Kategoriarkiv: försvarsutskottet

Dramatiskt, är ordet.

På torsdag justerar riksdagens försvarsutskott sitt utlåtande med anledning av EU-kommissionens  meddelande Gemensam ram för att motverka hybridhot, vilket är en samling föreslagna åtgärder som syftar till att hjälpa EU, dess medlemsstater samt partnerländer att möta hybridhot samt att stärka motståndskraften mot hybridhot.

Enligt en faktapromemoria från UD innehåller meddelandet 22 föreslagna åtgärder inom fyra delområden syftande till att öka medvetenheten om hybridhot, öka motståndskraften mot dessa samt att förbättra arbetet med förebyggande samt krishantering och återhämtning efter kriser relaterade till hybridhot. Ett fördjupat samarbete och koordinering med NATO och andra partnerorganisationer föreslås också.

Det primära ansvaret för att hantera hybridhot är nationellt, men då flera länder kan drabbas samtidigt och rikta sig mot gränsöverskridande nätverk eller infrastruktur, är det aktuellt med ett gemensamt angreppssätt. Det är inga stora nyheter som kommissionen presenterar, det nya är snarare att man klämmer ur sig ett gemensamt ramverk. Den svenska regeringen välkomnar saken.

Som ett led i försvarsutskottets behandling har justitieutskottet givits tillfälle att yttra sig över kommissionens meddelande. JuU har beslutat att yttra sig över skrivelsen i de delar som rör utskottets beredningsområde, dvs. i första hand åtgärderna som avser åtgärder mot finansieringen av hybridhot respektive stärkt motståndskraft mot radikalisering och våldsbejakande extremism.

Yttrandet är väl värt att läsa igenom, om man vill uppdatera sig i vad som gjorts och görs i Sverige inom dessa områden. Men, det är som så ofta i förbifarten, på lite oväntade ställen, som stora skiften synliggörs. Notera detta stycke i justitieutskottets yttrande:

Europeiska unionens säkerhetsläge har förändrats dramatiskt under senare år. Freden och stabiliteten i EU:s östra och södra grannskap är utsatt för stora utmaningar. Det visar på det fortsatta behovet av att anpassa och stärka unionens kapacitet att garantera säkerhet, med tydlig betoning på det nära sambandet mellan yttre och inre säkerhet. Många av dagens utmaningar när det gäller fred, säkerhet och välstånd härrör från instabilitet i EU:s omedelbara grannskap och från föränderliga hot.

Debatt och beslut i riksdagen den 9 november.

 

Utfrågning av våra nya försvarspolitiker



I samband med det senaste riksdagsvalet fick vi som bekant en hel del nya politiker i riksdagen. Därmed blev det också en omsättning i riksdagen olika utskott. Försvarsutskottet var ett av utskotten som fick många nya ledamöter och därför tänkte jag genom ett antal inlägg hjälpa er läsare att ta reda på var dessa nya försvarspolitiker står i ett antal högaktuella frågor som de har att ta ansvar för inom sitt nya förvärv.

Försvarsutskottet består av 17 ledamöter. En del av dessa känner vi sedan tidigare. Försvarsutskottets nya ordförande Allan Widman (fp) är förmodligen den mest kända inom försvarskretsarna. Kvar i utskottet från tidigare mandatperiod sitter förutom Allan Widman även följande ledamöter.

Hans Wallmark (m)
Johan Forssell (m)
Åsa Lindestam (s)
Peter Jeppsson (s)
Kent Härstedt (s)
Mikael Oscarsson (kd)
Mikael Jansson (sd)


Nya Ledamöter

Men nu är det inte de gamla, utan istället de nya ledamöterna och deras åsikter runt försvarsfrågan som vi ska fokusera på. Omsättningen i utskottet har som sagt varit stor och det är inte alltid positivt i tider då det verkligen behövs kontinuitet och stabilitet inom försvarspolitiken.

Men nu förhåller det sig ändå som så att vi har nio nya ordinarie ledamöter vilket innebära att mer än 50% av utskottet är utbytt. Med tanke på det allvarliga läget i omvärlden samtidigt som vårt eget försvar inte bara är anorektiskt avseende storlek och numerär, samt att behovet av materielomsättning är enormt så finns det all anledning att ta pulsen på våra nya ledamöter då det är dessa individer som ska utskottsbereda alla ärenden som har direkt bärighet på vårt framtida försvar.

