Kategoriarkiv: Försvarspolitik

När sanningen kryper fram…



Att ”regeringen genomför satsningar på försvaret” har blivit något av ett mantra som ständigt upprepas av försvarsminister Karin Enström och hennes partikamrater står nog klart för de flesta. Trots att de försvarspolitiska spelkorten är synade gång efter annan har just detta sällan fått någon större uppmärksamhet i media. Men nu är det dags att en gång för alla leda i bevis att några satsningar på försvaret som gör skillnad är det inte tal om. Sanningen den kryper nämligen alltid fram förr eller senare…

I samband med intagandet av morgonens frukost läste jag en debattartikel i Mariestadstidningen signerad försvarsminister Karin Enström (m) och försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) där man går hårt åt socialdemokraternas Peter Hultqvist. Man skriver bland annat följande i artikeln.

Socialdemokraterna har lagt sig på samma nivå på försvarsanslaget som regeringen, från en nivå med två miljarder besparingar. Detta trots ett högt tonläge i debatten. Hultqvist (S) kallade alliansregeringens tillskott till försvaret i budgeten för ”en puts i marginalen”.

Alliansen ökar nu anslagen till försvaret för andra året i rad. Tillskotten går till såväl förbands- som materielanslagen.

Den största anledningen till att Hultqvist kritiseras hårt är hans uttalande i riksdagen under förra året då han som sagt benämnde regeringens ekonomiska till skott till Försvarsmakten som ”en puts i marginalen”. Detta uttalande har de moderata försvarspolitiska företrädarna bitit märke i och citerar numera varje gång det ges möjlighet. Något som förvisso inte är något märkligt i sig. Så fungerar det både inom politiken och i den övriga försvarsdebatten. Men den relevanta frågan är huruvida Hultqvist har rätt i sitt uppmärksammade påstående, eller om regeringens ekonomiska tillskott faktiskt gör skillnad – på riktigt?

Men hur ser det omtalade ekonomiska tillskottet då ut? I höstas deklarerade försvarsminister Enström att regeringen ökar försvarsbudgeten vilket innebar ett tillskott omfattande 200 miljoner kronor under 2014. Försvarsministern hävdar i sina beskrivningar av satsningen att den särskilt gynnar förbandsverksamheten och en utvecklad övningsverksamhet.

Syftet med höjningen är att öka Sveriges försvarsförmåga ….. Efter noggrann analys föreslår regeringen därför en successiv ökning av försvarsanslaget. Redan nästa år ökar anslaget med 200 miljoner och därefter stegvis till 500 miljoner 2017….. Tillskottet går till förbandsverksamheten och åtgärder för att rekrytera, utbilda och behålla tidvis tjänstgörande personal prioriteras ….. Redan idag har försvaret en bättre förmåga än när alliansregeringen tillträdde 2006 men ytterligare arbete återstår innan den nya organisationen är helt på plats. 

Personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och de kommande åren ska Försvarsmakten anställa ca 16 000 soldater och sjömän på hel- och deltid. I takt med att den anställda personalen ökar ställs också nya krav på Försvarsmaktens övningsverksamhet, både vad avser innehåll och omfattning. Förstärkningen möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga och samtidigt gynnar rekryteringen. 

Alliansregeringen har till skillnad från tidigare regeringar stärkt försvaret.

Men hur ser då verkligheten och det faktiska utfallet av denna satsning ut? Jag har studerat huruvida detta tillskott verkligen är tillräckligt för att genomföra det som regeringen säger, eller om det faktiskt är som Hultqvist påstår, d.v.s. en puts i marginalen? Detta kan man göra genom att titta på innehållet i verksamhetsuppdraget (VU) där alla siffror finns redovisade som öppna uppgifter. Det intressanta att titta på är inte totalsumman som varje förband erhållit för verksamheten under året. Det riktigt intressanta är att titta på den rörliga delen som benämns just verksamhet och att jämföra siffrorna för 2014 mot motsvarande siffror för föregående år, d.v.s. 2013.

Det som redovisas här nedan omfattar inte de fasta kostnaderna vid förbanden så som fasta personalkostnader (lön), pendlingskostnader, lokalhyror, hyror av anläggningar m.m.

Den del jag har valt att titta på omfattar rörliga ekonomiska medel så som övningsdygn, drivmedel, ammunition och förbrukningsmateriel. Det vill säga de kostnader som bidrar till att öka försvarsförmågan, precis det som regeringen påstår att man nu stärker genom sin anslagsökning. (Posten omfattar även andra rörliga verksamhetsutgifter som resor, medel för A-underhåll samt avgifter för tjänster hos FM LOG och FSV. )  

Arméförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid arméförbanden.

Vi kan konstatera att det faktiskt tillförts medel till arméförbanden även om vi kan återfinna röda siffror vid fyra av de sex förbanden. Om man ska utse någon vinnare så blir det onekligen Försvarsmakten i Skaraborg(!) där såväl P4 som Trängregementet erhåller en ökning om ca 25 miljoner per förband. Även P 7 erhåller motsvarande förstärkning. Den stora förloraren inom Armén är Livgardet som får se sina verksamhetsmedel reducerade med drygt 20 miljoner. Men totalt sett ökar de disponibla medlen inom Armén med drygt 53 miljoner jämfört med under föregående år.

Nu ska man vara mycket noga med att påpeka att dessa siffror måste sättas i sitt sammanhang då uppdragen måste granskas i detalj för att man ska kunna se om uppgifter tillförts eller tagits bort. Detta är ett ogörligt jobb att titta på för hela Försvarsmakten. Men ska försvarsförmågan stärkas och övningsverksamheten utökas så handlar det snarare att genomföra mer och inte mindre, men vi kan här konstatera att så mycket mer lär det inte bli, och på vissa förband till och med mindre. Att vi ser en ökning på vissa förband kan med stor sannolikhet härledas till att rekrytering och utbildning av GSS/T (tidvis tjänstgörande soldater) har högsta prioritet under året. Detta har även regeringen uttryckt är av stor vikt.

Marinförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid marinförbanden. Marinbasen finns med då man är ett insatsförband där bland annat underhåll och sjöinformationsbataljonen ingår. Sjöstridsskolan är inte medräknad då man inte bedriver insatsverksamhet.

För Marinen är siffrorna mer eller mindre illröda. Samtliga förband har till skillnad från regeringens ambition om ökade medel till förbandsverksamhet och övningar snarare reducerats. Endast 4. Sjöstridsflottiljen har erhållit en marginell ökning omfattande 6 miljoner vilket sannolikt enbart motsvarar kompensation för inflationen, om det ens räcker. Övriga marina förband har fått en betydligt mindre summa pengar att öva för i år jämfört med förra året. Detta blir alldeles uppenbart när man tittar på årets övningsserie som successivt har reducerats ju närmare slutligt VU man har kommit och där den största nationella höstövningen SWENEX-14 tills vidare har fått stryka på foten. 
Även här måste man titta på förbandsvolym och aktuella uppdrag för att få en rättvisande bild. 3.Sjöstridsflottiljen har till exempel erhållit ytterligare en Visbykorvett, HMS Karlstad, under året. Detta innebär givetvis ökade kostnader om fartyget ska kunna övas. Trots det har förbandet fått en minskad budget. Detta är bara ett exempel på förändrade förutsättningar som är mycket kostnadsdrivande, men som inte kan kompenseras i en vikande försvarsbudget.  
Att förbanden erhåller mindre pengar innebär alltid färe övningar, och således skjuts försvarsreformen och förverkligandet av IO 14 ytterligare på framtiden. De fasta kostnaderna så som lokalhyror och fasta löner går av naturliga skäl ej att påverka. Den största förloraren inom Marinen är Marinbasen som får se sina verksamhetsmedel reducerade med hela 34 miljoner.

Flygvapenförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid flygvapenförbanden. Att LSS är medtagna i tabellen beror på att 1. strilbataljonen, ett insatsförband av största vikt för rikets försvarsförmåga ingår här. Siffrorna för Flygvapnet är nästintill katastrofala. 
Flygvapnet är den stora förloraren. Här har samtliga förband röda siffror. Värst är det för F7. Att insatsförbandet F 17 som producerar två av totalt fyra stridsflygdivisioner reduceras med 27 miljoner är mycket olyckligt och oroväckande. Helikopterflottiljen har redan i år haft omfattande problem med bristande flygtid där man i vissa fall tvingats omfördela den redan knappa flygtiden till de yngsta förarna för att säkerställa grundläggande förmåga. Så här kan det givetvis inte fortsätta.  

Sammanfattning

Kollegan Wiseman skrev så sent som i går kväll den fjärde delen i serien ”Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten”. Tyvärr kan vi nu svart på vitt konstatera att den vikande trenden nog tyvärr kommer att fortsätta även under nuvarande år. Det här är inte vad Försvarsmakten behöver. Under förra året hamnade flygtidsuttaget för JAS 39 Gripen för första gången sedan 2003 under 10.000 flygtimmar (det katastrofala NBG-året 2008 borträknat). Att den mycket olyckliga trenden kommer att fortsätta att peka nedåt kan vi nog tyvärr kallt räkna med efter att tittat på de reduceringar av verksamhetsmedel som framför allt Flygvapnet står inför.

Försvarsmakten anger att verksamhet som nedprioriterats under 2013 ska återtas under 2014, något som nu ser ut att bli svårt om man tittar på siffrorna. För vare sig man vill eller inte så är övning = pengar. Utan tillräckligt med pengar inte tillräckligt med övning.
Försvarsmakten anger också att tillväxten av GSS/T ska prioriteras under 2014, dock ej repetitionsövningar som ska ske med ”anpassad ambition”. Markstridskrafterna ska prioritera att bygga upp förmåga och samöva inom bataljons ram och enbart bygga ledningsförmåga på brigadnivå. Flygvapnet ska prioritera att bygga upp flygbasverksamheten och Marinen ska prioritera att samöva i sammansatta amfibieförband.
Det är inga höga målsättningar som kan sättas upp när ekonomin för övningsverksamheten 2014 till största del uppvisar röda siffror jämfört med 2013. Sammanfattar med Försvarsmakten totalt så ser det ut som följer.
  
Hur kan det då komma sig att trots ett ökat totalt försvarsanslag, så minskar ändå möjligheterna att öva? Svaret är givetvis att det finns ett stort glapp mellan verksamhetens behov och tilldelade medel, något som inte ska förväxlas med att ekonomin inte är i balans. De ekonomiska förstärkningarna är så marginella att det inte ens täcker den årliga ökningen av de fasta kostnaderna så som hyror av lokaler och anläggningar. Men framför allt så kompenseras inte Försvarsmakten för de ökade personalkostnaderna i tillräcklig omfattning. Ska man dessutom öka antalet GSS i insatsorganisationen för att nå målsättningen att inta beordrad organisation IO 14 så kommer en ökning av lönekostnader som ett brev på posten. Sammantaget så blir utgiftsökningen större än tillskottet, och således minskar Försvarsmaktens möjlighet att öva. 
Det är för just detta scenario som ÖB varnat sedan ett antal år tillbaka. Då har det sagts att det är först 2015 som de stora problemen kommer att inträffa. Men som synes så har problemen startat redan detta år. Var detta ska sluta vet nog ingen just nu. Vi går en oviss framtid till mötes. 
Den omtalade ”putsen i marginalen” som Peter Hultqvist kallade regeringens satsning för, och som moderatföreträdarna ondgjort sig över, innebar inte någon ökning av verksamhetsmedel över huvud taget. Den verkliga innebörden blev istället en reducering med hela 144 miljoner jämfört med föregående år! Det mostvarar kostnaden för att bedriva övningsverksamhet vid Luftvärnsregementet under hela 2014.

När försvarsminister Karin Enström hävdar att förstärkningen av anslaget för 2014 möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga så håller jag inte med! När sanningarna nu börjar krypa fram så kanske man i stället kan hoppas på att regeringens ständiga skönmålningar rörande så kallade ”satsningar” på Försvarsmakten kan upphöra. Läget är kritiskt och något måste göras. Allt hopp står nu till försvarsberedningen.

Regeringen minskar försvarsanslaget



I dag kom ett beskedet som få hade förväntat sig efter två års turbulent försvarsdebatt där fokus har legat på den oroväckande utvecklingen i vårt närområde och att försvarsbudgeten är för liten. Det alla nog hade förväntat sig efter alla utspel var nog snarare en nödvändig ökning av försvarsbudgeten, i stället meddelade finansminister Anders Borg att man nu reducerar försvarets ekonomi ytterligare.

