Gästinlägg: Tårar är tecken på professionalism

Följande gästinlägg är en replik på CB Perlenbergs ledare i Dagens Nyheter. DN har inte velat ta emot repliken men vi på Cynismer publicerar den gladeligen. Inte sällan kritiserar media offentlig sektors informationstjänst. Ibland bottnar kritiken i begäret att själv få stå för nyheterna, för att få klick på websidor eller cred för scoop. Ibland bygger det på oförståelse för och bristande insikt i den aktuella verksamheten. I detta fall vill jag tro att det är det sistnämnda, då jag har goda tankar om ledarskribenten.


/C


Tårar är tecken på professionalism
”Gråtande poliser löser inga brott” skriver Csaba Bene Perlenberg på DN Debatt den 6 juli. Poliser som löser sina uppgifter i alla situationer men också kan visa och hantera att de blir emotionellt påverkade av extrema situationer är tvärtom de mest professionella, menar jag.

Detta är inte det första tillfället där yrkesfolks kompetens eller professionalism felaktigt ifrågasätts mot bakgrund av att de uppvisar fullt mänskliga reaktioner på stress efter att ha varit utsatta för extrema händelser. En liknande debatt uppstod förra året då bland annat Dick Sundevall ifrågasatte den svenske majoren Thomas Johanssons lämplighet som officer då denne grät på en presskonferens efter att ha suttit som gisslan i Ukraina. Ett av exemplen som tas upp denna gång är en polis som gråtit på platsen där Lisa Holms kropp återfanns, ett annat en polis berättelse från en trafikolycka. De menas vara känslovältrande och urholka polisens auktoritet och status som samhällssymbol.

Resonemanget är olyckligt av flera anledningar.

Den första är synen på den enskildes reaktion med en antydan att dennes professionalism och effektivitets skulle påverkas negativt av att visa känslor. Detta är absurt. Att någon kan fortsätta att lösa uppgiften professionellt men efteråt visa att han eller hon blivit emotionellt påverkad av en extrem situation är tvärtom endast ett bevis på att denne hanterar situationen och var precis rätt person för uppgiften. Bra uttagning och utbildning är ingen vaccination som gör poliser immuna mot stress utan snarare något som lär dem att känna igen och hantera hur de reagerar under påfrestning. Att förorda att känslor är något som endast hör hemma i debriefingens stängda rum är en ren inbjudan till osunda macho-kulturer och mental ohälsa. En misstro att allmänheten inte skulle kunna omfamna att polisen löser svåra uppgifter i sin yrkesroll men att de reagerar känslomässigt som människor är faktiskt att nedvärdera deras förmåga till fritt tänkande. Polisen ska dessutom möta utsatta människor i kris och nöd där medmänsklighet och empati är avgörande, finns det verkligen någon som vill att de ska ge sken av att vara kallhamrade och känslokalla individer som inte visar känslor?

Det andra är antydan att en myndighets kommunikation skulle begränsas till efterlysningar och rena faktauppgifter, och att emotionellt beskrivande berättelser från dess medarbetare skulle vara skadligt för förtroendet. Tvärtom tror jag att det enda sättet att bygga upp ett starkt förtroende för en yrkesgrupp är genom att öka allmänhetens insyn i, och förståelse för, det arbete de utför och de många poliser som frivilligt och väldigt öppet delar med sig av sin vardag på Facebook, Twitter och Instagram utgör en viktig del i denna kommunikation.

Ledaren bygger i grunden på en oförståelse för hur människor reagerar i extrema situationer men också tyvärr på förutfattade meningar och osunda stereotyper om hur personer i uniformsyrken skall uppträda. Ironiskt nog hade dessa kunnat undvikas om man istället för att ifrågasätta deras kompetens med de aktuella texterna som grund istället valt att se dem som en inbjudan att försöka förstå påfrestningarna och utmaningarna i det arbete som yrkesfolket faktiskt utför.

David Bergman
Kapten i armén & doktorand i psykologi

Gästinlägg: Det försvarspolitiska sällskapspelet Rappakalja*

Nedan följer ett gästinlägg av Håkan Norell. Håkan är verksam inom den civila flygindustrin och ser bekymmersamt på den försvars- och säkerhets politik som förs. Twittrar under tagen @hnorell med sarkasm, ironi och ordlekar som vapen. Politiskt obunden. — Uppställda speldeltagare vid den försvarspolitiska presskonferensen var våra främsta försvarspolitiska företrädare med försvarsminister Hultqvist i spetsen.…

Gästinlägg: Matkrisen i Mali och Försvarsmaktens okända Airdropförmåga.

I dagarna har vi genom Dagens Nyheter nåtts av rapporter från förbandet i Mali om rådande matbrist.
Vi som skriver det här har själva varit ute på missioner och vi är för tillfället stationerade under ett antal år vid det internationella förbandet Heavy Airlift Wing i Ungern. Vi flyger regelbundet uppdrag till olika konfliktområden runtom i världen och vi vet hur viktigt stödet hemifrån är när man är utanför Sveriges gränser.

Under en insats behöver vissa grundläggande behov vara uppfyllda för att en soldat skall kunna utföra sitt uppdrag på ett så bra och säkert sätt som möjligt. Det är viktigt att kunna känna en trygghet även då man vistas i en riskfylld miljö. Ett av de mer fundamentala behoven torde vara att få i sig tillräckligt med näring så att åtminstone kroppen fungerar som den skall även om andra faktorer runtomkring inte möjliggör ett fullt normalt liv. Det är naturligt att ett förbands stridsvärde till viss del går ner över tiden och detta är något vi kan acceptera, men att till synes medvetet låta det gå ner mer än nödvändigt borde vara bortom all rimlighet. Förutom de rent fysiska effekterna får det även en psykologisk negativ påverkan då missnöjet kring den så tydligt uppmärksammade bristen på mat stjäl fokus från den egentligen uppgiften förbandet har att lösa ut.

All personal i Försvarsmakten har genom sitt yrkesval accepterat att det kan komma en dag då de tvingas riskera sitt liv för att utföra de uppgifter deras förband tilldelats. Är det då orimligt att förvänta sig att FM till fullo stöttar dem med vad de kan tänkas behöva? Vi har alla full förståelse för att det kan vara svårt att förutse samtliga behov redan från början. Många av dem upptäcks ofta inte heller förrän insatsen redan är igång och då folk varit på plats i insatsområdet ett tag. Med hastigt uppkomna behov och besvärliga kommunikationsvägar kan det ofta vara svårt och ta tid att få fram t.ex. mat eller utrustning snabbt nog eftersom det inte var en del av grundplanen.
Oavsett om det gäller brist på mat, personal, personlig utrustning eller till och med tyngre fordon så finns det dock ett väldigt enkelt sätt att vad gäller själva leveransen snabbt tillföra ett förband nya resurser.

Sedan 2009 är Sverige en del av Heavy Airlift Wing som opererar med tre stycken strategiska transportflygplan av typen Boeing C-17 Globemaster III från sin bas i Pápa i Ungern. Kostnaderna delas mellan de deltagande nationerna och baseras på hur många flygtimmar respektive nation har i programmet. Sveriges andel är 550 timmar per år. Kraven på förbandets förmågor styrs av Strategic Airlift Capability (SAC) Steering Board där varje nation har representanter. Dessa förmågor samt annat som rör förbandet har samtliga nationer enats om genom ett MOU.

Det är i princip tre krav på operativa huvudförmågor som ställs på förbandet: Airland delivery, Airdrop delivery samt Aerial refueling. Inom dessa tre ingår sedan ett flertal mer specifika delförmågor. Den enda förmåga Sverige idag använder sig av är airland, dvs. lastning på marken, flygning till en annan flygplats för att där landa och sedan lasta av på marken. Frågan vi ställer oss är ifall Sverige verkligen fullt ut känner till vilken resurs det är vi har tillgång till?

Flygplanen är bland annat kapabla till fullskalig Medevac med plats för 37 bårliggande patienter, varje plats försörjs med både syrgas och el under hela flygningen. När detta skrivs är vi på väg från Djibouti i Afrika med ett Medevac-team från USA och vi har hämtat upp 8 patienter som skall till Tyskland. I flygbesättningen ingår fyra svenskar. För drygt två år sedan nyttjade USA ett av våra flygplan för en storskalig Medevacövning där övriga medlemsnationer inbjöds som observatörer. Sverige valde att inte skicka någon observatör.

En annan förmåga som hittills inte används av Sverige är Airdrop. Detta innebär fällning av personal och materiel med fallskärm. Kravet på förbandet är att ha två stycken fullt tränade besättningar för att kunna utföra Heavy Airdrop, CDS (Container Delivery System) samt fällning av personal. Vi som är verksamma inom detta spektrum ser att denna förmåga på ett drastiskt sätt skulle kunna öka FM:s försörjning och taktiska rörlighet under insats. Tyvärr har intresset från FM:s sida för detta hittills varit noll. Vi hoppas att med nedanstående exempel kunna väcka ett intresse samt visa på vilket sätt denna förmåga skulle kunna stötta våra förband under insats.

Utifall FM väl bestämde sig för att åtgärda problemet med matbristen hos förbandet i Mali skulle vi med hjälp av en av våra C-17 och CDS fällning inom några få dagar kunna leverera upp till 88000 Lbs (ca 40 ton) med förnödenheter ända fram till förbandets camp i Mali. Materielen som krävs för att bygga lasterna finns hos Fallskärmsavdelningen vid K3 i Karlsborg. Det som behövs är att förnödenheterna körs dit för iordningställande. Troligtvis är det detta moment som tar längst tid beroende på hur mycket personal det finns tillgång till för tillfället. Vidare behövs en Mission Request till HAW för nyttjande av flygplanet. Under de rådande omständigheterna torde en sådan förfrågan behandlas skyndsamt och ges företräde framför andra uppdrag. Eftersom vi regelbundet redan flyger till Mali är kanalerna för erforderliga diplomatiska tillstånd väl upparbetade. Även underrättelseunderlaget är gott och kräver endast uppdateringar. En dropzone måste upprättas på lämplig plats dit leveransen kan ske. Detta kan relativt enkelt göras av någon från förbandet på plats med hjälp av en GPS.

När lasten är iordningsställd behöver den transporteras till Örebro vilket är det närmaste flygfält från Karlsborg som medger start med så pass tungt flygplan ett sådant här uppdrag skulle innebära. Efter start Örebro kan fällning av ca 40 ton last fördelat på 40 CDS-kollin ske inom ca 7 timmar då flygplanet medger transport hela vägen ner till Mali utan mellanlandning. Efter leverans går flygplanet till närmaste lämpliga flygfält, t.ex. på Kanarieöarna där besättning går i vila för att nästa dag flyga tillbaka till hemmabasen i Ungern.

Vad skulle då ett sådant här uppdrag kosta? Inte mer än att flyga ner lasten med C-17 till Bamako, vilket är närmsta flygfält som medger landning med C-17 för att därifrån flyga det med C-130 alternativt vägtransport upp till Timbuktu. All materiel för fällningen är återanvändnings bar. Med tyngre plattformar (Heavy airdrop) kan dessutom större enheter såsom fordon med vikter upp till 60000 lbs (ca 27 ton) fällas om behovet skulle uppstå att snabbt förse förbandet med tyngre förnödenheter.

Allt detta som beskrivs ovan är en förmåga och en möjlighet som Sverige och FM i dagsläget förfogar över men valt att hittills inte utnyttja. Allt efter att vi dragit ner på vår styrka i Afghanistan märker vi som är verksamma inom förbandet att Sverige inte fullt ut utnyttjar sina flygtimmar. Kanske är det nu dags att börja tänka utanför boxen och tänka till hur vi kan använda en sådan här förmåga som vi äger. Att förse förbandet i Mali med mat och andra förnödenheter är enkelt gjort. Det enda som behövs är viljan och att någon högre upp fattar beslut. Nu är ett gyllene tillfälle för FM att visa att man bryr sig om de män och kvinnor som skickas ut i världen.

Det var en gång en general som myntade uttrycket ”allt för fältförbanden”. Visa nu att detta fortfarande är fallet!

Kapten Mats Andersson
Chief Loadmaster C-17, Heavy Airlift Wing

Löjtnant Filip Däldehög
Pilot C-17, Deputy Chief Tactics, Heavy Airlift Wing

Gästinlägg: Omöjligt tala om basplatta under ständig förändring

Sedan uttrycket ”basplattan” myntades av försvarsminister Peter Hultqvist har ett antal spaltmetrar ägnats åt att diskutera vad detta tänkta fundament av försvarsförmåga egentligen ska utgöras av. Var börjar och var slutar basplattan? Hjälmar, vapen och radioapparater av tillräckliga kvaliteter och kvantiteter är en del av denna grundplåts hårdvara, en självklarhet. Logistiken, hävdar Peter Hultqvist, utgör ett exempel på en absolut grundläggande förmåga som bara måste fungera innan vi i Sverige kan lyfta blicken mot mer avancerade satsningar. Att logistiken måste fungera är fullt rimligt, att mer avancerade satsningar därför bör vänta på sig kan ifrågasättas eftersom det inte är säkert att vi har råd att prioritera mellan dessa alternativ. Frågan är vem som just nu axlar det fulla ansvaret för just försvarslogistikens funktion, ty det är inte Försvarsmakten.

Generallöjtnanten (dåvarande generalmajoren) Dennis Gyllensporre har i artikeln ”Militära reflektioner om officersprofessionen” i Handlingar & Tidskrifts första häfte 2014 på ett utmärkt vis berört delar av den transformation Försvarsmakten genomgått på en rad ”principiella områden”, där interoperabilitet både internationellt med andra länders väpnade styrkor, men också nationellt i samverkan med civila aktörer (företag och myndigheter) beskrivs som exempel. Officerskåren har alltså numera krav på sig att fungera både såsom krigare med fokus på väpnad strid, men också att fylla samverkansfunktioner i allt högre grad i takt med att antalet yttre aktörer som löser uppgifter som tidigare ålagts Försvarsmakten träder in på ”marknaden”.

En del hävdar, liksom Gyllensporre, att ett definierande drag för officersprofessionen således kommit att bli förmågan att parallellt anamma krigaridealet, det vill säga fokus på den väpnade striden, i kombination med en samverkanslogik tidigare främst anammad av civila samhällsfunktioner utan ett uttalat primärt säkerhetspolitiskt perspektiv, en i grunden positiv utveckling som måste sägas stärka både civila och militära funktioner. En invändning härom bör dock göras mot vissa förskjutningar av ansvar som inte rimligtvis ger uttryck för att trovärdigt kunna bemanna en välfungerande krigsorganisation. Som exempel kan här nämnas Försvarsmaktens stora nyttjande av civila speditionsföretag för transporter och nyttjandet vaktbolag för bevakning av förband, funktioner som tidigare i mycket högre utsträckning ägts av Försvarsmakten och tidigare utgjort en del av vad vi kan kalla basplattan, men nu alltså inte gör det på grund av fredstida rationaliseringar. Kraven har alltså förändrats då en förskjutning av ansvar har skett från en organisation med krav att anamma både krigar- och samverkansideal till att nu hamna hos civila funktioner med kanske främst fokus på samverkan i fredstid men mindre (till obefintligt) fokus på att upprätthålla förmåga till väpnad strid, i detta fall att se till att exempelvis lastbilarna rullar även vid risk för bekämpning. Här bör tilläggas att dessa civila aktörer i fredstid ofta står för en hög servicegrad och kostnadseffektiva lösningar, men det kan argumenteras mot att dessa funktioner i ett nationellt skymningsläge eller i en krigssituation, trots komplement genom krigsorganisationens mobilisering, skulle utgöra fullgoda alternativ till motsvarigheter organiserade inom myndigheten Försvarsmakten även i fredstid, och detta av två skäl.

För det första saknar den privata logistikbranschen ett fokus på väpnad strid, även om uppdragsgivaren är Försvarsmakten. Speditionsföretaget kör från A till B och finns risken att lastbilen flyger i luften på vägen till B kommer entreprenören inte låta den rulla. Och rullar den inte finns ingen inom försvaret som med självklarhet kan ta över. Detta krav fanns på den logistikorganisation som betjänade lejonparten av Försvarsmaktens enheter tidigare och det fokuset finns även kvar på det fåtal logistikenheter som tjänstgör i Försvarsmakten idag med den äran. Det är inte rättvist att tala om försvarslogistiken som en sådan vital del av basplattan att den måste fungera innan andra projekt kan vidtas om funktionerna outsourcats till civila entreprenörer. Det är orättvist dels mot de entreprenörer som inte rimligen kan krävas leverera så fredslikt som möjligt i krig (samhället ska i krig fungera så fredslikt som möjligt är tanken), och det är inte heller rättvist mot de inom Försvarsmakten som är ansvariga för den logistik som finns kvar eftersom kravet på försvarslogistikens varande i hög grad förskjutits bort från Försvarsmakten.

För det andra, trots att fredstida outsourcing till både företag och myndigheter fungerar, kan det inte förväntas att krigsorganisationen ska fungera om vi i Sverige inte utvärderar inriktningsbeslut av kvantitativt större karaktär, och här avses en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga myndigheter som löser krigsfunktioner under samma paraply. Det är ett hästjobb att arbeta fram en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga berörda aktörer, men en nödvändighet i dagsläget när krav som tidigare ställts på Försvarsmakten nu inte längre är krav . Rimligtvis bör då kravet som ryms inom begreppet basplattan ha förts över till en annan organisation om nu kravet fortfarande är legitimt, återigen med krigslogistiken som exempel. Basplattan utgörs inte enbart av att försöka täta luckor i Försvarsmaktens förmågor utan även av att definiera inriktningen för Försvarsmakten i samverkan med exempelvis Polisen, MSB, Trafikverket, Kustbevakningen, Tullverket, Strålskyddsmyndigheten och så vidare. Därtill finns behovet att befästa en sådan organisation, exempelvis genom storskaliga övningar. Drar vi ner på Trafikverkets budget får det konsekvenser för samhällets robusthet när tågen inte går, det är självklart. Det påverkar samhällets säkerhetspolitiska basplatta menligt. Är det acceptabelt? Om svaret är ja, gott så, men i dagsläget saknas en bred, offentlig, säkerhetspolitisk analys innefattande samtliga involverade aktörer från Försvarsdepartementets sida och risken är att hålen i ”samhällets basplatta” är större än de hål som helt ostridigt omfattar våra väpnade styrkor. Ungefär 4-6 miljarder beroende på hur man ser på saken skapar inte en robust basplatta för landets försvar, även om dessa miljarder utgör ett positivt trendbrott. Peter Hultqvist kan dock fortsatt stå rakryggad i sin roll, det klarspråk som hörts från försvarsministern sedan han tillträdde har saknats sedan den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs tid.

