Kategoriarkiv: Försvarspolitik

Rätt man för omöjligt uppdrag

Micael Bydén är general och ny överbefälhavare från och med den 1 oktober. bydénHan är en utmärkt person. Gedigen, förtroendeingivande och omvittnat uppskattad.

Det finns ingen chefstillsättning på denna nivå utan att eventuella svagheter och nackdelar diskuteras. Redan i förhandsspekulationerna förekom t.ex. uppgifter om att det skulle ligga JAS Gripen-exportskäl bakom hans eventuella utnämning. Eller att det är ”flygvapnets tur”, enligt någon form av fördelningsmodell (som för övrigt måste vara sällsynt misslyckad om man tittar bakåt i historien). Sådana idéer visar dock bara att man inte har någon större förståelse för myndigheten. Föreställningen att ett vapenslag skulle vinna fördelar om en av dess medarbetare blir ÖB räcker att provtrycka mot tanken på att komma från ett verksamhetsområde, bli chef för alltihop och börja favorisera sitt tidigare fögderi – man är snarare benägen att visa att man inte tar sådana hänsyn.

En annan fråga är systemkunnandet. Som flygvapenchef har Bydén inte suttit i försvarsmaktsledningen, FML, vilket allmänt anses ge en förståelse för hela det system som utgör Försvarsmaktens delar. Det är sant. Men man kan vända det till en fördel om man snabbt absorberar helheten och gör den till sin. Centrala frågor om personalförsörjning, materiel och logistik återstår att få på plats efter försvarsinriktningsbeslutet och ÖB kan komma att behöva frigöra sig från tidigare FML-linjer. I och med att han inte har varit en del av den förrän vid tillträdet, kan han mejsla ut sitt ledarskap på ett friare sätt än vad han annars kanske hade känt sig bekväm med – förutsatt att han tar befälet på ett lika resolut som smidigt sätt i chefskretsen.

Bydén tillträder i en orolig tid med stark känsla av att det mesta är på glid. Det är ganska typiskt och belysande för sakernas tillstånd, att utrikesminister Wallström behöver kalla upp den ryske ambassadören för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenteras. Bydén kommer manövrera Försvarsmakten och de militärpolitiska relationerna genom ökad rysk press med anledning av Sveriges relation till NATO, inklusive ett riksdagsval 2018 som av allt att döma blir en slags folkomröstning om medlemskap. Myndigheten kan komma ifråga för nya eller nygamla situationer i humanitära insatser. Man kan även förutspå ökad samverkan med civila myndigheter på svensk mark, nu när proppen verkar ha gått ur när det gäller Försvarsmaktens stöd till polisen kring bl.a. terrorismbekämpning och ett civilt försvar ska återuppstå.

Det är med andra ord ett minfält – närmast ett omöjligt uppdrag med tanke på alla potentiella gropar att falla i. Men klarar man det kan man å andra sidan bli populär. Micael Bydén efterträder en ÖB som blev just det. Att efterträda Sverker Göranson är inte lätt, men så småningom gör tidens gång att jämförelser upphör och den egna personen får tydliga konturer. Den säkerhetspolitiska utvecklingen och allt som fortfarande är osäkra kort i för Försvarsmaktens centrala delar, gör att det blir en kort startsträcka. Men sådant ingår å andra sidan i kravprofilen för en svensk stridspilot.

Det handlar nu i första hand om att leverera militär förmåga. Den militära förmågan ska levereras här hemma, men också i andra delar av världen, tillsammans med andra. Vi ska fortsätta den försvarsreform som initieras och det gör vi genom att fullfölja försvarsbeslutet. Det här uppdraget kommer jag att genomföra i en Försvarsmakt där självklar stolthet och framåtanda är ledorden. Det kommer att kräva hårt jobb och jag kommer att ha höga krav och förväntningar på alla inblandade.

Tillträdande ÖB Micael Bydén, Rosenbad 2015-09-11

Foto: Louise Levin/Försvarsmakten

 

Hultqvistdoktrinen

Det började med en debattartikel av socialdemokraterna Åsa Lindestam (S) och Olle Thorell (S) i VLT den 18 augusti. En ny S-linje i Nato-frågan lanserades lite försiktigt, med ledamöterna i Försvars- och utrikesutskottet som förtrupp. De slog direkt mot moderaternas kvardröjande akilleshäl: Det som hände respektive inte hände under den moderatledda regeringen:

Regeringen utvecklar samarbetet med Nato på ett tydligare sätt än den gamla moderatledda regeringen någonsin gjorde. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har valt att vara så konkret som möjligt i samarbetet med Nato för att göra det som är bäst för Sverige och vårt närområde. (…) Moderaterna gjorde under sina åtta år vid makten i princip ingenting för att konkretisera Sveriges samarbeten på det sätt som nu sker. (…) Vi kan konstatera att det krävs en socialdemokratiskt ledd regering och en socialdemokratisk försvarsminister för att bryta åtta år av ständiga moderata nedskärningar av försvarsmaktens resurser. Det är också under en socialdemokratisk försvarsminister som Sverige på allvar reglerar relationerna med Nato och utökar det bilaterala samarbetet med våra nordiska grannar och USA.

I sak förflyttades argumenten mot ett medlemskap från den tidigare skalan med allt från kärnvapen till vad som generellt kan kallas ”Sverige ska vara en oberoende röst”-argument, till att det hela handlar om en praktisk sak som dessutom har att göra med att hantera en försämrad säkerhetspolitisk situation. Minns att det tidigare har låtit att om Sverige inte gick med i Nato under det kalla kriget, så varför skulle vi gå med nu? (läs: Om vi inte gick med när krigsrisken var närvarande, varför i hela friden skulle vi gå med när freden är här).

Nu vänder S uppochner på det och säger i princip att situationen är så allvarlig och att förloppet kommer gå så snabbt att ett Natomedlemskap inte hjälper:

(…) vid en krissituation i vårt närområde skulle Nato inte spela någon roll den första kritiska tiden. Den byråkrati och de beslutsregler som styr Nato och reglerar formerna för dess olika insatser förhindrar ett omedelbart militärt agerande. Vid en krissituation i vårt närområde är det i stället upparbetade bilaterala samarbeten som kommer att vara avgörande. På grund av omvärldsläget fördjupar därför regeringen nu bilaterala samarbeten med Finland, Danmark, de baltiska staterna och USA.

Jag ska strax återkomma till vad det innebär för Nato-diskussionen. Men först kan vi konstatera att vurmande för svenskt-amerikanskt samarbete inte är något nytt i sak. Vi känner till de historiska relationerna, om än dolda. Till det kommer att Försvarsberedningen genom åren har uttryckt sig lika glasklart som kontroversiellt (i vänsterpartierna) om relationerna. Senast lät det såhär:

Sveriges bilaterala samarbete med USA är av stor betydelse, särskilt mot bakgrund av USA:s militära förmåga och det tekniska kunnandet samt landets viktiga roll i internationella operationer och i Nato. Det ligger i svenskt intresse att upprätthålla och ytterligare fördjupa den bilaterala relationen till USA. Eftersom USA är världsledande avseende militär förmågeutveckling ska detta område vara prioriterat för Sveriges försvarssamarbete i relationen med USA. Övergripande ändamål ska vara att förstärka försvarsmaktens förmåga kopplad till interoperabilitet, förmågeutveckling, övningar och utbildning, materielsamarbete, forskning och utveckling samt internationella operationer.¹

Och från den amerikanska sidan kom de tydligaste signalerna (i offentlighetens ljus) under president Obamas Sverigebesök i september 2013. Obama kallade Sverige för en av USA:s ”närmaste partners” och signerade ett nytt säkerhetssamarbete, även omfattande de andra nordiska länderna, under namnet U.S.- Nordic Security Dialogue:

We recognize the importance of cooperation between our countries in building comprehensive security and addressing security issues in the 21st century, including terrorism, the proliferation of weapons of mass destruction, illicit international arms trade, and threats to cyber security.  We also recognize that we must address these challenges in a manner that respects our most cherished values and protects universal human rights and fundamental freedoms, which are at the foundation of all flourishing democracies.  We note the need to continue to strengthen our countries’ important contributions to regional, transatlantic, and international forums, including in the EU, NATO, and NATO Partnership context.  We recommit to continuing and expanding our security, recognizing that this cooperation – with and among the Nordic countries, with other regional partners, including especially the Baltic states, and in transatlantic and international fora – will be crucial to our success.

Hultqvist håller de i partiet mycket kort, som är kritiska till det svensk-amerikanska samarbetet och/eller USA över huvud taget. Samma sak gäller kritiker i Miljöpartiet och det känns som en annan värld nu, jämfört med formuleringar om att ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”

Tillbaka till den svenska inrikespolitiska debatten: Det är naturligtvis min subjektiva bedömning, men Hultqvist argumentationsgrepp är inget närmande till Nato-medlemskap utan närmast tvärt om. Detta är hans alternativ och hans svar på både utrednings- och anslutningskrav. Han lägger det på verkstadsbogen och säger att han gör något konkret i den här allvarliga situationen istället för en massa teoretiska övningar av olika slag (läs det på dalmål).

Det verkar dock som att många ser det som en öppning – eller möjligen hoppas så hårt på det att den materialiserar sig i texten bara därför. Jag tror att Hultqvist är övertygad om att en anslutning vore kontraproduktivt utifrån svenska intressen, vilket är viktigare för honom än tidigare S-reflexer kring alliansfrågan. Hur klok denna inställning är, är öppet att diskutera – inklusive hur man ska se på eventuella hänsynstaganden som har med förväntade reaktioner från Moskva att göra. Men man ska inte missta sig i fråga om att det ligger övertygelse bakom.

Hultqvist alternativ, eller med andra ord hans svar på moderaternas allt starkare krav kring Nato, faller fint in i den svenska opinionen. Vi har som bekant gärna USA i ryggen – det finns en stark och uppmätt uppfattning att vi hur det än står till med alliansanslutningar ändå kommer få militärt stöd om det smäller – men vi vill inte ge så starka utfästelser om det omvända att vi signerar medlemskap i Nato.

Vi vill ha hjälp, men bestämma själva. Det är ungefär som med kriget; det finns en föreställning om att Sverige alltid kan välja huruvida vi blir indragna i militära konflikter eller ej.

Om Hultqvist lyckas övertyga medborgarna om att han har säkrat snabbare militärt stöd, från USA och/eller våra kära nordiska grannar, än vad ett medlemskap kan ge, ja då får moderaterna uppförsbacke i debatten. Det är dessutom listigt att göra den offensiven nu. Socialdemokraterna vet att försvarsuppgörelsen håller de ingående partierna låsta på så sätt att det inte framstår så klokt att gå till storms mot en försvarspolitik man skrivit under på, både vad gäller inriktning och resurser. Således är Nato-frågan den enda fråga där de borgerliga partierna har en reell konfliktyta att spela på, vilket gör att den (synd nog) närmast blir allenarådande i försvarsdebatten framöver.

Det märks på olika sätt. Märkligt dåligt uppmärksammat är nämligen det faktum att nästa val blir ett Nato-val. Moderaterna har genom de försvars- och utrikespolitiska talespersonerna Hans Wallmark och Karin Enström deklarerat följande:

Regeringen måste släppa taget om den svenska militära alliansfriheten och snarast sätta upp en färdplan mot ett svenskt Nato-medlemskap med målet om en ansökan nästa mandatperiod.

Hultqvist vet att den tidigare S-linjen – i synnerhet så som den har låtit och tolkats från Wallström och Löfven – inte fungerar. Dessutom har han som sagt en egen övertygelse i frågan, som bottnar i annat än ”fria ytor”. Därav fortsatt inskärpande av det bilaterala USA- spåret, idag på DN-debatt:

I den tid vi nu lever i utgör kombinationen av att stärka det egna försvaret och multi- och bilateralt samverka med andra länder och organisationer den naturliga utvecklingen av alliansfriheten. Vi vill inte bidra till att påverka säkerhetsordningen i vår del av Europa genom att i tvära kast lägga om Sveriges säkerhetspolitiska doktriner. Vi vill heller inte agera så att vi påverkar andra länder till att förändra sina. Vi har valt en samarbetslinje och inte en medlemslinje i förhållande till Nato.

Moderaternas främsta motargumentationslinje är rimligen att bilaterala överenskommelser inte är något alternativ till Nato-medlemskap, samt att det faktiskt är något som även S har ansett fram till nu – om än med särskild koppling till det nordiska samarbetet. Man har politiskt varit överens om att bilaterala samarbeten inte ersätter utan kompletterar samarbeten inom EU och Nato. Detta är även något som ambassadör Bertelman, som utredde Sveriges internationella samarbeten, har kommit fram till.

Bertelman för även ett resonemang om USA i sin utredning, som illustrerar den svagaste punkten i Hultqvist linje. Han skriver bl.a.:

Det är mot denna bakgrund inte förvånande att den amerikanska administrationen – samtidigt som den ägnar sig åt att återförsäkra sina Natoallierade – ser över hela floran av åtaganden som man har världen över. Man försöker skapa klarhet kring vilka åtaganden som är väsentliga för den egna trovärdigheten och för sina allierades trovärdighet. Det pågår en reflexion kring vad som utgör bindande åtaganden och vad som inte gör det. En sådan strävan till ökad klarhet är naturlig i en situation som präglas av ökade sparkrav, växande knapphet på operativa resurser och konkurrerande anspråk vad gäller deras möjliga användning. På samma sätt framstår den växande amerikanska otåligheten med de europeiska allierades egna otillräckliga försvarsansträngningar som förståelig. Den amerikanska dominansen beträffande operativ militär förmåga – och den dramatiska nedgången i motsvarande europeiska förmåga – har som konsekvens att de Natomedlemmar som känner sig utsatta för hot i första hand litar till att en god relation till USA skall utgöra grunden för deras säkerhet. Nato är en politisk, mellanstatlig organisation, baserad på enhälligt beslutsfattande. Det finns därför farhågor att det kommer att krävas lång tid för att finna ett svar på en aggression, som dessutom kan vara diffus, asymmetrisk och svårdefinierbar. Det bilaterala förhållandet till USA förblir därför en central fråga för många Natomedlemmar parallellt med allianstillhörigheten. För svensk del torde något liknande gälla, fastän utanför alliansen och utan åtaganden. Det i sin tur betyder att vi är mer beroende av USA:s välvilja utanför Nato än som medlem av alliansen (min kursiv.).

Lite mer brutalt uttryckt skulle man kunna säga att USA bestämmer och skyddar Sverige i den utsträckning man behöver för att de egna stridskrafterna ska kunna operera med anledning av åtagandena i art.5, om ömsesidiga försvarsgaranter.

Nu kan det ju förvisso vara så att det inte anses göra så mycket, att Sverige är mer beroende av USA som partner än som alliansmedlem. Här finns ju en tradition på området. Men det är ändå en argumentation som kan väcka upp nyss nämnda samarbetskritiker. Frågan är bara vad de ska göra med den informationen, om man fortsatt avvisar medlemskap. Han kan sitt parti, Hultqvist.

En annan faktor är de kremlska reaktionerna på de svenska vägvalen. Ett starkt svenskt-amerikanskt samarbete irriterar inte Ryssland på samma sätt som Nato-öppningar. Det är som med EU-samarbetet inom säkerhetspolitiken: Det bedöms inte vara avgörande när det smäller.

