Regeringens replik på riksrevisionens rapport!

Det har gått inflation i användande av begreppet ”man upphör aldrig att förvånas” i samband med försvarspolitiken under det senaste året. Det gäller även regeringens hantering av myndigheten Försvarsmakten.

I dag släppte regeringen sitt svar på riksrevisionens rapport med namnet ”Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband” (RiR 2012:18). Även här finns föga förvånande en hel del anmärkningsvärda formuleringar och sakförhållanden att kommentera och belysa. I riksrevisionens rapport som presenterades redan i november 2011 står följande att läsa.

Insatsförbanden vid marinen och flygvapnet är utrustade med större materielsystem, exempelvis korvetter och stridsflygplan, som kan generera hög förmåga. Bemanningen av dessa system är avgörande för att få ut hög effekt. I 2009 års försvarsbeslut bedömde regeringen att tillgängligheten på två av de fyra stridsflygdivisionerna var för låg; iakttagelserna i denna granskning talar för att detta läge kvarstår. Vart och ett av marinens fartyg har en enda besättning, vilket inte medger redundans för kritiska kompetenser. Denna bemanning leder för sjöstridsflottiljernas del till att korvetterna genererar endast cirka 20–30 procent av den potential som finns av sjödygn. Detta kan jämföras med Kustbevakningen, vars större kombinationsfartyg genererar cirka 70 procent av potentialen.1 Dessa förhållanden är enligt Riksrevisionen ett tecken på att dyr och sofistikerad materiel underutnyttjas inom marinen och flygvapnet, vilket inte gagnar beredskapen, förbandens förmåga eller personalens kompetensutveckling.

Riksrevisionen rapport är i sin helhet mycket bra och ger en förhållandevis god bild av konkreta förhållanden. Givetvis är det så att just ytattackförband och stridsflygdivisioner, vårt skalförsvar, borde vara bemannade och gripbara i en betydligt bättre omfattning än vad de är i dag. Men samtidigt blir man bekymrad när man jämför Marinen med Kustbevakningen, något som är helt irrelevant i sammanhanget.

Om vi avgränsar det hela till att titta på de fem operativa och bemannade korvetter Marinen i dag förfogar över så måste man samtidigt titta på vilka uppgifter dessa fartyg har.

Om huvuduppgiften för de fem korvetterna enbart vore att patrullera Östersjön och Västerhavet över tiden, d.v.s. att enbart befinna sig till sjöss, så är jämförelsen med Kustbevakningens kombinationsfartyg relevant. Men Kustbevakningen har till skillnad från Marinen helt andra typer av uppgifter som att ex. övervakas sjöfart, kontrollera fiske, kontrollera miljöutsläpp från fartyg, utgöra sjöräddningsresurs osv. När det kommer till en jämförelse avseende bemanningen av fartygen så utgör Kustbevakningens kombinationsfartyg av nautiker, maskinpersonal, däckspersonal och kockar. I en korvett finns förutom dessa kategorier dessutom en hel mängd individer med helt unika specialkompetenser som sonaroperatörer, signalspanare, eldledare, vapentekniker, systemtekniker m.m. Jämförelsen blir därför helt obsolet.

Marinens fartyg har generellt sett inte heller några stående uppgifter likt de som Kustbevakningen har, utan skall primärt övas för att så optimalt som möjligt kunna verka med vapen och sensorer i händelse av en väpnad konflikt eller allvarlig kränkning av vårt territorium. Det är således en avgörande skillnad! Marinen har givetvis uppgiften att kunna uppträda med sjöbevakningsfartyg, men ett sådant behöver nödvändigtvis inte utgöras av en korvett. Det kan jämföras med våra JAS 39 som står i incidentberedskap utan någon annan beväpning än automatkanon.

Men åter till bemanningen av korvetter. I riksrevisionens rapport är andemeningen att försvarsförmågan skulle öka om flera besättningar fanns tillgängliga för varje fartyg. Det är till viss del korrekt men ger inte hela sanningen. Är det primära målet att öka försvarsförmågan så är det fler fartyg, inte fler besättningar som är nyckeln till framgång. Om de fem ynka korvetterna vi förfogar över sätts ur spel till redan innan man kommit till sjöss så spelar det knappast någon roll om det står tio besättningar på kajen.

Än mer bekymmersamt blir det om man tittar på regeringens kommentarer till rapporten där man kan hitta följande citat.

Införandet av en insatsorganisation minskar därigenom skillnaden mellan den fredstida organisationen, bestående av utbildningsförband, och krigsorganisationen, som innan omställningen utgjordes av ett stort antal förband med låg tillgänglighet bestående av pliktpersonal.

Här är regeringen ånyo ute och cyklar. Inom just Marinen och Flygvapnet har tillgängligheten tidigare varit mycket hög enbart med inneliggande årskull av värnpliktiga. Man visste dessutom att den värnpliktiga besättningen fanns disponibel från början till slut utan att påverkas av högskolestarter eller byte till ett civil jobb med en månads varsel. Här utgjorde dessutom krigsplacerade värnpliktiga en omfattande reserv som i sin tur utgjorde den redundans riksrevisionen är ute efter. En redundans som inte längre finns. Vidare i texten.

Riksrevisionen konstaterar att bemanningsläget, i förhållande till fastställda personalramar, är sämre än inom marinen. Mest allvarligt är bemanningsläget vid stridsflygdivisionerna. Samtidigt visar granskningen att ramarna för de marina fartygsförbanden är snävt hållna och att fartygen endast har en besättning var

Här ser man att personalramar med en besättning/fartyg som det primära problemet. Man har här mycket olyckligt flyttat fokus från det egentliga problemet som är bemanningen av fartygen här och nu när vakansläget i den enda tillgängliga besättningen är allt från problematiskt till ohållbart. Man kan i många fall inte ens bemanna upp fartygen med en enda komplett besättning!

Det är nu begreppet ”man upphör aldrig att förvånas” måste dras fram igen. Riksrevisionen talar i sin rapport om att bemanningsläget av stående förband är ett problem. Man förordar till och med dubbla besättningar för att öka tillgängligheten. Minns nu att rapporten kom i november.

Regeringen kontrade för enbart några veckor sedan med att man istället för att tillföra den nödvändiga personalen som riksrevisionen pekar på, nu väljer att reducera de kontinuerligt tjänstgörande officerarna med 500 individer till förmån för tidvis tjänstgörande personal(!) Att bemanna stående förband i Flygvanet och Marinen med annat än kontinuerligt tjänstgörande låter sig självklart inte göras. Ekvationen går inte ihop.

Ytterligare beklämmande uppgifter framkommer från regeringens kommentarer till rapporten.

Den brist på bemanning som enligt Riksrevisionen råder bör betraktas mot bakgrund av de avvägningar och prioriteringar som gjorts av Försvarsmakten och regeringen över en längre tid. En viktig faktor vid  prioriteringar är att Försvarsmakten ska genomföra utvecklingen av insatsorganisationen inom befintliga ekonomiska ramar.

Detta är förvisso inget nytt, men ger ytterligare ett kvitto och bekräftelse på vad vi redan visste rörande regeringens syn på säkerhetspolitiken. Den utslitna försäkringsjämförelsen kan ändå vara på sin plats. Regringens hantering kan liknas med en familj som enbart väljer att försäkra husets ena våning för man ville hellre lägga pengarna på en utlandsresa. Risken för inbrott och brand är ju trots allt inte så stor….

Förvånande är också regeringens bedömningar och slutsatser. Trots att riksrevisionen anser att informationen om läget till riksdagen måste förbättras, så att enskilda ledamöter skall kunna ställa frågor så konstaterar regeringen följande.

