Kategoriarkiv: Försvarsförmåga

Uppdaterad: Försvarsmaktens officerare och civilanställda ska reduceras med 15%



Regeringsbeslut 5 är ett nytt gigantiskt dråpslag mot Sveriges försvarsförmåga! Konsekvensen av att den moderatledda regeringens sparkrav tvingar Försvarsmakten till ytterligare åderlåtning där personalkostnaderna ska minskas med 500 miljoner kronor årligen vilket innebär att nästan 15% av alla officerare och civilanställda måste bort! Utöver detta ska upp till 700 heltidsanställda soldater också bort. Att media och övriga politiska partier ännu inte har reagerat på detta katastrofbesked är högst beklämmande!

Redan i går författades ett inlägg om vilka konsekvenser dessa åtgärder med stor sannolikt kommer att få. I dag offentliggjorde Försvarsmakten dokumentet i sin helhet som kan läsas här.

Försvarsmaktens organisation FM ORG 13 som intogs så sent som 1 januari, innehåller enligt planen 8750 kontinuerligt tjänstgörande officerare och specialistofficerare. samt 5150 civilanställda. Dessa befattningar är i dag helt nödvändiga för att klara av att utbilda, materielförsörja, administrera och bemanna Försvarsmaktens krigsförband.

Konsekvensen om man genomför den ålagda reduceringen omfattande 500 miljoner kronor årligen på personalkostnader blir för Försvarsmaktens fast anställda personal (kontinuerligt tjänstgörande) följande enligt Försvarsaktens redovisning.

  • Officerare och specialistofficerare reduceras med 1 000-1 200 befattningar. 
  • Civilanställda reduceras med 550-750 befattningar. 
  • GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän) reduceras med 500-700 befattningar.
Totalt ska alltså 2050-2650 tjänster strykas bort ur organisationen utan att Försvarsmaktens uppgifter reduceras med motsvarande mängd. Ett uppdrag som ska vara slutfört 2019 och som får betraktas som omöjligt att genomföra i praktiken!

I riksrevisionens rapport (Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband) som presenterades för knappt ett år sedan så riktades redan där skarp kritik mot att Försvarsmaktens stående insatsförband inom främst Marinen och Flygvapnet inte var bemannade i tillräcklig omfattning.

Riksrevisionens samlade slutsats är att det finns brister i bemanningen, vilket begränsar tillgängligheten för dessa förband. Orsaken är enligt Riksrevisionen att det saknas personal och att det finns brister i kompetens. Vissa förband har en snävt hållen personalram, vilket ytterligare ökar sårbarheten i bemanningen. Riksrevisionen rekommenderar därför Försvarsmakten att se över förbandens personalramar.

Att regeringen nu trots dessa alarmerande rapporter tvingar Försvarsmakten till att ytterligare skära i den redan hårt ansträngda personalsituation tyder bara på att man inte tagit till sig några som helst signaler från Riksrevisionen, att man inte lyssnat på Försvarsmaktens konsekvensbeskrivningar och att det uppenbart bara är kronor och ören som är relevant i sammanhanget.

Även de olika fackförbunden instämmer helt och hållet i Försvarsmaktens konsekvensbeskrivning, men tillägger särskilt att personalens hälsa och välbefinnande kommer att påverkas av ett sådant beslut. Tre olika förbund har skrivit skarpa yttranden rörande regeringens direktiv. Läs gärna dessa yttranden från Officersförbundet, SACO och Försvarsförbundet i sin helhet.

Som extra krydda på detta moset kan man konstatera att försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) tillsammans med Hans Wallmark(m) så sent som i lördags skrev en debattartikel med rubriken ”Moderaterna stärker försvarets förmåga” som publicerades i VLT där innehållet uteslutande handlade om alla de satsningar Moderaterna gör på försvaret och att man genom den moderatledda försvarsreformen ökar vår försvarsförmåga. Den bild av försvaret som skribenterna målar upp delas nog av ytterst få personer utanför det moderata partiet och rimmar dessutom mycket illa med dagens besked om de kraftfulla reduceringar av personal som väntar!


Någonting är riktigt sjukt i allt som rör svensk försvarspolitik just nu. Aldrig någonsin tidigare har den bestått av så många lögner och sådant hyckleri som den gör i dag. Man har dessutom förekommit försvarsberedningens kommande arbete! Detta måste få ett slut, och det är riksmedia med hjälp av övriga politiska partier som måste syna bluffen och visa på de faktiska konsekvenserna av en försvarspolitik som är kraftfullt grundstött. Detta arbete kan inte enskilda försvarsbloggar driva ända in i kaklet! 

På Moderaternas egen webbsida kan man läsa följande text. En text som talar sitt egna tydliga språk och som knappast behöver kommenteras närmare.

Är Sverige värt att försvara? Om så är fallet visa då detta i handling inte bara i ord!  

Det viktiga är inte vad man säger det viktiga är vad man gör.

Bloggar: Försvar & Säkerhet

Uppdaterat 20.00:

Den enkla procentberäkningen gick tyvärr lite för fort då jag blandade in GSS i reduceringen men inte i totalen. Det är således inte totalt 20% som ska bort, utan istället sammanlagt 15% ur kategorierna officerare, specialistofficerare och civilanställda som ska reduceras ur organisationen för att uppnå besparingsmålet enligt Försvarsmaktens beräkningar.

Officerare och specialistofficerare i dag: 8750 ska reduceras med upp till 1200 befattningar.
Civilanställda i dag: 5150 ska reduceras med upp till 750 befattningar.

(1200+750) / (8750+5150) = 14%

Utöver detta ska även upp till 700 heltidstjänstgörande soldater och sjömän tas bort ur organisationen, en summa som inte alls går att förringa, vilket innebär att siffran 14% ökar ytterligare något om man räknar in även GSS-kategorin.

Även om procentsiffran är lägre än vad jag först skrev så är det fortfarande lika fullt ett katastrofalt besked Försvarsmakten presenterar för att uppnå regeringens besparingskrav.

Luftslottet som sprack!



I mars fick Försvarsmakten ett mer eller mindre omöjligt uppdrag som handlar om att uppnå regeringens målsättning i det som benämndes regeringsbeslut 5 (RB5). Detta innebär i korthet att myndigheten ska reducera kostnader för verksamheten samtidigt som det ställs krav på att ställa om hela Försvarsmakten till den beställda insatsorganisationen IO14. Inom ramen för RB5 har regeringen beordrat myndigheten att skära ner 500 miljoner årligen på personalkostnader i ett läge där personalsituationen redan är mycket ansträngd.


Officersförbundet har hela tiden varit föredömligt tydliga när det kommer till bedömda konsekvenser av regeringsbeslut 5. Redan i maj riktade förbundet ett skarp budskap till politikerna genom artikeln ”RB5 – Ett omöjligt uppdrag” där man konstaterade följande.

Det är ett orimligt uppdrag med orimliga tidsförhållanden. Officersförbundets uppfattning är att det inte går att göra något bra av detta. Redan nuvarande organisation, FM Org 13, har färre befattningar än vad som förbundet anser behöver finnas.  

– Jag vidhåller det jag tidigare sagt, färre kan inte göra lika mycket. En specialistofficer är inte intresserad av att göra en officers jobb till lägre lön och en tidvis tjänstgörande har inte samma beredskap som en kontinuerligt anställd, säger Peter Löfvendahl.

När Försvarsmakten erhöll direktivet i mars skrev jag två inlägg som kan läsas här och här. Jag skrev även en artikel på Newsmill i samma ämne där farhågorna runt detta beslut dryftades.

