråka om NATO än försvarsanslag. Vi har idag ett nytt försvarsbeslut sedan ett drygt år, men vägledande är fortfarande "i den takt ekonomin medger" istället för utvecklingen i omvärlden.

I ljuset av detta är det glädjande att förmågan tung kustrobot i alla fall till del kan återtas. Räknar man dock på de 10 årens förvarning så kan man kan kallt konstatera att de första 7 åren tillbringades sittandes på händerna.

Tiden springer snabbt iväg och när man ackumulerar underfinansiering och förmågeunderskridande år efter år så blir behoven bara större. Den svenska försvarspolitiken som föregick andra världskriget är väl känd. Åratal av underinvesteringar måste snabbt kompenseras för att försöka hålla Sverige utanför kriget. Sålunda sköt försvarsbudgeten snabbt i höjden och 1942 gick 60 % av statsbudgeten till försvar. En fullkomligt ohållbar situation för en stat. Först något år senare när Sverige var närmast utom krigsfara började den vid krigets inledning beställda förmågan att levereras.


Vi går nu allt snabbare mot en allt farligare och osäkrare omvärldssituation utan större ljuspunkter. Osäkerheterna i Västvärlden staplas nu på varandra och det är i många fall i länder och institutioner på vilka vi i Sverige byggt vår egen säkerhet. Vilken väg USA nu kommer att anta under president Trump återstår att se, men de utnämningar som hittills skett talar för en annan Rysslandspolitik än tidigare. I Frankrike verkar det kommande valet komma att stå mellan Fillon och Le Pen – båda med mjuka linjer gentemot Moskva. Liknande vindar blåser också i sydöstra Europa. Det är för svensk del oroväckande då Östersjöområdet och i viss mån också Barentsområdet utgör de primära friktionsytorna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt kommer också konflikterna sydöst om Europa att fortsätt, vilket också fortsatt kommer att skapa ringar på vattnet som når till våra breddgrader.

Den omedelbara anslaget som Gunnar Hökmark föreslagit på DN Debatt är nödvändigt och har varit så ett bra tag. Hur man än vrider och vänder på organisationen och materielen i Försvarsmakten och försöker avhjälpa bristerna med nya omorganisationer och "Kajsa Warg"-lösningar, finns det en enda minsta gemensam nämnare – bristen på finansiella medel för att öva, rekrytera och bibehålla personal och anskaffa och vidmakthålla utrustning. Problemets lösning är känd för samtliga aktörer, men likt rådjuret i helljuset törs ingen agera. Hade man satt fart 2008, hade vi inte behövt vara oroliga idag. Hade man satt fart vid annekteringen av Krim i mars 2014, hade vi haft ett betydligt bättre läge idag. Sätter man fart idag kommer det som alltid att dröja några år innan effekt kan levereras. Det får dock aldrig vara en ursäkt att inte agera. Kommer man inte ur startblocken nu heller, kommer Sverige bara att bli än mer sårbart för yttre påtryckningar.


Långt från normalt

I det senaste numret av Försvarets forum (05/2016) kan man bland annat läsa en intressant intervju med stridskraftscheferna, det vill säga generalmajor Engelbrektson, generalmajor Helgesson och konteramiral Nykvist. Elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet framhåller de tre bland annat beslutets inriktning mot den nationella dimensionen, att tillgången på personal är gränssättande och att stridskraftscheferna bör få ett tyngre mandat att utveckla sina krigsförband. Det är dock ett annat ämne i artikeln som plötsligt höjer sig över sidorna. Det är varesig nytt eller okänt, men kontrasten till morgonens scrollande över ändlösa flöden av varningssignaler, dystra profetior och nya lägstanivåer får orden att träffa igen. Arméchefen:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Flygvapenchefen fyller på:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Det nya normaltillståndet är ett begrepp som ibland används för den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Finansieringen av Försvarsmakten och de inriktningsbeslut som fattas är i ett liknande tillstånd. Om man skulle luftlandsätta sig själv rakt ner i nuvarande läge – utan den tillvänjning som varje försvarsintresserad är marinerad i – och läsa stridskraftschefernas ord, tror jag reaktionen hade blivit ganska stark.

Det är naturligtvis en upprörande sak att säga, men tidigare har obalans mellan uppgift och finansiering ändå fungerat och tillåtits rulla på, då den säkerhetspolitiska utvecklingen inte krävt samma skarpa frågor och svar om reell förmåga. När det gäller totalförsvar har det som bekant inte varit aktuellt alls. När verksamheten och den operativa förmågan nu provtrycks på ett annat sätt och med ett annat allvar, famlar aktörerna efter en linje som fortsatt ryms inom den ram man gemensamt slagit fast. Det gäller inom säkerhetspolitiken (t.ex. NATO-frågan) och det gäller finansiering (åtgärder inom totalförsvar och Försvarsmakten). Om denna ram skulle brytas upp, till exempel genom att inkalla Försvarsberedningen för att modifiera det snart årsgamla inriktningsbeslutet, släpps alla krafter fria. Jag förstår varför detta krav reses, men jag förstår också logiken bakom motståndet. Det bygger på erfarenheterna av att en rad till synes kraftfulla åtgärder radas upp (inte sällan materielsystem på hög detaljnivå) som sedan inte finansieras samtidigt som genomförande och uppföljning av tidigare fattade beslut faller bakåt i prioritetsordning. Därmed fortsätter kräftgången.

Så, vad göra? Till att börja med är det lämpligt att finansiera den operativa effekt som är fastslagen, inklusive den nya ambitionen vad gäller totalförsvaret. Det går inte att trovärdigt säga att det viktigaste är att nu genomföra fattade beslut, samtidigt som underfinansieringen fortsätter (S). Det är inte heller trovärdigt att beskriva situationen som att nya hot behöver mötas genom ny analys (M).