Försvarsmakten planerar inga nya åtgärder inom detta område med anledning av granskningsrapporten.  Regeringens bedömning är att någon ytterligare åtgärd inte är nödvändig.

Det sistnämnda stycket i regeringen kommentar rörande försvarsförmågan är inte bara mycket motsägelsefullt, det är även svårt att tyda vad man från regeringen egentligen vill säga?

Regeringen bedömning att Försvarsmakten har förmåga att möta de krav som ställs på omvärldsbevakning, insatser för att hävda Sveriges territoriella integritet samt insatser för att försvara Sverige mot relevanta hot och främja svensk säkerhet. Regeringen bedömer dock att det fortfarande finns begränsningar i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge. Främst rör bristerna det materiella och personella läget i vissa förband och funktioner. 

Inledningsvis kan man försvara Sverige samtidigt som man medger att det finns begränsningar i förutsättningarna kopplat till materiel och personal. Just detta har även Försvarsmakten redovisat i sitt svar på RB7. Ett svar som försvarsminister Karin Enström avfärdade som ”fel svar” och beordrade i stället en reducering av personal och omfördelning av ekonomiska medel i något som skulle kunna klassificeras som ministerstyre.

Förvirringen är total!

Det är kanske därför inte så särskilt förvånande att riksrevisionen nu tagit ett beslut att på eget initiativ utreda försvarets förmåga. Något som är mycket välkommet!

Kommentarer på MP:s Rysslands-”strategi”

Den 22 mars gav ett par företrädare från miljöpartiet ett utspel på SvD Brännpunkt om hur Sverige ska möta den ryska upprustningen. I utspelet blandas försvarspolitik, biståndspolitik och utrikespolitik ihop i en salig blandning och deras argument är att köpa JAS-plan är dumdristigt och pengarna skulle spenderas på stöd till demokrati och öppna Rysslands ekonomi med … … Läs mer

Vi befinner oss mitt i systemkollapsen!

För bara några minuter sedan fick vi en bekräftelse på att vi inte alls är på väg mot en systemkollaps.. Vi är mitt uppe i den!

Efter alla turer den senaste tiden om ”en-veckasförsvar” så hade nog de flesta hoppats på att budskapet på något sätt hade gått fram. Så är tydligen inte fallet! Som alla nu förstår så borde sanningen i själva verket beskrivas som ett ”en-dagarsförsvar” eftersom vi varken har personal eller materiel ännu. Det krävs som bekant 4,5 miljarder kronor ytterligare varje år för att nå upp till ”en-veckasförsvaret”.

När försvarsberedningens ordförande och moderaternas etta i försvarsutskottet Cecilia Widegren (m) i kväll på twitter skriver följande rader så inser vi nog alla att förståelsen från Moderaternas sida, för såväl försvarspolitiken som för Försvarsmakten, är att betrakta som noll! Man har inte lyssnat på Försvarsmakten, på media, på opinionen, på oppositionen, på övriga partier inom Alliansen eller på svenska folket. Att de inte lyssnar på försvarsbloggarna var förvisso väntat, men att man lyssnat på någon av de förstnämnda hade man åtminstone kunnat hoppas på.

Cecilia Widegren (m) skriver i dag följande på twitter som svar till Aftonbladets Anders Lindberg som skriver ”Inte för att M:s försvarspolitik är särskilt lyckad i övrigt.”  

”Försvarsreform som stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år. Analys pågår för nästa steg.”

Detta om något är en tydlig bekräftelse på att vi är mitt uppe i systemkollapsen! Inget har gått fram, inget kommer sannolikt att gå fram. De moderata försvarspolitikerna har redan innan bestämt sig att verkligheten skall anpassas efter den moderata kartan och inte som brukligt är, tvärt om.

Försvarsreformen stärker inte försvarsförmågan på något sätt. Det är helt motsägelsefullt då hela IO14 är anpassad för att kunna bedriva insatser utanför Sveriges gränser. Detta samtidigt som man i skrift säger att man skall prioritera det nationella försvaret. Det kan liknas med att köpa en Ferrari och strax där efter säga att den primärt skall användas för vedtransporter och vägplogning. Moderaterna har under sin tid vid rodret fattat beslut om att reducera stridsflyget med -40 JAS 39, artilleriet med -24 artilleripjäser och man vill nu reducera den fasta personalen i Försvarsmakten med 800 personer. I Moderaternas värld kallas detta för ”en satsning” och att man ”stärker försvarsförmågan”! Listan på tokigheter kan säkert göras längre.

Jag ställer mig ytterst tveksam till att ÖB Sverker Göranson har påstått ovanstående, och om han sagt det så var nog inte innebörden av det menat att tolkas på det sätt som man nu har gjort. Detta skulle enligt Cecilia Widegrens feltolkning/missuppfattning/sammanblandning i så fall innebära att försvarsförmågan här och nu skulle vara bättre än den var under tidsperioden 1993-2003 vilket alla normalbegåvade förstår är helt befängt! Det innebär i praktiken att försvarsförmågan skulle vara bättre nu än före försvarsbesluten FB-04, FB-00 och FB-96….

Skönmålningen fortsätter. Vi är mitt inne i systemkollapsen!
Uppgivenheten blir nu allt mer påtaglig för var dag som går, och för varje uttalande som detta…

JAS, Hans Wallmark och FM rekrytering


Tre händelser från dagen värda att kommentera!


I dag röstade Schweiz i ständerrådet om en anskaffning av JAS 39 Gripen, den första av två politiska omröstningar som kommer att efterföljas av en folkomröstning. 22 för och 20 mot. Konstigt nog blev ett JA i praktiken ett NEJ.  Antalet JA-röster räcker alltså inte till för att det skall kunna tolkas som ett JA när det kommer till ekonomin. Finansieringen kräver således en större majoritet än två rösters övervikt.

Vår egen finansminister Karin Enström (m) gör sin egen tolkning av dagens besked, och går helt emot Schweiz egen försvarsminister i tolkningen utfallet…

– Det är ett positivt besked från Schweiz när det gäller Gripen. Det är vi glada för, säger försvarsminister Karin Enström (M), trots att finansieringen fick nej. 

Jag ser det som ett ja till Gripen och att planeringen och processen fortsätter.  

Maurer säger att det är ett nej till Gripen, vad tänker du om det?  

– Han är försvarsminister i Schweiz, och jag tolkar ändå det här som ett ja till gripen.

Det här blir extra intressant när det kommer till finansieringen av de egna 60 JAS 39E som regeringen nu beställt, och den klausul som innebär att Sverige kan dra sig ur hela affären om inte Schweiz köper flygplanet.

Sverige vill ha en partner i köpet av Gripen för att kunna dela på kostnaderna. Men om Schweiz drar sig ur kan även Sverige göra det, enligt Enström. 

– Vi har skapat oss handlingsutrymme. Skulle Schweiz inte fullfölja sin del kan vi besluta om vi vill gå vidare eller inte. Vi har möjlighet att avbeställa, säger Enström.

Det ska onekligen bli intressant hur man väljer att motivera en sådan urdragning ur ett rent säkerhetspolitiskt perspektiv om man kulle hamna i ett sådant läge. Vi an redan nu räkna ut att hela anskaffningen av JAS då kommer att ses som ett moderat industristödprojekt från den samlade pressen, och inte ett säkerhetspolitiskt sådant. Trovärdigheten för regeringens försvars- och säkerhetspolitik skulle då urholkas ytterligare.

Detta sa karin Enström (m) inför omröstingen i SVT morgon.

