Svensk ubåtsförmåga är hotad!



Sveriges framtida ubåtsförmåga är hotad. Inte idag, inte i morgon, men bortom 2020 ser det oerhört mörkt ut just nu. Försvarsminister Karin Enström som i dag besökte förbanden i Karlskrona och Karlskronavarvet hade inte några positiva besked att komma med, snarare tvärt om.


Men vi börjar med att backa bandet till 2010. Under två efter varandra följande torsdagar (kors i taket) sommaren 2010 fattade regeringen två mycket viktiga materielbeslut för den svenska ubåtsförmågans fortlevnad. Det första beslutet som togs den 24 juni gällde halvtidsmodifiering av ubåt typ Gotland. Regeringen fattade då beslut om modifiering och livstidsförlängning av två befintliga ubåtar av Gotlandsklass. Här man man ha synpunkter på varför man inte fattade beslut om att vidmakthålla alla tre ubåtarna i klassen. Mer om detta senare.

Efterföljande torsdag den 1 juli, bara dagarna innan Almedalsveckan skulle dra igång så tog regeringen tillfället i akt att fatta beslut om anskaffning av nästa generations ubåt som gått under arbetsnamnet A26. Beslutet omfattade två nybyggda ubåtar som ersättning för de två ubåtarna av Södermanlandsklassen. Ett viktigt kort för Sten Tolgfors att ta med sig som en ny regeringssatsning till den försvarspolitiska debatten i Visby.

I den ursprungliga projektplanen skulle de nya ubåtarna levereras till Försvarsmakten 2018-2019.

A26 skulle bli den mest moderna konventionella ubåten i världen. Det enda negativa i sammanhanget är att den inte skulle förberedas för att bära kryssningsrobotar, ett vapen som hade gett ubåtssystemet ytterligare en dimension och skapat en enorm tröskeleffekt trots få enheter. Det andra negativa är serielängden. Att bygga två ubåtar i en serie innebär ett orimligt högt enhetspris. Men som vanligt när det gäller allt som berör svenska Försvarsmakten så är det dyrt att vara fattig.


Men det blev aldrig någon produktionsstart. I Malmö har ingenjörerna länge jobbat med att projektera den nya ubåten, regeringen har fattat de avgörande beslutet avseende anskaffning, men ändå blev det ingen beställning.

År 1689 anlades marinens eget varv under namnet Karlskrona örlogsvarv och senare Marinverkstäderna där skeppsbyggnad pågick i Marinens egen regi fram till 1961 då delar av varvet togs över av staten och blev Karlskronavarvet AB. År 1989 gick man samman med Kockums AB och bytte även namn till det senare. 10 år senare, närmare bestämt 1999 blev Kockums ett dotterbolag till Tyska HDW och början till förfallet startade. Sedan 2005 ingår varvet i Thyssen Krupp Koncernen, och det är här problemen börjar.

Det hela bottnar i att FMV och varvets ägare, det tyska företaget Thyssen Krupp Marine Systems inte kan komma överens om priset på produkten. TKMS vill bygga ubåten på löpande räkning. FMV vill köpa ubåten till ett fast pris. Vem som helst kan räkna ut att lägga en beställning i 8 miljardersklassen på löpande räkning är ohållbart. Vad gör man då om projektet förbrukat hela den avsatta budgeten och ubåten enbart är halvfärdig? När det kommer till den punkten har jag full förståelse för att man hamnat i ett dödläge.

Men varför har man då hamnat i en sådan situation? Runt detta kan man bara spekulera. Men min övertygelse är att tyska ägaren TKMS köpte upp varvet av en enda anledning, att plocka bort den största konkurrenten när det kommer till ubåtskonstruktion från marknaden.  TKMS har under många  år producerat sina egna ubåtar i Tyskland. De mycket välkända ubåtstyperna 206, 212, 214, 216 osv. Varvet projekterar nu för den senaste ubåtstypen 218 som är en huvudsaklig konkurrent till svenska A26.

Detta blir alldeles uppenbart när man tittar i ägarens produktkatalog över vilka ubåtstyper man har att erbjuda marknaden. Här finns inte A26 upptagen trots att den finns inom koncernen. Ett tydligt tecken på att man inte vill sälja den svenska konstruktionen. Av den anledningen är min övertygelse att man av rent affärsmässiga orsaker inte vill att affären ska bli av. Sannolikt har ambitionen från de tyska ägarna redan från början varit att svensk ubåtskonstruktion ska försvinna.

