Gästinlägg: Språkbruk i Marinen



Dags att publicera ytterligare ett inlägg, och den här gången är det en återkommande gästskribent i egenskap av SeaBear som skriver.


Ämnet för det här inlägget är något annorlunda eftersom det inte handlar om de vanligt  förekommande ämnena så som försvarsanslaget, materiel eller om personal. Det handlar i stället om en så pass enkel sak som språkbruket i Försvarsmakten, och i det här fallet Marinen. Språkbruket har den senaste tiden varit föremål för en hel del diskussioner, och vad kan då vara bättre än att diskutera ämnet och låta personalen i Försvarsmakten komma till tals.


Efter att ha läst och funderat över slutsatsen i inlägget så kan jag inget annat göra än att instämma!  

/ Skipper

——————-

Anyone for english? Eller ska vi ta det på ren svenska…

Ämnet för detta inlägg kommer avhandla något som tyckas vara av karaktären ”smaksak”. Men enligt min uppfattning är detta en fråga som är långt mycket viktigare än vad många tycks tro. Ibland måste vi se förbi vad var och en föredrar och istället försöka se till verksamhetens bästa.

Det hela handlar om huruvida vi ska nyttja svenska eller engelska som orderspråk i den svenska marinen.

Efter att under ca 20 års tid samövat och opererat tillsammans med andra nationer inom ramen för internationella övningar och insatser, har vi långsamt anpassat allt från reglementen, orderverk och sättet att uttrycka oss. Det har varit en naturlig väg att gå då internationella insatser styrt agendan och kraven på interoperabilitet därmed ökat.

Men är kravet på interoperabilitet lika med krav på att nyttja det engelska språket? Interoperabilitet är i min värld förmågan för system att samverka. Detta kan handla om system där vi kan utbyta information, gemensamma mallar och orderverk, till del använda gemensamma reglementen och i viss omfattning nyttja samma procedurer. I nästan alla delar handlar det om förmågan att kommunicera, vilket enligt min mening är en grundbult i interoperabiliteten. Denna grundbult tar sig ofta uttryck i tal eller skrift, varför det då blir viktigt att behärska det engelska språket.

Svensken i allmänhet är bra på engelska! Vi håller jämfört många NATO-nationer en hög kvalité i det engelska språket och vi har således en god grund för vår interoperabilitet. Vi har goda förutsättningar att samverka med andra nationer ur ett språkligt perspektiv, medan ”hårda” system som kan samverka fortfarande lämnar övrigt att önska.

Av ovanstående kan man lätt förledas tro att det engelska språket är en självklarhet att använda för inte underminera vår förmåga att samverka med andra nationer. Men man kan också vända på resonemanget och säga att vi naturligt har, och alltid kommer ha, en tillräcklig förmåga till denna språkliga samverkan.

Men om vi nu är så bra på engelskan, kan vi väl lika gärna nyttja den även inom ramen för våra nationella övningar och insatser?

Där är mitt entydiga svar nej! Ytterst av den enkla anledningen att den verksamhet som marinen bedriver är alldeles för viktig för att inte tillgodose fullständig förståelse och bästa möjliga effektivitet. Hur bra vi än är på engelska så kommer få av oss behärska engelskan bättre än svenskan. Om vi använder svenskan som orderspråk kommer vi naturligtvis ha lättare att läsa, skriva, och viktigast av allt – förstå. När vi läser och skriver på svenska får vi alltså effekter såsom:

– Att man läser och förstår snabbare och med mindre utrymme för tvetydigheter.

– Att man skriver snabbare och med en väsentligt bättre precision i språket.

– Att vi genom precisionen i språket också kan bli mer kortfattade och koncisa.

Vill vi verkligen tumma på förståelsen och öka risken för tvetydligheter? Vill vi att våra medarbetare och operatörer ska behöva lägga extra tid på sitt skrivande, bara för att man måste bearbeta den språkliga dimensionen? Oavsett vad vi föredrar för språk tror jag vi alla kan skriva under på att svaret på dessa frågor är nej. Jag vill mena att utifrån ovanstående strecksatser och frågeställningar kommer svenskan säkerställa det vi önskar medan engelskan riskerar äventyra det.

Utgångspunkter för vidare diskussion

När man funderar över vad språkvalet kan påverka kommer jag fram till en kärna som utgörs av tre punkter som bör beaktas. Jag anser att när man diskuterar marinens orderspråk bör man koncentrera sig till följande:


· Förståelse

· Effektivitet

· Interoperabilitet

Det handlar om människor som kommunicerar i en skarp militär verksamhet. Vilka krav ställer vi på detta egentligen?

Förståelsen är kanske den viktigaste punkten där tydlighet, enkelhet och språklig precision är ledord. Utan förståelse är kommunikationen mellan människor inte värt någonting, och därför måste fullständig förståelse alltid eftersträvas. Att inte kunna tyda eller formulera sig utan minsta tvetydigheter i de situationer som kan uppstå där militärt våld SKALL eller EJ SKALL brukas är inte acceptabelt. Vi har en verksamhet som vid extrema situationer är beroende av medarbetarnas ryggmärgsbeteenden. Modersmålet sitter i ryggmärgen och vi ska inte skapa filter som begränsar eller skapar hinder för detta.

Effektivitet bör vara ett nyckelord i all militär verksamhet. Att inte eftersträva maximal effektivitet i vår kommunikation är att stjäla effekt från något annat. Man bör lägga kraft på rätt saker, och då måste allt som stjäl tid och energi ses över. Här kan man se effekter i allt från förberedande orderskrivning, till ren stridsledning i realtid där ordrar och rapporter skall produceras – skickas – tas emot – tolkas – för att sedan leda till någon form av handling. Effektivitet når man genom att göra rätt saker, man gör det enkelt och man gör det snabbt. För att åstadkomma detta är språket en viktig del och där svenskan i vårt fall är vida överlägsen engelskan. Har vi råd att inte eftersträva effektivitet och enkelhet, har vi råd att inte optimera vår beslutscykel, har vi råd att inte handla i tid!?

Interoperabilitet är av stor vikt för att samordna våra egna stridskrafter med andras. Kommunikationen mellan oss och andra måste säkerställas, men ur perspektivet interoperabilitet handlar det om tillräcklighet. Det handlar inte om att göra allting likadant, utan alla har sina nationella procedurer utöver den gemensamma standarden. Interoperabiliteten säkerställs av att vi brukar samma orderverk och till del samma reglementen och procedurer som våra tänkta allierade. Språket är som jag skrivit en viktig parameter, men kravet på språklig förmåga bör ses som en tröskel vi skall överstiga. Den tröskeln är vi redan långt över, och den kan tillgodoses genom återkommande internationella övningar där engelskan naturligt blir orderspråket. I händelse av skarpa multinationellt samordnade insatser är jag övertygad om att vi kommer kunna hantera språket och samverkan med andra nationer. Det är inte oviktigt. Men, interoperabiliteten får inte diktera kraven för våra nationella behov och inskränka vår förmåga att ytterst försvara vårt land.

Därför bör vi eftersträva fullständig förståelse, maximal effektivitet och tillräcklig interoperabilitet. När vi fortsätter våra resonemang kring vilket orderspråk vi ska använda i Marinen hoppas jag att detta beaktas.

Dags att bryta vår svenska trendkänslighet


Vi svenskar har en tendens att vara väldigt trendkänsliga, och vi värderar sällan våra egna kvalitéer. Vi ser ofta upp till hur marina enheter från andra nationer gör(läs NATO), och tror med traditionell svensk flathet att, de gör rätt – vi gör fel! 