Försvarsmakten har i dag redovisat arbetsläget rörande arbetet med  RB5 till regeringen. Vi får i sammanhanget heller inte glömma bort att det bara är ett drygt halvår sedan (1 januari 2013) myndigheten intog den beordrade organisationen IO14 genom den så kallade omstruktureringen. Nu tvingas Försvarsmakten alltså ännu en gång förändra intagen organisation genom att omfördela inom olika personalkategorier för att kunna reducera personalkostnaderna med 500 miljoner till 2019.
Det här kommer givetvis innebära att Försvarsmakten tvingas till att reducera antalet kontinuerligt anställda till förmån för att öka andelen tidvis tjänstgörande (förenklat förklarat = repbubbar och reservofficerare). Det här leder till exakt de konsekvenser som undertecknad tillsammans med övriga försvarsdebattörer kom fram till redan för ett halvår sedan. Bland annat:
  • stora konsekvenser för den samlade operativa förmågan
  • reducerad förmåga att upprätthålla grundberedskap
  • reducerad förmåga till insatser
  • minskad kapacitet att grundutbilda personal
  • minskad förmåga att utveckla och vidmakthålla krigsförbanden.
Konsekvenserna av detta direktiv är med andra ord enorma, något regeringen omöjligt kan bortse från!
I dag kommenterar Officersförbundet ånyo det högst ogenomtänkta krav som regeringen ställer på Försvarsmakten bara ett halvår innan försvarsberedningen ska analysera de framtida behoven rörande rikets försvar och myndigheten Försvarsmaktens sammansättning.

– Regeringen har nu bollen, det är tydligt att det inte både går att ha och äta kakan samtidigt. Jag påstår att Försvarsmaktens bedömning av hur organisationen ska se ut är avsevärt mer trovärdig än regeringens. Utifrån medlemmarnas dagliga erfarenheter vet jag att organisationen redan idag är alldeles för slimmad, säger Lars Fresker, Officersförbundets ordförande 

Utöver de konsekvenser som Försvarsmakten särskilt lyft fram så pekar Officersförbundet på att det redan nu är obalans mellan uppgifter och personella resurser vilket leder till ökad ohälsa bland Försvarsmaktens personal. Vidare att all personal behövs intill 2019 för att det ska finnas några förutsättningar att nå regeringens inriktning. 

– Regeringen må ha sitt mål och sin syn på vilka personalkategorier som ska finnas i Försvarsmakten 2019. Om de har rätt eller fel ska utvärderas av försvarsberedningen och prövas av Riksdagen inför 2015. Men de kan inte blunda för att det just nu är en obalans mellan uppgifter och personella resurser. En ändrad planering för 2019 sätter onekligen käppar i hjulet för att skapa balans här och nu avslutar Lars Fresker. 


Min högst personliga bedömning är att den beställda Insatsorganisationen IO14 aldrig någonsin kommer att kunna effektueras genom nuvarande försvarspolitiska styrning och rådande anslagsnivåer. Det förefaller oerhört märkligt att beställaren (regeringen) inte ger verkställande myndighet (Försvarsmakten) de resurser och förutsättningar som krävs för att kunna leverera beställd produkt!

Det finns en rad omständigheter och närtida exempel som rimligtvis borde ha påverkat regeringen och dess syn på styrningen av Försvarsmakten. Vi har ”enveckasförsvaret” och ”ryska påsken” tillsammans med den ryska ”beredskapsövningen” omfattande 160.000 man i nära minne. Några konkreta hädelser som rimligtvis borde påverka politiken?
När regeringen (med stor sannolikhet) kommer att beordra Försvarsmakten att genomföra de redovisade åtgärder som krävs för att möta det ekonomiska kravet i RB5 kan man konstatera:
  • att regeringen anser att det är för hög ambitionsnivå att kunna försvara Sverige i en vecka, på en plats, vid ett begränsat anfall, och tidigast 2019++
  • att regeringen inte anser det nödvändigt att Försvarsmakten ska kunna upprätthålla beredskap (med flygplan och fartyg) över tiden.
  • att den ryska förmågeuppbyggnaden och det förändrade förhållningssättet inte ska föranleda några åtgärder inom vår egen försvarsförmåga, utan snarare tvärt om. Den ska reduceras ytterligare.
  • att regeringen på ett ytterst oansvarigt sätt (genom att effektuera RB5) förekommer försvarsberedningens andra del som innebär att analysera framtida behov och ambitionsnivå rörande försvaret.

Utöver detta elände ser vi även redan nu andra mörka moln på himlen som kommer att påverka möjligheterna att kunna inta IO14 inom överskådlig tid. Det handlar om att den ansträngda ekonomin redan under innevarande budgetår kommer att innebära större reduceringar på övningsverksamheten. Nästa år ser ekonomin möjligen ännu värre ut. Luftslottet har börjat spricka, och möjligheten att lösa dessa problem ligger inte längre i händerna hos Försvarsmakten. Nu är det dags för politikerna att göra om och göra rätt. 

Den strategiska idén – eller avsaknad av den?

Under de senaste två veckorna har vi kunnat följa Johan Wiktorins eminenta serie ”Korridoren till Kaliningrad” där han med djup kunskap rörande såväl säkerhetspolitik, omvärldskunskap och det försvarspolitiska dilemma vi befinner i oss just nu, lotsat oss genom ett scenario innehållande både spänning och realism. Scenariot är dessutom högst trovärdigt och de problem Sverige ställs inför bedömer jag ligger oerhört nära en möjlig verklighet. Har DU inte läst serien av inlägg ännu, så är det inget att vänta på. Länkar finns i slutet av detta inlägg.

I lördags publicerade Wiseman ett gästinlägg signerat Kamrat Kalle som dels är en recension av Wiktorins serie, men även en reflektion över ”vad Försvarsmakten egentligen fyller för syfte och roll som statens resurs.” En högst befogad frågeställning!

Man kan börja med att ställa sig frågan: Hur många svenska medborgare kan ge ett svar på den frågan i dag år 2013? 
För 95% av läsarna av denna blogg så bedömer jag att svaret är realtivt givet, men jag är däremot inte alls säker på att ens 50% av sveriges medborgare i dag skulle kunna ge ett svar på frågan. Här har vi ett dilemma där den grundläggande förståelsen för frågan, vilket i sin tur lägger grunden för att vi ska kunna föra en trovärdig försvars- och säkerhetspolitik, ofta börjar runt köksbordet i varje svensk familj (som så mycket annat viktigt). Köksbordsdiskussionerna föranleddes ofta av att någon i familjen hade gjort, eller gjorde värnplikten och således blev ämnet naturligt att prata om. När vi nu helt lämnat värnpliktssystemet bakom oss tror jag även att förståelsen för Kamrat Kalles frågeställning kommer att minskas i framtiden, vilket också gör det svårare att diskutera och argumentera för politikområdet.
Kamrat Kalle tar även upp en annan fråga som är ännu mer intressant att föra en diskussion runt, nämligen den strategiska idén med vårt nuvarande försvar! Han skriver: ”Vad är den nya försvarsidén för Sverige? Vilket är det nya syftet med Försvarsmaktens förmågor i vårt närområde? Vem ska debattera denna nya försvarsidé? Det görs inte ens på försvarsbloggarna.”

Det här är oerhört intressanta frågeställningar! Jag håller dock inte med om att det inte har debatterats på försvarsbloggarna. Vi har inte gjort så mycket annat än att debattera olika försvarsidéer under det senaste året (åtminstone avsaknaden av en realistisk politisk sådan).
Frågan är då om regeringen har någon strategisk försvarsidé, eller saknas en sådan?
Det som ger trovärdighet inom politiken, oavsett område,  är att går från ord till handling! Nuvarande regering har inom detta politikområde, under ledning av Moderaterna, tyvärr valt att göra tvärt om. Man har gått från handling (under den epok man var ett försvarsvänligt parti) till ord, och att näst intill enbart prata om försvaret i överdrivet positiva termer.
Den nuvarande strategiska idén verkar primärt vara att Försvarsmakten ska hålla budget! Detta blev graverande redan när Karin Enström tillträdde som försvarsminister april 2012. Statsminister Fredrik Reinfeldt deklarerade under intervjuerna att ”En grundläggande uppgift för försvarsministern är att fortsätta hålla försvarets ekonomi i ordning.” Diskussioner rörande försvarets utforming, strategisk idé, försvarsförmåga eller avsaknad av sådan diskuterades inte alls. Inte runt annat än att försvarsreformen ska genomföras, varken mer eller mindre.