Kommer man att lösa den nuvarande låsta situationen?

Min bedömning är att detta inte kommer att ske så länge TKMS är ägare av det svenska varvet. Det som jag tror kommer att krävas är att någon annan köper loss hela den svenska delen. Denna någon är SAAB. Detta kommer inte att låta sig göras utan att svenska staten går in och hjälper till. TKMS kommer nämligen inte att sälja varvet till ett kompispris. I synnerhet inte om ambitionen har varit att plocka bort en konkurrent från marknaden. Det finns obekräftade uppgifter som gör gällande att SAAB är intresserade av att gå in som ägare.

Inte nog med detta så har även det svenska ubåtssamarbetet med Singapore, som pågått sedan man köpte de svenska utrangerade Sjöormenubåtarna av Sverige, nått vägs ände. Under många år har Marinen utbildat ubåtsbesättningar, och Kockums har modifierat svenska ubåtar för försäljning. Ett projekt som gynnat svensk industri. Men nu har Singapore valt att köpa två ubåtar av typen 218SG från TKMS vilket sätter sista spiken i kistan för ett ubåtssamarbete med Sverige som pågått sedan 90-talet.

Jag tror tyvärr det ser mörkt ut för svensk ubåtsförmåga i framtiden. Om situationen ska kunna lösas måste det ske mycket snart och jag tror att räddningen kan vara en kombination av statliga åtgärder tillsammans med att SAAB köper upp varvet. Men det måste som sagt gå fort. Lämnar ingenjörerna företaget för andra jobb i syfte att se om sitt eget hus är det förmodligen kört.

Vad händer om A26 inte kan realiseras?

Ett alternativ är givetvis att Försvarsmakten upphandlar ubåtar från annan leverantör med ytterligare förseningar och sannolikt även fördyringar som en konsekvens. Då är det tyvärr så illa att om man ska köpa Europeiskt så är TKMS/HDW det enda rimliga alternativet. Men att köpa ubåtar från företaget som havererade hela A26 projektet är i min värld ett högst olämpligt alternativ.

Risken är uppenbart överhängande att Sveriges ubåtsförmåga kommer att se sitt slut bortom 2020 om inte situationen kan lösas. Nuvarande situation innebär att de tre ubåtarna av Gotlandsklass kan gå ytterligare cirka tio år. I liggande plan ska ubåtarna Halland och Gotland genomföra en planerad halvtidsmodifiering under perioden 2015-2017 där bland annat sonarsystemet på de båda ubåtarna ska omsättas till en beräknad kostnad runt 350 miljoner. HMS Uppland, den tredje ubåten i Gotlandsklassen skulle inte erhålla denna uppgradering, vilket i praktiken gör att hon successivt kommer att falla för åldersstrecket.

Blir det ingen beställning av A26 kommer det inte heller bli någon HTM av Gotlandsklassen. Det kan vi nog tyvärr vara helt säkra på. Detta innebär att vi inom kort endast står med tre ubåtar byggda under tidigt 90-tal som möjligen kan leva vidare ca 10 år till utan större åtgärder. Men vad händer sen? Risken är att detta innebär slutet för svensk ubåtsförmåga och ett rejält bakslag för Marinen. Något som vore en smärre katastrof för vår redan anorektiska försvarsförmåga!

I sammanhanget kan det vara intressant att berätta denna historia.

Ubåtsflottiljen samlade för något år sedan ubåtsmän för en informationsträff. En av programpunkterna var just A26. Både FM och FMV hade en samordnad presentation kring projektet för att uppdatera personalen runt projektets utformning, tänkt ubåt samt vägen framåt.

I sammanhanget deltog ett antal erkänt kunniga och mycket initierade tidigare flottiljchefer som där uttryckte sin oro för att detta projekt kanske inte blir av och manade projektet, såväl på Försvarsmaktens sida såväl som hos FMV att se till att man fick alla politiska beslut och underskrifter på alla tunga dokument som krävdes snarast så att inte projektet skulle stoppa upp. Man såg redan då en uppenbar risk att projektet inte skulle bli av om man inte agerade snabbt. De initierade uttryckte en uppenbar oro.

