Kategoriarkiv: Försvarsvilja

Gästinlägg: Militärstrategisk nederlagsdoktrin 2016

Nyligen har Militärstrategisk doktrin för Sveriges militära försvar släppts i sin uppdaterade version. Den nya utgåvan är utvecklad på flera områden och ersätter den tidigare från 2012. Doktrinen innehåller viktiga skrivningar om tröskeleffekter, folkförankring, totalförsvar och en bredare hotbild med allt större tyngdpunkt på påverkansoperationer och cyberangrepp. Den är väl värd att läsa (ännu ej tillgänglig på nätet).

Men den nya utgåvan innehåller även ett genomgående tankefel i formuleringen av Sveriges militärstrategiska koncept som är mycket olyckligt och kan komma att få ödesdigra konsekvenser: ”Väpnat angrepp ska mötas snabbt i syfte att vinna tid och skapa handlingsfrihet. Därefter ska försvarsoperationer syfta till; att tillsammans med andra vinna kriget alternativt enskilt undvika att förlora.” - Militärstrategisk doktrin 2016, sid 38.



Jag har tidigare beskrivit risken att vi omedvetet och utan att reflektera över det antar en Nederlagsdoktrin och farorna när vi med begrepp som ”enveckasförsvar” sätter tiden det tar innan vi förlorar som ett mått på framgång. Ska man tolka formuleringen i den nya doktrinen har målsättningen höjts något: från att hålla ut en vecka innan vi förlorar till att undvika att förlora. Tyvärr är undvikandet av förlust inte samma som att sträva efter att vinna och därför fortfarande grader av planerat nederlag. Något som är olämpligt att skriva i en doktrin.

Att definiera ”undvika att förlora” eller omsätta det i handling blir svårt. Om vi låter bli att ta strid med en motståndare över huvud taget, har vi då inte undvikit att förlora? Det är sannolikt inte vad som avses, men det finns en uppenbar fara i att använda förlust som utgångspunkt för att formulera målsättningar då det kommunicerar att förlust är normerande, men att det skall undvikas om möjligt.

En tröskel skapas när kostnaderna för ett angrep är orimliga för en angripare. I detta har doktrinen helt rätt. Dugliga soldater och förband som besitter den orubbliga viljan att vinna kan i första hand avskräcka men också i strid, även om de är numerärt underlägsna, göra ett angrepp så kostsamt för en motståndare att det för lång tid avskräcker från framtida aggressioner. Priset för aggression mot vårt land ska vara för högt, och det ska inte bara svida lite hos en angripare – det ska göra rejält ont.

Men en inställning som resignerat för nederlag redan innan en konflikt inleds kommer föga förvånande sannolikt endast att leda till nederlag. Om vår egen doktrin säger att vinst på egen hand inte är möjlig och att förlust är normerande för vår strid, kommunicerar vi då inte en bild av vår egen vilja och förmåga som motverkar vår ambition att upprätthålla den tröskeleffekt vi strävar efter?

Ska vi inte i stället träna oss själva i ett tänkande som innebär en förlängning av överbefälhavarens tydliga ställningstagande att så länge en soldat, en sjöman eller en flygvapensoldat återstår, slåss försvarsmakten? Ett tänkande som i förlängningen säger att även när försvarsmaktens förmågor till konventionellt försvar är uttömda för stunden ska striden föras över ytan, med konventionella som okonventionella medel. Ett tankesätt som gentemot en angripare kommunicerar att denne aldrig skulle kunna känna sig trygg eller på grund av att vi inte viker ner oss för dennes vilja.

Frågan är dock tyvärr inte så enkel och argumenten mot det ovanstående resonemanget kan inte förbises: Ingen mental inställning i världen kan kompensera materiella tillkortakommanden eller ersätta en för liten numerär. En överfokusering på att ingjuta och utstråla kampvilja kan även omedvetet sända signalen till den egna politiska ledningen att det inte längre finns några problem och förhindra att de blir lösta.

Det finns en fara i att blunda för de faktiska problemen med materiella brister och sviktande numerärer, men det ligger en mycket större fara i att ingjuta en defaitistisk anda att vi inte klarar av något. Konsekvenserna av uppgivenhet är värre än eventuellt övermod.

Skrivningen i doktrinen borde vara att försvarsoperationer skall genomföras med den orubbliga målsättningen att vinna, enskilt om så behövs men företrädesvis i samarbete med andra. Jag för hellre befälet över ett förband med stora brister men god förbandsanda och orubblig kampvilja än ett förband som är helt uppfyllt men inte tror att det kan vinna utan redan resignerat för nederlag och ”undviker att förlora”.

David Bergman
Kapten/Doktorand i psykologi

Gästinlägg: Den seglivade Nederlagsdoktrinen

Under slutet av 2012 myntades begreppet ”Enveckasförsvar” när dåvarande ÖB Sverker Göranson förklarade att Sverige vid ett väpnat angrepp i bästa fall kunde försvara sig i en vecka. Det uppseendeväckande uttalandet skapade en välbehövlig insikt och debatt om de faktiska brister som fanns, och finns än idag. Men uttalandet hade också en annan, sannolikt oförutsedd effekt. Det spädde också på en mycket farlig Nederlagsdoktrin där tiden det tar innan vi ger upp eller förlorar kom att bli ett mått på framgång och diskussionen kom i alltför stor utsträckning att handla om hur länge vi kunde ”hålla ut”.