Den som följer försvarsdebatten och den här bloggen vet att jag ofta hävdat att Försvarsmakten är mitt inne i en pågående systemkollaps då ekonomin inte räcker till. Man ska minnas att Försvarsmakten för flera år sedan meddelade att regeringens försvarsreform inte skulle kunna genomföras med nuvarande låga anslagsnivåer med bibehållen organisation. Med en given ekonomi var den enda lösningen att ännu fler förband skulle avvecklades. Detta satte regeringen stopp för, vilket givetvis var helt rätt. Men detta innebar i praktiken att man skickade ”Svarte Petter” till Försvarsmakten. De ekonomiska problemen hamnade ånyo på myndighetens bord. Samtidigt slår regeringen sig för bröstet och hävdar att man minsann inte genomfört några förbandsnedläggningar under sina två mandatperioder. Man har på det sättet försatt Försvarsmakten i en ekonomisk rävsax.

Försvarsanslagen måste således öka för att inte systemkollapsen ska fullbordas. I stället kommer i dag beskedet från finansminister Anders Borg att regeringen skär ytterligare i försvarets ekonomi! Ytterligare ett mycket svårt bakslag.

Motiveringen från Anders Borg är följande (min fetstil).

Nu är det viktigt att stärka skyddsvallarna och åter bygga upp överskott i offentliga finanser. En liten öppen ekonomi med stor finanssektor bör värna starka offentliga finanser för att klara jobben och välfärden när det stormar i vår omvärld, säger finansminister Anders Borg.

För att driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten skapar regeringen ett extra omvandlingstryck. Det kan till exempel vara effektiviseringar i kärnverksamheter och prövning av annan verksamhet. Effektivisering av myndigheternas verksamhet uppnås genom minskad ökning av anslagen. Minskningen fördelas proportionerligt på respektive anslag baserat på storlek. Totalt uppskattas åtgärden frigöra cirka 0,3 miljarder kronor 2015 och därefter 1,1 miljarder kronor årligen.



Frågan som återstår och som regeringen inte besvarar är hur många gånger man kan ”effektivisera” utan att även reducera uppgifterna? Observera även att det är förbandsanslaget som ska reduceras. Så sent som i veckan (precis som tidigare) så stod försvarsminister Karin Enström enligt uppgift och sa att regeringen satsar på försvaret och att man nu genomför fler och mer kvalificerade övningar. Att detta inte är annat än ren och skär lögn torde de flesta försvarsanställda kunna vittna om.

Inom Flygvapnet har man under 2014 tvingats reducera flygtiden. Målsättning och ambition kontra det faktiska behovet minskar. Årets flygvapenövning är reducerad och ammunitionstilldelningen minskar. I Marinen sker motsvarande åtgärder. Bl.a. har deltagande i övningen Cold Response och stridsträning vid brittiska FOST utgått. Den enda nationella marinövningen SWENEX 14-2 som skulle genomförts kommande höst har utgått tills vidare. Vad avser Arméförbanden har en kraftfull reducering avseende deltagande i Cold Response i nordnorge skett. Jag är övertygad att det finns fler övningar som fått stryka på foten då pengarna saknats, och detta gäller innevarande år.

Att som försvarsministern påstår, att regeringen satsar på försvaret är med andra ord att fara med grov osanning. Det ska bli mycket intressant att se hur försvarsministern kommer att kommentera dagens besked från regeringen. Det ska även bli mycket intressant att höra hur Försvarsmakten kommenterar situationen.

Försvarsminister Karin Enström har den senaste tiden gått ut hårt i media och krävt svar från Socialdemokraterna hur mycket man avser skära i försvarsbudgeten? Möjligen en relevant fråga, men där är vi inte ännu. Mer aktuellt är det nu att ministern svarar på vilka övningar som Försvarsmakten ska ta bort när regeringen nu minskar anslaget?  Det vore även på sin plats att de övriga Allianspartierna går ut och kommenterar dagens besked. För bara några veckor sedan när partiledarna för Folkpartiet och Kristdemokraterna talade i Sälen lät det nämligen helt annorlunda.

Regeringen har sedan tillträdet konstant minskat försvarsanslaget om man kompenserar för inflationen (vilket man givetvis måste göra). För att motsvara samma köpkraft som 2006 hade försvarsanslaget (de militära utgifterna) i dag behövt ligga på 45 miljarder. I stället har anslaget minskats med 3,45 miljarder sedan 2006 och nu har regeringen alltså meddelat att man ännu en gång ska använda osthyveln på den ständiga budgetregulatorn Försvarsmakten.

Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Cornucopia?, Sjätte mannen

Flytta helikopterflottiljen till Luleå(?)



Med jämna mellanrum brukar jag titta på vilka ärenden riksdagens försvarsutskott arbetar med. När jag under gårdagen gick igenom listan fann jag, som jag alldeles för ofta gör vissa märkliga motioner. Den här gången fann jag en som berör Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Det här inlägget kan ses som försvarsupplysning men ska även ses som en uppmaning till riksdagspolitiker att sätta försvarsförmåga framför regionalpolitik när försvarsrelaterade ämnen debatteras.  



Den 1 oktober 2013 lämnade riksdagledamoten från Norrbotten, Krister Hammarbergh (m) in sin motion ”Flytt av helikopterflottiljen till Kallax”med beteckningen 2013/14:Fö207.

Kortfattat går motionen ut på att Krister vill flytta helikopterflottiljen från Linköping och Malmens flygplats till Luleå och Kallax flygplats. Att politiker i många fall enbart värnar om den egna regionen och bryr sig mindre om helheten är inget nytt, det har vi sett mycket av tidigare inom försvarspolitiken. Men det riktigt märkliga i sammanhangen träder fram först när innehållet i motionen granskas. Men innan dess ska vi titta på hur helikopterverksamheten i Luleå och på Kallax flygplats ser ut i dag och vad som redan finns på plats.

Sedan 1959 har det bedrivits militär helikopterveksamhet i Boden. 2005 flyttade man verksamheten några mil till Kallax flygplats och samlokaliserade den med F 21, Man har på Kallax under de senaste åren opererat Eurocopter AS332 (Hkp 10) eller Super Puma för den som så vill. Helikoptrarna tillhör är en del av Helikopteflottiljen och ingår i 1. helikopterskvadronen som ansvarar för den subarktiska helikopterförmågan med markoperativ inriktning, och så har det varit sedan länge.

Från första början skulle de 18 nya helikoptrarna av typen NH90 (Hkp 14) fördelas ut på de tre helikopterskvadronerna i Ronneby, Malmen och på Kallax. Men i samband med den förhastade politiskt beordrade anskaffningen av Black Hawk (Hkp 16) så ändrade Försvarsmakten fördelningen av Hkp 14 så att Ronneby och Luleå fick nio helikoptrar vardera. Hkp 16 baserades i sin helhet på Malmen.
Media har rapporterat om detta vid åtskilliga tillfällen. Lokaltidningarna i Luleå skrivit om satsningen på helikopterverksamheten vid Kallax under flera års tid. SVT gjorde så sent som i september 2012 (ca 1 år innan Hammarbergh skrev sin motion) ett reportage om beslutet som innebär 50 nya jobb till Luleå. Ett besked som Hammarberh förhoppningsvis tyckte var positivt. Detta innebar dessutom en tredubbling av antalet helikoptrar som är baserade på Kallax när man successivt kommer att gå från nuvarande tre till nio nya helikoptrar. 
Men åter till Hammarberghs motion där han skriver följande (med mina efterföljande kommentarer).

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax. 

Helikopterflottiljen bedriver redan verksamhet på Kallax vid 1. helikopterskvadronen 

Motivering
Sedan 2004 är försvarets helikopterverksamhet koncentrerad till södra Sverige.

Nej, den är redan i dag fördelad geografiskt över Sverige. Blekinge, Östergötland och Norrbotten har var sin helikopterskvadron.

Beslutet, som drevs igenom av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, innebar bl.a. att arméflygbataljonen i Boden lades ned. Socialdemokraterna drev igenom beslutet trots att Försvarsmakten i sin egen utredning hade kommit fram till en annan slutsats. I HKV 02800:73105 Försvarsmaktens helikoptrar, baseringsförslag drogs följande slutsats: ”AG:s uppfattning är att HKP 14 skall baseras i norr främst därför att det ger den professionalism som erfordras för att, utöver den grundläggande vinterförmågan, kunna utbilda övriga delar av HKP 14-besättningarna i subarktisk miljö. Merkostnaden för att basera HKP 14 i norr motiveras av ett långsiktigt flygsäkerhetstänkande.” Trots dessa slutsatser koncentrerades försvarets helikopterverksamhet till Malmen i försvarsbeslutet 2004. Det är nu dags att riva upp den tidigare socialdemokratiska regeringens beslut att stationera helikopterflottiljen i södra Sverige. Regeringen bör därför överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax.

Ånyo så finns redan helikopterflottiljen på Kallax. Så den intressanta frågan är därför vad Hammarbergh vill uppnå med sin motion? Det han efterfrågar finns redan på plats. Det som skiljer Malmen från den övriga två baseringsorterna Ronneby och Kallax är att flottiljstab och bataljonsstab är lokaliserade dit, men det kan knappast vara administrationen som Hammarbergh efterfrågar?

Helikopterflottiljen har till uppgift att stödja flygvapnet med räddningshelikoptrar, men den huvudsakliga uppgiften är att understödja och samverka med arméförband. 30 km från Kallax ligger landets största armégarnison i Boden. Möjligheten till samverkan och kontinuerlig samövning mellan förbandstyperna är optimal i området, förutsättningarna för helikopterdivisionen att kunna nå verksamhetsmålen är m.a.o. större med en placering nära Boden. 

Återigen, Helikopterflottiljens verksamhet är redan i dag placerad nära Boden, och maskinparken kommer successivt att utökas när den nya Hkp 14 levereras till Försvarsmakten. Kontinuerlig samövning med arméförbanden i Boden pågår redan och är därmed kommer verksamhetsmålen att nås

Förmågan att kunna agera i subarktisk miljö är väsentlig för att svenska förband ska lösa sina uppgifter. Erfarenheterna från de svenska insatserna i Afghanistan och det forna Jugoslavien hartydligt visat att förband som har skaffat sig förmåga att agera i subarktisk miljö löser sina uppgifter på ett bättre sätt. En verksamhet baserad i Luleå har därtill även en unik möjlighet att utbilda helikopterbesättningarna i fjällflygning och fjällräddning. 

Även detta sker redan i dag då skvadronen på Kallax har ansvar för helikopterverksamhet i subarktisk miljö.

Kallax i Luleå har en koncession som medger 55 000–60 000 rörelser. När det gäller helikopterverksamheten så är koncessionen anpassad till dagens begränsade verksamhet, vid de tillfällen man har sökt utökat tillstånd för fler helikopterrörelser så har detta beviljats utan problem. F 21 i Luleå är den enda flygflottiljen med miljögodkännande för tre spetsflygdivisioner. Idag nyttjas miljötillståndet enbart för två spetsflygdivisioner. En utökad helikopterverksamhet torde inrymmas i nuvarande koncession då helikopterverksamhet generellt har en mindre miljöpåverkan. En allmän begränsning för helikopterverksamheten utanför given koncession är s.k. ”röda områden”. Dessa är baserade på erfarenheter från verksamheten och anmälda klagomål om buller och innebär därmed en begränsning för verksamheten. Området runt Malmen har ett stort antal sådana röda områden. Verksamheten på Malmen har också begränsningar för flygrörelser för tidpunkter utanför dagtid.


Jag har sökt svar från riksdagsledamot Hammarbergh via twitter med frågan vad han ville uppnå med motionen, men fick enbart svaret ”läs motionen”. Det hade jag givetvis gjort innan jag frågade, så min fråga kvarstår.