De nya ledamöterna i försvarsutskottet är nedanstående:

Stig Henriksson (v)
Daniel Bäckström (c)
Roger Richtoff (sd)
Jan R Andersson (m)
Lena Asplund (m)
Jakop Dalunde (mp)
Alexandra Völker (s)
Mattias Ottosson (s)
Paula Holmqvist (s)

Samtliga ledamöter fick i slutet av november tio korta frågor att besvara. Frågor som är minst sagt högaktuella och av den karaktären att ledamöterna ofrånkomligt kommer att tvingas sätta sig in i dessa inom ramen för utskottets arbete. 

De flesta har svarat mycket utförligt vilket är bra! Någon har svarat kortfattat, och några har inte svarat överhuvudtaget (ännu) vilket givetvis är olyckligt då det i värsta fall kan uppfattas som att intresset för det nya politikområdet är svalt. 

Jag har informerat de ledamöter som inte har svarat om att de fått utsträckt tid till söndag då jag avser påbörja redovisning av svaren här på bloggen från och med måndag.

Frågeställningar:

  • Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?
  • De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
  • Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?
  • Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?
  • Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?
  • Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?
  • Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?
  • Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)
  • Var står du när det gäller RB 5 (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013)?
  • Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Först ut blir Vänsterpartiets nya utskottsledamot Stig Henriksson som har ersatt tidigare ledamoten Torbjörn Björlund. Henrikssons svar kommer att publiceras på måndag.

Ur vattnet i elden

Idag klockan åtta avbröt Försvarsmakten huvuddelen av den marina underrättelseoperation som genomförts i Stockholms skärgård under en veckas tid. Det berättade ställföreträdande insatschef, KAM Anders Grenstad vid en pressträff under förmiddagen.

I korta drag bedömer Försvarsmakten att det pågått trolig främmande undervattensverksamhet i den svenska skärgården. Man har inte med högsta säkerhet kunnat konstatera vilken nation som ligger bakom detta, vilken eller vilka farkoster etc., men uteslutit att det rör sig om en konventionell ubåt. Försvarsmakten bedömer att den eller de som kränkt svenska vatten nu har lämnat.

De två viktigaste budskapen Grenstad lämnade var följande:

  1. Det viktigaste vid sidan av själva operationen är signalen till omvärlden är att Sverige försvarar sina gränser och att det är oacceptabelt med kränkningar av svenskt territorium.
  2. Försvarsmakten har indikationer från både allmänheten och egna tekniska system under ytan, vilket förstärks av att man sett ett mönster i området tidigare år.

Det som utbryter nu är en mix av ansvarsutkrävande och vantolkningar (medvetna och omedvetna) av när en operation bedöms vara framgångsrik eller ej.

Om man har följt mediernas dramatiska jakt-livesändningar och noterar att den första frågan från TV4 vid dagens presskonferens var vad detta har kostat, anar man att det hade krävts plåtskrot eller ubåtsbesättningar som stapplar ombord på svenska fartyg för att det ska anses vara värt det. Men betänk motsatsen:

Det sker en kränkning av svenska vatten och det pågår någon slags militär operation under ytan, och Sverige drar inte igång och genomför en operation som pågår till dess att man bedömer man dels har inhämtat all information man behöver för att analysera i efterhand, tills dess att man anser att främmande makt är borta. Vore det framgångsrik och i så fall för vem?

I detta håller jag med Grenstad; en effekt av verksamheten är att man skickar en signal till omvärlden och här kan man lämpligtvis jämföra med uppståndelsen kring det ryska besök i luften som inte möttes av svensk incidentberedskap.

Det kommer alltid finnas de som misstänker – eller har anledning att misstänkliggöra – Försvarsmakten för ”budgetubåtar” och omotiverat pådrag, men jag skulle vilka föreslå omvänd bevisbörda: Den glada amatören eller arga kritikern bör rimligen kunna peka på varför man anser Försvarsmaktens professionella bedömning är fel.

Nu när lejonparten av operationen är avslutad tror jag fokus kommer riktas mot den politiska nivån. Försvarsmakten har sagt det förut under veckan, men Grenstad var väldigt tydlig idag:

Vi har redovisat underlag för Försvarsutskottet om det mönster vi sett de senaste åren.