Media:DN, SvD
Bloggar: Sjätte mannen
——————————————————————————

Dagens andra händelse värd att kommentera berör en debattartikel skriven av Hans Wallmark (m) hos Frivärld. Artikeln är att betrakta som rent snömos, och i vissa fall på gränsen till hyckleri. Wallmark inleder med att prata om solidaritetsförklaringen. (Den ensidiga.)

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Samtidigt kommer inte vårt land att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. 

Det mest intressanta är att han tar upp NATO-frågan i mycket gåtfulla ordalag där han tar upp vilka förutsättningar som skulle krävas för ett medlemsskap, men lägger därefter över skulden på Socialdemokraterna(?) för att inte vilja ta sig an debatten om ett NATO-medlemskap!

Det finns anledning att beklaga denna brist på nyanser och avsaknad av ledande S-företrädare som ens vågar pröva argumenten. 

Wallmark kastar onekligen sten i glashus när han lägger fram ämnet på det sätt han gör. Wallmark kanske bör ställa sig frågan hur många gånger moderaterna i öppen debatt aktivt förespråkat ett NATO-medlemskap? Hur många motioner har de moderata riksdagsledamöterna skrivit i ämnet?

Wallmark kanske har missat det faktum att försvarsberedningen i uppdraget från försvarsdepartementet inte ens tillåtits att behandla frågan om ett NATO-medlemsskap? Det har Staffan Danielsson (c) tidigare avslöjat i brist på att uppdraget till beredningen inte har offentliggjorts i sin helhet. Vilka ytterligare direktiv finns det i styrningen till beredningen som vi inte känner till?

Johan Forssell (m) hyllar självklart Wallmarks artikel.

Men den här bloggen anser tvärt om att Wallmark inte alls övertygat den senaste tiden. Detta av två huvudsakliga anledningar.

För det första har han på sin blogg skrivit ett inlägg som innehåller rena lögner om det tidigare så ”dåliga försvaret” innan alliansregeringen tillträdde, och hur bra det nu blivit när Alliansen har styrt upp de gamla ”pappersförbanden”. Wallmark vägrar dessutom konsekvent att ta debatten på sin egen blogg, och svarar inte på en enda kommentar. Bättre vore det väl då att göra som Tolgfors, att helt stänga ned kommentarfunktionen.

Vidare så förundras man över Wallmark, när han i en riksdagsdebatt för någon vecka sedan säger följade från talarstolen (anförande 69).

Fru talman! Onekligen har den så kallade enveckasdiskussionen förekommit nu en tid i Sverige. Det intressanta är bara i förhållande till vad – en vecka i förhållande till vad? Det finns en mängd olika bakomliggande förutsättningar som varken Julia Kronlid eller jag känner till. Jag kan mycket väl erkänna att det är en klatschig formulering. Men frågan är hur mycket relevans den har och vad det egentligen är den beskriver. Och hur såg det ut tidigare? Var det sju dagar, fem dagar eller tre dagar? 

Mycket av den debatt som förs bygger på något slags antagande att Sverige är precis ensamt, det vill säga att alla skulle vända sig mot Sverige. När jag tittar på en kartbild ser åtminstone jag att om man ska nå Sveriges kust eller land så måste man komma från söder, från öster eller från väster. I alla dessa lägen kommer man att passera ett eller flera andra länder varav flera dessutom är Natoanslutna och därmed artikel 5-länder. Hela debatten bygger på något sätt på ett antagande där man tänker bort resten av världen.

Om Hans Wallmark nu syftar på att det är Ryssland som avses i uttalandet om kartbilden, vilket debatten tidigare uteslutande handlat om, så kanske det kan vara värt att upplysa Wallmark om att Ryssland i vår omedelbara närhet även består av enklaven Kaliningrad, inlämt mellan Litauen och Polen, som huserar merparten av ryska Östersjömarinen i örlogshamnen Baltijsk.

Man får hoppas att Hans Wallmark har geografin klar för sig. Men uttalandet om att man måste passera flera länder innan man når Sverige känns onekligen märkligt! Man kan därför ställa sig frågan vem det är som tänker bort vad?

Hela debatt har tidigare kommenterats här på bloggen i ett tidigare inlägg.

Bloggar i samma ämne: Oscar Jonsson

——————————————————————————

Det sista saken från dagen värd att kommentera är ett gästinlägg hos Wiseman om rekrytering. Ett mycket bra och tänkvärt inlägg!

Det märkliga är att man hör samma sak överallt, på förbanden, men även av civila ute i vardagen. D.v.s. att budskapet från FM när det kommer till rekrytering allt för ofta är oklart och missvisande.

Försvarsmaktens rekryteringskampanjer må skapa uppmärksamhet och en livlig debatt som kampanjen ”vad håller du på med” uppenbart gjort. Men hur många är det som lockas till att verkligen ta en anställning som GSS i Försvarsmakten p.g.a. just den kampanjen? Hade de som rekryterades under/efter perioden för kampanjen kommit ändå? Och hade en annan mer rättvisande kampanj där man rekryterar personal till Marinen, Flygvapnet och Armén istället för till Försvarsmakten genererat fler ansökningar?

Jag och många med mig är helt övertygade om det!

Dessvärre vill FML inte ens prova det greppet, om ens vid ett enda tillfälle och därefter utvärdera, trots att förslaget tagits upp flera gånger från olika håll.

Mitt förslag är att varje försvarsgrenschef (medveten benämning) med hjälp av en reklam/film-byrå ta fram sin egen rekryteringskampanj med Tv-reklam, trycksaker m.m. Gör detta på prov och försök en gång och utvärdera resultatet. I tider då rekryteringen haltar så mycket som den för nu så måste det vara svårmotiverat att inte ens försöka med ett sådant alternativ!

För övrigt så anser jag att FM borde byta till en annan PR-byrå. Det kanske vore en idé att anlita någon som gjort framgångsrika långkörare som ex. ICA-reklamen, eller LOTTO-reklamen. De har förstått vad som fungerar. Eller kanske räcker det med att ”försvarsgrenscheferna” använder combat camera? Då kan det bli så här bra med enkla medel.

Bloggar om rekryteringen: Försvarsmakten, Allan Widman

En försvarsmakt i fritt fall!

Samtidigt som Alliansledarna satt i bilar på väg hem till centerledaren Annie Lööf i Maramö för att under gemytliga former lägga planerna för en ny valseger 2014 så läckte SvD genom den försvarspolitiska reportern Mikael Holmström lite lagom lägligt ut det som alla egentligen redan förstod, att Försvarsmakten saknar en mångmiljardsumma för att ens kunna leverera den organisation som Alliansregeringen tidigare beslutat om i det försvarspolitiska inriktiningsbeslutet från 2009 som nu omvandlats till insatsorganisation 2014 (IO14).

I artikeln skriver Mikael Holmström att Försvarsmakten i sitt svar till regeringen, som kommer på torsdag, kommer att skriva att det saknas 40 miljarder under en tioårsperiod! ÖB har tidigare avsiserat att det saknas 2 miljarder/år, men efter noggranna beräkningar i HKV har den siffran nu alltså fördubblats.

Många röster har under dagen uttryckt något i stil med ”vad var det vi sa”. I stort sett alla förutom från den gamla kommunistledaren Lars Ohly, som i morse på twitter skrev följande kommentar till artikeln i SvD trots det faktum att försvarsreformen från början är underfinansierad och Ohly fullföljde därefter med det här inlägget…

Men för att återgå till kärnan. I artikeln skriver Holmström att Försvarsmakten, om man inte erhåller ett utökat anslag om 4 miljarder, så kan det krävas att personalen i organisationen måste kapas med 1/3 vilket skulle omfatta ca 9000 anställda. Mest intressant är att regeringens egna personalförsörjningsreform med avskaffandet av värnplikten nu beräknas att kosta 1,2 mdr extra utöver vad man tidigare räknat med. Att det är regeringen själva som beställt organisationen gör ju inte situationen mindre märklig.