Hultqvistdoktrinen ruskar om invanda argumentationslinjer på båda sidor om alliansfrågan och det är bra och välgörande i sig. Bara det att socialdemokraterna ska orientera sig i en argumentation som inte bygger på ett slags ideologiskt nej, utan på argument som rent teoretiskt kan förändras om Nato skulle komma till rätta med sina problem att fatta beslut och agera (för att tala med Hultqvist), är omvälvande.

På den andra sidan gäller det att välkomna de delar som skriver under på vad man har hävdat i många år istället för att gnälligt säga ”så sade ni minsann inte förut” eller ”jaså har kärnvapennationen USA blivit poppis nu” etc., ty en sådan diskussion tjänar varesig moderaterna eller debatten på.

Kanske vi ändå kan få en ordentlig debatt om Sveriges säkerhetspolitiska linje framöver, utan att den går i samma låsta hjulspår som tidigare? Om det blir en Nato-val den 9 september 2018 är det helt nödvändigt. Utan tvivel är man inte klok, men låt oss hoppas!

 

¹ Ds 2014:20. Försvaret av Sverige. Starkare försvar för en osäker tid, s 97

Inför partiledartalen i Almedalen: Läget är känt – föreslå åtgärder!

Idag skriver Peter Wolodarski en krönika i DN under rubriken ”Vad gör Sverige om det otänkbara inträffar?”. Han avslutar där han borde ha börjat, nämligen med frågan hur vi ska skyddas oss mot detta hot och minska risken för en konflikt eller ett felsteg, vilket han helt riktigt hävdar borde vara den centrala frågan i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Jag vill påstå att den som inte har uppfattat förändringen i säkerhetsläget vid det här laget har gjort ett aktivt val att inte ta del (eller bry sig). Generellt har vi nu en ganska bra bild över en dålig utveckling. Därmed både kan och bör vi lämna probleminventeringsstadiet där svårigheter beskrivs och gå över till hur vi på ett mycket praktiskt plan ska möta dem.

Två saker talar emot en sådan förflyttning i debatten:

Underliggande alla de faktorer och faktum Wolodarski beskriver flyter ett mentalt tillstånd i Sverige, hos allmänhet och politiska beslutsfattare, som fungerar som skyddande fetvadd mot att det elände som beskrivs leder till ytterligare praktiska åtgärder. Tillståndet är en skyddsmekanism som handlar om uppfattningen att det ändå inte kan hända, i vid bemärkelse. Inte här och inte oss. Rationaliteten kommer segra, priset blir helt enkelt för högt, lyder denna grundton i medvetandet. I grunden är det något positivt, vårt fredstillstånd har blivit genetiskt, men det är rent farligt i en flytande gråzon där politiska beslut måste tas i en anda av preemtive strike (jag syftar på hela den samlade krisberedskapen).

Den andra motverkande kraften handlar om reflexerna i svensk offentlighet, hos politik och medier i samverkan. Det hela blir en fråga om partipolitiska positioneringar, vilket t.ex. kan illustreras av Moderaternas reaktion på Löfvens inbjudan till samtal om nationell säkerhetsstrategi – eller i alla fall som de beskrivs. Inför de tal som partiledare och språkrör kommer hålla i Almedalen under veckan, är det ingen vild chansning att påstå att de kommer lägga en del tid på den säkerhetspolitiska utvecklingen och några partier kommer fokusera på svenskt NATO-medlemskap som en följd av det. Det sistnämnda passar fint in i ovan nämnda dramaturgi: För eller emot. Konflikt och position. Och inga jobbiga följdfrågor om budget och finansiering.

Det är naturligtvis både rätt och bra att NATO diskuteras, men det löser inte ett jota nu. Även om en politisk majoritet skulle uppstå rör det sig om år innan säkerhetsgarantierna är på plats. År. Samma sak gäller materiel eller utbildning av de som ska leda Sverige i kris (varesig det gäller trupp eller civila funktioner). Vi ”slåss” med det vi har, så hur ska vi knyta ihop den befintliga förmågan så att den får bäst effekt samtidigt som vi investerar för kunskap, teknik och system som betalar sig efter nästa val(rörelse)? Det vore något för partiledartalen på en ö i det säkerhetspolitiska blickfånget!

Några förslag:

  • Regeringen bör instruera MSB att de får lämna förslag som inte ryms i befintlig ekonomisk ram, när de ska redovisa sitt regeringsuppdrag om stärkt svensk krisberedskapsförmåga.
  • Systemet väntar på regeringens planeringsanvisningar för civilt försvar. Det ska systemet inte behöva vänta längre på.
  • Försvarsplaneringen med Finland bör inledas omedelbart. Om man fortsatt väjer för formellt försvarsförbund får man deklarera att den militära alliansfriheten råder om den politiska ledningen väljer att inte använda planerna, om något inträffar som aktualiserar frågan. Detta bygger på ett starkt förtroende mellan länderna samt säker informationsöverföring.
  • Den mellanparlamentariska relationen måste stärkas, med hänvisning till ovanstående. En gemensam Försvarsberedning tillsätts med uppdraget att redan till årsskiftet redovisa en svensk-finsk manual för hybridkrig och gråzonsproblematik – inkl. respektive lands lagstiftning kring fred och krig och hur det påverkar hur vi delar in och hanterar händelser.
  • Krisberedskapsplanering 2.0 inleds inom ramen för det Nordiska samarbetet, med särskilt fokus på politiskt beslutsfattande och koordinering mellan huvudstäderna, civilt försvar och hybridkrigföring.

Parallellt med detta kan vi ägna oss åt diskussion och debatt om NATO, förstärkningar av Totalförsvaret som behövs nu för att ge effekt om flera år samt hur vi ska hantera den fetvaddseffekt som riskerar att förhindra allt ovanstående.

Min version av Almedalen 2015

Omvärldsutvecklingen, turerna kring det svenska försvarsinriktningsbeslutet – som för övrigt riksdagen debatterar måndagen den 15 juni – efterlängtade anvisningar för civilt försvar och en ny nationell säkerhetsstrategi samt MSB:s pågående arbete med hur svensk krisberedskap bör stärkas, är några av anledningarna till att säkerhet i vid mening även i år har en framskjuten plats hos många Almedalsbesökare. Epicentrum av debatten kan lokaliseras till Försvarspolitisk arena, som bjuder på ett gediget program (seminarierna webbsänds för alla som inte är i Visby). Men det arrangeras även seminarium på annat håll än på S:t Hansgatan och för total överblick rekommenderas botaniserande i Almedalsprogrammet med hjälp av valfria sökord.

Här följer en sammanställning av de seminarier jag har nöjet att moderera i år:

Måndag 29/6 kl. 15:30 – 16:15 på Försvarspolitisk arena samtalar jag med ÖB Sverker Göranson, inför att han lämnar över till sin efterträdare i höst. Hur har han upplevt sina sex år som ÖB?

Tisdag 30/6 blir det en hel förmiddag i krisberedskapens tecken då Länsstyrelserna i samverkan arrangerar tre seminarium under rubriken ”Kris och panik”.

Klockan 09:00 – 09:45 diskuterar vi samhällets förmåga och medborgarens förväntningar tillsammans med Peter Egardt, Landshövding, Länsstyrelsen Uppsala län, Johan von Knorring, Försvarsdirektör, Länsstyrelsen Uppsala län, Magnus Gunnarsson, Kommunstyrelsens ordförande, Ljungby kommun, Carina Bengtsson, Kommunstyrelsens vice ordförande, Ljungby kommun, Helena Lindberg, Generaldirektör, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet.

10:00 – 10:45 fortsätter vi med frågan om hur samhällets krishanteringssystem ska riggas? Deltar i diskussionen gör Ardalan Shekarabi, civilminister, Ann Linde, statssekreterare hos inrikesminister Anders Ygeman, Justitiedepartementet, Mikael Odenberg, Generaldirektör Svenska Kraftnät Styresman Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Sandra Danielsson, brand- och riskhanteringsingenjör, PWC och Johan Larnefeldt, analytiker.

Det sista passet, 11:00 – 11:30, handlar om kommunikation; går det att kommunicera tillräckligt? I detta seminarium deltar Brit Stakston, Mediastrateg, Charlotta Friborg, Chefredaktör VD, Uppsala Nya Tidning, Kent Nilsson, Kanalchef P4 Västmanland och Erik Bergman, Kommunikationsansvarig vid Länsstyrelsen Västmanland.

Senare samma dag, kl  16:45 – 17:30, är det dags för Försvarspolitisk arena och seminariet Hybridkrig och terrorhot – hur leds Sverige när krisen kommer? som HP arrangerar. Medverkar gör Ann Linde, statssekreterare hos inrikesministern, Justitiedepartementet, Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI, Göran Mårtensson, generallöjtnant och insatschef, Försvarsmakten, Harri Larsson, strategichef Försvar & Nationell Säkerhet, Hewlett-Packard, Anneli Bergholm-Söder, avdelningschef för samordning och insats, MSB och Annika Brändström, sektionschef vid Kansliet för krishantering, Regeringskansliet.

Onsdag 1/7 inleds på Försvarspolitisk arena kl. 10:30 – 11:15 med ett seminarium som Civilförsvarsförbundet arrangerar under rubriken Satsar Sverige på att förebygga fel olyckor? där bl.a. Sofia Arkelsten (M), ledamot i utrikesutskottet, riksdagen och Jan Schyllander, statistiker, medverkar.

Klockan 16:45 – 17:30 på samma plats håller FOI och MSB ett gemensamt seminarium om Staten och cybersäkerheten – klarar vi IT-angreppen? De som diskuterar detta på scenen är Anders Ygeman (S), inrikesminister, Helena Lindberg, generaldirektör, MSB, Jan-Olof Lind, generaldirektör, FOI och Anders Thornberg, generaldirektör, Säkerhetspolisen.

Torsdag 2/7 klockan 10:30 – 11:15 äger FHS seminarium Gråzonen – normer för fred och krig i en ny säkerhetspolitisk situation i Europa rum på Försvarspolitisk arena. Fyra av Försvarshögskolans experter medverkar, nämligen: Överste Ronny Modigs, institutionschef, docent Fredrik Bynander, fil dr Håkan Gunneriusson och doktorand Marika Ericson.

Strax efter ställs frågan Bidrar svenska vapen till säkerhet i världen? vid FXM:s seminarium kl. 11:45 – 12:30. Diskuterar detta gör Katarina Tracz, Tankesmedjan Frivärld, Pieter Wezeman, SIPRI och generaldirektör Ulf Hammarström, FXM, m.fl.

Mellan modereringarna har jag andra åtaganden som jag ser fram emot och jag hoppas även få tillfälle att vara seminariebesökare på ett antal arrangemang innan jag sätter mig på färjan mot fastlandet. Det blir en fullmatad vecka i Visby – som sig bör!

Politikens kommandotaktik

Mina högt värderade blogg- och försvarstwitterkollegor har redan gått igenom de ekonomiska aspekterna av gårdagens försvarsekonomibud från regeringen, med varierande entusiasm över förslagen, t.ex. Wiseman på sin blogg, Brix och Oscar Jonsson, så jag tänkte detta inlägg ska handla om annat än vad det reella tillskottet egentligen kan tänkas bli, hur det står sig gentemot ambitionsnivå och den säkerhetspolitiska utvecklingen. Men för den som ändå vill ha en snabb bedömning av budet kommer det här:

Det innebär ett fortsatt strukturellt underskott och problemen puttas som en växande snöboll framför politiken och Försvarsmakten. Men i rättvisans namn är det samtidigt ett fortsatt trendbrott när det gäller politisk vilja över hela linjen att tilldela mer resurser till det militära försvaret och resultatet hade kunnat vara mycket värre om inte försvarsminister Hultqvist och statssekreterare Salestrand hade tagit strid för pengarna eller varit mer lättviktiga i regeringen.

Förslagen är inte obetydliga, men kanske mer som signaleffekt riktat mot medborgarna än som något som skapar en grundläggande nivåhöjning som får eventuella yttre bråkstakar att tänka om  – eller som positionerar Sverige gynnsamt i relation till de vi förhoppningsvis står gemensamt med om kriget kommer. Ett stort bekymmer är att inget ännu så länge har tilldelats den grundläggande civila förmåga som är helt avgörande för det militära försvaret och (t.ex. när det gäller påverkansoperationer och gråzonsproblematik) är helt avgörande för det politiska beslutsfattandet när det gäller att faktiskt använda det vi har, om det så står på Gotland eller ej.

Hur kommer det sig då att politiken fortsatt inte vill finansiera den ambitionsnivå man genom försvarsberedningar och oro över den säkerhetspolitiska utvecklingen uttrycker behov av? Om man skalar av det hela tror jag det beror på att opinionen och därmed politiken (man kan också vända på den ordningen) inte kopplar ihop omvärldsutvecklingen med svenskt försvar, varesig civilt eller militärt. Det finns en mycket grundläggande uppfattning om att det inte har med Sverige att göra, såvitt inte den politiska ledningen anser att man ska ut på ”militära äventyr” i omvärlden eller i Baltikum – men det är i så fall Sverige som bestämmer den saken. Som om vi alltid har ett val, till synes vaccinerade mot umbäranden eller ofrivillig inblandning. Det är allt färre röster kvar från andra världskriget som minns hur det är när det krymper inpå och i det kollektiva minnet ligger att vi gubevars klarade oss helskinnade ur ett kallt krig. Så varför skulle vi inte göra det nu? Denna mycket grunda förståelse för orsak och verkan, för samband och logiska beroendekedjor, manifesteras även inom andra områden: Stopp för vapenexport! säger t.ex. personer som samtidigt tycker Sverige ska kunna agera med Försvarsmakten (enbart med mer moraliskt högstående importerad utrustning får man förmoda). Eller ingripa mot ISIS! Men samtidigt ska vi ha mycket strikta demokratikriterier etc etc.

Ovanpå denna grundläggande förståelsebrist saknas uppenbarligen förtroende för att pengarna används effektivt och till rätt saker. Djupt in i Regeringskansliet finns en misstro mot hur Försvarsmakten omvandlar pengar till operativ effekt, manifesterat av uttrycket hur lite får vi ut av de här dryga 40 miljarderna egentligen?! I ett försök att rå på de strukturer man anser oförmögna att pressa ur mer effekt ger man sig på att sända tomtebloss på presskonferenser istället för att skjuta till en säck med pengar och säga varsågod ÖB, gör det bästa du kan av detta. Därmed detaljstyr man och så långt från uppdragstaktik man kan komma levererar politiken istället besked om materielsystem och plattformar på löpande band, för att i nästa stund inte medge bemyndiganden så att myndigheten får köpa det man ska i tid, vilket gör att anslagssparandet blir en skön slant i statens kassakista.

Här råder ett systemfel: Politiken kan inte ena dagen ta emot ekonomiska underlag och förslag till utformning av Försvarsmakten och säga att de verkar genomtänkta, relevanta och bra, för att nästa dag göra helt andra överväganden både vad gäller ekonomi och utformning. Antingen har man ett Högkvarter som ska göra professionella sammanvägda bedömningar över vad som är bäst i ett helhetsperspektiv – inom given ekonomisk ram – eller så lägger man ner det och tar fullt politiskt ansvar på detaljnivå ner till skosnöret på kängorna. Det är lätt att tycka det är bra att politiken ändrar på sakernas tillstånd, t.ex. materiel eller lokaliseringar, när det går i rätt riktning utifrån eget intresse eller utsiktspost, men principiellt bör man då inte klaga när politiken genom genomförandegrupper eller andra konstruktioner ställer till elände om det går en emot.