Alla gör vi ibland fel bedömningar, i det här fallet torde det handla om att Hammarbergh inte har läst in sig på ämnet ordentligt innan han skrev sin motion till riksdagen. Detta konstaterande gör jag då det han uttryckligen vill åstadkomma redan finns på plast i sin helhet och verksamheten kommer dessutom successivt att växa. Min avsikt är inte att sätta en nagel i ögat på Hammarbergh, jag hade lika gärna kunnat exemplifiera med en annan försvarspolitisk motion. Jag är i stället ute efter att belysa fenomenet att det allt för ofta är regionalpolitik och den enskilda politikerns intressen som får styra till förmån för att våra folkvalda politiker i stället ser till det bästa för vårt rikes försvar och försvarsförmåga.
Men för att återgå till exemplet, vad skulle då Hammarberghs motion innebära i praktiken? D.v.s. att flytta och avveckla hela den redan hårt ansträngda Helikopterflottiljen från Malmen till Kallax? Jo, det skulle innebära oerhörda kompetensförluster, och verksamheten skulle halta under många år. Detta då endast en bråkdel av personalen skulle flytta med upp till Luleå. Detta är avprovat vid andra förbandsnedläggningar med tveksamt resultat och dessvärre även flera helikopterhaverier med dödlig utgång som följd där kopplingar har funnits till omorganisationer och flytt av personal.
Det skulle förutom kompetensförluster och ökad risk för nya haverier även medföra oerhörda kostnader då nybyggda hangarer på Malmen skulle få lämnas, och ännu fler nya skulle tvingas att byggas på Kallax för att rymma samtliga helikoptrar av typerna 14, 15 samt 16. I dag finns inte hangarmöjligheter för alla dessa helikoptrar på Kallax. Jag är dessutom tveksam till att det finns plats för flottiljstab och bataljonsstab utan viss nybyggnation på flottiljområdet?
En annan aspekt i det hela som Hammarbergh inte har med i sina beräkningar är att Helikopterflottiljen sedan den 1 januari har till uppgift att stödja polisen med medeltung helikopterkapacitet vid allvarliga händelser som kräver snabb förflyttning av poliser. Detta enligt ett nytt uppdrag från den moderatledda regeringen. Huruvida Försvarsmakten snabbt ska kunna transportera nationella insatsstyrkan (NI) om man enbart utgångsgrupperar helikoptrar längst i norr (Kallax) och längst i söder (Luleå) kan man snabbt räkna ut. Det skulle även försvåra samverkan mellan specialförbanden SOG i Karlsborg och SHG på Malmen där det idag enbart är några minuters flygtid mellan de båda.
Nej, Hammarberghs analys haltar rejält, och den tycks enbart vara gjord ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Med regionalpolitiska skygglappar för ögonen handlar det alltför ofta om att ta hem så mycket som möjligt till den egna regionen utan att fundera över de operativa konsekvenserna och den samlade försvarsförmågan. Både ur ett insats- och ett produktionsperspektiv.  

Men det är som sagt inte bara Krister Hammarbergh som sätter regionalpolitiken framför försvarsförmågan. Minns debatten runt nedläggningshotet mot Marinens musikkår för några månader sedan. Då gick flera riksdagspolitiker ut i kraftfulla protester. Samma politiker har i andra verkligt viktiga ärenden hållit en betydligt lägre profil. Baksidan, framförallt för politikerna själva att det degraderar förtroendet för det politiska systemet i stor omfattning. Detta är högst olyckligt.

Den 19 mars ska Hammarberghs motion tillsammans med 18 andra motioner debatteras i riksdagen i ett samlat betänkande som går under benämningen 2013/14:FöU9 Vissa frågor om militär verksamhet. Det ska bli intressant att följa den debatten och förhoppningsvis höra Krister Hammarbergh utveckla vad han egentligen vill uppnå?
Om det finns någon riksdagspolitiker i landet som vill göra en verklig insats för försvarsförmågan när det kommer till helikopterverksamheten, så har jag här ett tips till er! Det handlar om att skriva en motion till riksdagen som föreslår att samtliga nio Hkp 14 som ska baseras vid 3. helikopterskvadronen måste utrustas för sjöoperativ verksamhet och ubåtsjakt. I dagsläget utrustas enbart fem av dessa nio helikoptrar, vilket innebär en kraftfull förmågesänkning jämfört med den tidigare numerären av Hkp 4 där vi hade 14 sjöoperativa helikoptrar. Det finns även andra detaljer rörande datalänk mot fartyg som måste åtgärdas för att erhålla full systemeffekt. En sådan motion skulle på riktigt kunna göra skillnad.

En något mindre stor satsning

Med lite drygt en månad kvar till Försvarsberedningens rapport får försvarsdebatten ny näring genom regeringens besked idag om ”minskad anslagsökning” till myndigheterna, innebärande följande för Försvarsmakten: Allianspartierna, som under den senaste tiden har lutat sig mot oppositionens spretande försvarsbudgetar och Socialdemokraternas besparingsförslag på myndigheterna, får nu tillbaka den heta potatisen i knäet. De små allianspartierna, […]

Replik Schulte och ett upprop

Resultatet av en fortsatt prolongerad försvarsbudget?


Efter en stunds radiotystnad på bloggen avser jag i detta inlägg replikera på moderaten Fredrik Schultes synpunkter på vårt försvar där hans utgångspunkt i stort innebära att den pågående försvarsreformen är rätt, att vi lägger orimligt mycket pengar på försvarsmateriel,  men att vi ändå ska ha ett modernt utrustat och välövat försvar. Ekvationen går inte ihop och vi är nog få som delar Schultes uppfattningar om sakernas tillstånd.


Det är bra att det förs en debatt, och det är bra att Schulte ger sig in i den av flera skäl. Argumentationen bevisar nämligen flera saker. Dels bevisar den att Moderaterna har blivit så nya att det numera finns otaliga partimedlemmar och riksdagspolitiker som varken har en grundläggande förståelse för ämnesområdet eller för den delen ens har något intresse i försvarsfrågan lägre. På ett sätt är det bra att detta klarläggs för väljarna som då kan ta ställning till om man vill lägga en röst på ett parti som misshandlar försvarsfrågan på det sätt man gjort under de senaste två mandatperioderna. Med det inte sagt att det kommer att bli bättre med en röd-grön regering efter nästa val. Risken är uppenbar att störtloppet i den svarta pisten utan påtagen hjälm fortsätter rätt in i liftkön. Men det är även här som den mest oroväckande och ovärdiga debatten uppstår. Moderaterna har nämligen helt slutat intressera sig för att förbättra sin egen katastrofala försvarspolitik. I stället lägger man allt fokus på att tala om hur mycket sämre de politiska motståndarna är, och således fortsätter utarmningen av försvaret utan att någon från Moderaterna bryr sig.

Schulte ställer i sitt inlägg ett antal frågor till mig som jag givetvis tänker besvara. Men jag avser även att bemöta några av de mest märkliga påståendena. Schultes text i fet/kursiv stil.

– Med all respekt Skipper, men du kan inte först strunta i att ta reda på vart partierna står i försvarsfrågan och sedan beklaga dig på partiet du röstade på för att de inte levde upp till dina felaktigt uppställda förväntningar. Det är minst sagt märkligt.

Redan här har Schulte uppenbart glömt partiets historia och vad som hände i perioden före och efter valet 2006. Nu förhåller det sig som så att det spel som utfördes bakom kulisserna inför valet 2006 där det var uttalat mellan partiledarna, i synnerhet mellan Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt, att försvaret skulle reduceras till förmån för andra reformer – inte på något sätt kommunicerades till väljarna. Om detta höll man tyst för att inte Moderaterna skulle tappa många av sina gamla trogna väljare.

Avståndstagandet från den tidigare försvarspolitiken förvånade många av Moderaternas egna riksdagsledamöter. Men det var först efter segervalet 2006 i samband med att Moderaternas partiledning bestämde att man skulle skrota den gamla försvarspolitiken. Många äldre moderater har sagt att det gjordes för att Per Schlingmann övertalat partiledningen att det skulle finansiera det nya kampanjtänkandet.

Det var heller inte klarlagt för väljarna innan valet 2006 att Anders Borg – utan att kommunicera detta med försvarsministern beslutat att skära mångmiljardbelopp på försvaret. Detta kommunicerades från finansminister Anders Borg på scenen i Almedalen 2007 där försvarsministern helt ovetandes om denna nyhet själv satt i publiken och lyssnade. Detta var droppen som fick Odenberg att själv ställa sin ministerpost till förfogande. Det var heller inte kommunicerat till oss väljare att denna besparing kort därefter skulle effektueras genom att den s.k. genomförandegruppen som 2008 utan närmare analys strök ett stort antal planerade och nödvändiga materielprojekt med syftet att frigöra pengar till ett av jobbskatteavdragen.

Det har heller inte framgått i partiets försvarspolitiska program att den moderatledda regeringen under de senaste åren skulle reducera antalet stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon och korvetter eller att nödvändiga materielbeslut skulle förhalas så att outnyttjade medel från materielanslaget därmed skulle gå tillbaka in i statskassan. Detta har kommit som fullständiga överraskningar varje gång och kommunicerats till svenska folket som ”satsningar”.

Fredik Schulte, jag är dock glad över att du så ärligt kommunicerar att den som tror på att Moderaternas försvarspolitik skulle verka för ett relevant och finansierat försvar har felaktigt uppställda förväntningar. I den frågan är vi i dag helt överens nu när alla kort ligger på bordet.

1. Är det rimligt att Sveriges försvarsmaterielanslag som andel av den totala försvarsbudgeten ska vara nästan 70% högre än USAs?

Utan att ens räkna på det så är svaret tveklöst JA, och Schultes jämförelse med en av världens största ekonomier och således även världens största militärmakt är helt irrelevant i sammanhanget. Det Schulte dessutom bortser från är att USA:s militära utgifter som andel av BNP ligger på hela 4,2% och Sveriges ligger på 1,1% och sjunker stadigt. Skamgränsen är passerad för länge sedan och är snart en hel procent under vad som rekommenderas för en NATO-medlem som dessutom åtnjuter skydd enligt artikel 5. Sverige står däremot ensamma!

Att Schulte ens ställer frågan på det sätt som han gör tyder dessutom på en stor okunskap, något som tyvärr är genomgående för våra politiker när det kommer till försvarsfrågan. Det finns ingen som kräver militär detaljkunskap, det vore helt orimligt. Men det minsta man kan kräva är att känna till i stora drag är vad riksdag och regering faktiskt har beställt av Försvarsmakten.

Schulte anser alltså att anslaget för försvarsmateriel är för högt(!) Detta påstående ska ställa i paritet med att Försvarsmakten nu har ett enormt materielbehov som är direkt knutet till vad riksdagen beställt, men som inte är finansierat. Beloppet som saknas för att bara finansiera den materiel som saknas för att sätta upp den beställda insatsorganisationen, den som Schulte dessutom anser är den rätta, ligger runt 30 miljarder under de närmaste 10 åren. Det är till stor del därför som Försvarsmakten nu anger att den beställda organisationen IO14 aldrig kommer att kunna realiseras.


2. Är det rimligt att försvaret givet de resurser som idag spenderas ska fokusera på att utbilda så många 19 åringar som möjligt framför att ha ett operativt fungerande försvar som kan mobiliseras på kort tid och faktiskt användas till något?

Schultes syn på att 19-åringar (läs tidigare värnpliktiga) skulle vara värdelösa och oanvändbara i ett försvar är skrämmande och ovärdigt en riksdagspolitiker. Det som näst intill alltid glöms bort i debatten är att i synnerhet Flygvapnet och Flottan, de enheter som utgjorde skalförsvaret under värnpliktstiden ständigt hade gripbara resurser. Dessutom i en betydligt större omfattning än i dag. Men detta vill de som vurmar för yrkesförsvaret ej se.

Om man istället vänder på frågan. Hur fungerande är den nuvarande modellen jämfört med värnpliktsförsvaret? Det Schulte ej känner till är de stora avgångarna av GSS som sker okontrollerat spritt över året istället för som under värnpliktstiden var vid kända tidpunkter vilket innebar att värnpliktiga vid olika förband kunde omsättas vid skilda tidpunkter. Övergången till anställda soldater och sjömän har som ett exempel inneburit att en sjöman på en ubåt kan säga upp sig och på samma dag lämna tjänsten m.a.a. en kort uppsägningstid i kombination med innestående semester och uttag kompensationsledighet. Då står ubåten utan besättningsman och kan i värsta fall inte gå till sjöss för att lösa sina uppgifter. Lämnar flera på samma gång inför skolstarter etc. kan läget bli katastrofalt.

Det regeringen inte alls kompenserat Försvarsmakten för vid övergången till ett yrkesförsvar är för de kostnadsökningar detta personalförsörjningssystem innebär. Detta leder i sin tur till färre övningar mindre gångtid på fordon, fartyg och flygplan vilket innebär en försämrad försvarsförmåga. Detta är något som riksrevisionen och många andra pekat på, men som regeringen konstant ignorerar.


3. Bedömer ni att framtidens krigsföring kommer vara sådan att man bör prioritera kvantitet (återigen att utbilda så många 19 åriga värnpliktiga som möjligt) framför att ha ett försvar som i sin kärna består av professionella utbildade soldater och kompetenta soldater? Gör i så fall hela västvärlden fel i att ställa om till en yrkesarmé?

Min bestämda uppfattning är att vi i framtiden behöver en kombination av värnpliktiga och anställda GSS. Värnplikten har bevisats utgöra en betydligt bättre rekryteringsgrund än vad nuvarande system kan åstadkomma. Vi får genom värnplikt dessutom att snitt av befolkningen vilket är av godo. Genom värnplikt får man dessutom ett bättre rekryteringsunderlag till de olika officerkategorierna och ett naturligt flöde in till GSS-kategorin.