En bra bit återstår dock för den nu sittande regeringen vad gäller vårt försvar. Vill man köpa en spade får man betala för en spade och inte för en sked.

Security Sanity

Gästinlägg: Frihetens garanti



Varannan vecka skriver jag som de flesta känner till en kolumn i Svenska Dagbladet. Efter varje publicering så får jag en stor mängd mail. Tyvärr hinner jag inte svara på alla. För någon dag sedan kom det ett mail som stack ut från mängden både avseende innehåll och längd. Mailet visade på det faktum att det finns ”vanliga människor” i Sverige som – på riktigt – är oroliga över den militära händelseutvecklingen i vårt närområde. Jag hörde av mig och frågade Pelle, som skribenten heter om jag fick publicera hans mail som ett gästinlägg här på bloggen vilket jag fick. Nu får även ni andra läsa detta tänkvärda mail.

/ Skipper
———————–

Hejsan!

Jag är civilist i ordets vänligaste bemärkelse. Jag driver ett kulturkvarter. Här spelas barnteater och rockkkonserter. Det dansas i repsalar och målas i ateljéer. Det är färgglatt och rart. Här odlar unga män skägg och diskuterar filmmanus. Vi har ett litet bibliotek för förbjudna böcker, för att lyfta yttrandefrihetsfrågor. Här verkar feminister som vill hitta en fristad, och invandrarkillar som vill göra något för att motverka spridningen av religiös radikalisering. Min arbetsplats är både resultat av, och förutsättning för, ett öppet och demokratiskt samhälle. Här finns ett driv för samhällsutvecklingen. Jag möter mängder av människor som vill uttrycka sig, skapa och leka. Vi jobbar med nyföretagande, Makerspace och Science park. Jo, det finns ett folkhälsovärde också. Dessutom vill stadsutvecklarna ha oss med. Ett starkt kulturliv gör en stad populär.

Jag kan inget om militära spörsmål, och jag skulle inte kunna göra någon större nytta i krig. Visserligen har jag en kort utbildning inom civilförsvaret – jag skulle i kevlardräkt oskadliggöra substridsdelar efter flyganfall innan andra kunde plocka ut folk ur skyddsrum. Men det är 20 år sedan min enda repövning, för min roll behövdes inte mer, bomber skulle ju inte falla mer. Och visst är jag glad över den fridfulla tid vi levat i. Så var inte fallet under barndomen, då Viggenplanen ständigt lyfte från F13 över vår sommarstuga. Nu spelas Sveriges största rockfestival på samma flygflottilj, och jag deltar i konferenser med musikbranschen.

Trots begränsad kompetens, kan jag begripa att en miniubåt inte ensam puttrar över Östersjön för att besöka Lidingö och vinka till fotograferna. Jag begriper att det inte bara sitter en uppmärksamhetstörstande kapten där inne, utan elitsoldater som har fientligt uppdrag mot mitt sätt att leva. Jag begriper också att det sker mycket som jag aldrig får reda på, system och underrättelser, satellitbilder och radarvågor som någon pusslar med, långt ovanför mitt kulturkvarter. Även jag begriper att en ubåt kräver underhåll, transporthjälp, uppdrag och basering. Samma sak med flygplanen. Jag förstår att de inte bara råkar kana in över gränserna. Någon har valt att köra in över Öland och visa upp missilerna under vingarna. Jag begriper också att någon sitter och planerar betydligt allvarligare saker, som vid behov kan genomföras mot mig. Och jag ser hur vi börjar relativisera Gotland i media, som en fristående plätt land som nog nästan egentligen inte är svensk. Som för att förbereda oss inför någon annans övertagande. Och visst kan vi ta emot gotlänningarna som flyktingar, det är ju en litet antal i det stora hela och de blir ju lättintegrerade, med språket och allt. Omhändertagande är vi ju bra på.

Relativiseringen av våra grundläggande värden är en märklig upplevelse, rent förnedrande. Jag blir också frustrerad nu när vi återigen kallar ut soldater i skärgården, men uselt utrustade utan förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag begriper att enkla stridsbåtar inte gör någon nytta i ubåtsjakter. Jag läser ibland om frustrationen hos officerare, det förefaller som om våra politiker helt enkelt inte tar in behoven. Kanske är det sant. För länge sedan, när vår värld såg ut att bli fredligare, bestämdes om avveckling av många militära verksamheter, med villkoret att vi snabbt skulle kunna återställa dem om världsläget försämrades. Jag uppfattar att världsläget har blivit rätt rejält sämre under ganska många år, men utan att det där villkoret har följts. Som om jag rev våra scener när de inte används, utan att kunna ställa upp dem igen. Jag skulle få sparken och avtvingas skadestånd.

När kritiken nu börjar synas i media, görs alltsammans bara till en internmilitär fråga, och en kamp mellan departement. Och visst har förre statsministern kallat försvaret för ett särintresse. Men jag påstår, utifrån mitt hörn av samhället, att det är precis tvärtom. Det jag arbetar med kräver en grund som garanterar min frihet. JAS-piloter och ubåtsjägare rycker ut för min skull. Och tvärs över Östersjön sitter nu någon som inte gillar den friheten, inte gillar feminister, inte internationalism, västerländsk konst eller prideparader. Dessutom använder den där regimen de mest vidriga metoder för att få sin vilja fram. Jag kan jobba livet ur mig för medborgarnas rätt att skapa och uttrycka sig. Men vad hjälper mitt arbete, när någon redan utför fientliga uppdrag två mil från mitt riksdagshus. Mina representanter där inne har gång på gång visat att de faller undan för påtryckningar utifrån, och det drabbar mig i min vardag.

Det kan komma ett läge när vår statsminister återigen behöver ljuga om att vår beredskap är god. Kommer jag att tvingas tystna, eller lägga ned verksamhet, eller själv portförbjuda artister som vill framföra något obekvämt? Det har hänt förr. Ture Nerman – från min stad, åkte i fängelse av just dessa skäl. Karl Gerhard blev censurerad för ett simpelt kuplettnummer när vår regering böjde sig för en tyrann. Vi har konstnärer idag som drabbas hårt av vidriga krafter, utan stöd från statsmakten eller opinionsbildare. Måste jag bli medlöpare för ett ryggradslöst samhälle när vi inte har något att sätta emot?

Kanske är framtidens konflikter så abstrakta, att de är över innan vi begriper det. Då är frågan ännu viktigare. På vilket sätt kommer mitt handlingsutrymme att begränsas, för att mina representanter inte investerat i den säkerhet jag förutsatt? Och vilket samhälle är det som ska försvaras? Risken är att jag bara blir ännu en flykting i en ström västerut. Moralen förefaller också låg hos politiker och media, som nu förbereder mig för angrepp jag inte kommer att kunna skydda mig ifrån. I söndags stod poliser med automatvapen och bevakade ett möte i mitt kvarter. Det som nyss vara absurt blir vardag, och jag ska bara vänja mig. Visst är jag naiv. Det finns saker jag inte vet något om, men jag kan inte arbeta med samma uppgivenhet inför vidrigheterna.

Hur kan jag då förvänta mig att någon ska skydda min värld, min yttrandefrihet och min livsstil, utan förutsättningar? Hur kan jag understå mig att tvinga ut soldater för att skydda mig, utan att skicka med dem utrustning, utbildning eller underhåll. I förstone är det oförskämt. I nästa steg, vid ofred, så är det katastrofalt, och de pengar vi ändå lägger blir bortkastade. Jag har hört uttrycket ”en hög lägstanivå” hos kända band som spelar här. De måste kunna göra ett toppframträdande varje gång, oavsett förkylningar och vikande spellust. De kan inte arbeta utan stabiliteten som bra instrument och rutin faktiskt skapar och de kan inte slänga sin utrustning efter varje turné. Varför kan en sådan lägstanivå vara så viktig hos ett rockband, när detsamma inte gäller för samhället som ska garantera att de kan fortsätta spela?

Det enda syfte jag kan förstå, är att alltsammans är ett intrikat spel för ännu större trygghet och konfliktfri tillvaro för mig som medborgare. Men är det så? Utifrån vad jag uppfattar på militärer och politiker, förefaller det snarare vara en omfattande defaitism och ilska som uppstått över orimliga villkor.

Vad är då alternativen? Crowdfunda privata sonarslingor i Bråviken? Anställa egna ubåtsspanare? Starta en egen milis? Det är naturligtvis görbart, men framstår som onödigt och egentligen kontraproduktivt. En stat och nation finns ju redan, och kompetent folk som vill göra jobbet. Men finansieringen uteblir. Kan jag då dra av i deklarationen för privata säkerhetstjänster? Larmminor? Eget luftvärn? På ryska kartor finns en stor riktningspil rakt in i min stad, som en inledning på eventuell konflikt. Och redan innan en sådan, kommer jag att märka av en svag statsmakt på inskränkningar i mitt yrkesarbete.

Pacifism är en sympatisk modell, men den kräver starka vakter för att inte bli överkörd. Då är mantrat om en moralisk stormakt bara en kuliss för moraliska storsnackare, och sådana blir till åtlöje. Extremister och despoter mjuknar inte för att vi inte skyddar oss. Detta är kärnan i Sveriges försvar. Det civila livets möjligheter att frodas och utvecklas. Ja, det kostar pengar. Men är det någonstans skattepengarna ska gå, så är det till frihetens garanti.

Vänliga hälsningar

Pelle Filipsson
Norrköping

Gästinlägg: Svar från (sd) på öppet brev från Mattias Lagerqvist

Nedan följer ett svar från Mikael Jansson (sd) på Mattias Lagerqvists öppna brev till Sveriges försvarspolitiker (publicerat igår). Mottagare av brevet från andra partier är givetvis också varmt välkomna att svara i form av gästinlägg.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Hej Mattias!

Till att börja med vill jag tacka för ditt brev! Jag uppskattar det och inte minst ditt engagemang i denna för Sverige väldigt viktiga fråga. Det är alltid positivt att få ta del av synpunkter från er som arbetar inom Försvarsmakten – det tillför ett mycket viktigt perspektiv – inte minst för mig som försvarspolitiker.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget i omvärlden ser även vi i SD som oroande, ända sedan kriget i Georgien har det varit uppenbart att vi behöver förändra inriktningen för försvarsmakten och öka dess anslag. Under det senaste året har jag tillsammans med såväl ledamöter från Sverigedemokraternas försvars och säkerhetspolitiska råd, som försvarsutskottet, besökt ett antal förband runtom i Sverige. En stark vilja att lösa tilldelade uppgifter och en professionell inställning har mött mig och oss på samtliga förband. Dessvärre har även önskemålen varit desamma på de olika förbanden; de anser sig ha för lite pengar för övning, för lite ammunition, de har utrustning som behöver ersättas osv osv.

Så ja, jag delar helt din syn och din oro över de brister inom materielsidan som du tar upp, bristen på modernt luftvärn, ny ubåtsjaktmateriel och en fungerande reparations/logistikkedja är – som du själv är inne på – minst lika allvarlig.

Jag tänker inte fokusera på vad ”de andra” gör eller inte gör, utan istället lägga fokus på vad vi Inom Sverigedemokraterna vill göra inom försvarspolitiken;

*Till att börja med har vi varit och är Vi tydliga med att vi önskar en bred överenskommelse i denna fråga – vi sträcker därför ut vår hand till samtliga övriga partier för att snarast lösa detta! Läget är allvarligt så vi har inte tid att jaga politiska poäng!

*För att lösa behoven för den s.k ”Bottenplattan” vill vi här och nu, genom lånefinansiering, direkt tillföra 50 Mdr sek till Försvarsmakten. Genom detta kan grundläggande brister åtgärdas, övningsverksamheten ökas rejält och viktig materiel ersättas. Del av summan skall gå till MSB för att snabbutreda och därefter snabbt bygga upp ett civilt försvar igen.

*Vi vill återinföra värnplikten, genom detta kan vi öka volymen soldater och sjömän, samtidigt som vi har råd att öva mer. Tanken är inte att återgå till den ”gamla modellen” helt, utan mer gå mot den modell Norge använder, där det finns värnpliktiga men även viss mängd heltidsanställda soldater/sjömän inom nyckelfunktioner.

*Utöver ovan nämnda 50 Mdr, vill Vi tillföra 24Mdr sek för de kommande fyra åren, därefter ökande – målet är en anslagsnivå motsvarande Minst 2,5% av Sveriges BNP senast år 2025.

Kort innebär vår organisation att:
– 200 st JAS 39 Gripen E/F har införskaffats.
– Långräckviddigt luftvärn (ex Aster 30) inköps i erforderlig mängd till Flygvapnet.
– 10 stridsflygdivisioner agerar från fem flygflottiljer.
– Flottan består av minst 8 ubåtar och 16 ytstridsfartyg
– 5 amfibiebrigader finns krigsplacerade
– Armén har fått större volym och baseras på 7 armébrigader.
– Ett stående försvar av Gotland har upprättats (en brigad).
– Hemvärnet har fått mer materiel och utökats.
– Civilförsvaret har återinförts.
– En försvarsallians med Finland har bildats

Får vi igenom våra förslag, är hela vår organisation utbildad, sjösatt och utrustad senast år 2030.

Jag kan lova dig Mattias, att jag och mitt parti till fullo insett hur läget är i Försvarsmakten, men också förstått hur allvarligt det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde blivit. P g a detta kommer Vi att kämpa hårt för kraftigt ökade anslag till Försvarsmakten, så att en försvarsförmåga värd namnet Åter kan återupprättas innan det är för sent!

Med vänlig hälsning

Mikael Jansson (SD)

Ledamot Försvarsutskottet
Gruppledare för Sverigedemokraternas ledamöter i försvarsutskottet

Gästinlägg: Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker

Nedan följer ett gästinlägg i form av ett öppet brev från Mattias Lagerkvist.

Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker

Jag skickade under måndagen följande brev till de politiker som just nu håller på att utarbeta en försvarspolitisk inriktningsproposition. Denna är med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde det viktigaste förslag som utarbetats i försvarsutskottet på mycket lång tid. Jag uppmanar alla utnyttja sina demokratiska rättigheter och låta ansvariga politiker veta vad ni tycker.

Hej!
Jag heter Mattias Lagerqvist och jag arbetar som officer i Försvarsmakten. Jag skriver detta brev baserat på information jag fått i mitt arbete men skriver som privatperson, som väljare och skattebetalare. Detta brev skickas till försvarsministern, finansministern samt samtliga ordinarie ledamöter i försvarsutskottet. Brevet kommer även publiceras på bloggen Wisemans Wisdoms.

Ni är nu mitt uppe i processen att utarbeta en ny inriktningsproposition som ska ge Försvarsmakten styrningar, uppgifter och resurser för perioden 2016-2020. Som ni alla vet befinner vi oss nu i ett kraftigt försämrat omvärldsläge. Samtidigt är vår Försvarsmakt fortfarande till stor del inställd på internationella insatser och försvaret av Sverige har haft väldigt låg prioritet. Ni politiker har sedan något år tillbaka återigen givit försvaret av Sverige högsta prioritet men det kommer ta flera år innan detta får praktisk effekt på vår förmåga. Eftersom alla materielprojekt, all utbildning, all avveckling av infrastruktur samt hela logistikfunktionen under femton års tid riktats mot ett annat mål har Försvarsmakten inom många områden en lång, och kostsam, väg att vandra innan vi återigen fullt ut är anpassade för försvar av rikets gränser.

Dessutom är Försvarsmaktens verksamhet sedan flera år underfinansierad. Riksrevisionsverket, FOI och Försvarsmakten har alla kommit fram till att verksamheten saknar ca 3-5 miljarder/år och har gjort så en tid. Detta innebär bland annat att materielinköp skjutits på framtiden och detta börjar nu märkas. Dels råder det brist på så enkla saker som uniformer och ammunition, dels närmar sig flera materielsystem nu slutet på sin tekniska livslängd och måste avvecklas eller utvecklas. Som exempel kan nämnas att inom två av våra viktigaste förmågeområden, luftvärn och U-båtsjakt, används luftvärnsrobotar från 60-talet och sjunkbomber från 30-talet.

Det är mot bakgrund av detta som jag med stor förvåning följt de senaste veckornas utspel om olika nivåer av förstärkningar till Försvarsmakten. Försvarsmakten behöver alltså ca 4 miljarder/år för att dagens minskning av förmåga ska upphöra. Ges en anslagsökning på denna nivå kan riksdagsbeslutet från 2009 förverkligas. Att då göra diverse utspel om lägre summor som dessutom innehåller nya uppgifter som ska lösas är oseriöst. Jag kan bara se två alternativ: antingen har ni inte förstått hur läget är i Försvarsmakten och vår omgivning eller så är ni inte villiga att ge svenska medborgare det skydd som de förtjänar och även folkrätten kräver. Eftersom jag innerligt hoppas att det inte är det senare vill jag ge ett exempel på hur läget är i Försvarsmakten. Hur omvärldsläget är idag och utvecklas i framtiden finns det andra som är bättre på att förklara.