Den politiska nivåns verkliga strategiska idé är inte helt enkel att utläsa, men genom att titta på försvars- och säkerhetspolitiska målsättningar hämtade ur det senaste försvarspolitiska inrikningsbeslutet så kan man få en någorlunda rättvisande bild av vad regeringen vill, även om vi numera tyvärr vet att orden i flera fall inte har någon närmare verklighetsanknytning.

Det militära försvaret ska enskilt och tillsammans med andra försvara Sverige och främja vår säkerhet, både i Sverige, i närområdet och utanför närområdet. Hela Sverige ska försvaras.

Armé-, marin- och flygstridskrafterna ska ha en kvalificerad förmåga att genomföra strid i hela skalan från lågintensiva till högintensiva konfliktnivåer. 

Förmågan till väpnad strid är Försvarsmaktens unika bidrag till Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Användbara förband med hög tillgänglighet och förmågan att genomföra väpnad strid, liksom omvärldens kunskap om detta verka konfliktförebyggande, konfliktdämpande och krigsavhållande.

Just försvarspolitiken är ett område man som politiker kan komma runt relativt enkelt genom att påstå en sak samtidigt som verkligheten är en annan vilket tillämpas allt för ofta av vissa ledande försvarspolitiker. Det enda som på riktigt skulle bevisa att målsättningar inte är i synk med verkligheten skulle vara att Sverige hamnade i krig, vilket ingen normalt funtad människa kan önska. Granskningen inom området är generellt sett för dålig då insatta journalister är för få. Först under det senaste halvåret har granskningen ökat. Dels efter ÖB nyårsintervju och dels efter den ryska påskflygningen som vi inte kunde möta. Det är dock lång väg att gå innan intresset för att granska området ens kommer i närheten av områden som vård, skola och omsorg.

Ett försvar tillsammans med andra?

Regeringen påstående att Sverige tillsammans med andra ska försvara Sverige(!) är en annan sak som aldrig ställs på sin spets, och som regeringen aldrig åläggs att förklara i detalj, d.v.s.  hur man har tänkt att detta ska fungera i praktiken. Detta är något som är mycket beklämmande. Att påstå att någon annan ska bidra till med Sveriges försvar utan att ha täckning för ett sådan garanti gentemot landets befolkning kan inte annat än att än rent hyckleri.

Den finska tidningen Hufvudstadsbladet publicerar i dag en oerhört läsvärd ledare där just detta beskrivs på ett alldeles ypperligt sätt och där kärnan är att nordiskt försvarssamarbete (Nordefco) aldrig kan ersätta en försvarsallians (läs NATO).

”Annars kan någon invaggas i förhoppningen om att Nordefco så småningom kan leda till en nordisk försvarsunion eller åtminstone en skyldighet att komma till varandras undsättning i en militär konflikt. 

Det kommer Nordefco inte att göra. Det finns bara en organisation som har både en uttrycklig politisk vilja och den militära kapacitet som krävs och det är Nato. Men Natos solidaritetsklausul gäller bara medlemmar och till dem räknas inte Finland och Sverige.”

Strategisk idé baserat på skalförsvar, djupförsvar eller både och?

Något som Johan Wiktorin genom sin serie påvisar vikten av för att vara krigsavhållande är till vilken nivå Sverige kan upprätthålla ett skalförsvar, något han även tagit upp i tidigare inlägg. I den bästa av världar utan ekonomiska restriktioner skulle vi givetvis både satsa på att bygga upp ett starkt skalförsvar (stridsflyg, fartyg, ubåtar, luftvärn) tillsammans med ett djupförsvar (markförband). 

Ett skalförsvar har fördelen att i ett första skede vara krigsavhållande, och i ett senare skede då ett angrepp är ett faktum kan utgöra en sköld för att förvägra/fördröja en motståndare att sätta en enda känga på svensk mark. Ett relevant skalförsvar ger med andra ord även politisk handlingsfrihet, något Wiktorin med all önskvärd tydlighet påvisat kan bli ett reellt problem med dagens låga nivåer i sin serie ”Korridoren till Kaliningrad.”

Att enbart satsa på ett skalförsvar innebär givetvis en hel del risker, så som att ingående system är både dyrbara resurser, men också sårbara när de befinner sig i sin mer eller mindre oskyddade fredsbasering. Trovärdigheten med att satsa huvuddelen av resurserna på ett skalförsvar kan bara motiveras med att man samtidigt kan förvänta sig hjälp av någon annan kort efter att ett angrepp är ett faktum. Där är som sagt NATO det enda alternativet.

Avslutning

Sverige har under många år tillämpat osthyvelsprincipen när det kommer till försvarets nedmontering som nu pågått under en längre tid. Av den anledningen har vi i dag ett demonstratorförsvar med förbandstyper, allt för ofta i singular då vi hellre valt att behålla samtliga förmågor till en mycket liten numerär än att helt kapa bort något som i praktiken blir omöjligt att återta under överskådlig tid. Huruvida detta har varit rätt eller fel kan givetvis diskuteras.

Men med en försvarsbudget som utgör rekordlåga 1,15% av BNP medger inte ekonomin inget annat, och vi står nu inför det faktum att anslaget numera inte ens räcker till ett demonstratorförsvar med bibehållen förmågebredd. Att gång på gång, år efter år reducera övningsverksamheten p.g.a ekonomin är inte längre hållbart! Beställd insatsorganisation IO14 kommer aldrig att kunna intas om vi enbart fortsätter på samma inslagna väg. Något måste alltså göras, och det nyss!

Jag håller med Kamrat Kalle i det faktum att det saknas en konkret (verklighetsförankrad) strategisk idé eller uttalad inriktning för vårt försvar. Sverige är i dag inte med i någon försvarsallians, således kan vi ej räkna med hjälp från någon annan, inte ens våra nordiska grannar. Detta har vi att förhålla oss till här och nu och så länge inget annat beslut fattas.

Men när vi nu står inför det faktum att lägstanivån redan är passerad för länge sedan och att omvärldsläget förändras, är det nu dags att våra politiker sätter ned foten och presenterar en trovärdig och genomförbar strategisk idé rörande sveriges försvar! Kommer försvarsberedningen i sin andra del ta sig an den uppgiften? En sådan idé bör rimligtvis utgå från att Sverige snarast blir medlemmar av NATO och att vi utifrån detta, på riktigt, kan bygga ett försvar tillsammans med andra!

Korridoren till Kaliningrad läser du via länkarna här nedan:
Prolog
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

Fortsatt desinfor(m)ation om stridsvagnsrenoveringen

Har försvarspolitiken kört i diket? (Foto: Försvarsmakten)


Desinformationen från Moderaterna runt försvarsfrågorna måste få ett slut. Det går inte längre att stillasittande se och höra hur allt blir till satsningar och att halveringar skulle stärka sveriges försvarsförmåga. Nu måste debatten lyftas ännu ett steg och det är dags att såväl riksmedia som de lokalmedia börjar granska retoriken och nagelfara de uttalanden som ständigt kommer. Detta måste få ett slut!

Under gårdagen fick vi veta från Moderaterna att Alliansregeringen genomför miljardsatsningar på Västsverige och Skaraborg. Något som genom gårdagens faktakoll kunde avfärda som rena felaktigheter.

I dag fortsätter Cecilia Widegren (m), den här gången i en intervju med Sveriges Radio P4 Skaraborg, att ta detta ytterligare ett steg genom nya häpnadsväckande uttalanden.

”Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering”

Vad är det som avses här? Uppgraderingen av JAS 39 Gripen som innebär att 100 flygplan blir 60 kan jag relatera till, men vad är det för uppgradering Marinen har fått enligt Widegren? För det kan väl omöjligt vara det nödvändiga renoveringen av stridsbåt 90 som här avses?

I samma intervju påstår Widegren även att:

man genom satsningen på stridsvagnarna även lägger till anfallsförmåga till den förmåga som redan finns i dag som blir mer modernt och användbart i morgondagens anfallsmiljöer.

Hur detta hänger ihop är för mig fullständigt obegripligt. Anfallsförmåga är en förmågekombination av primärt eldkraft och rörlighet. Vad som hittills framkommit så kommer varken vapensystem eller stridvagnens fysiska förutsättningar för ökad rörlighet att förändras genom den planerade renoveringen, som i huvudsak går ut på att omsätta ålderstigna system samt installera ledningssystemet SLB.

I slutet av intervjun gör Widegren våld på det egna partiets historia genom att påstå att:

detta är en i raden av åtgärder som skulle göras i ett antal steg, något som Alliansregeringen planerat sedan 2009 i samband med försvarsreformen och att detta är ytterligare ett steg att färdigställa insatsorganisationen som då beslutades.

Faktum är att detta påstående är en avsevärd modifiering av sanningen då just stridsvagnsrenoveringen avbröts 2008 av sittande regering efter att den så kallade genomförandegruppen strukit ett antal materielprojekt. Den åtgärd som nu genomförs är den första på regeringen lista över avbrutna materielprojeket. Att nu hävda att detta varit planerat hela tiden är således att göra våld på historien.

Det mest oroväckande med detta är givetvis att gemene svensk förleds att invaggas i någon falsk trygghet när man hör det regeringsbärande prata om att man genomför satsningar på försvaret i tider där läget i vårt omedelbara närområde snabbt förändras. I stället är anslaget för att vidmakthålla viktig försvarsmateriel i själva verket är så pass låg att det leder till en halvering av den nuvarande stridsvagnsparken och således på sikt en reducerad försvarsförmåga.

Bloggrannen Lars Wilderäng har på ett tydligt sätt påvisat hur det hela förhåller sig genom eminent grafik.

En annan faktor man inom Moderaterna inte verkat ta hänsyn till är vilken påverkan denna ständiga skönmålning kommer att ha på partiet när allt detta kommer att uppdagas för den större allmänheten? För så blir det förr eller senare. Trovärdigheten inom området försvarspolitik kommer för de Nya Moderaterna knappast att öka med utspel som dessa. En annan intressant detalj i det hela är att det ständigt är samma personer inom ett parti som levererar dessa ”satsningar” media trots att det ägs att det är alliansregeringen som styr? Fundera gärna över varför det aldrig är försvarspolitiker som ex. Allan Widman eller Mikael Oscarsson från de andra partierna som presenterar dessa nyheter och skriver debattartiklar?

Det sägs att det fortfarande finns aktiva Moderater inom partiet som med stor avsmak betraktar detta inifrån. Frågan är varför inga åtgärder vidtas? Det måste väl framgått med all önskvärd tydlighet efter den massiva kritiken i debatten att skönmålningarna måste upphöra. Det har såväl oppositionen som allianskollegorna tydligt uttryckt, så även i riksdagens plenisal. Moderater med förnuft och samvete, ta ert ansvar!

När nu detta tagit nya höjder avser jag i kommande inlägg även göra motsvarande faktakoll på tidigare uttalade satsningar på stridsbåtar, flygplatser och lite annat. Det ser ut att behövas.

Lyssna på hela intervjun med Cecilia Widegren i spelaren här nedan. 

Media: SN, GP, NK, SvD
Debatt: Skövde Nyheter (Lt Daniel Vikströms eminenta replik)

Storbritannien börjar närma sig en #lågnivå.


Röster i Storbritannien börjar nu höjas över att nivån börjar bli kritisk inom de väpnade styrkorna och befolkningen häpnar över hur få fartyg som i dag finns tillgängliga. Likheter med Försvarsmakten kan skådas även om vägen ner till vår egen låga nivå fortfarande är lång.


Härom dagen publicerade The Scotsman en artikel där man insett att Royal Navy inte ställt ett enda fartyg till NATO NRF SNMG1 (Nordatlanten) förfogande sedan 2009 p.g.a att man inte har någon möjlighet till det. Inte heller har man deltagit i SNMG2 (Medelhavet) sedan 2010. Till minröjningsstyrkan som man tidigare alltid ställt upp med en hel division har man nu enbart lyckats ställa upp med ett enda fartyg.

Skottlands förste minister Alex Salmond, även ledare för NSP, har i samma veva även blivit anklagad för att nedvärdera och prata illa om Royal Navy där han ska ha sagt.

“At present, what we have, we don’t need. And what we need, we don’t have.” 

“The navy does not have a single major surface vessel based in Scotland. It is absurd for a nation with a coastline longer than India’s to have no major surface vessels.”

Men detta är som alla förstår inte Royal Navys fel utan de styrande politikernas, då det är politiken som tar alla avgörande beslut om försvarsbudget och beslutar om större anskaffningar av materiel – precis som i Sverige.

Orsaken till ovanstående problem är i grund och botten det om kallas SDSR (Strategic Defense & Security Review) som jag avhandlade kortfattat för några år sedan.

I dag har Royal Navy inte kvar ett enda hangarfartyg med stridsflygplan. Endast HMS Illustrious finns kvar, men hon opererar numera enbart med helikoptrar. Fjorton jagare (Type 42) är ersatta av sex (i dag fem) nyaare jagare (Type 45). Samtliga fjorton (Type 22) fregatter är nyligen avvecklade. Dessa användes parallellt med de sexton nyare fregatterna (Type 23) av vilka endast tretton fartyg finns kvar i dag. De övriga tre är sålda till Chile.

Man har nu även börjat inse konsekvenserna av att ha skrotat alla nya Nimrods för Royal Air Force och  många anser att man på grund av detta dels utsätter sina egna atomubåtar för orimliga risker, dels saknar ett relevant MPA. Nu undrar man i Storbritannien, vad gör vi nu?

Britain decided to give up fixed-wing maritime patrol and anti-submarine aircraft entirely, then scrapped all of its Nimrod MR2s. Its MR1 electronic eavesdropping planes followed, in June 2011. Leaving the burning question: now what?


Man kan onekligen se likheter med hur försvarsfrågan har behandlats i Sverige, även om Storbritannien fortfarande har lång väg nedåt innan man når Sveriges låga nivå. Likheterna ses främst i att man avvecklar förband och materiel för att spara pengar. Några år senare inser man att man förlorat förmågor och numerär, men då är det för sent att ångra sig.

I Sverige har vi avvecklat alla krigsflygbaser i Bas 90-systemet förutom två (Hagshult och Jokkmokk). Vi har avvecklat majoriteten av våra i urberget skyddande bergrum för olika ändamål. Vi avvecklade den bättre RBS-90 med mörkerkapacitet och egen radar till förmån för den enklare handriktade RBS-70 då den var enklare att ta med ut i världen på internationella insatser. Vi avvecklade åtta patrullbåtar i ypperligt skick (modifierade 1992) och dessutom mycket kompetenta ubåtsjägare för att de inte längre behövdes? De var ju för små för internationella insatser och vi ju fick ju faktiskt fem nya Visbykorvetter. Den enda kvalificerade ubåtsjaktresurs som fanns kvar, Helikopter 4, avvecklades 2008 utan att någon ersättare finns för att täcka glappet innan 2020 då Hkp 14 kanske levereras. Hur det då står till med vapenpaket så som ubåtsjakttorped vet vi fortfarande inte. Armén står med en antik luftvärnsrobot där grundkonstruktionen utvecklades redan 1952. Ingen ersättare finns i liggande materielplan. Det finns säkert fler saker man skulle kunna lista, förvisso med stor risk för att bli stämplad som svartmålare.

