Kategoriarkiv: Försvarsbloggar

Gästinlägg: Michael Zell



Med anledning av gårdagens 5-årsjubileum så kommer jag under den närmaste tiden publicera ett antal gästinlägg från intressanta personer. Först ut blir Michael Zell som är ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) sedan ett år tillbaka.

Michael Zell har bakgrund i flottan som reservofficer och den militära tjänstgöringen skedde huvudsakligen inom ubåtsvapnet. Michael har varit VD för SPP, Handelsbanken Liv, Handelsbanken Finans samt Stadshypotek. Fram till sin pensionering var han chef för bankens verksamhet i Kina.

Med anledning av just försvarsdebatt så rekommenderar jag er alla att läsa Wisemans blogginlägg från gårdagen. Det finns tyvärr några få, men mycket högljudda personer, som önskar kväsa den fria debatten, något som är ytterst olyckligt nu när vi äntligen har fått en öppet debattklimat inom och utanför Försvarsmakten. Tack och lov kommer dessa röster inte från HKV utan från personal på lägre nivåer p.g.a missnöje med innehållet i bland annat denna debattartikel.

/ Skipper


----------------------------------------

Vi som länge deltagit i försvarsdebatten kan konstatera att de senaste åren inneburit en utveckling som till bredd och djup vida överstiger vad vi upplevt tidigare. Vem kunde tro att den skulle föras främst av civila företrädare, av journalister och redaktörer, såväl i dags- som affärspress, ja till och med SVT driver frågan om inte försvarets reduktion varit för snabb och dramatisk. Allt detta utan de tidigare så frekvent förekommande högljutt klagande pensionerade amiralerna eller generalerna inom hör- eller synhåll!

Det är lätt att tro att detta enbart beror på omvärldsutvecklingen. Med det dramatiskt annorlunda säkerhetsperspektivet idag, först efter Georgien 2008 men framför allt efter annekteringen av Krim och den fortsatta ryska retoriken mot väst i allmänhet och länderna runt Östersjön i synnerhet. Och visst, det är ett huvudskäl. Men det senare förhållandet är dock bara ett drygt år gammalt och vi hade en livaktig debatt redan före Krim.

Jag vill i hög grad gottskriva den framväxten till våra försvarsbloggare. De har betytt mycket för att lyfta upp frågor, och genom sin påtagligt odiskutabla närhet och kunskap, varit svåra att runda för dem som velat undvika debatten. Inledningsvis också särskilt intressanta genom sin anonymitet.

Jag är för egen del särskilt tacksam för ”Skipper”. Det kan lätt tolkas som ett lika vänligt som självklart uttalande två flottister emellan, men det går djupare än så. Försvarsmakten präglas av armén. Jag säger detta helt utan värdering, det är en följd av dess numerär, i sin tur en grund för rekryteringen av de flesta högre militära chefer. Flygvapnet med sin betydelse för försvarsindustrin med nu senast JAS Gripen, tar också en naturlig plats. Marinen har haft lite svårare att hävda sig, förstärkt av konsekvenserna av sina i sammanhanget olyckliga flyttar från de centralorter som Stockholm och Göteborg naturligen utgör. Just därför har Skipper betytt mycket för att sätta fokus även på marinen.

Egentligen är det lite märkligt att det ska behövas. Sverige är i alla de i detta sammanhang relevanta avseenden som definierar oss som nation, inkl de livsviktiga handelsvägarna, en ö. Vi har vänliga Norge i ryggen längs en del av vår västra sida och ett allt tätare samarbete med Finland längs den i förhållande till kustlinjen korta landremsan i nordost. Men våra gränser går i helt dominerande omfattning över, på och under vatten. Skulle vi dessutom väga in den trafik som passerar denna vattengräns, återstår inte mycket landgräns av betydelse. Ändå har vi en marin vars situation inte uppmärksammas. Att ta vattenvägarna för självklara utan några egna åtaganden i närheten av den betydelse de har, kallas ’seablindness’. Först när vi är rejält utsatta blinkar vi till och ser det vi borde sett långt tidigare. Detta är mycket viktiga frågor för en de facto så marin nation som Sverige är.

Därmed har du på ett mycket påtagligt sätt hedrat dig själv och ditt yrke, Niklas! Du har också medverkat till Kungl. Örlogsmannasällskapets syfte ”att följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Jag kan konstatera att detta erkännande inte bara stannat vid vackra ord. Du tilldelades vår guldmedalj förra året, och detta år har du invalts som ordinarie ledamot i akademien. Jag hälsar dig varmt välkommen!

Grattis på 5-årsdagen, Skipper! Du har gjort en avgörande insats, och du behövs de kommande fem åren också. Förmodligen en bra bit till dessutom…


Michael Zell
Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet

De sju vise männen som visade sig vara en Wiseman



Att kollegan Wisemans identitet på tisdagkvällen blev röjd av det anti-militariska nätverket Ofog är vid det här laget välkänt inom läsekretsen. Jag tänker i det här inlägget ge min egen syn på försvarsbloggandet och det som hänt. Det här inlägget är även mycket personligt till skillnad från det som annars brukar skrivas. Men även en arg försvarsbloggare kan i bland gå på gatan som en helt vanlig man och vara personlig, tro det eller ej. Här är en lite exposé med anledning av vad som har hänt kollegan Wiseman.


Redan innan jag startade den här bloggen 2010 så skrev jag ett antal gästinlägg hos Wiseman. När vi då hade mailkontakt så kunde jag efter ett antal mail mellan oss fram och tillbaka inte låta bli att ställa frågan, eller rättare sagt ett påstående. Jag frågade helt enkelt om Wiseman var den jag då trodde att han var, nämligen en stridspilot på F 21 med ett callsign som var alldeles för likt bloggens namn för att vara en slump. Wiseman svarade mig då att "man ska inte tro på allt man hör" vilket är helt riktigt. Efteråt kände jag mig faktiskt lite dum, varför frågade jag om hans identitet? Jo, för att människan i grunden är en nyfiken varelse som gärna vill veta allt och lite till.

Där och då bestämde jag mig för att aldrig mer fråga om en försvarsbloggares identitet, för jag insåg samtidigt att OM jag hade fått veta vem Wiseman var vid detta tillfälle, så hade vetskapen om hans identitet givetvis också fått den negativa effekten att jag varje gång han skrev något, så skulle jag väga in hans bakgrund och därmed försöka bedöma hans kunskap i ämnet. I dag är jag tacksam för att Wiseman behöll sin integritet vid detta tillfälle. Men att fundera över vem som låg bakom bloggen fortsatte jag självklart att göra, och jag var tillslut helt övertygad om att det knappast kunde vara den någon insnöad Top Gun kille med en kunskapsbredd som pitotröret är brett på en 39:a. Dessutom  långt uppe i smällkalla Luleå? Nej, det var inte han som skrev så mycket och så initierat om allt möjligt, högt som lågt.