Jag skrev om kompetensområden och ömsesidig respekt i Axess för ett år sedan att det är självklart att politiken ska styra både anslag och uppgift. Men om politiken undandrar sig uppgiften att mejsla ut grundläggande intressen att försvara och sätta tydliga mål – vilket visas gång på gång i Riksrevisionens granskningar – och istället petar i det som känns överblickbart och mer slagkraftigt just då, men som egentligen borde vara ÖB:s eget beslut, ja då sjunker auktoriteten på båda håll och man förlorar respekt för varandra i en ömsesidigt destruktiv dans. Jag menar att ömsesidig respekt kräver klarspråk, tydlig rollfördelning och tillämpad uppdragstaktik – samt ett osentimentalt ansvarsutkrävande.

Faktum är att det borde vara ett gemensamt militärt och politiskt intresse att så är fallet och att man därmed börjar behandla varandra därefter, det vill säga med tydliga besked och avgränsningar för varandras kompetensområden. Vi får nu regeringens besked, dess ingångsvärde i förhandlingarna inför inriktningspropositionen, och sedermera vet vi resultatet av dem. Först långt efter det kommer den nationella säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat, där Sveriges vitala intressen klaras ut och vilken väg vi ska gå t.ex. när det gäller internationella samarbeten. Det är däremot en uppgift för politiken och allt sker som vanligt i fel ordning.

Vidare i försök till förklaring av hur man fortsatt kan underfinansiera Försvarsmakten: Regeringen vet att oppositionen varesig har någon färdig alternativ försvarsidé eller någon egen enorm kassakista att ösa ur. I synnerhet inte om man ska prata ihop sig om ett gemensamt Allians-bud. Det var faktiskt så sent som i november Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 landade på ”att anslagen år 2024 kommer vara drygt 5,5 miljarder kronor högre på årsbasis jämfört med tidigare beräknade anslag”, vilket får oss som hängt med ett tag att le snett när man nu högljutt kritiserar regeringens förslag.

Sanningen är att alla lappar och lagar och producerar koldioxid med ett eftertryck av sällan skådat slag. Men det verkar inte vara något parti som är beredd att säga en enda sak: Vi kan inte hitta några större brister i Försvarsmaktens eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ekonomiska underlag och vi har inte ändrat oss vad gäller ambitionsnivå, tvärt om. Vi tillskjuter därför x x kronor och om Försvarsmakten eller MSB inte förvaltar dem väl och visar på x x resultat efter de mål vi har satt upp – som i sin tur är spårbara utifrån en genomtänkt säkerhetsstrategi – kommer vi utkräva ansvar och säga tack och hej till dessa myndighetsledningar efter de x x år man får på sig.

Till sist kan det vara värt att läsa ÖB:s militära råd som publicerades för precis ett år sedan:

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

PS. Idag var försvarsminister Hultqvist (S) med i en längre Studio Ett-intervju, med efterföljande samtal mellan mig och Niklas Wiklund (Skipper). Klippet finns här.

”Övningsgate”

Idag vaknade Försvarssverige till en nyhet som föll som hagel över redan hårt prövad jord: Enligt Expressen skulle utrikesminister Wallström idkat eftergiftspolitik och stoppat Försvarsmakten från att landa på baltisk mark i samband med en övning, efter ryska påtryckningar. Redan i ingressen kan man läsa att

Utrikesminister Margot Wallström har accepterat krav från den ryske presidenten Vladimir Putin – vilket utlöst en kris i regeringskansliet och i Försvarsmaktens högkvarter: Jas-plan får inte landa i Estland under en kommande försvarsövning med Finland och USA, kan Expressen i dag avslöja. Ryssarna fick löftet av kabinettsekreteraren Annika Söder på ett möte i onsdags, visar en UD-promemoria som Expressen tagit del av.

Bilden var satt. Sveriges regering ger efter för ryska krav och det återberättades genom andra kanaler. di the localRegeringskansliets valhänta krishantering – jo, det är en kris, framförallt vad gäller svenskt anseende – lämnar som vanligt övrigt att önska.

Försvarsmakten kunde dock meddela lite senare under dagen att man inte erhållit någon styrning vad gäller genomförandet av övningen och att det

(…) under ingen del under planeringen för aktuell övning detta år varit aktuellt att utnyttja estniskt luftrum eller flygbaser. Utformning och genomförande har bestämts för att ge bästa möjliga förutsättningar för den aktuella övningen.

Vad kan vi lära av detta?

För det första fanns en redan etablerad jordmån för påståendet: Utrikesminister Wallström har ifrågasatts förut för sin hållning visavi Ryssland och övningsgate illustrerar en skada som redan skett.

För det andra bör många inblandade vila på hanen något – i tider av mycket raffinerad psyops och påverkan bör man i nationens intresse hålla huvudet kallt. Frågan ”vem tjänar på detta” är väl värd att ställa sig innan man attackerar tangentbordet. Det gäller även mig själv, skriver jag som en påminnelse. Jag gick också igång och det enda försvaret är att jag lade in brasklappen om att det var centralt för hur påtryckningens ska bedömas, beroende på om det var planerat för FM att landa på estnisk mark i samband med övningen eller ej.

För det tredje ändrar inga redovisningar om planer eller beslut, eller för den delen finsk-svenska hänsynstaganden till varandras behov…

…det faktum att kabinettssekreterarens hållning – om nu UD:s PM är korrekt – ger fog för kritik och underblåser den redan befintliga. Vi, och särskilt främmande makt, borde naturligtvis istället fått läsa något i stil med följande:

Kabinettssekreteraren betonade att det inte är Rysslands sak att ha synpunkter på svensk övningsverksamhet. Tatarintsev föreföll missnöjd med svaret.

För det fjärde behövs nu en mycket genomtänkt rehabilitering av den bild som – inrikes såväl som utrikes – har satt sig av bristfällig svensk egenmakt. Om jag hade suttit i Baltikum och läst dagens rubriker hade det varit vatten på en redan snurrande kvarn. I Kreml lär man smacka belåtet över bilden av det Stora Starka Ryska Inflytandet och när det gäller Washington DC utgår jag ifrån att tillrättaläggande kontakter redan tagits.

Sista ordet är inte sagt om regeringens sätt att hantera och förhålla sig till ryska intressen – varesig det gäller hur man bemöter en ambassadör eller lägger sig till med restriktioner alldeles på egen hand i en anda av destruktiv pre-emptive strike-kultur.

Vad det hela säger om Expressens roll och rapportering, samt övriga mediers påhak, lämnar jag därhän denna gång. This too shall pass.

 

Säkerhetspolitisk ping-pong och fri uppfostran

Kortversion: Reagera i tid så slipper du reagera hårt

Skruttan är allmänt uppkäftig och provokativ vid köksbordet. Pappa biter ihop och ler ansträngt mellan hopbitna tänder i hopp om att illbattingen ska sluta testa alla gränser. Det är nog bara en fas, tänker han, det går snart över; alla barn är väl såhär. Så häller ungen upp mjölk och råkar tappa mjölkglaset över den halvt färdigätna tallriken. Pappan, som redan var på bristningsgränsen, fullständigt exploderar och skäller ut det stackars barnet, oklart för vad. Båda vet att mjölkglaset tappades av misstag. Kraftuttryck används som normalt inte får användas och resultatet av en liten skitgrej blir katastrof och härdsmälta.

Scenariot är säkert inte okänt för föräldrar, men det går ofta att undvika. Det krävs disciplin och kunskap om – i detta fall – barnuppfostran. Men vi ska inte diskutera barnuppfostran utan försvars- och säkerhetspolitik.

Förtroende mellan stater

Säkerhet mellan stater bygger på förtroende. Man behöver inte dela ideologi för att ha ömsesidigt förtroende, men man behöver veta var man har varandra.

Förtroendet över tiden blir viktigare desto längre från varandra två stater är ideologiskt. Anledningen är problemet med spegeltänk. Så länge man delar ideologi och värderingar så ser man den andra staten för vad den är. Men när man har två stater som inte delar värderingar och ideologi så blir det svårare att utvärdera varandra. Man ser konstant en bild som inte stämmer och är präglad av hur man ser sig själv i samma situation. A ser B annorlunda än B ser sig själv varför B blir misstänksam av A:s upplevt orättvisa misstänksamhet.

Även om man har fel bild av någon annan så kan detta fortfarande fungera säkerhetspolitiskt. En bild som är fel men säkerhetspolitiskt positiv är sällan problematisk. Men det går även bra med en negativ bild under förutsättning att den är stabil. Tiden är en stabiliserande faktor. Har det fungerat förut och inget ändrats så fungerar det nog framgent också.

Förändringar lever i tidsdimensionen

Svårigheterna börjar när den upplevda bilden av någon börjar svänga åt det negativa hållet. Problemen här är minst två, det är svårt att förutsäga vart det hela kommer att ta vägen, slutmålet, och en föränderlig bild är svårare att definiera eftersom det finns en tidsaspekt som försvårar samtalet.

Slutmålet för en annan stats förändring är en bedömningssport där man försöker förstå och förutse statsledningens avsikt med den uppfattade svängen. Dock ligger det ofta i svängens natur att dölja avsikten, i alla fall till del, eftersom annars kan kunskapen därom utnyttjas av andra.

Viljeriktning är således svårare att bedöma än nuvarande läge. För att använda Ryssland som exempel så är det ganska enkelt att för kunniga att veta vad de gör just nu samt vilka resurser de har. Men vart de är på väg – deras end game – har bedömts alltifrån svart till vitt, även om demokratiseringsivrarna idag lyser med sin frånvaro eller bytt åsikt.

Korrigera tidigt

I reglersystem är det viktigt att känna till nuvarande läge och sätta in korrigerande åtgärder tidigt.

Ett reglersystem där korrigeringar är proportionella och väldefinierade får mindre svängningar och spårar sällan ur jämfört med system där korrigeringar är plötsliga och stora, så kallade bang bang-system (ingen relation till vapen).

För att kunna göra korrektioner snabbt och proportionellt så krävs att man ser skeendet för vad det är, med minimal fördröjning. Detta blir ett problem i en demokrati om de styrande har olika glasögon när de bedömer skeendet. Risken att korrektioner uteblir helt på grund av låsningar i åsikter är betydlig. Säkerhetspolitik måste utövas med förståelse för det reglersystem det utgör. Bang-bang leder till krig.

Om man navigerar i en flod och båten styrs av en grupp som inbördes har olika åsikter huruvida man ska åka efter höger eller vänster sida så är risken stor att man oavsiktligt hamnar på land.

Svensk försvarspolitik

De senaste två decennierna har svensk försvarspolitik drivits med dålig förståelse för ovanstående resonemang. Detta har lett till kortsiktighet som bäst och rena dumheter, likt amatörernas afton, som sämst.

Sverige har genom åren förlorat förmågan att reagera på omvärldens säkerhetspolitiska indikationer och därigenom ökat risken för ett snabbt och oförutsägbart förlopp i vårt närområde. I stället för att se vart floden svänger och styra därefter så har det diskuterats om i vilken färg båten ska målas och om musiken ska spela när den sjunker.

Hur man ska lösa styrproblemet är komplicerat. Frågan är mer komplicerad än om man ska gå med i NATO eller att återinföra värnplikt. Klart är att det beslutande skiktet först måste förstå hur man bygger säkerhet över tid. Det gör man inte genom fri uppfostran, där alla ska hitta sina egna gränser och själv lära sig att förstå sitt bästa, utan att genom att med kontinuerlig feedback och relevanta korrektioner skapa ömsesidiga förtroenden och väldefinierade säkerhetspolitiska kostnadsmodeller.

Tillbaka till barnuppfostran

Lösningen för familjen i inledningen är liknande. Istället för att hoppas på att problemet löser sig själv, med antingen en undertryckt konflikt eller ett svårhanterligt utbrott, så är det bättre att ha en sund och tydlig eskalering av situationen tills lösningen är billigare än konflikten.

Trygghet byggs genom att alla inblandade vet vad som gäller, nämligen att kostnaden för elakheter kommer snabbt, är tydlig och större än den potentiella vinsten.

Mikael Grev 


Julklapp blev julsmäll

Idag är det julafton för rikets försvarsintresserade, men det är bistra klappar som ÖB delar ut i det öppna underlag (huvuddokument samt bilaga) Försvarsmakten lämnar till försvarsministern – som naturligtvis medels spaning hade en aning om vad som väntade. I sak och huvudbudskap är inget nytt, bara värre: Klyftan mellan politisk beställning och tilldelade resurser ökar ytterligare.

Efter en första översiktlig läsning konstaterar jag följande:

För det första: Försvarsmakten delar Försvarsberedningens beskrivning av omvärldsutvecklingen, vilket skapar en för landet viktig samsyn om läget. Dock är det många som efterhand att månaderna har gått sedan beredningens rapport har pekat på att läget skärpts ytterligare, vilket intressant nog Officersförbundet deklarerar idag med orden att ”läget (har) förändrats dramatiskt”. Detta är gissningsvis temat även för Folkpartiets försvarspolitiska radarpar, Björklund och Widman, som ska kommentera underlaget under eftermiddagen och det blir intressant att se hur de positionerar sig redan innan det möte med de fyra partierna i Alliansen och de två regeringspartierna som Hultqvist (S) har kallat till på torsdag. Värt att minnas är att FP var en del av den regering som gav Försvarsmakten det uppdrag som ligger till grund för dagens underlag, vilket borde föranleda viss ödmjukhet (fan tro’t).

För det andra: Förmågebredden vidmakthålls (vi minns alla ÖB:s varnande ord för några år sedan om att det riskerar ryka en försvarsgren om inte ekonomi och uppgift ensas), detta för att behålla handlingsfriheten på sikt.

För det tredje: Försvarsmakten skriver kristallklart att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det inte är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, säger ÖB Sverker Göranson på Försvarsmaktens sajt. I underlaget kan man läsa vidare:

Försvarsmakten bedömer att risktagningen i perioden fram till 2020 och därefter inte är rimlig då operativ förmåga inte kan växa i enlighet med de ambitioner Försvarsberedningen uttrycker.

För att kunna möta händelseutveckling på både kort och lång sikt bedömer FM att ett antal grundläggande behov behöver tillgodoses, som inte varit möjliga inom de ekonomiska ramarna. Försvarsmakten ser behov av att stärka den operativa förmågan i fem steg:

Med början 2016, behov av att utöka andelen kontinuerligt tjänstgörande personal med cirka 900 personer och att utöka resurserna för materielunderhåll. Behov av en utökad övningsverksamhet och utökad anskaffning av personlig utrustning. Ett antal åtgärder inom materielområdet (bl.a. omsättning av kvalificerad ammunition och vidmakthållandeåtgärder för bibehållen sjöoperativ förmåga). I ett andra steg kommer behov av resurser för livstidsförlängning och omsättning av båtmateriel för bibehållen sjöoperativ förmåga. I ett tredje steg föreligger behov av resurser för anskaffning av bekämpningssystem till arméförbanden samt anskaffning av standardfordon och sjukvårdsmateriel. Först därefter, i ett fjärde steg, bör åtgärder för skydd och vidmakthållande i syfte att stärka den luftoperativa förmågan samt anskaffning av verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga genomföras. Och slutligen, som femte: Behov av åtgärder för redundans och vidmakthållande inom ledningssystemområdet, åtgärder för ökad förmåga för vissa lednings- och underrättelseförband samt omsättning av materiel för hemvärnsförbanden.