Under femton års tid har vi nu anpassat oss efter dessa intryck, vilket i många avseenden är bra, men det har i vissa fall gått för långt! Vi måste inse att vi inte är NATO-medlemmar, vi är inte betjänta av alla delar i vår nationella kontext och vi måste våga bryta ut de delar som vi inte anser passa oss. En sådan del är just språket. Man brukar ju prata om att pendeln svänger med åren, och nu håller pendeln tydligt på att svänga tillbaka till ett mer nationellt präglat försvar. 
Vi har börjat återta förmågan till territoriell integritet och förmågan att möta väpnat angrepp. Dessa uppgifter är de svåraste vi har att hantera, och i dessa uppgifter står vi formellt ensamma. Vad vore då mer naturligt än att nyttja det svenska språket!

// SeaBear

Gästinlägg: Debatten underifrån

Det finns en hel del gästinlägg som ligger i väntläge just nu vilket är bra ur flera aspekter. Del så ger det andra individer möjlighet att deltaga i debatten och framföra sina åsikter, och del så ger det mig lite avlastning när andra saker måste prioriteras.

När det kommer till försvarsdebatten så sker den (tyvärr) allt för ofta genom att det är officerare på mellannivå som deltager. Det är sällan officerare från högre nivå deltagare, och kanske ännu mer ovanligt att de yngsta kollegorna deltar. Det här gästinlägget är skrivet av en yngre specialistofficer i flottan.

/ Skipper

——————-

Efter att ha fintänkt ett tag och kliat mig på hakan, så kände jag att det kanske är dags att ge ett perspektiv underifrån. Den senaste tiden har minst sagt varit händelserik och i många fall oroande. Inte kanske på det sätt som det brukar pratas om i media med diverse nya ryska högtider såsom påsk, advent, höstlov eller vad det än i ettiketsmyntande kretsar kallas.

2014 har varit ett år där försvars- & säkerhetspolitiken äntligen har fått börja ta plats igen efter åratal och näst intill totalt vakuum. Detta är högst välkommet, men samtidigt så är det påtagligt att det just är något nytt och ett ämne där det inte verkar finnas någon direkt kunskap hos media. Man rapporterar vitt och brett om allt möjligt och vilda spekulationer presenteras som definitiva möjligheter. Argumentationer baserade på ett tankesätt och minnen från 20 – 30 år sen. Man oroar sig för ett kallt krig och vittnar om att ”Detta är samma sak som det var då”. Nej, det är det inte. Detta är de facto något annat.

Den tiden man vill dra till minnes och referera till, var en tid då Försvarsmakten kunde få ordern och genomföra de av Fälldin bevingade orden ”Håll gränsen”.

Det är ledsamt, om än fullt förståerligt, att svenska folket inte har ett brett förtroende för Försvarsmakten idag. Det är inte heller märkligt att man hör argumenten ”Ni kan ju faktiskt inte försvara Sverige om någon anfaller”. Nej, vi har inte samma numerär, tillgångar och möjligheter nu, som då. Nej, vi har inte mycket som ”smäller i terrängen” längre.

Men något vi måste ha är ett kallt huvud. Att t.ex argumentera emot eller för ett NATO-medlemskap baserat på vad ett annat land skulle tycka om detta och få diktera vad vi som suverän stat bör och icke bör göra är, för mig som idealist och tror på uppdraget vi har i Försvarsmakten, fruktansvärt skrämmande. Långt mycket mer skrämmande än vad vi ser händer runt om oss. Då vi låter någon annan få spela på våra egna högst värderade ideal om demokrati och frihet, har vi redan förlorat densamma. Den frågan, om den tas upp på ett seriöst sätt, ska endast baseras på vad vi, som suverän stat, vill.

En annan punkt är anslagen till Försvarsmakten. Att bara tala om en massa mer pengar till försvaret är, för mig, en låtsaslösning. Man kan inte kasta pengar på de problem och frågeställningar som uppstått. Man kan inte hantera Försvarsmakten såsom man skulle ett företag. Vi ska inte ha ett sparkrav på oss. Det är i min värld och verklighetsuppfattning, helt befängt att Försvarsmakten ska leverera och basera sin verksamhet på vad ekonomer säger. Det brukar sägas inom Försvarsmakten att ingen plan överlever stridskontakten. Det är en väletablerad sanning att inget blir riktigt som man tänkt det. Varför ska då verksamheten baseras på ett befinitivt belopp? Jag syftar inte till att det ska finnas en obegränsad mängd pengar till FM att få spendera fritt. Utan att den påse man får inte ska vara uppstyltat till X antal kronor till förbandsverksamhet och X antal till utlandstjänst. Detta leder alltid till att en hel hög pengar går tillbaka till staten, oförbrukade medel finns medan verksamhet får strykas för det inte finns pengar. Skamligt att det inte går att omprioritera och nyttja de anslag FM fått endast för att den har fel öronmärkning. Det skedde en viss distribuering av medel som låg i ”fel påse” under hösten. Det möttes direkt av effekt på mark, luft, och yta. Det är så det ska vara. Dock var detta något, som jag uppfattade det, helt nytt. Man var förvånad över att helt plötsligt ha medel till att göra det vi ska. Är det bara jag som tycker det är märkligt?

Det sades förra året att 2014 skulle bli ett tunt år av verksamhet (åtminstonde för flottan). Mycket tid i simulatorer och långa perioder till kaj. Nu blev det inte så då världen snabbt kom till insikt om vad Försvarsmaktsanställda sagt i flera år. ”Det är något på gång” och ”Det här är en oroande utveckling vi ser”. Det är positivt i sig. Men det skedde alldeles för långsamt. Vi ligger flera år efter i önskad förmåga. Med det menar jag inte kunskap, utan i numerär och det som potentiellt ska kunna ”smälla i terrängen”. Är det acceptabelt att det minst tar ytterligare 3-5 år innan vi är adekvat bemannade för ett, som man nu inser, förlegat utformat uppdrag? Vi är inte rimligt att fortsätta kämpa på i samma spår bara för att om 10 år peka tillbaka och säga, ”vad var det vi sa?”. Ska vi verkligen satsa på det expeditionära försvaret idag? Det måste givetvis av säkerhetspolitiska skäl finnas en expeditionär förmåga, men som dimensionerande uppgift är det, liksom invasionsförsvaret plötsligt blev, aningen förlegat. Detta är om man ska definera en specifik uppgift som dimensionerande, jag ser helst att både hemma och borta är prioriterade.


Det växande berget

Det är väl idag vida känt att redundansen som en gång fanns är sedan länge ett minne blott. Nu tänker jag inte sitta här och vurma för 80-talets glada dagar då det fanns mycket av det mesta i Försvarsmakten. Dock så måste något hända, vi kan inte leva på just-in-time-tänket när det kommer till våra plattformar.

Att t.ex Gripenplan står still på grund av för dålig lagerhållning av bland annat o-ringar för under 2 kronor styck är fullständigt oacceptabelt. Det är oacceptabelt att de skulle stå av andra anledningar också, dock är detta snudd på patetiskt. Att man bygger om ytstridsförmågor i fallet korvetter till vedettbåtar som ska syssla i huvudsak med ytlägesuppbyggnad. Alltså, titta på vilka båtar som finns runt om oss. Något som görs per automatik med alla båtar. Varför begränsa, när man inte måste? Jag hade förstått om det var så att vi inte redan besatt den förmågan. Men det är något som görs jämnt och ständigt, av alla fartyg. Vi hade dessutom en särskild plattform som sysslade endast med det, bevakningsbåtarna. Där har vi det senaste exemplet på att när man väl börjat skära så syr man inte på det igen. Beslutet att ställa bevakningsbåtarna är, för mig, bortom rim och reson. Flottan behöver fler kölar och besättningar, inte färre. Vi är många som snart går på knäna om detta inte reder ut sig.