Strax därefter valde jag att starta min egen blogg, den du just nu läser. Den stora anledning till detta var att ingen av de befintliga bloggarna enligt min mening täckte upp de marina frågorna och ifrågasatte tillkortakommanden på det sätt som gjordes inom Armén och Flygvapnet på övriga bloggar. Dessutom var jag rejält trött på hur Försvarsmakten hanterade vissa frågor, för vid den tiden var det inte granskningen av regeringens förehavanden som var det primära. Wiseman var en förebild, och jag tänkte att kan en så kan flera, och därmed var bloggen Skipper född.

Att vi försvarsbloggare kommunicerar med varandra utanför offentlighetens ljus är nog rätt underförstått. Med Wiseman har jag under årens lopp haft många givande konversationer om både högt och lågt rörande såväl yrket som försvarsbloggandet, politik och även rent privata saker. Men aldrig någon gång har Wiseman frågat om min identitet, och jag har aldrig frågat om hans sedan den där första gången. Wiseman blev då min okände vän som jag har suttit och "pratat" med under många långa kvällar och nätter då vi båda suttit har och filat på inlägg på varit håll, i bland i samma ämne, men ofta i olika ämnen.  Wiseman blev pysventilen som man kunde dryfta saker med som få andra förstod, för det är fortfarande så att det är förvånansvärt få, inte ens inom Försvarsmakten som är särkilt insatta och engagerade i de övergripande och lite svårare frågorna med bärighet på försvarspolitiken. Man kan oftast sitt eget område och bryr sig inte så särskilt mycket om det där andra. Med Wiseman kunde man prata om vad som helst, för han var både intresserad och engagerad i ämnen högt som lågt. En av Wisemans stora styrkor är hans analytiska förmåga som tillsammans med förmågan att förklara svåra saker på ett begripligt sätt. Något han delar med en annan god vän, försvarsdebattören Johan Wiktorin.

En dag föreslog Wiseman att vi nog borde träffas - på riktigt. Vi bestämde att vi skulle träffas på ett hotell och äta en bit mat och möjligen skulle vi även dricka en öl eller två. Då började tankarna runt vem Wiseman egentligen är ta fart igen. Vem skulle jag nu träffa? Vem är Wiseman? Jag vet att jag hade en rätt tydlig bild i huvudet vem han förmodligen var. Jag hade målat upp bilden av Wiseman som överstelöjtnant, möjligen en överste som bodde i Stockholm. Han hade en centralt placerad tjänst i Högkvarteret, sannolikt på LEDS eller möjligen FTS. Han var 50+ med mångårig erfarenhet och han var av någon outgrundlig anledning även - kraftigt överviktigt.

Jag hade helt rätt - på en punkt - att Wiseman hade sin bakgrund i Flygvapnet. I övrigt var allt annat helt fel! För framför mig stod i stället Carl Bergqvist, den man som jag från allra första början trodde var Wiseman, men som jag sedan helt hade släppt. Jag vet nu i efterhand också vilka föreställningar Calle hade om vem det var han trodde han skulle träffa den där kvällen, men det kan vi ta en annan gång.

Vi hade ett så pass långt och intressant samtal att hela restaurangen hade tömts på folk p.g.a. att det var stängningsdags, helt utan att vi hade märkt det i våra diskussioner. Vi lämnade vårt bord, fortfarande involverade i någon diskussion, men helt utan en tanke på att man kanske borde betala för sig när man ätit och druckit på en restaurang....

Själv hann jag lämna stället och restaurangpersonalen fick i sista stund tag på Calle som dels fick stå för hela notan själv, och dels blev outtalat anklagad för att vi skulle försöka oss på en springnota. Något som givetvis inte var vår avsikt. Fördelen med denna smärre incident var att det nu fanns en anledning till att träffas för att bjuda igen, och på den vägen är det...

När det talas om försvarsbloggarna i fikarum och bland folk i allmänhet, så talas det mer eller mindre alltid om att det är flera personer som ligger bakom bloggarna . Jag har många gånger hört att personer både "vet vilka" som ligger bakom med betoning på vilka, d.v.s. i plural.

Jag minns särskilt ett seminarium arrangerat av Försvarspolitisk Arena under Almedalenveckan i somras där Lars Ekeman (Folk & Försvar) sa att han var övertygad om att det ligger flera personer bakom Wiseman, "för så mycket kan inte en enda person skriva med den kvalitén". Jag har full respekt för den bedömningen Lars.

Jag vet nämligen hur mycket fritid det går åt att driva en blogg på den nivå Wiseman har gjort under många år. Det räcker inte enbart att vara allmänt begåvad och skrivkunnig. Det krävs att man följer försvarspolitik, media och händelser inom Försvarsmakten dagligen och att man läser många utredningar, rapporter, regleringsbrev, budgetpropositioner etc. Jag vill nästan dryfta mig till att påstå att Wiseman har haft två heltidsarbeten. Ett som han erhållit betalning för via Försvarsmakten, och ett som han gjort gratis för svenska folket i syfte att bedriva kvalificerad försvarsupplysning utan skönmålning.

Så tyvärr Lars Ekeman m.fl. Er bedömning var tyvärr helt fel. Wiseman var en person istället för sju vise män.  Wiseman agerade inte heller i försvarsindustrins eller någon annans ärende som vissa tycks tro.


I tisdags kväll fick jag ett meddelande från Wiseman med det korta innehållet "Ofog har röjt min identitet, de går live ikväll". Jag trodde först inte riktigt på det jag såg, men insåg snabbt allvaret i situationen. Varför? Hur? I vilket syfte, och så vidare...

Vi pratades vid senare på kvällen och jag insåg ganska snart att om någon mer står på tur att bli röjd av ofoget så är det sannolikt Skipper. Vi pratade så som officerare gör när det är krisläge. "Motståndarens" syfte med operationen, hans troligaste och farligaste handlingsalternativ, omedelbara åtgärder, egna handlingsalternativ osv.