Om detta är korrekt måste man naturligtvis fråga sig hur man har agerat på den informationen – eller rättare sagt inte agerat. Ett svar kan vara stark sekretess, på uppmaning av Försvarsmakten, i ett slags moment 22. Men det förklarar i så fall inte att man undvikit att agera för att tex höja förmågan på den del av Försvarsmakten som i första hand ska kunna möta detta.

Värre är om politiken nu – likt några av ledamöterna under förra mandatperioden i fråga om de svenska specialförbanden i Afghanistan – avvisar att man fått någon information. Kanske tom samtliga partier. Då riskerar vi en svår förtroendekris i relationerna mellan Högkvarteret och riksdagen, medan allmänheten kommer tolka det som ett sätt att göra upp om det berömda hundhuvudet. Det ska bli intressant att se hur utskottets ordförande, Allan Widman (FP), hanterar detta och hur försvarsministern kommer svara på frågor om saken, då det i så fall skedde under hans tid som utskottsordförande.

Till sist. Det finns mycket lärdomar att dra av händelserna den senaste veckan. Två saker jag hoppas ska diskuteras är mediernas användning av så kallade experter respektive hur närgången bevakningen vid dylika händelser ska tillåtas vara. Vad gäller det förstnämnda är det många med genuin kunskap och insikt som har bidragit uthålligt till att skingra okunskap hos allmänhet och redaktioner (ingen nämnd, ingen glömd). Men när hela dagar av livesändning ska fyllas uppträder även personer som man måste sätta frågetecken bakom vad gäller deras agenda eller påstådda kunskaper. Jag tvekar lite att skriva om detta eftersom det kan uppfattas fel, men jag hoppas helt enkelt att redaktionerna idkar en lite mer omfattande källgranskning när det gäller personer de tar in i så känsliga skeden som vi har haft de senaste dagarna.

En annan känslig sak gäller läckan till SvD:s Mikael Holmström om att den svenska signalspaningen uppfattade ett radiosamtal på ryska den 16 oktober, före ubåtslarmet, vilket föranledde stort pådrag från medier som uppfattade att den svenska marinen sökte efter en skadad ubåt. Försvarsmakten, som aldrig någonsin kan kommentera något som har med FRA:s kapacitet att göra, visste väl inte riktigt hur de skulle prata om saken, men jag uppfattar att man upprepade gånger tydligt har avvisat att man haft denna information. Till detta ska läggas Expressens märkliga artikel om att ”Försvarsmaktens stora insats i Stockholms skärgård ifrågasätts nu inom Försvarets radioanstalt, FRA” och att man skriver att Orion ”inte deltagit på plats i operationen i skärgården” eftersom fartyget ”ligger för närvarande i Gdanskbukten i södra Östersjön” (ja bara en sån sak…).

Jag betvivlar starkt att autentiska källor i FRA ska ha varslat SvD om sådan information, liksom naturligtvis Expressen (särskilt med tanke på de uppgifter man skrev om). Det är mycket allvarligt eftersom det var de braskande rubrikerna om skadad ubåt som jag bedömer växlade upp uppmärksamheten så stort och man kan spekulera i vilka intressen som gynnades av detta. Jag hoppas vi någon gång får reda på hur det gick till och varför.

 

PS. Den första frågan från TV4 vid dagens pressinformation var som sagt hur mycket operationen kostat. Svaret var cirka 20 miljoner kronor, vilket ungefär motsvarar Försvarsmaktens kostnader för brandbekämpningen i Västmanland.

Goda förutsättningar!

Foto: Försvarsmakten

Vi har en ny regering i Sverige. Om denna regering kan man tycka både det ena och det andra eftersom man redan hamnat i blåsväder runt olika frågor. Men som omväxling så ser det vid en första anblick väldigt stabilt ut när det kommer till försvarspolitiken, något vi inte är bortskämda med från den senaste mandatperioden.

Försvarsminister

Att Peter Hultqvist skulle bli försvarsminister var en lågoddsare, och det var som jag ser det ett mycket bra val. Till och med det allra bästa valet med utgångspunkt tagen i vilka möjliga kandidater som fanns inom det rödgröna blocket.