Listan över förödande beslut som skapat flera förmågeglapp och förbandstyper och materielsystem i singular (demonstratorförsvaret) kan göras oändligt lång. Detta beror helt och hållet på en lång rad politiska beslut som konstant reducerat försvarsanslaget och är nu nere på den rekordlåga nivån 1,15% av BNP.

I Storbritannien ser man börjar man nu se saker på samma sätt och pensionerade Amiraler är oroliga för Falklandsöarna. I Storbritannien vågar högre officerare åtminstone tycka till om sakernas tillstånd. Här hemma kanske det är dags för ett nytt ”Översteuppror” likt det inför försvarsbeslutet 2004 då ett stort antal högre officerare skrev en debattartikel i DN och gav sin syn på konsekvenserna av försvarspolitiken. Det skulle om inte annat vara vitaliserande för den allmänna försvarsdebatten.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

ÖB:s förändrade retorik?

ÖB intervjuas av SVT efter landning på Visby flygplats (Foto: Försvarsmakten)


Det här inlägget påbörjades redan efter intervjun med ÖB på måndag eftermiddag. En mycket bra intervju under ledning av Annika Nordgren Christensen arrangerad av Försvarspolitisk Arena. Man kan inte annat än gilla Sverker Göranson som person. Han är sympatisk men samtidigt kärv. Han har gått från att under inledningen av sitt ämbete som ÖB upplevas som mycket osynlig till att bli en synlig, delaktig och omtyckt överbefälhavare bland sina anställda.

Under det senaste året har hans position som Försvarsmaktens chef stärkts ytterligare då majoriteten av alla försvarsmaktsanställda upplever att han på allvar har tagit kampen för att beskriva bristerna i vår försvarsförmåga för såväl politiker som svenska folket. Det har inneburit att ÖB ingjutit förhoppningar om att försvarsfrågan nått en vändpunkt där man sannolikt varit ända nere på botten och vänt och att det nu bara kan bli bättre. En vändpunkt där politikernas syn (läs moderaternas) på Försvarsmakten som ett särintresse nu har tvingats till att se försvarsfrågan som det allmänintresse det faktiskt är. En förändring som har sin grund i att en mycket aktiv försvarsdebatt har hållits vid liv under det senaste året. Detta till stor del tack vare Sverker Göranson! Inför Almedalen 2013 var det därför som upplagt för att en saklig försvarsdebatt skulle kunna vidmakthållas på en hög nivå om ÖB fortsatte att leverera konkreta lättbegripliga sanningar likt tidigare, något som bevisligen erhåller stor uppmärksamhet.

ÖB har vid det här laget redan hunnit att göra minst fyra offentliga framträdanden och analysen från oss hobbyanalytiker är relativt entydig. Något har hänt! Den skarpa retoriken från förra årets upplaga av Almedalen och från nyårsintervjun med Mikael Holmström finns inte där längre. Den så tydliga ambitionen att ge politikerna ”den bästa bedömningen av läget inom Försvarsmakten” d.v.s. den ofriserade sanningen verkar inte längre finnas där, åtminstone inte sett utifrån. Den vassa men sakliga ÖB fostrad i pansartrupperna har helt klart tonats ned, eller självmant tonat ned sig själv.

Vissa anser nog att detta är av godo, framför allt för att inte hälla mer isbitar i den påstått frostiga relationen mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Men merparten av de personer man talar med om detta tycker det är djupt oroväckande att vi nu ser en betydligt mjukare approach i allmänhet, och där mediastrategin inför årets upplaga till synes är en helt annan än tidigare.

För att försöka förklara detta så kan vi ta några konkreta exempel:

  • ÖB tar inte upp ämnet ”försvarsbudget eller brist på pengar” till debatt på egen hand. Reportrarna har ställt frågor som inte besvaras i annat än korta drag. ÖB är mycket noga med att vid dessa frågor lyfta fram tidsaspekten vilket innebär att han påpekar att Försvarsmakten har balans i såväl verksamhet som ekonomi nu, men att hans tidigare uttalanden avser tiden bortom 2015.
  • ÖB vill absolut inte fastna i en diskussion om några problemområden. I stället är det de goda exemplen som nu ska lyftas fram. Ett återkommande tema är vattenglaset som beskrivas som ”halvfullt i stället för halvtomt”. Försvarsmaktens personal och dess verksamhet ska lyftas fram, i stället för vad Försvarsmakten inte klarar av.
  • ÖB talar flera gånger av att han har en god dialog med uppdragsgivaren regeringen och sin minister. Det verkar uppenbart vara viktigt att detta framkommer
  • ÖB har vart mycket noga med att belysa planerade nordiska samarbeten (helt i linje med vad såväl Moderaterna som försvarsberedningen förordar). ÖB har vid ett flertal tillfällen istället för att tala om vår faktiska försvarsförmåga här och nu istället uppehållt sig vid framtida insatser för alla tre försvarsgrenarna. En samnordisk bataljonstridsgrupp, en nordisk marin minröjningsstyrka och en gemensam flyginsats över Island.
  • Den sista och kanske helt avgörande exemplet är direkt kopplat till debatten om ”enveckasförsvaret” som i grunden handlade om huruvida Sverige kan försvara sig mot ett väpnat angrepp på egen hand (på en plats). När Sverker Göranson får frågan i dag huruvida Sverige kan försvaras i dag är svaret ”Absolut!” Den kanske mest uppenbara exemplet på att ÖB helt enkelt backat i sin ståndpunkt.

Då ställer sig vän av ordning frågan om det skulle vara något fel att fokusera på att belysa ovanstående saker vid intervjuer och seminarium? Nej, givetvis inte.

Det är oerhört bra att ÖB och övriga i Försvarsmaktens högsta ledning väljer att lyfta fram de goda exemplen och att man belyser det goda arbete som människan i Försvarsmakten gör varje dag. Både på hemmaplan och under insatser på andra ställen i världen. Försvarsmakten levererar varje dag, året runt. Men om vi ska vara helt ärliga, är det någon som tvivlat på att Försvarsmakten och dess personal inte skulle göra ett bra jobb i de dagliga arbetet under de givna förutsättningar som finns här och nu? I debatten har man fokuserat på de större problemområdena runt försvaret vilket inte på något sätt förringar det goda arbete som pågår på daglig basis. En debatt som är helt nödvändig och som inte får dödas bara för att man är orolig för att myndigheten ska framstå som problemfokuserad.

Försvarsmakten har i dag två huvudsakliga problem man brottas med. Något som påverkar alla från högsta försvarsledningen ned till enskilda individen ute på förbanden. Det handlar givetvis om bristen på pengar och problemen med rekrytering/personalförsörjning.

Det är dessa problemområden som alldeles uppenbart legat till grund för de tidigare ”utspelen” om vi använder oss av mediaspråket. Detta med all rätt. Försvarsmakten är underfinansierad och har så varit under lång tid. Samtidigt ställer regeringen krav på en försvarsreform som innebär att glappet mellan en verksamhet i balans kontra en ekonomi i balans bara ökar mer och mer för varje år. I förlängningen påverkar detta givetvis Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige, det som benämns försvarsförmåga. 

Det har varit helt nödvändigt att ÖB under det senaste året gett politikerna och svenska folket sin bästa bedömning av läget inom Försvarsmakten. Det har varit nödvändigt av den anledningen att det funnits en okunskap bland den stora allmänheten och till del även hos flera politiker. Detta kunskapsvakuum har det bärande regeringspartiet precis som sin föregångare använt flitigt utan att det har märkts. Riksmedia har då varit helt ointresserade av försvarsfrågan. Det sägs att Göran Person har uttalat ”den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvarsanslaget”. Tack vare Sverker Göranson är det nu slut med detta. Han har genom sitt agerande under sitt senaste år som ÖB satt försvarsfrågan på medias agenda vilket i sin tur inneburit att svenska folket blivit medvetna om bristerna, vilket slutligen inneburit att försvarsfrågan äntligen hamnat på den politiska agendan. Det går inte längre att dribbla bort den!