I vår verksamhet använder vi dagligen mycket kvalificerad materiel. Denna kräver tillsyn och reparationer som självfallet blir en kostnad för Försvarsmakten. På förbanden ses detta ibland som en slags hyra på materielen som vi använder. Armén är nu i en tillväxtfas där både antalet kontinuerligt anställda soldater och tidvis anställda soldater ökar och i fler och fler plutoner och kompanier ersätts nu värnpliktiga med nyutbildad och övad personal. Detta gör att mängden materiel i bruk ökar och därför även materielunderhållskostnaden. Underfinansieringen av Försvarsmakten gör dock att materielunderhållsbudgeten legat still sedan 2014 och gör så även 2016 trots att priserna ökar. Detta gör att vi nu inte har råd att använda mer av vår materiel. Arméförbanden har av högkvarteret fått beskedet att det inte finns ekonomi för materiell tillväxt. Vi är alltså nu i ett läge där arméns tillväxt stannar i stället för accelerera som omvärldsläget kräver. Organisationen som beslutades i propositionen 2009, Insatsorganisation 2014, är beräknad vara färdigutbildad 2023. Men detta endast om de 4 miljarderna/år tillförs! Med nuvarande ekonomi blev det bara en halv brigad som dessutom helt saknar artilleri. 2016 är det planerat att börja utbilda förband i större skala på den nya artilleripjäsen Archer. Med nuvarande budget finns inte pengar att ta dem eller lastbilar för att transportera deras ammunition i bruk. Dessutom står ca 1000 fordon i reparationskö. Detta är fordon som behövs i insatsorganisationen men som inte används dagligen. De har därför i brist på pengar ställts i förråd med kvarvarande fel med förhoppningen om att det finns pengar att reparera dem när de behövs. Det är bland annat detta som den så kallade ”bottenplattan” består innehåller. Att få saker som borde, och de flesta sannolikt tror redan fungerar, att fungera. Betänk detta innan ni nästa gång lägger fram ett förslag som innehåller mindre pengar än 4 miljarder/år och samtidigt nya uppgifter.

Jag anser precis som de flesta av er som får detta brev att det finns många förmågor inom Försvarsmakten som behöver utvecklas. Försvarsförmåga är relativ och flera av våra grannländer ser numera Sveriges låga förmåga att skydda eget territorium som en säkerhetsrisk. Men för att åtgärda detta och tillföra nya förmågor behövs ännu mer pengar, utöver de 4 miljarder/år som nuvarande riksdagsbeslut kostar. Försvarsbudgeten uppgår idag till ca 1,1% av BNP och med en ökning med 4 miljarder/år når vi nästan halvvägs till de 2,5% som gällde under 80-talet. Situationen i vårt närområde är på många sätt lika allvarlig som då men samtidigt mycket mer oförutsägbar. Har vi råd att inte närma oss de nivåer som gällde då?

Jag vill avsluta med att önska mig några saker:

1. Vi befinner oss nu i det sämsta säkerhetsläge på många år. Behovet av både enighet och förstärkningar är stort. Visa att ni kan ta ansvar för Sverige i detta allvarliga läge och gör inte partipolitik av detta.

2. Behovet av nya förmågor är mycket stort, men gör inte misstaget att satsa på dessa utan att först åtgärda de grundläggande problemen.

3. Lyssna till de experter inom tex MUST, FOI och MSB som har som huvudsakliga arbetsuppgifter att förse er med beslutsunderlag.

4. Påbörja snarast återuppbyggandet av ett fungerande totalförsvar.

Med vänlig hälsning
Mattias Lagerqvist

Gästinlägg: Kanonen på Gotland

Nedanstående text är en kommentar till föregående inlägg. Försvarspolitiken kan behövas lättas upp med ett något ironiskt/humoristiskt/sarkastiskt inslag mitt i allt allvar. Därför fick kommentaren istället bli ett gästinlägg  / Skipper
———–

Agendan är dock uppenbar”. Dessa ord fastnade och jag började tänka på hur agendan egentligen ser ut.

Alla partier är i totalt samförstånd eniga att den ”nya” omvärlden kräver en ny kanon på Gotland.
(på något oförklarligt nymoderat sätt blir detta också en stor satsning i Skaraborg som gagnar hela landet)

FM anser att kanonen i nuvarande ekonomiska läge gör mest nytta någonstans på fastlandet.
Dessutom skall de numera alltid levereras i par och döpas som en av varje kön. Exempel; kanonerna
Astrid och Sture.

Centern vill givetvis tillsätta minst en utredning och en analysgrupp.
Vänsterpartiet tycker inte om kanoner och om det skall finnas en så ska den peka åt ett annat håll.
MP vill göra hela ön till ett natura 2000-område och där växer inga kanoner. Dessutom vill man minska på tillträdet till stränderna vid sjöfåglarnas häckningstider.
Fp vill ha en kanon genast och reser runt på landets museer och letar ”lågt hängande frukter”.
Efter att ha konsulterat finansen ser inte de nya Moderaterna något behov till ett sådant särintresse. Vem kan vara intresserad av Gotland när det inte är Almedalsvecka? Flytta veckan till Grästorp och gläd Skaraborgarna.

Förre Fömin vill, i sann samförståndsanda, att beskrivningen till kanonen, om det blir någon, skall översättas till flera språk.

KD inväntar de nya Moderaternas beslut och ståndpunkt.

S tycker ÖB och FML pratar skit och vill ha minst en kanon installerad på ön snarast. (obs. snarast ej definierat) UD vill dock ha med ett förbehåll om att Putte skall vara med i remissrundan så han inte skrämmer vår utrikesminister igen. Hon undrar också om man inte köpa kanonen från Saudi?

Sd vill finansiera ett flertal kanoner på ön och samtidigt förklara hela ön som skyddsområde där utlänningar ej är tillåtna att vistas.

Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit.

Vad blir då resultatet av alla dessa beslut och funderingar.

V inget.
MP inget.
C sedvanligt svammel om utredningar och mer analyser.
Fp djupa brösttoner som sakta klingar av till ett ynkligt pip som ingen annan i alliansen någonsin hör.
De nya Moderaterna, ivrigt påhejade av KD, föreslår historiskt stora satsningar, som är bra för Skaraborg, finansierade krona för krona. De letar i skrivande stund efter den första kronan.
Sd lägger fram ett nytt finansierat förslag med vissa förbehåll. Ingen verkar bry sig.
S vill men förmågan brister.
ÖB och FML försöker på ytterligare sätt att förklara de olika stegen, trappan som skall besegras och andra tungomål. Man konstaterar dock på slutet att allt går enligt plan och är frid och fröjd. Eventuellt kan man tänka sig att placera någon av de högt prioriterade tunga orkestrarna på ön.

Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit ett varv till.

När agendan är genomkörd återstår bara att konstatera att det ute i verkligheten, som pessimisten beskriver det, inte kan bli sämre.
Jag som då är en obotlig optimist säger att det kan det visst:-)

F.d. Teaterdirektören.

P.S. Blir det då någon kanon på Gotland? Om Alliansen vinner nästa val så kommer de troligtvis tillsätta en bred utredning om behovet av eldunderstöd för hela landet efter 2045.

P.S.2 Letar man ivrigt kan man eventuellt hitta spår av ironi i kommentaren.
P.S.3 En firma vid namn ISIS, verksam bl.a. i Irak är villig att sälja en 40 cm f.d. fartygskanon till billigt pris. En svensk delegation som inspekterat pjäsen har dock invändningar mot att mynningen är igensvetsad. Enligt firman skall detta inte begränsa pjäsens verkan eller syfte?

Gästinlägg: Uniformen står för säkerhet

I förra veckan sändes reportaget Hotbild mot försvaret i Sveriges Radio. I detta uppgavs en hotbild föreligga mot personal inom Försvarsmakten och att de anställda fått instruktionen att ”tänka efter” om de ska uppträda offentligt i uniform. Som bakgrund hänvisades till en intern diskussion mellan överbefälhavaren och förbandscheferna. Den efterföljande debatten föranledde ett förtydligande från Försvarsmakten angående att bära uniform på allmän plats. Men frågan är tyvärr varken ny eller avslutad.

Även om hotbilder kan variera så vittnar debatten om en splittrad bild inom olika delar av Försvarsmakten, både avseende det faktiska läget samt hur detta skall bemötas. Att från myndigheten säga: ”Nej det saknas specifik hotbild, men ja det kan vara farligt” är i sig motsägande. Att sedan inte konkretisera hotbilden mot medarbetarna men samtidigt råda dem att avgöra själv är olyckligt. Om inte ens våra högsta chefer entydigt kan säga vilken hotbild vi ska bemöta och hur, kan vi då verkligen förvänta oss att enskilda medarbetare skall kunna göra det?

Ett annat argument som stundtals hörs är att enskilda eller grupper kan ”störa sig” eller bli provocerade av att se människor i uniform. Denna del av reportaget togs bort från Sveriges Radios hemsida under onsdagen, men det är tyvärr inte första gången det framförts. Även om det är oklart varför någon skulle bli provocerad av att se sitt eget lands soldater är det desto tydligare att det inte kan vara en anledning för försvaret att anpassa sig.

Det finns två centrala aspekter av uniformsfrågan. Den första rör det faktiska läget. Vi har inte råd att vara naiva, vår personal och vår verksamhet är av intresse både för främmande nationer och för andra grupperingar. Men att gömma sig för hot är inte rätt väg att gå. Tvärtom borde förstärkt skydd av våra anläggningar eller att åter beordra nyckelpersonal att förvara sitt tjänstevapen i hemmet vara mer självklara åtgärder.

Den andra aspekten är en effekt av den första, och ur flera hänseenden ännu viktigare; vilka signaler vårt agerande sänder. Den österrikiske psykologen Paul Watzlawick, en legend inom kommunikationsteori, sade de bevingade orden ”Man kan inte inte kommunicera”. Han underströk att alla former av agerande (eller frånvaron av det) sänder signaler, både inom den egna organisationen men även till allmänhet och omvärld.

Att inte bära uniform offentligt på grund av att rikets fiender kan komma att försöka göra dig illa är en farlig del av en Nederlagsdoktrin. Signalen till omvärlden riskerar att bli ödesdiger; om bara antydan om ett hot är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, hur ska de då reagera vid en verklig konflikt? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Vi lever i en tid av oro där det är avgörande att våra soldater och sjömän utstrålar styrka, säkerhet och trygghet. Rådet till de anställda borde varit omvänt: Bär uniform ofta och med stolthet. Ni utgör den yttersta garantin för landets säkerhet, ju sämre läget i nationen blir desto viktigare är det att ni fortsätter bära uniformen rakryggat.

David Bergman
Kapten / doktorand i psykologi

Gästinlägg: Vad är värt att försvara?

Gästinlägg från civilanställda i Försvarsmakten har hittills lyst med sin frånvaro på bloggen, men här kommer äntligen ett sådant signerat Eleanor Wiklund som är lärare på Sjöstridsskolan i Karlskrona.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––

Vad är värt att försvara?

Visst har det väl hänt att jag känt suget av att få skriva av mig mina tankar och funderingar om vårt försvar och vår försvarspolitik. Men det finns så många andra som gjort, och gör, detta på föredömligt sätt och därför har det aldrig blivit av. Så varför har jag nu plötsligt bestämt mig för att skriva något som rör just försvaret av vårt land?

För det första vill jag göra klart att även om jag är anställd av Försvarsmakten, så är det i första hand som bekymrad och engagerad medborgare i landet Sverige samt försvarsvän i stort som jag skriver detta inlägg i den pågående debatten.

Fast kanske vore det bättre att se detta som ett öppet brev. Ett brev som jag vill rikta till alla er andra som också är medborgare i vårt land, oavsett om du bor i storstan eller på landsbygden, om du jobbar i kassan på ICA, som förskolelärare, i den lokala pizzerian eller som chef på ett IT-företag. Var du än befinner dig och vad du än gör så skulle jag vilja be dig om en sak.
Ta en liten stund och fundera på vad i vårt land och vad i vårt samhälle som du, när det kommer till kritan, verkligen värdesätter. De fundamentala och grundläggande byggstenarna som om de inte fanns, skulle göra vårt land till något helt annat än det land som vi är vana vid att leva i.

Vad kom du fram till? Var det dina barns rätt till fri utbildning? Din mormor som kunde få en ny höftled när hennes gamla var utsliten? Din homosexuella brors möjlighet att visa sin kärlek till sin partner öppet? Din bästa väns möjlighet att utöva sin religion oavsett trosuppfattning? Din granne som fick en bostad och en väg in i samhället efter att ha flytt från ett krig som rasar i en annan del av vår värld? Eller var det din kusin, djupt engagerad i kvinnors rätt, som obehindrat kunde delta i en aktion som fördömer mäns våld mot kvinnor?

Det här är nämligen några av alla de saker som vi i vårt land allt för ofta tar för givet. Det som vi egentligen menar när vi pratar om demokrati. Rätten att få leva i ett samhälle där man får tycka olika, vara olika, men ändå behandlas på ett respektfullt sätt. Ett samhälle som tar hand om oss när vi själva inte kan, som ger oss förutsättningarna för ett bra liv.
Och ja, jag är medveten om att även vårt samhälle inte är perfekt och att det finns ett flertal områden där det fortfarande finns utrymme för förbättringar.
Men ändå, visst är vårt land rätt fantastiskt?!

Och det är just det som är pudelns kärna. Vi, som land, har haft möjligheten att under århundraden bygga upp just det samhället vi lever i idag. Jag vill påstå att en oerhört viktig orsak till detta är att vi har haft ett starkt försvar som utgjort en förutsättning för att våra politiker i sin tur har kunnat föra en politik som hållit oss utanför krig.

Men vårt försvar är bara så starkt som vi bygger det. För det krävs engagemang, och det engagemanget börjar hos oss, medborgarna. Våra politiker väljer vi för att de ska agera i vårt intresse. Om vi inte visar att vi lägger stor vikt vid våra demokratiska värderingar och försvaret av dessa så kommer sagda politiker inte heller att vilja avvara några resurser ur statsbudgeten för att skapa det starka försvar vi så väl behöver.

Så jag vill be dig, medborgare i landet Sverige, att börja visa ditt engagemang. Prata med människor runt omkring dig, väck en debatt om samhällets grundläggande värderingar och hur dessa försvaras. Fråga dina politiker, oavsett partitillhörighet, hur de ställer sig till dessa frågor.

För det är ändå vi, medborgarna, som bör visa vad vi värdesätter i vårt samhälle och att vi bryr oss om att Sverige ska fortsätta vara ett land som har möjligheten att försvara dessa värderingar.

För att lyckas med detta behöver fler, än de redan idag initierade, skapa sig en uppfattning om försvaret av vårt land och börja sätta press på våra politiker för att visa att det här är en fråga som rör oss alla.

Eleanor Wiklund

Gästinlägg: Säkerhet byggs inte på förhoppningar

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver
bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.

Säkerhet byggs inte på förhoppningar

“There is no greater danger than underestimating your opponent.” – Lao Tzu – kinesisk filosof

Bilden av hur höga ryska militärer suktar efter pittoreska svenska sommarställen med puttrande sibberatorer och planerar hur de ska använda sin militära överlägsenhet för att tillskansa sig dessa är inte nödvändigtvis korrekt.

Krig uppstår i civiliserade samhällen ofta som en förlängning av något annat. Det uppstår när någon vill något, någon annan inte vill det och en negativ spiral av missförstånd leder till att båda parter anser att bästa vägen framåt är att inte vika ner sig. Även om vi alla tycker det är förkastligt – och ibland rent av löjligt – så är detta en realitet. Kanske känner du igen scenariot från dagens tidning?

Det är inte längre osannolikt att Ryssland och väst hamnar i krig. Carl Bildt sade i dagarna i en intervju att: “Krig mellan Ryssland och väst är tänkbart”. Detta är samma Bildt som varit delaktig i att dra ner försvarsmaktens budget som del av BNP från 1,5 till 1,1 procent, eller 25 %. En nerdragning som endast överträffas av de socialdemokratiskt ledda regeringarna innan.

Trovärdigt försvar
Vi får anta att syftet för en fiende inte är att ta och behålla vår mark utan att förneka oss att verkamot dem över den strategiskt viktiga Östersjön. Grunden till att överhuvud taget kunna försvara oss i ett sådant scenario är att vi har ett fungerande luftförsvar. Om fienden har luftherravälde finns mycket liten möjlighet för oss att göra effektivt motstånd.

Sverige har valt Gripen som bas i luftförsvaret och det är ett sunt val. Bemannade flygplan ger flexibilitet och Gripen är ett potent och prisvärt alternativ som passar bra för svenska förhållanden. Luftvärn är ett bra komplement men kan aldrig användas som enda komponent eller ersätta flygplan då det rör sig långsamt över ytan och inte kan verka i alla luftvolymer. Till råga på allt så har Sverige idag ett mycket klent luftvärn, ett resultat av både den strategiska timeouten och långt bortistan-doktrinen.

Gripen behövs alltså för att överhuvudtaget kunna försvara vårt luftrum – och i förlängningen vårt land – mot säkerhetspolitiska händelser som vi inte rår över. Vad händer då om vi inte kan använda våra flygplan? Tanken svindlar.

Bas 90
En förutsättning för att flygplan ska kunna verka är att det finns en fungerande start- och landningsbana. Förstörs rullbanan som flygplanen är grupperade vid så står de obönhörligen på marken. Detta är inte hemligheter utan allmänt accepterade förutsättningar. Inga baser – inget stridsflyg. Flygbaserna i vår nerlagda Bas 90-organisation var genomtänkta och konstruerade just för detta scenario. De hade flera närliggande banor för redundans och underjordiska anläggningar för skydd av viktiga funktioner. Därtill fanns en trovärdig plan för basens operativa effekt över tiden.