Vidare så spekulerar Holmström i eventuella förbandsnedläggningar i kölvattnet av dessa fakta där P7, en flygdivision och delar av Marinen pekas ut att ligga i riskzonen. Detta är nog ingalunda enbart spekulationer då Försvarsmakten i uppdraget inom ramen för RB7 också fått uppgiften att föreslå ”nödvändiga organisationsförändringar” för att  komma i kostymen med en prolongerad ekonomi som utgångsläge.

Det är onekligen en mycket besvärlig situation Försvarsmakten nu sitter i, och som regeringspartierna med Moderaterna i spetsen nu också satt sig i. Begreppet ”när skiten träffar fläkten” kommer på torsdag när budgetunderlaget (BU 14) släpps att övergå till att bli verklighet!

SvD publicerar i dag även en intervju med Peter Hultqvist (s) samt flera andra partirepresentanter där ingen är särskilt förvånad över de siffror som nu läckt ut. Man kan där ånyo konstatera att de enda som till synes är nöjda med ett underfinansierat ”en-veckasförsvar” är Moderaterna. Den försvarspolitiska kartan har således ritats om helt och hållet, vilket nog förvånar många Moderater av den gamla skolan.

Med detta i baktanke skulle man kunna backa bandet till olika uttalanden de senaste veckorna och sätta in ovanstående faktum i ett större sammanhang.

För statsminister Fredrik Reinfeldt är försvaret av Sverige ett särintresse, vilket innebär att han mer eller mindre struntar i Försvarsmakten. Eller rättare sagt, hans enda intresse ligger i en prolongerad försvarsbudget och att den hålls! Något han gav tydliga direktiv till sin nytillträdde försvarsminister Karin Enström för knappt ett år sedan. Försvarsministern i sin tur försöker lösa sin uppgift i Reinfeldts/Borgs anda genom att hålla skenet uppe och hävda att allt är väl. Försvarsminister Enström har under lång tid därför hävdat att vi inte kommer att stå ensamma i händelse av sämre säkerhetspolitiska tider och räknar iskallt med hjälp från Norge och Finland, vilket man från båda länderna nu sagt att det kan Sverige inte räkna med. Norge kommer i ett läge av konflikt i vårt närområdet själva att att ha händerna fulla.

Att det dessutom råder en uppenbar splittring inom försvarsfrågan även inom Alliansen blev alldeles tydligt för bara några veckor sedan när folkpartiledaren Jan Björklund gick ut och krävde ett utökat anslag till Försvarsmakten. Men vi ska då ha i åtanke att Björklund var ute efter att stärka försvaret! De summor som nämns i dagens SvD är således enbart det som krävs för att uppnå den nivå som ”en-veckasförsvaret” handlade om. Om Björklund vill se ett starkare försvar krävs det ytterligare miljarder, och då ligger möjligen NATO-alternativet närmare till hands, kanske till och med för Socialdemokraterna?

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren i förmodad jakt på en framtida ministerpost är självfallet också lojal till statsministerns (frontfiguren) och finansministerns (regissörens) politik som försvarsministern (marionetten) har att genomföra, och är därför föga förvånande mycket kritisk till Jan Björklunds förslag.

Sverigedemokraterna i sin tur menar att Folkpartiets förslag är välkommet men att ”Moderaterna är ett stort hinder för ett stärkt försvar” De gamla moderaterna med Anders Björck, som nu tar debatten offentligt, måste må illa av att läsa sådant. Rolf K Nilsson fd moderat riksdagledamot och ledamot av försvarsberedningen reder ut just anledningen till detta på sin blogg.

Vad kan man då tro om utkomsten av Försvarsmaktens svar på RB7?
Då inget parti för utom Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är nöjda med ett ”en-veckasförsvar” bör det vara fullkomligt osannolikt med ytterligare reduceringar i Försvarsmaktens organisation. För att ens uppnå nivån av ”en-veckasförsvaret” kommer det alltså att krävas ett utökat försvarsanslag om 4 miljarder per år. Vill den politiska nivån förbättra en-veckasförsvaret, som bl.a. FP, S och SD vill, så har man att utöka anslaget med ytterligare flera miljarder.
Om man nu enbart är ute efter att förlänga uthålligheten med ytterligare dagar, så är det enda tänkbara alternativet att satsa alla kort på ett skalförsvar och helt avveckla djupförsvaret, något som brukar vara det förbjudna ämnet att ens beröra i debatten. Omvandlat till ren Svenska skulle det handla om att utöka förmågan rörande flyg, marinstridskrafter och luftvärn. Övriga förband och förmågor skulle då tvingas att avvecklas för att frigöra nödvändiga ekonomiska medel som krävs för ett förbättrat skalförsvar. Men faktum kvarstår, ingen kommer till vår undsättning trots att sju dagar i bästa fall då kanske blir nio, och det kommer sannolikt ändå att krävas ytterligare ekonomiska medel!

Nej, därför är det enda rimliga är att utöka försvarsanslaget med de 4 miljarder som nu saknas för att bemanna, utrusta och öva den av regeringen beslutade organisationen. Utöver detta måste Fredrik Reinfeldt lyfta luren och ringa ett samtal till Anders Fogh Rasmussen och be om en ansökningsblankett till NATO.

F%C3%B6rsvaret%20beh%C3%B6ver%20mer%20pengar

Bloggar: 6 mannen, Westerholm, Åsa Lindestam, Wiseman
Media: SvD1 2, AB, DN, TV4

Uppdaterat 120226: 
SvD följer i dag upp med ytterligare en artikel

En titt i den försvarspolitiska spåkulan

Man kan hoppas att det rådande kaoset inom försvarspolitiken har nått sin kulmen. Kan det bli tokigare än vad det är just nu, och har varit ända sedan årsskiftet? Mikael Holmström och Claes Arvidsson på SvD sammanfattar den senaste tidens turer på ett alldeles lysande sätt. Även Wolodarski på DN skriver i dag en bra artikel i ämnet.

Men hur kommer framtiden att utveckla sig inom försvarspolitiken?
Ja, det kan man enbart spekulera i vilket kommer att göras i detta inlägg. Sannolikheten för att det kommer att ske något positivt inom försvarsområdet före nästa riksdagsval är i stort sett obefintlig, så därför måste vi se hur läget skulle kunna utveckla sig efter riksdagsvalet 2014 utifrån ett partipolitiskt perspektiv.

Om vi för enkelhetens skull utgår från Novus senaste väljarundersökning som presenterades i dag ser det politiska läget ut enligt följande där Socialdemokraterna nu är det största partiet:

M: 29,7
FP: 6,1
KD: 3,9
C: 3,8
Totalt: 43,5%
 

S: 32,6
MP: 8,8
V: 5,2
Totalt: 46,6%
 

SD: 9,2

Det politiska läget i stort är minst sagt knivigt. Ingen av de gamla grupperingarna erhåller i dag  tillräckligt med röster för att kunna bilda en majoritetsregering. Socialdemokraterna skulle som det största parti i dag inte kunna bilda regering med sina gamla bundsförvanter Vänsterpartiet och Socialdemokraterna utan att söka stöd från ytterligare ett parti. Man skulle kunna leka med tanken att Den Nya Centern (a.k.a. Stureplanscentern) skulle kunna tänka sig att byta politisk sida för att undvika en parlamentarisk storkris. Men Centern brottas just nu med ett större problem, nämligen riksdagsspärren på 4%.