Men något har alldeles uppenbart hänt efter Sverker Göransons sjukskrivning under vintern och våren. Många bedömde till och med att försvarsminister Karin Enström skulle tvinga honom att avgå efter den infekterade debatten om ”enveckasförsvaret”. Men så blev det tack och lov inte. Att allt som hänt med tillhörande arbetstempo tagit hårt på Göranson styrks givetvis av en längre sjukskrivning vilket han även själv har berättat öppet om i intervjuer. Men vad föranleder då den betydligt mjukare framtoningen, den förändrade retoriken och att han helt uppenbart backat i frågan om huruvida Sverige kan försvaras?

Ja, runt detta kan man bara spekulera. Det har givetvis spekulerats om att ÖB och försvarsminister Enström vid informella samtal kommit överens om att i fortsättningen kommunicera runt en gemensam linje och således undvika utspel som triggar media och leder till stora rubriker. Vad alternativet annars skulle bli behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut. Huruvida detta stämmer överens med verkligheten kommer vi sannolikt aldrig att få veta.

När ÖB inte vill belysa de problem som är långt i från åtgärdade utan i stället enbart vill fokusera på att belysa de goda exemplen har istället vissa försvarspolitiker glädjande nog tagit på sig den rollen (se länkarna här nedan).


Vad kan vi då dra för slutsatser av detta. En förändring i retoriken är möjligen av godo för att tina relationen mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Men internt är detta inte bra. 

Att den högsta försvarsmaktsledningen nu till synes backar från tidigare ståndpunkter kan i värsta fall återskapa den klyfta som tidigare funnits mellan HKV och fotfolket som under de senaste åren glädjande börjat raderas ut. Om bilden av läget inom Försvarsmakten nu åter igen börjar skilja sig åt beroende om man befinner sig på en hög eller en låg nivå så kommer otvivelaktigt denna klyfta att ånyo öppnas upp. Det vore i så fall katastrofalt.

En annan slutsats är att det kommer bli svårt att debattera försvarsfrågan på ett sakligt sätt om den högsta ledningen för Försvarsmakten anser att försvarsförmågan är god, och att landet utan problem (Absolut!) kan försvaras med den försvarsmakt vi har i dag. Det kommer även på sikt att bli svårare för vissa partier att genom breda politiska överrenskommelser  kunna driva frågan om ett utökat försvarsanslag.

Den här bloggen har som bekant tidigare verkat för att ”saker ska beskrivas för vad de är”. Låt oss hoppas att analysen av ÖB:s nedtonade retorik i försvarsfrågan är felaktig. Vi behöver en fortsatt saklig försvarsdebatt där vi på alla nivåer beskriver saker för vad de är – nu mer än någonsin!



Hallandspostens utsände ledarskribent gör lysande intervjuer där klarspråk talas.
Mikael Oskarsson (kd), Allan Widman (fp)

Bloggar:
Wiseman, Jagarchefen, Försvar & Säkerhet, Försvar & Säkerhet

Media:
SvD

Your browser does not support iframes.
Se den 45 minuter långa intervjun med ÖB här 

Till: Karin Enström (m)

Foto: Försvarsmakten

I början vad den här månaden skrev tre kadetter från Karlberg en debattartikel med rubriken ”Vi är inget särintresse, Enström” riktad till dig som försvarsminister. En artikel som i sin helhet sätter fingret på den märkliga retorik som du och ditt parti använder er av när ni pratar om Försvarsmakten.

Den oro som kadetterna förmedlar till dig är tyvärr helt befogad, på alla plan. De är bekymrade över att du ena sekunden säger att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs”, för att kort därefter meddela att du tänker skära ner Försvarsmaktens redan mycket anorektiska organisation till under skamgränsen.

Du och dina partikollegor påstår att Försvarsmakten genom er så kallade försvarsreform nu är användbar, tillgänglig och flexibel och att den kan möta morgondagens hot som är komplexa oförutsägbara och gränslösa. Nu gör du i stället något helt annat och vill byta ut en stor del av den kontinuerligt tjänstgörande personalen till tidvis tjänstgörande personal som endast tjänstgör 38 dagar var fjärde år.  Detta trots att ni tidigare sagt att det är viktigt att Försvarsmaktens förband primärt ska utgöras av stående förband. Hur kommer detta att påverka användbarheten, tillgängligheten och flexibiliten ur ditt perspektiv?

När det kommer till vår försvarsförmåga, som enligt ditt parti och dina partikollegor bara för en tid sedan var helt enastående. Ni var då noga med att alltid hänvisa till den nu berömda NATO-värderingen och påstod att försvaret är i toppklass och att Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter torde besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot allt utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp.

Vid årsskiftet tröttnade ÖB som bekant på att du och dina medarbetare på försvarsdepartementet inte lyssnade och förklarade därför hur illa ställt det egentligen är, att Sverige endast kan försvaras på en plats i en vecka under förutsättning att du, eller rättare sagt Anders Borg skjuter till 4,5 miljarder varje år. Skillnaden mellan den nymoderata dikten, och ÖB:s sanningar kunde inte bli större än så.

Du säger trots dessa mycket konkreta fakta i intervjuer att hela Sverige skall försvaras, för att bara några månader senare deklarera att ett utökat försvarsanslag är inte att tänka på trots att det är du och ditt parti som beställt den organisation som Försvarsmakten just nu håller på att sätta upp. I stället kritiserar du Försvarsmakten, din gamla arbetsgivare och dina gamla kollegor, för att ha lämnat i från sig ett undermåligt underlag.

Du säger att ni genomför satsningar på Försvarsmakten, när ni i praktiken genomför reduceringar. Den största satsningen ni gjort inom försvarspolitiken under er tid i regeringsställning är att köpa ”super-JAS”. Men i själva verket halverar du Flygvapnet när du reducerar från 100 till 60 flygplan, vilket i sin tur innebär att vi knappast kommer att kunna sätta upp fyra stridsflygdivisioner och två utbildningsdivisioner på F7 i framtiden med en sådan reducerad flygplanspark. Detta kallar du för en ”stor satsning”. Att ni dessutom förhandlat fram en klausul i kontraktet som innebär att det går att avbryta köpet om inte Schweiz köper flygplanen gör ju inte saken mindre märklig! Behövs ”super-JAS” bara om Schweiz behöver samma flygplan?

Karin Enström! När du kommenterar säkerhetspolitiken och läget i vårt omedelbara närområden så som den enorma upprustning som Ryssland nu genomför där man satsar ofantliga 500.000.000.000 EURO (femhundra miljarder) på de väpnade styrkorna så väljer du att kalla det för en modernisering och undviker aktivt att använda ordet upprustning, det vill säga att du inte benämner saker för vad de är. Varför? Om du får följdfrågor så hävdar du att moderniseringen sker från en mycket låg nivå…

I den allmänna försvarsdebatten så hävdar du konstant att försvarsförmågan är bättre än när alliansen tillträdde 2006, och din kollega Cecilia Widegren hävdar att försvarsförmågan är bättre nu än på 20 år. Så frågan är då varför ni försöker modifiera sanningarna?

När du för någon dag sedan svarade kadetterna, vilket i sak var bra att du gjorde, så fortsätter du med en retorik som är mycket svår att begripa? Du har förvisso justerat tiden tre år framåt rörande hur bra försvarsförmågan är och har ändrat till att den är bättre nu än år 2009. Alltid något. Du nu är du närmare sanningen. Men du talar fortfarande om att ni stärker försvarsförmågan genom ”satsningar” och att utan personalen så finns inga kvalificerade förband. Det rimmar illa med dina senaste direktiv till Försvarsmakten där du beordrar en reducering av Försvarsmaktens personal.