Bas 90-konceptet togs fram när det fortfarande var förhållandevis svårt att slå ut en rullbana. Kryssningsrobotar och andra stand off-vapen hade så kort räckvidd att vi kunde förneka fienden möjlighet att avfyra dem mot våra baser. Detta blev en tröskeleffekt eftersom en fiende inte kunde räkna med omedelbar framgång utan riskerade ett långvarigt luftkrig.

Så hände det som så ofta händer när man har ett stabilt läge, något oväntat händer. Sovjetunionen föll samman. Många trodde att den eviga freden var här för att stanna och Försvarsmakten monterades sakta men säkert ner. Spiken i kistan för försvaret av Sverige var terroristattackerna 11:e september 2001. Försvara Sverige mot krig blev än mer omodernt. Det blev modernt att försvara Sverige utomlands. Det lilla som fanns kvar för att försvara Sverige blev ännu mindre och allt som inte kunde användas för internationella insatser skrotades.

Samtidigt som Bas 90-baserna avvecklades i rask takt – dessa kunde man ju inte ta med sig utomlands – så växte fiendens förmåga att avståndsbekämpa bland annat rullbanor. Detta skifte har pågått sedan 90-talet och nu är vi i den prekära situationen att en motståndare utan problem kan bekämpa våra få kvarvarande rullbanor samtidigt som vi ökar vårt beroende av att de få vi har kvar fungerar.

Det finns flera anledningar till att vi inte kan försvara våra flygbaser. Brist på bevakningsresurser mot specialförband är en. Att vi bara har två basbataljoner kvar, en annan. Men jag ska nedan belysa en mer direkt anledning.

Iskander
Iskander är ett ryskt vapensystem som är lika enkelt som det är effektivt. Scud har vi alla hört talas om från Irakkriget. Iskander är efterföljaren och har varit operativ sedan 2006. Inte så låg nivå kan tyckas! Iskander hör till vapentypen ballistiska robotar eftersom den lobbar in stridsspetsen likt en kastad granat. Den ballistiska banan blir på dessa avstånd så hög att slutfasen över Sverige så snabb och brant att det kräver mycket kvalificerat luftvärn för att kunna försvara sig.

Det bör här nämnas att Sverige inte har – eller tänker skaffa – luftvärn som kan bekämpa ballistiska robotar eller avancerade kryssningsrobotar (Luftförsvarsutredningen 2040).

Två möjliga landbaserade grupperingsplatser, Kaliningrad och Gotland, och den nuvarande förmodade räckvidden på Iskander-M, 500km

Den nuvarande versionen (Iskander-M) har en räckvidd på c:a 500 km. Öppna källor hävdar betydligt mer, upp till 2000 km. Men egentligen spelar räckvidden inte så stor roll. Eftersom den är mobil och har en styrd startfas (behöver inte stå helt rakt) så är det bara att rulla ombord den på ett fartyg och man har full frihet att slå ut valfria flygbaser i Sverige från internationellt vatten. Det kan finnas tekniska anledningar till att man inte redan idag kan avfyra från fartyg. Roboten kanske är beroende av fast mark för att optimera TN-systemet. Detta är dock ett i lösbart problem, det fungerar ju på flygplansburna robotar, om det nu är ett problem överhuvudtaget.

Träffsäkerheten (CEP) är 7 meter för GPS/GLONASS-versioner och det finns olika typer stridsspetsar på upp till 800 kg (en halv bil..) för att garantera att det som träffas, förstörs. Vill man slå ut en landningsbana så gör man det helt enkelt (Iskander-video).

Det faktum att Ryssland, nästan helt utan risk för egna förluster, kan slå ut svenska baser – och därmed i stort sett flygvapnet i sin helhet – är problematiskt av många anledningar. Den kanske största är avsaknad av tröskeleffekt. För en fiende ter det sig nog lockande att kunna få så stor militär effekt utan kostnad. Att slå ut luftförsvaret för det strategiskt viktigaste landet i östersjöregionen är ett självklart öppnings- eller uppföljningsdrag i en militär konflikt. Vi underskattar fienden om vi tror att de inte redan vet detta. 

Det geniala sett ur fiendens ögon är att effekten erhålls med ett minimum av civila och militära offer. Det enda man gör är att bekämpa asfalterade ytor, man behöver inte ens slå ut själva flygplanen. Man kan till exempel hävda att rullbanorna bekämpats i självförsvar efter det att den första svenska Gripen gjort något man ogillar. Anledningen kan så klart vara helt fabricerad.

En ytterligare besvärande effekt för Sveriges möjlighet att försvara sig är att med våra flygplatser utslagna så får vi svårt att ta emot hjälp – om det finns någon att få. Vi skulle förmodligen i ett sådant läge böna och be NATO/USA för lite kvalificerat luftvärn enligt kom-och-rädda-oss-doktrinen för att möjliggöra banreparationer. Utan möjlighet att flyga in hjälp kommer detta ta betydligt längre tid.

Jag vill vara överdrivet tydlig. Ryssland kan placera Iskander-M på ett par civila fartyg och i Kaliningrad eller Gotska Sandön, skicka bevis på detta till Sveriges militärledning med texten: “Rör ni ett flygplan eller låter NATO landa på era baser så kommer ni att vara utan flygvapen i månader”. Sverige kan inget annat göra än lyda.

En lösning måste till
En detaljerad lösning är självklart för allomfattande för att ens börja beskriva i detta inlägg. Jag har dock startat en liten artikelserie för ändamålet. Nästa del kommer att handla om extrem spridning med bland annat vägbaserade UCAV som verkansdel för Gripen E+. En uppenbar första åtgärd är att anförskaffa luftvärn som kan försvara mot både ballistiska robotar och avancerade kryssningsrobotar. Utan dessa system kan någon som är pessimistiskt lagd hävda att försvaret av Sverige är av högst teoretiskt intresse. Jag tror inte på ‘pooling & sharing’ när det gäller dessa system eftersom de måste vara på plats från dag ett och alla kommer att behöva dem själva eftersom konflikter alltid riskeras att spridas. Man lånar inte ut sin skyddsväst om det är strid hos grannen.

Jag är pessimistisk till återupprättande av motsvarande Bas 90-systemet då jag tror att försvar av större fasta installationer framgent kommer att ligga efter möjligheten att slå ut dem. Spridda, dynamiska enheter är svårare för en fiende att räkna på och skapar högre tröskeleffekt genom osäkerhet.

Den troligtvis största framgångsfaktorn för framtagandet av en hållbar försvarsidé är att börja lösa de verkliga problemen och inte sopa dem under mattan. Det går inte att enbart lösa de problem man kan lösa med de medel man får. De stora problemen, som kostar miljarder att lösa, måste upp till ytan och luftas. Fienden vet redan vilka de är och planerar helt klart att exploatera dem. Försvarsmaktledningen vet. De enda som inte vet är svenska folket.

Rädslan för verkligheten
Jag har i mitt yrkesliv sett otaliga exempel på när man mer eller mindre medvetet tänker bort fiendens svårbemötta förmågor. Antingen saknar vi egen förmåga att representera dem eller så skulle det helt enkelt bli lönlöst att försvara sig. Det är inte roligt att förlora striden på A-sidan, men det skulle kanske vara ett behövligt uppvaknande.

Vi måste börja tänka på samma sätt som man tänkte inför skapandet av Bas 60/90. Utvecklingen har rört sig framåt och även om Ryssland för 15 år sedan hade en låg nivå på förband och materiel så har de till skillnad från oss varit listiga och fortsatt sin försvarsforskning. Detta innebär att när de nu rustar upp så hoppar de bock över ett slumrade Sverige.

Vi måste krossa glaset kring tänkarna och ledarna som förstår att prioritera operativ faktisk effekt framför arbetstidslagens finstilta nyanser. Som vågar lyfta de verkliga problemen och sedan omutligt står för sin åsikt. Som pratar med Göran Frisks tydlighet men fortfarande är anställda av Försvarsmakten. De som varit omoderna dinosaurier i tre decennier har blivit moderna igen och måste plockas fram ur frysen. 

Säkerhet byggs inte på förhoppningar om evig fred.

Vänligen,
Mikael Grev
Follow @mikaelgrev_sve

Gästinlägg: Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Debatten om försvarslogistiken är nu inne på det sjätte gästinlägget och den här gången ur ett flygunderhållsperspektiv från J.K Nilsson. 

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
– ”Ursäkta röran vi bygger om” av Mattias Lagerkvist
– ”Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?” av Niklas ”Skipper” Wiklund

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Som Niklas ”Skipper” Wiklund skriver har detta inlägg kunnat publiceras på egen blogg men av principen för sammanhållen debatt väljer jag också att skriva ett gästinlägg här. Som vanligt för oss bloggare med signatur och egen plats är detta den egna personliga uppfattningen och inte en myndighets eller del av en myndighets åsikt

Chefen för FSV skriver i sin artikel på FMVs hemsida om pågående diskussion gällande ”Försvarslogistik”. Min erfarenhet är att det fredsekonomiska produktionsperspektivet alltid trumfar över det insatsrationella, speciellt inom flygvapnet har detta varit tydligt.

Mitt första exempel är hur det fredsrationella produktionskravet omöjliggör att öva mot krigsförbandsspecifikation för att bli duglig i insats. Krigsförbandsspecifikation beskriver vilka förmågor och konster ett förband har och kan utföra, detta omsätts i ett TTEM-dokument som beskriver materielbehov i form av antal och utformning. Att stå på en linje och klargöra flygplan för utbildning i fred vid en flygflottilj är något helt annat jämfört med att öva för krig på en flygbas. Det överordnade kravet i militär flygverksamhet är att upprätthålla ett säkert uppträdande för egen personal men också mot ”tredje man”, denna säkerhet säkerställs i stor utsträckning genom att följa lagar, regler och upprätthålla luftvärdighet. Luftvärdighet upprätthålls genom att underhålla och klargöra flygfarkoster enligt gällande regler, instruktioner, rätt utrustning och rätt utbildning. I andra hand kommer krigsduglighet och förmåga. Den utrustning som anskaffas kommer då som i lägsta antal att anskaffas för att möta kraven på att upprätthålla luftvärdighet i underhåll och klargöring i daglig verksamhet vid flygunderhållskompanier och flygverkstäder, principen har varit att det är insatsorganisationens behov som har varit behovstaket. Flygverkstäderna har sedan länge stått utanför krigs/insatsorganisation men har haft behov av verktyg och utrustning. Därefter har vi exportkunder av Gripen som också har behov av verktyg och utrustning. Till sist har vi också ett rent produktionsförband och skolor för JAS 39 i Sverige som också har behov av flygunderhållsutrustning

I syfte att hålla nere kostnader har Försvarsmaktens flygunderhållskompanier därför fått uppsättningar av verktyg och utrustningar uthyrda till exportkunder och utlånade till flygverkstäderna och skolor/produktionsenheter. Konsekvensen av detta är att övningsverksamhet och samtidig produktion blir en prioriteringsfråga, även en insats som incidentberedskap utanför flygflottiljerna eller Operation Karakal påverkar den ordinarie verksamheten. Man kan ju tycka i konsekvensens namn att nu när flygverkstäderna har lämnat försvarsmakten att verktyg och utrustningar som är lånade ifrån insatsförband också ska återlämnas.

Mitt andra exempel följer i linje med det första nämligen hur reservdelar och utbytesenheter (reparerbara underenheter) har anskaffats i en ringa mängd med prioritering för fredstida produktion. I samband med att flygplan har hyrts ut till utländska operatörer har också reservdelar och utbytesenheter sålts ifrån svenska förråd till de utländska operatörerna, nu har de utländska operatörerna betalat för att få tillgång till dessa men Försvarsmakten har valt att inte återanskaffa den materielen i tillräcklig mängd. Det här förhållandet leder till att Försvarsmakten måste hushålla med sina resurser. Flygplanen blir också flygande förråd, något som också uppmärksammades i samband med bytet av stödsystem till PRIO en händelse som ytterligare satte press i bristsituationen. Detta har till del lindrats av att det funnits flygverkstäder på flygflottiljerna. Flygplan som står en längre tid för underhåll på både verkstäder och inne på flygunderhållskompanierna har fått släppa till apparater som sedan monterats in i flygplan som ska flyga. Ett flygplan på verkstad kan i dagens läge innebära skillnaden mellan en lyckad vecka eller en vecka där inga flygplan kan flygas av en division.

För F 17 kommer avvecklingen av flygverkstaden i Ronneby att bli kännbar då det inte kommer att finnas ett ”handförråd” av utbytesenheter nära. I fredsekonomiska termer är det vansinne att hålla en verkstad öppen när vi nu har en sådan överkapacitet av verkstadsplatser att det finns tillräckligt antal flygplanplatser vid två verkstäder att genomföra det planerade underhåll som den planerade flygtiden ifrån F 7, F 17 och F 21 genererar.

Mitt tredje exempel när rationalitet och förmåga värderas olika är påståendet att vi inte ska göra dubbelarbete och spara in dubbelkompetenser utan vi ska ha tydliga gränser mellan beställare och utförare. För att beställa något så komplext som ett flygsystem ska försvarsmakten kravställa vad de vill kunna göra med flygplanet. FMV som ska leverera systemet ska ha smarta ingenjörer som främst ska ha kompetens att omsätta Försvarsmaktens krav till testbara krav och beställa det ifrån leverantören. När det gäller systemförståelse och kunskaper om angränsade delsystem är det något som finns som organisatoriskt minne, det är inget som det aktivt arbetas med. Leverantören har inget ekonomiskt incitament till att göra annat än det som beställs, upphandlaren får inte arbeta med mer konkret än övergripande delsystemlösningar och beställaren ska kravställa på en hög abstraktionsnivå. Nu har vi varit fredsekonomiska och inte skapat organisationer som har samma eller likartade kompetenser men vad blir reslutatet?

Slutsatsen blir att dagens syn på logistik är att logistiken primärt ska hushålla med den ekonomi som enkelt kan redovisas, inte att rationellt stödja våra insatsförband. Logistiken har blivet ett fokusområde som studeras för dess egen skull, inte vad den ska stödja och möjliggöra.

J.K Nilsson

Gästinlägg: Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Debatten och försvarslogistik fortsätter och här kommer ytterligare ett gästinlägg från användarperspektivet eller i det här fallet perspektivet som fartygschef. Debattören den här gången är ingen mindre än ”Skipper”, men den här gången som fartygschefen Niklas Wiklund.

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
”Ursäkta röran vi bygger om” av Mattias Lagerkvist

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Det här inlägget hade jag förvisso kunnat publicera på egen bloggplats, men för att få en sammanhängande debatt så väljer jag istället att skriva ett gästinlägg här hos Wiseman. Det handlar om försvarslogistiken, ett ämne runt det har skrivits ett antal intressanta inlägg under de senaste dagarna.

En annan anledning att jag skriver här och inte på egen blogg är att jag för ovanlighetens skull skriver i min yrkesroll och inte som försvarsdebattör. Jag är inte logistiker, och kan alldeles för lite om turerna bakom försvarslogistiken för att ge mig in i debatten med samma detaljeringsgrad som de övriga experterna. Däremot är jag och mina kollegor i allra högsta grad beroende av att logistiken fungerar, och jag kommer här att kommentera delar av det som tidigare har skrivits, men istället från ett brukarperspektiv.

Mattias Lagerqvist avslutar sitt kloka gästinlägg med följande mening.

”Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?”

Mitt i prick, och helt rätt! Men hur många som arbetar med försvarslogistik tänker så varje dag på jobbet? Förhoppningsvis de flesta, men tyvärr så avspeglas det inte i hur systemet är uppbyggt och hur det verkliga utfallet blir.

Jag skulle kunna ägna hur mycket tid som helst till att beskriva olika aspekter som påverkar insatsförbandet, i mitt fall fartyget som ska tillbringa så mycket tid till sjöss som möjligt. Antingen i den dagliga insatsverksamheten, eller för att öka förmågan att genomföra väpnad strid – vår huvuduppgift.

Jag väljer att i detta gästinlägg avgränsa mig till att kommentera en del i Försvarslogistikchefen Thomas Engevalls gästinlägg, nämligen fartygsunderhållet. Konteramiral Engevall skriver;

”Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit.
Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten…

Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand.”

Till att börja med så måste man skilja på olika typ av underhåll. Skrov- och fartygsunderhåll så som smörjning, rengöring och målning är en del. Service av motorer, felsökning och komponentbyte i datorer och system är en annan. Det är två helt olika typ av underhåll. Rörande det sistnämnda så delar jag Engevalls bild. Framförallt inom nyare fartygssystem, där garantier m.m. innebär att besättningarna inte ges samma möjlighet till att skruva, och därmed lära sig sina system. Här finns precis som Thomas skriver en risk att stridsvärdet nedgår.

Men när det kommer till den andra delen som rör mer handgripligt skrov- och fartygsunderhåll så anser jag att resonemanget är felaktigt. Motivet att vi nu med anställda sjömän och specialistofficerare bör kunna genomföra mer av detta underhåll stämmer inte.

I dag är en anställd sjöman arbetstidsplanerad precis på samma sätt som en officer. Sjömannen måste precis som officeren också ta ut kompledighet efter övningar och verksamhet till sjöss för att inte spräcka arbetstidsbanken. Lägg där till att sjömannen bedriver vakttjänst precis som officeren, vilket drar ytterligare arbetstid. Sjömannen måste dessutom kompetensutvecklas inom sin huvudtjänst, administrera sig själv i PRIO, gå allsköns obligatoriska utbildningar, upprätthålla skyddsvaktkompetens, genomföra skjutningar, FM baskrav m.m. m.m. vilket också kräver mycket arbetstid.