Någon timme senare låg avslöjandet ute på ofogarnas webbsida och syftet med deras avslöjande kunde utläsas, något som gjorde att saken hamnade i ett lite annat läge. Men inte förrän dagen efter när Mikael Holmström på SvD fick den första exklusiva intervjun med Wiseman så briserade bomben. Wiseman blev Carl Bergqvist med hela det försvarsengagerade etablissemanget, och Wiseman har själv valt att växla upp och gå ut med sin identitet på bred front. Något som kräver en viss styrka.

Jag tycker det var olyckligt att inte Calle själv fick välja tidpunkt för när han skulle "kliva ut ur garderoben". Just detta är något vi pratat om många gånger, där vi har vägt för- och nackdelar mot varandra. Det vi alltid landat i är att det sannolikt är bättre att det skrivna ordet får stå för sig själv utan att det ska färgas av vem som ligger bakom. Nu blev det inte så, och huruvida den här bloggen kommer att gå samma väg, självvalt eller p.g.a. att någon annan väljer väg återstår att se. Efter avslöjandet har även undertecknad blivit kontaktad av personer med en mycket oklar agenda, och där mycket pekar på att det syftar till att röja identiteten.

Men för Calles del så är det inget ont som inte samtidigt för något gott med sig. Carl Begqvist har blivit mycket varmt välkomnad från alla håll och kanter efter att han bryskt blev utkastad ur Wisemans garderob. Man kan konstatera att Ofogs inte riktigt uppnådde det outtalade syftet att tysta en försvarsbloggare. Det blev snarare tvärt om.


Det som Ofog faktiskt har gjort är att de gett Försvarsmakten en riktig ledare på ett silverfat som redan erhållit en slags hjältestatus inom Försvarsmakten! En ledare som har allt det som vi så länge efterfrågat. En officer med djup insikt i många ämnen. En officer som alltid säger vad han tycker, och som många nu ser upp till. Jag tror inte riktigt det var detta som ofoget hade hoppats på.

En annan fördel med allt detta är att Wiseman nu, om han vill, kan delta i debatten på flera sätt än genom bloggen. Vi har båda vid tidigare tillfällen erhållit erbjudanden att vara delaktiga vid seminarier arrangerade av Folk & Försvar samt Försvarspolitisk Arena. Undertecknad har även fått budet att nomineras till ledamot i Kungliga örlogsmannasällskapet (KÖMS) den dagen jag träder fram, något som självklart man känner blygsam stolthet över. Men detta går givetvis inte så länge man enbart skriver under pseudonym. För Calles del både hoppas och tror jag att han nu tar dessa erbjudanden som kommer att komma som ett brev på posten, vilket på sikt kommer att bidra till att försvarsdebatten kommer att lyftas ytterligare ett snäpp.

Avslutningsvis vill jag rikta mig direkt till dig Carl Bergqvist. Du är, och har alltid varit en förebild och inspiratör i vår "branch" som försvarsbloggare. Du har även blivit en mycket god vän, något som jag värderar mycket högt. Nedanstående filmklipp med två flygare som båda tillhör flottan får symbolisera det hela. Det bästa av två världar - stridsflygplan och fartyg?

Nu lägger vi i nästa växel och ökar. Ta hand om dig Carl!


Om försvarsbloggarnas roll i debatten

I tidningen Ystad Allehanda publicerades häromdagen en intressant artikel signerad ledarskribenten och krönikören Csaba Bene Perlenberg i tidningen Ystad Allehanda som berör försvarsdebatten och försvarsbloggarnas roll i debatten. Artikeln återpubliceras här  nedan. Läs även relaterat inlägg hos Cornucopia.

Anledningen till det som diskuteras, anonymiteten, eller rättare sagt att bloggarna skrivs under pseudonym vilket är en betydligt mer korrekt benämning har jag förklarat här på bloggen vid ett flertal tillfällen. Länkarna till några av dessa inlägg återfinns under sidan "om bloggen" här ovan. 

/ Skipper




Anonymitet skapar frågetecken

Den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debattens slagfält är framförallt digitalt. Sedan ett par år tillbaka är det en handfull initierade bloggare som blottlägger bristerna i den politiska styrningen av Försvarsmakten. I inlägg efter inlägg har de skalat av den nymoderata retoriken om ett bättre och mer effektivt försvar. Bitvis har det varit direkt smärtsam och skrämmande läsning.

Med tiden har försvarsbloggarna tagit steget från obskyra fackbloggar till att bli en arena även för det politiska etablissemanget. Flera ledande försvarspolitiker har gästbloggat eller gett genmäle på kritiska eller ifrågasättande blogginlägg om just deras utspel. Politikerna vet att väljare med stort försvarspolitiskt intresse lusläser bloggarna. Det är där de informerade samtalen sker.
Till exempel valde Kristdemokraterna att publicera sina tankar kring ett reviderat försvarspolitiskt program på bloggen Wiseman's Wisdom i stället för på den blogg som deras egen försvarspolitiska talesperson Mikael Oscarsson driver. Sverigedemokraterna har sett försvarsbloggarna som ett sätt att bli en erkänd aktör i den försvarspolitiska debatten, och är sannolikt det i dag mest aktiva partiet inom sociala medier vad gäller försvars- och säkerhetspolitik.
Även mikrobloggen Twitter fungerar som ett forum för försvarsintresserade under hashtaggen "svfm". Samtliga försvarsbloggare är även aktiva där, samt många försvarspolitiker. Medan Moderaternas försvarsinriktade twitterkonto är en omedveten parodi, fungerar Sverigedemokraternas motsvarighet som en kommenterande och identitetsskapande aktör.
Försvarsbloggarna blottar också de uppenbara tillkortakommandena vad gäller försvarsfrågor inom den svenska presskåren. Bland försvarsbloggarna är detaljkunskapen hög, och omöjlig för merparten av journalistkåren att matcha.
Att flera av de tyngsta bloggarna är anonyma skapar emellertid flera frågetecken. Dels är det anmärkningsvärt att vad som uppenbarligen är aktiva eller pensionerade personer inom Försvarsmakten inte vågar eller anser det vara omöjligt att skriva sina inlägg under eget namn, dels är det till den försvarspolitiska debattens nackdel att initierade argument kan avfärdas med motiveringen att debatt kring så pass viktiga frågor inte kan föras med anonyma aktörer.
Vissa av bloggarna är dock öppna med sin identitet. En av dem är Lars Wilderäng, som inte sällan ger oväntade perspektiv blandat med tydliga fakta och tunga argument. Bland de redan frälsta är frågan om anonymitet sekundär då fackkunskapen är så hög i inläggen. För den demokratiska trovärdigheten är frågan dock viktig.
Försvarsbloggarna är nödvändiga för att försvarsdebatten ska kunna fortsätta föras. Det hade dock tjänat debatten om de anonyma bloggarna hade signerat sina viktiga inlägg med sina egna namn.
Csaba Bene Perlenberg
Csaba Bene Perlenberg är liberal skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik.