De förband med stora volymer som arméförbanden bör definitivt utgöras av en stomme av värnpliktiga. Det nuvarande systemet med GSS/T är kanske det sämsta påfundet av alla där slutprodukten aldrig närmelsevis kommer att komma upp till samma nivå som en värnpliktig soldat nådde. Att tjänstgöra 38 dagar under en period av fyra år talar sitt egna språk. När regeringen nu går in och styr om innehållet mot att öka andelen GSS/T i försvarsmakten kommer det inte att bidra till det Schulte skriver rörande det önskvärda slutläget med ”professionella och kompetenta soldater”(!)

Vidare så har inte Schulte gjort hemläxan ordentligt när han påstår att hela västvärlden ställer om till en yrkesarmé. Alla våra grannar; Finland, Norge och Danmark har kvar värnplikt, vissa i kombination med ett yrkesförsvar. Tyskland som har gått från värnplikt till ett yrkesförsvar likt Sverige överväger nu att återta värnplikten då nuvarande system inte fungerar och det har dessutom blivit oerhört kostsamt, något som inverkar på den totala förmågan. Likheterna med Sverige är slående, enda skillnaden är att vår regering inte kommit till den insikten. Antingen får man betala det som krävs, eller så får man tänka om.


4. Givet att anslagen är oförändrade, anser ni att försvaret så som det såg ut före Alliansregeringen, som så gott som inte kunde användas till något men som var baserat på värnplikt är att föredra framför målbilden med en välutbildad och välutrustat yrkesarme som kan mobiliserar på kort tid? Menar ni på allvar att dagens lösning är ett sämre sätt att använda pengarna på?

 Svaret på den här frågan/påståendet är i stort givet här ovan. Dagens yrkesförsvar är varken välutbildat (då övningstiden krymper p.g.a. krympande ekonomi) eller för den delen välutrustat (av samma anledning). Återigen får vi ett bevis på hur stor skillnaden är mellan verkligheten ute på förbanden kontra den politiska uppfattningen är. Skillnaden däremellan har nog aldrig varit så stor som nu. Dagens pesnalförsörjningssystem är inte finansierat, vilket innebär att dagens lösning per automatik blir sämre. Det är det kortfattade och enkla svaret. Att Försvarsmakten själva försvarar nuvarande system grundar sig mest sannolikt i att det var myndigheten själva som verkade hårt för nuvarande personalförsörjningssytem då ”långtbortistandoktrinen” var påtaglig under den strategiska ”time-outen”. Det gör kanske för ont att erkänna att man valde fel?


5. Tycker ni det är bra med den tidigare ordningen där den naturliga karriärtrappan handlade om att som officer sluta som byråkrat och sikta på en livstidsanställning istället för att som det Amerikanska försvaret prioritera att ha en operativt fungerande försvarsförmåga utan att behöva en lång tidsperiod för att mobilisera?

Här är Schultes fråga oklar och obegriplig då han uppenbart blandar officerare med anställda soldater och sjömän (GSS). En officer har alltid varit en tillsvidareanställning, både före och efter regeringens s.k. försvarsreform. Här kommer lagar och förordningar som ex. LAS in, vilket förhoppningsvis är känt av alla riksdagspolitiker. Det är GSS som är tidsbegränsat anställda vilket innebär att frågan blir irrelevant.

Officerare krävs på alla nivåer i Försvarsmakten. Av den anledningen är det naturligt att man under den första halvan av sin tid tjänstgör ute på förband för att (för vissa) ta steget vidare till staber, skolor och högkvarter när man blir äldre. En fullt naturlig gång som man inte kan komma ifrån utan att erbjuda officerare tidigare pension (55+) som man gjorde under tidiga 00-talet. Men detta kostar givetvis pengar, ännu mer pengar.

Något paradoxalt skriver Schulte om att man som ”officer sluta som byråkrat” i något raljerande ordalag. Då ska man ju vara medveten om det inte är Försvarsmakten själva som önskar sig en omfattande byråkrati. Det är istället den politiska nivån som Schulte själv representerar som i vissa fall ställer orimliga krav på myndigheten Försvarsmakten när det kommer till redovisning, uppföljning och svar på olika utredningsuppdrag där tidsramarna ofta är mycket snäva. Dessa direktiv har de senaste åren dessutom utökats. Frågan bör således besvaras av Schulte och inte av mig huruvida det är rimligt med denna omfattande byråkrati.


6. Hur stor försvarsbudget bör vi ha och hur skall eventuella satsningar finansieras? Skattehöjningar, nedskärningar i välfärden, andra besparingar?

Frågan är helt fel ställd! Tågordningen borde vara att riksdagen beslutar vilket försvar Sverige ska ha och vad detta ska klara av. Därefter ska regeringen tillse att Försvarsmakten har den budget som krävs för att åstadkomma detta försvar. Så bör det fungera i ett demokratiskt land som Sverige. 

Så som läget ser ut i dag har riksdagen beslutat om hur organisationen skall vara utformad, samtidigt som regeringen inte tillser att finansieringen för den beställda organisationen är tillräcklig. Istället skär regeringen i numerär avseende stridsvagnar, stridsfordon, flygplan och fartyg. Detta benämns sedan i nymoderata termer som ”satsningar”.
I dagsläget så behöver anslaget utökas med närmare fem miljarder årligen för att det som är beställt av riksdagen ska kunna finansieras. Detta är det enkla svaret. Men huruvida det är rätt försvar kan man diskutera. Vill vi ha ett försvar som kan försvara Stockholm mot ett begränsat angrepp i en vecka så måste regeringen skjuta till fem miljarder. Vill man ha ett försvar som kan mer än så, ja då får man också lägga till betydligt mycket mer.


Det kan även vara på sin plats att citera kollegan Wiseman när det kommer till de ekonomiska förutsättningar som givits av regeringen under de två senaste mandatperioderna.

Likaså är det en logisk följd av att budgeten för utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets säkerhet) sjunkit med 3,0 % sedan hösten 2006 (justerat för inflation), medan allt större delar av försvarsbudgeten kommit att gå till internationella insatser, löner, lokalhyror och stödprocesser. 

Ska man bryta den nedåtgående trenden i försvar kräver det reella tillskott och satsningar. Försvarsmakten har sedan våren 2012 pekat på att det saknas mångmiljardbelopp årligen för att realisera den av regering och riksdag beställda insatsorganisation 2014 till decennieskiftet. 2014 ser därtill ut att bli det magraste året på mycket länge inom Försvarsmakten.

Det börjar bli allt mer tydligt för gemene man och kvinna att regeringen missköter, och använder utgiftsområdet (UO 6) som en budgetregulator för statsbudgeten. Det har nu gått så långt att det har startas ett ”bondetåg” likt vad som gjordes för exakt 100 år sedan där man då som nu protesterar mot den huvudlösa nedrustningen av försvaret som pågår. Den här gången genom en virtuell budkavle. För den som vill göra sin röst hörd och skriva under mot nedrustningen av vårt försvar gör det här.
Men det är inte bara Försvarsmakten och försvarsfrågan som misshandlas av regeringen. I går kom en alarmrapport även från Kustbevakningen som konstaterar att ekonomin inte räcker till för att kunna lösa de uppgifter man är ålagd att lösa och att svaren från regeringen dessutom uteblir. 

Vi börjar närma oss skarpt läge nu. Vi har under ett antal år talat om för regeringen att vi skulle få röda siffror 2015 och 2016. Nu börjar vi närma oss det läget och vill ha ett besked från regeringen, säger Lena Jönsson, ställföreträdande generaldirektör för Kustbevakningen.

Jag väljer att avsluta mitt inlägg här. Men jag kan ånyo konstatera att den nuvarande moderata synen på försvarspolitiken fortfarande kan liknas med att beställa en Volvo 240, säga att man köpt en Ferrari, men endast betala för en Nissan Micra. Tyvärr blir detta alltid bekräftat då representanter från de nya Moderaterna ger sig ut i debatten för att argumentera för reformens förträfflighet. Schulte är bara en i raden av dessa.

P.S. Att Schulte i inledningen av sitt inlägg tillämpar någon ny sorts härskarteknik som går ut på att hävda att han blir ”påhoppad” är tyvärr ett osmakligt tilltag som tar fokus från sakfrågan. Men det kanske är den enkla vägen att avfärda faktabaserad kritik mot en dysfunktionell försvarspolitik och då den egna argumentation brister? D.S.

En politiskt styrd organisation….

  Ibland ser man annonser där kommuner eller landsting söker nya medarbetare med frasen vana vid arbete i en politiskt styrd organisation meriterande. Det låter inte särskilt svårt vid ett första påseende, men kamrater som av olika anledningar lämnat FM för en ny karriär i den kommunala byråkratin hävdar ofta motsatsen. En politiskt styrd organisation […]

Schultes motsägelser



I dag skriver moderaten Fredrik Schulte sitt årliga blogginlägg om försvaret. Mycket läsvärt om man vill erhålla en nymoderat bild av synen på försvarsfrågan. Dessvärre är han ånyo ute och balanserar på slak lina utan skyddsnät. För ganska precis ett år sedan när Schulte senast gav sig ut i försvarsdebatten slutade det med att han fick utstå mycket kritik och erkände därefter att försvarsfrågor nog inte var hans starka sida. Nu är det då dags igen. Tilläggas ska göras att jag gillar Schulte för sitt sätt att helt orädd ge sig ut på ett område som han uppenbart inte behärskar särskilt väl. Det är modigt!

I sitt nya inlägg rörande försvaret så börjar Schulte med att göra ett statement. ”Alliansens försvarsreform var rätt”. Man ska tro på det man gör. Det gör Fredrik. Men man måste också kunna inse när saker och ting blev väldigt fel och därefter korrigera. Inom Alliansen ser det mer och mer ut som att det nu enbart är Nymoderaterna och Centern som fortfarande står bakom försvarsreformen. Folkpartiet och Kristdemokraterna har en betydligt mer klarsynt inställning och har insett alla brister som kan radas upp. De sistnämnda två partierna öppnar dessutom upp för att börja korrigera de felaktigheter Alliansen har begått inom försvarspolitiken under sina två mandatperioder i regeringsställning. Men Fredrik Schulte anser precis som partikollegorna Widegren, Forssell och inte minst fru försvarsminister att reformen är briljant.

Schulte fortsätter på inslagen bana likt vad han gjort i tidigare blogginlägg , men verkar nu satsa hårt på att få epitetet motsägelsernas mästare. I årets försvarspolitiska debattinlägg radar han upp både motsägelser och märkliga slutsatser. Han skriver bland annat ”Att påstå att Alliansen skulle ha raserat försvaret är något helt annat. Rent larv för att tala klarspråk”.

Helt rätt Fredrik, det var de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 under ledning av den socialdemokratiska regeringen som la grunden för att rasera försvaret. Det stora problemet var att vi var många som lurades till att rösta på det vi alla trodde var Sveriges mest försvarsvänliga parti. Men när Moderaterna hade chansen att vända den katastrofala trenden, och istället blev ”nya” har det istället inneburit att man kört sönder de sista spillrorna av försvaret vilket Aftonbladets Anders Lindberg på ett lättbegripligt sätt förklarar i sin krönika ”Reinfeldt har kört sönder försvaret”. Det hela Försvarsmakten, åtminstone fotfolket ute på förbanden nu får göra är att läcktäta och släcka bränder efter bästa förmåga och samtidigt försöka motivera och behålla de anställda. Att regeringen och nymoderata politiker i stället lägger kraft på att skönmåla bilden av försvaret är det i särklass största problemet. Det är runt detta faktum själva ”larvet ligger – för att tala klarspråk”. 

Apropå försvarsförmågan så är det fortfarande ingen som ställt den viktiga frågan hur den ser ut just i dag? Det enda vi fått veta är att vi kan försvara Stockholm i en vecka – tidigast 2023 – och om stora summor tillförs Försvarsmakten. Den totala beredskapskontroll som många med mig efterfrågat, och som skulle ge ett kvitto på nuvarande försvarsförmåga lyser fortfarande med sin frånvaro.

Schulte menar i sitt inlägg att man gått från ett omodernt till ett modernt försvar under Alliansregeringen. Det vore intressant om Schulte kunde påvisa vad som var det omoderna, som under Alliansregeringen blivit modernt utöver att materiel som faller för åldersstrecket, eller varit rent av farliga att använda, och som således har krävt omsättning? Om det moderna är att byta batterier och renovera stridsvagnar och stridsfordon (som dessutom då halveras i antal) så har vi nog olika referensramar angående definitionen på vad ett modernt försvars innebär. Eller är det att öka stridsflygsystemets förmåga, men bara lite,  och samtidigt gå från 100 till 60 flygplan utan att kompensera med kvalificerat luftvärn enligt ÖB:s tydliga analys? Ett modernt försvar för mig innebär att man i ett eller flera avseenden ökar förmågan. Moderaternas paradnummer har i stället varit att renovera och halvera.