Om vi rent hypotetiskt ändå leker med tanken att alla fyra allianspartierna klarar riksdagsspärren så kräver det ändå att Fredrik Reinfeldt sträcker ut en hand till något annat parti. Det enda tänkbara alternativet skulle då vara Miljöpartiet vilket då knappast skulle förbättra oddsen för en mer realistisk nivå på försvarspolitiken. Men nu ser ju läget minst sagt svårt ut för såväl Centern som Kristdemokraterna.

Sverigedemokraterna som nu seglat upp som rikets tredje största parti har såväl Socialdemokrater genom Mona Sahlin som Moderaterna genom Reinfeldt tidigare deklarerat att man aldrig någonsin kommer att bilda regering med. Ett socialdemokratiskt regeringsalternativ med både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skulle sannolikt vara en politisk omöjlighet.


En fortsättning med Alliansen efter nästa val skulle innebära oförändrat läge, vilket kommer att leda till ett katastrofalt läge för Försvarsmakten där den beslutade organisationen är grovt underfinansierad. Oavsett om man byter parti från Moderaterna till ett annat alliansparti så skulle läget knappast förändras så länge Moderaterna är det största allianspartiet och Fredrik Reinfeldt får fortsatt förtroende som statsminister. En röst på Fp, C eller Kd leder i praktiken till samma slutläge som att lägga sin röst på Moderaterna. Vi har nu fått det vi redan visste bekräftat. Det vill säga att statsministern betraktar försvarpolitiken som ett ”särintresse” på samma sätt som han tidigare uttalat sig om svenskt näringsliv. Uttalanden som han inte har backat i från trots att chansen har funnits. Slutsatsen är således att det verkligen är så han betraktar saken. Ett ökat anslag till Försvarsmakten kan man därför utesluta och skönmålningen kommer att fortsätta med grundlösa uttalanden om satsningar och stärkt försvarsförmåga när det i praktiken handlar om den raka motsatsen.

Ett regeringsskifte till en socialdemokratisk regering ser vid en första anblick ut som ett bättre försvarspolitiskt alternativ än en ny runda med Alliansen. Detta baserat på att Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist gått ut hårt när Moderaterna gång på gång trampat i klaveret. Hultqvist har (med all rätt) anklagat Moderaterna för skönmålning och falskspel, vilket tyder på att Socialdemokraterna nu insett att något måste göras, även om man själva lagt grunden till förfallet. Även partiledare Stefan Löfvén har deklarerat att försvaret av Sverige inte är att betrakta som ett ”särintresse” utan som en nationell angelägenhet. Från alla dessa uttalanden och utspel får Socialdemokraterna svårt att backa om man hamnar i regeringsställning. Det skulle i ett sådant läge få ännu större konsekvenser för Socialdemokraternas trovärdighet än hur förtroendet inom försvarssfären nu är för Moderaterna.

Men vid en närmare analys så ser ett socialdemokratiskt alternativ inte heller så särskilt bra ut ur ett strikt försvarspolitiskt perspektiv då partiet måste söka stöd från andra partier så som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Båda dessa partier är som bekant inte särskilt försvarsvänliga och har i sina respektive tidigare skuggbudgetar aviserat reduceringar i försvarsanslaget. Hur firma Löfven/Hultqvist ska kunna ro hem en budget där stödpartierna går med på en ökning av försvarsanslaget ser onekligen problematiskt ut. Men den största utmaningen är att hitta ytterligare ett stödparti som krävs för att erhålla majoritet i riksdagen utan att bryta mot tidigare uttalanden/löften att inte bilda regering med Sverigedemokraterna.


Sett utifrån ett rent försvarspolitiskt perspektiv, vilket man kan tillåtas göra när man spekulerar så skulle den optimala regeringen för en mer realistisk försvarspolitik utifrån dagens siffror och förutsättningar se ut så här:

S: 32,6
SD: 9,2
FP: 6,1
KD: 3,9 (Under förutsättning att man klarar riksdagsspärren)
Totalt: 52,8%

En sammansättning som självklart är fullkomligt orealistisk i ett större sammanhang, och som skulle skapa en oreda utan dess like i andra politiska frågor än just försvarspolitiken. Men faktum är att dessa fyra partier är de som uttryckt störst missnöje med dagens försvarspolitik och mot det nymoderata sättet att hantera ”särintresset” Försvarsmakten. Alla ovanstående partier har deklarerat att man ser behovet av ett utökat försvarsanslag. Ett problem med ovanstående kombination runt försvarsfrågan är synen på NATO där det spretar ordentligt.

NATO-frågan är för övrigt en ovanligt märkligt hanterad fråga inom politiken. Moderaterna är för NATO, men vill inte ens utreda frågan? Socialdemokraterna är mot och hävdar att en analys inte ens behövs? Sverigedemokraterna är mot då man anser att Sverige kommer klara sig med ett eget försvar, om SD får som man vill i försvarspolitiken? De enda som öppet är för NATO, och dessutom vill utreda frågan är Folkpartiet, och det räcker ju tyvärr inte när de stora drakarna hanterar frågan på det märkliga sätt man gör.

Samanfattningsvis kan man då konstatera att det ser problematiskt ut även inför kommande val. Om nuvarande siffror står sig så kan vi idag inte ens se något hållbart regeringsalternativ!

Ett fortsatt styre genom Alliansen kommer inte att förbättra läget inom säkerhets- och försvarspolitiken. Ett socialdemokratiskt alternativ kan leda till en kompromiss där försvarspolitiken kan komma att hamna i kläm till förmån för andra nödvändiga uppgörelser. Sverigedemokraterna vill som bekant tillföra stora resurser inom försvarsområde, men vilket av de stora partierna vill bryta mot sina tidigare utspel och bjuda in SD i regeringen? Kanske kommer just detta att bli knäckfrågan som måste lösas?

Inte ens med den bäst putsade spåkulan så kan man skåda hur utfallet av riksdagsvalet 2014 kommer att se ut och än mindre hur försvarspolitiken kommer att påverkas efter detta val.

Vi går en mycket osäker framtid till mötes!

Var god dröj

Det är ett berg av utmaningar för nästa regering att ta hand om, oavsett hur den är sammansatt efter valet 2014. Det räcker med att titta på listan över planerade propositioner och skrivelser från Försvarsdepartementet för att se hur pausknappen nu är intryckt i det politiska systemet. Ja man jobbar såklart på i Försvarsberedningen, men före […]

Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 1 Anpassingsförsvaret


Till min oförställda glädje ser jag på kollegan Wisemans blogg att den tidigare chefen för Luftvärnsregementet Lv6, Överste Lennart Klevensparr engagerat sig i debatten om Sveriges luftvärnsutveckling. Och vad kan inte passa bättre i början på ett år än att blicka bakåt på åren som gått för att kunna sia om vad som komma skall?