Först efter dessa åtgärder (efter 2020) anser Försvarsmakten att man bland annat kan utöka antalet JAS 39E, anskaffa långräckviddigt robotsystem för bekämpning av markmål till JAS 39E samt ett utökat antal ubåtar prövas. 

Ovanstående innebär således att Försvarsmakten föreslår 60 JAS Gripen, inte 70 JAS 39E som Försvarsberedningen enades om, vid sidan av långräckviddigt robotsystem till Griparna eller en ökning av antalet ubåtar. Detta är såklart en omfattande pinsamhet för den materiella uppräkning på aldrig tidigare skådad detaljnivå som uppvisades inför och efter Försvarsberedningens rapport i våras.

För det fjärde: ”Materielgapet”, eller med andra ord underfinansieringen av den materiella förnyelsen, fortsätter. Försvarsmakten skriver att den sammantagna bedömningen fram till 2024 är att investeringsskulden inte minskar, trots åtgärder, utan endast ”minskar takten med vilken den ökar”. En övergripande slutsats är att FM prioriterar personell tillväxt, övningsvht och beredskap på bekostnad av materiel.

För det femte: Försvarsmakten skriver att de av Försvarsberedningen uttryckta ambitionsförändringarna kräver ”betydligt större ekonomiskt utrymme”. Det hade onekligen varit intressant att få en beräkning på det, så att det blir tydligt för alla.

Inlägget uppdateras efterhand under dagen, i den takt ekonomin medg… jag menar i den takt genomläsningen av bilagan medger.

Läget i stort

Svensk politik har gått i baklås och det innebär naturligtvis en lång rad konsekvenser inom alla möjliga politikområden – samt för medborgarnas långsiktiga förtroende för både partier och politiker. Detta sker samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet fortsätter att förvärras vad gäller allt från högt tonläge mellan US och Ryssland över INF-avtalet till ännu ett exempel på farlig rysk arrogans i luftrummet. Det är trångt över, på och i Östersjön och det får anses vara en tidsfråga innan en allvarlig händelse inträffar. Vid sidan av detta sker störningar i samhället som får vaksamma att höja ett varnande finger.

Känslan av att tryggheten krymper växer.

Regeringens svar på läget levereras genom den populära försvarsministern Peter Hultqvist (S), som har fått regeringen att fatta beslut om att ge Försvarsmakten rätt att kalla in krigsplacerad personal till repetitionsutbildning med stöd av pliktlagen. Beslutet motiveras just genom det osäkra omvärldsläget samt nödvändigheten att kunna stärka krigsförbandens operativa förmåga. Det är ett beslut lika smart och resolut vad gäller signalverkan som tillsättningen av statssekreterare Jan Salestrand. Folk begriper budskapet. Vad repetitionsutbildningen sedan gör för Försvarsmaktens operativa effekt är nästa fråga och det avgörs bland annat av huruvida pengarna räcker till riktig övningsverksamhet eller om alltihop slutar med några dagars information för att på det sättet kunna förhindra att de berörda individerna faller bort ur registren på grund av 10-års regeln. Men – och det är viktigt – man ska inte underskatta den nyss nämnda signalverkan. Den riktas inåt, men även utåt gentemot omvärlden. Moderaternas kritik mot utebliven förankringsprocess har inte heller tagit nämnvärd skruv, vilket delvis beror på att man fortsatt dras med ”sådags att säga det nu”-effekten.

En mer konstruktiv kritik från oppositionen hade kunnat gå ut på att peka på brister och – naturligtvis – anslå resurser. Men det är inte lika ”hett” att tala om att Försvarsmakten ”noterar ett visst svalnande intresse från vissa större internationella samarbetspartners” pga minskad FoT  (enligt generallöjtnant Dennis Gyllensporre) eller att försvarslogistiken har optimerats för fredstid här hemma och internationella insatser och att det rimligen är en trång sektor vid beslut om snabb uppväxling av det svenska militära försvaret – något som för övrigt både Carl och Johan tog upp när vi kommenterade talen vid Försvarsföretagsdagarna – och jag skulle vilja se en partiledare kalla till presskonferens för att prata om den repkö om 1000 fordon (!) som GD FMV säger kan ha halverats om 3-4 år (!) med nuvarande takt.

Nästa vecka kommer Försvarsmaktens underlag till den kommande försvarsinriktningspropositionen. Såväl underlag som proposition går en okänd framtid tillmötes inför vårens extraval. Mer förutsägbart är partiernas positioner, där såväl inriktningar som ekonomi mejslades ut i samband med budgetproposition respektive alliansens budgetmotion och några stora omtag är svåra att se, vilket även illustreras av att det enda som sägs diskuteras vad gäller vår säkerhet i alliansens kommande valmanifest är att Folkpartiet drar en lans för medlemskap i NATO. Detta är som sagt inte så konstigt eftersom alliansen inte skjuter till mycket mer pengar, har någon egen avvikande försvarsmaktsidé samt har svårt att kritisera S-regeringen för underlåtenhetssynder efter endast ett halvår vid makten.

S och MP å sin sida har först och främst Peter Hultqvist. Men de har också sin gemensamma budget, vilket gör att man denna gång undviker diskussioner om förmodade oenigheter inom området mellan MP och S. Å andra sidan har de svårare om Folkpartiet får som de vill och den stora valfrågan blir NATO eftersom det gemensamma nejet till utredning och medlemskap är tydligt, men retoriken lär skilja sig åt och det kommer alliansen naturligtvis hugga på direkt.

Om alliansen vinner valet är det svårt att se hur inriktningspropositionen kan lämnas till riksdagen som planerat, de kommer behöva sätta sin egen prägel på den om det inte har skett förhandlingar med S i god tid innan valet och det sluts en borgfred i frågan – förvisso lite mot alla odds i och med det mosade förtroendet efter turerna i Försvarsberedningen våren 2014. Om det inte inleds sådana samtal mellan regeringen och oppositionen riskerar det bli ett besvärligt läge för den nuvarande regeringen om den säkerhetspolitiska situationen förvärras ytterligare efter årsskiftet och alliansen då med emfas räcker ut handen för samarbete mellan blocken, men bara om NATO-utredning kan diskuteras som ett ingångsvärde.

I detta läge borde man kunna förvänta sig att samtliga inblandade partier och personer lyfter sig i håret och bestämmer sig för att lägga den övriga inrikespolitiska oredan vid sidan av ett samarbete som rör försvar och säkerhet. Det är inte precis så att man har hört att det säkerhetspolitiska rådet har varit sammankallat (dvs. det råd som statsministern aviserade under presskonferensen om resultatet av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård), så försvarsminister Hultqvist borde förordna nya ledamöter i Försvarsberedningen och ge den i uppdrag att prata ihop sig om en gemensam kort lägesbild av situationen samt förankra försvarsinriktningspropositionen, så att den kan läggas fram alldeles oavsett vem som är regeringschef efter valet. Folkpartiet har varit inne på det tidigare under hösten (för övrigt utan att villkora det med NATO-frågan).

Det militära försvaret kanske klarar ett uppskjutet beslut ett tag till, skillnaderna mellan blocken är ju som sagt inte så stora, men man ska inte glömma att inriktningspropositionen även ska omfatta civila delar, som är i närmast akut behov av politisk inriktning.

Släpp inte taget

Igår skrev Oscar Jonsson och jag en artikel i Expressen om kontraproduktiv kommunikation från regeringen (utrikesministern) om Putins agerande och rysk krigföring. Glädjande nog verkar den väckt intresse och det är utomordentligt om vi kan bidra till en diskussion om det svenska samhällets motståndskraft mot påfrestningar och påtryckningar. I den bästa av världar leder en upplyst diskussion till att folk känner att det är frågor som faktiskt berör dem och att politiska företrädare rustas bättre och känner att det ställs krav, så jag hoppas att de som har intresset uppe nu inte släpper taget utan håller i och håller ut. Jag tänkte i detta inlägg fånga upp några trådar i de kommentarer jag fått.

Utrikesminister Wallström sade till Expressen att Putin är irrationell och att hon ”inte hört någon som kan förklara hans agerande”. Man skulle kunna vända på steken och påstå att det är det svenska ”systemets” reaktion på utvecklingen i vårt närområde som är irrationell – allt från NATO-diskussionen till det partipolitiska spelet om försvarsbudgeten i våras ger ju detta vid hand. Men så enkelt är det inte. Våra beslutsmekanismer och beteenden rubbas inte så lätt och de försvars- och säkerhetspolitiska reflexerna är underutvecklade. Och det bär mig emot att säga det, men även till synes ”irrationella” reaktioner när vi utsätts för den här typen av chocker – t.ex. att det minskas på forskning, studier och motåtgärder på informationssidan istället för tvärtom – kan anses vara förutsägbara efter lång tids strategisk timeout i breda lager.

Man får således ha viss förståelse, men inte särskilt länge och den tiden har redan passerat. Allvarligt är om beslutsfattare lämnas utan eller själva väljer att bortse ifrån den kunskap som finns. Ännu allvarligare på sikt är om misstaget som gjordes i samband med internationaliseringen – nämligen att den aldrig förankrades utanför de försvarspolitiska rummen – görs om även i detta skifte, vilket i förlängningen omöjliggör ordentlig politisk kraft i genomförandet.

Allvarligt är också om statsmakterna underminerar kunskapssystemet, t.ex. genom besparingar inom redan underkritiska verksamheter, att inte använda sig av det eller att underkänna det genom att indirekt säga att kunskap saknas inom en svensk paradgren som har betydelse i det internationella underrättelsesamarbetet.

En klok person påpekade att vi har utvecklat omfattande färdigheter i att förstå och tala ”brysselianskan” efter snart 20 år i EU, men kanske förträngt andra sätt att kommunicera på kuppen. Det är bra och helt nödvändigt att behärska ”brysselianska” i en tid när vi behöver krama ur varje möjlighet till effektiv sammanhållning, men vi har samtidigt blivit sämre på att förstå och analysera de som inte skrivit på för EU:s koncept för samarbete och säkerhet. Vilken ”dialekt” i internationell säkerhet behöver vi kunna tala med vilka aktörer? Innehavet av ett lämpligt utformat statligt externt våldsintrument är en del i den kommunikationen, vilket vi verkar ha glömt bort.

Någon reagerade på att det stod ”fördubbling av forskningsbudgeten” i artikeln och en dimension som rör det handlar om nödvändig provtryckning av hur pengarna satsas bäst inom en kroniskt underdimensionerad försvarsbudget. När det gäller materielsystem måste vi ha från varandra fristående expertis som ger svar på om vi ska satsa på X antal av system A eller Y antal av system B? Vad ger i så fall bäst försvarseffekt och säkerhetspolitisk effekt per satsad krona? Utan underbyggda svar på den typen av frågor är risken annars stor att försvarsindustrin och/eller FMV eller (Gud förbjude) klåfingriga politiker fastnar för ”most preferred threat” som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska överläggningar i partiledarkretsen.

Till sist vill jag tipsa om 11 värdefulla minuter med Timothy Snyder på temat rysk propaganda (hur den fungerar och att den fungerar), här.

Ny normalbild eller ett nytt kallt krig?


"Vi har en ny normalbild - inte ett nytt kallt krig"



Syftet med detta inlägg är att utgöra en ögonöppnare för de som fortfarande inte har förstått vidden av den allvarliga omvärldsutvecklingen vi ser där Ryssland är huvudaktör. Fortfarande lever många i okunskap i tron om att den eviga freden är här trots att vi numera näst intill dagligen nås av nya rapporter från händelser som direkt eller indirekt kan kopplas till säkerheten i vår del av Europa. Läget i vårt närområde och relationerna mellan Ryssland och västvärlden är nu så pass förändrade i grunden att vi måste våga beskriva det nya läget på ett korrekt och sakligt sätt så att allvaret framkommer. Det här inlägget blir långt, men jag hoppas att du som läsare orkar hänga med till slutet eftersom det här förmodligen är det viktigaste som har skrivits på denna blogg hittills. 


Kallt krig - ett försök att definiera begreppet


Som rubriken skvallrar om så kommer det här inlägget handla om huruvida vi är på väg mot, eller rent av befinner oss i ett nytt kallt krig. Eller så har vi bara en "ny normalbild". För att kunna ta reda på detta så bör man försöka definiera vad begreppet "kallt krig" innebär och koppla ett antal så kallade indikatorer till faktiska hädelser.

Begreppet ”kallt krig” har används på flera olika sätt. Det har dels använts som beteckning på en tidsperiod och dels som beteckning på ett tillstånd. Det är givetvis definitionen av ett tillstånd som är det intressanta i sammanhanget.

Inom forskningen runt detta ämne så har man använt ett antal indikatorer för att finna svaret på huruvida det råder ett kallt "kallt krig". Dessa är (men ska inte avgränsas till):
  • Är relationen mellan stater allmänt frostiga/dåliga?
  • Alla medel utom direkt fysiskt våld används?
  • Ömsesidiga kompromisser fungerar ej, istället tillämpas ensidiga tvångsåtgärder?
  • Psykologisk krigföring tillämpas?
  • Subversiv krigföring tillämpas?
  • Ekonomisk krigföring (sanktioner) tillämpas?
  • Omfattande retorik med kraftfulla slagord? 
  • Hot om våld och territoriella anspråk?
  • Aktioner och kupper?
  • Interventioner?
  • Militär upprustning? 
  • Militära allianser stärks? 
  • I vissa fall även begränsade lokala "heta krig"?
Jag rekommenderar att du som läsare tar med dessa indikatorer i minnet när du fortsätter att läsa detta inlägg där fokus ligger på händelser som har skett under de senaste 3 åren med tyngdpunkt på vad som hänt under 2014. Men innan dess ska vi mer övergripande blicka tillbaka och titta på utvecklingen i Ryssland under en 10-årsperiod.


Övergripande utveckling i Ryssland 2005-2014


Nedanstående bild är producerad av Johan Wiktorin och återfinns i blogginlägget It´s Russia stupid. Den påvisar ett antal händelser och indikatorer som rimligtvis borde påverkat världens och Sveriges syn på Ryssland och som sammantaget rimligen borde ha genererat kraftfulla åtgärder rörande vår egen säkerhet och vårt försvar. Men så har ej skett!


Här nedan kommer jag att lista mer detaljerade händelser från de senaste tre åren. Vad vi kan konstatera är att antalet händelser och rapportering med direkt koppling till Ryssland ökar konstant.


Särskilda händelser fram till och med 2013 (ett urval)


September 2009
Ryssland genomförde övningen Zapad i Östersjön och spred därmed stor oro. Övningen blev en ögonöppnare och skapade ett stort orosmoln. Ryssland tog in landstigningstonnage i Östersjön som ej var föranmält och man drog ihop en stor mängd flygplan för luftlandsättning. Zapad innebar att Försvarsmakten tog det som fanns och genomförde en egen beredskapsövning på och runt Gotland vid samma tidpunkt. Här gick det sannolikt upp ett och annat ljus rörande Sveriges förmågor, planer och beredskap.