Jag avser inte dissikera Schultes inlägg i sin helhet, för då hade jag fått skriva flera timmar. Inlägget får stå för sig själv, men en sak kan jag dock inte undvika att påvisa, nämligen den största paradoxen av alla.

Schulte har räknat på försvarsanslagets olika poster och kommit fram till att materielanslaget under Alliansregeringen minskat med hela 15% vilket inneburit att vi under har skjutit ett finansierat materielberg framför oss, vilket i sin tur innebär att den av regeringen beslutade IO14 inte kommer att kunna förverkligas, något Försvarsmakten slog fast i perspektivplanen (PerP). Underskottet avseende materiel ligger nu närmare 50 miljarder, d.v.s mer än en hel försvarsbudget!

Detta kommenterar Fredrik Schulte så här.

Alliansens försvarsreformer har handlat om att ställa om ett omodernt invasionsförsvar byggt på värnplikt till ett modernare insatsförsvar baserat på ett yrkesförsvar. Detta har finansierats genom att flytta kostnader för materiel till personal. Jag vill därtill bestämt minnas att Sverige dessutom hade en väldigt hög andel av sin försvarsbudget designerad till materiel, vilket motiverar en kostandsharmonisering mot omvärlden.

Slutsatsen är således att man anser att materielanslaget har varit onödigt högt. Paradoxen blir då näst intill generande då Schulte i resterande delen av inlägget på flera ställen gör följande (helt korrekta) konstateranden.

Ska Sverige försvaras måste vi ha ett professionellt och högteknologiskt försvar

Framtida Svenska är inte miljontals värnplikta med gevär. Vi behöver kompetenta utbildade soldater med bra utrustning.

Ryggraden i det framtida Svenska försvaret måste vara högteknologiskt och professionellt.


Här anser jag att Fredrik Schulte fångar hela den nymoderata försvarspolitikens innersta kärna. Att i fina ordalag förklara vad man vill att Försvarsmakten ska åstadkomma, men sen vill man inte betala för det man har beställt. Hade den vanliga människan tillämpat samma metod genom att handla på kreditkort och sedan inte betalat fakturan hade det hela stämplats som bedrägeri. 

Frågan man då ställer sig är om det inte faktiskt är så att Moderaterna berdrar Svenska folket med sin försvarspolitik?

Bloggar: Cornucopia?

Inför Folk & Försvars rikskonferens i Sälen [2] – HELT OM!



Det märks tydligt att Sälenkonferensen startar i morgon söndag. Alla deltagande parter av dignitet gör utspel i media och det skrivs artiklar och genomförs intervjuer. Startfältet håller på att positionera sig inför årets största försvarspolitiska arrangemang. I detta inlägg avser jag ge mina synpunkter på det senaste utspelet från Moderaterna och vad som verkligen behöver debatteras under årets rikskonferens i Sälen.

Regeringspartiet Nya Moderaterna, det parti som styr rikets försvarspolitik och som således också bemannar försvarsdepartementet gör genom sin försvarspolitiska talesperson Cecilia Widegren följande uttalande i dagens DN.

– Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi ska göra vår egen hemläxa först och främst. Det känns som en naturlig utveckling att vi ska bygga tyngden i försvaret utifrån den nationella försvarsplaneringen och dess scenarier, säger hon.

Äntligen! Jag kan bara konstatera att detta kanske är det bästa som kommit från försvarsberedare Cecilia Widegren någonsin. Att detta är det faktiska behovet är för de flesta en självklarhet. Men samtidigt är den nya inriktningen en fullständig helomvändning då politiker – men även Försvarsmakten – tidigare har hävdat att Sveriges säkerhet börjar i Afghanistan etc. Hjulet är uppenbart runt! Vi ska också ha klart för oss att Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har drivit samma linje som moderaterna nu har anslutit sig till under de senaste åren, så något revolutionerande budskap i sak är det förvisso inte. Det nya i sammanhanget är att Moderaterna här gör en helomvändning i frågan, och det ska bli intressant att höra hur övriga allianspartier ställer sig till detta.

Moderaterna vill också att dagens mål med 2000 insatta soldater i utlandsstyrkan tas bort, vilket även detta är ett sundhetstecken och ett tecken på viss klarsyn. Varför sätta en siffra på något som rimligtvis ska vara behovs- och händelsestyrt, och som dessutom aldrig har kunnat uppnås?


Men hur är det då med detta uttalande som innebär en fullständig kovändning? Hur taktar det då med organisation, materiel och personalförsörjningssystem, omvärldsutveckling och inte minst ekonomi? Förstår Cecilia Widegren m.fl. innebörden och de praktiska konsekvenserna av det man nu förespråkar?  Låt oss därför titta på ovanstående faktorer med utgångspunkt från att ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige”!


Organisation

När ÖB för ett år sedan förklarade för svenska folket att vi genom den pågående försvarsreformen nu har skapat ett ”en-veckasförsvar” så måste man ha med sig detta i bakhuvudet in i den debatt som nu kommer att starta i och med rikskonferensen i Sälen, och som berör ovanstående ny(gamla) inriktning.

Den organisation vi nu är på väg in i sedan ett antal år tillbaka (IO14) är en organisation eller rättare sagt en expeditionskår särkilt anpassad för internationella insatser. Den är inte längre primärt anpassad för försvaret av Sverige, något som absolut inte får glömmas bort när nu detta kommer att diskuteras.

Vi ska inte heller glömma bort att det även krävs ett kraftfullt utökat försvarsanslag om ca 4-5 miljarder årligen för att överhuvudtaget kunna uppnå det omtalade ”en-veckasförsvaret” – och det först någon gång i perioden 2019-2023. Läget är med andra ord betydligt värre än att vi enbart kan försvara landet i en vecka inom ett begränsat geografiskt område.

Det Moderaterna och Socialdemokraterna nu efterfrågar har sedan början av 00-talet mycket noggrant monterats ned. Primärt genom de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 signerat Socialdemokraterna. Därefter har Moderaterna gjort allt de kan för att öka takten i att minska Försvarsmaktens numerär avseende verkanssystem. Men även genom att man har infört ett personalförsörjningssystem som havererade redan innan det var sjösatt. Att både Moderater och Sociademokrater nu (förvisso helt korrekt) propagerar för att återta det man själv slagit sönder är inget annat än ett fullkomligt underkännande av sina egna tidigare beslut!

Nu måste även försvaret av Gotland på allvar lyftas upp på agendan, förhoppningsvis redan under Sälenkonferensen. Den som placerar ut långräckviddiga vapensystem på ön behärskar hela Östersjön, något som påverkar säkerheten i hela vårt närområde. Av den anledningen måste Gotland kunna försvaras av Sverige. Det ligger även i NATO:s intresse att ingen annan än Sverige behärskar ön.

Om Moderaterna menar allvar med dagens uttalande måste hela insatsorganisationen IO14 således ritas om. Det går inte att försvara Sverige med dagens expeditionskår oavsett om en stor mängd pengar tillförs, och oavsett om ÖB under gårdagen i intervjun med SvD påstår att det är hans bästa operativa råd till politikerna – att fortsätta med IO14. Huruvida ÖB då kände till denna helomvändning är dock inte känd.

En annan stor fråga när det kommer till organisation är hur en försvarsmakt som ska ”försvara Sverige i Sverige” ska kunna verka och fungera när de olika delarna är utspridda över hela riket – dessutom med endast en förbandstyp av varje slag (demonstratorförsvaret)?

Samordningsmöjligheter finns i Norrbotten mellan flygförband, infanteri och artilleri. I Blekinge mellan fartyg, ubåtar, sjöoperativ helikopter och stridsflyg. Men i övrigt är organisationen till stora delar geografiskt spridd över hela riket utan möjlighet till effektiv samordning. Det enda luftvärnsförbandet finns i Halmstad långt från huvudstaden, flyg- och marinbaser. Det enda ingenjörförbandet i Eksjö långt från övriga arméförband, och det enda artilleriförbandet finns i Boden. Lägg till att Försvarsmakten har centraliserat all viktig materiel till några få förråd där det inte alls finns några förband, och där centrallageret finns i Arboga… Centrallager! Arboga! Ibland hoppas man att allt är en ond dröm.

Oaktat organisation och geografisk placering så måste man nu se över Försvarsmaktens……

Materiel

Här återfinns de i särklass största problemen, eller för att prata i försvarsmaktstermer – utmaningarna. Detta på grund av de stora kostnader som försvarsmaterielanskaffning genererar.

Även här underkänner regeringen nu sina egna tidigare beslut som inneburit att vi skär ner på stridsflygplan, armémateriel och fartyg. Det går som bekant inte att försvara Sverige med en så låg numerär vi nu är på väg mot.

Det finns ett antal beslut som man nu starkt kan ifrågasätta. Ett talande exempel är när man avvecklade det bandvagnsmonterade och nyare RBS-90 till förmån för det äldre och handriktade RBS-70 med motiveringen att det skulle vara lätt att flytta det till internationella insatser…. Ett annat talande exempel är avvecklingen av alla skyddande bergrum och basområden. Avvecklingen av flygvapnets Bas-90 är en pinsamhet som dessutom kostat mångmiljardbelopp i avvecklingskostander, något som vi återigen är i stort behov av.

Att merparten av Försvarsmaktens materiel, ända sedan FB-04, har anpassats för något helt annat än försvaret av Sverige är ingen hemlighet. Om man menar allvar med dagens uttalande så måste man visa detta även inom materielområdet. Rätt materiel i rätt mängd är det som krävs. För Marinens del får vi hoppas att man nu slutar förespråka större fartyg av oceangående fregatters storlek, och att man istället prioriterar numerär och att regeringen tar nödvändiga beslut för att säkerställa att det finns några fartyg överhuvudtaget.

Det finns nu också ett gyllene tillfälle att skapa ett relevant skalförsvar med tyngdpunkt på stridsflyg, fartyg, ubåtar och långräckviddigt luftvärn samt kvalificerad långräckviddig bekämpningsförmåga mot såväl markmål som mot sjömål. Det är så man skapar den tröskeleffekt som det så länge talats om, men där utvecklingen under de senaste åren istället har gått åt andra hållet.

Men materielen är bara en viktig del, den andra helt avgörande faktorn är Försvarsmaktens…..

Personalförsörjning

På punkt efter punkt underkänner regeringen indirekt sin egen försvarspolitik i samband med dagens uttalande. Det mest omdebatterade problemområdet de senaste åren är personalförsörjningsreformen som har blivit ett fiasko i det avseendet att rekryteringen haltar och där lönerna är för låga för att göra Försvarsmakten till en attraktiv arbetsgivare. Trots de låga lönerna har de totala kostnaderna rusat iväg så pass mycket att Försvarsmakten inte har tillräcklig ekonomi för att öva förbanden i tillräcklig omfattning. 2014 ser ut att bli ett år med mycket begränsad övningsverksamhet, och framtiden ser inte ljusare ut avseende ekonomin.

En av de viktigaste motiveringarna för övergången till ett yrkesförsvar var att det skulle vara enklare att använda personalen vid internationella insatser. Detta då pliktlagen ej medgav att skicka värnpliktiga till insatsområden utomlands. När nu våra politiker ånyo vill ominrikta försvaret mot att försvara Sverige (tack och lov) så faller argument efter argument för ett yrkesförsvar.

Bara av kostnadsskäl, men även av kvalitetsskäl så bör man nu överväga att återta någon form av  värnplikt igen. Detta skulle innebära att avsevärda summor skulle frigöras för att anskaffa materiel och att öva förbanden. Vi ska också komma ihåg att kvalitén och beredskapen inom framför allt
Flygvapnet och Marinen var minst lika bra under värnpliktsförsvaret. Med inneliggande årskull kunde man snabbt erhålla en avsevärd militär tröskeleffekt. Låt oss hoppas att en initial åtgärd blir att riva upp regeringsbeslut 5 som innebär att 500 miljoner per år ska sparas på personal…

Det regeringen (av kostnadsskäl) förordar är en stomme av tidvis tjänstgörande personal (GSS/T) som i många avseenden innebär ett sämre försvar, än ett försvar baserat på värnpliktiga. Detta då det knappast blir någon kvalité om en individ ska tjänstgöra 38 dagar/4 år. Hur många år tar det då att komma upp i samma nivå som en värnpliktig som gör militärtjänst under låt säga 12 månader?