Hultqvist har under sin tid som ordförande i försvarsutskottet lagt en mycket bra grund för sitt nya ämbete genom att ha engagerat sig och satt sig in i alla de försvarspolitiska frågorna som i vissa fall kan vara mycket komplexa och svåra att förstå. Jag blev särskilt imponerad under senaste Almedalenveckan där han deltog under i stort sett samtliga försvarspolitiska seminarier och var också den som vann mest förtroende i debatterna. Peter Hultqvist har som jag skrivit tidigare alla förutsättningar för att lyckas som försvarsminister och dessutom bli respekterad och omtyckt.

Försvarsutskottet

Inte nog med att förutsättningarna för försvarspolitiken i regeringen har förbättrats så har så även skett i försvarsutskottet där Allan Widman (fp) blev ny ordförande. Få andra aktiva riksdagspolitiker är så insatta i försvarsfrågan så som Widman är. Även här är förutsättningarna goda.

Vad som dock är något bekymrade är att en stor andel av ledamöterna som satt med i försvarsberedningen har bytts ut. Alla dessa var insatta i omvärldsutvecklingen samt läget i Försvarsmakten Torbjörn Björlund (v), Peter Rådberg (mp) och Staffan Danielsson (c) är inte ens kvar i riksdagen. Av 17 ledamöter är 10 helt nya inom försvarspolitiken vilket innebär att kontinuiteten givetvis påverkas. Försvarsfrågorna är som sagt ofta komplexa och kräver därmed en helt annan kunskap än den allmänpolitiska för att kunna hantera på ett seriöst och trovärdigt sätt.

Så här ser det nya försvarsutskottet ut:
Allan Widman (FP), ordförande

Åsa Lindestam (S), vice ordförande
Peter Jeppsson (S)
(Ny) Kent Härstedt (S)
(Ny) Alexandra Völker (S)
(Ny) Paula Holmqvist (S)
(Ny) Mattias Ottosson (S)

Hans Wallmark (M)
Johan Forssell (M)
(Ny) Lena Asplund (M)
(Ny) Jan R Andersson (M)

Mikael Jansson (SD)
(Ny) Roger Richtoff (SD)

Mikael Oscarsson (KD)

(Ny) Daniel Bäckström (C)

(Ny) Per Olsson (MP)

(Ny) Stig Henriksson (V)

Tjänsten som statsseketerare på försvarsdepartementet

Något som i dag överraskande var Försvarsmaktens och regeringens besked om att ny statssekreterare på försvarsdepartementet blir generallöjtnant Jan Salestrand som i dagsläget är chef för ledningsstaben och Högkvarteret.

Av de reaktioner jag tagit del av under dagen så framkommer både glädje och oro över detta besked. Personligen ser jag det som mycket positivt att Peter Hultqvist väljer personal ur Försvarsmakten som statssekreterare, en tjänst som i allra högsta grad tidigare har varit strikt politisk.

Försvarsminister Hultqvist kommenterar det hela så här till SvD.
- Jag vill etablera ett bra samarbetsklimat mellan departementet, försvarsmakten och andra myndigheter. Jag har ju samarbetat med Jan som ordförande för försvarsutskottet och är övertygad om att han kan jobba som en bra ledare med sina gedigna kunskaper om försvarsmakten, säger Peter Hultqvist till SvD. 
Försvarsministern understryker att problemen inom försvaret, den ansträngda försvarsekonomin och det skärpta omvärldsläget med ökar militär verksamhet gör att Salestrands erfarenhet som general kommer väl till pass i dessa tider.

Jag bedömer att dialogen mellan Försvarsmakten och regeringen kommer att förbättras avsevärt jämfört med det som närmast kan liknas med ett skyttegravskrig under senaste mandatperioden och som inte leder till annat än misstroende och problem.

De signaler jag fått inifrån Försvarsmakten är dock inte enbart positiva. Jan Salestrand omnämns av flera som en person som aktivt motarbetat Marinen. När jag bett om några konkreta exempel på sådant så hänvisar många till bl.a. materielanskaffningen där Marinen är satt på svår svältkost. Andra hänvisar till att Jan Salestrand är en av regissörerna bakom inriktningsbeslutet 2009 och därmed dagens insatsorganisation som av många numera anses förlorat sin operativt relevans då den till stor del är anpassad för internationella insatser. Kritikerna menar då att Salestrand i sin nya roll som statssekreterare skulle utgöra ett hinder för en utveckling av Försvarsmakten mot en mer operativt relevant organisation givet omvärldsutvecklingen.