Detta ska då jämföras med den värnpliktige sjömannen, d.v.s. det system vi tidigare hade. För det första så var den värnpliktige inte arbetstidsreglerad. Vederbörande kunde således nyttjas för underhållsarbeten direkt efter genomförd övning när officerarna var tvungna att vara lediga. Lägg till alla helger som kunde nyttjas. Varje helg fanns det ett vaktkvarter med värnpliktiga kvar ombord på varje fartyg, och vem minns inte arbetslistan som VO och vaktkvarteret fick inför varje helg, och som skulle vara slutförd till måndag morgon. En stor del av underhållet utfördes således på helgerna, och det var ofta ett välbehövligt komplement till kajvaktandet och filmtittandet. Men den här unika möjligheten finns inte längre, och därmed så har tiden för att bedriva underhåll i egen regi kraftigt reducerats i och med att vi nu har anställda sjömän som är arbetstidsreglerade.

När det kommer till specialistofficerare i Marinen så finns det ingen som har inriktning mot skrovunderhåll. Om en specialistofficer ska leda underhållsarbete på däck så innebär det att tid för huvudtjänsten så som exempelvis signalspaning eller ubåtsjakt måste reduceras. Så har vi också tvingats göra, och det här är en av de enskilt största anledningarna att allt för många specialistofficerare inom ex ubåtsjakt har valt att lämna fartygstjänsten för andra tjänster. Därmed uppstår oacceptabla kompetensbrister som inte är reparabla i den nära framtiden. Så här kan det givetvis inte få fortsätta.

Min slutsats är därför att vi måste hitta en annan lösning för delar av det allmänna fartygsunderhållet, och i synnerhet skrovunderhållet. Det är inte optimalt att använda specialistofficerare för att smörja rullklys, måla däck och skrapa rost. De måste få utvecklas inom sin egen tjänstegren i syfte att dels stanna kvar, och dels för att de ska kunna bli vad de är ämnade att vara, d.v.s. specialistofficerare. Samma sak bör i huvudsak även gälla för sjömännen. När det kommer till maskinpersonal, vapentekniker och systemtekniker så är saken givetvis omvänt. De måste få tid för att utvecklas inom sitt gebit i den tekniska tjänsten.

Nu ska vi utöver detta lägga till parametern ”tid till sjöss och operativ effekt”. Att prioritera materielunderhåll med egen besättning lika högt som övningsverksamhet anser jag är helt fel väg att gå. I dagsläget avsätts dessutom en stor del av tiden till sjöss åt ren insatsverksamhet och en konsekvens blir då att mindre tid kan avsättas för övning i förband och i samverkan med ex Flygvapnet. Det innebär att varje timme vi kan lägga på att öva kvalificerad väpnad strid är unik välinvesterad timme. Varje timme besättningen ska ägna åt att skrapa rost, måla och smörja är en förlorad övningstimme.

Härom veckan hade vi diskussioner om just detta med personal från FMV, som hade synpunkter på just materielunderhållet. Man ansåg att det inte hade skötts enligt konstens alla regler och hade vissa synpunkter. En kollega uttryckte sig då ”Ja, du ska ju inte direkt tro att det är som på Jagarnas tid då det fanns en skeppare per kvadratmeter däck och en hel drös med värnpliktiga som stod och väntade på arbete”. En vass men talande replik som väl beskriver läget när allt inte hinns med p.g.a. högt tryck på att producera tid till sjöss.

När vi nu enbart har sju korvetter, sju minröjningsfartyg och fyra ubåtar så måste tid till sjöss prioriteras högre än allt annat. Både för att lösa insatsverksamheten och för att kunna öva, bli bättre och därmed öka försvarsförmågan. Därför bör skrovunderhållet och i viss mån även annat tidskrävande underhåll köpas in, och genomföras under den tid besättningarna är komplediga. På så vis maximeras nyttjandegraden. Jämför med de civila flygbolagen. Där flyger besättningarna på dagtid och underhållspersonalen tar hand om flygplanen på nätterna, och nyttjande graden blir maximerad.

Om det är något som borde ingå i den omtalade satsningen på ”basplattan” som borde det vara att köpa in underhåll i syfte att öka övningstiden och därmed också öka försvarsförmågan.

Jag avslutar med att ånyo citera Mattias Lagerqvist;

Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra.”

Det är precis vad det här handlar om. Att huvuduppgiften ska prioriteras lika högt som underhåll av fartyget är fel. Ska vi spara pengar genom att fartygsbesättningarna ska göra det själva så har vi enligt min mening helt fel fokus. Underhållet måste få kosta om så krävs, och den mest optimala lösningen vore givetvis att Försvarsmakten hade anställd personal för att genomföra underhåll precis som vi har anställd personal för att bli bra på ubåtsjakt. Man kan ju fråga sig vilken stridspilot måste själv skruva med sitt flygplan och underhålla sin flygdräkt?

Örlkn Niklas Wiklund
Fartygschef

Gästinlägg: Behovet av fungerande folkrätt

Igår skrev jag ett kortare inlägg för att uppmärksamma de grova folkrättsliga övergreppen mot ukrainska krigsfångar och framförallt den aktiva roll som ryska media tar i detta (film tillgänglig i förra inlägget). Glädjande nog har saken även uppmärksammats av Sveriges Radio och även Radio Free Europe/Radio Liberty. RFE/RL tar även upp en annan incident som jag inte ville uttala mig om eftersom det är mer oklart av materialet exakt vad som har hänt där. Det man däremot kan säga är att fångarna tillhandahålls inte den vård de skyndsamt har rätt till utan förödmjukas istället. Se reportaget på egen risk.

Nedan följer ett gästinlägg av signaturen Security Sanity i samma ämne.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Behovet av fungerande folkrätt

Dagen jag skriver detta inlägg högtidlighålls 70-årsdagen av befrielsen av Auschwitz-Birkenau, koncentrations- och förintelselägret som kommit att bli en av de starkaste symbolerna för ett av världshistoriens största övergrepp på mänskligheten.

De som överlevde förintelsen och som fortfarande finns med oss har alltsedan kriget tog slut gång på gång försökt inpränta budskapet ”aldrig igen” för oss som inte erfor detta den hårda vägen. ”Aldrig igen” tycks även de allra flesta av världens länder stämt in i när Genévekonventionerna kom till 1949, i vart fall när det gäller mellanstatliga aggresionshandlingar. Vad gäller interna angelägenheter har istället den så kallade non-interventionsprincipen vunnit stark auktoritet, vilket innebär att varje land måste reda ut sina egna interna problem, vilket av suveräna nationer ibland har ansetts angenämt eftersom andra stater inte kommit och lagt näsan i blöt när den egna befolkningen mördats av de styrande. Denna princip har på senare tid luckrats upp något genom så kallad responsibility to protect, men kan inte på något vis sägas utgöra den härskande folkrättsliga principen, vilket vi kan se uppenbart i en rad konfliktzoner.

Den traditionella synen inom folkrätten, och den absolut härskande meningen, är att Genévekonventionerna är tillämpliga i mellanstatliga krig, och vissa betydligt färre regelverk tillämpas i icke-internationella väpnade konflikter, just eftersom hoten efter andra världskrigen främst ansågs komma utifrån.

Det videoklipp som Wiseman länkade till till i sitt inlägg den 26 januari visar på ett tydligt sätt hur fullkomligt vidriga krigsbrott begås i det öppna utan att detta ifrågasätts i tillräcklig grad av de västmedier som bevakar konflikten. Ryska medier spelar krigsförbrytarna i händerna i ett välregisserat propagandespel där Ukrainska soldater skändas och blir därmed medgärningsmän. Likaså visar videoklippet på den minimala konsekvensrisk den som bryter mot folkrättsliga regler tar, trots bred publik spridning av brottet och att brottet i sig är tydligt utan en egentlig problematik kring att identifiera tillämpliga folkrättsliga regelverk.

Detta inlägg tar avstamp i den tredje Genévekonventionens artikel 13:

”Krigsfångar skola städse behandlas med humanitet. Varje otillåten handling eller underlåtenhet från den kvarhållande maktens sida, som medför krigsfångens död eller allvarligt äventyrar krigsfångens hälsa, är förbjuden och skall anses såsom svår överträdelse av denna konvention. I synnerhet må krigsfånge icke underkastas fysisk stympning eller vetenskapligt eller medicinskt experiment av vad slag det vara må, annat än om detta rättfärdigas av läkarbehandling av fången och företages i hans eget intresse. Krigsfångar skola vidare städse skyddas särskilt mot våldshandlingar eller hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet. Repressalieåtgärder gentemot dem äro förbjudna.”

Artikeln är närmast i sin helhet tillämpbar på videoklippet, med undantag för det som sägs om medicinska experiment. Rörande medicinska experiment tog för övrigt artikel 13 ursprungligen bland annat sikte på att förhindra alternativt sanktionera de typer av medicinska övergrepp som gjordes av nazistisk medicinsk personal där Josef Mengele eller ”dödsängeln” gjort sig till en föga smickrande symbol.

Grundtanken skulle vara ”aldrig igen”. I varje fall inte när det kommer till mellanstatliga konflikter.

Båda sidor, men tveklöst främst den ryska, spelar på denna villfarelse kring att Genévekonventionerna inte skulle vara tillämpbara närmast i sin helhet i icke-internationella väpnade konflikter. Och media spelar tyvärr villigt med som synes i det länkade klippet.

Det stämmer inte att Genévekonventionerna som togs fram för mellanstatliga konflikter inte måste respekteras fullt ut i Ukraina, oavsett om man som de flesta i Sverige anser att konflikten är internationell till sin karaktär, eller om man anammar det ryska offficiella synsättet att konflikten är icke-internationell.

Folkrätten utgörs av två ”ben”, varav det ena utgörs av det traktaträttsliga och det andra av det som benämns allmän folkrätt eller sedvanerätt.

Traktaträtt tillkommer genom överenskommelser mellan folkrättsliga subjekt som undertecknar dessa i form av avtal, eller traktat. Långt ifrån all folkrätt utgörs dock av sådana kodifierade regelverk. I själva verket utgörs lejonparten av folkrätten av sedvanerätt som inte går att slå upp i en lagbok.

Förenklat kan det sägas att en sedvanerättsligt bindande regel tillkommer på ett paradoxalt vis, och utgörs av statspraxis i kombination med en rättsövertygelse. Alltså måste en part tro sig vara bunden av en regel (som inte behöver vara det) och handla som om denna vore bunden för att sedvanerätt ska uppstå.

2005 genomförde internationella röda korset en mycket omfattande sedvanerättsstudie som både tog sikte på vilka regler som måste anses sedvanerättsligt bindande (dock publicerades ingen uttömmande lista), och slog fast en metod för att identifiera nyuppkommen sedvanerätt. Artikel 13 diskuterades ingående och fastslogs gälla fullt ut med samma rättstyngd både under icke-internationella och internationella väpnade konflikter. Det duger alltså inte för männen i klippet att göra som de gör eftersom de själva inte tror sig vara bundna eftersom dessa regler redan skapats genom andras övertygelse och handlande.

Vad som visas i klippet utgör således krigsbrott oavsett om man tillämpar Genévekonventionerna på ett traditionellt ”mellanstatligt” vis, tillämpar det magrare tilläggsprotokoll två, artikel 7, eller Genévekonventionerna såsom sedvanerättsligt gällande i icke-internationella väpnade konflikter.

Den stora problematiken utgörs av att sedvanerätt är svårare att sanktionera, eftersom bestämmelserna inte alltid står att finna i var förbands folkrättsmanualer. Likväl gäller de och skall respekteras och om detta inte görs så skall handlingarna sanktioneras. Det är hög tid för världssamfundet att finna en duglig sanktionsmekanism som tar sikte på lagföring av enskilda som bryter mot sedvanerättsliga regleringar i syfte att förhindra att de krigsövergrepp som återigen sker i Europa. Det är uppenbart att folkrättsbrott begås i ett många gånger förvirrat töcken kring vilka folkrättsliga rättsregler som egentligen gäller.

Kodifiera mer bindande sedvanerätt och lagför de som bryter mot denna mer effektivt.

Det är ingen dålig, eller orealistisk, önskan för att hedra minnet av alla de miljoner som till oss yngre 70 år senare fortfarande basunerar ut ”aldrig igen” så slipper vi själva göra det om ett antal år enbart med den skillnaden att vår konflikt startades av små gröna män.

Security Sanity

Gästinlägg: Ursäkta röran, vi bygger om!

Här kommer det fjärde gästinlägget i den pågående debatten om försvarslogistiken. Tidigare inlägg:

– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––

Ursäkta röran, vi bygger om!

Jag har deltagit i den debatt som uppstod på Twitter om Omdaning försvarslogistik och hur framförallt verksamhetsövergångar till FSV påverkar Försvarsmakten. Det har tidigare publicerats tre gästinlägg på denna blogg och även jag vill ta chansen att ge min syn. Jag instämmer i det mesta som @DDrilog säger i sitt gästinlägg och kommer här snudda vid delvis samma punkter.
Jag vill dock inleda med att säga att det är glädjande att både chefen för FSV och Försvarslogistikchefen deltar i debatten och ger sin syn via blogginlägg. Jag har haft mailväxling med Tomas Salzmann och även om jag inte håller med om hans svar så har han svarat utförligt på mina frågor. Han har även tagit initiativ till att vi ska träffas IRL vilket uppskattas.

Bakgrund
Sedan 2013 pågår en stor förändring av försvarslogistiken. Stora delar av den bakre logistiken har förts över från Försvarsmakten till FMV, där de nu finns i enheten FSV (förråd, service och verkstäder). Dessutom har huvudelen av FM resurser för driftstyrning av befintliga materielsystem samt kravställning på nya materielsystem förts över till FMV. Tanken är att FMV ska ta ett helhetsansvar från materielinköp, via nyttjande, till avveckling. På något sätt ska detta bli effektivare och det ska årligen spara 760 miljoner/år. Dessa pengar ska gå tillbaka till Försvarsmaktens förbandsverksamhet. Detta är naturligtvis lovvärt och jag välkomnar ekonomiska förstärkningar till förbandsverksamheten. Precis som Engewall säger så beror många av dagens problem inom logistiken på tidigare felbeslut och nedprioriteringar och är inte knutna till Omdaning försvarslogistik. Jag kommer beröra båda sakerna och påstår att så kallade effektiviseringar ofta leder till suboptimering och att arbetsuppgifter och kostnader i stor utsträckning bara flyttas, samt hur utvecklingen på området påverkar vår förmåga vid kris/krig. Jag har tidigare delvis berört detta i ett annat gästinlägg hos Cornucopia.

Materielanskaffning
Anskaffning av nya materielsystem ingår normalt inte i begreppet logistik men har nu i och med FMV utvidgade ansvar bakats in i det delvis nya begreppet försvarslogistik, förkortat FLOG. Anskaffning av materielsystem är FMV kärnverksamhet, men det som nu är nytt är att de flesta som tidigare var FM kravställare mot FMV, Materielsystemansvariga vid HKV och Teknikkontor/Materielsystemkontor, nu också förts över till FMV! Jag har i mitt jobb regelbundet kontakt med ett antal av dessa som numera tillhör FMV och de allra flesta är frustrerade och kan inte själva förklara hur detta ska fungera. Försvarslogistikchefen skriver i sitt inlägg att FM ska definiera behov och ställa krav på FMV som sen ska lösa dessa. Exakt hur detta ska gå till och vem som kontrollerar så att FM får materiel som uppfyller våra behov är, åtminstone för mig, fortfarande höljt i dunkel. Delar fullt ut uppfattningen att FM behöver bli bättre på detta, men vem ska göra det när många av de som tidigare gjort det nu flyttats över till FMV?

Övertro till civila lösningar
Under den så kallade ”strategiska time-outen” fanns en tro på att det ”inom överskådlig framtid” inte skulle finnas några militära hot mot Sverige. Därför var det lockande att snegla på den utveckling som skett inom den civila logistiken. Vi avvecklade den spridda mobiliseringsprincipen, begrepp som just-in-time och centrallager poppade upp. Det man då missar är att det finns en väsentlig skillnad mellan civil och militär logistik och det är hotbilden. I den moderna asymmetriska krigföringen är logistikförband och depåer särskilt utsatta. Vi har dessutom gjort den potentiella fienden tjänsten att samla våra resurser på ett fåtal platser. Vem skyddar Försvarsmaktens centrallager i Arboga vid skymningsläge? Vid mobilisering ska det i princip tömmas och all materiel ska ut till förbanden. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att vi definierat en kritisk sårbarhet.

En annan effekt av just-in-time-tänket är att snabbköpen på förråden till stor del försvann. Där kunde man förr snabbt få tag på de förbrukningsartiklar som man erfarenhetsmässigt visste går åt, allt från blyertspennor till arbetshandskar. Snabbköpen togs bort, lager var fult och band kapital. Istället skulle var och en beställa detta i IT-systemet PRIO med motivet att alla kan ju handla på nätet idag. Alla som använt PRIO/handla inser att den webshop som använt detta system snabbt hade gått i konkurs. Gränssnittet är inte användarvänligt och man vet inte intuitivt hur man ska göra. Detta är inget problem om man är administratör som ofta jobbar i systemet, då lär man sig. Men när man som vanlig användare några gånger om året ska in och beställa något tar det orimligt mycket tid. Dessutom är det inte leverans dagen efter. Konsekvensen blev att alla byggde upp egna lager på kompanier och avdelningar. Med andra ord gav effektiviseringen möjligtvis en besparing på ett ställe men orsakade merarbete och band kapital på många andra ställen i organisationen. Precis tvärt emot intensionen. Tyvärr finns det många liknande exempel.