Det finns mycket att kommentera och prata om, men om jag fortsätter så kommer de som härdat ut till dessa rader snart falla ifrån, därför avslutas detta med en simpel, om än färgat av eget tyckande, frågeställning.

Finns förmågan/viljan att erkänna fel, komma ur tunnelseendet och slå in på en väg som inte är så fruktansvärt mållåst? Ett flexibelt och lätttillgängligt försvar var det. Inte fast i byråkrati och fjättrade vid luftiga visionsmål.

/ LBN

Gästinlägg: #gnistgate

Materielprocessens snabbis i (radio-)hytten

I torsdags twittrade jag en länk till en tråd på ett ryskt forum för radioamatörer. [1] Länken plockades upp av flera, däribland DN, TV 4 och Wiseman. I tråden kan man läsa HF2000-trafik [2] några av forumsmedlemmarna har snappat upp. Det första inlägget i tråden är från oktober 2011 och det är inte första gången som den har länkats av svenska bloggare och twittrare. För omkring två veckor sedan dök några nya inlägg upp. En epostkonversation mellan HMS Vinga och HMS Ulvön var särskilt intressant. Ärendemeningen var kort och gott ”Godmorgon snäckan!”. Konversationen som sådan är ett skolexempel på fel och regelbrott i radiotrafik. Det talas om allt från ”snabbisar i hytten” till ”stora problem med sambandet”.

Vad är det då som har gått fel? För det första är det här oerhört pinsamt för sambandspersonalen i flottan som helhet. Samtliga jag har talat med om det har uttryckt sig på liknande sätt: amatörmässigt. De ansvariga gnistarna har visat exempel på den sämsta radiodisciplin jag har sett. I min mening måste detta betende beivras. Gräver man djupare bland orsakerna hittar man emellertid ett antal andra obekväma bakomliggande orsaker.

Utbildning 
Kände signalisterna till motståndarens (och radioamatörers) förmågor? Kände de till att epost i HF2000-systemet är okrypterat? Svaret på båda frågorna borde vara ja, men jag är inte särskilt säker på det. Utbildningen för en gnist, eller ledningssystemoperatör som det egentligen heter, är cirka tre månader lång. På den tiden ska mycket hinnas med. HF2000 är dessutom betydligt mer tekniskt komplicerat än sin föregångare. Jag är själv utbildad data- och systemvetare och det har tagit mig flera år att få en god förståelse för systemet.

Normglidning 
Ska man tro DN:s artikel om händelsen så har gnistarna inte brutit mot gällande EMCON [3]. Det är emellertid alltid förbjudet att signalera privat trafik på militära system, undantaget så kallad welfaretrafik som sker i särskild ordning. Så har det också alltid varit. Det åligger chefer att kontrollera att deras order och instruktioner är kända och att de följs. Har detta skett eller är det accepterat (tyst eller uttalat) att signalisterna skickar privat trafik utan godkännande från fartygs- eller vaktchef? Med tydliga instruktioner och tydligt ledarskap där fel påtalas vill jag påstå att detta aldrig hade hänt.

Materielprocessen
Försvarsmaktens materielprocess är otroligt trög. 2011 blev det, tack vare det ryska radioamatörforumet, känt på bred front i Marinen att viss trafik i HF2000 går i klartext. I en väl fungerande organisation hade detta åtgärdats snabbt, med tanke på att det rör sig om en informationsförlust som sker löpande över tiden. I det här fallet har FMV fortfarande – år 2014 – inte levererat en lösning. Jag har fått berättat för mig att det ska ske ”i nästa version”, men när den kommer är osäkert.

Varför tar det då så lång tid? En förklaring är alla de beslut som måste tas av olika personer på olika myndigheter och förband för att något ska hända. FMV måste ha en beställning från Försvarsmakten innan de kan påbörja en förändringsprocess. Denna görs av en materielsystemansvarig (MSA) på Högkvarteret. Det behöver inte heller röra sig om en enda MSA, då det finns separata för ubåtar, korvetter, minjakter, sambandssystem och så vidare. För att kunna lägga beställningar till FMV måste MSA få kännedom om problem och behov från förbanden.

När en beställning väl når FMV så är det separata stuprör även där. För att ytterligare komplicera det hela så finns det interna projekt på FMV som levererar till andra projekt. Ett internt projekt kan alltså leverera en färdig lösning till ett annat FMV-projekt där den sedan stannar utan att levereras till Försvarsmakten.

FMV saknar i mångt och mycket egen kompetens inom de flesta områden – det ingår i verksamhetsidén: alla problem är en potentiell upphandling. Kompetensen handlas alltså upp i form av konsulter. Att förlita sig på kompetens hos konsulter är riskfyllt, särskilt i långa projekt. Därtill kommer risken att man inte kan vara säker på konsultens lojalitet. Extremfallet är den konsult jag träffade som representerade köpare (FMV) och säljare (ett försvarsindustriföretag) samtidigt, i samma ärende!

Även om en konsult har den tekniska kompetens som krävs saknas allt som oftast förståelse för den militära kontexten. Allt för många lösningar som levererats av FMV har brister just här. Jag har exempelvis pratat med FMV-representanter som trott att ubåtar åker runt med antennerna ovanför vattenytan hela tiden. Hur kan en sådan person förväntas leverera ändamålsenliga sambandssystem för ubåtar?

När det otroliga händer och FMV har en produkt att leverera till Försvarsmakten är processen bara halvfärdig. Då ska det produceras underlag till de beslut som Försvarsmakten ska ta. Ett exempel är FMV:s systemsäkerhetsutlåtande som ligger till grund för Försvarsmaktens beslut om användning (BOA). För fartyg tas det beslutet av HKV ProdM. Finns ingen BOA får materielen inte användas. Det gäller oavsett om det är ett par strumpor eller en korvett. Varje ändring i materielen kräver ett nytt BOA. När det gäller fartyg specificerar BOA:t bland annat vilka programvaruversioner som ska finnas installerade i de olika systemen ombord. Skiljer installerad version sig från den som står i beslutet får fartyget inte gå till sjöss. Ny version kräver alltså nytt systemsäkerhetsutlåtande, skrivet av FMV-konsulter, följt av nytt BOA, skrivet av HKV ProdM. Jag känner till fall där utrustning varit installerad och avprovad ombord på ett fartyg, men där den konsult som skulle skriva systemsäkerhetsutlåtandet hade slutat. Följaktligen fanns inget underlag för BOA och materielen kunde inte användas.

Här kanske vän av ordning frågar sig om det verkligen kan vara så här illa. För med en så här pass dålig materielprocess borde ju fler JAS-plan ha trillat ur luften. Svaret på den frågan är att det finns ett projekt i FM och FMV som inte följer den här modellen och det är just stridsflygplanen. De handhas i ”Strategiskt projekt Gripen”, vilket är FMV:s enda strategiska projekt. Kanske just för vad som skulle hända om det projektet hanterades i det vanliga materielspåret.