En debatt för närmast sörjande

Det är lätt hänt att man drabbas av tunnelseende när man intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Om man t.ex. har skaffat sig ett gediget Twitterflöde genom att följa personer med samma intresse inbillar man sig tillslut att debatten och diskussionen svallar hög i offentligheten. Och så tycker man ju gärna att det inte finns något viktigare eller mer intressant att ägna sig åt, och att det rimligen bara är en tidsfråga innan (infoga här valfri samhällsaktör eller medborgare) upptäcker detsamma. Det är värt att påminna sig om att så inte är fallet.

Reinfeldt har nyss avslutat sitt tal på Moderaternas stämma i Norrköping. Drygt 45 minuter och inte ett ord om försvaret. Och med risk för att jag missade något sades inget om försvar eller krishantering under gårdagens partiledardebatt heller. Ämnet lyser med sin frånvaro trots den krisstämning som omgärdar det, i alla fall i kretsen närmast sörjande. Folk och Försvar arrangerar aktuella och ambitiösa seminarier, frivilligorganisationer försöker synas och det blossar upp tomtebloss i medierna, som Ryska påsken eller gigantiska övningar i närområdet, men det blir inte så mycket mer av det och att försvaret eller krisberedskapen inte är en fråga för partipolitikens främsta företrädare illustrerar precis just detta. Frustrerade försvarsbloggare tycker man ropar för döva oron och det är rimligt att ställa sig en gemensam fråga: Har vi som är specialintresserade missförstått läget? Förmår vi inte lyfta oss ur våra gropar av snäva kunskaper eller fokusområden och se de stora perspektiv som beslutsfattare med uppgift att se helheten agerar utifrån? Förs debatten på fel sätt, eller med utgångspunkter som inte lyckas gripa tag om offentligheten? Är vi alltför för slutna i våra begrepp, förkortningar och blinkningar till varandra, på ett sätt som bara är avskräckande för den som har ett begynnande och ömtåligt intresse och som kanske närmar sig försvarsbloggar eller vågar sig in på ett seminarium med Krigsvetenskapsakademien? Eller så är det så som vi kanske ibland tror, att vi till skillnad från den ointresserade massan har skådat ljuset – men det hjälper å andra sidan inte ett dugg om så skulle vara fallet eftersom det ändå är andra som bestämmer.

skipper

Nåväl. Fram till dess att Försvarsberedningen lämnar sin nästa rapport i slutet av mars kommer partierna vara något försiktiga inför risken eller möjligheten att behöva göra upp och behöva backa från tidigare utfästelser. Men inom några områden kommer det puttra.

Det är lätt att förutse att FM Org 18 (dvs enkelt uttryckt konsekvenserna av den besparing om 500 mkr som regeringen ålagt Försvarsmakten vad gäller personalkostnader) ändå vållar mer debatt än komplicerade och mer långsiktiga strategiska övervägningar som ryms t.ex. i  den perspektivstudie som nyligen redovisades. Personalfrågor handlar om människor som arbetar på regementen och flottiljer och sprider naturligen oro men också engagemang på ett annat sätt även i vidare kretsar, som t.ex. kommunpolitiker med militär verksamhet inom sina kommungränser.  Klangbotten i försvarspolitiken är dock ganska grund, så länge som S och M i stora drag är överens om ekonomin. Socialdemokraterna kan inte åka landet runt och utlova att alla tjänster ska vara kvar och framhåller hellre andra delar av personalförsörjningen, som t.ex. sitt förslag om obligatorisk mönstring för alla (på nätet).

Försvarsdebatten förs dock inte enbart på bloggar. Sent igår var det nämligen dags att debattera försvarspolitik under den allmänpolitiska debatten, vilket är ett tillfälle för ledamöterna att tala i valfritt ämne under de tre dagar den pågår. Två (2) debattörer kände sig manade, nämligen Peter Hultqvist (S), Försvarsutskottets ordförande och Johan Forssell (M) som begärde replik.

Hultqvist inlägg handlade om försvarsindustrin och behovet av

(…) en långsiktig och samlad strategi för denna sektor (…) Det krävs ett samverkansprogram där samhälle, forskning, näringsliv och fack gemensamt försöker bidra till utveckling och konkurrenskraft. Sverige måste dessutom tydliggöra vilka vapensystem som är att räkna som nationella säkerhetsintressen och kan motiveras som detta inför EU.

Hultqvist ger exempel på vad det kan handla om, nämligen stridsflyget, undervattenssystemen, cyberförmåga, sensorer, krypto och telekrigsförmåga. Hultqvist nämner också att Finland, Frankrike, Italien och Norge arbetar med nationella strategier för sådant som kallas för säkerställande av försörjningstrygghet, strategisk autonomi och hur nationell industri ska utvecklas. Han tror sammanfattningsvis inte alls på en fri marknad och andra länders engagemang för konkorrensutsatt försvarsmateriel – han tror särskit inte på att Sverige ska gå i bräschen inom EU för detta – och här har vi således ett mer tydligt konfliktområde med regeringen, där det också verkar finnas en spänning inom regeringen, där FP nu – en smula otippat efter att ha följt deras politik på området – lite försiktigt uttrycker sympati för ett ökat statligt engagemang.

Johan Forssell begärde replik på Hultqvist, men inte för att prata om försvarsindustrin utan om S budgetmotion:

Jag skulle därför vilja fråga Peter Hultqvist: Om nu våra satsningar om ett antal hundra miljoner kronor är ”puts i marginalen”, hur skulle då Peter Hultqvist vilja beskriva sin egen satsning om 0 kronor?

Hultqvist svarar att han

(…) lägger 100 miljoner mer på förband och 100 miljoner mer på materiel än vad regeringen gör genom omfördelningar i budgeten.

och framhåller det pågående arbetet i Försvarsberedningen:

I mars kommer en rapport att läggas fram. Då hoppas jag på en bred politisk överenskommelse som så småningom också kan omfattas av ekonomiska konsekvenser (…) när vi är klara med Försvarsberedningen ska vi också börja ta ställning till hur den långsiktiga ekonomin ska se ut.