FUS
Om jag backar bandet ett antal år så fanns vid mitt förband en kundmottagning i anslutning till verkstaden. Den var en del av mitt förband och hit gick brukare från hela garnisonen för att bland annat lämna in sitt fordon på besiktning eller reparation. Deras uppgift var att företräda kunden gentemot arbetsledningen på verkstaden, prioritera, skriva beställningar och kontrollera utförda jobb. Man var kort sagt kundens representant som såg till att verkstaden utförde det de skulle i rätt tid. Detta arbete utfördes av två personer och verkstaden till hörde då FMLOG men fanns inom samma myndighet, Försvarsmakten. Dessa tjänster fördes över till FUS (Främre underhållsstöd) som var en del av FMLOG och man dubblerade personalstyrkan eftersom man fick vissa ytterligare arbetsuppgifter. 2013 fördes huvudelen av personalen (återigen utökade) över till FSV, men chefen och hans ställföreträdare blev kvar i FM! Nu vid nyår skulle hela verksamheten föras över till FSV och kallas LKY (Lokal kundyta). Nu har inte FM och FMV lyckats komma överens om hur detta ska fungera så därför är införandet skjutet till 31/1. Vi vet som sagt inte hur detta kommer bli men tanken är alltså att FSV på något sätt lägger beställning till sig själva. Vem som blir ”kravställare” på FSV och håller tummen i ögat på dem är oklart. Antingen får alla brukare företräda sig själva eller så får förbanden åter sätta samman en funktion för detta, synd bara att personalraderna förts över till FMV….

FSV ekonomiska modell
De tidigare gästinläggen har till största delen handlat om FSV verkstadsdrift och deras ekonomiska modell. Jag håller med om att det här funnits viss effektiviseringspotential, men jag undrar hur man mäter sin effektivisering. Salzmann, som har ett civilt ekonomiskt perspektiv, säger att man ökat sin debiteringsgrad. Det betyder att kunden direkt betalar för en större del av mekanikern totala arbetstid. FSV är ju intäktsfinansierat så kunden betalar ju ändå i slutändan hela mekanikerns lön, det kommer ju inte pengar någon annanstans ifrån. När jag frågar hur mycket man producerat svarar man hur många timmar man jobbat. Det är inte svar på frågan! Jag som kund är intresserad vilken uteffekt verkstaden ger mina förband. Här finns kärnan i problemet. FSV fokus är på att i ekonomiskt avseende effektivisera sin produktion. Det ska gå att fakturera så mycket som möjligt ur så få personer som möjligt. Det finns inget bra sätt att mäta hur mycket en verkstad producerat och framförallt inte om det är tillräckligt för att möta förbandens behov. För att hålla debiteringsgraden hög anpassar sig verkstaden så att de alltid har fullt upp. Min fråga blir: hur ska vi kunna hantera ökad verksamhet vid förbanden eller i värsta fall en mobilisering? Lägg därtill att det finns ca 1000 fordon inom försvarsmakten som står i repkö och har ett reparationsbehov.

Krigets krav
Jag har vid flera tillfällen, nu senast förra veckan till Tomas Salzmann, ställt frågorna: Vilken uppgift har verkstäderna under och efter mobilisering? Vilken planering finns för detta? Det finns idag inget svar på den första frågan. På den andra finns det ett svar, tyvärr är det ingen. I princip alla specialverktyg till FM materielsystem tillhör FM och behövs i FM insatsorganisation. Det innebär att vid en mobilisering kan FSV verkstäder inte reparera FM materiel längre. Anskaffning finns inte heller med i de nya materielprojekt jag är inblandad i. FSV anger att ska man anskaffa detta måste det belasta FM låneram i Riksgälden och då minska utrymmet för FM materielanskaffningar.

Folkrätt
Som tidigare sagts flyttades stora delar av FM bakre logistik över till FMV 2013. Detta innebär i praktiken att det nu är den civila myndigheten FMV som lagerhåller FM förnödenheter på bakre nivån. Vissa hävdar att detta inte är något nytt, FM har alltid fått sina förnödenheter från civila leverantörer. Det är förvisso sant, FM har varken egna oljekällor eller potatisåkrar. Utan att vara folkrättsexpert hävdar jag ändå att det är en stor skillnad på detta område. ICA:s centrallager kan knappast betraktas som ett militärt mål för att de levererar mat till FM. Däremot råder det nog inga tvivel om att FMCL som den civila myndigheten FMV driver är ett militärt mål. Vilket folkrättsligt skydd har de som arbetar där? Det samma gäller FSV:s verkstäder som oftast ligger inom garnisonsområden. Dessa går enligt min mening inte jämföra folkrättsligt med civila företag som underhåller militär materiel som en del av sin verksamhet.

PRIO
Under 2014 fördes vissa mindre delar av förnödenhetsförsörjningen över i affärssystemet PRIO. Med början i maj 2015 och tidsförskjutet under ca 1,5 år kommer i princip all logistik inom FM och FSV lyftas över i PRIO. Det sägs vara en av de största datamigreringarna som gjort till ett SAP-system. Många har, med rätta, farhågor om hur detta kommer bli. Den information jag hittills fått tyder på att man lärt sig av tidigare misstag och jag tror att själva införandet kommer gå bra men det kommer självklart att märkas när det sker nedstängningar och när över 5000 personer ska gå utbildning. Det intressanta blir inte i första hand hur gränssnittet är utformat utan vad man kommer kunna göra och vem som ska göra det. Det vill säga vilka verksamhetsregler och arbetsmetoder som införs med systemet. Mer info är på gång men det verkar som att även här läggs ett större ansvar på den enskilde. Risken är alltså att vi inom logistiken går mot samma utveckling som bland annat plutonchefer upplever, att man fastnar vid datorn med administration. Jag hoppas jag har fel!

Basplatta
Det går nästan inte att uttala sig om Försvarsmakten idag utan att tala om den så kallade ”basplattan”. Detta nya modeord har mig veterligen inte definierats ordentligt. De flesta är dock överens om att det försvarsministern och ÖB menar är att få grundläggande saker att fungera, sådant som redan borde fungera. Jag menar att detta är mycket viktigt, MEN får inte misstas för en förmågeutveckling. Basplattan kommer förbättra vår förmåga, men bara till en nivå vi redan borde haft. En av de saker som nämnts i sammanhanget är tillgången till reservdelar. Jag kan ta två konkreta exempel. Ett är de nya bildförstärkarna. Dessa har nu funnits i bruk ett tag och slits precis som all annan utrustning när den används. Problemet är när det inte finns reservdelar att tillgå. När reservdelar inte levereras och tvingas vi återkalla utrustningar från brukare för att kunna dela ut till andra som är högre prioriterade. Ett annat exempel är införandet av den nya bandvagnen, Bv 410. Detta system är under införande och de första vagnarna har nu rullat i ca ett år vid mitt förband. Tillsammans med den första omgången införskaffades ett initialt behov av reservdelar. Resterande behov skulle hanteras senare. Nu står vi med stora brister på så enkla saker som blinkersglas och backspeglar för ingen hade tänkt på att det sker körskador.

Avslutning
Om nu någon tolkar detta inlägg som ett påhopp på Tomas Salzmann eller övriga som arbetar inom försvarslogistiken så är det inte min mening. Jag vet att de allra flesta gör vad de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra. Arbetsuppgifter flyttas bara och utförs istället av många som tillsammans gör det sämre. Detta verkar vara sjuka i all offentlig förvaltning just nu. Läs gärna detta debattinlägg.
En tillnyktring håller nu på att ske. Det var glädjande att höra försvarsministern under försvarsföretagsdagarna i december säga: Fredstida rationalitet kan inte vara utgångspunkten för logistikförsörjningen. Logistikförsörjningen måste fungera vid alla typer av kris och konfliktsituationer. Även Försvarslogistikchefens inlägg talar om återtag av förlorad kompetens och förmåga. Det är bra, det första som krävs för en förändring är insikt om ”sjukdomsläget”. Ser med viss tillförsikt framtiden an. Vi är ganska många som välkomnar dessa förändringar och är villiga att arbeta i en ny riktning. Till och med snabbköpen verkar nu vara på väg tillbaka, nu under namnet säkerhetslager! Men det finns mycket att göra, även på detta område. Jag anser att det nu är dags att pendeln börjar svänga tillbaka ordentligt. Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?

Mattias Lagerqvist
@MaLagerqvist

PS
Delvis off-topic men jag kan inte låta bli. Följande nyhet låg 150126 på FMV:s hemsidas förstasida. Man kan här lätt få intrycket att FMV bygger en Camp i Mali. Det är inte riktigt den bild jag har eller som förmedlas på Malibloggen. Det är sant att FMV har ansvaret och det finns förvisso sex personer från FMV på plats tillsammans med de 125 från MALI00. Jag hoppas inte detta ska ses som ett lyckat exempel på Omdaning försvarslogistik, där FMV är ansvariga men FM får göra jobbet.
DS

Gästinlägg: Försvarslogistik i förändring

Debatten om försvarslogistiken fortsätter. Här ger Försvarsmaktens försvarslogistikchef, konteramiral Thomas Engevall, sin syn på frågan.

Tidigare inlägg i ämnet:
Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––

Försvarslogistik i förändring
Att Försvarsmakten och FMV sedan ett antal år är inne i en omfattande och omvälvande förändring när det gäller ansvar och uppgifter inom logistik- och materielförsörjningsområdet (sammantaget kallat försvarslogistik) har inte undgått någon som är direkt eller indirekt påverkad av förändringen.
I min befattning som Försvarslogistikchef och ansvarig för denna verksamhet i Försvarsmakten är det på tiden att kommentera den pågående förändringen även på denna typ av media i en större omfattning än hitintills. Inte minst de senaste veckornas inlägg kring FMV förmåga och prissättning av underhållstjänster gör att det känns som hög tid.

Det skulle leda till en alldeles för lång artikel att i detalj gå igenom hela förändringen här på WW (och på FM egen blogg) i ett inlägg men jag vill ändå göra några nedslag.

Syfte och metod
Det grundläggande syftet med hela omdaningen av logistiken är att frigöra pengar, 760 miljoner per år, och i stället använda pengarna för övningar, utökad flygtid, utökad gångtid med fartygen etc. för att på det viset skapa en ökad operativ förmåga för Försvarsmakten som helhet.

Den huvudmetod som har valts (och även beslutats politiskt) är en omfattande ansvarsförändring mellan Försvarsmakten (FM) och Försvarets materielverk (FMV), där i korthet FM ska fokusera på att ställa krav på materiel, logistik och logistiktjänster och FMV ska fokusera på att leverera detta.
Innebörden av detta är att Försvarsmaktens uppgift och ansvar är att: Ansvara för anslagen, äga materielen och definiera behovet av logistik, genomföra insatsnära logistik (oberoende av insatstyp), ställa operativa och funktionella krav, ange tillgänglighetskrav och lagerhanteringskrav samt besluta om var, när och av vem som materielen ska användas.

FMV å sin sida har uppgift och ansvar för tillgänglighet och support genom hela livscykeln för materielen, svara för alla inköp till FM, ansvara för att de komplexa system vi har fungerar tillsammans (system av system), svara för driftstyrning, upprätthålla beredskap, svara för lagerhållning och lagerhantering samt omvandla FM operativa och funktionella krav till upphandlingskrav för att också upphandla och leverera tjänster och produkter.

Allt detta utgör ramverket för den förändring som sedan ett antal år pågår och de första stora personalövergångarna från FM till FMV ägde rum för dryga två år sedan när stora delar av dåvarande FMLOG övergick till FMV och enheten FSV (Förråd, Service och Verkstäder) bildades. Sedan dess har ytterligare personal övergått från FM till FMV, såsom personal ur Teknik- och Materielkontor, Materielsystemansvariga från Högkvarteret och nu senast i januari personal från Materielsystemkontor FLYG (MSK FLYG).

Att detta tar tid att få på plats och också fungera som ett väloljat maskineri tror jag alla inser. Å andra sidan var det var inte så väloljat när verksamheten var kvar inom FM (bl.a. i FMLOG) heller, även om alla så klart var vana med hur saker hanterades och därför var trygga i den verkligheten.

En personlig reflektion jag själv har gjort är att mycket av den lösning som vi nu är på väg in i har funnits förr i en väldigt likartad lösning, även om Försvarsmakten då var betydligt större. När jag tog min officersexamen 1985 fick jag mitt första jobb på FMV. Vid den tiden tryckte FMV upp telefonkataloger som omfattade alla avdelningar och all personal minst en gång om året. På den telefonkatalog jag fick som en del av ”startkitet” för nyanställda fanns det avdelningar såsom FMV:Verkstad, FMV:Förråd, FMV:RESMAT och FMV:Intendentur (sammantaget väldigt likt dagens FSV). Tvärs över Gärdet i de huskomplex som idag rymmer bostäder, kontor och HR-Centrum låg bl.a. Marinens Underhållsavdelning (och kanske även flygets och arméns motsvarigheter). Alla tre var personalrika avdelningar som svarade för driftstyrning, materieluppföljning mm och som hade stora likheter med vad som idag håller på att byggas upp inom FMV:s avdelning ”Anskaffning och Logistik” (AL) med den personal som kommit över från teknik- och materielkontor. Att personalen på FMV var krigsplacerad och att verksamheten skulle fortsätta vid kris/krig var det inget snack om och inte heller någon som tyckte var konstigt. När jag något år senare kom ut i förbandstjänst på dåvarande 1.ytattackflottiljen på Berga fanns det i fartygslagens (”reparationsplutonernas”) krigsorganisation civila motormontörer från de centrala motorverkstäderna för dieselmotorer (patrullbåtar) och gasturbiner (robotbåtar).

Nu ska vi inte tillbaka till 80-talet utan in i framtiden, men jag har väldigt svårt för de argument som i princip ”inkompetensförklarar” FMV eller hävdar att det ”aldrig skulle gå att lita på” FMV:s förmåga att stödja verksamheten i högre konfliktnivåer hela vägen upp till krig. Den förmågan finns redan idag med den personal som finns på plats. Det vi behöver göra är att formalisera FMV del av insatsorganisationen genom att kravställa den, bygga upp den och också öva den samordnat med Försvarsmakten så att alla kan vara trygga med att den verkligen fungerar.

Något om kravställning
Något som gäller i alla kundrelationer är att du aldrig får en bättre leverans än vad du förmår kravställa som kund. Royal Navy (brittiska flottan) har en devis vid deras stridsträningsanläggning som certifierar örlogsfartyg för operativ tjänst (FOST) som säger; ”You get what you inspect – not what you expect”. Bägge dessa yttranden kommer också över tiden att gälla FM som kravställare och beställare av produkter och tjänster av FMV. FMV finns ju därför att FM finns, inte tvärtom. Och även om vi nu sitter ihop som ler- och långhalm inom försvarslogistiken så vill inte jag se något kravlöst ”velouräktenskap” myndigheterna emellan. Vi kommer enbart att kunna utveckla vår verksamhet om vi ställer tuffa men relevanta krav på varandra. Och, vilket kanske är det viktigaste, att när problem uppstår, vi förmår lösa dem tillsammans, utan att gräva skyttegravar och skylla problemen på den andre.

När det gäller frågan kring FSV pålägg på fakturapriser som debatterats flitigt nu på slutet, bl.a. genom gästinläggen från Tomas Salzmann (CFSV inom FMV) och ”DDrilog” här på WW så vill jag klargöra vad jag ser som målbild i sammanhanget. När vi är ”klara” med förändringen så ska det på fakturor som kommer från FMV (där FSV är en del) tydligt framgå vad som är reservdelar, vad som är förbrukningsartiklar, vad som är timpris och hur stora eventuella pålägg är. Att ta fram detta kräver ingen ”raketforskning” då samma typ av information fås från vilken ”Mekonomen-ansluten bilverkstad” som helst när man lämnar in sin privata bil på service. Vi har tagit ett antal steg i vår kravställning relativt FMV för att komma närmare målbilden, exempelvis genom att FM inför 2015 krävde att beställningar av förnödenheter, städning med mera skulle ske direkt från förbanden i PRIO till ramavtalade leverantörer istället för via FMV och på så vis få leveransspecificerade fakturor utan procentmässiga påslag.

Att vi inte kommit hela vägen ännu när det gäller övrig underhållsverksamhet är att beklaga men det är helt klart att vi ska dit, så snart det bara är möjligt.

Vad gäller påläggens storlek så är det viktiga för mig att de blir tydliga och transparenta så att det över tiden går att följa och också värdera (inte minst av FMV själva) för att kunna fortsätta att effektivisera verksamheten och också kunna jämföra med andra likartade leverantörer.
Förhållandena mellan FM och FMV vad gäller ekonomiuppföljning är reglerade i det samordningsavtal som finns mellan myndigheterna och som i sin senaste utgåva fastställdes så sent som 2014-12-18. För den intresserade har det beteckningen FM2014-6942:4 och 14FMV11589-1:1 beroende på myndighetsbeteckning. Ekonomihanteringen beskrivs i § 5 i avtalet samt i Annex A.

Samordningsavtalet gäller för 2015 och ett nytt avtal kommer att överenskommas för 2016 där vi tar ytterligare steg i ett antal områden, inte bara i ekonomihänseende.

Gamla synder blir som nya

I samband med omdaningen har också gamla synder hos såväl FM som FMV kommit upp i dagen och blivit synliga för betydligt fler än de närmast berörda.

Några exempel på detta är;

1. En växande reparationskö och reparationsskuld
Underhållsbudgeten på anslaget 1.1 (förbandsverksamhet) och till del även på anslaget 1.4 (vidmakthållande) under en lång rad av år använts som ”budgetregulator” för att få verksamheten i övrigt att fungera. Det går så klart att göra vid ett enstaka tillfälle men sker det för ofta och regelmässigt blir effekten en växande underhålls- och reparationsskuld som blir allt svårare att hantera. Där är vi nu och det måste vi göra någonting åt, men det finns inga ”snabbfix” i detta utan min bedömning är att det kommer att ta ett antal år att komma beta av köerna till en rimlig nivå. Jag med mina medarbetare och snart även FMV jobbar för närvarande med att identifiera vilka åtgärder som i detta hänseende ska ha förtur och var vi ska börja ”beta i problemet” för att få ut mest effekt relativt förbanden och deras verksamhet.

2. Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit
Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten i sig, dels måste personalen ha utbildning, verktyg och tillgång till relevanta lokaler för arbetet och dels handlar det om inställningen hos alla inblandade, från regements- och flottiljchefer ner till enskild soldat/sjöman att detta är viktigt. Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand. Jag är också helt övertygad om att alla berörda kommer att kunna känna en ökad stolthet kring sin egen insats och del i helheten när vi får genomslag av detta. När vi genomdrev en likartad förändring på 90-talet i dåvarande Kustflottan, kallad ”EKA” (Effektivisering av Kustflottans A-underhåll), fick vi alla tre effekterna för de enheter som var del av förändringsarbetet. De ”hinder” som vissa underhållsavtal kan utgöra, som begränsar FM egen personals möjligheter att reparera egen materiel, måste successivt omförhandlas. Även här gäller det för FM att vara tydlig i kravställningen till FMV.

3. Bristande underhållsberedningar och reservdelsanskaffningar
Under en lång rad av år har förmågan till underhållsberedningar och initiala reservdelsanskaffningar sakta men säkert tillåtits att degenerera. Det har varit viktigare att få fram systemen i sig till önskat antal än att ta ett mindre antal färdiga system men med mer kompletta reservdelsförråd. Motivet har varit att reservdelar alltid ”kan köpas sen”. Problemet är bara att detta ”sen” aldrig inträffar. Mycket av de senaste årens reservdelsproblematik har förklarats med/skylts på PRIO:s införande men det är bara en del av sanningen. En stor del av de problem vi har upplevt kommer sig också av att vi inte anskaffat reservdelar på ett ordnat sätt och att de beredningar som ligger bakom anskaffningarna har nedprioriterats i förhållande till mycket annat. Det måste ändras.

Syndernas förlåtelse
Dessvärre så räcker det inte när det gäller gamla synder att kliva in i biktbåset och komma ut efter en kvart som en ny människa utan här kommer det att krävas ett hårt och fokuserat jobb under flera år. Det jobbet behöver FM och FMV göra tillsammans. Att skylla gamla synder på ”omdaningen” eller på den ena av de bägge myndigheterna leder in i en återvändsgränd där det bara är frustrerande att vara.

Personal och kompetens
En annan av de absolut viktigaste frågorna vi måste jobba med inom försvarslogistiken är den långsiktiga personal- och kompetensförsörjningen.

Vi har ett högt åldersläge som vi måste hantera. Jag har för vana att skriva gratulationstelegram till alla inom FMLOG, Försvarmaktens Tekniska Skola, Trängregementet samt Försvarsmedicincentrum som fyller 50 respektve 60 år. För att identifiera dessa får jag in listor på alla i FM som fyller 50 och 60 och sedan är det bara att sätta igång och bocka av. På vissa uppslag är det hälften av FM personal som kommer från något av dessa fyra förband. Möjligen inte en helt optimal analysmetod men den säger tillräckligt mycket och det står helt klart att vi står inför en stor omsättning de kommande åren.
När man går lite djupare ner och tittar i de olika logistikfunktionerna, exempelvis kommunikationstjänst, så blir det också väldigt tydligt att det inte finns speciellt många individer (officerare och civila) som verkligen kan det aktuella området utan och innan. Att vi har en hel del att ta igen som ett resultat av den så kallade ”strategiska timeouten” är helt klart.

Även inom detta område kommer vi att behöva jobba nära mellan FM och FMV för att hitta långsiktiga och hållbara lösningar men även för att kunna attackera mer närtida uppgifter som kan kopplas till omvärldsläget.

Gemensam inställning
Jag tycker det är bra att de problem och frågeställningar vi har debatteras och diskuteras. Det är bara genom att lyfta upp problemen i dagen som de går att åtgärda.

Att problemen lyfts upp tyder också på att det finns ett stort engagemang och en stor lojalitet mot uppgiften att bygga en fungerande och effektiv lösning för Försvarsmakten som helhet.

Jag tillsammans med mina avdelningar i Högkvarteret och förbandscheferna på logistikförbanden kommer i en rad frågor mer tydligt ge oss in och leda och så att säga ”ta befälet” över försvarslogistiken i de frågor som jag pekat på i detta inlägg och i många fler.

Det jag förväntar mig av alla som vill vara med i bygget av dagens och morgondagens försvarslogistik (såväl inom FM som FMV) är ni tar aktiv del i detta arbete och såväl lyfter de problem ni ser som att därefter gör något åt dem – tillsammans. Det är nämligen där vi kommer att vara – Försvarsmakten och Försvarets materielverk – tillsammans inom försvarslogistiken – under överblickbar tid framöver.

Thomas Engevall
Konteramiral
Försvarslogistikchef

Gästinlägg: Försvarsmaktens skriande behov av forskning

Mikael ”Duke” Grev Follow @mikaelgrev_sve är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.

Försvarsmaktens skriande behov av forskning
Sverige är högteknologiskt. Vi ligger långt framme på de flesta teknikområden och teknologin har tjänat oss väl. Framsyntheten att satsa på avancerad teknik har varit en definitiv framgångsfaktor för vårt välstånd. Samtidigt har Sverige långt ifrån en kultur där att stupa i strid är ärofyllt eller som glorifierar kamikazebeteende. Svenskar är måttfulla och säkerhetsmedvetna så till den milda grad att det finns dem som förväntar sig att arbetsmiljölagar ska gälla även i krig. Detta sätter krav på kvaliteten på vårt försvar.

Hög operativ effekt med få stupade
Avvägning mellan kvalitet (här syftande till hög operativ effekt) och kvantitet är känslig när det handlar om militär materiel. Avvägningen innebär nämligen en nära koppling till värdet på soldatens liv.

Om 100 lågkvalitativa stridsvagnar har samma operativa effekt som 25 högkvalitativa så kommer en strid mellan dessa generellt innebära fyra gånger fler stupade på sidan som satsat på kvantitet. Notera att detta gäller avvägningen mellan kvalitet och kvantitet för samma operativa effekt. Även med hög kvalitet så måste man ha tillräcklig mängd för att uppnå avsedd totaleffekt och flexibilitet.

För Sverige är denna avvägning enkel. Här värderas människoliv högt och svenska militärer förväntas få den bästa utrustning man kan upphandla inom budgetramen. Sedan krävs budgetmässiga beslut för att köpa rätt mängd.

Varför ska Försvarsmakten forska?
Hög kvalitet är svårt att uppnå. Det är inte bara att köpa de bästa prylarna och tro att man får motsvarande totaleffekt. Likt en motor har alla delar sin uppgift och måste passa in i ett större system. Delarna måste inte bara passa ihop, de måste även ingå i en bra grundidé – en helhetssyn. För att uppnå detta måste olika sammansättningar utvecklas och inte minst utvärderas. Det är detta som är forskning.

När Försvarsmakten ger pengar till FOI/FLSC (Flygvapnets luftsimuleringscentrum i Kista) för att utvärdera ett antal olika system till framtida Gripen E så är det pengar som kommer tillbaka tiofaldigt för att man kan beställa system som passar in i helheten. Forskningen möjliggör en intelligent och kunskapsbaserad dialog med leverantören.

När forskningspengar stryps så ersätts dessa så viktiga insikter med tyckanden och alternativa agendor, som sällan leder till operativ effekt. Datalänkar kanske saknas, system pratar inte med varandra, funktioner beställs med undermåliga specifikationer, och så vidare.

Även utan kunskap om vad som ska beställas så beställs likväl system för samma mängd pengar, kanske till och med något mer då medel frigjorts från forskningen. Men när de kommer tillbaka så kanske det visar sig att man inte tänkte hela vägen och effekten uteblir. Industrin har inte – och ska inte ha – ansvar för Försvarsmaktens operativa effekt. Det kan enbart Försvarsmakten ha. Men om FM inte kan axla denna beställarroll, vad blir resultatet? Dyrt och ogenomtänkt.

Forskning och teknikutveckling
FoT är anslag 1:5 i Försvarsmaktens budget. När Försvarsmakten med ständigt minskade anslag har tvingats hyvla funktioner för att betala skogsbränder, ockerhyror och regeringsflyg så har FoT få stå tillbaka. Rejält.

Bild från Försvarsföretagsdagarna 2014
https://ffd14.files.wordpress.com/2014/12/pontus-de-laval-rev1.pdf

2005 var FoT 3,9 % av försvarsbudgeten. 2013 var den nere på 1,4 %. Idag är nivån ännu lägre och det blåser försvarsministerinducerade vindar för ytterligare minskningar till förmån för ”bottenplattan”. Detta får stora konsekvenser. Till exempel har forskning på radar gått från 75 miljoner per år 2005 till 5 miljoner 2013. Ja, det är sant! Detta i en tid när radar är i stort behov av ett tekniksprång för att vårt luftförsvar inte ska bli överkört av flygplan med stealth-teknik som fienden bevisligen utvecklar, och kanske kommer att sälja.

Någon vill kanske hävda med att FM lagt ut forskningen på entreprenad genom att köpa COTS och att industrin därmed ska stå för forskningen. Tyvärr är det inte bra om det blir en kraftig snedfördelning på forskning – och därmed kunskap – varken för industrin, FMV eller FM. För pennor, och kopieringsapparater fungerar COTS så länge man förstår kundvagnen i PRIO. För system som ska integreras i andra system är det svårare och blir ofta dyrare och sämre.

Den som gjort ett större inköp av någon teknikpryl är medveten om hur mycket tid som måste läggas på research om man vill göra ett bra köp. Visst kan man gå på försäljarens rekommendationer, men risken är då stor att man får en produkt som gagnar säljaren i första hand. Till viss del beroende på egenintresse men även för att det är svårt att förstå en kund som inte förstår sitt eget behov. För säljaren är en kunnig kund ovärderlig domänkunskap. Det är en symbios och alla vinner på om kunskap finns i alla läger.

Exempel – beställning av flygplan
När en uppgradering av ett flygplan ska beställas så sker en dialog mellan brukaren (FM) och leverantören, med FMV som mellanhand. De system som avhandlas är ofta mycket komplexa och få förstår vad de egentligen gör. Antingen är man pilot och vet vad man vill ha, eller så är man tekniknerd och förstår vad funktionen är. Få förstår båda sidorna.

Det har visat sig i de simuleringar som tidigare gjorts vid FLSC att det är svårt att förutse ett nytt systems påverkan på stridseffekten. Ofta är givna förbättringar – som ökat radarupptäcksavstånd – nästan omärkbara i resultatet. Samtidigt behövs beslut om vilka system som ska beställas och det är alltid så in åt h-lvete bråttom att det är försent att göra något seriöst när väl beslut avkrävs. Detta upptäcks på nytt – varje gång.

Det är här forskningen kommer in. Om det bedrivs en effektiv grundforskning på nya funktioner i försvarsmaktens regi så kommer rätt system att kunna beställas. Samtidigt byggs både en organisation för utvärdering och en kunskapsbas upp över tiden. Görs inte detta så kommer många system som helt saknar operativ relevans att beställas baserat på en schyst animerad PowerPoint-presentation, med extra ljudeffekter. Detta blir dock kostsamt på riktigt först när ofreden knackar på dörren. Pengar till FoT sparas tiofalt över tid.

SMS-lånet av tid
Just nu lever vi på lånad tid. Idag ser vi frukten från när FoT fortfarande var på över fyra procent. De produkter och kunskaper som forskades fram för 5-20 år sedan är de vi använder idag.

Genom redovisad nerdragning på FoT så kommer de system som borde ha forskats på idag att skapa kunskapshål om 5-20 år. Och snart är vi där. Nyss var det 2008 och krig i Georgien. Det var sju år sedan.

Den rosaskimrande önskebubbla av evig fred som precis brustit möjliggjorde besparingar på det som går snabbt att återställa. Tyvärr sparades på fel saker och alldeles för mycket så. Forskning skapar resultat bortom ’överskådlig tid’ och därför kan man aldrig dra ner på forskningen baserat på nuläget. Det är så enkelt och helt enkelt så.

Vänligen,
Mikael Grev

Gästinlägg: Replik FSV ekonomiska modell

Innan Folk och Försvars rikskonferens i Sälen skrev FMV:s chef för Förråd, Service, Verkstäder (FSV), Tomas Salzmann, ett gästinlägg här med anledning av en diskussion som uppstått på Twitter rörande påslag som FSV gjorde på tjänster som säljs till Försvarsmakten. Ursprungsuppgifterna som fick Tomas Salzmann att reagera kom från signaturen @DDrilog, som inkommit med en replik. Detta gästinlägg skulle egentligen ha publicerats tidigare under den gångna veckan, men Sälen och uppslammade uppgifter hos mig gjorde att så ej blev fallet. 

Debatten lär fortsätta.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Replik FMV/FSV ekonomiska modell

Jag blev för ett par dagar sedan tillfrågad av Wiseman om jag var villig att replikera på C FSVs gästinlägg angående myndighetens ekonomiska modell.

Här kommer nu min inledande syn på vilka problem som föreligger med nuvarande lösning med FMV/FSV som underhållsleverantör till Försvarsmakten samt ett förslag på vad jag anser kan vara ett första steg för att komma tillrätta med problemen.

FMV= http://www.fmv.se/sv/Om-FMV/
FSV= Förråd Service och Verkstäder är en del av FMV http://www.fmv.se/sv/Om-FMV/Organisation/Verksamhetsomraden/FSV/
FM= Försvarsmakten http://www.forsvarsmakten.se/sv/ ”Kärnverksamheten”

Effektivisering?

Försvarslogistik skall närmast ses som en mängd långa kedjor av händelser och verksamhet som möts vid flera tillfällen innan leverans sker till den som har behov av effekt. Att som C FSV endast effektivisera sin egen del av logistikkedjan och dessutom effektivisera främst i monetära termer ger dessvärre stora svängningar och skapar ineffektivitet någon annanstans i Försvarsmaktens organisation. Detta blir speciellt märkbart om resurser förändras utan helhetssyn som tex nedläggning av en flygverkstad eller outsourcing av militär reservdelsförsörjning.

C FSV talar gärna om ökad debiteringsgrad som ett mått på effektivisering.
Debiteringsgrad är oerhört lätt att manipulera – Ett enkelt sätt är att säga till all personal att redovisa så mycket tid som möjligt mot en kundorder. Så länge det inte finns någon med uppgift att kontrollera eller granska går det även att redovisa egna kvalitétsbrister, reservdelsproblem, utbildningar mm mot arbetsorder. FM har från och med 2015-01-31 ingen personal kvar som detaljgranskar genomförda åtgärder och FMV-FM fakturaflöde är till viss del automatiserat. För mig talar växande repköer ett tydligt språk om att detta handlar om något annat än effektivisering – nämligen suboptimering.

Incitamentet för repkön är olika beroende på om man tillhör FM eller FMV. FM vill helst uppnå 100% tillgänglighet och FMV ser gärna att man har materiel i repkön för att få så hög orderingång som möjligt eftersom man då garanterar avbrottsfri produktion.
En annan aspekt är att det är enklare att få en eventuell extern leverantör att ta över verksamhet om det finns en garanterad orderingång.

Mer pang för pengarna – För vem?

Eftersom FMV är en intäktsfinansierad myndighet kan FMV per definition inte spara någonting åt Försvarsmakten – bara åt sig själva. Däremot kan FMV se till att ha mer intäkter än utgifter och på så vis få ett överskott som går att lämna tillbaka till Försvarsmakten som en så kallad ”besparing”.

Andra verksamheter som överskottspengarna kan användas till:
• köpa in konsulter som kan lösa de uppgifter FMV/FSV inte kan, hinner eller vill göra själv.
• skicka FMV personal på utbildning/möten/kurser för att bättre förstå kunden Försvarsmakten.
• skicka FMV/FSV chefer på utbildningar. Lean-kurser verkar populärt.
• skicka konsulter på utbildning – Trodde i min enfald att det var kompetens som gjorde att man fick jobb på FMV?
• flyga in FMV personal till Stockholm och äta julbord på Globen Annexet.
• genomföra helt irrelevanta infrastrukturåtgärder på Fortverkets fastigheter som man hyr i andra hand av Försvarsmakten!
• troligtvis kan man också flytta överskott till projekt som av någon anledning blivit dyrare än vad man på FMV räknat med.

I ett civilt företag kan ovanstående nyttjande av medel vara helt normalt – men betänk att FMV fick uppgiften att utveckla logistiken för att de av politiker bedömdes kunna göra detta bättre och billigare än Försvarsmakten själva för att i slutänden spara skattemedel!

Exempel
250 chefer inom FMV lär sig att förstå ”kunden” – Säkert ett jättebilligt och effektivt möte?

FMV behöver hjälp med den krångliga ekonomin och köper in fler ekonomikonsulter.

Det märkliga är att FMV har lämnat tillbaks en hel del pengar till Försvarsmakten och genomfört en hel del annat med sina intäkter också men ändå lät FMV meddela att man inte kunde klara av besparingen redan i april 2014.

FMV och Försvarsmakten talar ofta om att besparingen skall användas till ökad insatsverksamhet vilket naturligtvis är ett välkommet tillskott för övningsverksamheten. Problemet är att effektiviseringen hämtas hem i effektivisering av logistik inklusive reparationer och övrigt underhåll på materiel. Detta innebär i förlängningen att Förbanden som skall övas ofta saknar materiel. När brister uppstår lånar förbanden materiel av varandra eller hyr materiel som tex fordon – Vilket belastar FM ekonomi ytterligare.

Läs gärna Försvarets forum Nr 6 2014 s.20 om reparationskön på ca 1000 fordon till ett beräknat underhållsvärde på ca 500 Miljoner kronor (enligt Tomas Salzmann på FMV intranät)

Är det effektivt och billigt att skjuta underhåll på framtiden? Notera att det är materiel i bruk som avses.