Personligen tror jag att detta kommer att bli väldigt bra oavsett oroliga kollegors bedömningar. Alternativet hade varit en civil politisk tjänsteman likt tidigare statssekreterare Carl von der Esch. Det Jan Salestrand nu kommer att kunna bidraga med anser jag är värt mycket inför kommande försvarspolitiska utmaningar, och eftersom vår nya försvarsminister är en klok man och med ett gott öga till Marinen så är jag inte särskilt orolig.

Jag vill härmed gratulera er alla tre; Hultvist, Widman och Salestrand till era nya befattningar och önska er lycka till. En saklig och trovärdig försvarspolitik är nu viktigare än någonsin med anledning av ett kraftfullt försämrat omvärldsläge och en extremt ansträngd svensk försvarsekonomi. Ni lär inte gå sysslolösa under den nyligen påbörjade mandatperioden.

Bloggar: BrixSki


Widegren och Enström får lämna försvarspolitiken!



Moderaterna har påbörjat sin interna omstrukturering. I vissa fall kan man konstatera att en taktisk omfördelning har skett och i vissa fall kan man skönja en viss utrensning som tyder på att man vill starta om och starta nytt. Två personer som nu får lämna försvarspolitiken är Cecilia Widegren och Karin Enström.

Att Cecilia Widegren får lämna försvarspolitiken var lika väntat som att jultomten dyker up på julafton. Jag har aldrig stuckit under stol med att uttrycka min åsikt om våra försvarspolitikers förehavanden och gör inget undantag den här gången heller. Cecilia Widegren har under den senaste mandatperioden varit en katastrof för svensk försvarspolitik i allmänhet och för Moderaternas anseende inom politikområdet i synnerhet. Jag har tidigare skrivit att jag bedömer att den undermåliga och orealistiska nymoderata försvarspolitiken ensam står för runt 1% av rösterna som Moderaterna tappade jämfört med förra valet. Jag står fast vid den analysen med hänsyn till hur stor försvarsfrågan ändå har blivit under det senaste året.

Den som formellt sett utsåg Widegren till ordförande i försvarsberedningen har minst lika stor del i detta förfall och den personen var Karin Enström i egenskap av försvarsminister. Givetvis fanns det mest troligt "någon annan" inom partiet som höll Widegren om ryggen och sufflerade Enström så att "rätt namn" skulle offentliggöras som ordförande.

När det kommer till Karin Enström i rollen som försvarsminister så hade jag mycket stora förhoppningar då hon tillträdde i april 2012. När företrädaren Sten Tolgfors nyttjade mantrat att Moderaterna hade skapat ett försvar i balans så menade han enbart ekonomisk balans. Men när det kom till uppgift kontra utgift så var det långt ifrån någon balans som rådde. Jag och många med mig hade hoppats på att Karin Enström med kunskap om försvaret skulle bli den som skulle vända den negativa trenden. Men istället fortsatte störtloppet nedför ruinens brant i allt högre fart där skönmålning, förnekelse och alla så kallade "satsningar" som i själva verket varit reduceringar har präglat de senaste två åren samtidigt som obalansen växt sig allt större.

Karin Enström blev mest troligt en marionett. En bricka i ett spel som regisserades av firma Reinfeldt/Borg där försvarsministerns möjlighet att agera för vårt försvars och därmed vår försvarsförmågas bästa blev praktisk omöjligt. Istället fick Enström den mindre smickrande uppgiften att offentligt försvara en politik som hon med största sannolikhet kände sig mycket obekväm med. Detta blev väldigt tydligt under alla framträdanden i media där inövade fraser om satsningar och ökad försvarsförmåga framfördes om och om igen. Att svara konkret på raka frågor blev till slut omöjligt vilket blev extra tydligt ju längre tiden gick.

Lika många gånger som jag suttit och förfärats över det Enström framfört, lika många gånger har jag tyckt synd om henne. Det var ingen enkel uppgift hon fick Karin Enström. Att händerna var bakbundna redan från början är så här i efterhand alldeles uppenbart. Att Mikael Odenberg avgick som försvarsminister i protest styrker detta för inget har egentligen förändrats sedan dess!