Jag tycker detta stärker tesen att det blir hårt att få ihop en majoritet som omfattar S och M i beredningen, och att försvarsindustripolitiken är det område i vilket perspektivplanen tydligast materialiseras.

PS. Apropå FM Org 18 ovan har Annicka Engbloms (M) uppröda blogginlägg nu fått genmäle genom Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten. Med all respekt för både Engblom och Lagersten: Till dessa nivåer når de inte riktigt vare sig det gäller formuleringskonst eller ilska. Här är en man som man inte vill ha emot sig. Och i avdelningen för mustiga texter som stimulerar tanken rekommenderar jag Torbjörn Kvist i Svensk Tidskrift: Sveriges beredskap är god.

En nygammal försvarsblogg med förvånande innehåll!



Den sedan länge pensionerade kommendörkaptenen Magnus Haglund, tidigare fartygschef och divisionschef vid den efter FB-04 avvecklade 44. robotbåtsdivisionen upplyste härom veckan om existensen av sin egen blogg Samhälle och Försvar. Några av er har säkert redan noterad att den har adderats till blogglistan här till höger då den av flera anledningar är läsvärd. Att det dyker upp nya försvarsorienterade bloggar är av godo då dessa i olika grad gynnar den så välbehövliga försvarsdebatten. Jag har nu läst igenom Haglunds samtliga blogginlägg, dessvärre med stigande förvåning.

Bloggen Sammhälle och Försvar är egentligen inte alls ny. Den startades redan i oktober 2009 men själv har jag aldrig läst den tidigare, och inte heller jag jag sett den omnämnas i försvarsdebatten vilket kan tyckas vara något märkligt då bloggen existerat under snart fyra år. Av den anledningen har jag därför ägnat några timmar till att läsa igenom de ca 170 blogginläggen. Flera inlägg på bloggen är läsvärda och har budskap som jag helt och hållet delar, i synnerhet de som handlar om en bättre samordning av statens maritima resurser. Det finns även en del annat tänkvärt att läsa.

Då Magnus Haglund är f.d. sjöofficer med bakgrund från en tid när kriget var kallt och då vi faktiskt hade ett försvar värt namnet, samt det faktum att han är ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) så hade jag redan innan jag började läsa inläggen en någorlunda förutfattad mening av vilka åsikter som skulle förmedlas avseende situationen runt försvars- och säkerhetspolitiken och det minst sagt prekära läge vi nu befinner oss i. Döm om min förvåning då åsikterna i många fall inte alls var de jag hade förväntat mig av en pensionerad officer som uppenbart engagerar sig i försvarsfrågorna.

Att Haglunds blogg över huvud taget blev föremål för ett eget inlägg baseras till del av att jag förvånas över hans åsikter och ställningstaganden runt en rad viktiga strategiska frågor, men även vissa märkliga uttalanden om den pågående försvarsdebatten. Jag har valt att belysa några av de inlägg och ståndpunkter som förvånar mig mest och som är värda att debatteras.

Försvaret av Gotland

En av de märkligare är Haglunds i mina ögon naiva syn på situationen rörande försvaret av Gotland, eller rättare sagt avsaknaden av ett försvar på Gotland. Så här skriver Haglund i ett av sina inlägg (min fetstil).
Idag - och på dagens konfliktnivå - torde försvaret av Gotland vara helt tillfyllest. Vi har insatsberedda flyg- och sjöstridskrafter och det finns en lokalrekryterad hemvärnsbataljon på plats. Det kan ju anses vara tillräckligt idag och en snabb förstärkning med andra förband torde vara möjlig att genomföra och visst vore det närmast egendomligt om Försvarsmakten skulle undvika att genomföra olika typer av förbandsövningar på ön! Amfibiebataljonen kan ju vara på plats mycket snabbt!

Påståenden som dessa, som jag inte alls delar,  bör givetvis bemötas sakligt vilket jag avser att göra i detta inlägg.

För det första. Ett Gotland helt utan försvar kan knappast vara tillfyllest oavsett konfliktnivå, vilket för övrigt är ett rent felaktigt begrepp att använda i sammanhanget. I dag har vi ingen konflikt, varför konfliktnivå blir ett obsolet begrepp. Konfliktnivå är heller inte måttstock på vilken grad av försvar som bör finnas på Gotland av den enkla anledningen att när vi står i en konflikt så är det för sent att börja fundera på vilken nivå av försvar vi behöver. Detta alldeles oavsett om det handlar om fastlandet eller Gotland. Försvarsförmåga tar många år att bygga upp.

Det relevanta är i stället, att analysera vilken militär kapacitet i form av numerär, och vilka militära förmågor som finns i närområdet, och då talar vi inte om Finland. Detta tillsammans med vilka ambitioner ett land har, och vilka politiska budskap man sänder ut. Allt detta tillsammans måste utgöra grunden för bedömningen av vilken försvarsförmåga som är lämplig. Det är just detta arbete som försvarsberedningen nu har påbörjat och kommer att slutföra i början av nästa år. Att som Haglund gör, redan nu konstatera att försvaret av Gotland är tillfyllest anser jag vara både naivt och oansvarigt. Inom politiken har de flesta partierna insett att det permanenta försvaret av Gotland måste stärkas. Det är bara Moderaterna och Miljöpartiet som i dag motsätter sig detta.

För det andra. Om Haglund anser att det inte är några problem att snabbt förstärka förvaret av Gotland så vore det lämpligt för debattens trovärdighet att Haglund definierar vilka andra förband som ska avdelas för att förstärka Gotland (man kan f.ö. inte förstärka något som inte existerar) då förbandsmassan är nere på en sådan kritiskt låg nivå avseende numerär att en avvägning/prioritering måste ske hos den högsta ledningen var förbanden ska användas (läs ÖB:s uttalande i nyårsintervjun: En vecka, på en plats mot ett begränsat anfall).

För det tredje. Hur anser Haglund att amfibiebataljonen ska transporteras till Gotland i händelse av sämre väder? Som f.d. robotbåtschef bör Haglund var väl medveten om vilka väderförhållanden Gotska Sjön kan bjuda på. Tillförsel av förband till Gotland har för övrigt senast övats 2009 under Dagny II, vars resultat till del har avhandlats hos annan blogg. Den som tror att det är enkelt att snabbt förstärka Gotland utan regelbunden övning och en väl uppsmord logistikkedja får nog tänka om.