Vän av ordning invänder att nuvarande inriktningsbeslut redan är obsolet med tanke på omvärldsutvecklingen. Det är i vissa avseenden sant, men alternativet är som sagt att det blir hela havet stormar igen, till föga nytta för en systematisk, kontrollerad och finansierad uppbyggnad. Särskilt skadligt är det att de krav som reses och som kanske leder till beslut i en politisk process, inte sällan framstår rätt och riktiga om man har en tidshorisont framför sig som knappt sträcker sig bortom näsan. Med andra ord kan det framstå som resoluta svar på den nuvarande situationen, så som den framstår för lekmän, men som inte bygger smart förmåga som dessutom är långsiktig.

Betänk flygvapenchefens ord ovan om att man fördelar underskott. En Försvarsberedning som kallas in, skulle behöva ägna sig åt att hitta ökade resurser inom perioden för några av de grundpelare på vilka Försvarsmakten vilar och som avgör förmågan här och nu, men i synnerhet också förmågan till tillväxt, om krigsorganisationen över huvud taget ska kunna växa i nästa inriktningsperiod: Personalförsörjningen (inklusive säkerställa helt gränssättande kompetenser och säkerställa krigsplaceringar inom totalförsvaret), materielförsörjningen samt forskning och utveckling. Det skulle betyda mindre partipolitiska och symboliska vinster, men av större vikt för försvarsförmågan.

Inför nästa inriktningsbeslut ska däremot ovan nämnda krafter släppas lösa. En nivå för hotbildsoberoende grundläggande totalförsvarsförmåga måste slås fast. Utvecklingen framåt måste mejslas ut genom växelverkan med Försvarsmaktens perspektivplanering i syfte att äntligen få till en militärpolitisk gemensam förståelse med längre perspektiv. Detta gäller även det militära samarbetet med Finland, som rimligen måste in i processen helst på mellanparlamentarisk nivå. Möjligen bör man återgå till ett arbetssätt som innebär ett antal ekonomiska nivåer som gemensamt fylls med innehåll och som ställs emot önskad förmåga. Helt säkert måste totalförsvarsperspektivet genomsyra arbetet i sin helhet. Att enbart ropa efter att Försvarsberedningen ska kallas in, utan att förhålla sig till vad som ska uppnås och på vilket sätt, producerar koldioxid men knappast något mer.

Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

Läget i stort

Svensk politik har gått i baklås och det innebär naturligtvis en lång rad konsekvenser inom alla möjliga politikområden – samt för medborgarnas långsiktiga förtroende för både partier och politiker. Detta sker samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet fortsätter att förvärras vad gäller allt från högt tonläge mellan US och Ryssland över INF-avtalet till ännu ett exempel på farlig rysk arrogans i luftrummet. Det är trångt över, på och i Östersjön och det får anses vara en tidsfråga innan en allvarlig händelse inträffar. Vid sidan av detta sker störningar i samhället som får vaksamma att höja ett varnande finger.

Känslan av att tryggheten krymper växer.

Regeringens svar på läget levereras genom den populära försvarsministern Peter Hultqvist (S), som har fått regeringen att fatta beslut om att ge Försvarsmakten rätt att kalla in krigsplacerad personal till repetitionsutbildning med stöd av pliktlagen. Beslutet motiveras just genom det osäkra omvärldsläget samt nödvändigheten att kunna stärka krigsförbandens operativa förmåga. Det är ett beslut lika smart och resolut vad gäller signalverkan som tillsättningen av statssekreterare Jan Salestrand. Folk begriper budskapet. Vad repetitionsutbildningen sedan gör för Försvarsmaktens operativa effekt är nästa fråga och det avgörs bland annat av huruvida pengarna räcker till riktig övningsverksamhet eller om alltihop slutar med några dagars information för att på det sättet kunna förhindra att de berörda individerna faller bort ur registren på grund av 10-års regeln. Men – och det är viktigt – man ska inte underskatta den nyss nämnda signalverkan. Den riktas inåt, men även utåt gentemot omvärlden. Moderaternas kritik mot utebliven förankringsprocess har inte heller tagit nämnvärd skruv, vilket delvis beror på att man fortsatt dras med ”sådags att säga det nu”-effekten.

En mer konstruktiv kritik från oppositionen hade kunnat gå ut på att peka på brister och – naturligtvis – anslå resurser. Men det är inte lika ”hett” att tala om att Försvarsmakten ”noterar ett visst svalnande intresse från vissa större internationella samarbetspartners” pga minskad FoT  (enligt generallöjtnant Dennis Gyllensporre) eller att försvarslogistiken har optimerats för fredstid här hemma och internationella insatser och att det rimligen är en trång sektor vid beslut om snabb uppväxling av det svenska militära försvaret – något som för övrigt både Carl och Johan tog upp när vi kommenterade talen vid Försvarsföretagsdagarna – och jag skulle vilja se en partiledare kalla till presskonferens för att prata om den repkö om 1000 fordon (!) som GD FMV säger kan ha halverats om 3-4 år (!) med nuvarande takt.

Nästa vecka kommer Försvarsmaktens underlag till den kommande försvarsinriktningspropositionen. Såväl underlag som proposition går en okänd framtid tillmötes inför vårens extraval. Mer förutsägbart är partiernas positioner, där såväl inriktningar som ekonomi mejslades ut i samband med budgetproposition respektive alliansens budgetmotion och några stora omtag är svåra att se, vilket även illustreras av att det enda som sägs diskuteras vad gäller vår säkerhet i alliansens kommande valmanifest är att Folkpartiet drar en lans för medlemskap i NATO. Detta är som sagt inte så konstigt eftersom alliansen inte skjuter till mycket mer pengar, har någon egen avvikande försvarsmaktsidé samt har svårt att kritisera S-regeringen för underlåtenhetssynder efter endast ett halvår vid makten.