Något regeringen i sin nya inriktning och även försvarsberedningen måste ta hänsyn till är….


Omvärldsutvecklingen

Att Ryssland rustar upp sina militära styrkor i en rasande fart känner vi redan till. Att demokratiutvecklingen också går att fel håll är en annan detalj som man måste ta hänsyn till.

Men frågan är vilka indikatorer som krävs för att en ändring avseende våra egna nivåer avseende personal och materiel görs? Vid alla tidigare försvarsbeslut har man angett att Försvarsmakten efter politiskt beslut ska kunna växa och anpassas mot omvärldsutvecklingen. Finns ens ett politiskt intresse att vilja se dessa indikatorer?

Johan Wiktorin har använt sig av minnesramsan GUBBE för att påvisa ett antal indikatorer som borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och aktiva åtgärder.

GUBBE: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott CFE-avtalet, Beredskapsövningar, Ekonomiska hot.
Krävs det fler indikatorer än dessa för att en förändring ska ske? Eller är det så enkelt att något annat har högre prioritet än en mot omvärldsutvecklingen relevant försvars- och säkerhetspolitik. Nämligen….

Ekonomi

Om nu såväl Moderater och Socialdemokrater nu vill ha ett försvar som på riktigt ska kunna försvara Sverige så kommer det att krävas ett avsevärt utökat försvarsanslag. Att försvara Sverige kostar betydligt mycket mer än vad det nuvarande expeditionsförsvaret gör.

Att inte skjuta till de ekonomiska medel som kommer att krävas innebär att trovärdigheten för Sveriges försvarspolitik ytterligare kommer att reduceras.

Om regeringen nu avser stryka målet med 2000 insatta i internationella insatser, och att försvaret av Sverige på hemmaplan ska prioriteras går det inte längre att motivera anslagsposten 1.2 som enbart är avsedd för internationella insatser där man årligen budgeterar runt 1,5 miljarder. Just denna anslagspost har regeringen dessutom använt som sin egna lilla spargris då outnyttjade medel återgått till statskassan utan att Försvarsmakten fått anslagsspara en enda krona.

Att sätta upp ett försvar som ska försvara Sverige kommer att kosta betydligt mer än vad det gör idag. Låt oss hoppas att Cecilia Widegrens ord från i dag inte var just bara – ord.

Sammanfattning och slutsatser

Att Moderaterna, och tidigare Socialdemokraterna nu äntligen har förstått att försvaret av Sverige börjar i Sverige är ett stort fall framåt. Detta besked ligger dessutom direkt i linje med den nuvarande omvärldsutvecklingen i vårt närområde.

Men man måste nu vara vara trogen det man säger. Det går inte att ändra inriktning utan att allt, d.v.s. det jag räknat upp här ovan inte hänger med. Om så är fallet så kommer systemkollapsen att fullbordas inom kort.

Alliansregeringen har nu ett gyllene tillfälle att bevisa att man menar allvar och att man är trogna det man nu säger i sin helomvändning när det gäller försvarspolitiken. Avstampet måste tas i försvarsberedningens rapport som kommer i mars och det påföljande försvarsbeslutet. Allt annat kommer innebära att den nymoderata försvarspolitiken kommer att sjunka allt djupare i dyn och skrivas in i historieböckerna, inte som den sämsta, men som den mest oärliga och skönmålande Sverige har fått uppleva.

Övriga ämnen som bör diskuteras vid Sälenkonferensen är:

– NATO-medlemskap:
Oavsett om det möjligen (mot alla odds) även i praktiken skulle ske en ominriktning av Försvarsmakten med tillförda ekonomiska medel så kommer vi aldrig att kunna skapa trovärdighet på egen hand. Ett NATO-medlemskap är ofrånkomligt. Detta måste fortsätta debatteras.

– Det havererade nordiska samarbetet:
Norge och Danmark är NATO-länder och har således sina lojaliteter där. Svenska politiker vill se en nordisk incidentberedskap. Responsen från Norge lät inte vänta på sig länge. Det blir riktigt pinsamt att Norge ser saker som inte våra egna politiker gör.

Flera samnordiska materielsamarbeten har slutat med fiaskon: Nu senast har det handlat om Lastbilar och artillerisystemet Archer där Norge har dragit sig ur helt och hållet. Tidigare havererade samarbetsprojekt är Ubåt A26 och Helikopter 14.

När nu alla nordiska livlinor och samarbetsprojekt har eller håller på att haverera går det inte längre att på ett trovärdigt sätt använda det nordiska samarbetet som argument för Sveriges säkerhet. Detta måste upp till debatt.

– NBG:
Ska vi fortsätta lägga stora pengar på något som aldrig har, och som sannolikt aldrig kommer att användas? NBG taktar dessutom oerhört dåligt mot den nu uttalade inriktningen. Ytterligare en sak som behöver debatteras i Sälen.


Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Wiseman, ÖB
Media: SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN, SR, Exp, AB, AB Ledare, DI, Allehanda, Dagbladet
TV: Aktuellt (Karin Enström) 23 minuter i sändningen

En försvarspolitik enligt minsta motståndets lag

På söndag drar Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen igång. Det är som bekant valår, vilket innebär att ingen partiledare åker dit utan ett genomarbetat besked om vad som är partiets försvars- och säkerhetspolitiskt viktigaste budskap inför valet. Allt kan förändras av stora händelser och nya besked, men alla inblandade är väl medvetna om att […]

En gulgrön röra?



När vi nu är inne i 2014 och ett nytt riksdagsval stundar inför hösten så kan det vara på sin plats att se vilken syn de olika partierna har på försvarspolitiken. Som opinionssiffrorna ser ut nu så kommer socialdemokraterna att bilda regering till hösten, men inte utan stödhjul.

Miljöpartiet, partiet som har propagerat för ett ickevåldsförsvar är ett av dessa stödhjul. Nu får vi verkligen hoppas att Socialdemokraterna gör upp försvarspolitiken med något annat parti än just Miljöpartiet. Så här skrev nämligen partiets försvarspolitiska talesperson Peter Rådberg i en motion till riksdagen i samband med att liggande inriktningsproposition från 2009 skulle klubbas.

Peter Rådberg m.fl. (mp) framhåller i kommittémotion 2008/09:Fö295 att i dag består armén av tio förband, vartill kommer amfibieregementet som organisatoriskt ingår i marinen. Dessa elva förband bör kunna krympas till sex förband med i genomsnitt 800 soldater i olika stadier av utbildning eller tjänst i Sverige samtidigt (yrkande 5). 

Vidare bör antalet JAS-plan i aktiv tjänst minskas från 100 till knappt 70 och antalet flygflottiljer från i dag tre till två (yrkande 7). 

Då det operativa behovet av ubåtsvapnet inte längre finns bör dessutom antalet ubåtar i aktiv tjänst som ett första delmål för 2009 reduceras från fyra till tre för att sedan på sikt helt avvecklas (yrkande 10), och de marina stridskrafterna bör koncentreras till en huvudbas (yrkande 11).

Om miljöpartiet fortfarande står fast vid detta får vi hoppas att man inte får något inflytande över försvarspolitiken efter kommande val. Det skulle ytterligare öka det pågående förfallet som startades av socialdemokraterna och sedan ytterligare har accelererat under Moderaternas styre.

Förhoppningsvis kan det under året komma en rad kortare intervjuer med respektive partis försvarspolitiska talespersoner här på bloggen.

Att utreda eller att utredas, det är frågan?



Det här kommer att bli årets näst sista inlägg. Det sista inlägget kommer enligt traditionen på nyårsafton och blir som vanligt en exposé över det gångna försvarsåret. Det här inlägget blir en så kallad ”spaning”.  Jag ser nämligen ett mycket tydligt mönster framträda när man intar ett helikopterperspektiv och tittar på regeringens s.k. åtgärder för att hantera ett mycket problematiskt och hårt kritiserat politikområde. Jag vill därför efter min spaning tillskriva 2013 som ”utredningarnas år”. Genom att tillsätta en utredning kan man alltid tillfälligt friskriva sig från ansvar och hålla kritikerna på armlängds avstånd.

Kritiken mot regeringens sätt att hantera försvarsfrågan har som bekant varit massiv under det senaste året, och tyvärr har kritiken varit högst befogad. Tidigare var det enbart de närmast sörjande, d.v.s. försvarsmaktens personal samt pensionerade officerare som förstod hur illa ställt det var. Under året har delar av media börjat bevaka försvarsfrågan till följd av att delar av allmänheten och således flera politiker insett de omfattande bristerna och problemen med personalförsörjning, materielförsörjning tillsammans med ekonomin för den viktiga förbandsverksamheten.

Regeringen och försvarsdepartementet har istället ”vidtagit åtgärder” genom  att initiera ett stort antal utredningar under året. Man kan konstatera att det är ett ovanligt stort antal utredningar som startats upp under året. Merparten av alla utredningar är förvisso nödvändiga och välkomna. Men det indikerar samtidigt att regeringen anser att det finns problem, något man sällan erkänner öppet. Mer vanligt är det att man från regeringens och moderaternas sida pekar på att försvarsreformen är mycket lyckad och den stärker försvarsförmågan. Man levererar ett budskap i ord och ett helt annat som således kan utläsas mellan raderna i antalet beordrade utredningar, direktiv och studier.

Här följer en kort exposé över de utredningar som försvarsdepartementet och försvarsminister Karin Enström har initierat under det gångna året.

Perspektivstudien (Januari)
Vid årsskiftet gav regeringen Försvarsmakten i uppdrag att genomföra en perspektivstudie (PerP). Uppdraget återfinns i regleringsbrevet för 2013 och redovisades så sent som i oktober för regeringen med perspektivet fram till 2030. En studie där Försvarsmakten för ovanlighetens skull (möjligen inte helt lyckat grepp) utgick från en prolongerad ekonomisk ram. Perspektivstudien gav vid hand att IO14 aldrig kommer att kunna uppnås och att det krävs förbandsnedläggningar och att förmågor måste plockas bort. Ett resultat som givetvis inte var smickrande för regeringen och något man fortfarande inte kommenterat i detalj.


Försvarsmaktens svar på RB7 (Februari)
I februari fick vi beskåda en mycket mycket upprörd försvarsminister Karin Enström när Försvarsmakten lämnade in sitt svar på regeringsbeslut 7. Enligt regeringen hade Försvarsmakten lämnat ifrån sig fel svar när man i detta underlag konstaterade att det kommer att krävas utökat anslag för att sätta upp och materielförsörja IO14. Karin Enström skriver följande rader när svaret kom in i stället för att ta Försvarsmaktens svar på allvar.

”Jag ser dock redan nu framför mig att det kommer att behövas förbättrad styrning av Försvarsmakten. Men jag vill idag slå fast två saker. Regeringen skapar ett modernt försvar för Sverige och vi är på rätt väg.”

Som svar, och som ytterligare lök på laxen fick Försvarsmakten nu istället ett uppdrag i form av…


Regeringsbeslut 5 (Mars)
Det här blev regeringen svar på tal till Försvarsmakten. Direktivet var kort och gott att reducera 500 miljoner på personalkostnader årligen! Minska antalet heltidstjänstgörande officerare och civila samt att antalet kontinuerligt anställda soldater och sjömän (GSS/K) ska minskas rejält till förmån för fler tidvis tjänstgörande (GSS/K) som ska tjänstgöra 38 dagar/4 år. En kraftfull ambitionsminskning som inte på något sätt bidrar till ett mer ”tillgängligt, användbart och flexibelt försvar”. Detta beslut har sedermera utmynnat i det som nu benämns som FM Org 18. Med andra ord ytterligare en ambitionsreducering samtidigt som ordet ”en-veckasförsvar” finns med på 2013 års nyordslista.


Försvarsmaterielutredningen (Maj)
Som ytterligare utfall efter Försvarsmaktens icke önskvärda svar på RB7 i februari så fattade regeringen i maj beslut om att tillsätta en särskild utredare för att se över hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel och anläggningar i Försvarsmakten. Utredningen ska föreslå hur regeringen kan skapa en tydligare koppling mellan försvarspolitiken och tillförseln av materiel till förbanden. Man vill med andra ord styra ännu mer över materielanskaffningen än vad man i dag redan gör. Utredningen ska redovisas den 31 mars 2014.



Försvarsberedningens fortsatta arbete (Juli)
Årets största, viktigaste och mest omfattande utredning är försvarsberedningens fortsatta arbete som nog inte behöver beskrivas närmare. Utredningen initierades av försvarsministern i juli. Detta efter att försvarsberedningen lämnat in den första delen (omvärldsanalysen) där Ryssland enligt beredningen rustar ”från en låg nivå”. Även denna rapport ska redovisas för regeringen 31 mars 2014.