Det kan tyckas att jag kommit ganska långt från HF2000 och enskilda sjömäns privata kärleksmejl, men grundorsaken finns här. När det gäller IT-system ska en auktorisations- och ackrediteringsprocess också ske i Försvarsmakten. Här kommer fler intressenter in i bilden, bland andra FM CIO [4] och MUST Säkerhetskontor. FMV (konsulter) levererar de underlag som krävs för de beslut som ska tas. När det gäller IT-säkerhet ställs högre krav på systemen ju högre informationssäkerhetsklass informationen i dem är placerad i. Kraven är till stor del baserade på Common Criteria. [5] Det tar med andra ord längre tid och kräver mer arbete att få ett hemligt system genom processen.

Kanske är det därför man har ackrediterat HF2000 som ett öppet system. Grundförklaringen är att det finns kryptosystem mellan alla hemliga system som kommunicerar via HF2000 och själva HF2000-systemet. Det är i sak riktigt. Däremot har man då förbigått kravet på trafikskydd i ursprungsspecifikationen och som fanns där av goda skäl.

Erfarenhetshantering 
I Marinen finns ”Marinens erfarenhetshantering” (MERF) som är ett sett för erfarenheter att tas om hand. Enskild som identifierar ett problem skriver en erfarenhetsrapport som lämnas till förbandets erfarenhetshandläggare för vidarebefordran till erfarenhetssystemet. Sjöstridsskolan är ansvariga för erfarenhetshanteringen och ska utifrån de enskilda erfarenhetsrapporterna sammanställa ”Lessons identified” som ska bli till ”Lessons learned”. Jag har under åren skrivit ett flertal erfarenhetsrapporter med konkreta lösningar på väl beskrivna problem, bland annat rörande HF2000. Ingen av dem har lett till åtgärd. Från min personliga horisont liknar systemet därmed ett svart hål.

Som passus kan nämnas att Marinens fartygsinspektion (MFI) ställer krav på ”fungerande” underhållsledningssystem för att fartygen ska vara sjövärdiga. I min mening är nuvarande system inte fungerande. Detta är känt på flera nivåer utan att åtgärd har vidtagits. Vad detta egentligen borde medföra för några omedelbara åtgärder är uppenbart.

ILS
Sist vill jag nämna tillkortakommandena i ILS-arbetet. ILS står för integrated logistics support och kan enkelt beskrivas som alla stödprocesser runt ett system. Det rör sig om bland annat dokumentation, serviceverkstäder, utbildning och reservdelar. Ofta ses kostnaden för ILS-arbetet som ett hinder vid anskaffning och man skjuter gärna kostnaden till ”senare”. Detta trots att det är välkänt att det alltid blir dyrare att genomföra i efterhand. Dessutom tvingas system operera under lång tid utan tillgång till korrekt dokumentation och uppföljningsunderlag för att nämna några problem. I HF2000-fallet kan sägas att dokumentationen är från 2009 och saknar tydlig beskrivning av vilken information som går i luftgränssnittet. Vill man vara konspiratorisk är det till och med så att det verkar som om man systematiskt har utelämnat det faktum att viss data går i klartext samtidigt som man antyder att den krypteras genom en funktion som kallas för ”linking protection”.

Avslutningsvis: Den här pinsamheten med HF2000-epost i klartext är mer än en pinsamhet. Den är en indikator på Försvarsmaktens och FMV:s oförmåga att leverera relevanta materielsystem till insatsförband. Det som borde vara huvudsyftet med försvarets materielförsörjning fungerar inte. Det jag har beskrivit ovan är bara ett exempel – denna gång i form av en pinsamhet. Det finns många fler fel i Försvarsmaktens materielprocess som jag av utrymmes- och sekretessskäl inte kan nämna här. Värt att tänka på är att även andra system som är viktiga ur säkerhetssynpunkt handhas i samma process, som exempelvis navigationssystem. Det är med andra ord dags att göra något åt vår materielförsörjning nu – innan en olycka händer. Eller ännu värre: strid.

Marcus Dansarie
Systemteknisk officer

[1] http://www.radioscanner.ru/forum/topic44392.html
[2] Tillverkarens beskrivning av HF2000-systemet finns på http://www.selex-comms.co.uk/selex/pdf/hf2000.pdf
FMV-presentation om systemet: http://www.hfindustry.com/meetings_presentations/presentation_materials/2010_feb_hfia/presentations/HF2000_HFIA_2010.pdf
[3] Emissions Control. Kallades tidigare TSALT, telesändningsalternativ. Regler om när och med vilka system en enhet får emittera (sända).
[4] Försvarsmaktens chief information officer, ”IT-chef”
[5] Se exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Common_Criteria

Gästinlägg: Överlever du utan elektricitet

Tidigare i veckan medverkade jag och Filip Båverud i en podcast hos EFN om svensk krisberedskap. Om just denna beredskap eller snarare bristen på sådan, finns mycket att säga. Bakgrunden till denna podcast utgjordes bland annat av ett blogginlägg från ”Reservofficer1” om krisberedskapen. Nedan följer ett gästinlägg av Mikael Grev som också tagit avstamp i varje människas privata situation vad gäller krisberedskapen. Det är ett ämne som det förtjänar att påminnas om gång efter annan. Konsekvenserna av en dålig krisberedskap blir inte bara tråkiga för dem som drabbas när behovet väl uppstå, utan det gör oss också som land betydligt sårbara för yttre påtryckningar, eftersom den svenska samhälleliga fallhöjden idag är mycket stor om t.ex. elnätet eller betalsystemet skulle påverkas.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Överlever du utan elektricitet?

Det är svårt att föreställa sig något som inte finns i erfarenhetsbanken. För många inkluderar detta ett närbeläget land som har expansiva geopolitiska ambitioner. När förutsättningar ändras – som de gjort under de senaste åren – så måste vi börja ta ansvar för vår framtid. Att inte planera för en eventuellt negativ säkerhetspolitisk utvecklig – om ens bara i tanken – är oseriöst på gränsen till ansvarslöst. Det är dags att agera.

Mikael Grev Follow @mikaelgrev_sve
F.d. gripenpilot i Försvarsmakten

Min grundläggande fundering är: överlever du och din familj om din stad är utan ström en vintermånad? Två månader? Hela vintern? Kan det hända?

Frågan kan för många verka absurd. Jag har pratat lite med vänner om detta och förbluffats över vilka dörrar som öppnas. Inte för att kunskapen saknas utan för hur utlämnade vi är till någon. Nästan alla förväntar sig att denna ständigt återkommande någon ska lösa problemet. Häri ligger pudelns kärna, denna någon har för länge sedan resignerat och proklamerat evig fred och samförstånd. I alla fall om man syftar på staten. Utan förståelse för detta kan vi inte gå vidare och lösa problemet.

Ni är utan ström. Kan du värma din bostad? Många svarar här att de har en braskamin av något slag. Har man dessutom ett vedlager är det idel leenden. Vet man att detta lager räcker hela vintern är det ännu bättre. Många nöjer sig här. VI klarar oss. Men hur är det med alla andra? Tror du att de andra gladeligen kommer att frysa medan du sitter med ett varmt hus? Förbered dig för gäster.

Arbete. Hur många kommer att kunna arbeta utan el? Även om just ditt företag har en backup-generator, hur länge räcker dieseln? Tror du det finns beredskapslager kvar i stora mängder? Om din arbetsgivare inte kan bedriva arbete, eller företag du är beroende av (om du levererar mat, städning, post eller andra tjänster t.ex.), hur länge kommer du att få lön utan att kunna göra arbete?

Handla
Du vet förmodligen att ibland går det inte att handla på en affär för att ”internet ligger nere”. Hur tror du det fungerar när ingen affär kan göra online-köp under en längre tid, kommer de att ge bort varorna? Kontanter kanske fungerar, men hur mycket kontanter har du? Kan affärerna ens ta emot kontanta betalningar utan fungerande kassasystem?