S och MP å sin sida har först och främst Peter Hultqvist. Men de har också sin gemensamma budget, vilket gör att man denna gång undviker diskussioner om förmodade oenigheter inom området mellan MP och S. Å andra sidan har de svårare om Folkpartiet får som de vill och den stora valfrågan blir NATO eftersom det gemensamma nejet till utredning och medlemskap är tydligt, men retoriken lär skilja sig åt och det kommer alliansen naturligtvis hugga på direkt.

Om alliansen vinner valet är det svårt att se hur inriktningspropositionen kan lämnas till riksdagen som planerat, de kommer behöva sätta sin egen prägel på den om det inte har skett förhandlingar med S i god tid innan valet och det sluts en borgfred i frågan – förvisso lite mot alla odds i och med det mosade förtroendet efter turerna i Försvarsberedningen våren 2014. Om det inte inleds sådana samtal mellan regeringen och oppositionen riskerar det bli ett besvärligt läge för den nuvarande regeringen om den säkerhetspolitiska situationen förvärras ytterligare efter årsskiftet och alliansen då med emfas räcker ut handen för samarbete mellan blocken, men bara om NATO-utredning kan diskuteras som ett ingångsvärde.

I detta läge borde man kunna förvänta sig att samtliga inblandade partier och personer lyfter sig i håret och bestämmer sig för att lägga den övriga inrikespolitiska oredan vid sidan av ett samarbete som rör försvar och säkerhet. Det är inte precis så att man har hört att det säkerhetspolitiska rådet har varit sammankallat (dvs. det råd som statsministern aviserade under presskonferensen om resultatet av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård), så försvarsminister Hultqvist borde förordna nya ledamöter i Försvarsberedningen och ge den i uppdrag att prata ihop sig om en gemensam kort lägesbild av situationen samt förankra försvarsinriktningspropositionen, så att den kan läggas fram alldeles oavsett vem som är regeringschef efter valet. Folkpartiet har varit inne på det tidigare under hösten (för övrigt utan att villkora det med NATO-frågan).

Det militära försvaret kanske klarar ett uppskjutet beslut ett tag till, skillnaderna mellan blocken är ju som sagt inte så stora, men man ska inte glömma att inriktningspropositionen även ska omfatta civila delar, som är i närmast akut behov av politisk inriktning.

Julkalender 2014: Lucka 8 – Kustrobot


Under den modernisering som skedde av Kustartilleriet under 80-talet började man planera för en landbaserad variant av den framgångsrika svenska sjömålsroboten robot 15. Erfarenheterna från de fartygs- och flygplansavfyrade versionerna var mycket goda och en montering av robotarna på lastbil skulle kunna ge Kustartilleriet möjlighet att verka på betydligt större avstånd (> 100 km) än vad man kunnat med sitt eldrörsartilleri (≈ 25 km) och tidigare kustrobotsystem. Man skulle därtill också uppträda rörligt och därigenom öka överlevnadsmöjligheterna jämfört med de fasta anläggningarna.

I mitten av 90-talet var det enda batteriet levererat och förbandet uppsatt. Det blev dock inte långlivat utan lades tillsammans med det övriga kustartilleriet ned i försvarsbeslutet 2000 eftersom det inte längre fanns något invasionshot över havet. Grannlandet Finland som har sina största problem med den långa landsgränsen mot Ryssland, köpte också robotsystemet eftersom det lämpar sig mycket väl till att behärska Finska Viken och man har det fortsatt i drift.

Som nämndes i gårdagens lucka har en viss eftertankens kranka blekhet uppstått kring Gotland tio år efter att Riksdagen beslutade av lägga ner samtliga förband på ön. På samma sätt som den aktör som behärskar Gotland, kan behärska luftrummet över Östersjön med ett markbaserat långräckviddigt luftvärnssystem, kan man även behärska havet med ett långräckviddigt kustrobotsystem. Det gäller så klart även Sverige. I sin rapport från i våras beskriver Försvarsberedningen problematiken med Gotland och talar åter om ett behov av kustrobotar och då på Gotland.

”Försvarsmakten bör också analysera och pröva möjligheten samt den operativa effekten av att det inom ramen för anskaffning av en ny sjömålsrobot kan vara möjligt att del av denna blir tillgänglig som markbaserad förstärkning på Gotland i form av kustrobot. En kustrobotvariant för basering på Gotland bör tillföras under förutsättning att det bedöms effektivt”

Liksom behovet av markstridskrafter på Gotland, togs frågan om kustrobotar på Gotland upp av försvarsministern i hans högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien i onsdags där han anknöt just till ovanstående passage.


Läs gärna vidare hos Skipper om robotsystem 15KA samt om förslag på återtagande av kustrobot.

Försvarspodden IV: Nya försvarspolitiker och gamla problem

Till det fjärde avsnittet har vi med oss en nykomling i podsammanhang, men icke i försvarssammanhang, Major Carl Bergqvist, mer känd som Wiseman (här i privat förmåga) och Annika Nordgren Christensen, f.d. riksdagsledamot och försvarsberedare. Temat vi avhandlar är om de senaste … Continue reading

Den ryska önskedrömmen

Med förträfflig tajming har ryskt stridsflyg kränkt svenskt luftrum. Rysslands ambassadör kallas upp för formell protest, avgående utrikesminister Bildt bloggar om att det är den allvarligaste kränkningen under hans tid på UD och Försvarsmakten informerar. Det är märkvärdigt hur snabbt en ny ”normalbild” sätter sig och gissningsvis är det tur för fredagsmyset att vi inte vet lika mycket om vad som pågår under Östersjöns yta, som över den.

Frågan är vilken skruv det tar den här gången? Om man ska se till nyss nämnda normalbild kommer det väcka uppståndelse en stund innan det läggs det till handlingarna i breda lager medan ”Försvarssverige” får ytterligare en referens – vid sidan av bombflyget under Ryska Påsken – att fäktas med i försöken att inskärpa allvar i den politiska verklighetsuppfattningen.