Cecilia Widegren hade politisk förmåga men inte kunskapen om sitt politikområde. Karin Enström hade kunskapen men inte förmågan. Att behålla dessa båda personer inom den moderata försvarspolitiken hade inneburit självmål för Moderaterna. Nu byts i stället båda dessa ut och möjligheten att återskapa förtroendet för försvarspolitiken blir därmed möjligt.  

Karin Enström blir nu flyttad till utrikesutskottet och blir där partiets talesperson vilket motsvarar den roll som Urban Ahlin har haft i opposition mot Carl Bildt. Enström har sedan tidigare erfarenhet från utrikespolitiken vilket är bra.

Cecilia Widegren hålls uppenbart fortfarande om ryggenav någon högt uppsatt inom partiet som inte anser att hennes förehavanden inom försvarspolitiken är så katastrofala som jag och många med mig anser att de är. Hon får istället förnyat förtroende inom ett annat politikområde, nämligen i socialutskottet. Dessutom som partiets talesperson i dessa frågor.


Det blir även andra förflyttningar i försvarsutskottet när det kommer till Moderaterna. Hans Wallmark och Johan Forssell får förnyat förtroende vilket till viss del förvånar om man nu vill göra en omstart på riktigt.

Jag håller det inte för osannolikt att det är Wallmark som blir ny utskottsordförande. Wallmark har skrivit åtskilliga debattartiklar tillsammans med Cecilia Widegren om moderaternas förträffliga försvarspolitik under de senaste åren varför jag är något skeptisk. Men alla ska få en ny chans att göra om och göra rätt. Låt oss däremot hoppas att man nu mycket noggrant analyserar försvarspolitiken och kommer till slutsatsen att det inte går att fortsätta på den inslagna linjen.

Jag önskar Cecilia Widegren och Karin Enström lycka till i era nya utskott! 


En förflyttning som däremot är mycket olycklig är att Annicka Engblom också får lämna försvarsutskottet till förmån för konstitutionsutskottet. Även om jag och Annicka tidigare har haft ett antal meningsskiljaktigheter runt försvarspolitiken så tror jag ändå att Annicka är den person som borde fått chansen att fortsätta och hon borde även ha fått förtroendet att leda försvarsutskottet, men också Moderaternas återskapande av förtroende runt detta politikområde. I grund och botten är Annicka en vän av försvaret och jag är övertygad om att det är flera tillfällen under de senaste åren som hon fått knyta en näve i fickan.

Annicka har även blivit en god vän som jag uppskattar väldigt mycket. Jag hoppas att Annicka fortsätter att vara aktiv i försvarsdebatten då hon i fortsättningen kommer att vara ersättare i försvarsutskottet vilket gör att dörren fortfarande är öppen. Jag önskar dig Annicka all lycka i framtida förvärv.

Nya moderata försvarspolitiker blir Lena Asplund från Västernorrland, tidigare i skatteutskottet och Jan R Persson från Kalmar, tidigare i justitieutskottet. Lycka till, ni har stora utmaningar framför er och räkna med en granskning som ni kanske inte är vana vid från tidigare utskott.


I morgon får vi höra Stefan Löfvens regeringsförklaring och det kommer bli mycket intressant att höra vad han kommer att säga om försvar- och säkerhetspolitiken. Jag håller det dock inte för omöjligt att det enda som kommer ut är samma budskap som tidigare, d.v.s. att överenskommelsen i försvarsberedningen gäller. Detta är dock en klen tröst i ett allt mer osäkert närområde.

I morgon presenterar även Löfven sin regering. Är det någon som sätter mot om jag säger att Peter Hultqvist kommer att presenteras som ny försvarsminister? Nej, jag trodde väl inte det...

Oavsett vilken försvarspolitik som en ny regering kommer att föra så är jag övertygad om att Hultqvist är det bästa valet. I honom kommer vi att få en påläst, ärlig och uppriktig herre som vi vet var vi har oavsett hur politiken kommer att se ut. Skönmålning upphör!

Media: Moderaterna, Aftonbladet
Bloggar: 6 mannen

Försvarsutskottet underkänner genomförandegruppens arbete!

Den av regeringen tillsatta genomförandegruppen, en märklig företeelse inom den nymoderata försvarspolitiken som kanske är mera känd som "amatörernas afton". Ett begrepp som kollegan Wiseman myntade och har skrivit ett antal läsvärda inlägg om tidigare.