En annan relevant fråga är vilka vapensystem den enda amfibebataljonen vi har, förflyttad på egen köl med Stridsbåt 90, ska använda för att förhindra att någon annan nyttjar ön för sina intressen? Amfibiebataljonen saknar kvalificerade system för luftförsvar och tyngre vapensystem. Vidare är som bekant ett av bataljonens kompanier numera fordonsburet och inte sjöburet.

För det fjärde. Haglund påstår även att "det blir inte tydligare av att debattörerna helt undviker att beskriva vilka strategiska förutsättningar man har för sina resonemang" när det kommer till att beskriva varför försvaret av Gotland är av största vikt. Det anser jag är en felaktig och inte rättvis bedömning. Inte minst av Haglunds kollegor inom krigsvetenskapsakademien som bl.a. Karlis Neretnieks och Johan Wiktorin. Dessa har under flera års tid debatterat om den strategiska skälen för försvaret av Gotland. För att inte råka ut för samma anklagelse så ska jag kortfattat även på denna plats beskriva varför Gotland är strategiskt viktigt för Sverige, men även för våra grannländer.

Den som behärskar Gotland behärskar större delen av Östersjön. Detta är fakta! I synnerhet om man placerar ut långräckviddiga sjömålsrobotsystem som den landbaserade versionen av SS-N-26 och den nyutvecklade BrahMos. Med dessa robotar når man 300-500 km mot sjömål. Placerar man markmålsroboten Iskander på Gotland når man såväl mål i Sverige som i Baltikum och Polen. Lägger man därtill även luftvärnsroboten S-400 så behärskar man även luftrummet över stora delar av Östersjön vilket mer eller mindre omöjliggör för vårt eget flyg att kunna verka på avsett sätt. Dessa vapensystem kan Ryssland, om de skulle vara så fräcka, kunna ställa på Gotland inom 24 timmar.

Är detta ett troligt scenario? Nej, inte som ett isolerat angrepp riktat mot Sverige så som det säkerherhetspolitiska läget ser ut här och nu. Ett mer sannolikt scenario skulle kunna vara vid en eventuell konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna. Man kan fundera på vad som skulle kunna hända om det blir oroligheter runt "Korridoren till Kaliningrad" som Johan Wiktorin skriver om i sin nu högaktuella serie! Om Ryssland skulle behärska Gotland med dessa vapensystem utplacerade så skulle det skära av NATO:s möjligheter till förstärkningsoperationer till sina Allierade i Östersjön utan att först bomba Gotland sönder och samman. Ett högst oroväckande scenario där Sverige skulle bli indragna på mer än ett sätt.

Att sätta trupp på Gotland är för Ryssland inga större problem (inte heller för någon annan om man vill leka med den tanken). Att Sverige med militära medel efter en sådan utveckling ska kunna återta Gotland är sannolikt en omöjlighet att göra på egen hand med nuvarande organisation.
Haglund är utöver detta även negativt inställd till ett eventuellt NATO-medlemskap och skriver följande om detta. 
"...men vi ska nog akta oss för att höja spänningen i vår del av Nordeuropa genom att idag ansluta oss till Nato. Inte minst handlar det om de baltiska staternas säkerhet, eftersom den i mycket är beroende av att det är relativt lugnt i vår region. Inte vill vi ge ryska aktivister en anledning att ingripa i Baltikum?"
KKrVA har gjort omfattande studier av ett scenario "det operativa dilemmat" som omfattar både Ryssland, Gotland, Baltikum och NATO. Mycket läsvärt, men sannolikt inte en uppfattning som Haglund delar med hänsyn till sitt ställningstagande runt dessa säkerhetspolitiskt viktiga frågor på sin blogg och i andra debattartiklar.

Försvarsdebatten

Haglund anser även att försvarsdebatten är egendomlig, upphaussad och är baserad på rykten när det talas om att Sverige inte kan stå emot ett väpnat angrepp och vänder sig bl.a. mot att debatten har lagt vikt vid försvaret av Gotland (se tidigare stycke) och att vissa särintressen gärna tar den ryska propagandan som styrande för sina uppfattningar. Haglund gör en jämförelse med kalla kriget och menar att Sverige inte ens då kunde stå emot ett väpnat angrepp på egen hand i mer än en vecka. Här anser jag att Haglund gör våld på historien. Under kalla kriget handlade det inte om att som debatten nu handlar om, att försvara landet på en plats under en vecka mot ett begränsat anfall och dessutom tidigast 2019+ (under förutsättning att mer pengar tillförs).

Haglund bortser medvetet, eller omedvetet från det faktum att dåtidens försvar till skillnad från i dag handlade om att försvara landet hela landet mot ett storskaligt anfall. Tiden var dessutom betydligt längre än en vecka innan fria kriget tog vid. En avsevärd skillnad som man inte kan likställa med dagens debatt.

Ryssland

I samma inlägg avhandlar Haglund Rysslands militära förmåga och debatten som förevarit i media, bland politiker och på bloggar.
"Hotbildsivrarna skulle kanske sansa sig lite och se på verklighetens politiska ingångsvärden i stället för att haussa upp den ryska förmågan långt över deras reella kapacitet."

I ett annat inlägg under rubriken Kan vi försvara oss? skriver Haglund följande rader om Ryssland.
"Och det stora uppbyggnaden är ju dessutom främst en myt, som Putin m fl odlar för inrikes bruk och för att visa hur stark man håller på att bli. Men varför ska vi tro den ryska interna propagandan just i det här fallet? Sanningen är ju dessutom att den ryska militära numerären ska minska från 1,1 miljoner man till 1 miljon" 
Här gör Haglund i mina ögon två generalfel. För det första så trampar han i samma fälla som så många andra debattörer gör och låser på begreppet hot i stället för förmåga. Jag delar Haglunds uppfattning att inget militärt hot i dag är förestående. Hade det förhållit sig på det sättet så skulle vi förhoppningsvis redan ha mobiliserat de få enheter som finns kvar och satt dessa i högsta stridsberedskap.

Det är helt andra saker än hot som måste beaktas. Framförallt militära förmågor som tillsammans med det politiska läget måste beaktas något som redan avhandlats i delen om Gotland. I det allt mer auktoritärt styrda Ryssland kan vi också konstatera att den demokratiska utvecklingen i dag är på väg åt fel håll. Det är dessa faktorer som är styrande, inte den hotbild som råder här och nu. En vilja kan ändras över en natt, att skapa ett försvar tar år.

Haglund inför även ett nytt begrepp i debatten när det kommer till beskrivningen av Rysslands förmågeuppbyggnad där han tar #lågnivå ytterligare ett steg och skriver att den sker från en nära nog nollpunkt.