27 augusti 2010
Ryska ubåtar av Akula-klass har detekterats utanför marinbasen Faslane där den brittiska flottan baserar sina kärnvapenbestyckade kärnvapenubåtar. Man har en ny katt och råtta-lek där de kärnvapenbestyckade ubåtarna förföljs av ryska jaktubåtar. "Russian submarines are hunting down British Vanguard boats in a return to Cold War tactics not seen for 25 years, Navy chiefs have warned."


17 september 2012
Chefen för MUST berättar för SvD att man konstaterar en ökad signalspaning mot Sverige.


8 december 2012
SvD rapporterar om att SÄPO konstaterar ett ökat spionage mot Sverige. Ryssland är en av huvudaktörerna och Försvarsmaktens chefer informerades om läget. "Ryssland är mest aktivt och har också flest kända spionfall under 2000-talet".


30 december 2012
Den omtalade nyårsintervjun med ÖB där det framkommer att Sverige kan försvara sig i en vecka, på en plats mot ett begränsat anfall. Begreppet "enveckasförsvaret" myntas.


14 januari 2013
NATO deklarerar att man inte avser hjälpa Sverige vid ett eventuellt krig. "Man kan inte vara utanför Nato och samtidigt få allt som Nato ger" sade Natochefen.


28 februari 2013
Vi ser en rysk informationsoperation där man gör parodi på det svenska enveckas-försvaret i en musikvideo till tonerna av den svenska gruppen Abbas låt Mamma Mia.


29 mars 2013
Ryssland övar kärnvapenanfall mot Svenska mål med strategiska bombflygplan at typen Tu-22 M3. En händelse som sedan blir känd som "den ryska påsken" och kom att påverka svensk incidentberedskap.


11 april 2013
Det framkommer nu uppgifter om att den ryska militära upprustningen som omfattar ofattbara 5000 miljarder kronor nu accelereras. Det är de snabbinsatta förbanden som prioriteras. Man talar om att Putin nu ska kunna genomföra blixtattacker.


13 juli 2013
Ryssland genomför helt oväntat den största beredskapsövningen sedan kalla kriget. Omfattningen av övningen visade sig vara enorm där 160.000 man deltog och stora truppförflyttningar genomfördes över hela Ryssland.


9 september 2013
Ett ryskt signalspaningsfartyg (Fjodor Golovin) passerar för första gången på över 20 år i den smala rännan av internationellt vatten mellan Öland och Gotland när det följer övningen Northern Coast där Sverige övar tillsammans med ett antal NATO-nationer. "Från svensk sida har vi inte sett det här beteendet från Ryssland med signalspaningsfartyg väster om Gotland sedan det kalla kriget" säger marininspektören och konteramiralen Jan Thörnqvist till SvD.


16 september 2013
De ryska omfattande övningsverksamheten skapar stor oro i Baltikum. "Vi lever inte i den eviga fredens värld. Nu har vi framför oss övningen Zapad 2013 (Väst 2013) där Ryssland ska öva invasion av de baltiska staterna" säger Estlands president Toomas Hendrik Ilves.


20 september 2013
Övningen Zapad-13 inleds och sammanfattas på ett eminent sätt av Jägarchefen. Man annonserade ett deltagande om 12.900 man men i själva verket blev det närmare 70.000 man"Storleken på övningsverksamheten är mycket överraskande och avviker kraftigt från de ryska förhandsbeskeden. Ryssland har gjort skumma saker. För att dölja omfattningen så genomfördes samtidigt med Zapad en rad andra övningar som i själva verket var samordnade med Zapad"


16 december 2013 
Enligt uppgifter så har Ryssland nu placerat ut taktiska markrobotar av typen Iskander i Kalinindgrad.  Huruvida detta stämmer är fortfarande något oklart. "Iskander kan laddas både med konventionella vapen och kärnvapen. Roboten kan med sin troliga maxräckvidd på 500 kilometer nå Öland, Gotland och södra Sverige, ända upp till Stockholm, men också större delen av Polen och hela Baltikum."


Händelser 2014 (ett urval)


14 januari
ÖB Sverker Göranson talar vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen. När han talar om de förändrade säkerhetspolitiska läget och Ryssland så säger han att "Därför ser vi inte under överskådlig tid ett direkt militärt hot mot Sverige. Däremot måste vi noga följa den politiska och socioekonomiska utvecklingen i Ryssland framöver. Intressant är också att över tid följa om vi kan analysera ytterligare förändringar i normalbilden i vårt närområde."


23 februari
Krimkrisen inleds, något som senare innebär att Ryssland annekterar hela Krim från Ukraina. Kriget mellan Ryssland och Ukraina blir senare ett faktum. Världen står handfallen inför en utveckling som ingen hade räknat med. Relationerna mellan Ryssland och Väst blir sämre än på väldigt många år. Detta blir starten till mycket av det som senare skall ske under året.


28 februari
Aftonbladets Anders Lindberg skriver "Starta inte ett nytt kallt krig" "Det viktigaste nu är att sänka konfliktnivån i området. Paralleller dras nu till Rysslands agerande i Georgienkriget 2008 när de i praktiken ockuperade regionerna Sydossetien och Abchazien. Skulle något liknande hända med Krim står vi inför en ny form av kallt krig." Resultatet blev tyvärr precis så fast värre. Krim annekterades av Ryssland och ett krig pågår fortfarande i Ukraina.


3 mars
Ett SAS-flygplan som precis startat från Kastrup håller på att kollidera med ett ryskt signalspaningsflygplan sydväst om Skåne. Det ryska flygplanet flög utan transponder.


13 mars
DN rapporterar om stark oro i Estland trots medlemskap i både EU och NATO. "Alla europeiska länder måste vara oroliga när Ryssland säger att man ska skydda ryssar i andra länder och använder vapen för att nå sina mål."


7 april 
SÄPO bekräftar att Ryssland trappar upp spionaget mot Sverige. Ryssland har bland annat köpt in stora mängder med kartor över Sverige, något som inte kan ses som annat än krigsförberedelser.

Regeringen meddelar att Sverige tills vidare avstår från bilateralt samarbete med Ryssland. Planerade militära aktiviteter med Ryssland avbryts.


16 april
NATO aktiverar den stående minröjningsstyrkan NATO SNMCM Group 1 som deployeras till Östersjön och de baltiska staterna som ett led i att möta Rysslands aggressioner mot Ukraina och för att primärt visa solidaritet mot de baltiska medlemsstaterna som är mycket oroade över utvecklingen i Ryssland. Minröjningsstyrkan har dessförinnan under en tid legat i träda.


19 april
USA skickar trupp till Polen med anledningen av ryska aggressionen i Ukraina.


21 april
Forskaren Fabian Linde, Centrum för Rysslandsstudier vid Uppsala universitet skriver i SvD om att vi nu ser den största motsättningen mellan väst och Ryssland sedan kalla kriget. Han skriver bland annat att "Det är den största väst-öst-motsättningen sedan det kalla krigets dagar. Det är hög tid för EU-politiker att ta till sig detta och att ta det på allvar. Historien kommer att döma dem hårt om de försummar att göra så".


24 april
Upprustning i Östersjön - men inget nytt kallt krig säger experter från Försvarshögskolan och SIPRI.  De tycker det inte är en rättvis beskrivning att kalla den nuvarande situationen för ett nytt kallt krig. Till skillnad från då finns nu inga två motstående pakter, forna Sovjetallierade stater har gått med i Nato"


28 april
USA riktar sanktioner mot Ryssland i syfte att få slut på konflikten i Ukraina. Ryssland reagerade starkt efter uttalandet. Den ryska vice utrikesministern Sergej Rjabkov uttryckte ilska och menade att Vita Huset ”tappat kontakt med verkligheten”.


29 april
NATO deklarerar att man nu tredubblar antalet flygplan ingående i den baltiska incidentberedskapen Baltic Air Policing som upprätthålls via ett stort antal NATO-länder från flygplatser i Baltikum och Polen.


30 april
Den svenska regeringen fattar ett unikt beslut om att tillåta NATOs flygande radar- och stridsledningsflygplan AWACS att genomföra transitflygningar över Sverige i syfte att förkorta flygtiden mellan Norge och Polen. Orsaken är Rysslands militära angrepp på Ukraina och den ökade militära aktiviteten i vårt närområde.


10 maj
"Kalla kriget är INTE tillbaka" säger ställföreträdande chefen för skånska regementet P 7 i en tidningsintervju.

Samma dag pekas Sverige ut som ett säkerhetshål i Östersjön av Estlands president Toomas Hendrik Ilves som menar att ett oförsvarat Gotland oroar. Estland och andra EU-länder har framfört till den svenska försvarsberedningen att de vill se Sverige i NATO.


20 maj
Ryska flygplan kränker finskt luftrum över Finska Viken. Det var inte första gången och inte sista. Antalet kränkningar av finskt luftrum under året är omfattande!


6 juni
I samband med NATO-övningen BALTOPS planerar USA att skicka in strategiskt bombflyg av typen B-52 till Östersjön för att öva fällning av sjöminor. En helt unik företeelse som skall ses som en tydlig markering mot Ryssland.


9 juni
Ryssland påbörjar en omfattande motövning till de pågående NATO-övningarna BALTOPS och Sabre Strike som pågår i Östersjön. Ryskt flyg och fartyg är mycket närgångna. Den ryska övningen pågår under två veckor och omfattar bland annat landstigningsövningar. DN skriver om maktspelet på Östersjön samtidigt som SvD skriver om en kraftmätning.


14 juni
Ett ryskt flygplan av typen Su-24 kränker svenskt luftrum.


19 juni
Ytterligare en incident över Östersjön där ett civilt passagerarplan är nära att krocka med ett ryskt militärflygplan som ånyo flyger utan transponder över internationellt vatten i närheten av danskt och svenskt luftrum. Ett danskt F-16 som följde det ryska flygplanet skjuter facklor för att varna passagerarplanet.


20 juni (midsommarfton)
Svensk luftrum vid Gotland kränks (oavsiktligt) av polska Mig-29. Vad som framkom i media senare var att dessa flygplan ingick i NATOs incidentberedskap och anledningen till kränkningen var att de följde efter ryska stridsflygplan.


8 juli
Svenska flygvapenchefen Mikael Bydén berättar för SvD att inte på många år har Sveriges incidentberedskap tvingats starta jaktplan så ofta som under försommaren 2014. Ukrainakrisen och de stora militära övningarna kring Östersjön har tvingat upp Gripenplanen i luften i unik omfattning.

"För varje dag som gick var det höjda ögonbryn, det blev väldigt dynamiskt. Förutom att vi deltog i själva övningen så blir det också en hel del intressanta händelser och skeenden för vår incidentberedskap"

"Mängden starter med incidentjakt har ökat med nästan 50 procent jämfört med vad vi gjorde 2012. Vi gör markant mycket mer idag"
säger Micael Bydén.


17 juli
Malaysian Airlines flight MH17 skjuts ned av ryskt luftvärn över Ukraina. Alla 298 personer ombord omkommer. Allt tyder på att det är ett luftvärnssystem av typen BUK som använts, och sannolikt opererats av ryska officerare.


18 juli
Ett amerikanskt signalspaningsflygplan kränker svenskt luftrum efter att ha blivit pålåsta av ryskt luftvärn och där även ryska jaktflygplan ska ha skickats upp mot det amerikanska flygplanet. Flygplanet av typen RC-135 flydde snabbaste vägen från området, vilket då skedde över Gotland. Detta var dagen efter att MH17 sköts ned av ryskt luftvärn.


31 juli
Regeringen deklarerar att ytterligare EU-sanktioner mot Ryssland införs


4 augusti
The Cold War is back - skriver internationell press"The Cold War brinkmanship between Russia, NATO and the United States is back with military aircraft once again playing their deadly game of chicken in the skies."


28 augusti
Finlands luftrum kränks för tredje gången på en vecka av ryska militära flygplan. Finland bedömer kränkningarna som avsiktliga.


2 september
I dag (11 oktober) rapporterar media i stor omfattning att det Finska forskningsfartyget Aranda har blivit uppvaktad av ryska örlogsfartyg och helikoptrar vid djupgraven ost Gotland.
I Expressen publiceras bilder på den ryska korvetten 532 Boiky av Stereguschyklass med ombordbaserad helikopter. Länkar: DNSRFinska YLE, Svenska YLE, HBLExpressen. Även om det i sammanhanget saknar juridisk betydelse så framkommer det inte i media att detta kan ha ägt rum på svensk ekonomisk zon. Djupgraven ost Gotland ligger vid gränsen mellan svensk och lettisk ekonomisk zon.


5 september
En rysk insatsstyrka kidnappar den Estländska säkerhetspolisen Eston Kohver vid gränsen och för honom till Ryssland. "Tajmningen tyder på att bortförandet av Eston Kohver, 43, var sanktionerat av Rysslands högsta ledning. Det sker när Estland precis haft besök av Barack Obama och i samband med Nato-toppmötet. Ryssland vill markera mot Estland: ”Ni är inte så trygga som Obama vill göra gällande” Kohver är än i dag (12 oktober) i rysk fångenskap.


11 september
Beslut om ytterligare utökade EU-sanktioner mot Ryssland


14 september
Rapporter om ryska TIR-lastbilar i Sverige som uppträder märkligt dyker upp. Ett fenomen vi sannolikt inte hört om sedan kalla kriget.


15 september
NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmusen beskriver Ryssland och IS som huvudsakliga hot. "Russia has trampled all the rules and commitments that have kept peace in Europe and beyond since the end of the Cold War"


16 september
President Obama deklarerar att USA modernisera hela sin kärnvapenarsenal. USA ska satsa 2000 miljarder kronor på detta. Allt ska uppgraderas, kärnladdningarna, missilerna, ubåtarna och bombflygplanen, antingen ska de moderniseras eller så ska det byggas nytt. Upprustningen är den största någonsin (enligt mätningar från 1950) och uppges vara en direkt följd av Rysslands invasion av Ukraina.


17 september
Två ryska attackflygplan at typen Su-24 genomför en avsiktlig kränkning av svenskt luftrum i närheten av Öland.


19 september
Ryssland startar en enorm militörövning med namnet Vostok 2014 med 100.000 deltagare inklusive strategiskt bombflyg. Man provskjuter bland annat den långräckviddiga markroboten Iskander M.

Samma dag kapar Ryssland ett Litauiskt fiskefartyg på internationellt vatten i Barents hav och bogserat in det till Murmansk. Litauen krävde frigivning av besättningen eftersom det var ett brott mot internationell rätt och alla regler.


21 september
Ryssland genomför förnyade flygningar över Östersjön med Tu-22, sannolikt övades anfall med långräckviddiga robotar. I stort sett samtlig incidentjakt runt om i Östersjön aktiverades.


22 september
Ryssland deklarerar genom vice premiärministern Dmitrij Rogozin att man tagit beslutet att modernisera hela sin kärnvapenarsenal. "Ryssland har 1 800 kärnvapenspetsar. Det räcker inte anser Putin."


23 september
Försvarsmakten genomför utökad verksamhet med korvetter till sjöss med anledning av det försämrade säkerhetsläget i närområdet. Regeringen skjuter till 100 miljoner för detta ändamål.