Försvarsmaktens personalförsörjning (Oktober)
Någon månad senare var det så dags att initiera ytterligare en utredning. Nämligen den som ska föreslå hur Försvarsmaktens personalförsörjning bör utvecklas inom ramen för den försvarspolitiska inriktning som riksdagen beslutat. Syftet med utredningen är att bidra till en långsiktigt hållbar personalförsörjning av det militära försvaret. Här man man minst sagt tala om en baklängesmiddag. Att flera år i efterhand utreda hur det nya personalförsörjningssystemet ska kunna fungera är inget annat än att underkänna sig själv. Wiseman skrev tidigare i dag ett mycket läsvärt inlägg i ämnet. Det verkar onekligen som så att det var stora problem med att hitta en utredare som ville ta sig an uppgiften. Slutligen blev det Försvarsmaktens tidigare chefsjurist Stefan Ryding-Berg som erhöll uppdraget som ska slutredovisas i november 2014.


Internationella försvarssamarbeten (December)
Året avslutades (kanske) med att regeringen i dag initierade ytterligare en stor utredning som ska titta på Sveriges internationella försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU och med Nato. Utredningen ska ge förslag på hur dessa samarbeten kan utvecklas. Försvarsministern har utsett Tomas Bertelman för att genomföra översynen som ska redovisas 31 oktober 2014, d.v.s direkt efter nästa riksdagsval. Den här utredningen tolkas av många som ett första steg i att ytterligare närma sig NATO, något som är välkommet.



Övriga utedningar som försvarsministern initierat under året
Det finns ytterligare utredningar som initierats eller delredovisats under året. Luftförsvarsutredningen som ska utreda luftförsvaret bortom 2014, en i mina ögon obsolet utredning, delredovisades i december. En utredning om informationssäkerhet initierades även den av försvarsministern samma månad. Vi har även disciplinansvarsutredningen som ligger under försvarsministerns hägn som initierades i maj. Vi har den så kallade helikopterutredningen som handlar om Försvarsmaktens stöd med helikoptrar till polisen, och vi har fortsättningen på maritimutredningen där försvarsdepartementet uppdrar till myndigheterna att se över samverkan om statens maritima resurser. Utredningarna är många!



Sammanfattning
Utredningar är ofta av godo. Men enbart om regeringen vidtar de åtgärder som utredningen och rapporterna föreslår. Här råder erfarenhetsmässigt allt för ofta en för stor diskrepans. Man kan också fundera över vilka regeringens syften är med att tillsätta en så stor mängd utredningar under kort tid? Är det för att hålla kritiker på armlängds lucka och skapa handlingsfrihet, eller är det på grund av att man själv insett alla brister inom respektive utredningsområde trots den ihärdiga skönmålningen som gör gällande att allt är gott och går precis enligt plan?

Som av en händelse utreder nu regeringen allt inom försvaret på en och samma gång. Särskilt oroväckande är det att man samtidigt utreder alla avgörande delar för ett fungerande försvar. Personalförsörjning, materielförsörjning, internationella samarbeten och rikets långsiktiga försvars- och säkerhetspolitiska inriktning med tillhörande krav på  anslagsnivåer genom försvarsberedningens arbete. 



Anmärkning 1: Ibland utreds även den utredande myndigheten. Som bekant lämnade riksrevisionen för någon vecka sedan i från sig sin senaste rapport där man riktar skarp kritik mot hur regeringen styr Försvarsmakten och att det brister inom samtliga ovanstående viktiga faktorer som personal, materiel och långsiktig ekonomi. Vågar man hoppas på att det är den insikten i ett tidigare stadium som fått regeringen att initiera alla dessa utredningar, och att det är därför som försvarsministern inte har kommenterat riksrevisionens rapport närmare?  

Anmärkning 2: Jag noterar särskilt att regleringsbrevet för budgetåret 2014 avseende Försvarsmakten ännu ej utgivits trots att i stort sett alla andra regleringsbrev är utgivna. Förra året erhöll Försvarsmakten sitt regleringsbrev den 20 december. Man kan fundera över anledningen till förseningen för just detta område. I regleringsbrevet framgår bland annat vilka underlag för materielbeslut, så kallade regeringsärenden, som regeringen förväntar sig från Försvarsmakten under året. Dessa blir särskilt intressanta att bevaka under 2014.
WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Aldrig tidigare har skillnaden varit så stor mellan verklighet och dikt inom försvarspolitiken!

Rubriken syftar givetvis på skillnaden, eller rättare sagt den avgrundsdjupa klyfta som finns mellan hur försvarspolitikens regeringsföreträdare beskriver läget inom försvaret – jämfört med hur Försvarsmaktens personal upplever sin vardag. Det upplevs som ett hån, eller möjligen en idiotförklaring av tusentals försvarsanställda när ansvarig minister ständigt påstår att regeringen satsar på försvaret samtidigt som personalen vid förbanden i sin egen vardag upplever den raka motsatsen. Den bistra sanningen är att det helt enkelt inte finns pengar att bedriva den övningsverksamhet som krävs och än mindre att anskaffa nödvändig materiel. 

Jag har sagt det förut och säger det igen. Försvarsmakten är mitt uppe i en systemkollaps. Om detta råder inga tvivel längre. För att ta ett konkret exempel så framgår detta med all önskvärd tydlighet för alla som just nu ute på förbanden sitter och följer upp årets budget och samtidigt genomför beordrade reduceringar i budgeten för nästa års verksamhet, Allt från stora övningar till den lilla juktallriken (utan dryck) får ställas in. Det ser mörkt ut – riktigt mörkt – inför verksamhetsåret 2014.

Allt som går att skära ned på har också plockats bort. Resekostnader, deltagande i utbildningar och projektgrupper, övertidsarbete, inköp av kontormateriel m.m. Anställningsstopp för civila råder trots att förbanden har vakanser. Nu tittar man även på att skära bort delar av underhållskostnader för vissa förband och system, något som vi vet kommer att straffa sig i längden, men som måste göras då det helt enkelt saknas pengar. Allt i syfte att kunna frigöra pengar till kärnverksamheten, d.v.s att öva och utbilda våra krigsförband. Men inte ens detta går längre att genomföra i den omfattning som är nödvändig p.g.a. att försvarsanslaget inte räcker till!

Detta är på inget sätt något okänt fenomen inom Försvarsmakten. Reduceringar och utebliven materielanskaffning har tyvärr blivit vardag för alla försvarsanställda. Uppgivenheten och frustrationen gör sig påmind överallt.

Under lång tid har detta enbart behandlats som en intern fråga mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet då övriga delar av samhället inte brytt sig nämnvärt om försvarsfrågor och således har inte heller media brytt sig om att bevaka frågorna.

Av den anledningen har regeringen (läs Moderaterna) och ansvarig minister Karin Enström med sina anhängare Cecilia Widegren, Johan Forssell och Hans Wallmark kunnat fortsätta sin skönmålning av läget  där alla halveringar blir till satsningar och nödvändigt underhåll och livstidsförlängande åtgärder stärker försvarsförmågan. Här har försvarsutskottsledamoten Annicka Engblom(m) åtminstone haft insikten att i stället helt tystna och att ej fortsätta skönmåla försvarsfrågorna i den allmänna debatten. Jag hoppas att Annicka tar mod till sig och blir visselblåsaren inom partiet och den som slår näven i bordet och säger STOPP. Jag hoppas på en försvarspolitikens ”Lex Annicka”.

Skillnaden mellan den upplevda verkligheten inom Försvarsmakten och hur försvarsminister och moderaternas försvarspolitiska förerädare beskriver läget är nu enorm. Förtroendet är enligt min bedömning helt förbrukat och omöjligt att reparera.

Så sent som i slutet av förra veckan debatterades betänkandet 2013/14:FöU1 Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap, d.v.s. försvarets budget för 2014. Jag följde hela debatten fram till sen kväll och min bild av skillnaderna bekräftades ånyo.

Moderaterna hävdar å det bestämdaste att den mikroskopiska ökningen av förbandsanslaget ska åstadkomma underverk i förbandsverksamheten. Cecilia Widegren (m) sa följande (min fetstil).

Försvarsmaktens förmåga att attrahera kompetent personal är central för det framtida försvaret. Genom höjningen av förbandsanslaget får Försvarsmakten bättre möjligheter att rekrytera, utbilda och behålla personal, även den tidvis tjänstgörande. Försvarsmakten får även bättre och fler möjligheter att öva. Försvarets medarbetare är i dag det viktigaste som myndigheten har.

Här får vi svart på vitt att Cecilia Widegrens uppdiktade verklighet kontra den verkliga verkligheten är två vitt skilda saker. När Widegren talar om att Moderaternas höjning av förbandsanslaget om 200 miljoner under kommande år ska ge bättre möjligheter att öva så sitter Försvarsmakten och stryker bort verksamhet. För Marinens del har den ena av två nationella övningar (SWENEX 14-2) redan nu fått stryka på foten p.g.a. att det inte finns några pengar. Sedan tidigare har övningar som Cold Response (Nordnorge) och FOST (England) strukits bort efter de första reduceringarna. Flygvapnet och Armén brottas med samma problem. Vem felinformerar Cecilia Widegren? Eller väljer Cecilia Widegren att skapa sin egen sanning?

Försvarsminister Karin Enström står möjligen ännu längre från sanningen när hon helt iskallt hävdar att den minimala budgetökningen ska kunna ”stärka Sveriges försvarsförmåga”.

I budgetpropositionen för 2014 fortsätter alliansregeringen att satsa på det mer användbara och tillgängliga försvaret… Vi föreslår att anslaget redan nästa år ska öka med 200 miljoner och därefter gradvis öka till 500 miljoner 2017. Syftet med höjningen är att stärka Sveriges försvarsförmåga. Förstärkningen syftar till att rekrytera, utbilda och också att öka den sammanlagda övningsverksamheten avseende både kvantitet och kvalitet. Med årets ökning fortsätter regeringen att bygga ett modernt och starkt och användbart försvar. 

Men värst av allt blir det när försvarsminister Enström ska försvara och/eller förklara regeringsbeslut 5 (RB5) något som sedermera mynnade ut i FM Org 18 vilket i praktiken innebär att 500 miljoner ska sparas in på personalkostnader genom att man reducerar personal i hela Försvarsmakten. Man ska ännu en gång reducera antalet officerare, civilanställda och även minska antalet GSS/K. När ministern ska förklara RB5 så är det följande ord som ansvarig minister uttalar i riksdagens plenisal.

RB5 har beskrivits som en bantning, men det stämmer inte.

Två följdfunderingar runt detta. Får man verkligen deviera så kraftfullt från sanningen i riksdagen, och hur var det med alla uttalanden om att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs…..

Åter igen. Regeringens bild av läget kontra verkligheten är minst sagt ”out of sync”.

Lägger man på externa faktorer som omfattande militär upprustning i Ryssland tillsammans med politiska förskjutningar till ett mer auktoritärt och kontrollerande styre så förefaller regeringens förhållningssätt än mer märkligt. 

Utöver den ryska förmågeuppbyggnaden och anskaffning av ny materiel så rapporteras det nu även om att man placerar ut den ballistiska roboten Iskander (SS-26) i Kaliningrad. En robot med räckvidd på upp till 500km och som kan nå Gotland och södra Sverige vilket inkluderar flera militära basområden och anläggningar. Wiseman rapporterade i går även om att man ånyo stärker greppet om rysk media genom att lägga ner Rysslands röst och RIA m.fl. i syfte att ”återupprätta en rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Här hemma har debatten i den snäva kretsen om vårt försvar kontra Ryssland glädjande nog utvidgats något till att omfatta några fler än de närmast sörjande. I går skrev Per-Egon Johansson, strategikonsult, fd partisekreterare och statssekreterare och Dag Sundström, strategikonsult, vd i Poolia AB en mycket läsvärd debattartikel i DN om varför vi måste stärka försvaret av Gotland. Ett välbehövligt inlägg i debatten.

Till råga på allt så hade i dag även riksrevisionen mage att kritisera regeringens luftslott om det insatta insatsförsvaret som skulle vara så tillgängligt, användbart och flexibelt. Något man ständigt fört fram i debatten. I sin granskningsrapport som släpptes i dag tar riksrevisionen fram – kanske inte motorsågen så åtminstone bandsågen – och sågar det mesta vilket innebär att man helt enkelt lägger korten på bordet. Sannolikt till försvarsminister Karin Enströms stora förtret. I rapporten skriver riksrevisionen följande.

Försvarsmakten kommer varken idag eller de närmaste åren att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har beslutat. Det saknas både tillräckligt med personal och materiel.