Om vi tittar tillbaka till mitten på 1990 talet så ser vi Försvarsbeslut -96 som en vattendelare i Svenskt Försvar. Här påstås att vi lämnar ”Invasionsförsvaret” till förmån för ”Anpassningsförsvaret”. I inledningen av Proposition 1995/96:12 kan vi läsa:
”I dagens säkerhetspolitiska och militärstrategiska situation finns ingen tänkbar angripare med omedelbar tillgång till förband lämpade för omfattande angrepp mot vårt land. Sverige skall dock även i dagens situation ha en betryggande förmåga att möta sådana militära angrepp, som trots allt skulle kunna inledas.
Inom några år skulle befintliga militära resurser i vår omvärld kunna sättas i stånd, och därmed skulle det skapas förmåga att genomföra ett angrepp i större skala. Om en sådan utveckling äger rum, måste det svenska försvarets krigsduglighet kunna höjas på ett betryggande sätt i minst motsvarande takt.
Mycket talar för att krig i en svårförutsägbar framtid skulle karakteriseras av att kvalificerad militärteknik och strategiska insatsstyrkor kommer till användning. Därför bör den svenska försvarsplaneringen långsiktigt i första hand inriktas på förmåga att möta angrepp med strategiska insatsstyrkor.
Det kan emellertid inte uteslutas att en mera omfattande förmåga till anfall över landgräns och hav skulle kunna växa upp i vårt närområde. Även om detta enligt militära bedömningar skulle ta lång tid, måste vi planera för att möta det genom tillväxt i ett försvar, som i första hand är utformat för att möta strategiska insatsstyrkor.
Luftförsvaret och vår förmåga att behålla luftherraväldet över vårt land är av särskild betydelse i alla tidsperspektiv. Det kräver dessutom mycket lång tid att införa nya avancerade flygsystem. Flygstridskrafterna måste därför utformas och dimensioneras i ett långt tidsperspektiv.
Den svenska försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska produkter till det svenska försvaret har fortsatt ett mycket stort försvars- och säkerhetspolitiskt värde. De långsiktiga materielbehoven måste säkerställas. Inhemsk kompetens måste bevaras på de försvarspolitiskt mest värdefulla teknikområdena. Det är vidare betydelsefullt att försvarsindustrin behåller och utvecklar kompetens genom utlandssamarbetet.
Till följd av svårigheten att förutsäga den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld måste totalförsvaret – och då i första hand det militära försvaret – på ett betryggande sätt kunna anpassas efter förändrade hotbilder. Detta är en central tanke i regeringens förslag.
Samma realpolitiska analys, som styr besparingen på försvarsutgifterna idag, måste styra kravet på beredskap och förmåga hos försvaret att kunna anpassa sig till morgondagens situation.
Den bedömda hotbilden skall alltid styra Sveriges rustningsnivå. Förmåga till anpassning efter ett förändrat säkerhetspolitiskt läge måste därför prioriteras i Sveriges försvarsplanering. Ingen nation utformar sitt försvar utifrån ett hypotetiskt värstafallsscenario.
Både vår egen och andra länders historia visar att det av flera skäl kan vara svårt att i tid skönja och reagera på politiska och militära förändringar, som borde leda till ökad försvarsförmåga. En åtgärd av central betydelse i regeringens förslag är därför att skapa ett trovärdigt och effektivt system för förvarning om förändringar i hotbilden och tolkningen av förvarningssignaler.
Vid sidan av en planerad höjning till full krigsduglighet inom högst ett års tid skall det finnas konkreta planer för tillväxt och förstärkning av det militära försvaret, om det säkerhetspolitiska läget försämras. Dessa planer skall baseras på löpande planering och kontroll av den säkerhetspolitiska utvecklingen.
Våra svenska erfarenheter från tiden mellan de båda världskrigen visar hur avsevärda brister i just detta avseende kan få förödande konsekvenser. När regering och riksdag sent omsider anvisade mera pengar till försvaret, saknades genomtänkta militära planer för hur pengarna skulle användas.”
Man påstår att hotet mot Sverige är lågt men att luftstrids- och fjärrstridskrafterna kan verka i korta tidsförlopp till skillnad mot de mark och marinstridskrafter som krävs för ett en regelrätt invasion. Det första skulle vi ha hög materielberedskap för att snabbt kunna växa i, de andra skall vi ha planer att möta ett större hot än det som bedöms kunna sättas upp nu.
Det finns en vilja att ”Växa i kostymen” igen enligt proposition 1996/97:4som utgjorde försvarsbeslutets andra del
Långsiktig anpassningsförmåga
Långsiktig anpassning innebär att krigsorganisationens förmåga förändras så den kan möta framtida hot. Detta kan – om hotbilden förvärras – innebära att organisationen behöver utökas, att den måste ges nya egenskaper för att kunna möta nya angreppsformer, att dess beredskapsegenskaper behöver förändras, att viktiga system måste modifieras för att kunna fungera i nya motmedelsmiljöer etc. Det är viktigt att inse att vi inte kan förutsäga och än mindre föreskriva vilka anpassningskrav som kan komma att bli aktuella i framtiden.
Krigsorganisationen och verksamheten för att utveckla den bildar en grundläggande plattform för den långsiktiga anpassningsförmågan. Den är grunden för personalens kompetens både när det gäller att utbilda individer och förband, att utveckla taktiskt och operativt tänkande och att  integrera ny materiel i organisationen. Anskaffningen av materiel för krigsorganisationen ger vidare förutsättningar för vidmakthållandet av kompetenser i Sverige och därigenom för den framtida fortsatta materiella förnyelsen genom att utvecklings- och tillverkningsresurser beläggs.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen en något större krigsorganisation än vad inriktningen i försvarsbeslutets första etapp angav. Regeringen anser det vara enklare och snabbare att utöka eller förändra markstridskrafterna genom att komplettera eller fylla upp flera brigader som inte är fulltaliga jämfört med att etablera helt nya förband. Bibehållandet av vardera en patrullbåts- och flygdivision utöver inriktningen ger en långsiktig handlingsfrihet att omsätta en större organisation.
Tillgången till kompetent personal kommer att vara en begränsande faktor särskilt vid en utökning av organisationen eller om anpassningsåtgärder företas i ett läge då kraven på insatsberedskap har ökats. Regeringen har därför bedömt att ca 300 yrkesofficerare bör finnas utöver krigsorganisationens direkta behov. Det förändrade sätt att utnyttja reservofficerare och annan personal som behandlas i kapitel 13 bidrar även till anpassningsförmågan.
Viss materiel som inte erfordras för den reducerade krigsorganisationen kan bibehållas i materielberedskap. Försvarsmakten har förslagit att bl.a. artilleri- och luftvärnspjäser, ledningsmateriel, moderna kustförsvars-anläggningar och materiel för lätta attackdivisioner bibehålls. På sikt kan det bli aktuellt att bibehålla JA 37-flygplan på motsvarande sätt. Regeringen vill dock särskilt betona att denna metod endast bör utnyttjas om två villkor är uppfyllda, nämligen dels att materielen har en tillräckligt lång återstående livslängd, dels att kostnaderna är låga.
Grundorganisationen utgör en av förutsättningarna för anpassning. Värdet ligger emellertid snarare i den verksamhet som bedrivs och i kvalificerad utrustning som simulatorer än i sådana fysiska tillgångar som ofta förknippas med grundorganisationen såsom förläggnings- eller administrationsbyggnader. Det grundorganisationsförslag som redovisats i kapitel 11 har inte givits någon generell överkapacitet för att öka anpassningsförmågan. Däremot har de olika utbildningsplattformarnas egenskaper, främst möjligheten att förändra verksamhetens karaktär eller att utöka verksamheten, påverkat förslagets utformning.
Vid sidan av satsningen på militär personal utöver krigsorganisationens direkta behov satsar regeringen de största ekonomiska resurserna på att säkerställa möjligheterna att tillföra ny, liksom att utnyttja och modifiera befintlig materiel, samt att säkerställa den teknologiska kompetensen. Förutom riktade satsningar mot sådana teknikområden som gynnar en generell materiell anpassningsförmåga, bör även en inhemsk kompetens inom ubåts- samt krut- och explosivämnesindustrin säkerställas under försvarsbeslutsperioden.
Den viktigast förändringen är dock en ny syn på internationellt samarbete. Den säkerhetspolitiska utvecklingen medger nu att försvarets materielförsörjning bör kunna ske i nära samarbete med andra länder. Ett ökat och fördjupat försvarsmaterielsamarbete skapar enligt regeringen förutsättningar för tillförsel av ny materiel, även i tider när den internationella efterfrågan är stor.
Kostnader
Det är inte möjligt att göra en exakt uppskattning av kostnaderna för att skapa en tillräcklig anpassningsförmåga. I många fall är behovet av anpassningsförmåga ett av flera skäl till att en åtgärd vidtas. Regeringen beräknar emellertid att drygt 500 miljoner kronor kommer att satsas årligen på åtgärder som i huvudsak syftar till att öka anpassningsförmågan. I denna summa ingår särskilda satsningar på forskning och teknikförsörjning, utökat antal yrkesofficerare och utökad krigsorganisation med ca en tredjedel av totalbeloppet vardera.
Vår omvärld ansågs alltså så pass osäker att regeringen valde att föreslå en större krigsförbandsmassa än vad Försvarsmakten ansåg sig behöva för stunden.
Grundorganisationsförband utan tydlig koppling till krigsförbanden såsom Artilleri och Luftvärn avvecklas efter att det kan anses att de inte längre bedriver rationell utbildning. Konkret avvecklades Bl.a. Lv4 i Ystad, A1 i Linköping, A4 i Östersund, Ing1 i Södertälje, S2 i Karlsborg men man hade fortfarande en rad luftvärnsförband i riket tillsammans med sex stycken stridsflygflottiljer som utbildade och vidmakthöll 13 stridsflygdivisioner och 16 basbataljoner.
Visst skulle man kunna anse att beslutet är underfinansierat och drevs igenom med en ekonomisk optimism. Men för oss som varit med ett tag i Försvarsmakten framstår förbandsmassan i Fb96 som det som en stormakt skakar fram jämfört med dagens/år 2019.s ”Enveckas försvar”. Tittar vi tillbaka på den här tiden så ser vi att det hot som Ryssland utgjorde då inte var lika stort som det hot Ryssland kan utgöra nu och inte tillnärmelsevis jämförbart med det hot Ryssland kan utgöra vid år 2020 och bortom. Trots det så ska vi möta det hotet med tre stridsflygdivsioner när vi för 17 år sedan ansåg att vi behövde 13 stridsflygdivisioner och 13 stridsflygdivisioner 16 basbataljoner. För 17 år sedan ansåg vi oss behöva 22 luftvärnsbataljoner, nu behöver vi 2 luftvärnsbataljoner.
J.K Nilsson