Å andra sidan kan det faktiskt ha sin effekt i de svenska strukturerna, om än under den mediala radarn. Man ska inte underskatta det faktum att den allvarligaste luftrumskränkningen på länge sker strax efter undertecknandet av värdlandsavtal med NATO med efterföljande ”guldkort”, mitt under brinnande regeringsbildning och i svallvågorna efter valet. Frågan är bara vad det är för signal Kreml vill skicka och hur Sverige kan manövrera smartast så att vi inte bjuder på den effekt man vill uppnå?

Just nu pågår regeringsförhandlingar som ska resultera i en statsbudget och därmed försvarsbudget för 2015. Den kommande regeringen måste också bli överens om grundplåten till det arbete som sker i regeringskansliet inför den inriktningsproposition som riksdagen ska fatta beslut om under våren, innan diskussioner inleds med de borgerliga partierna. Försvars- och säkerhetspolitiken framstår som ett av få riktigt säkra blocköverskridande samarbetsområden, efter utsträckta händer på ömse sidor i just detta politikområde. Den tillträdande regeringen ska dessutom ta ställning till om man ska ge Försvarsmakten nya ingångsvärden – bland annat vad gäller budget, inriktning för personalförsörjning samt besparingarna inom densamma – inför det underlag myndigheten ska lämna i november. Betänk i detta sammanhang att det senaste inriktningsbeslutet fattades 2009 och att allt nu är förberett för en förlängning av det till våren. Betänk sedan hur mycket ovan nämnda ”normalbild” har förändrats sedan dess, inklusive vad vi vet om modern rysk krigföring och ambitioner.

Det är med andra ord mycket nu. Och det är här den ryska påminnelsen spelar in. Som Jägarchefen påminner om skriver Försvarsmakten i perspektivplanen 2013 (sid 20):

Sverige kan dock komma att i ökande utsträckning utsättas för ekonomiska och politiska påtryckningar. Ett inslag i dessa påtryckningar kan utgöra hot om våld eller styrkedemonstrationer med marin- och luftstridskrafter eller bruket av andra militära maktmedel.

Man ska inte luras att tro att det enda ryssarna lyckas med när det gäller flygföretagen mot Sverige, är att ställa till med höjda – eller i varje fall inte sänkta – försvarsutgifter och därmed avfärda det hela som ett exempel på kontraproduktivt agerande. Man bör inte heller försvinna ut i teoretiska resonemang som är så komplicerade att man aldrig hittar tillbaka. Sverige måste agera på det vi vet, helt enkelt. Och vad vet vi?

Närmast till hands ligger förmodligen markeringar mot de svenska NATO-relationerna och ett underförstått hot inför eventuella nya äventyr med den västliga alliansen. Till detta kommer säkert det inbakade testet av det svenska systemet vad gäller reaktioner och konsekvenser, särskilt om man provtrycker det inför nya mått och steg i Baltikum, som på goda grunder är nervöst. På ett övergripande plan bröstar man sig högljutt och deklarerar att EU var herre på täppan, men att den tiden är över, eller med andra ord: Ryssland vill förändra maktrelationerna och vår perception av landet (och oss själva), inte bara agera på ett nytt sätt inom ramen för desamma.

Höjda svenska försvarsanslag och ett mentalt och organisatoriskt nationellt återtåg till landgräns är inte något som skrämmer Ryssland, det kan man tvärt om mycket väl leva med – särskilt om det kombineras med fortsatt sårbarhet inom vitala samhällsfunktioner och mycket goda möjligheter till manipulation av opinioner och centrala beslutsfattare. Ett starkt försvar – valfritt vad man lägger i det begreppet – är avskräckande i sig själv till en viss gräns. Men om man har testat det svenska reaktionsmönstret en tid och kommit fram till att ett eventuellt starkare militärt försvar (som man uppenbarligen är beredd att indirekt medverka till), ändå kommer kombineras med inställningen att Sverige kommer avvakta med kraft, ja då undermineras värdet som säkerhetspolitiskt instrument.

Ett Sverige som ser till att täppa igen de största civila och militära hålen i det nationella systemet samtidigt som man resolut bygger expeditionär förmåga i sinne och praktik – för att snabbt, gemensamt och solidariskt försvara landet, grannländer och värden – och som gör solklart att de svenska säkerhetspolitiska vägvalen är just svenska, torde vara mycket mer dämpande på de ryska framstötarna. Ett överraskande drag i den riktningen kan t.ex. vara att en S och MP-regering tackar den nu pågående enmansutredningen för genomförd analys av Sveriges militära samarbeten och lägger resultatet i en ny Försvarsberednings knä för politisk behandling. Kalla det NATO-utredning eller någonting annat, men ge den – för en gångs skull i dessa sammanhang – fritt mandat att tänka själv! I den bästa av världar bildar man sedan en gemensam finsk-svensk beredning om både läget och vägvalen, kanske som en naturlig förlängning av de redovisningar om hur samarbetet kan utvecklas som respektive försvarsmakter ska redovisa i närtid.

Då, men inte förr, blir kränkningar som onsdagens kontraproduktiva ur ryskt perspektiv.

När det bränner till direkt framför näsan är det särskilt viktigt att lyfta sig i håret och se de stora perspektiven, nämligen varför är det såhär? och hur kan vi långsiktigt främja våra intressen? För sådant krävs strategisk förmåga och framsyn inom Regeringskansliet – och politiker som ser längre än till nästa personvalskampanj (och i varje fall det förstnämnda kan politiken besluta om, när det gäller vilka funktioner som ska utvecklas i förvaltningen). Det är alltför enkelt att plocka upp och damma av en verktygslåda som varit relevant förut, när allt i situationen påminner om gamla förhatliga kalla krigs-tider. Förmodligen är dagens beslutsfattare dessutom så långt och lyckligt avlägsnade från denna tid att alla påminnelser därom bara stöts bort. För att nå dem krävs något annat än röda anfallsriktningspilar över Östersjön, säga vad man vill om den saken. Samtidigt har det blivit nästintill omöjligt att blunda hårt och förfäkta sänkta försvarsanslag. Summan av denna ekvation kan leda till en klassisk svensk kompromiss, det vill säga lite mer av samma. Det ska man förvisso inte förringa om man betänker alternativet, men det räcker inte. Med begränsad budget och stora behov behöver man vara smart utifrån det man har att tillgå och då handlar det ofta om att tänka nytt utifrån gamla insikter och erfarenheter.