Lek med tanken att hela din stad har varit utan ström i en månad. Många kämpar för sina egna och sina näras liv. Bokstavligt talat. Tror du det finns tillräckligt med kassapersonal i affärerna eller är de ”sjukskrivna”? Om städerna runt omkring har strömavbrott, finns denna någon som löser allas problem?

Nu börjar nog de flesta känna sig lite illa till mods. Kanske finns det enbart elberoende bergvärme i huset. Kanske finns det inte basvaror för mer än en vecka. Kanske bilen är helt nödvändig för att få familjesituationen att fungera eller kanske du är en prepper och känner hur grannarna kommer att vilja hälsa på. Hur länge fungerar ditt avlopp utan el? Jag menar hela vägen. Får ni vatten om alla på vattenverket är hemma och eldar trästolar för att värma sina barn? Har du småbarn eller äldre släktingar är du nog extra orolig.

Men oroa dig inte. Sverige har beredskap för detta. Någon kommer för att lösa dina problem, staten räddar dig. Eller?

Önsketänkandet
Det som ofta slår mig i diskussioner om en framtid med en potentiell ovän är hur man allt som oftast ser ned på sin motståndare. Min analys är att detta till viss del är ett resultat av 200 års obruten fred. No worries, vad kan möjligtvis gå fel? Man väljer att tro att motståndaren är mindre intelligent, att han kommer att agera efter vår hotmall, att han inte kommer att utnyttja sin fulla potential för att uppnå sina mål, o.s.v. Detta är ett önsketänkande. I stridsflygplanering har jag sett detta mer än en gång. Kanske ganska ofta. Medel-IQ är 100 i större delen av världen och nödvändighet snarare än nöjdhet leder till kreativitet. De kommer inte att agera enligt våra planer, de kommer att utnyttja det vi inte tänkte på, mot oss.

Om en ovän bestämmer sig för att göra något, säg pressa oss att inte lägga oss i en ytterst tvetydig invasion av Baltikum, så kommer han inte att göra detta på det sätt vi förberett oss på. Han kommer att vara finurlig, veta vad vi vet, kompensera för våra styrkor och angripa våra svagheter.

Om vi förbereder ett antal scenarios så kommer motståndaren se till att ett annat scenario blir verklighet. Flexibilitet är det enda sättet att förbereda sig, men flexibilitet kostar. Tyvärr verkar flexibilitet vara omodernt. Allt ska upphandlas mot vissa väl definierande hotbilder så det kan verifieras att vi inte betalar för mycket för den där beställningen. Detta är fel väg att gå. Vi måste ha en flexibel grundförmåga.

Elnätet
Det är enkelt att slå ut det svenska elnätet. Inte genom en enskild attack kanske, men om vilja och manskap finns så är det en klart görbart. Utan att gå in på detaljer så är producenterna få, transportvägarna långa och oskyddade och nätet i stort obevakat. Redundans är enkelt att kompensera för med kunskap om vår infrastruktur, vilken motståndaren bevisligen skaffat sig under årtionden (lyssna på P3 dokumentär om Wallenbergs kidnappning).

Med vilja och motiverat manskap är det enkelt att slå ut större delen av svensk elförsörjning under månader. Små gröna män saboterar enkelt viktiga knutpunkter. Vad skulle effekten vara om någon illvillig låg i bakhåll och pricksköt mot svenska mammor och pappor som arbetade med att laga elledningar? Tänk hela vägen med rädsla, arbetsförhållanden, säkerhet, facket, strejker o.s.v.

Detta inlägg är inte avsett att skrämmas. Avsikten är att få Sverige att vakna ur sin törnrosasömn. Världen kommer bevisligen inte vara för evigt fredlig. Det finns de som vill andra saker än vi. Moraliskt rätt eller fel så fungerar världen så. Mycket sker i cykler. Jag ska underlåta mig att gå in på matematiken bakom men system som innehåller intelligenta element (komplicerade system med återmatning) tenderar att svänga i olika frekvenser (t.ex. 1 år, 10 år och 100). Kanske är vi på väg mot en liten fnurra på säkerheten, kanske är vi om fem år inne i ett världskrig. Svaret finns i statistik och sannolikhet och vi kommer inte med säkerhet veta vilket innan vi är där.

När en apa kan vinna över en aktiemäklare så hyser jag litet hopp att rätt människor kan förutsäga säkerhetsläget i tid för att kunna reagera med försvarsbudgeten. Rysslandskännare som för något år sedan argumenterade för Rysslands demokratisering sitter nu i skamvrån och skäms eller har bytt åsikt precis som om Google inte hade sökhistorik. Framtiden är per definition oviss. Låt oss verkligen förstå detta och skapa ett styrsystem för säkerhetspolitiken som övervinner populism och kortsiktighet.

Bli inte rädd
Så, vad är poängen med alla dessa ord? Inte rädsla. Av rädsla kommer sällan bra resultat. Men pragmatism är bra. Vi kan inte längre bedriva säkerhetspolitik som om det vore en eftertanke; ett särintresse. Vi måste börja ta ansvar för får framtid. För Miljöpartiet kan det betyda starkt subventionerade solpaneler på varje hustak samt ”I hart elbilar”, trots att elbilar är bilar. För Socialdemokraterna kan de vara att driva igenom en behövd fördubbling av försvarsbudgeten tillsammans med en uppvaknad Alliansen. För Vänsterpartiet kan det betyda att tvinga handlare att ta emot alternativa betalningsmedel som fungerar offline och utan elektricitet. Alla kan bidra. Men framförallt, avbryt genast den dogmatiska nedrustningen och pragmatisera allas vår säkerhetspolitik.


MSB – Om krisen kommer


Gästinlägg: När man kan, måste, men inte vill



Publicerar ännu ett gästinlägg av signaturen Dalton som förra gången skrev om Gotland. Den här gången handlar den fiktiva berättelsen om Skåne.

/ Skipper


——————————-


Varför det är farligt att lägga alltför mycket vikt vid modeord såsom ”hybridkrigföring” eller ”sjätte generationens krigföring”



Utöver ”det gamla hangarfartyget” Gotland så är Skåne ett av de svenska territorier som sannolikt är av intresse och betydelse för Ryssland. Det handlar än en gång om att förhindra fientlig styrketillväxt och att skapa egen rörlighet. En enkel lösning på detta skulle kunna vara att placera delar av sin flotta i Öresunds trängre delar. Det är ju dock en kortsiktig lösning, en hög risktagning och under rådande omständigheter inte resurseffektivt. Hur gör man då?

Att ta Gotland visste de allihop skulle vara enkelt. Att ta Skåne var svårare. Alla spel som gjorts på planen visade två saker; För det första så var ”timing” A och O, för det andra skulle det krävas krigshandlingar

Svensken har förband i Skåne och tilltransport av tillräckliga förband skulle ta tid. Tid var onödig förvarning i det här fallet. Att förlita sig enbart på desinformation och politisk tvekan skulle inte heller räcka. Området är alltför stort och erbjuder alltför stor rörelsefrihet.

Huruvida det var en ubåtsöverste som kom med det förlösande förslaget eller ej var oklart men det hade blivit den vedertagna sanningen.

Först hade det nästan låtit för bra, som om grunden till planen hade lagts 1981.

Förberedelserna för Gotlands frigöring var redan pågående. Nu handlade det bara om att få de två tidslinjalerna att fullt ut harmonisera.