Riksrevisionens beräkningar visar att det generellt finns brist på viktig materiel i insatsorganisationen, vilket begränsar möjligheterna att kunna genomföra flera och uthålliga insatser samtidigt som den nationella beredskapen upprätthålls.

 Regeringen har inte gett Försvarsmakten alla de förutsättningar som behövs för en effektiv insatsverksamhet. En ordentlig studie över vilka krav som ska gälla framöver måste göras, särskilt när det gäller insatsorganisationens utformning, bemanning och materielförsörjning,

Nu ska det bli mycket intressant att höra försvarsministerns kommentar till riksrevisionens rapport. Förmodligen instämmer man från jakobsgatan inte alls i det resultat som i dag presenterats. Wisemans analys av vad vår tidigare försvarsminister sannolikt skulle ha gjort är slående.

Hade Sten Tolgfors fortfarande varit försvarsminister hade han snabbt skrivit ett blogginlägg som börjat ”Riksrevisionen har fel” #föpol
— Wiseman (@wisemanswisdoms) 17 december 2013


Hoppet står nu inte längre till att det moderatledda försvarsdepartementet ska ta sitt förnuft till fånga. Det tåget har gått, och det kommer med största sannolikhet att bli ett regeringsskifte, som tyvärr inte kommer att bidra till en klokare försvarspolitik med anledning av stödhjulen Vänsterpartiet och partiet som vill ha ett ”icke-våldsförvar” – Miljöpartiet.

Det enda hoppet står nu till den pågående försvarsberedningen. Tar man från försvarsberedningens sida inte in alla parametrar som nu är kända så är det en ren skandal. Min bedömning är att arbetet kommer att rendera i att anslaget utökas med runt en miljard. Ett belopp som på papperet ser bra ut, men som tyvärr inte löser några problem då det skulle krävas avsevärt större summor för att få allt på rätt köl igen.

I morgon kommer jag att publicera ett mycket läsvärt gästinlägg med anledning av ovanstående problem. Ett inlägg med fokus på vad man kan förvänta sig av Försvarsmaktens högre chefer i tider som dessa när framtiden tyvärr enbart kan liknas vid ett stort svart hål.

Se hela budgetdebatten i ovanstående upptagning från riksdagen

Media: DN, DN, SVT, SvD, SvD, AB, AB Ledarkrönika, Exp
Riksrevisionen: Rapport

Moderaterna reducerar marinens fartygsbestånd på egen hand?



Det går inte att tolka dagens interpellationsdebatt i riksdagen mellan försvarsminister Karin Enström (m) och ledamoten i försvarsutskottet Peter Jeppsson (s) på annat sätt än att Moderaterna på egen hand, helt utan riksdagens beslut, i praktiken kommer att reducera marinens bestånd av kvalificerade ytstridsfartyg till att endast omfatta fem stycken Visbykorvetter. Man gör det inte aktivt, utan istället genom att inte fatta de nödvändiga beslut som Försvarsmakten tvingats att anhålla om hos regeringen. Om detta realiseras är det ett enormt bakslag för vår försvarsförmåga, vår möjlighet att upprätthålla territoriell integritet och inte minst för marinens personal!
På Peter Jeppssons interpellationsfråga svarar försvarsministern följande (min fetstil).

Peter Jeppsson har frågat mig när beslut från regeringen avseende HMS Gävle och HMS Sundsvall kommer samt när beslut från regeringen avseende HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer. 

I bakgrunden finns Försvarsmaktens hemställan till regeringen om att få bygga om korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar samt att få genomföra en generalöversyn och modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall. Framställningarna i dessa ärenden inkom till Regeringskansliet i mars i år. 

Den 30 oktober och den 13 november i år besvarade jag likartade frågor från Peter Jeppsson angående marinens personal- och rustningsplan (riksdagsfråga 2013/14:78) respektive modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall (riksdagsfråga 2013/14:100). Den 4 december besvarade jag ännu en likartad fråga från Åsa Lindestam angående behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel (riksdagsfråga 2013/14:153). 

Omsättningen av Försvarsmaktens materiel sker fortlöpande. Över tiden förändras därför den materiel som tillsammans med utbildad och övad personal utgör grundförutsättningen för effektiva förband. Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar och vilka resurser som krävs för att tillgodose de sammantagna operativa behoven.

I år och under nästa år levereras de fem beställda korvetterna av Visbyklass i version 5 med bland annat sjömålsrobot. Det innebär att marinstridskrafternas förmåga till ytstrid nu ökar. Efter Visbykorvetternas leverans 2014 kommer Försvarsmakten ha fler kvalificerade fartyg i drift än idag. Det, i kombination med fartygens ökade kapacitet jämfört med sina föregångare, ger sammantaget förutsättningar för en stärkt operativ förmåga.

När regeringen har att ta ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas. Regeringen svarar inför riksdagen i enlighet med regeringsformens beredningskrav. Först när förutsättningarna för ett beslut är uppfyllda fattar regeringen beslut.För att långsiktigt åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning för styrningen av Försvarsmaktens materielinvesteringar har regeringen tillsatt en särskild utredare med uppdraget att lämna förslag till förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 2013:52).

I försvarsministern interpellationssvar finns en mängd felaktiga påståenden och ett budskap som inte uttalas i klartext, men som kan utläsas mellan raderna.

För det första hävdar försvarsminister Karin Enström ånyo att riksdagen inte har beslutat om numerären sju korvetter! Då är det åter igen tvunget att påminna försvarsministern och övriga intressenter om riksdagsbeslutet från den 16 juni 2009. Då fattade riksdagen beslutet rörande betänkandet ”2008/09:FöU10 försvarets inriktning”. När riksdagen efter att beslutet är fattat så sammanfattar man beslutet så så här på riksdagens webbsida (ett utdrag).

Försvarets nya inriktning (FöU10)
Riksdagen sa ja till regeringens förslag om försvarets nya inriktning. 

Konkret kommer denna nya inriktning att på sikt innebära det här. 

  • Det blir sju korvetter, varav fem av Visbyklass, och antalet ubåtar i insatsorganisationen bibehålls.

Karin Enström anser i nu efterhand att ”antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar”. Moderaterna anser således att ett enskilt riksdagsparti, i egenskap av att man styr över försvarsdepartementet – på eget bevåg – utan riksdagens medgivande – kan reducera antalet ytstridsfartyg jämfört med vad som beslutats i riksdagen. Därmed sätter den moderatledda regeringen våra möjligheter att upprätthålla den territoriella integriteten, och reducera försvarsförmågan på spel. Man kan nämligen inte genomföra kvalificerade övningar i tillräcklig omfattning om man med samma fem visbykorvetter som ska försvara Sverige och vår sjöfart samtidigt ska utgöra sjöbevakningsfartyg.

Det är mycket skrämmande att se och höra denna totala nonchalans mot det politiska systemet, mot övriga regeringspartier, mot ÖB:s och Försvarsmaktens budskap i tal och skrift som ex. PerP och inte minst mot svenska folket och vår säkerhet!

Inte nog med detta. Vi får ännu en gång ett kvitto på att våra politiker, i det här fallet försvarsministern är felinformerad i mycket viktiga frågor! Här måste högre chefer inom Försvarsmakten ta sitt ansvar och tala klarspråk utan omskrivningar av verkligheten när politiker besöker förbanden och när Försvarsmaktens högsta ledning informerar försvarsdepartementet.

Vem har informerat ministern om att försvarsförmågan ökar med införandet av visbykorvetter jämfört med övriga korvetter? Dessa fartyg har samma beväpning med gamla robotar och torpeder och i stort sett samma sensorer som övriga fartyg om än i något modernare tappning. Men att därifrån ta steget att påstå att ”förmågan till ytstrid nu ökar” är oerhört magstarkt! 

Inte blir det bättre av att ministern tillägger att ”fartygens ökade kapacitet jämfört med sina föregångare, ger sammantaget förutsättningar för en stärkt operativ förmåga”.

När försvarsminister Enström sedan avslutar med påståendet om att ”efter Visbykorvetternas leverans 2014 kommer Försvarsmakten ha fler kvalificerade fartyg i drift än idag” så tar lögnen överhand, för inte ens de mest skönmålande cheferna inom Försvarsmakten kan ha påstått något sådant?
Peter Jeppson i sin tur konstaterade mycket riktigt att de uteblivna besluten i ärendet ”drastiskt kommer att försämra vår försvarsförmåga”. Han poängterade i sammanhanget även genomförandegruppens beslut från 2008 som innebar att ej bestycka dessa visbykorvetter med luftvärnsrobotar. Han konstaterar även att fortsatta icke-beslut i ärendet kommer att öka kostnaderna för dessa åtgärder.
Peter Jeppson vädjade även till ministern att om hon inte ville ge ett konket svar på frågan, att hon åtminstone borde ge alla försvarsanställda som lever i stor ovisshet ett konkret svar på frågan!
Enströms fortsatta icke-svar mynnade i stället ut i att beskriva alla satsningar regeringen gjort på Marinen genom att man tagit beslut om underhåll/modifiering av befinliga stridsbåtar, röjdykarfartyg samt att man utökat ramen för nytt signalspaningsfartyg.
Inte någon gång under debatten, när Peter Jeppsson mycket konkret framförde sin farhåga att han inte kan tolka försvarsministerns budskap på annat sätt än att hon är nöjd med att Marinen inom bara något år endast kommer att bestå fem ytstridsfartyg! 

Jag gör ingen annan tolkning än vad Jeppsson gör. Regeringen avser EJ att ta något beslut i frågan inom en nära framtid, och jag är högst tveksam, med anledning av ministerns hänvisning till den (helt felaktiga bild) hon erhållit rörande Visbykorvetternas förmågor samt det faktum att hon fortfarande hävdar att det inte finns ett riksdagsbeslut om sju korvetter i insatsorganisationen. 

Detta sammantaget ger en mycket tydlig bild som säger att något beslut om de fartyg som Marinen förväntar beslut om inte kommer att komma!

Det är nu hög tid att fler vaknar till liv och tar debatten. Det kan inte vara upp till en politiker och en försvarsbloggare att driva denna för marinen och för vårt nationella säkerhet mycket viktiga fråga!
Varför engagerar sig inte Folkpartiets Allan Widman och Kistdemokraternas Mikael Oscarsson? Båda två försvarspolitiker i regeringspartier som uttalat att man inte är nöjd med rådande låga nivå? Varför tar man inte den här debatten när Moderaterna genom dina icke-beslut kommer att reducera försvarsförmågan ytterligare? Varför är det knäpptyst från Moderaternas Annicka Engblom som annars alltid hävdat att hon värnar om Marinen? Där är det fortsatt knäpptyst så länge det inte handlar om musikkåren – något som är beklämmande och tarvar på trovärdigheten! Varför tar inte Sverigedemokraternas Mikael Jansson upp en högaktuell fråga som denna istället för att prata om att återupprätta kustartilleriregementen? 
Var är officersförbundet, som annars brukar vara duktiga på att bevaka viktiga frågor? Nu handlar det om Marinens framtid, och personalens tro på framtiden. Ta upp ämnet till debatt!
Varför tar inte media upp detta? Mikael Holmström (SvD) och Ewa Stenberg (DN) tillsammans med andra försvars- och säkerhetspolitiska reportrar borde rimligtvis bevaka ämnet. De enda som skrivit om det är Blekinge Läns Tidning. Fler borde göra samma sak, för utan debatt om detta så kommer regeringens nonchalans fortsätta, och snart står vi med en marin knappt värd namnet.
Sist men inte minst. Det är nu hög tid att försvarsmaktens högre chefer tar bladet från munnen och förklarar för regeringen vad avsaknad av dessa viktiga beslut kommer att innebära för vår försvarsförmåga. Inte minst för att visa för personalen att man tar frågan på största allvar.

Marinens nuvarande bestånd av ytfartyg för kvalificerad strid och havsövervakning omfattar idag sex bevakningsbåtar, en vedettbåt, två korvetter av göteborgsklass, två korvetter av stockholmsklass samt de två levererade visbykorvetter. Att genom icke-beslut stryka allt och endast behålla fem visbykorvetter är en reducering av ytfartygsflottan på drygt 60 procent! Detta skulle då blir en större reducering än FB-04. Är detta Moderaternas försvarspolitik?

Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Wiseman
Se hela interpellationsdebatten mellan Försvarsminister Karin Enström och Peter Jeppsson här nedan. Hela debatten är ca 28 minuter lång men bör ses i sin helhet. Suzanne Svensson (s) deltar i debatten mellan 07.20 och 11.20 ett debattinlägg som tyvärr inte håller sig till sakfrågan varför den delen kan utelämnas.