Detta är min svenska hotbild: Man fortsätter enligt plan, med några smärre tillägg som kanske inte i första hand höjer den reella försvarsförmågan, men som ändå visar lite flagg. Obalansen mellan uppgifter och resurser fortsätter och fördjupas över perioden. Frågan om samhällets samlade motståndskraft försvinner i rök och damm efter revirstrider och alltför besvärliga och impopulära beslut. Försvarsmakten används fortsatt allt mindre, sånär som en ganska hårt ansträngd incidentberedskap, eftersom den politiskt understödda devisen försvaret av Sverige börjar i Sverige sätter sig allt djupare i kombination med resursbrist. Detta påverkar i förlängningen en redan svajig svensk övertygelse om solidaritetsförklaringens grunder, vilket i sin tur gör fler länder än Finland tveksamma när det gäller vad det svenska handslaget är värt. Och till sist: Ryssland dikterar det svenska handlingsutrymmet och NATO:s öppna dörr blir till ett symboliskt nålsöga.

Sammantaget bör detta vara ett slags drömscenario i Moskva. Frågan är hur motsatsen ser ut och svaret på det bör utgöra den nya regeringens första överenskommelse.

 

PS. Det var ett tag sedan denna blogg uppdaterades och jag vågar inte utlova bättring, men ambitionen är i alla fall att försöka avsätta lite tid till att sätta tankar på pränt under vad som allt att döma blir en händelserik höst. Den senaste tiden har jag skrivit i andra fora, hos Folk och Försvar och i Försvarets forum och nyligen hade jag glädjen att medverka i Oscar Jonssons Försvarspodden.

Vård, skola, omsorg – igen

Ursprungligen var avsikten att skriva det här inlägget tidigare i veckan men den tragiska nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 kom emellan och gjorde även att denna nyhet helt drunknade i mediaflödet.


I torsdags meddelades från Moskva att den ryska statsbudgeten för åren 2015-2017 nu lagts fast och man kan av detta konstatera att den massiva ryska upprustningen både fortsätter och accelererar, trots alla förhoppningar om motsatsen och trots att ekonomin börjat stagnera.

För ganska jämnt två år sedan skrev jag ett inläggmotsvarande det du nu läser, men utifrån den budget som då offentliggjorts. Då handlade det om att försvarsbudgeten för 2013-2015 fastställts. I denna budget ökades de ryska försvarsutgifterna med 25,8 % jämfört med 2012, vilket kompenserades med att man sänkte utgifterna för hälsovård, utbildning, kultur, socialpolitik och nationalekonomi. Detta var långt innan Ukrainakrisen och innan de händelser i Östersjön som innebar en ögonöppnare för många vad avser den ryska militära upprustningen. Fortfarande vid den här tiden kommenterade många bedömare i Sverige de ryska upprustningsplanerna som orealistiska och något Ryssland aldrig skulle kunna ha råd med.

Problemet man ofta omedvetet försätter sig i är att man utgår ifrån sin egen kulturella förförståelse och drar slutsatsen att andra agerar utifrån samma logik som man själv. För oss svenskar ter det sig helt ologiskt att agera på det sätt som den ryska regeringen gör och genomföra detta enorma upprustningsprogram. Man vill då hitta förklaringar som passar bättre in i den egna bilden, till exempel att det är något som främst är riktat åt ett annat håll, t.ex. Kina. ”Ryssland rustar från en låg nivå”, hette det när företrädare för regeringspartierna pratade försvarspolitik i Almedalen samma sommar som det förra inlägget skrev, och de ryska fartygen i Östersjöflottan omtalades av försvarsberedningens ordförande som rostiga skrothögar. Det var en sanning 15 år tidigare, men knappast 2012.


I torsdags kom dock ytterligare bekräftelser på att den ryska upprustningen fortsätter, helt enligt plan trots att den ryska ekonomin går knackigt. Det handlar helt enkelt om prioriteringar och trots att det för oss svenskar förefaller helt ologiskt, precis lika ologiskt som att idag få för sig att flytta gränser i Europa med militärmakt, så väljer Putin att fortsätta prioritera den militära upprustningen. Inte i den takt som ekonomin medger som i fallet med den svenska försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009, utan i den takt man tidigare bestämt.

Budgeten för perioden 2015-2017 som nu offentliggjorts innebär att de ryska försvarsutgifterna ökar ytterligare och det ordentligt. 2017 ska de ryska försvarsutgifterna utgöra 25 % av den ryska statsbudgeten, att jämföra dagens andel på 17,9 % (som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten utgör 5,0 % av statsbudgeten för 2014). Hur ska då president Putin och premiärminister Medvedev finansiera denna ökning? Helt riktigt. Genom ytterligare reduktioner av de sociala utgifterna. Det bådar helt enkelt inte gott för det ryska samhällets utveckling på längre sikt, men likväl väljer man denna väg.

En lärdom det är hög tid att dra är att det Ryssland i doktriner och reformer sagt sig vilja åstadkomma har man också sett till att förverkliga – trots all skepsis i västvärlden och i Sverige. Det är därför hög tid att fundera över vad man föresatt sig inom andra områden.

Den övergripande frågan är fortsatt: till vad syftar den ryska upprustningen? Vad har man så bråttom till?