Obemanning

Just nu ligger arbetet på Cynismer nere pga obemanning. Skribenterna är upptagna med annat eller sjuka och har därför inte möjlighet att producera inlägg. Läsarna hänvisas för stunden till de utmärkta bloggarna Wisemans Wisdoms, Skipper och Försvar & Säkerhet.

All likhet med Försvarsmakten och Riksrevisionsverkets rapport om läget i Flygvapnet och Marinen är helt och hållet avsiktlig.

/Cynisk

”Det viktiga är inte målet, det är resan.” -Uppdaterat

(eller -Det finns inget slut på karusellen, bara mer åksjuka)
Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.
Få med det minsta intresse för försvarspolitik och Försvarsmakten kan ha missat den turbulens som har drabbat organisationen och framförallt dess personal de senaste åren.
Efter ett par års lugn och ro (även om vi tyckte att det var jävligt då med) sen FB 00 hände något efter FB04 men kanske framförallt sedan Alliansens valseger och specifikt sedan Försvarsminister Odenbergs avgång. Organisationen omstöptes och omstrukturerades och personalen fick mer och mer åksjuka försöka hålla sig kvar i båten, samtidigt som attityden mot personalen gick från helt OK till likgiltig till direkt fientlig.
Någonstans kring 2010 började vi få ”sommarhälsningar” av ÖB som inte var så muntra som det lät. Sommaren 2010 handlade det om att alla som var antagna till och skulle gå nivåhöjande utbildning fick ett brev från FM, mitt under semestern, med ett ultimatum. 
”Gå med på att skriva om ditt anställningsavtal till ett med internationell arbetsplikt, annars får du inte gå nivåhöjande utbildning!” Svaret skulle vara inlämnat innan semesterns slut, vilket inte kunde tolkas som något annat än att FM inte ville att de man hotade skulle kunna ventilera frågan med sina kollegor och med sitt fack, utan tvingas av trycket från familjen att skriva på.
En ganska stor ilska och upprördhet blåste med all rätt upp och Officersförbundet gick till FM med krav på reson och samarbetsvilja. FM gjorde….ingenting. Sket fullständigt i ATO och sina anställda. ”Nåja, nu kan det väl ändå inte bli mycket värre!” – var det säkert ett par som tänkte.
Jo du gosse! Det kunde det! Året efter fick som ni känner till SAMTLIGA anställda en sommarhälsning av FM. Den saknade dock signatur och den var oerhört illa stavad och skriven vilket fick till följd att många trodde att det var ett skämt. Det var det inte.
”Skriv på för internationell arbetsplikt eller få SPARKEN!” var hotet den gången. ATO blåste nu upp till full storm, mobiliserade och drog till skogs med högrepar och facklor. Enskilda officerare tog strid mot bjässen FM.
FM gjorde…..ingenting. Om man sket i arbetstagarna förra året så kan man väl likna det här vid att bygga den största trekammarbrunnen som går att konstruera, låta deltagarna på Roskildefestivalen fylla den i en vecka och sedan kasta ner alla anställda i brunnen och hånle åt dom.
”NU KAN det inte bli värre!” – sade många efter den resan. Inlägg på den här bloggen beskrev avståndet mellan HKV och förbanden som oerhört stort och svåröverbryggt och lustiga filmer gjordes när det var storm kring logementssängar på Livgardet.
Och så kom vi då till gårdagens delgivning av nya befattningar efter FM omstrukturering.
Jag kunde då bekräfta att det inte finns nån ände på hur konstigt det kan bli för de anställda i FM. Det värsta som kunde hända var naturligtvis att bli av med jobbet vilket en del tyvärr blev. Exempelvis drabbades i många fall fälthantverkare på skjutfälten eftersom de ansågs som överflödiga. Överflödiga för sådana människor som anser att soldaterna själva kan utföra det arbete som fälthantverkarna utför. För oss som verkligen förstår skillnaden på vad fälthantverkarna kan och gör och vad soldaterna kan och gör så är det naturligtvis inget annat än löjeväckande dumt.
Men som sagt, det finns ingen ände på hur KONSTIGT det kan bli för oss som faktiskt fick behålla jobben.
Jag själv till exempel har nu samma samma befattning i PRIO som jag hade när jag var värnpliktig på 90-talet. Jag har dessutom fått en ny chef, nämligen en av de kadetter jag själv utbildade när jag jobbade som lärare på skola för ett litet tag sedan. Då ansågs jag lämplig för att handleda honom i hans väg till en karriär i FM, men nu är det tydligen han som skall handleda mig i rollen som chef. Konstigt, inte sant!
Nu är det iofs inget större problem eftersom det är en bra pojk och jag bara är parkerad på den platsen i PRIO, jag löser helt andra uppgifter dagligen.
Då har desto värre och konstigare öden har drabbat andra kollegor.
Jag känner till en kollega, en driven Kapten, som precis har rekryterat klart sin pluton och fått en ung Fänrik som ställföreträdare. Båda är sugna på att komma igång och Fänriken som verkar lovande har precis börjat lära sig grunderna i hantverket. Han kommer ju i den nya Officersutbildningens anda från en helt annan försvarsgren än den han nu arbetar i och har aldrig haft kontakt med den här typen av förband tidigare. Lovande konfiguration, inte sant? Nåja, det löser sig med en rutinerad chef som kan handleda honom.
Nej nej nej, eftersom ingen förväntar sig den Spanska Inkvisitionen! Pang Bom, vift med trollspöet och vips så är Fänriken nu plutonchef och Kaptenen är ställföreträdare med graden OR-7. Alla kliar sig i huvudet och tänker -”Hur fan gick det här till?”
Hade någon berättat detta för mig för fem år sedan, att det skulle gå till så här i FM i framtiden, så hade jag skrattat rått åt vederbörande eftersom alla med rudimentär insikt i förbandstypen vet att instegsbefattningen och lärlingsplatsen för en Fänrik på den typen av förband är Vagnchef (3:a på plutonen). Stf plutonchef är en rutinerad specialistofficer (instegsbefattning som gruppchef) och plutonchefen är Löjtnant/Kapten med god vana av både truppföring, trupputbildning, livserfarenhet och självkännedom.
Men ack så fel jag hade. I FM skrivelse ”PM Instegsbefattningar för OF 1 i insatsorganisationen (IO 14) 2012-09-03” kan man bland annat läsa följande passage:
Placera nyexaminerade officerare på instegsbefattning som plutonchef.
För att klara den långsiktiga försörjningen av officerare på högre nivåer måste