Man undrar onekligen hur det egentligen fungerar inom Nya Moderaterna? Varför måste du och dina partikollegor ständigt skönmåla den egna förmågan och nedvärdera upprustningen i Ryssland, och varför hävdar du fortfarande att hela Sverige skall försvaras när du vet att det är omöjligt just nu? Det är bara några av de frågor som vi skulle vilja få besvarade!

Bland dina egna partikamrater finns det de som hävdar att den svårbegripliga retoriken grundar sig i toppstyrning och grupptryck inom partiet. Vi är många som tyvärr tror att det är en helt korrekt bedömning av läget.

Karin Enström, det vore mycket glädjande om du och dina partikamrater i er fortsatta retorik började att benämna saker för vad de är och slutade med skönmålningen av den svenska försvarsförmågan. Vem vinner på sådant? Åtminstone inte Sverige!

Galenskapen inom försvars- och säkerhetspolitiken fortsätter!


Försvarsminister Karin Enström förvånar nog inte någon längre. Vi vet vid det här laget exakt vad som komma skall vid varje enskilt uttalande och vid varje framträdande.

Sveriges försvarsförmåga är som vanligt mycket god. Den är självklart avsevärt mycket bättre än när Alliansregeringen tillträdde 2006 och i bland hör man till och med att vår försvarsförmåga i dag är bättre än för 20 år sedan.

Den nymoderata försvarsreformen är även den mycket lyckad, i synnerhet är rekryteringen till det nya systemet med anställda soldater och sjömän en så oerhört lyckad  satsning att det är cirka 10 till 14 sökande till varje plats. Värnplikten var ju faktiskt helt värdelös med alla dessa oanvändbara soldater som fanns på den tiden.

Som om det inte vore nog med detta så har vi nu en betydligt högre tillgänglighet på våra nya världsbästa ”stående förband” än vad vi tidigare hade med de inneliggande värnpliktskullarna på landets regementen, flygflottiljer och fartygsförband, De var ju som bekant helt oanvändbara och värdelösa.

De nya Moderaterna genomför till skillnad från tidigare regeringar nu ”satsningar” på Försvarsmakten. En av satsningarna är att gå från 100 stridsflygplan till 60. Man genomför även andra satsningar där man halverar antalet tillgängliga artilleripjäser i Försvarsmakten från 48 till 24. Man har satsat så mycket på detta system att numerären enligt uppgift för tillfället är noll, eller möjligen en?

Man har nyligen aviserat att man ”satsar” på att modifera våra stridsbåtar. Är det någon oppositionspolitiker som funderat på att ställa frågan om det är det totala beståndet som modifieras? För det kan väl inte vara så att det bara är en bråkdel som ska modifieras, vilket skulle innebära att resten av båtparken så småningom kommer att falla för åldersstrecket och vi då har en faktisk smygreducering.. förlåt satsning…på/av försvarsförmågan??? Men sådana detaljer behöver ju varken riksdag eller någon annan informeras om…

Man anskaffar även ett ”ytterst kvalificerat” och ”långräckviddigt” luftvärnssystem i form av IRIS-T som kompensation för ”satsningen” där 40 flygplan bara försvann, så vad är problemet? Varför bråkar alla?

Ja listan över nymoderaternas ”satsningar” på försvaret kan göras mycket lång!
För säkerhets skull bör nog tilläggas att det förekommer en stor portion ironi i ovanstående text!

*** *** *** *** *** *** *** ***

I dag skriver SvD som vanligt initierat och bra om försvars- och säkerhetspolitiken. Rysslands mångmiljardsatsning på militär förmågeuppbygnad i vårt omedelbara närområde är dagens ämne.

För den som på regelbunden basis följer försvarsdebatten är inte detta några överraskande nyheter. Allt detta har vi känt till under lång tid, och försvarsbloggarna har skrivit spaltmeter i ämnet under flera års tid. Att nu få draghjälp i ämnet försvarsupplysning från riksmedia är ett gott tecken. ÖB:s uttalande om ”en-veckasförsvaret” var som bekant gnistan som behövdes för att debatten skulle komma i gång på allvar. I SvD:s artikel hämtar Holmström information ur den mycket läsvärda finska rapporten om rysk försvarspolitik som alla borde läsa, i synnerhet våra försvarspolitiker!

”Målet är att skapa enheter med hög insatsberedskap som kan åstadkomma resultat västerut genom att direkt från sina fredstida baser sätta in överraskande attacker”, slår rapporten fast. Strategin är att snabbt och överraskande slå ut en motståndare som paralyseras, varpå större ryska förband sätts in. En sådan strategi skulle inte bara lamslå det angripna landet utan även ställa Nato inför fullbordat faktum.

Vi var nog många, som när vi läste artikeln i morse tänkte att den kommer att bemötas med standardrepliken från vår försvarsminister Karin Enström ”Ryssland utgör inget hot och de rustar från en mycket låg nivå”. Vi behövde inte vänta så värst många timmar innan standardsvaret kom som ett brev på posten i samma tidning. SvD presenterade nämligen en intervju med ministern under eftermiddagen.

Något direkt militärt hot från Ryssland till följd av den militära upprustningen vill Karin Enström inte prata om. Hon väljer också att hellre kalla upprustningen för en modernisering.   ” – Upprustningen, som du beskriver det, sker från en låg nivå. Det är en modernisering eftersom man inte har kunnat satsa under en lång tid.”

Att det råder stor oenighet inom regeringen i försvarsfrågan får vi ytterligare ett bevis för när vice statsministern och folkpartiledaren Jan Björklund till skillnad från Karin Enström ånyo uttrycker stor oro för utvecklingen och rustningen som sker i närområdet.

Något annat vi försvarsdebattörer länge oroat oss för är att försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren är mer av ett beställningsjobb av finansen, än en oberoende utredning. Sanningen ligger sannolikt någonstans däremellan. Vi vet sedan tidigare att ett NATO-medlemskap inte får utredas, och att man ska utgå från en prolongerad försvarsbudget. Vilka andra styrningar har beredningen fått? Vi har inte ens fått se det fullständiga direktivet till försvarsberedningen ännu. Har man fått muntliga direktiv att den militära uppbygnaden i närområdet ska tonas ned i slutrapporten? Man kan åtminstone börja fundera på om det finns sådana muntliga ”tips” till Cecilia Widegren?

Ett ytterligare mycket oroväckande bevis för att det skulle kunna förhålla sig på det viset är Jan Björklunds uttalande om försvarsberedningen och att folkpartiet där inte får gehör för sin oro?

Får Folkpartiet gehör i Försvarsberedningen?
– Det har vi inte fått än. Men den här typen av rapporter måste alla lyssna in och ta del av. Jan Björklund säger att den nu arbetande Försvarsberedningen, som leds av Cecilia Widegren, M, måste fundera på hur försvaret ska stärkas och anger själv tre klara prioriteringar:  – För det första behöver vi ett försvar av Gotland. För det andra behöver vi luftvärn med längre räckvidd. För det tredje så blir det nya yrkesförsvaret för litet och för dyrt. Vi behöver en mix av yrkes- och mobiliseringsförsvar för att till en rimlig kostnad ha en mycket större krigsorganisation, säger Jan Björklund

Övriga medlemmar i försvarsberedningen uttalar sig också i ärendet. Det som man slås mest av är Peter Hultqvist (s) mer återhållsamma uttalanden. Han har tidigare varit mycket kritiskt till Moderaternas nonchalans av försvarspolitiken och läget i närområdet. Hultqvist pratar numera dessutom i termer av rysk ”försvarsförmåga” när det i praktiken handlar om att Ryssland även bygger upp en omfattande offensiv förmåga samtidigt som man över offensiva operationer så som landstigning och luftlandsättning. Man får hoppas att Hultqvist enbart är felciterad.