Se gärna inläggsserien ”Strategiska Realiteter” från 2012 om bl.a. 2010 års ryska militärdoktrin och 2008 års strategi för Arktis. Vissa delar i inläggen har tyvärr besannats sedan de skrevs.

Det ska även understrykas att det alltid råder oklarheter vad som ingår i ryska försvarsekonomiska siffror. Exempelvis brukar den ryska försvarsbudgeten som andel av BNP redovisas exklusive inrikesministeriet trupper, gränstrupperna och andra paramilitära delar, vilket då adderar ytterligare ca 1 % av BNP.


Om den ryska försvarsbudgeten 2015-2017:



Marginalisering och andra skyddsmekanismer

Någon gång då och då händer det att jag skriver ett blogginlägg bara för att tipsa om ett annat blogginlägg och det här är ett sådant tillfälle.

Jag rekommenderar mycket starkt att man läser Jägarchefen om hur man nu i Sverige försöker förneka att det existerar ett större problem varvid skyddsmekanismen blir att påvisa andra, mer ringa problem. Här sätter Jägarchefen fingret rakt på problematiken. Grundproblemet är att vi redan nu upplever en i grunden förändrad säkerhetssituation i vårt omedelbara närområde. Det är den problematiken som måste tas itu med.

Samma problematik identifierades även av Pär Nuder i slutet av maj i en krönika i Dagens Industri. Efter ryska påsken rasade debatten i Sveirge kring den svenska incidentberedskapen. Varför Ryssland börjat uppträda som man då gjorde, och faktiskt gjort några gånger både tidigare och flera gånger därefter, var av ringa intresse. Skyddsmekanismen hade slagit till då, liksom nu.


DN

För lite, för sent och för ihåligt (uppdaterat 15/7 07.10)

"When you give one of your myndigheter a omöjligt regeringsuppdrag" Kanske var det just regeringsbeslut 5/2013 som Tumblr-kontot "When you work at regeringskansliet avsåg?"

I Helsingborgs Dagblad skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och partikollegan Hans Wallmark om hur försvaret ska förberedas för att kunna hantera en för Sverige osäker tid. Det vore ju tacknämligt, men det kan tyckas väl sent för syndarna att vakna först nu. Överhuvudtaget är det ju ett problem att försöka utmåla en pågående försvarsreform som lyckad och samtidigt motivera att det krävs ekonomiska tillskott.


Widegren och Wallmarks debattartikel inleds med att beskriva Försvarsberedningens samstämmighet om de 27 miljarder kr som man enats om att satsa under nästa försvarsinriktningsperiod.  Inte med ett ord nämns att dessa satsningar påbörjas först om fyra år, eller att det trots denna, som det nu utmålas från moderat håll, historiska satsning på intet sätt hanterar att försvarsbudgeten saknar drygt 50 miljarder kr för att verkställa den försvarsreform som Riksdagen beslutade 2009. Därutöver tillkommer de starkt negativa effekterna av det försvarsprisindex som sätts av Finansdepartementet. Som lök på laxen kan vi av debattartikeln konstatera att det inte heller denna gång blir något försvarsbeslut utan återigen endast en ny inriktning av försvaret.

Vad gör då regeringen för att avhjälpa det sedan drygt 4 månader i grunden förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa där Östersjön nu utgör tyngdpunkten i det säkerhetspolitiska manövrerandet mellan Ryssland och NATO? En mycket bra fråga där svaret fortfarande låter vänta på sig eftersom den försvarsberedningsrapport man refererar till och de åtgärder som där beskrivs avser perioden efter 2015.

Widegren och Wallmark listar sedan några förslag för att förbättra försvaret och öka den operativa förmågan, främst genom att ”personal och resurser ska tillföras för att öka övningsverksamhet”. Vidare framhåller man att ”Försvaret bör tillföras ytterligare mer kontinuerligt anställd personal”. Bra förslag men samtidigt ytterst märkliga. Det senaste året har nämligen Försvarsmakten lagt all sin planeringsenergi i såväl Högkvarteret som ute på förbanden för att i enlighet med regeringsbeslut 5/2013 planera för mindre personal och framförallt färre kontinuerligt anställda, vilket har varit något regeringen mycket noggrant betonat.

Frågan är då vilken status regeringsbeslut 5 har just nu? Försvarsminister Karin Enström gick ut omedelbart innan Försvarsmakten lämnade in sitt svar till regeringen och meddelade att regeringen inte tänkte genomföra några förslag som sänker den operativa förmågan. Frågan är dock vilken definition regeringen gör av sänkning av operativ förmåga – för sänker den operativa förmågan gör konsekvenserna av regeringsbeslut 5 definitivt. Till och med den av Försvarsmakten föreslagna reducerade neddragningen definierar myndigheten som medförande ”en organisation nära underkritisk nivå” och med ”kännbara produktionsmässiga och operativa konsekvenser”. Som exempel innebär konsekvenserna av att genomföra RB 5 fullt ut att Armén personellt och materiellt kommer att minskas från 5 mekaniserade bataljoner till 3. Det är en reduktion av antalet manöverbataljoner med 25 %, samtidigt som regeringen omtalar att man satsar på försvaret i en orolig tid.

Läget blev inte klarare i Almedalen då Cecilia Widegren vid ett framträdande på Försvarspolitisk Arena (se 22.45) uttalade att RB 5 nu tillhör byrålådan och att nya planeringsanvisningar gått ut till Försvarsmakten – ”försvaret ska planera utifrån de förusättningar som gäller här och nu och inte som gällde för ett år sedan”. Man får verkligen hoppas att de sparkrav Försvarsmakten ålades i och med RB 5 därmed är utraderade. Är de inte det så påbörjas åtgärderna redan till hösten för att den nya organisationen ska vara intagen 2016. Enligt Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har heller inte myndigheten fått några anvisningar eller liknande om att RB 5 inte längre gäller. (uppdaterat 15/7 07.10)


Den stora frågan man bör ställa med tanke på Widegren och Wallmarks debattartikel ”Förberedelser i en osäker tid” är varför har ingen gjort några förberedelser för den osäkra tid vi upplever redan nu?