26 september
Pentagon uttrycker stor oro över de ryska flygningarna med kärnvapenbestyckade strategiska bombflygplan mot USA:s och Kanadas kust där incidentjakt flera gånger har fått gå upp och möta dessa flygplan. "Tensions between the US and Russia may be at the highest level since the Cold War"


29 september
Danmark baserar stridsflygplan av typen F-16 på Grönland som ett svar på den ökade ryska aktiviteten runt Arktis


2 oktober
FRA och Försvarsmakten kan bekräfta att ryskt jaktflyg vid flera tillfällen under senaste halvåret har uppträtt på ett ovanligt närgånget sätt mot svenska signalspaningsflygplan. "De har ett beteende som vi inte sett under tidigare år, det är helt klart tuffare flygningar nu. Som regeringen konstaterat fortsätter oron i vår del av världen att öka och att Ryssland agerar mycket mer aggressivt än tidigare" säger Anders Grenstad.


3 oktober
USA godkänner försäljning av 40 stycken AGM-158 Joint Air-to-Surface Standoff Missiles (JASSM) till Polen. Dessa robotar med över 370 kilometers är avsedda för Polens F-16. Robotarna är avsedda att förstöra prioriterade och lv-skyddade mål på fasta positioner.


4 oktober
Hela det ryska flygvapnet inklusive förband från Kaliningrad deltar i en fem dygn lång civilförsvarsövning. "The air forces from Sakhalin to Kaliningrad are practicing emergency response," Drobyshevsky said, specifying that the drill includes aerial engineer, nuclear, chemical and biological reconnaissance.


5 oktober
New York Times skriver med anledning av kidnappningen av Eston Kohver samt det förändrade läget. “It is clear that Russia did not accept the outcome of the Cold War. That is what all this is about,” Mr. Anders Fogh Rasmussen said, referring to a surge in tensions between Moscow and the West over Ukraine and other former Soviet territories. “This will last a long, long time.” 

7 oktober
Ett svensk rote JAS 39 Gripen orskar en ljudbang över Gotland, något som avviker från normalt uppträdande. "Det var en skarp insats, och det är väl i princip det jag kan säga." säger F 17 informatör till SR.


8 oktober
Amerikanska stridsvagnar och stridsfordon anländer till Estland. Det är en direkt följd av Natos beslut att ständigt ha trupper närvarande i Baltikum så länge det finns ett hot från Ryssland. "De amerikanska trupperna är här i avskräckande syfte för att visa att Nato kan reagera snabbt på ett hot utifrån" säger Estlands försvarsminister Sven Mikser.

Samma dag aviserar Ryssland att man nu avser öka anslaget för "informationskriget" med 41%. "At a time when Russia's image in Europe and the U.S. has sunk to extreme lows, the Kremlin has announced dramatic new plans to increase spending on foreign propaganda."

USA deklarerar att man avser placera ut ett system för robotförsvar i Polen som svar på Rysslands utveckling av den markbaserade roboten R-500. Eftersom detta kommer att ske i närtid så kommer spänningarna i närområdet mest sannolikt att öka ytterligare. 


9 oktober
USA godkänner försäljning av 350 stycken pansarvärnsrobotar av typen FGM-148 Javelin till Estland.

Samma dag deklarerar den ryska försvarsministern Sergei Shoigu att Ryssland ska ta fram ett rymdbaserat varningssystem mot kärnvapenrobotar.


10 oktober
Marinens fartyg eskorterar Gotlandsfärjan där personal från AMF 1 finns ombord inom ramen för utökad verksamhet. "I slutet av sommaren konstaterade Regeringen att säkerhetsläget i Sveriges närområde försämrats. Som en direkt följd sköt man till 100 miljoner kronor till Försvarsmakten för att framför allt öka övningsverksamheten."

Samtidigt kommer rapporter om beredskapsövningar med strategiska robotförband (kärnvapen) med ryska norra flottan.


11 oktober
Rappporter om oroligheter vid Estniska gränsen mot Ryssland vid väg 77.


12 oktober
Rysslandskännaren Vilhelm Konander skriver i DD om systemhotet från Ryssland.
"Det är dags att se sanningen i vitögat. Europa är i krig och Ukraina är första offret. Vi väcks till en verklighet med ett aggressivt och auktoritärt Ryssland, en tillintetgjord europeisk säkerhetsordning och folkrättens regler satta ur spel. Ett reaktionärt Ryssland riktar ett systemhot mot frihet, demokrati och rättvisa."


Sammanfattning


Ovanstående tidslinje med händelser kopplade till Ryssland är bara ett axplock baserat på vad jag själv har sett i media. Det finns givetvis flera exempel, och jag kanske till och med har missat någon större händelse.

Vad man ska ta med sig är att detta är de saker som vi känner till genom öppna källor(!) Sannolikt finns det ett antal händelser som inte är kända av allmänheten och som det råder sekretess runt. Vad som är ännu värre är att det förmodligen sker saker som inte ens militära myndigheter känner till. Ett exempel på detta skulle kunna vara vad som händer under ytan.

När jag inför skrivandet av detta inlägg bad kollegan Wiseman om tips på händelser och indikatorer som pekar på att vi möjligen är på väg mot ett nytt kallt krig så fick jag svaret "finns det någon indikator som tyder på motsatsen?"

Vad vi kan konstatera är att läget inte är nytt, förändringen startade redan för många år sedan men det är få som har haft förmågan att se detta, och det har i Sverige varit nästintill tabu att tala om ett eventuellt hot från Ryssland. Från regeringens håll och även från Försvarsmakten har man vid flera tillfällen tidigare talat om att man inte ser något hot mot Sverige under överskådlig tid. Oscar Jonsson doktorand i krigsvetenskap på Kings College skrev i sitt senaste inlägg att "När Sveriges ledande politiker utesluter att det finns något militärt hot mot Sverige så gör man både sin egen analys en otjänst, men även visar man på en fantasibrist på gränsen till okunskap."

Johan Wiktorin skrev den 6 juni mycket tänkvärt om paradigmen att ett "angrepp på Sverige är osannolikt".  Wiktorin menar att kombinationen av ett isolerat, oprovocerat övningsanfall mot Sverige (under ryska påsken övade man så vitt vi vet bara mot Sverige) och SÄPO:s övriga uppgifter visar att ett enskilt militärt angrepp mot Sverige inte längre är osannolikt. Det är förvisso en väldigt liten sannolikhet, men den finns där sedan långfredagen förra året.


Slutsatser


Den inledande meningen som citeras först i detta inlägg uttalades av överbefälhavare Sverker Göranson i samband med ÖB chefsmöte för någon vecka sedan. Det är därmed Försvarsmaktens officiella budskap till alla chefer.

Min egen analys av detta ger vid hand att Försvarsmakten inte ska framstå som alarmistiska och bli den instans som genom att använda ord som "kallt krig" driver på debatten om ett förändrat läge. Att deklarera att vi är på väg mot, eller rent av mitt inne i ett nytt kallt krig måste givetsvis komma från politiskt håll, inte från Försvarsmakten även om det är där den bästa och mest aktuella kunskapen finns.

Men oaktat detta, är det verkligen bara en ny normalbild vi ser framför oss när vi radar upp händelser på en tidslinje likt vad jag har gjort i detta inlägg? Ja, det är i dagsläget upp till var och en att bedöma själv.

I Sverige har vi fortfarande den unika förmånen att tillåtas yttra våra tankar som enskild individ. ÖB i egenskap av myndighetschef anser att vi har en ny normalbild samtidigt som sjömannen på korvetten HMS Malmö är av uppfattningen att kalla kriget är på väg tillbaka. "Det är skarpare nu och ärligt så är Kalla kriget på väg tillbaka." 

Vem som i slutändan får rätt kommer historikerna att få avgöra när böckerna om denna tidsperiod ska författas någon gång i framtiden. Men personligen så håller jag det inte för osannolikt att det rådande läget mycket väl kan passa in under Cygne Noir eller Svarta svanen-teorin.

Men det allra viktigaste är att våra politiker och vår regering får ta del av, och förstår allvaret. Detta oavsett om vi definierar händelserna och utvecklingen som en ny normalbild eller ett nytt kallt krig. Sverige måste se över sina säkerhetsgarantier och försvaret måste ses över. Försvarsberedningens slutsatser är i flera fall redan överspelade. I dag har vi en organisation som skapades för att i första hand kunna genomföra internationella insatser mot en gammal/lågteknologisk och föga organiserad motståndare.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget kan inte längre nonchaleras och måste tas på allvar!



Widegren och Enström får lämna försvarspolitiken!



Moderaterna har påbörjat sin interna omstrukturering. I vissa fall kan man konstatera att en taktisk omfördelning har skett och i vissa fall kan man skönja en viss utrensning som tyder på att man vill starta om och starta nytt. Två personer som nu får lämna försvarspolitiken är Cecilia Widegren och Karin Enström.

Att Cecilia Widegren får lämna försvarspolitiken var lika väntat som att jultomten dyker up på julafton. Jag har aldrig stuckit under stol med att uttrycka min åsikt om våra försvarspolitikers förehavanden och gör inget undantag den här gången heller. Cecilia Widegren har under den senaste mandatperioden varit en katastrof för svensk försvarspolitik i allmänhet och för Moderaternas anseende inom politikområdet i synnerhet. Jag har tidigare skrivit att jag bedömer att den undermåliga och orealistiska nymoderata försvarspolitiken ensam står för runt 1% av rösterna som Moderaterna tappade jämfört med förra valet. Jag står fast vid den analysen med hänsyn till hur stor försvarsfrågan ändå har blivit under det senaste året.

Den som formellt sett utsåg Widegren till ordförande i försvarsberedningen har minst lika stor del i detta förfall och den personen var Karin Enström i egenskap av försvarsminister. Givetvis fanns det mest troligt "någon annan" inom partiet som höll Widegren om ryggen och sufflerade Enström så att "rätt namn" skulle offentliggöras som ordförande.

När det kommer till Karin Enström i rollen som försvarsminister så hade jag mycket stora förhoppningar då hon tillträdde i april 2012. När företrädaren Sten Tolgfors nyttjade mantrat att Moderaterna hade skapat ett försvar i balans så menade han enbart ekonomisk balans. Men när det kom till uppgift kontra utgift så var det långt ifrån någon balans som rådde. Jag och många med mig hade hoppats på att Karin Enström med kunskap om försvaret skulle bli den som skulle vända den negativa trenden. Men istället fortsatte störtloppet nedför ruinens brant i allt högre fart där skönmålning, förnekelse och alla så kallade "satsningar" som i själva verket varit reduceringar har präglat de senaste två åren samtidigt som obalansen växt sig allt större.

Karin Enström blev mest troligt en marionett. En bricka i ett spel som regisserades av firma Reinfeldt/Borg där försvarsministerns möjlighet att agera för vårt försvars och därmed vår försvarsförmågas bästa blev praktisk omöjligt. Istället fick Enström den mindre smickrande uppgiften att offentligt försvara en politik som hon med största sannolikhet kände sig mycket obekväm med. Detta blev väldigt tydligt under alla framträdanden i media där inövade fraser om satsningar och ökad försvarsförmåga framfördes om och om igen. Att svara konkret på raka frågor blev till slut omöjligt vilket blev extra tydligt ju längre tiden gick.

Lika många gånger som jag suttit och förfärats över det Enström framfört, lika många gånger har jag tyckt synd om henne. Det var ingen enkel uppgift hon fick Karin Enström. Att händerna var bakbundna redan från början är så här i efterhand alldeles uppenbart. Att Mikael Odenberg avgick som försvarsminister i protest styrker detta för inget har egentligen förändrats sedan dess!


Cecilia Widegren hade politisk förmåga men inte kunskapen om sitt politikområde. Karin Enström hade kunskapen men inte förmågan. Att behålla dessa båda personer inom den moderata försvarspolitiken hade inneburit självmål för Moderaterna. Nu byts i stället båda dessa ut och möjligheten att återskapa förtroendet för försvarspolitiken blir därmed möjligt.  

Karin Enström blir nu flyttad till utrikesutskottet och blir där partiets talesperson vilket motsvarar den roll som Urban Ahlin har haft i opposition mot Carl Bildt. Enström har sedan tidigare erfarenhet från utrikespolitiken vilket är bra.

Cecilia Widegren hålls uppenbart fortfarande om ryggenav någon högt uppsatt inom partiet som inte anser att hennes förehavanden inom försvarspolitiken är så katastrofala som jag och många med mig anser att de är. Hon får istället förnyat förtroende inom ett annat politikområde, nämligen i socialutskottet. Dessutom som partiets talesperson i dessa frågor.


Det blir även andra förflyttningar i försvarsutskottet när det kommer till Moderaterna. Hans Wallmark och Johan Forssell får förnyat förtroende vilket till viss del förvånar om man nu vill göra en omstart på riktigt.

Jag håller det inte för osannolikt att det är Wallmark som blir ny utskottsordförande. Wallmark har skrivit åtskilliga debattartiklar tillsammans med Cecilia Widegren om moderaternas förträffliga försvarspolitik under de senaste åren varför jag är något skeptisk. Men alla ska få en ny chans att göra om och göra rätt. Låt oss däremot hoppas att man nu mycket noggrant analyserar försvarspolitiken och kommer till slutsatsen att det inte går att fortsätta på den inslagna linjen.

Jag önskar Cecilia Widegren och Karin Enström lycka till i era nya utskott! 


En förflyttning som däremot är mycket olycklig är att Annicka Engblom också får lämna försvarsutskottet till förmån för konstitutionsutskottet. Även om jag och Annicka tidigare har haft ett antal meningsskiljaktigheter runt försvarspolitiken så tror jag ändå att Annicka är den person som borde fått chansen att fortsätta och hon borde även ha fått förtroendet att leda försvarsutskottet, men också Moderaternas återskapande av förtroende runt detta politikområde. I grund och botten är Annicka en vän av försvaret och jag är övertygad om att det är flera tillfällen under de senaste åren som hon fått knyta en näve i fickan.

Annicka har även blivit en god vän som jag uppskattar väldigt mycket. Jag hoppas att Annicka fortsätter att vara aktiv i försvarsdebatten då hon i fortsättningen kommer att vara ersättare i försvarsutskottet vilket gör att dörren fortfarande är öppen. Jag önskar dig Annicka all lycka i framtida förvärv.

Nya moderata försvarspolitiker blir Lena Asplund från Västernorrland, tidigare i skatteutskottet och Jan R Persson från Kalmar, tidigare i justitieutskottet. Lycka till, ni har stora utmaningar framför er och räkna med en granskning som ni kanske inte är vana vid från tidigare utskott.


I morgon får vi höra Stefan Löfvens regeringsförklaring och det kommer bli mycket intressant att höra vad han kommer att säga om försvar- och säkerhetspolitiken. Jag håller det dock inte för omöjligt att det enda som kommer ut är samma budskap som tidigare, d.v.s. att överenskommelsen i försvarsberedningen gäller. Detta är dock en klen tröst i ett allt mer osäkert närområde.

I morgon presenterar även Löfven sin regering. Är det någon som sätter mot om jag säger att Peter Hultqvist kommer att presenteras som ny försvarsminister? Nej, jag trodde väl inte det...

Oavsett vilken försvarspolitik som en ny regering kommer att föra så är jag övertygad om att Hultqvist är det bästa valet. I honom kommer vi att få en påläst, ärlig och uppriktig herre som vi vet var vi har oavsett hur politiken kommer att se ut. Skönmålning upphör!