FMV projektledare uttryckte som svar på denna oro att ”allt är lugnt, detta kommer att bli av, vi skall göra detta på rätt sätt, under ordnade och kontrollerade former. Alla beslut finns redan. Detta skall bli ett framgångsprojekt INTE en repris av Visbyprojektet…”

De som deltog vid mötet tyckte det var märkligt hur olika uppfattning det var mellan projektets personal (som kände/deklarerade att allt är i hamn) å ena sidan, och andra som oroade sig rejält. Det intressanta är att båda parterna är synnerligen insatta och dugliga män och kvinnor som alla vill ubåtsvapnets bästa. Likväl hade man en diametralt skild uppfattning i samma fråga.

Nu visade det sig tyvärr att de tidigare cheferna hade rätt när de oroande sig för projektet.

Hur detta ska sluta står skrivet i stjärnorna, och dessvärre så påverkar detta haveri även modifieringen av korvetter och vedettbåtar. Marinen har minst sagt stora problem framför sig. Att regeringen nu på allvar måste engagera sig torde vara uppenbart för alla parter. Från socialdemokratiskt håll har man tidigare uttryckt att stridsflyg- och undervattenssytem genom riksdagsbeslut borde klassas som nationella säkerhetsintressen. Frågan är om det kanske redan är för sent?

Låt oss nu hålla alla tummar som går för att detta löser sig till det bästa. Bakom allt detta finns även människor som riskerar att förlora sina jobb, något man också bör ägna en tanke.

Media: Ny teknik 1, 2, SvDSvD




WebRep
currentVote
noRating
noWeight

En debatt för närmast sörjande

Det är lätt hänt att man drabbas av tunnelseende när man intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Om man t.ex. har skaffat sig ett gediget Twitterflöde genom att följa personer med samma intresse inbillar man sig tillslut att debatten och diskussionen svallar hög i offentligheten. Och så tycker man ju gärna att det inte finns […]

Blandade nyheter från fredagen!

Man skulle kunna tro att det är nyhetstorka även inom försvarsområdet så här i sommartider och mitt under semesterperioden. Men så är icke fallet. Här är ett axplock av händelser och nyheter enbart från dagen. 


Dagens största nyhet är att delar av våra försvarspolitiker tagit bladet från munnen och uttalat sig om den enorma ryska beredskapsövningen som omfattade 160.000 man. Något som fullständigt slog hål på försvarsberedningens bedömningar av rysk förmåga. Det är den kristna tidningen inblick som förvånansvärt nog lyckats med detta scoop. Om detta har redan Cornucopia och Wiseman förtjänstfullt rapporterat. Noterbart är att ”nyckelpersonerna” Enström (m) och Widegren (m) inte sagt någonting alls.


I Ryssland ägnar man sig åt gammal hederlig kalla kriget-retorik när det kommer till andra länder och dess övningar samtidigt som man själv sysslar med samma saker, men i större omfattning.

I går rapporterade RIA att Ryssland känner sig förvirrade över övningsmålsättningarna för höstens NATO övning Steadfast Jazz som går av stapeln i Östersjöområdet i november månad och anser att det sker i en gammal ”kalla kriget anda”. Övningscenariot kommer att vara att Polen blir angripet och att överiga NATO-nationer ska bistå enligt artikel 5.

“I can’t hide the fact that the Russian Defense Ministry was bewildered by the proclaimed goal of this exercise, which envisages the application of Article 5 of the Washington Treaty triggering a response to an aggression against Poland. These drills are in the spirit of the Cold War,” Antonov said.

När man pratar om sin egen övning Zapad som Rysslandska genomföra under hösten så framställer man den som en anti-terrorist övning, något som verkar vara täckbenämningen för all rysk verksamhet numera. Breznjev rapporterar på sin blogg att den ryska övningen nu ser ut att växa i omfattning.

“Övningen kommer att pågå på nio övningsområden i Ryssland och Vitryssland. Annonserad numerär av involverad trupp – 13.000 krigstjänstgöranden på båda sidor är inte en slutgiltig siffra, det är möjligt att den ändras.”


Från Ryssland kommer det även löpande nyheter som handlar om beställningar av ny försvarsmateriel eller uppgradering av befintlig.