nyexaminerade officerare placeras på en instegsbefattning och ges erfarenhet och
utveckling i enlighet med fattade beslut. Rutinerade ”plutonchefer” (ur OF-
kategorin) behöver placeras på specialistofficersbefattningar som stf plutonchef
och i kompaniledningar för att plutonerna ska fungera väl. Detta är också en
konsekvens av att det inte finns färdigutbildade och tillräckligt rutinerade
specialistofficerare att placera på dessa befattningar.
Aha! PlutonCHEF är instegsbefattningen! Man hamnar alltså DÄR först för att kunna lära sig yrket. Analogin är väl kanske nästanpå att instegsbefattningen för en ung sjöofficer på ett örlogsfartyg vore fartygschef eller att instegsbefattningen för den unge flygföraren som precis med darrande manschetter genomfört sin första ensamflygning vore divisionschef (Nej, jag VET att det är några nivåer upp, men jämförelsen är inte helt off).
Men vad gör vi med alla de nuvarande plutonchefer (”Plutonchefer” inom citattecken enligt HKV alltså) som har arbetat i många år för att skaffa sig erfarenhet den hårda vägen, genom chefsbefattning i värnplikten, YOP och sedan vidare till plutonchefsnivå både i GU-förband och utlandstjänst och som nu verkligen har ångan uppe?
Jamen dom gör vi såklart till Stf Plutonchefer och OR-7! Herregud NÅN måste ju kunna hjälpa och coacha alla dessa nyutexaminerade plutonchefer med brokiga och i många fall tveksamma militära bakgrunder så att de kan lösa sin uppgift som plutonchef! De nuvarande har ju varit plutonchefer sedan 90-talet, så vilka är bättre lämpade än de?
Tja, det skulle väl kanske kunna vara de facto rekryterade och utbildade specialistofficerare, men eftersom FM FORTFARANDE inte, sedan 2008, har kunnat komma fram till hur karriärvägarna för dessa skall se ut, så är ju dessa inget alternativ.
Bättre då att ta de från YOP-kullarna som alltså sedan sekelskiftet någonstans har fått vara chefer på plutonsnivå utan nån egentlig möjlighet att avancera i karriären pga gradinflationen samt utbildningsstoppet 05-09. Bättre att de får klä skott för det totala misslyckande som tvåbefälssystemet hittills har varit.
Om detta kan man även läsa i en annan passage i PM:et:
En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att
Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna
bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat
mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer. Förändringen kommer ur ett
annat problem nämligen bristen på officerare i trupptjänst och övertaligheten av
(äldre) officerare i stabsbefattningar.
Precis. Eftersom vi hade världens bästa plutonchefer så skall vi belöna dom med degradering så att de efter en karriär på över ett decennium återfår den befattning de flesta hade under sin GU. Logiken i detta är helt klar och tydlig, åtminstone om det vore manuset till en Monty Pythonsketch.
De nya fänrikarna, som alltså endast undantagsvis har ”rätt bakgrund” utan oftare varit exempelvis ubåtskockar eller radaroperatörer eller bara gjort GMU skall nu gå rakt in på befattningen skytteplutonchef och handledas av de dom precis petat. Utbildningen till plutonchef är alltså INTE på något sätt färdig när dom tagit examen utan budskapet de har fått är att de kommer att få tid på lämpliga instegsbefattningar innan det blir dags att bli plutonchefer. Så blev det alltså inte. De skall hem och hantera soldater som i många fall är ärrade veteraner och flera år äldre än de är. Sannolikheten för fler GRG-skjutningar på logement och skadliga informella ledarstrukturer har väl inte direkt minskat iom detta.
Jag vet inte om någon ansvarig kunnat sätta sig in i konsekvenserna av beslutet innan det fattades, men oavsett så är det anmärkningsvärt. Jag vet inte vilket som är värst: Om man HAR satt sig in i konsekvenserna och ändå fattat beslutet eller om man INTE har satt sig in i konsekvenserna men ändå fattat det.
Som sagt, ingen kan rimligtvis längre bli förvånad över NÅGOT som händer i FM eller i Försvarspolitiken.
Jag tror inte alls att det här är slutet eller botten utan resan fortsätter. Man kan exempelvis spekulera i vem nästa försvarsminister blir efter Anders Borg. Jag skulle vilja säga att Terry Gilliam ligger väldigt bra till. Men vänta nu, säger ni. Han är ju död! Spelar ingen roll säger jag. Kan Nordkorea ha ett balsamerat lik som statschef så kan vi ha en död Monty Python-medlem vid rodret! Han hade även ett bra sinne för skruvade saker och en stor kreativitet! Han blir säkert en stor tillgång för ett Försvar med en ekonomi i balans.
Vi kanske skall utrustas med överblivna växelspakar från SAAB Automobile som vapen istället för AK 6? Dom finns i stor mängd i konkurslagret, har god verkan på nära håll och Svenska arbetstillfällen har skapat dom. Helt rimligt! Som resultat av bindande motköp i Schweiz-affären så skall ärtsoppan på torsdagar ersättas med ostfondue och raclette och alla soldater SKALL bära runt på ett gökur till sin uniform för att kunna se och höra när det är dags att stämpla ut i PRIO. Helt rimligt!
Fast det bästa exemplet jag har hört på galenskaperna igår måste jag spara till sist.
Jag hoppas verkligen att detta inte stämmer, men jag har tyvärr alldeles för säkra källor för att våga tro det.
En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. 
Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro.
Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Jag skulle inte alls bli förvånad om Fänriken heter John Cleese.
Allt detta är så galet att man helst hade velat kunna skratta hjärtligt åt alltihopa och minnas det på återträffar om många år och nostalgiskt prata om tiden när det var sådär knäppt i FM. 
Men det är rikets försvar det handlar om, i en säkerhetspolitisk omvärld som snart är åter i ett kallt krig. Skrattet fastnar i halsen och jag känner mig faktiskt orolig för mina barns framtid. 
Vad kommer det av bli av det här samhället, som uppenbart styrs av galna personer?
Vilka erfarenheter har ni från era förband? Vilka galenskaper har uppstått?
Dela med dig i kommentarsfältet!

Uppdatering: Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

Rikskonferensens dag II

Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i […]