Ytterligare ett bevis för att försvarsberedningens kommande rapport inte verkar vara av så särskilt stor betydelse för moderaterna kan man konstatera när Karin Enström redan innan rapporten släppts beslutat att minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 miljoner genom att ta bort 500 officerare och 300 civilanställda. Nu kommer nya direktiv, innan försvarsberedningen ens har lämnat i från sig någon rapport, om att HKV ska minskas med ytterligare 200 tjänster!

Det har skrivits förut, och måste skrivas igen. Regeringens försvarspolitik är naiv och ytterst oseriös! Var ska detta sluta?

Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, Wiseman, Oscar Jonsson
Media: Aftonbladet, SvD, SvD

En försvarsmakt i fritt fall!

Samtidigt som Alliansledarna satt i bilar på väg hem till centerledaren Annie Lööf i Maramö för att under gemytliga former lägga planerna för en ny valseger 2014 så läckte SvD genom den försvarspolitiska reportern Mikael Holmström lite lagom lägligt ut det som alla egentligen redan förstod, att Försvarsmakten saknar en mångmiljardsumma för att ens kunna leverera den organisation som Alliansregeringen tidigare beslutat om i det försvarspolitiska inriktiningsbeslutet från 2009 som nu omvandlats till insatsorganisation 2014 (IO14).

I artikeln skriver Mikael Holmström att Försvarsmakten i sitt svar till regeringen, som kommer på torsdag, kommer att skriva att det saknas 40 miljarder under en tioårsperiod! ÖB har tidigare avsiserat att det saknas 2 miljarder/år, men efter noggranna beräkningar i HKV har den siffran nu alltså fördubblats.

Många röster har under dagen uttryckt något i stil med ”vad var det vi sa”. I stort sett alla förutom från den gamla kommunistledaren Lars Ohly, som i morse på twitter skrev följande kommentar till artikeln i SvD trots det faktum att försvarsreformen från början är underfinansierad och Ohly fullföljde därefter med det här inlägget…

Men för att återgå till kärnan. I artikeln skriver Holmström att Försvarsmakten, om man inte erhåller ett utökat anslag om 4 miljarder, så kan det krävas att personalen i organisationen måste kapas med 1/3 vilket skulle omfatta ca 9000 anställda. Mest intressant är att regeringens egna personalförsörjningsreform med avskaffandet av värnplikten nu beräknas att kosta 1,2 mdr extra utöver vad man tidigare räknat med. Att det är regeringen själva som beställt organisationen gör ju inte situationen mindre märklig.

Vidare så spekulerar Holmström i eventuella förbandsnedläggningar i kölvattnet av dessa fakta där P7, en flygdivision och delar av Marinen pekas ut att ligga i riskzonen. Detta är nog ingalunda enbart spekulationer då Försvarsmakten i uppdraget inom ramen för RB7 också fått uppgiften att föreslå ”nödvändiga organisationsförändringar” för att  komma i kostymen med en prolongerad ekonomi som utgångsläge.

Det är onekligen en mycket besvärlig situation Försvarsmakten nu sitter i, och som regeringspartierna med Moderaterna i spetsen nu också satt sig i. Begreppet ”när skiten träffar fläkten” kommer på torsdag när budgetunderlaget (BU 14) släpps att övergå till att bli verklighet!

SvD publicerar i dag även en intervju med Peter Hultqvist (s) samt flera andra partirepresentanter där ingen är särskilt förvånad över de siffror som nu läckt ut. Man kan där ånyo konstatera att de enda som till synes är nöjda med ett underfinansierat ”en-veckasförsvar” är Moderaterna. Den försvarspolitiska kartan har således ritats om helt och hållet, vilket nog förvånar många Moderater av den gamla skolan.

Med detta i baktanke skulle man kunna backa bandet till olika uttalanden de senaste veckorna och sätta in ovanstående faktum i ett större sammanhang.

För statsminister Fredrik Reinfeldt är försvaret av Sverige ett särintresse, vilket innebär att han mer eller mindre struntar i Försvarsmakten. Eller rättare sagt, hans enda intresse ligger i en prolongerad försvarsbudget och att den hålls! Något han gav tydliga direktiv till sin nytillträdde försvarsminister Karin Enström för knappt ett år sedan. Försvarsministern i sin tur försöker lösa sin uppgift i Reinfeldts/Borgs anda genom att hålla skenet uppe och hävda att allt är väl. Försvarsminister Enström har under lång tid därför hävdat att vi inte kommer att stå ensamma i händelse av sämre säkerhetspolitiska tider och räknar iskallt med hjälp från Norge och Finland, vilket man från båda länderna nu sagt att det kan Sverige inte räkna med. Norge kommer i ett läge av konflikt i vårt närområdet själva att att ha händerna fulla.

Att det dessutom råder en uppenbar splittring inom försvarsfrågan även inom Alliansen blev alldeles tydligt för bara några veckor sedan när folkpartiledaren Jan Björklund gick ut och krävde ett utökat anslag till Försvarsmakten. Men vi ska då ha i åtanke att Björklund var ute efter att stärka försvaret! De summor som nämns i dagens SvD är således enbart det som krävs för att uppnå den nivå som ”en-veckasförsvaret” handlade om. Om Björklund vill se ett starkare försvar krävs det ytterligare miljarder, och då ligger möjligen NATO-alternativet närmare till hands, kanske till och med för Socialdemokraterna?

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren i förmodad jakt på en framtida ministerpost är självfallet också lojal till statsministerns (frontfiguren) och finansministerns (regissörens) politik som försvarsministern (marionetten) har att genomföra, och är därför föga förvånande mycket kritisk till Jan Björklunds förslag.

Sverigedemokraterna i sin tur menar att Folkpartiets förslag är välkommet men att ”Moderaterna är ett stort hinder för ett stärkt försvar” De gamla moderaterna med Anders Björck, som nu tar debatten offentligt, måste må illa av att läsa sådant. Rolf K Nilsson fd moderat riksdagledamot och ledamot av försvarsberedningen reder ut just anledningen till detta på sin blogg.

Vad kan man då tro om utkomsten av Försvarsmaktens svar på RB7?
Då inget parti för utom Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är nöjda med ett ”en-veckasförsvar” bör det vara fullkomligt osannolikt med ytterligare reduceringar i Försvarsmaktens organisation. För att ens uppnå nivån av ”en-veckasförsvaret” kommer det alltså att krävas ett utökat försvarsanslag om 4 miljarder per år. Vill den politiska nivån förbättra en-veckasförsvaret, som bl.a. FP, S och SD vill, så har man att utöka anslaget med ytterligare flera miljarder.
Om man nu enbart är ute efter att förlänga uthålligheten med ytterligare dagar, så är det enda tänkbara alternativet att satsa alla kort på ett skalförsvar och helt avveckla djupförsvaret, något som brukar vara det förbjudna ämnet att ens beröra i debatten. Omvandlat till ren Svenska skulle det handla om att utöka förmågan rörande flyg, marinstridskrafter och luftvärn. Övriga förband och förmågor skulle då tvingas att avvecklas för att frigöra nödvändiga ekonomiska medel som krävs för ett förbättrat skalförsvar. Men faktum kvarstår, ingen kommer till vår undsättning trots att sju dagar i bästa fall då kanske blir nio, och det kommer sannolikt ändå att krävas ytterligare ekonomiska medel!

Nej, därför är det enda rimliga är att utöka försvarsanslaget med de 4 miljarder som nu saknas för att bemanna, utrusta och öva den av regeringen beslutade organisationen. Utöver detta måste Fredrik Reinfeldt lyfta luren och ringa ett samtal till Anders Fogh Rasmussen och be om en ansökningsblankett till NATO.

F%C3%B6rsvaret%20beh%C3%B6ver%20mer%20pengar

Bloggar: 6 mannen, Westerholm, Åsa Lindestam, Wiseman
Media: SvD1 2, AB, DN, TV4

Uppdaterat 120226: 
SvD följer i dag upp med ytterligare en artikel