En av Whiskey-ubåtarna på väg till kyrkogården i Murmansk gavs nödvändiga order. Efter en helt enligt order ”lagom klantig” färd ned längs den norska kusten, där ubåten observerades av flera av NATOs sensorer, så nådde hon Öresund.

När väl Öresundsbron passerats manövrerades hon klart in på svenskt vatten. Mycket riktigt så hade svenskarna fått förvarning från NATO. Såväl satelliter som flyg kunde notera flera fartyg som skyndsamt lämnade Karlskrona, även från Stockholms skärgård började svenska örlogsfartyg röra sig söderut.

För stunden låg allt i händerna på en enskild fartygschef. Misslyckades han så skulle han gå till historien som en (till) fyllehund med tvivelaktiga kunskaper i navigation. Lyckades han så väntade en framtid som landshjälte.

Svenskarna hade uppenbarligen sparat en del resurser för ubåtsjakt och många av officerarna var förvånansvärt skickliga. De hade dock varken vapen eller numerär för att utgöra något egentligt problem.

Väl i vattnen utanför Åhus lät man sig på nytt lokaliseras och nu var det känsligt. Med hjälp av hög hastighet och till synes orimlig tur träffades man av en av de få svensk sjunkbomberna. Mindre än en sjömil utanför Åhus hamn. Några ”desperata” girar senare satt man tryggt på grund, halvt i övervattensläge, inom synhåll för södra Sveriges största containerhamn. Historiens vingslag dånade i öronen på såväl besättningen som generalstaben.

Svenska fartyg gjorde som de förväntats och efter att den första delegationen ombord med egna ögon kunnat konstatera att ubåten mycket riktigt bar kärnstridsladdningar så var inom kort utrymningen av Åhus påbörjad och hamnen stängd. Pinsamt för Sverige att genom sitt angrepp på en redan skadad ubåt skapa en överhängande risk för att den nukleära lasten skulle detonera.

Nu stod man så med en möjlig härdsmälta på händerna och ett kaos i östra Skåne, vars ökning i omfattning endast överglänstes av det politiska kaoset i Stockholm och de intill liggande länderna. Den striden skötte medierna själva, skönt att slippa lägga kraft där. Den behövdes för Gotland nu – gasledningen till kontinenten hade just utsatts för ett ”terroristangrepp” och all skuld skulle läggas på Sverige.

Sveriges oförmåga att omhänderta den skadade ubåten gjorde att räddningsstyrkan utan problem fick tillstånd att gå in på svenskt vatten. Svenska oppositionspolitiker skrek i högan sky om att såväl detta som händelseutveckligen på Gotland bara var ”Maskirovka” och förklädda krigshandlingar. Det hjälpte föga.

Om förloppet i detalj följde planen blev aldrig klarlagt men resultatet blev det önskade. Ett av bogseringsfartygen träffades av svensk eldgivning. Räddningsstyrkans eskort besvarade elden och i tumultet träffades ubåten, eller hade lasten detonerats på annat sätt, svensken skulle aldrig få veta vilket. Det skulle dröja innan Åhus var beboligt igen men det var egalt. Skämtet var att ”ÅHUS” aldrig skulle vara det igen, staden skulle ju döpas om.

Svaret på den svenska aggressionen kom snabbt, precis som planerat. Huvudsakligen nyttjades luftburna förband. NATO fanns i området och Östersjöflottans huvuduppgift var därför riktad mot Gotland. Det var där tyngdpunkten för EU initialt hamnat, ingen ville ju frysa, och nu visade sig den västliga trögheten sig från sin bästa sida.

Södra Skånska regementet visade prov på att både slå snabbt och hårt. Deras förband räckte dock på intet sätt till. Deras nya fordon begränsades svårt av den civila trafiken från östra Skåne och inom kort hade de tvingars övergå till strid i mindre enheter utan inbördes samordning. Öresundsbron sprängdes med attackflyg. Det svenska luftvärnet hade till del grupperats i Skåne men än en gång gjorde numerären att det mest utgjorde ett irritationsmoment.

Inte långt senare hade de tillförda ingenjörförbanden i princip skurit av Skånes infrastruktur från Sverige och förbandsmassan var redan långt större än vad Sverige skulle kunna slå.

Nu fanns bara en fråga kvar. Skulle den civila gisslan vara tillräcklig för att Sverige skulle lyckas hålla borta NATO. Ville de starta det tredje världskriget över ett landskap som Skåne?

/ Dalton

Gästinlägg: Transparensens givande och tagande

Tyvärr har jag själv lite för mycket att göra för att hinna skriva fler inlägg om den pågående verksamheten, varvid det är tacksamt att kunna publicera detta gästinlägg som tar upp en av de intressanta aspekterna med Försvarsmaktens pågående operation. Var går gränsen för öppenheten? Vilket ansvar har Försvarsmakten med sin öppenhet och vilket ansvar har media för att respektera operationssekretess under en pågågende operation?

De senaste dagarnas direktrapportering från Stockholm skärgård har väckt mycket frustration när man i live-sändning berättar att korvetten X nu spärrat ett visst sund, medan fartyg Y precis satt i en undervattensrobot och korvetten Z flyttar sig sydost. Detta är förhållanden som kommer att ha ändrats en halvtimme senare och vikten för allmänheten att ta del av just detta är ringa. För motståndaren är det dock guld värt eftersom det både kan utgöra primärkälla och dessutom bekräfta andra sensorer och annan inhämtning. Att Försvarsmakten ska vara, behöver vara och få vara öppen kring vad som sker på och omkring vårt territorium är ytterst en demokratifråga. Förhoppningsvis var det många som noterade att konteramiral Grenstad vid sin första presskonferens berättade att den pågående operationen var kulmen på en lång rad indikationer under flera års tid. Samtidigt är den enda ubåtsjaktoperation som rapporterats i media den som genomfördes utanför Göteborg hösten 2011. Jag har gett förslag till Folk och Försvar att ta upp just denna fråga som avhandlas i gästinlägget till en diskussion mellan representanter för media och Försvarsmakten under exempelvis rikskonferensen i Sälen. Jag tror det vore mycket nyttigt för alla parter.

Wiseman

____________________________________________

Transparensens givande och tagande

Den senaste tidens aktiviteter i Stockholms mellersta skärgård saknar motstycke sedan ubåtsjakteran under 80-talen. Insatsledaren kommendören Jonas Wikström har enligt honom själv inga begränsningar i de resurser som tilldelats honom i lösandet i vad som benämns som en underrättelseoperation. Försvarsmakten har i skrivande stund inte uttalat vad för typ av plattform det rör sig om (mer än att den finns under havsytan) eller vilken typ av aktivitet som misstänks, och utöver detta, inte specifikt riktat något uttalande vilket land det kan tänkas vara som uppenbarligen har ett intresse av Sveriges inre farvatten. Det som däremot uttalats, av exempelvis konteramiralen Anders Grenstad, är att det försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjön bidragit till att Försvarsmakten nu agerar så kraftfullt som sker. Av det kan de flesta med säkerhetspolitiskt intresse dra slutsatser.

Anders Grenstad fick under gårdagen utstå kritik för att han vid den presskonferens som hölls i Högkvarteret inte delgav media den exakta position där undervattensfarkosten observerades av det vittne som sedermera kommit att kallas för ”27-åringen” i kvällspressen. Många anser nu att förtroendet för Försvarsmakten har skadats eftersom det inte går att tro på en myndighet som, om än kanske inte ljuger, i vart fall är medvedet luddig eller vilseledande i sina mediala uttalanden. Försvarsmakten var snabb med att gå ut med en ursäkt och en förklaring att meningen inte var att vara ospecifik i platsangivelser till media. I det följande ämnar jag diskutera det dilemma våra militära ledare (på absolut högsta nivå) har att överväga under den faktiskt historiska operation som just nu pågår. Den nye försvarsministern Peter Hultqvist (S) har uttalat fortsatt högsta förtroende för Försvarsmakten med ledning.