Genomförandegruppen har kritiserats hårt från många håll och för ett år sedan riktade riksrevisionen stark kritik mot regeringens oerhört förenklade och högst amatörmässiga sätt att mer eller mindre godtyckligt stryka ett antal planerade materielprojekt, varav ett av de mer katastrofala var det planerade luftvärnsrobotsystemet till visbykorvetterna.

I september lämnade regeringen i från sig en skrivelse där man kommenterade riksrevisionens rapport på ett sådant sätt att det kan tolkas som en axelryckning och fullständig nonchalans. Man ansåg att beslutet var rätt och att man ansåg att man informerat riksdagen om gällande sakförhållanden i tillräcklig omfattning.

Som väl är har ärendet inte dött. I går fattade riksdagens försvarsutskott ett beslut där man kritiserar regeringen på samma sätt som riksrevisionen.


Riksdagen riktar kritik mot regeringens agerande i den så kallade Genomförandegruppen i samband med besparingar inom försvarets materielförsörjning. Riksdagen har inte fått tillräcklig information om vilka konsekvenser besparingarna haft för Försvarsmaktens förmåga, och rollfördelningen mellan regeringen och myndigheterna har varit otydlig. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen. 

Bakgrunden till ställningstagandet är Riksrevisionens granskning av besparingar i materielförsörjningen under perioden 2009–2011 och regeringens skrivelse som behandlar granskningen. Riksdagen menar att Riksrevisionens rapport innehåller omfattande kritik och ser en risk att den svenska försvarsförmågan inte kunnat garanteras. Om det uppstår förändringar i försvarets ambitionsnivåer är det regeringens ansvar att garantera att riksdagen får tillfredsställande information om detta. Riksdagen anser också att regeringen i ett lämpligt sammanhang bör redovisa för försvarsutskottet vad den har gjort för att tydliggöra rollfördelningen gentemot myndigheterna och ge rimliga förutsättningar för att kvalitetssäkra och dokumentera viktiga beslutsunderlag. 


Försvarsutskottet föreslår i sitt betänkande att riksdagen fattar beslut om att ge regeringen tillkänna vad utskottet anfört om redovisning för riksdagen av förändringar i Försvarsmaktens förmåga och om en tydlig rollfördelning mellan regeringen och myndigheterna för att kvalitetssäkra viktiga beslutsunderlag.

I försvarsutskottet kunde detta klubbas igenom med en rösts majoritet då SD i egenskap av "vågmästare" i frågan fällde de fyra regeringspartierna som alla reserverade sig mot betänkandet.

Det mest intressanta i sammanhanget är att såväl Folkpartiet genom Allan Widman som Kristdemokraterna genom Mikael Oskarsson, som annars är mycket kritiska till regeringens hantering av försvarspolitiken röstade mot och reserverade sig mot betänkandet. Här har vi tyvärr fått ett nytt bevis för att lojaliteten mot Alliansen och Moderaterna är viktigare än enskilda hjärtefrågor för de små partierna. En sorglig utveckling inom politiken som innebär att en röst på dessa partier i praktiken är samma sak som en röst på Moderaterna.

Lista över de projekt som genomförandegruppen avbröt och/eller reducerade.

Bloggar: Lantvärnet
Media: Riksdag & Departement

Var god dröj

Det är ett berg av utmaningar för nästa regering att ta hand om, oavsett hur den är sammansatt efter valet 2014. Det räcker med att titta på listan över planerade propositioner och skrivelser från Försvarsdepartementet för att se hur pausknappen nu är intryckt i det politiska systemet. Ja man jobbar såklart på i Försvarsberedningen, men före sommaruppehållet kommer Försvarsutskottet endast få en skrivelse att behandla som gäller Riksrevisionens rapport om bemanning av marinens och flygvapnets stående insatsförband och det sammanslagna Försvars- och utrikesutskottet kommer behandla UD:s skrivelse om Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete. Efter sommaruppehållet är det inte en enda planerad proposition eller skrivelse från Försvarsdepartementet.  Allt skjuts på framtiden, efter Försvarsberedningens rapporter och framför allt efter valet 2014.