Konsekvenserna visas med all tydlighet i läget i Östersjön just nu, vilket beskrivs bra i Svenska Dagbladet ikväll. Här ska det poängteras att vi mycket väl vet hur situationen utvecklats i luften över Östersjön och på havsytan de senaste åren. Dock vet ingen hur läget ser ut under vattnet. Med tanke på hur Ryssland agerat och uppträtt vad avser andra Östersjöstaters luftrum, kan man bara gissa vad som händer under havsytan. Att ubåtsjakten utanför Göteborg 2011 skulle vara en singulär händelse, tvivlar jag på.

Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.


Krona för krona? (uppdaterat 13.20)

På SvD Brännpunkt har de senaste dagarna socialdemokraternas försvarspolitiske talesman, tillika ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist och försvarsminister Karin Enström, fört ett replikskifte om den framtida försvarspolitiken och det faktum att regeringen inte gått Socialdemokraterna till mötes i Försvarsberedningen och höjt finansieringen av försvaret.

I Försvarsberedningen lade Socialdemokraterna ett bud som var 900 miljoner kr högre. Moderaterna har tidigare anklagats, med rätta, för att göra inrikespolitik av försvarsfrågan och det i en tid då Europas säkerhetspolitiska situation är den allvarligaste sedan muren föll, kanske till och med sedan 1968. Vi har stått i månader stått på randen till ett krig mellan Ryssland och Ukraina och situationen ser inte ut att förbättras. Att i det här läget sätta inrikespolitiska utspel främst är inte att värna landets bästa.

Socialdemokraterna är dock inte utan skuld i den här situationen. Det socialdemokratiska budet hade en föreslagen finansiering som man visste att regeringen aldrig skulle kunna acceptera då finansieringen togs från fyra områden som ligger nära regeringens kärnfrågor, till exempel skatteregler för småföretagen. Hade regeringen accepterat detta bud så skulle man ha försatt sig i en dålig sits inför valrörelsen. Sålunda kan man ifrågasätta realismen i det socialdemokratiska budet och huruvida det allvarligt menat eller bara handlade om politiska manövrering inför valrörelsen.

Förvarsminister Karin Enström upprepar regeringens mantra om att allt är finansierat krona för krona och att ingen annan klarar av det. Tyvärr finns överhuvudtaget ingen finansiering krona för krona.

I onsdags genomförde Folk och Försvar ett seminarium där Försvarsberedningens rapport avhandlades och där en av deltagarna var Johan Wiktorin (ca 48 min in i del 1 nedan). Wiktorin visade med all tydlighet på hur den framtida ekonomin ser ut, den som uppges vara finansierad krona för krona. (Uppdatering 13.20: Johan Wiktorins egna inlägg om seminariet)

För de kommande tio åren uppskattas följande ekonomi enligt Wiktorin:
– FOI och Riksrevisionen uppskattar att ett tillskott på 45-70 mdr kr behövs för att klara av att iståndsäta IO 14 (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon)
– Försvarsmakten har sänkt sitt bud från 75 mdr kr (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon) till ca 58 mdr kr, sannolikt för att man inte fysiskt tror sig kunna omsätta allt materiel i alla fall under perioden
– Försvarsberedningen har ökat ambitionerna med bland annat +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon och en omfattande verksamhet. Därtill kommer den finansiella osäkerheten för JAS 39E i och med att Schweiz backar ur sin anskaffning. Vad summan för dessa ökade ambitioner landar på är oklart, men kan uppskattas till tiotals miljarder kr.

= För ovanstående har regeringen och Försvarsberedningen redovisat en finansiering på 28 mdr kr (Arkelstens anförande i del 2).

Det är bara att konstatera att svenska regeringar på bästa sms-lånemanér fortsätter att skjuta problemen in i framtiden. I försvarsbeslutet 1992 fanns en underfinansiering från försvarsbeslutet 1988 på 12 mdr kr, motsvarande 21 mdr kr idag.

Nu är den summan med andra ord snart uppe 100 mdr kr i underfinansiering* – för att till 2024 fylla insatsorganisation 2014 och hantera den säkerhetspolitiska osäkerhet som idag råder. Det kan med all rätt ifrågasättas om försvarspolitiken är finansierad krona för krona.


* Man ska också komma ihåg att över 90 % av försvarsmaktsorganisationen avvecklats sedan 1988 för att hantera just lägre finansiering.

För övrigt rekommenderas inlägget av Skipper om hur regeringen beordrade övertid för Flottan för internationell insats utan att bevilja ekonomi från anslaget för internationella insatser. Istället försvann en tredjedel av flottans anslag för övning i år – för att fartygen skulle kunna ligga vid kaj i Baltikum. Att anslaget för internationella insatser är en spargris för Finansdepartementet ter sig alltmer uppenbart. Förmodligen för att "krona för krona" kunna finansiera något annat.

Del 1




Del 2




Gästinlägg: Militärstrategiska prioriteringar – flytta rätt fråga till rätt kompetens

Försvarsberedningens nyligen framlagda rapport ”Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid” har knappast förbigått någon med militärpolitiskt intresse. För den som följer den försvarspolitiska debatten uppfattas den politiska stämningen inte sällan som förvirrande, med tvära kast vad gäller ambitionsinriktningar, varierande uttalanden kring vad den egentliga hotbilden mot Sverige består av och detaljerade beskrivningar kring hur Försvarsmakten ska lösa sin uppgift. I det följande väljer jag därför att göra nedslag i två punkter, en mer framträdande fråga och allmänt diskuterad punkt, nämligen frågan kring vikten av militär närvaro på Gotland och en mindre flitigt diskuterad punkt, vilken är försvarsberedningens ambition att merutnyttja Försvarsmaktens specialförband som jag anser vara talande för beredningens rapport som helhet.