I dag vet vi att försvarsberedningen, men uppenbart även Haglund tillsammans med flera politiker har missbedömt den ryska förmågan fullständigt samtidigt som övriga debattörer gång på gång har försökt påvisa motsatta förhållanden. Det har vi nu även fått ett kvitto på när Putin under juli månad genomförde ett stort antal beredskapsövningar, där Ryssland under den största övningen, inom bara något dygn lyckades sätta 160.000 man tillsammans med flygplan och fartyg på krigsfot. Den låga nivån som majoriteten av nymoderata försvarspolitiker alltid återkommer till passar således mycket illa på beskrivningen av Ryssland. Man kan tyvärr konstatera att den passar bättre som beskrivning av vår svenska försvarsförmåga.

Blandad kritik mot Försvarsmakten, officerskåren och försvarsbloggar

Haglund riktar även en känga mot delar av den i dag aktiva officerskåren och målar upp bilden av en yrkeskår som mest talar om hur bra allt var förr och att Försvarsmaktens personal skulle ha svårt att hantera inriktningspropositionen från 2009 och antyder till och med att Försvarsmakten skulle motarbeta politiska beslut?
"...vi får nog akta oss för att inte de militära – och marina – sakkunskaperna går förlorade inom vårt försvar därför att officerarna mest talar om hur bra allt var förr!"
"Eller är det så att starka interna krafter inom Försvarsmakten inte vill verkställa vad den politiska ledningen faktiskt beslutat?"
Det som slutligen fick mig att författa detta inlägg är inledningen i Haglunds senaste inlägg. Det går ut på att kritisera försvarsbloggarna som han anser "bedriver hetsjakt mot moderater – särskilt kvinnliga". 

Ett helt absurt påstående som inte kan få stå oemotsagt då det inte är fair play att spela in genderkortet i debatten om man inte har torrt på fötterna. På försvarsbloggarna är debatten avkönad. Vad som sedan eventuellt skrivs på twitter kan inte försvarsbloggarna lastas för.

Det är således inte p.g.a. någons könstillhörighet som det ibland riktas kritik mot försvarspolitiker, i stället är kritiken ofta baserad på fakta. Ofta har den sin grund i en lång rad debattartiklar och uttalanden där skönmålningen av försvarsförmågan ständigt når nya höjder. Om man som försvarspolitiker påstår att försvarsförmågan är bättre i dag än för 20 år sedan (Läs 1993  - det året då FMÖ Orkan genomfördes) eller beskriver nödvändigt och planerat underhåll på ett sätt som att Moderaterna och Alliansregeringen genomför "stora satsningar" tillsammans med många andra märkliga uttalanden så får man räkna med att röster höjs och detta alldeles oavsett politisk färg eller om man är kvinna eller man, i synnerhet om man för talan för det regeringsbärande partiet.

I samma inlägg spekulerar Haglund runt anledningen till den av honom uttalade hetsjakten och kommer fram till att det kan bero på att för att försvaret under Alliansregeringen nu håller på att moderniseras och övergå till ett insatsinriktat försvar i stället för det föråldrade invasionsförsvaret och skriver att vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden blev alltför långsamt. Haglund med bakgrund i Marinen borde veta bättre då både Flygvapnet och Marinen med inneliggande årskullar hade avsevärt högre beredskap än vad man till vardags uppnår i dag då beredskap i dag kostar ofantliga summor med anledning av den moderatledda försvarsreformen med anställda soldater och sjömän. Haglund verkar heller inte noterat att försvarsreformen haltar betänkligt p.g.a. det svåra vakansläget som omfattar såväl soldater, sjömän som officerare. Beslutet om att avveckla värnplikten gick som alla vet för fort och togs utan att en djupare analys hade genomförts.

Haglund hyllar i ena sekunden det insatta insatsförsvaret, och i nästa inlägg vill han sänka beredskapen "för de förband och enheter som bara har uppgifter i krig och inte i dagens ganska lugna omvärld". Retoriken är inte konsekvent, och i bland undrar man vilket budskapet är?

Sammanfattning

Alla har givetvis rätt till en åsikt, det är en demokratisk rättighet som ska värnas och skyddas. Skulle alla debattörer vara av samma åsikt skulle det inte heller bli någon försvarsdebatt. Av den anledningen ställer jag mig generellt sett positiv till Haglunds blogg trots att jag inte alls delar hans åsikter i en rad frågor av vilka jag lyft fram de primära i texten här ovan.

Av ren nyfikenhet kan man tillåta sig att spelulera runt varför Haglund förmedlar en bild av hur lyckad och rätt den pågående försvarsreformen är, varför det helt plötsligt oviktigt att Gotland inte har något försvar, och varför den nymoderata skönmålningen ska försvaras?

En rimlig förklaring skulle givetvis kunna vara att skribenten gick i pension redan 1997 och har således varken upplevt konsekvenserna av, och alla de förmågeglapp som uppstått efter försvarsbesluten 2000 eller 2004. Det är givetvis svårt att skapa sig en rättvisande bild om man inte sett Försvarsmakten från insidan under sexton år.

Men den mer korrekta förklaringen till de hos en pensionerad sjöofficers något annorlunda åsikter än vad hans kollegor brukar uttrycka runt nuvarande läge i den omdebatterade försvarspolitiken står nog sannolikt att finna i det faktum att Magnus Haglund själv är aktiv i de Nya Moderaterna i Kista? Att Haglund till synes står bakom den pågående försvarsreformen framgår förhållandevis tydligt i ett av de senaste twitterinläggen.


Håll försvarsdebatten vid liv!

Under gårdagen deltog Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten i TV4 Newsmill där han intervjuades av PM Nilsson. En mycket intresant intervju som den här gången inte fokuserade på försvarsfrågan i sig, utan i stället på själva försvarsdebatten.

TV4Newsmill%20om%20f%C3%B6rsvarsdebatten

I programmet konstaterades att försvarsdebatten inte varit så intensiv som den är i dag under de senaste 20 åren. Något som inte ska förväxlas med att försvarsförmågan är bättre i dag än under de senaste 20 åren, något som försvarsutskottets ordförande Cecilia Widegren (m) olyckligt uttryckte för en tid sedan.

Erik Lagersten konstaterar helt riktigt att den aktiva försvarsdebatten i dag beror på flera olika samverkande faktorer, där vi har en betydligt mer öppen försvarsmakt i dag än tidigare och där man eftersträvar att beskriva sakförhållanden för vad det är och inte skönmålar läget. Andra avgörande faktorer som lyftes fram i intervjun är vissa politiker som tycker det är angeläget att debattera försvarsfrågor, media som intresserat sig för frågan, och inte minst försvarsbloggarna som bidrar till debatten.