Sverige är ett land som präglas av en nästintill unikt stark myndighetstransparens. Det innebär att alla handlingar, som inte utgör så kallade arbetsdokument eller med hänsyn till punktregleringar genom exempelvis lag görs hemliga, ska gå att begära ut av tredje man. Dessutom ska offentliga uppgifter lämnas ut skyndsamt. Det gäller liksom alla myndigheter också Försvarsmakten. Syftet med denna transparens är till exempel att både den som är föremål för ett myndighetsbeslut, eller den som vill granska ett sådant, exempelvis media, ska kunna begära ut uppgifter för att själv kunna granska den arbetsgång som företagits hos myndigheten ifråga. Naturligtvis får offentlig information inte heller förvanskas. Transparensen syftar alltså till att alla vi som är medborgare i Sverige, och fler än så, ska kunna lita på den information och beslut en myndighet förmedlar. Denna starka tradition innebär att de flesta av oss hyser en förhållandevis stor tillit till våra myndigheter, eftersom tveksamheter lättare går att upptäcka.

Under denna operation har Anders Grenstad enligt många missbrukat den transparensen genom att delge missvisande information till det svenska folket genom media.

Vad som härvid förtjänar att betonas är att i det läge Försvarsmakten, och Sverige som land, just nu befinner sig i kan det dock uppenbart konstateras att ytterligare minst en aktör har intresse av information förmedlad av Försvarsmakten, nämligen det land som bedriver otillåten aktivitet på svenskt territorialvatten.. Hypoteser som att aktiviteterna i skärgården beror på attackdykare från utländska specialförband, underhållsförband som fört in eller bedrivit underhåll av spaningsmateriel eller minörer har florerat. Tilläggas bör att inga av dessa rykten helt saknar verklighetsförankring. De är alla möjliga. Skulle sådana hypoteser visa sig stämma utgör sådan verksamhet inget mindre än krigsförberedelser riktade mot Sverige som nation.

Om en motsatt (och något icke-realistisk) reflektion görs; vad skulle hänt om Försvarsmakten förmedlat alla de framsteg som görs kontinuerligt till media? Den för oss i Sverige oerhört viktiga myndighetstransparensen hade blivit total. Var och en hade kunnat skapa sig en långt mer detaljerad bild över vad som just nu sker. Så även motståndaren. Det kan knappast vara det kritikerna av Anders Grenstad vill, oavsett politisk hemvist.

Varför kan det tänkas att Anders Grenstad lämnade missvisande uppgifter vid presskonferensen?

Försvarsmakten har att skydda befolkningen till vilket pris som helst som ryms inom internationell rätt, och ska så göra. En nackdel som därvid drabbar allmänheten är, förutom olägenheten med det obehöriga intrånget i svenskt territorialvatten, möjlig desinformation vid operationskritiska skeden av Försvarsmakten. Det är just nu inte säkert att det är transparensen in i myndigheten Försvarsmakten för det svenska folket som är det viktigaste, men med sagt inte att det är transparens är oviktig. Tvärtom kan det just nu finnas ett nationellt intresse av att missvisande information sprids direkt av en myndighet, eftersom detta försvårar för den ovälkomna aktören att lägga pussel eftersom bitarna inte passar ihop med den lägesbild de själva besitter. Eftersom Försvarsmakten ska hävda den territoriella integriteten kommer man att göra så på alla de vis som tillåts, och så också inom ramen för denna operation. Detta kan även fortsättningsvis innebära vilseledande uppgifter i media, uppgifter som vi medborgare kanske aldrig kommer kunna kontrollera riktigheten i på grund av sekretess.

Det är därför viktigt att sätta oriktiga uppgifter i sitt sammanhang. Även om det för många är upprörande, skrämmande och frustrerande är det inte alltid sanna uppgifter som otvivelaktigt utgör det mest eftersträvansvärda i nuvarande sammanhang. Det viktigaste just nu bör vara att möjliggöra för Försvarsmakten att med de mycket knappa medel de förfogar över bedriva denna operation på det mandat som tilldelats genom våra folkvalda.

Förhoppningsvis kommer ett lugn efter dessa dagar av oro med tid för djupgående analys av operationsarbetet. Vid denna utvärdering hoppas jag att Försvarsmakten gör det som utlovats, nämligen redovisar så mycket som bara går av vad som faktiskt inträffat utan att negativt påverka operationssekretessen och att en mer ingående förklaring ges kring varför missvisande uppgifter ibland, tyvärr, måste accepteras av de som Försvarsmakten ska förklara, nämligen allmänheten. Detta för att bevara den för oss alla, under djupaste fredstid, så viktiga myndighetstilliten.

Security Sanity

Gästinlägg: Inte gjort i en handvändning

Nedan följer ett gästinlägg av Johan Nilsson som har god insyn i processerna med anskaffning av flygburna system på FMV åt Försvarsmakten. Johan driver också bloggen Väpnaren. Nedanstående redogörelse kan vara värd att ha i åtanke när omvärlden nu förändras i mycket snabb takt och det skriks på snabb försvarsförmåga. Det är bara att konstatera att det tar tid och den förmåga Försvarsmakten har idag är den som beslutades för många år sedan. På samma sätt gäller det att det man fattar beslut om idag är det Försvarsmakten har till förfogande om 5-10 år. Det är ett de grundläggande skälen till att det gäller att vara såväl långsiktig som mycket förtänksam i försvarspolitiken. Något man kan säga återigen har brustit i Sverige.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Anskaffning av system

Att anskaffa ett system som ubåtsjaktutrustning till helikopter innebär att upphandla och ge förutsättningar att vidmakthålla ett system av system med ingående delar vilket tarvar en hel del beslut och åtgärder. Det övergripande är att systemet ska kunna operas med godkännande av FlygI (Militära flyginspektionen) som har stöd i Regler Militär Luftfart.

För det första måste Försvarsmakten skriva en krigsförbandsspecifikation (Gamla TOEM –Taktisk, Organisatorisk och Ekonomisk Målsättning. Läs gärna Chefsingenjör Björn), som senare omvandlas UTTEM (Utkast till Taktisk, Teknisk och Ekonomisk Målsättning) som gör att vi kan omsätta förmågebehovet till systemdefintioner.

I UTTEM ska som lägsta nivå gränssnitt mot andra system beskrivas, ska helikoptrarna kunna mota sjöläge ifrån en ASC890? Ska helikoptrarna och korvetterna delge information i ett nätverk med JAS39? Det kan vara bra när det gäller ytstrid. Marknaden ska sedan scannas av, en systemanskaffningsstrategi ska upprättas och godkännas. I systemanskaffningsstrategin kan vi välja att rikta upphandling till en eller flera leverantör enligt undantag ifrån lagen om upphandling på försvarsområdet men då krävs ett godkännande ifrån regeringen. När detta är klart lämnas ett förslag till ett Preliminärt TTEM som Försvarsmakten sedan omarbetar till ett riktigt TTEM. Begrepp såsom TOEM, TTEM, Krigsförbandsspecifikation har över tiden varit föremål för omarbetning av begrepp.