Kostnaderna ska vara tydliga

Jag påstår att det är stora otydligheter i både kostnad och vad som levereras från FMV till FM avseende materielunderhåll på grund av följande:

• Fakturorna från FMV till FM saknar specificerat innehåll – Granskning är i princip omöjlig om man inte lägger ännu mer administrativ tid i flera stödsystem och personalen som tidigare genomförde detta tillhör till största del FMV/FSV idag vilket skapar en jävsituation.
Det är fullständigt oacceptabelt att FSV inte rättat till detta sedan 2013-01-01, detta är C FSV ansvar som Överdirektör på FMV, inga ursäkter accepteras!
Anser inte Statskontoret att FMV behöver följa bokföringslagen?
• FSV kan i och med verksamhetsövergången numera beställa tjänster av sig själva eller av extern leverantör i FM system mot FM konto och ta betalt helt utan FM inblandning! Detta har förekommit och vid enstaka tillfällen upptäckts av en tillfällighet. Är det rimligt att FMV skall kunna detta och eventuellt i framtiden placerar en resurskonsult att arbeta med detta?
• FSV fakturerar i viss mån även egna kvalitétsbrister med motivet att de har rätt till detta på grund av att de skall ha full kostnadstäckning.
Detta har av mig påtalats i en avvikelse som fortfarande efter ett år inte blivit besvarad av FSV.
• En del leverantörers fakturor är mycket bristfälliga och genomfört arbete redovisas endast på mycket övergripande nivå vilket medför att dessa inte kan granskas och jämföras mot gällande avtal.

Påslag på externt underhåll

Olyckligtvis var jag otydlig när jag uttryckte mig på Twitter om ökade FMV/FSV ökade påslag under 2015 vilket fick en annan känd bloggare att göra en kalkyl som förhoppningsvis inte stämmer.

Jag själv kan inte svara på FMV:s totala påslag eftersom jag bara haft insyn i ekonomin i underhållsflödet. De påslag jag sett tillämpas är främst på underhåll av materiel.

Normalflödet innebär att den externa leverantören skickar faktura för genomfört arbete till FMV som i sin tur skickar fakturan till Försvarsmakten efter att FMV lagt på sitt pålägg.

Jag anser at det är orimligt att FSV har ett påslag på inköp av externa leverantörers underhåll och reservdelar oavsett om det handlar om 3,5%, 6% eller 9% eftersom:
• FSV levererar i detta fall (extern entreprenad) inte någon tjänst som de inte redan tagit betalt för. Se FMV myndighetsinstruktion (påslag på egen verksamhet är godkänt – inte påslag på annans verksamhet). Vanligtvis brukar C FSV hänvisa till att det finns administrativ tid kopplat till externa entreprenader men eftersom FM lägger en annan beställning till FMV på detta anser jag att FMV inte kan ta betalt en gång till för samma arbete.
• FMV/FSV får enligt gällande samordningsavtal inte ta mer betalt för beredskapsvaror, reservdelar och förnödenheter än leverantörens ursprungspris – men eftersom FMV fakturor inte särredovisar vad som köpt är det i princip omöjligt att granska.
• Avgiftsförordningen reglerar bland annat vilka påslag som anses rimliga myndigheter emellan. Att ta betalt flera gånger för samma arbete eller påslag på någon annans arbete är inte tillåtet.

https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Svar-pa-skriftliga-fragor/Interna-paslag-pa-av-FMV-till-_H212101/

Ännu intressantare blir ekvationen om man ser FSV som FMV:s interna tjänsteleverantör… Tänk om påslaget finns även där?

Om C FSV är emot påslag förstår jag ännu mindre hur han kan gå med på att höja dem?
Kanske kan detta vara en anledning:
http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/FMV-sanker-priserna/?p=6
Jag misstänker att det inte fått samma mediala effekt att sprida nyheten ”FMV sänker timpriset och ökar påslagen!” – Vad tror du?

Andra påslag
Ett annat exempel från en annan del ur FMV:
När Försvarsmaktens Materielkontor med totalt 17 personer gick över till FMV så ökade årskostnaden för Försvarsmakten över en natt från 18 till 24 miljoner!?!?! Vad blev dyrare? Samma personal, samma kontor, samma fordon, samma datorer osv… Ja förvisso fick de en FMV-dator extra per person…

Mitt förslag på hur FM kan komma tillrätta med del av nuvarande logistikproblem

Materielproblemen på basal nivå skall ses som att det har införts begränsningar av personer som inte fullt förstår Försvarsmaktens behov. Dessa personer har medvetet eller omedvetet effektiviserat logistikflödet i en riktning som innebär att kärnverksamheten blir ineffektiv.

Jag påstår att det är fel väg att låta civila ”experter” förändra Försvarsmaktens processer, metoder och att leda militär logistik. Försvarslogistik är absolut inte att jämföra med civil logistik, framförallt för att den militära logistiken har avsevärt mer mångfacetterat innehåll och fler påverkande yttre faktorer än civil logistik.

Ett exempel är Försvarsmaktens Centrallager FMCL. Säkerligen mycket fredsrationellt och anpassat för internationella insatser men i händelse av nationell kris eller konflikt inte riktigt lika ändamålsenligt eftersom man då ”lägger många ägg i samma korg”.

Mitt förslag för att få bukt med materielproblemen börjar med fokus på gränsytan mellan främre och bakre logistik.
En enkel och snabb åtgärd som kan ge omedelbar positiv effekt för kärnverksamheten är att återföra gränsytan mellan Försvarsmakten och FMV till Försvarsmakten.

Oavsett var i Försvarsmaktens organisation gränsytan återupprättas bör den minst innehålla följande:

• Mandat, personal och kompetens att välja underhållsleverantör för reparation eller reservdelar – efter avtal eller akuta behov.
Skall också ansvara för gemensamma vårdanläggningar där förbanden genomför sitt förebyggande och avhjälpande underhåll.
• Mandat, personal och kompetens att prioritera och omprioritera underhåll utifrån förbandens planerade och aktuella insatskrav.
• Mandat, personal och kompetens att genomföra kontrollbesiktning och kvalitétskontroll på underhåll – både internt FM samt FMV/FSV eller mot extern leverantör.
• Mandat, personal och kompetens att tillsammans med FMV och ytterligare sakkunniga från FM genomföra materielöverlämning/kvalitétskontroll eller driva reklamationsärenden mot leverantörer.

Skyndsamt agerande
För att få stopp på nuvarande negativa logistikspiral bör ansvariga politiker agera skyndsamt innan FMV gått för långt i ineffektiva enpartsavtal eller alltför mycket personal tröttnat på dagens situation eller sagts upp.

Ett exempel på enpartsavtal -Service management där anbudstiden går ut om en vecka och omfattar beställning på över en halv miljard kronor. Notera att FMV upphandlar även sådant som normalt ligger på Fortifikationsverket – Ska FM betala två utomstående myndigheter för samma tjänst i framtiden?
https://www.e-avrop.com/fmv/e-Upphandling/Announcement.aspx?id=23750

Andra exempel är upphandling av kompletta system inklusive supportavtal som innebär att Försvarsmakten inte får genomföra underhåll själva (pga designansvar och garantier) och behöver skicka iväg system för att genomföra underhåll vilket under långa perioder begränsar nyttjande.

Slutord
Man skall inte glömma att det fortfarande finns en hel del personal som ofrivilligt lämnat Försvarsmakten. Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla inom FSV/FMV som arbetar på FUS:ar, fordonsbesiktningar, reservdelslager och verkstäder på golvnivå och ett par enstaka chefer och verkmästare på FSV verkstäder som lyckats behålla fokus på vad som är viktigt för Försvarsmakten.

Det finns säkert de som anser att jag är felaktigt underrättad, önskar bevis /detaljinformation eller har frågor eller andra ärenden som berör brister i nuvarande logistiklösning. Ni är välkomna att kontakta mig på ddrilog[at]gmail.com eller twitter @DDrilog eller om jag eventuellt behöver förtydliga ytterligare i fler inlägg.

/Specialistofficer inom militär logistik.

Gästinlägg: Värnplikt – inte frivillighet

Christian Carlsson, 1:e vice ordförande för KDU

Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu ta sig an framtidens försvar utan ideologiska skygglappar, skriver Christian Carlsson, vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

I helgen inleds Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Intresset för försvars- och säkerhetsfrågor är större än på länge i Sverige och det med rätta. De väpnade konflikterna i mellanöstern, kränkningarna av svenskt luftrum, ökad militär närvaro i Östersjön och ett Ryssland som under många år kraftigt ökat sin militära förmåga har bidragit till att vi befinner oss i ett nytt och allvarligare säkerhetspolitiskt läge. Ingenting tyder dessvärre på att situationen kommer att förbättras inom överskådlig tid.

Vi kan aldrig med säkerhet veta vad omvärlden har för avsikter eller vilka försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar som Sverige kommer att ställas inför. Vi vet dock att vårt land är värt att kunna försvara och att vi därför alltid måste ha ett starkt försvar. Den svenska försvarsförmågan är dessvärre eftersatt och KDU har sedan länge både efterlyst mer resurser till försvaret och ett svenskt medlemskap i Nato. Detta är ett måste om vi ska kunna återupprätta en försvarsförmåga värd namnet.

Bristerna i dagens personalförsörjningssystem är också oroväckande och måste åtgärdas. Regeringen har nyligen beslutat att återinföra möjligheten att kalla in tidigare värnpliktiga till repetitionsövningar. Detta är något vi unga kristdemokrater välkomnar, men det räcker endast som ett första steg på vägen.

KDU var motståndare till den förhastade övergången från värnplikt till frivilligförsvar år 2009 och vi har varit det sedan dess. Försvarsmakten har idag svårt att fylla sina förband och vi välkomnar därför den välbehövliga debatten om återinförd värnplikt. Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu våga ta sig an frågan om framtidens försvar på ett trovärdigt sätt – utan ideologiska skygglappar.

I ett civiliserat samhälle har medborgare både rättigheter och skyldigheter. För oss unga kristdemokrater är det självklart att man som medborgare har en moralisk skyldighet att ställa upp för sina medmänniskor och bidra till att försvara vårt fria och demokratiska samhälle. Denna skyldighet bör rimligtvis också kunna återspeglas i lagen i form av värnplikt.

Fördelarna med värnplikt är många. Värnplikt tydliggör medborgerliga skyldigheter och rättigheter och främjar viktiga värden som personlig mognad, ökad försvarsvilja och stärkt samhällsgemenskap. Det sistnämnda är kanske särskilt viktigt i vårt samhälle som i hög grad präglas av mångfald. Ovan nämnda argument är goda men dock endast sekundära i sammanhanget. Det är försvarsförmågan som ska stå i centrum för försvarspolitiken.

KDU förespråkar ett personalförsörjningssystem baserat på värnplikt för att Sverige ska kunna klara personalförsörjningen. Vi anser att värnplikten ska kompletteras med kontrakterade soldater som inte enbart kan användas vid insatser hemma och i närområdet utan som också ska kunna användas för militära insatser utomlands. På så vis får vi ett hybridförsvar som både ger yrkessoldaternas professionalitet och fullskaliga förband. Vi skulle bredda rekryteringsbasen till Försvarsmakten samtidigt som vi stärker såväl försvarsviljan som försvarsförmågan i landet. De som är bäst lämpade att försvara landet är också de som bör tränas för att försvara landet. Därför måste Försvarsmaktens personalförsörjning baseras på plikt – inte frivillighet.

Christian Carlsson,
förste vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Gästinlägg: FMV/FSV ekonomiska modell avseende tjänster till Försvarsmakten

Under gårdagskvällen uppstod debatt på Twitter sedan signaturen @DDrilog postat denna tweet om ökande påslag från FMV/FSV på de tjänster som man tillhandahåller Försvarsmakten.

FSV/FMV höjer påslaget på fakturor rörande underhåll. Från 3,5% 2013 (6% 2014) till 9% 2015. Effektivare? billigare? @wisemanswisdoms
— DDrilog (@DDrilog) 8 januari 2015


Det var många som önskade svar från Tomas Salzmann angående detta och han har därför inkommit med nedanstående gästinlägg i syfte att bringa klarhet i frågan.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––

FMV/FSV ekonomiska modell

Jag heter Tomas Salzmann och är chef för FSV inom Försvarets materielverk.
I sociala medier och på bloggar finns det inlägg kring FMV:s sätt att fakturera förbanden som gör att läsarna kan tro att FMV ”överfakturerar” Försvarsmakten. Så är det naturligtvis inte och jag är jätteglad att Wiseman gett mig tillfälle till det här gäst-blogginlägget.

Det finns säkert de som har frågor även efter att ha läst min text och då är ni välkomna att mejla dem till tomas.salzmann@fmv.se.

Mer pang för pengarna
Hela idén bakom omdaningen av försvarslogistiken är att Försvarsmakten och FMV ska renodla sina roller och kostnaderna ska bli tydligare. FMV ska sköta den bakre logistiken så Försvarsmakten kan fokusera på sin kärnuppgift. Pengar ska sparas.

Regering och riksdag har angett ett besparingsbeting på 760 miljoner kronor. Pengarna ska gå till förbandsverksamheten. Vid halvåret 2014 var FMV och Försvarsmakten överens om att vi tillsammans hittills sparat 380 miljoner kronor.

Tidigare skötte FMLOG försvarslogistiken inom Försvarsmakten. Från och med den 1 januari 2013 gör FMV:s enhet Förråd, service och verkstäder FSV det jobbet.

När FMV FSV bildades den 1 januari 2013 tog vi över samma ekonomimodell som FMLOG hade. Det innebar att verksamheten finansierades genom timpriser. Timpriserna, består av grundkostad för produktionen samt overheadpålägg för att finansiera omkostnadstid och staber. Dessutom gör FMV pålägg på inköp och reservdelar. På samma sätt prissatte de flesta service-företag sina uppdrag förr i tiden.

Kostnaderna ska vara tydliga
Tidigare hade kostnaderna för förbanden avräknades mellan intäkts- och kostnadskonton men påläggen blev synliga i och med att FMV skickade ut fakturor. För Försvarsmakten är det kostnadsneutralt om kostnaderna bokförs genom en avräkning eller genom en faktura men för förbanden blir det tydligare vad saker kostar. Och det är det som är meningen.

Samma ”påläggs-princip” gällde alltså för FMLOG och FMV med ett undantag; reservdelar som hämtades från centrallagret. För de reservdelarna bestämde jag 2013 att FMV inte skulle ta ut några pålägg. Totalt innebar FMLOG:s reservdelspålägg intäkter på cirka 6 miljoner kronor. Min bedömning då visade sig stämma eftersom vi lyckades spara mer i verksamheten 2013 än vad vi planerade.

Inför 2015 fick FMV önskemål från Försvarsmakten om att beställningar av förnödenheter, städning med mera skulle beställas direkt från förbanden i PRIO till ramavtalade leverantörer istället för via FMV FSV. Ett av de starka skälen var att de fakturor som FMV skickade från FSV POL – FSV:s SAP system – inte var tydliga nog. Attesterande chef inom Försvarsmakten kunde inte se vad fakturan egentligen innehöll. Vi har under två år försökt rätta till just detta problem med tydligheten på FMV:s fakturor som går ut i PRIO men av många olika skäl har vi ännu inte lyckats.

Även på fakturor direkt från leverantör till förbanden har FSV haft ett pålägg enligt den modell som ärvdes från FMLOG. Pålägget har gett FSV intäkter på cirka 20 miljoner kronor.

Omfördelning av pålägg
FMV har velat göra förändringar av och omfördelningar mellan påläggen för att göra hela fakturaflödet ekonomiskt neutralt. Därför har vi tagit bort pålägget på fakturor på förnödenheter och städning höjt pålägget på andra fakturor och höjt det centrala overheadpåslaget. För Försvarsmakten som helhet är detta kostnadsneutralt och för 1.1 anslagets belastning blir det ingen skillnad. Priserna på förnödenheter och städning blir lägre men på övriga tjänster blir priset högre.

Genom att ta bort pålägget på reservdelar som genomfördes från 1 januari 2013 och nu pålägg på förnödenheter och städning kommer vi närmare samma modell som övriga FMV har. Jag tycker inte att FMV ska ha några pålägg på fakturor från tredje part som direkt ska vidarefaktureras till Försvarsmakten.

Målet är egentligen att alla pålägg på alla fakturor ska tas bort. När påläggen försvinner får vi en renare och moderna ekonomimodell och den blir då ännu mer transparant och tydlig. Nu uppkommer allt för ofta diskussioner om att FMV FSV tjänar på sina pålägg vilket är helt fel eftersom FSV har en budget som ska i princip visa ett resultat på noll. FSV ska inte gå med någon vinst men det finns inga ”gratispengar” någonstans och vi måste finansiera verksamheten.

För åren 2013 och 2014 har FSV bedrivit ett omfattande besparingsarbete genom effektiviseringar, smartare arbetsmetoder och ny organisation vilket medfört att kostnaderna för Försvarsmakten för logistiktjänsten som FSV utför har sänkts.

FSV ska granskas
FSV har dokumenterat och blivit granskade av extern part och de besparingar som har genomförts har inte förändrat den samlade leveransförmågan utan den har snarare ökat. FSV levererar samma mängd tjänster 2015 som 2013 till lägre pris.

För budget 2015 har FSV inte bara bibehållet besparingarna från 2013 och 2014 utan även lyckats sänka priserna för Försvarsmakten inom vissa områden ytterligare. Vi har ökat produktiviteten med 12 procent-enheter sedan 2012 och debiteringsgraden ska för 2015 öka något ytterligare.

Avsikten med alla effektiviseringar och besparingar är mer pengar till förbandsverksamheten. FSV:s uppgift är att leverera det som beställts till ett uppgjort timpris och jag och mina medarbetare och chefer gör precis det. Men vi är också bara människor och ibland får vi kritik. Då är det viktigt att vi får reda på vad exakt vad det är som kritiseras så vi kan förklara eller – om felet är vårt – rätta till det som blivit fel.

Tomas Salzmann, chef för FSV på Försvarets materielverk