Just försvarsbloggarnas roll i debatten diskuterades i inlägget vilket är glädjande. De flesta kan nog instämma i att just Erik Lagersten tagit tidigare ÖB Håkan Syréns gamla klyscha ÖRA - "Öppenhet, Resultat, Ansvar" - från att vara något man enbart sa, till något man faktiskt tillämpar inom Försvarsmakten i dag, åtminstone på de flesta håll ska tilläggas.

En av Försvarsmaktens viktigaste uppgifter är att värna om vårt lands frihet och indirekt dess grundlagar där yttrandefriheten och tryckfriheten är två av fyra tunga pelare. Att Försvarsmakten nu går ut och säger att det är bra med en levande försvarsdebatt, även om sådant som berör myndighetens tillkortakommanden, är vitaliserande. Just detta är ett mycket gott tecken kopplat till begreppet "ÖRA" där Erik Lagersten i rollen som informationsdirektör gjort ett mycket bra jobb under de senaste åren.

Att hålla försvarsdebatten levande och diskutera viktiga försvarsfrågor, utan att för den sakens skull beröra sådant som omfattas av sekretess är en något som försvarsbloggarna kan bidraga med. Majoriteten av försvarspolitikerna (med några få undantag) är i skrivande stund tyvärr tvåa på den bollen. Den tidigare moderata ledamoten i försvarsutskottet Rolf K Nilsson spekulerar i varför det förhåller sig så i sitt senaste inlägg. Ett inlägg som är väl värt att läsa och reflektera över.

Nya bloggar!

Den observante har säkert noterat två nya bloggar i listan här till höger.
Det är bloggarna  "Jägarchefen" och "Tillfälligt skeppsbrott".

Varmt välkomna till försvarsbloggandet och kampen för en sundare försvarspolitik, att belysa viktiga sakfrågor inom Försvarsmakten, och framför allt allmän försvarsupplysning.

Hoppas att ni orkar med i det långa loppet. Det är många som gått ut hårt, men som gett upp efter bara en kort tid. Låt oss hoppas på motsatsen då förstärkningarna är välbehövda. Stort lycka till!

Expressen om hemliga försvarsbloggar

Blev i dag minst sagt väldigt förvånad när dagens upplaga av Expressen öppnades och kunde konstatera att den innehöll en artikel om "militärens hemliga bloggare".

Det var inte det faktum att det skulle komma en artikel i Expressen, för det var redan känt sedan tidigare att Expressen hade en artikel på gång. Frågan var bara vilken dag den skulle komma.

Det som var förvånande var två saker. För det första att man hade dragit på med en helsida i pappersupplagan av tidningen. Det andra som förvånade var att artikeln var så pass välskriven och gav en förhållandevis rättvisande bild vilket inte alltid är helt självklart i en kvällstidning som vill sälja lösnummer på skandalavslöjanden.

Fokus låg med all rätt på den största, bästa och mest etablerade av bloggarna - Wiseman.

Att det är många som läser Wiseman´s Wisdoms var heller ingen nyhet, det har vi vetat om länge. De enda ur det politiska etablissemanget som ännu inte offentligt bekräftat, och framhållit försvarsbloggen som lärorik läsning är företrädarna från det största regeringspartiet. Det är också glädjande att Försvarsmakten, mycket tack vare nuvarande informationschefen Erik Lagersten, numera ser försvarsbloggarna som en naturlig del av försvarsdebatten och något som faktiskt kan vara av godo.

Men det finns tyvärr fotfarande individer som ser försvarsbloggarna som ett hot mot Försvarsmakten, och som tror att bloggarnas syfte skulle vara att aktivt motarbeta Försvarsmakten, vilket är helt fel!

Försvarsbloggens drivkraft är tvärt om att aktivt verka för en levande försvarsdebatt samt en bättre och mer relevant svensk försvars- och säkerhetspolitik som speglar verkligheten på ett bättre sätt än den gör i dag. Försvarsbloggarna kommer alltid ha en kritiskt granskande hållning när det kommer till försvarspolitiker som skönmålar verkligheten. Försvarsbloggarna kommer även att ta upp aktuella ämnen till debatt om saker som direkt rör Försvarsmakten. Förändrade arbetsvillkor eller avsked, inköp av dyra datasystem med begränsat bra output och avveckling av fungerande materiel är exempel på saker som alltid kommer att granskas med kritiska ögon.

Många med mindre bra kunskap och insyn tror att det sprids hemliga uppgifter på försvarsbloggarna, vilket självklart är helt fel. Har en skribent kunskap om ett ämne, så vet man också vad som eventuellt omfattas av sekretess. Av samma anledning så granskas kommentarer före publicering även om det rent juridiskt är kommentarens författare som är ansvarig för det som skrivs.

En av de detaljer som Wiseman pekar på i intervjun är det faktum att anonymiteten är ett utfall av risken för att missgynnas på arbetet, vilket har varit, och kan vara en realitet. Men för den här bloggen är inte detta den främsta anledningen till att den skrivs under pseudonym. Den största anledningen är att det skrivna ordet får stå för sig själv, och inte värderas mot vem/vilka som skrivit texten.

Man kommer då undan förutfattade meningar som "Den där gamla löjtnanten är väl ingen att lyssna på" eller "Hon, den där unga kaptenen, hon kan väl ingenting. Hon har ju ingen erfarenhet alls" eller det skulle till och med kunna låta så här. "En civilist! Har väl inget att tillföra i debatten om det militära försvaret".

Hade bloggens namn varit "Kommendör Häggs betraktelser" eller "Amiral Wachtmeisters blå tankar" så hade den förmodligen erhållit enorma mängder läsare för att det var "rätt" skribent, trots att den kanske helt saknat relevant innehåll.

Den största förtjänsten med att skriva under pseudonym är som sagt att varje läsare själv får bedöma om innehållet är läsvärt och relevant utan att färgas av namnet eller graden, eller till och med avsaknad av grad. Men förhoppningsvis får fokus även i fortsättningen ligga på innehållet i bloggarna, försvarsdebatten, och inte på vem/vilka som skriver. Det är en absolut nödvändighet!

För övrigt kan vi konstatera att facebooksidan till stöd för ÖB passerat 7000 medlemmar. Stort!

Bloggar: Cynismer, 6 mannen, Wiseman