Ytterligare exempel på denna nederlagsdoktrin kom under förra årets uniformsdebatt. Från flera håll, inklusive i remissutgåvan av Försvarsmaktens nya uniformsreglemente, sades explicit att militär personal skulle undvika att bära uniform offentligt eftersom det med tanke på rådande säkerhetsläge kunde vara för farligt.

Sådana åtgärder är djupt olyckliga av ett flertal anledningar. Det vanligaste argumentet för att undvika uniform brukar vara att ”inte ge terrorister ett uppenbart mål”. Att gissa motiv för okända gärningsmän är aldrig enkelt. Men tror vi verkligen att det avskräcker dessa om landets soldater tar av sig uniformen och gömmer sig? Om något, borde inte en naturlig närvaro av välutbildade, uniformerade soldater på offentliga platser snarare vara något som gör attentat svårare att utföra? Det andra är vad åtgärderna kommunicerar utåt. Om bara antydan om hot i fredstid är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, vad säger det om vår förmåga i krigstid? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Att inte bära uniform offentligt på grund av att Sveriges fiender kan komma att försöka göra dig illa är del av en Nederlagsdoktrin. Vi, soldater och sjömän i uniform, är viktiga symboler för vårt lands säkerhet och trygghet. Den dag vi inte längre själva tror på den symboliken, eller är för rädda att visa oss i uniform offentligt, har vi redan förlorat.

Förra årets uniformsdebatt ledde trots allt framåt. Den slutliga versionen av Uniformsbestämmelser för Försvarsmakten innehöll en dramatisk bättring. De ansvariga för denna publikation skall ha all heder, både för att de tog till sig kritiken men framförallt för ett gott resultat där texten i det första stycket talar för sig själv:

”Det är självklart att Försvarsmaktens personal i olika sammanhang syns ute i samhället. Uniformerad militär personal, i och utom tjänsten, bidrar till den gemensamma trygghet, styrka och stolthet som vi representerar.” – Unibest FM 2015, kapitel 1, första stycket

Ännu mer glädjande var att höra Micael Bydéns anförande med avsiktsförklaring och vision efter att ha tillträtt som överbefälhavare. En vision och inställning som kan sammanfattas i uttrycket ”Försvarsmakten möter varje hot och klarar varje utmaning”. En väldigt tydlig indikator i hur vi skall uppträda, men också i förlängningen en viktig inriktning hur vi måste uppfattas av andra. Lika viktigt är ÖBs tydliga uttalanden att det är varje sjöman och soldats uppgift, även om hon eller han eller hon är den sista som är kvar, att ställa sig i vägen för en angripare.

Det är farligt att blunda för problem inom organisationen eller bortse från faktiska faror, men ännu farligare att anta en defaitistisk inställning att vi inte klarar något eller att vika för hot. Den dag vi inte längre vågar bära uniform eller resignerat för nedarlag har nederlagsdoktrinen börjat verka.

Inom krigshistorien finns många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt att det för lång tid avskräckt en fiende från ytterligare aggressioner. På grund av detta är visioner likt den som överbefälhavaren presenterat avgörande. Även i den allra mörkaste stund, när riket är nära undergång och endast en grupp återstår ska de möta hotet med den orubbliga viljan att vinna. Då vårt lands största styrka sannolikt aldrig kommer att vara en överlägsen numerär blir vilja och mental inställning än viktigare.

Uppenbarligen klamrar sig dock den seglivade nederlagsdoktrinen envist fast. Nu senast vid Försvarshögskolan där studerande, av säkerhetsskäl, manats till restriktivitet i att bära uniform. Inte bara utanför tjänstetid utan även under tjänsteutövning. En sådan ”rekommendation” får snabbt en stor tyngd då den är officiellt sanktionerad och riskerar att skapa en olycklig norm, farligare ju längre ner i officersutbildningen den tillämpas. Den beordrade åtgärden sägs följa Försvarsmaktens rekommendationer. Någon sådan central styrning har veterligen inte gått ut. Snarare säger det gällande reglementet precis tvärt om. Försvarshögskolans referens kan syfta på regionala styrningar som enligt uppgift getts ut. Att det dock fortfarande råder en diskrepans i hur hotbilden bedöms och hur hoten ska bemötas är tyvärr uppenbart.

Att ta av sig uniformen, dölja sin status som militär personal och medvetet undvika hot är fel väg att möta en orolig omvärld. Under krigstid skulle en person som gjorde det stämplas som desertör. Liknelsen kan tyckas extrem, vi befinner oss inte i krig. Men hur vi utbildar i fred och möter hot i kris styr i allra högsta grad hur vi agerar och om vi segrar under konflikt och krig. Det är självklart även något ironiskt om den skola som ska lära ut taktik, strategi och operationskonst till våra nuvarande och blivande officerare, själv förordar åtgärder som starkt bidrar till en nederlagsdoktrin.

Det är glädjande att visioner och reglementen tydligt stakar ut vägen framåt. Visionerna måste dock genomsyra verksamheten och alla utbrott av nederlagsdoktrin och fall av uniformsmotstånd motarbetas, på alla nivåer och i alla former.

David Bergman
Kapten i armén och doktorand i psykologi