Media: Moderaterna, Aftonbladet
Bloggar: 6 mannen

Försvarsmaktens kostnader ska ”tas inom ram”!



När man nu börjar få kontroll över den omfattande skogsbranden i Västmanland genom omfattande insatser från luften och på marken så kommer nu den ofrånkomliga debatten om vem som ska betala kalaset som ett brev på posten, och tyvärr så verkar risken nu vara uppenbar att detta kan komma att bli en rejäl ekonomisk käftsmäll för Försvarsmakten.

Räddningsinsatserna bedöms uppgå till omkring 5 miljoner per dygn enligt uppgifter i SvD. När kommunerna höjde oroliga röster för hur de skulle klara av att betala för insatsen så lovade försvarsminister Karin Enström bara för någon dag sedan att kommunerna måste ansöka om ersättning, men att dessa ansökningar nu skulle "hanteras skyndsamt".  Tidigare har sådana ansökningar kunnat ta flera år för regeringen att hantera innan pengar betalats ut. Men nu gör regeringen helt om i frågan och utlovar i dag via ett pressmeddelande att regeringen nu anslår 300 miljoner kronor till kommunerna som ska täcka alla kostnader för branden. Detta är helt rätt agerat av regeringen, men man kan inte undvika att fundera över huruvida det kommande riksdagsvalet har haft ett finger med i spelet. Min bedömning är att regeringen så långt som möjligt vill undvika negativ publicitet så tätt in på valet. Nåja..

I Norberg är dock kommunstyrelsens ordförande ändå rädd att 300 miljoner inte kommer att täcka alla kostnader som de drabbade kommunerna nu tvingas betala och är fundersam över hur kostnaderna ska fördelas.
– Ska vi tänka att det är den kommun där branden startade som får ta hela kostnaden, eller ska vi tänka att det är den kommun som har flest kvadratmeter nerbränt som får ta största kostnaden, frågar hon sig.

Våra riksdagspolitiker börjar nu också att reagera. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist kallar nu till möte i syfte inleda en utvärdering av branden och samhällets beredskap som uppenbarligen inte är den bästa om man beaktar det faktum att Länsstyrelsen via Facebook begär in saker från allmänheten för att klara av att försörja de som arbetar med insatsen avseende grundläggande utrustning så som strumpor och handskar etc.


Så långt är allt väl, och det viktigaste av allt, d.v.s. att branden bekämpas ser nu ut att kunna åstadkommas. Kommunerna verkar dessutom få sina pengar och försvarsutskottet ska se över beredskapen. Bra! Återstår gör då Försvarsmakten - som ånyo verkar bli den myndighet som får sitta med Svarte Petter på hand när spelet så småningom avslutas.

Det förhåller sig nämligen på följande sätt. Beroende på vilken typ av stöd som Försvarsmakten bistår med så gäller olika regler för olika situationer. Detta är reglerat i lagen. Om Försvarsmakten bistår med stöd enligt stödförordningen till kommun eller enskild ska Försvarsmakten ta ut full kostnadstäckning för de uppgifter man utfört på uppdrag av någon annan.  Det kan handla om att bistå kommun eller annan statlig myndighet med ex. helikoptertransport av skadade eller sjuka.

Om en insats istället går under lagen om skydd mot olyckor (LSO) får Försvarsmakten inte ta ut någon avgift från en kommun. Då ska Försvarsmakten själv stå för alla kostnader.

I riksrevisionens rapport med titeln Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser - RiR 2011:15 framgår detta med all önskvärd tydlighet.

Detta betyder att det för genomförande av insatser inte har avdelats någon särskild budget, vare sig för den del som myndigheten själv ska stå för eller det man ska får full kostnadstäckning för. Enligt Försvarsmaktens Verksamhetsuppdrag budgeteras eller avdelas inga särskilda medel för uppgiften utan uppgiften löses inom ramen för de övriga försvarsuppgifterna. 
Insatschefen konstaterar i sin verksamhetsorder att för insatser planeras inga ekonomiska resurser. Uppkomna kostnader bokförs efter hand och ska regleras i Försvarsmaktens årsbokslut. Det betyder att det inte på förhand avsätts medel för att ge stöd till samhället.

Att det sistnämnda gäller bekräftas även av informationsdirektör Erik Lagersten i dag via twitter.




Med tanke på hur ansträngd Försvarsmaktens ekonomi är i dagsläget så kommer kostnaderna för skogsbranden att slå oerhört hårt mot verksamheten innevarande år om kostnaderna skall tas inom ram och inga ytterligare ekonomiska medel skjuts till från regeringen. I dagsläget tyder ingenting på att Försvarsmakten kommer att kompenseras för utgifterna!

Försvarsmaktens insatser i Västmanland har gjort stor skillnad och har varit omfattande. Fem helikoptrar med personal, åtskilligt med hemvärnspersonal ur Västmanlands hemvärnsbataljon, en R3-pluton från F 21 och säkert en mängd annan personal och materiel från andra förband ,som jag i skrivande stund inte har exakt koll på, har deltagit i insatsen. Många har säkert avbrutit sin semester för att ställa upp, något som bland annat innebär mycket stora övertidskostnader.

Om myndigheten Försvarsmakten själv skall stå för egna kostnader inom ramen för innevarande års redan ansträngda budget, ja då inser man snabbt att detta kommer att få stora konsekvenser.

För att ta ett exempel från verkligheten i syfte att påvisa vad uppkomna kostnader kan ge för konsekvenser så kan vi titta på marinens stora övning SWENEX. Övningen som var planerad att genomföras i höst med hela Marinen under 11 dygn är på grund av uppkomna kostnader i samband minröjningsoperationen OPEN SPIRIT nu struken efter C FÖRB PROD beslut.

Marinen hade från början tilldelats ca 20 miljoner för att genomföra SWENEX. Den summan har nu halverats och kvar finns nu enbart 10 miljoner. Detta innebär att övningen SWENEX stryks och att man nu i ett sent skede ska försöka planera om och i stället försöka åstadkomma en kortare övning om fem dygn, eventuellt med ett reducerat antal enheter.

Anledningen till detta är att regeringen under försommaren beslutade om att förlänga OPEN SPIRIT och genomföra ett uppkommet örlogsbesök i Riga på kvalificerad övertid. Detta kostade ungefär 7,5 miljoner kronor. Pengar som regeringen inte kompenserade Försvarsmakten för. Detta skulle "tas inom ram"! Utöver detta har ytterligare 2 miljoner kronor betalat andra kostader.

Om vi i stället applicerar samma hantering på skogsbranden och övertidskostnader för personal samt kostnadskrävande enheter så som helikoptrar, så kan man snabbt inse att kostnaderna kommer bli mycket omfattande. När Försvarsmakten då kommer att tvingas spara på innevarande års budget så kan man givetvis inte dra in på fasta löner och lokalhyror. Det man kan reducera är drivmedel, ammunition och övningsdygn, vilket i praktiken innebär inställda övningar.

Det skulle därför inte förvåna särskilt mycket om även de sista 10 miljonerna för höstens femdagarsövning kan komma att försvinna, att all flygverksamhet förutom incidentberedskapen ställs in, och att Armén får sparka kottar på kaserngården fram till jul. Detta skulle rimma mycket dåligt mot det faktum att regeringen flera gånger under våren och sommaren deklarerat att man vill öka övningsverkamheten och närvaron på och över Östersjön, och att man genom satsningarna "stärker vår försvarsförmåga".

Min enda slutsats av detta är att regeringen måste kompensera Försvarsmakten på samma sätt som man nu kompenserar kommunerna. Ett sätt vore att överföra outnyttjade medel från anslaget för internationella insatser istället för att dessa pengar skall gå tillbaka till Anders Borgs kassakista. Allt annat än att kompensera Försvarsmakten för detta är oacceptabelt!

Inför Almedalen – 2 – Politisk pajkastning




I dag fortsätter serien av inlägg inför årets Almedalenvecka (blev tidigare i dag korrigerad av Staffan Dopping när jag i det första inlägget benämnde tillställningen för politikerveckan). Gårdagens inlägg berörde det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde. Dagens inlägg ska i stället avhandla försvarspolitiken och den omfattande pajkastning som här pågår då många partier, inklusive det största regeringspartiet Moderaterna, har gjort att det som borde präglas av breda uppgörelser istället har blivit ren partipolitik och oftast slutar med pajkastning.


Sverige måste vara relativt unikt när det kommer till hanteringen av rikets säkerhet.  Jag har svårt att tro att politikerna - oavsett parti - i nationer som USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland skulle tillåta att respektive lands försvar näst intill utraderades på det sätt som våra politiker oavsett partitillhörighet har tillåtit ske i Sverige. Jag tror heller inte att man hade tillåtit detta ske i något av de övriga nordiska länderna. Men i Sverige är det alldeles uppenbart fullt möjligt. Försvarsbeslutet 2000 blev det verkliga startskottet på försvarets långa störtlopp ned för en brant utförsbacke. Socialdemokraterna avvecklade förband och därefter har Moderaterna lett en reform som i sin helhet kan ifrågasättas om den var genomtänkt eller genomförbar. Framför allt var den inte finansierad vilket bidragit till att förfallet fortsatt. Jag sticker ut hakan och påstår att aldrig tidigare har vårt försvar varit så litet i numerär som nu, och aldrig har det funnits så lite pengar till övningsverksamhet sett till hela Försvarsmakten.

Det har gått så långt i den försvarspolitiska debatten partierna sinsemellan, att det nu inte längre handlar om vem som har den bästa försvarspolitiken. Istället handlar debatten ofta om vilket parti som har den minst dåliga. Det säger en hel del om nivån på det hela. #lågnivå var ordet.

Försvarsberedningen som är en parlamentarisk sammansättning med uppgift att lägga grunden för ett nytt försvarsbeslut har också haft några hinkar med grus i maskineriet. Att Karin Enström tillsatte Cecilia Widegren som ordförande i denna beredning har med facit i hand och enligt insatta källor inte bidragit till att beredningens arbete flutit på enkelt. Så sent som under redovisningen av rapporten i mitten av maj så gick Widegren till frontalangrepp mot Socialdemokraterna och hävdade att det var olyckligt att S inte orkade hela vägen.

Men innan dess, under slutet av försvarsberedningens resa mot målet så hände något i världen. Putin tog en del av Ukraina och hävdade att Krim nu var en del av Ryssland. Plötsligt blev försvarsdebatten seriös och saklig. Alla var överens om att försvaret måste stärkas. Till och med Moderaterna som hela tiden hävdat att man minsann genomfört "stora satsningar" på försvaret började helt plötsligt lova både det ena och det andra och sa att nu skulle det satsas - på riktigt.

Många var det som blev positivt överraskade i tron och förhoppningen om att försvarspolitikerna nu skulle ta sig i kragen och och bli konstruktiva, och att det missbrukade ordet "breda uppgörelser" skulle bli verklighet. Försvarsberedningen fick dessutom förlängd tid med anledningen av händelserna i Ukraina. Men seriositeten blev kort och de som hade hoppats på att det nu var slutflummat i försvarspolitiken bedrog sig. Bara några veckor senare sköt Alliansen hela försvarsberednngen i sank genom att några dagar innan rapporten skulle redovisas gå ut och i detalj tala om hur försvarsbudgeten skulle se ut. Konsekvensen av detta innebar att det mer eller mindre omöjliggjorde en "bred uppgörelse" över blockgränserna.

Problemet med Alliansens finansieringlöfte, som man ogärna ville tala om, vara att den att den låg flera mandatperioder bort innan den skulle ge någon reell effekt. Mer om detta i ett senare inlägg.

I försvarsdebatten kopplat till de marina frågorna så har i stort sett inga riksdagspolitiker (i den öppna debatten) engagerat sig för det faktum att samtliga Marina nybyggnadsprojekt vad avser ytstridsfartyg är helt strukna ur materielplanen. Inte heller fattas det några beslut om livstidsförlängning av befintliga fartyg trots att det finns medel avsatta. Marinen kommer på grund av detta att drabbas av sotdöden inom 10 år om denna kräftgång tillåts fortsätta.
Man skulle kunna tro att hela det seriösa försvarspolitiska etablissemanget skulle gå taket när sådana uppgifter kryper fram - men icke. Endast Peter Jeppsson (s) har drivit en hård linje mot regeringen för att föra upp denna fråga på dagordningen. Responsen har dock uteblivit.

I stället blir tonläget från många riksdagspolitiker mycket högt då Marinens musikkår hotas med nedläggning, så även politiker tillhörande Moderaterna. Då måste man ställa sig frågan varför ett sådant förslag har lagts fram av Försvarsmakten? Grunden till detta kommer från regeringen anvisning (RB5) som anvisar Försvarsmakten att minska personalkostnader med 500 miljoner kronor årligen. Omsatt i personal blir det 15% av Försvarsmaktens totala numerär. Då är det inte konstigt att man väljer att stryka en musikkår istället för motsvarande mängd personal som en fartygsbesättning utgör. 

Men att Försvarsmakten ska skära bort flera tusen befattningar bekymrar alltså våra politiker mindre än att Marinens musikkår hotas av nedläggning. Moderatpolitiker som öppet kritiserar detta borde således i stället gå hem till försvarsminister Enström och ifrågasätta stolligheterna med RB5 som utgör orsaken till det hela. (Jag bör i sammanhanget tillägga att jag också vill ha kvar Marinens musikkår som är en fantastisk tillgång. Men om prioriteringar nu måste ske väljer jag en bibehållen fartygsbesättning framför musikkåren).

Försvarspolitiken fortsatte - trots Rysslands annektering av Krim - i samma fotspår som tidigare som om inget hade hänt. Skyttegravskriget mellan Socialdemokraterna och Moderaterna fortsätter på tidigare inslagen väg. Peter Hultqvist kritiserar Karin Enströms nymoderata underfinansierade försvarspolitik, och Karin Enström i sin tur raljerar över hur Socialdemokraterna ska kunna bilda regering med V och MP som vill skära i försvarsanslaget. tramset har nu gått så långt att försvarsministerns till och med indirekta frågor om hur S ska komma överens med tokskallarna i F! som helt vill avveckla försvaret.

Det är med andra ord intet nytt under solen i den svenska försvarsdebatten. 


Frågor runt försvarspolitiken som bör diskuteras i Almedalen blir således:
  • Varför har försvarspolitiken som skall utgöra grunden för rikets säkerhet i stället övergått till att präglas av pajkastning och partipolitik i syfte att locka väljare? Är inte politikområdet för viktigt för sådant trams?
  • Är försvarsberedningens roll nu utspelad när partierna (Alliansen) uppenbart inte bryr sig om utfallet eller breda uppgörelser utan beslutar om finansiering på egen hand?
  • Hur kommer det sig att en musikkår får mer politisk och medial uppmärksamhet än att hela försvaret håller på att haverera p.g.a. politiska beslut?
  • Hur kommer det sig att Rysslands agerande gentemot Ukraina "glömdes bort" bara efter några veckor och att den försvarspolitiska pajkastningen nu fortsätter som tidigare?

Tidigare inlägg:
Del 1 - Säkerhetspolitisk härdsmälta

Almedalen 2014 – ett försvars- och säkerhetspolitiskt eldorado

Med några veckor kvar till Almedalen kan konstateras att försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade lär få sitt lystmäte tillgodosett i Visby i juli.