Idag skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) på Brännpunkt. Det första som bör noteras är det numer fastslagna ”nästa försvarspolitiska beslut 2015”. Det var inte ens lätt på Sten Tolgfors tid att se en realistisk tidsplan för ett försvarsbeslut före valet, men så sent som för ett år sedan var budskapet från regeringsföreträdare att beslutet skulle ske 2014, i tid för att kunna gå in i det nya försvarsbeslutet när det andra upphör att gälla, dvs. 1 januari 2015.

Detta förhållande innebär ett antal saker:

Man prolongerar försvarsbeslutet efter 1 januari 2015 (gissningsvis till ingången av 2016) och det blir inte några budgetförstärkningar, med hänvisning till att Försvarsberedningen inte har arbetat färdigt. Detta välkomnas förmodligen i varierande grad av samtliga partier då man med hänvisning till processen inte behöver följa upp budskap som hittills kommunicerats (om t.ex. behov av mer pengar) under ett valår, då man ska presentera förslag som man på goda grunder tror intresserar bredare väljargrupper och som kräver sin finansiering. Å andra sidan får Moderaterna leva med att (S) kan mullra, ungefär som nu, i drygt ett år till utan att korten riktigt kan synas.

Det andra handlar om Försvarsmaktens möjligheter att planera framåt, inklusive det omgivande samhällets möjlighet att planera framåt. Om osäkerheten är stor, eller upplevs vara stor, över hur den närmaste framtiden kommer se ut är det få kommunalråd, högskolerektorer eller stora arbetsgivare som vågar räkna med att planeringsförutsättningarna ligger fast och därmed går in i långsiktiga åtaganden. Bostadsfrågan för soldater är ett exempel på ett sådant område och detta riskerar naturligtvis bli en ond cirkel vad gäller rekrytering.

Det tredje handlar om – och nu går vi tillbaka till Cecilia Widegrens debattartikel – hur man ska förhålla sig till denna process utifrån de larmsignaler som sänts ut från olika aktörer, inklusive representanter från regeringen i samband med JAS Gripen-beställningen. Det är tydligt att regeringen inte går de till mötes som ser Ryssland som något slags växande militärt hot. Tvärt om betonas den bredare paletten av hot och risker och de förändringar som Widegren pekar ut sedan den förra beredningsrapporten understryker det. Det är inte heller oväsentligt att hon upprepar formuleringen i försvarsbeslutet 2009 om att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid.”

Låt mig vara tydlig med att jag  inte har någon annan uppfattning. Det är få, om någon, som ser ett enskilt angrepp mot Sverige som realistiskt och de faktorer Widegren tar upp i sin artikel som områden att analysera och förhålla sig till är samtliga relevanta. Det jag vänder mig emot är den situationsanpassade hanteringen av hotbildsanalys och budskap hos de inblandade aktörerna då allting egentligen verkar ganska klart: Inriktning och ekonomi ligger fast, samt i stora drag den säkerhetspolitiska analysen jämfört med beredningens förra rapport.

Möjligen finns det anledning att uppehålla sig något vid en sak, inte minst med anledning av David Camerons Europatal idag. Cecilia Widegren skriver:

”Det säkerhetspolitiska läget i Europa är, ur ett svenskt perspektiv, bättre än någonsin i modern tid. Detta som följd av öst- och centraleuropeiska länders befrielse och medlemskap i EU och Nato. Vi kan hamna i en annan situation i framtiden men det är svårt att se att den skulle komma utan en politisk destabiliserande process först.”

Om man är alarmistisk får man nästan alltid smisk på sikt, men nog bör man fundera över om vi befinner oss i denna ”destabiliserande process” just nu?

Utrikesministern luftade sin oro redan i somras:

”Det är numera den europeiska integrationen i förening med den transatlantiska förankringen som säkrar freden i vår del av välden. Detta må i dagsläget låta teoretiskt, men i en situation där samarbetsstrukturerna i Europa skulle bryta samman skulle vi drabbas också av en säkerhetspolitisk osäkerhet som lätt kan bli farlig.”

Hans oro lär knappast ha dämpats i och med utvecklingen i UK. Detta, och toppmötet i december 2014 om det europeiska militära samarbetet, förtjänar ökad uppmärksamhet. EU:s utveckling lär debatteras framöver, men den försvars- och säkerhetspolitiska dimensionen kommer troligtvis inte få den plats i debatten som den förtjänar.

Nåväl,  det är inte lönt att vara pessimist. Det skulle ändå inte fungera