Det hävdas inte sällan, det gjordes även av försvarsberedningen vid den offentliga presentationen av rapporten i riksdagens andrakammare, att den som kontrollerar Gotland även kontrollerar hela Östersjön. Av den anledningen förespråkar försvarsberedningen, med oroliga vindar blåsandes genom Europa, ökad övningsverksamhet av alla tre vapenslag på och kring Gotland. Lämpligheten i beredningens ambition kan ifrågasättas starkt på två grunder.

Dels kan lämpligheten i att en försvarsberedning, med begränsad militärstrategisk kompetens, detaljfördelar uppgifter i tid och rum till den myndighet som har att sörja för rikets försvar, det vill säga Försvarsmakten, ifrågasättas. Den organisation som kan, och ska göra de militärstrategiska övervägandena och dra de operativa slutsatserna av dessa, är ingen annan än Försvarsmakten. Överbefälhavaren har själv på DN Debatt den 12 mars i år vädjat om handlingsfrihet för Försvarsmakten i dylika frågor. Enbart det faktum att beredningen inom ramen för författandet av sin rapport nyttjat sakkunniga kan inte sägas utgöra en uttömmande grund för att till Försvarsmakten ge detaljerade anvisningar kring vilken geografisk plats som ska anses viktigast ur ett försvarsperspektiv. En av myndighetens huvuduppgifter är att hävda Sveriges territoriella integritet. Bara tanken att ledningen för Försvarsmakten inte skulle besitta förmågan att själva fördela resurser i tid och rum för att optimera verkansgraden för organisationen i sin helhet och därför skulle behöva anvisningar kring var militärstrategiska tyngdpunkter bör placeras, såsom på och kring Gotland, är upprörande. Gotlandsfrågan tenderar mer att blir politiskt sprängstoff än nyanserat övervägd. Ett klokare alternativ synes vara att i en rapport från försvarsberedningen med mer generella ambitionshöjningar, i ett långsiktigt perspektiv, skapa förutsättningar för försvarsmaktsledningen att göra de strategiska överväganden som är nödvändiga för att skapa ett effektivt nationellt försvar. Gotland kommer otvivelaktigt ingå som en del av den helheten. Följden av beredningens detaljkrav på närvaro kring Gotland kan befaras resultera i att förband som har särskilda övningsbehov, exempelvis inom vinterkrigföring, tvingas genomföra vinterövningar på Tofta skjutfält på Gotland istället för i Arvidsjaur där vinterförhållandena är bättre. Resultatet blir alltså att kvaliteten på övningsverksamheten riskerar att bli sämre, med negativa ekonomiska och kompetensmässiga konsekvenser för förbanden som följd.

Dels kan även Försvarsberedningens ambition av ökad närvaro kring Gotland ifrågasättas efter en reflektion kring satsen ”den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön”. Vad anser försvarsberedningen utgör den tröskelnivå på kontrollen som åsyftas? Att med ett fåtal korvettfartyg, ett par rotar JAS 39 Gripen i framskjutet läge på Gotland och några stridsvagnar uppställda i ett garage på en för den potentiella motståndaren känd plats tala om effektiv kontroll av Gotland är inte seriöst. Den kontrollen av Gotland de flesta är överens om är eftersträvansvärd måste ställas i paritet med det potentiella hotet, vilket inte kan anses begränsas till den nuvarande svenska förmågan. Och hur det potentiella militära hotet mot Gotland utvärderas måste, om inte fullständigt, så i varje fall till stor del framställas av Försvarsmaktens själv i större samverkan med politiskt sakkunniga.

Den andra punkten jag ämnar behandla är beredningens ambition att merutnyttja specialförbanden, där Särskilda Operationgruppen, SOG, utgör huvudenheten. Dessa specialförband är omgärdade av sträng sekretess vad gäller kompetenser, metoder, numerärer med mera. Det kan därmed ifrågasättas vad för insikt försvarsberedningens ledamöter besitter kring specialförbandens verksamhet, kompetens och förmågor i allmänhet. Specialförbandens verksamhet är och ska vara av dold karaktär. Det är en del av själva syftet och styrkorna hos specialförband att ha förmågan att uppträda på oberäkneliga vis, varför specifika kompetenser hos förbandet rimligtvis inte kan tänkas ha spridits i en vid mening till försvarsberedningens ledamöter. Skulle dock så vara fallet är det synnerligen oroande. Att därför i en rapport kring, vad som ska sägas vara konkreta förslag, tala om ett merutnyttjande av specialförbanden riskerar att bli en papperstiger, som även spiller över på andra förslag i rapporten. Beredningen lyckas helt enkelt inte belägga förslagets praktiska användningsområde. Följden av detta blir att trovärdigheten i de andra förslagen beredningen presenterar präglas av ett osäkert skimmer såtillvida att beredningens insikt i Försvarsmaktens olika förbands förmågor inte ger ett intryck av fullständighet.

Slutligen förtjänar följande att understrykas. Försvarsmakten har precis som alla myndigheter att rätta sig efter beslut från våra folkvalda. Något annat ska inte komma på fråga. Dock kan det hävdas att politiska makthavare främst bör framställa till sina myndigheter vad dessa har att utföra för uppdrag, där uppdraget i Försvarsmaktens fall nu ställts till fokus på det nationella försvaret och inte som tidigare internationellt fokus. Sådana ambitionsrelaterade frågor äger politikerna. När det kommer till frågan kring hur lösandet av det nationella försvaret ska genomföras rör sig försvarsberedningen på, om inte obehörig mark, så väldigt lös mark. Låt den skara med den verkliga expertisen, alltså ledningen för Försvarsmakten med sina staber, äga frågan kring hur våra samlade stridskrafter ska försvara landet och ta ansvar för vårt närområde.

Security Sanity