Bland annat redovisade flygplanstillverkaren Tupolev i dag att man erhållit en beställning från försvarsministeriet på uppgradering av tre stycken strategiska bombflygplan av typen Tu-160 Blackjack till ett ordervärde motsvarande 670 miljoner kronor. Tupolev uppger även att man bedömer att minst 10 av flygvapnets Tu-160 kommer att genomgå uppgradering innan 2020. Detta i väntan på den nya strategiska bombaren PAK-DA.

Även de ryska varven får löpande beställningar. I dag rapporterar Malakhit Marine Engineering Bureau att den nya attackubåten projekt 885M Yasen kommer att få ett helt nytt sonarsystem, bättre än alla tidigare system där detektionsräckvidden kommer att öka avservärt även i höga farter. Detta uppnår man genom att den främre delen av ubåten helt och hållet allokeras för sonarsystem. Torpedtuber kommer att placeras i andra delar av ubåten. Ubåten kommer även att utrustas med VLS anpassat för SS-N-26 och SS-N-27. Det här kommer med andra ord att bli en ubåt som kommer att skapa huvudbry hos västländernas flottor.

På ytfartygssidan kölsträcktes i går ett nytt fartyg i 20385 klassen. En stealthkorvett (som egentligen är en fregatt), en vidareutveckling av Steregushchy, det fartyg som för några månader sedan besökte Stockholm. Fartyget kommer bland annat att bestyckas med den marina versionen av den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400. Ryssland planerar att bygga 10 fartyg i serien för eget bruk.

När ska uppgifterna från vår egen regering om att Ryssland rustar från en mycket låg nivå upphöra?

Avslutningsvis en helt annan sak

BAE systems byggde för ett antal år sedan (2001-2002) tre stycken nya korvetter i Nakhoda Ragam-klassen för Royal Brunei Navy. När fartygen stod klara vägrade Brunei att ta leveransen och försökte sig dra sig ur affären. Mycket tyder på att man saknade utbildad personal för att bemanna de kvalificerade fartygen samt att man befarade större driftkostnader än vad man räknat med. Sedan dess har tvister pågått (som BAE vann och fartygen överfördes formellt till Brunei) men fartygen har alltjämt legat kvar förtöjda i England.

Fartygen som är 90 meter och deplacerar 2000 ton är utrustade med 3D-radar, kvalificerad eldledning, sjömålsrobotar, lv-robotar, sonarsystem och förberedd att landa helikopter (Sea Hawk).

Ett tyskt företag har därefter fått uppgiften att sälja fartygen för Bruneis räkning. Nu har Indonesien köpt fartygen till en sjättedel av priset de kostat att tillverka. Man har alltså fått köpa tre nygamla men oanvända fregatter för en summa som motsvarar 1,2 miljarder svenska kronor (400 miljoner styck).

Summan är ungefär densamma som för de planerade modifieringarna av våra svenska korvetter av Göteborgsklass där två (HMS Gävle och HMS Sundsvall) ska genomgå HTM och fortsätta som korvetter och där de andra två (HMS Göteborg och HMS Kalmar) ska bli vedettbåtar och ersätta alla bevakningsbåtar typ 80 (17. bevakningsbåtkompaniets fem båtar blir dock kvar) samt HMS Jägaren.

Hade Försvarsmakten tillsammans med regeringen varit framme här hade man alltså kunnat få tre större stridsfartyg för samma pengar som man skulle modifiera befintliga fartyg för. Nu krävs det givetvis en djupare analys än så för att kunna säga om det hade varit en bra affär för Sverige då det givetvis hade krävts viss anpassning för svenskt vidkommande. Några detaljer i sammanhanget är ett helt annat sjömålsrobotsystem (Exocet) än vad vi idag brukar. En annan kaliber på pjäsammunition (76 mm), andra dimensioner på torpedtuber (324 mm) och 30 mm vapenstationer. Även samband- och stridsledningsystem hade sannolikt behövt anpassas till nuvarande svenska standard vilket ökar totalkostnaden.

Det är ändå intressant att bara leka med tanken vad vi hade fått för samma summa pengar. Kanske är det så att det hade fungerat att bara ta fartyget som det är och köra då de befintliga dimensionerna är standard inom NATO. Hade det kanske till och med blivit billigare i längden att köpa sådant som ”finns på hyllan” än att köpa svenskt specialtillverkad materiel? Vi kommer inte att få veta, men upplägget hade onekligen varit mycket intressant, och vi hade fått mycket fartyg för pengarna!