För egen del har jag förmånen att moderera en rad seminarier – de allra flesta på utmärkta Försvarspolitisk arena – där det kommer råda febril aktivitet hela veckan. Seminarierna kommer att webbsändas, om man inte är på plats. Jag har också glädjen att medverka som panelist i två seminarium. Listan nedan omfattar enbart de arrangemang som jag själv är delaktig i (se länkar i slutet för helheten) och den kommer att uppdateras fortlöpande, men för närvarande är följande klart att presentera:

Måndag 30 juni

1145-1230         Ny krigföring i Ryssland?

Under krisen i Ukraina har vi fått se nya former av krigföring. En kombination av psykologiskt- och informationskrig som syftar till att destabilisera samhället och indirekt påverka nationella och internationella politiska funktioner. Med vilken typ av försvar kan vi möta denna typ av krigföring? Medverkar gör Peter Mattsson, forskare, Försvarshögskolan. Johan Norberg, FOI samt en representant för Försvarsmakten (tbc).

Seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena och det är Försvarshögskolan som arrangerar.

1330-1415         Därför är staten engagerad i försvarsexportaffärer

Seminariets mål är att redogöra för varför staten är involverad vid export av försvarsmateriel och statens olika roller i exporten. Vilka statliga organ är inblandade? Hur? Vad är nyttan för Sverige? Medverkar gör Christer Ahlström, Generaldirektör, ISP, Ulf Hammarström, Generaldirektör, Försvarsexportmyndigheten,  Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret och Karin Apelman, Generaldirektör, Exportkreditnämnden.

Försvarsexportmyndigheten (FXM) arrangerar och seminariet äger rum i Graylings trädgård, Mellangatan 1.

1530-1615         En samhällsreform utan samhälle? Från expertfråga till gemensamt ansvar

2015 fattar riksdagen beslut om Försvarsmaktens framtid och debatten är intensiv kring den säkerhetspolitiska utvecklingen, NATO, försvarsmateriel och pengar. Kretsen som debatterar dessa frågor är dock nästan uteslutande experter eller försvarspolitiker. Samtidigt engagerar sig Försvarsmakten i den civil-militära samverkan som krävs för ett fungerande frivilligt personalförsörjningssystem och garnisonskommunerna påverkar och påverkas av de spelregler som sätts på nationell nivå. Tydligt är att den frivilliga personalförsörjningen spänner över fler frågor än Försvarsutskottets; bostadsfrågor, sjukvård, utbildning och kombinerade anställningar är några exempel – något som blir extra tydligt i de Försvarsmaktsråd som kanaliserar mycket av samverkan på lokal och regional nivå. Men är det nationella beslutsfattandet riggat för ett gemensamt ansvarstagande? Och om hela samhället behövs för ett fungerande försvar, hur ska man få debatten och besluten att involvera och engagera fler? Detta diskuterar Erik Lagersten, kommunikationsdirektör, Försvarsmakten, Leif Walterum, kommunalråd Skövde (C), Anders Lindberg, ledarskribent, Aftonbladet, Niklas Nordström, kommunalråd Luleå (S), Patrik Kronqvist, ledarskribent, Expressen och Anna-Lena Sörenson, ledamot Försvarsutskottet (S).

Försvarsmaktsråd Skaraborg arrangerar och seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena.

1645-1730:       Måste försvarsnotan alltid bli dyrare?

Under våren 2014 presenterade partierna flera förslag för att förstärka försvaret. Men är ett vassare och bättre utrustat försvar detsamma som ett dyrare försvar? Och var går smärtgränsen för hur mycket försvaret kan effektivisera utan att förmågan blir lidande? Medverkar gör Lena Erixon, GD, FMV, Peter Sandwall, GD, Försvarsmakten, Tommy Gustafsson-Rask, VD, BAE Systems Hägglunds, Peter Hultqvist, Riksdagsledamot (S) och Annicka Engblom, Riksdagsledamot (M).

Seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena och det är Försvarets materielverk (FMV) som arrangerar.

Tisdag 1 juli

1530-1615         Ungdomsförbundens försvarsberedning redovisar sin syn på svensk försvarspolitik

Ungdomsförbunden gick vid årsskiftet samman i en försvarsberedning med namnet ”Försvaret i framtiden”. De har under våren tagit fram sin syn på svensk försvarspolitik och framtida försvarsförmåga utifrån Försvarsberedningens rapport. Vilket perspektiv har ungdomsförbunden? Är åsikterna de samma? Mattias Kristenson, Säkerhetspolitisk talesperson, SSU, Erik Bengtzboe, förbundsordförande, MUF, Sara Skyttedal, förbundsordförande, KDU, Stefan Lindborg, förbundsordförande, Ung Vänster, Linda Nordlund, förbundsordförande, LUF och Hanna Wagenius, förbundsordförande, CUF, medverkar.

Teknik och Säkerhetsforum arrangerar på Försvarspolitisk arena.

1800-1845         Larmklocka i rikets tjänst – tjugo år av militär underrättelse- och säkerhetstjänst

Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) bildades den 1 juli 1994. Musts uppdrag är att kartlägga yttre hot mot Sverige och Försvarsmakten. Seminariet blir en exposé över Musts första tjugo år och framtidens säkerhetspolitiska utmaningar. Vår del av världen har genomgått en säkerhetspolitisk omstöpning efter det kalla krigets slut. Sverige påverkas idag av skeenden och händelser långt bortom vara gränser. Andra länders intressen påverkas av det som händer i Sverige. Därtill har nya påverkansfaktorer och hot mot Sverige och svenska intressen uppkommit. Teknikutvecklingen förändrar ständigt vår vardag och kraven på öppenhet och transparens ökar i samhället. Försvarsmakten reformeras till ett frivilligt försvar med hög användbarhet och tillgänglighet. Hur klarar en organisation som Must av att anpassa sig till förändringarna i omvärlden och samhället? Under seminariet ges en rad nedslag i hur Must har utvecklats och hur Must tar sig an framtidens utmaningar. Undertecknad genomför en utfrågning i samtalsform med Gunnar Karlson, Chefen för Must. Efter exposén övergår seminariet i ett mingel där samtalet fortsätter.

Seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena och det är Försvarsmakten som är arrangör.

Onsdag 2 juli

1145-1230         En försvarsmaterielmarknad för ett hållbart försvar

Sverige är idag i hög grad beroende av en fungerande internationell marknad för försvarsmateriel. Enligt materielförsörjningsstrategin ska internationell samverkan vara huvudalternativet och nyanskaffning första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel. Detta innebär att den internationella marknaden hamnar i fokus för svensk försvarsmaterielförsörjning och att både import och export kommer bli allt vanligare begrepp. Givet detta är det viktigt att Sverige är med och påverkar den internationella försvarsmaterielmarknaden. Denna är idag inte lika utvecklad som andra marknader och är både fragmenterad och i allt för hög grad styrd av enskilda nationella intressen. Hur kan Sverige bidra till att en fungerande marknad utformas? Vilka regelverk och krav bör finnas i en kontext när import och likabehandling av leverantörer blir allt viktigare? Hur kan politiken bidra till att skapa sunda marknadsvillkor som i slutänden stärker Sveriges försvarsförmåga? Medverkar gör Lena Erixon, generaldirektör, FMV, Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret, Robert Limmergård, generalsekreterare, SOFF, Staffan Danielsson, riksdagsledamot (C) och Peter Hultqvist, riksdagsledamot (S).

Teknik och Säkerhetsforum arrangerar seminariet på Försvarspolitisk arena.

1530-1615         Hur möter vi cyberspionaget mot Sverige?

Sverige är ett högteknologiskt land med civil och militär spetsteknologi samt avancerad forskning. Hur skyddar vi oss mot andra länders försök att komma åt information i svenska IT-system? Cheferna för Säpo, Must, FRA och MSB berättar om hoten och hur myndigheterna samverkar för att motverka dem. Medverkande: Dag Hartelius, GD, FRA, Anders Thornberg, GD, Säkerhetspolisen, Gunnar Karlson, Chef, Must och Helena Lindberg, GD, MSB.

FRA arrangerar på Försvarspolitisk arena.

Torsdag 3 juli

1100-1145         Duger det nationella försvaret? En analys av försvarsberedningens rapport

Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget årligen behöver förstärkas med 4 miljarder kronor för att så ska ske. Cirka en miljard av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande tre miljarder krävs för att täcka vissa materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel. 2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, vilket denna expeditionära organisation har begränsad förmåga att svara upp mot. Bland annat gäller det försvaret av Gotland. 2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Jag medverkar i en panel, så som ledamot i KKrVA, tillsammans med Cecilia Widegren, Riksdagsledamot (M), Allan Widman, Riksdagsledamot (FP), Peter Hultqvist, Riksdagsledamot (S) och Karlis Neretnieks, KKrVA.

Stefan Ring från Allmänna Försvarsföreningen modererar och det är Försvarsforum som arrangerar (Försvarsforum är ett gemensamt projekt mellan KKrVA, AFF och Försvarsutbildarna. Syftet är att diskutera och informera om försvarsfrågor inför försvarsbeslut 2015).

1400-1500         Sverige och världen i kris! Vad händer med energin vid kris?

Energisäkerhet i ett svenskt och globalt perspektiv. Vad händer med energin vid kris och vem får förtur? Ett seminarium om energiflöden, energitrygghet och energiförsörjning. Vilka system för trygg energiförsörjning finns? Vad behöver vi tänka på vid övergången till förnybart för energisäkerheten? Jag medverkar i en paneldiskussion tillsammans med Erik Brandsmaa, Generaldirektör, Energimyndigheten, Ulf Svahn, VD, SPBI och Helena Lindberg, Generaldirektör, MSB.

Niklas Ekdal modererar och Svenska Petroelum & Biodrivmedel Instututet (SPBI) arrangerar. Seminariet äger rum i Spegelsalen på Clarion Hotel Wisby, Strandgatan 6.

1530-1615         Först in, bäst ut – Sveriges största ungdomsarbetsgivare?

Försvarsmaktens nya personalförsörjning – en samhällsreform för ungdomars insteg på arbetsmarknaden. Hur man kan få till en vinn-vinn-situation, dvs. ett insteg på arbetsmarknaden för ungdomar och en bra erfarenhet i CV:t – samtidigt som arbetsgivare kan få tillgång till bra medarbetare? Bland annat kommer projektet Jobbsökarna att diskuteras, vilket är ett samarbete med Företagarna för att matcha ungdomars kompetens mot näringslivets behov. Medverkar gör Per-Olof Stålesjö, personaldirektör, Försvarsmakten, Elisabeth Thand Ringqvist, VD Företagarna, Gabriel Wikström, förbundsordförande, SSU, Erik Bengtzboe, förbundsordförande MUF, samt företagare och soldater.

Försvarsmakten arrangerar seminariet på Försvarspolitisk arena.

För att ta del av samtliga arrangemang på Försvarspolitisk arena, se här. Sök bland de tusentals registrerade arrangemangen i Almedalskalendariet, efter ämnen eller personer som intresserar. På Säkerhetspolitiskt sommartorg hålls det en rad seminarium med ett bredare anslag, ta del av dem här.

En kraftfull markering!



Man kan visa solidaritet och handlingskraft på olika sätt. Ett sätt är att skicka minröjningsfartyg till Riga på örlogsbesök för sex övertidsmiljoner (vilket i sin tur medför reducerad övningsverksamhet). Ett annat sätt är att göra något helt oväntat och skicka ett antal åttamotoriga strategiska bombflygplan av typen B-52 för att öva med en stor NATO/PfP-styrka i Östersjön.

Den årligen återkommande NATO/PfP-övningen BALTOPS i Östersjön startar under helgen med Pre Sail Conference i Karlskrona för att därefter genomföra övningen till sjöss under de kommande två veckorna. BALTOPS är en övning som Sverige deltagit i sedan slutet av 90-talet. De senaste åren har det svenska deltagandet av vissa förklarliga skäl reducerats. Övningen har i vissa avseenden under det tidiga 00-talet varit relativt grundläggande enligt principen "alla ska med", men har de senaste åren ökat i såväl kvalité som innehåll.

I år är övningen viktigare än någonsin. Inte minst p.g.a. det spända säkerhetspolitiska läget kopplat till Rysslands agerande mot framför allt Ukraina, men också att de baltiska staterna har känt sig hotade. Detta har som bekant inneburit att NATO förstärkt sin närvaro i Östersjöområdet både till sjöss, i luften och på land. NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har beskrivit situationen som den mest allvarliga hotet mot Europas fred och säkerhet sedan kalla kriget. Av den anledningen är årets övning BALTOPS därför viktigare än någonsin.

Med detta i bakhuvudet kan vi konstatera att Sverige i år ställer upp med ett (1) fartyg i övningen BALTOPS.


Här kan vi återigen se ett exempel på att vi i Sverige har väldigt svårt att fatta rätt beslut vid rätt tillfällen och att vi ofta hamnar i läget att vi bedriver "strid i efterhand". I stället för att göra ett uppkommet örlogsbesök i Riga för sex miljoner på övertid kanske det hade varit mer lämpligt att genomföra andra åtgärder. En hade varit att erbjuda NATO det minröjningsfartyg som under det första halvåret 2014 stått i NRF-beredskap att deltaga i SNMCMG1. En annan hade varit att låta ett större antal svenska fartyg deltaga i övningen BALTOPS. Trots kort framförhållning har det funnits tid för att möjliggöra en sådan omfallsplanering både verksamhetsmässigt och arbetstidsmässigt - om man verkligen hade prioriterat detta från regeringens sida. En tydlig beslutspunkt var när NATO började förstärka i Östersjöområdet i månadsskiftet mars/april. Att skicka fler svenska fartyg till BALTOPS hade dessutom kostat mindre än sex oplanerade övertidsmiljoner men gett större effekt.

Men så har inte skett och nu är det korvetten HMS Sundsvall som ensam får visa den svenska flaggans färger i den stora NATO-styrkan. Go for it!


NATO och framför allt USA vet däremot hur man visar solidaritet med de som är med i klubben. I övningen BALTOPS kommer två stycken B-52 att deltaga i minst sagt spektakulära operationer. Man kommer under övningen att genomföra fällning av sjömineringar från dessa flygplan i Östersjön koordinerat med sjöstyrkan.

Tre stycken B-52 har under gårdagen ombaserat från Barksdale AFB i Louisiana till Royal Air Force base Fairford i England där man kommer att utgå från under operationerna över Östersjön.

Under övningen kommer minst två B-52 att öva sjöminering i Östersjön. Mest sannolikt med övningsminor av typen Mk62 "Quickstrike" vilken är en bottenavståndsmina på 230 kilo som fälls i grunda vatten. Alternativt fälls Mk56 som är en förankrad mina på 900 kilo. En enda B-52 kan bära 45 stycken Mk62 alternativt 12 Mk56. Minorna fälls från 300 meters höjd.

Vad jag vet så har sjöminfällning från B-52 endast genomförts en enda gång tidigare i Östersjön, det var under BALTOPS-98. Detta skedde i samband med att Rysslands grannland Polen hade ansökt om medlemskap i NATO, man blev sedan medlem ett drygt halvår senare. Nu känner sig de baltiska staterna hotade, då skickar USA ett antal B-52 från USAF 2nd Wing med callsign DOOM (undergång) och fäller minor i Östersjön igen.

Att detta är en tydlig markering mot Ryssland råder det nog ingen större tvivel om.