Får vi rikta upphandlingarna så tar processen från tanke till avtal ett drygt år men då gäller det att arbeta fokuserat och prioritera bort andra uppgifter. Måste vi gå till konkurrensupphandling så talar vi om något års arbete till.

En del prylar lär behöva köpas genom Amerikanska staten oavsett beslut om direktupphandling eller konkurrensupphandling och där finns det en ledtid på tre år från beställning till leverans. Vapenindustrin har sällan färdiga produkter på någon lagerhylla så det blir nytillverkning. Enkla system har en tillverkningstid på 12 till 18 månader, mer komplexa 18 till 24 månader. I sämsta fallet måste industrin vänta på komponenter ifrån USA som US Government beslutar om försäljning av och då räknar vi med över två år.

När materielen börjar trilla in måste vi leverera helikoptrar och fartyg till industrin för modifiering och validering. När första exemplaren är levererade så tar FMV och FM vid för att verifiera och validera systemet mot TTEM och Krigsförbandsspecifikationen. Ska systemet har förmåga att invisa andra enheter för bekämpning eller ska systemet själv ha bekämpningsförmåga? Om det senare så tar det längre tid, mer omfattande systemsäkerhetsarbete, MSB ska involveras, folkrättsdeligationen ska sättas i arbete, m.m.

Innan Försvarsmakten kan ta över systemet måste de kunna underhålla systemet, dvs de ska ha utbildning ,verktyg reservdelar, dokumentation och en underhållsberedning. Försvarsmakten måste också kunna använda systemet taktiskt, de måste alltså lära sig att använda systemet (hur många minkar tror ni vi hittar vid uppstarten av ett sådant system om det får gå in skarpt ifrån början?)

Om Försvarsmakten ställer kravet på att kunna sätta upp ubåtsuppletningsförmåga med helikopter som bygger på befintliga system kan vi räkna med i bästa fall fyra år ifrån uppdrag till leverans till Försvarsmakten. Ska det vara riktigt ubåtsjaktförmåga så får vi lägga till i bästa fall ett år till. Vi kan byta pengar mot tid och ta fördyringar genom att lämna över ett ofärdigt system såsom att reparationer ska genomföras av industrin. Vi kan låta Försvarsvarsmakten utbilda sig på systemet och driftsätta det med en mängd restriktioner som tar längre tid att avveckla. Ett enkelt system som helikopter 16 tog drygt två år från val av system till leverans, tiden innan hade vi för att finna kandidatsystem och efter leverans sker det än arbete i det fördolda.

Försvarsmakten och FMV måste också kunna testa, utbilda och öva personalen i systemet mot något. Egna system är sällan tillräckliga utan hot och målsystem måste anskaffas eller utvecklas vilket i sig tarvar tid och resurser.

Militära produkter finns som nämnts inte på någon tillverkares lagerhylla, det är Just In Time som räknas och Just In Time är drygt ett år för enkla produkter. System finns sällan produktifierade utan existerar som koncept och måste byggas på befintliga system. Hade vi (1) obegränsat med reurser, (2) ett beslut om direktanskaffning av helikopter med ubåtsjaktförmåga och (3) ett marinsystem med ett färdigt gränssnitt mot en ubåtsjakthelikopter så kan vi räkna med minst tre år från beslut att anskaffa förmågan till vi har verkan under vattnet.

Johan Nilsson

Vidareläsning :
Regler Militär Luftfart 

Metodhandbok för framtagning av TTEM, Johan Fransson, FOI 

Systemsäkerhetskrav TTEM, FMV 

Gästinlägg: Gripen E vs JSF

Hittills bara som demonstrator, men snart flyger en JAS 39E prototyp. Foto: Saab

Man ser ibland frågor om hur väl Gripen står sig gentemot till exempel F-35 JSF eller Su-35. De flesta vet då redan att de senare har betydligt bättre specifikationer. Ofta finns inte tid att förklara skillnaden mellan specifikation och stridseffekt. På ej orimligt stor plats nedan sker ett försöka att bena ut begreppen lite och varför det inte är så enkelt att jämföra flygplan. Texten syftar också till att vara en motpol till alla artiklar som jämför specifikationer på flygplan i tron om att det säger så värst mycket om hur bra flygplanet är i strid.

Notera att detta inte är någon hyllning till Gripen utan är en övergripande förklaring och därtill min tolkning hur luftstrid fungerar på en teknopsykologisk nivå. Samtidigt är det enbart ett skrap på en mycket komplex yta. Detaljer har utelämnats beroende på att de antingen är hemliga eller för komplexa att förklara på rimlig plats.

Mikael Grev Follow @mikaelgrev_sve
F.d. gripenpilot i Försvarsmakten
Jag har för närvarande ingen koppling till Saab, FM eller FOI.

Stridseffekt eller specifikationsonani?
Sverige har de senaste decennierna kunnat slå sig för bröstet med att ha ett egenbyggt och kostnadseffektivt stridsflygplan i Gripen. Detta är fantastiskt för ett land som har färre innevånare än Los Angeles. Så fantastiskt att många JAS-motståndare inte kan ta det till sig. Ibland bottnar sig aversionen i en övertro på stordrift och COTS, ibland är den helt ideologisk. De betydligt dyrare utländska flygplanen (t.ex. Rafale, Eurofighter och F-35 JSF) är inte alltid bättre, trots att de är dyrare att köpa och betydligt dyrare att äga. Anledningen är vi – människan – sitter inuti och styr efter bästa förmåga. Än så länge. Men vad menas med bättre?

Vi nordbor har en annan mentalitet än stora delar av övriga världen. Jag tror inte jag trampar i något klaver om jag påstår att lite mjukare prioriteringar som effekt per krona, synergi och människan i centrum är ledord för oss. När många andra bygger stridsflygplan är det istället hårda prioriteringar såsom maxade specifikationer, projicerad kraft och hårdvaran i centrum som gäller. Det finns inget rätt och fel här, bara olika för- och nackdelar.

Det som komplicerar många diskussioner om vad som är bäst – effektivitet eller kraft – är att så många saker hänger ihop och svaren blir olika beroende på förutsättningarna.

Specifikation vs stridseffekt
Egentligen är det ganska enkelt att definiera dessa begrepp men det är svårt att ta till sig att det finns en skillnad då magkänslan säger att de hör intimt ihop. Hög stridseffekt är önskvärd när materielen ska användas medan imponerande specifikationer kan vara fördelaktigare i ett avhållande syfte då stridseffekten är okänd eller svår att mäta. Men en påvisad stridseffekt är i sig en imponerande och viktig specifikation!

Att mäta stridseffekt är förvånansvärt svårt medan nyttan av att veta den är hög, nästan ovärderlig. Att veta att ”det går åt 0,7st Gripen för varje Su-27 i en typisk BVR-strid” – vilket är exempel på stridseffekt – skulle vara mycket värdefull information för att kunna göra en ansvarsfull försvarsplanering. Många simuleringar som görs syftar till att mäta denna så viktiga stridseffekt. Få lyckas. Mer om det nedan.

Människan i systemet
Är man inte stridspilot är risken att man har en felaktig bild av vad en pilot gör i luftstrid stor. Tyvärr är det ungefär lika svårt att förklara luftstrid som det är att förklara cricket, man måste se det för att förstå. Igen och igen. Det var länge sedan flygandet av flygplanet – spakandet – var i centrum. Sedan vapnen började gå betydligt längre än man kan se så handlar luftstrid för piloten i huvudsak om att behandla information och göra avvägningar. Det är som en blandning av snabbschack och ishockey där misslyckande innebär den ultimata konsekvensen. Det finns hela tiden mer information tillgänglig än vad som en människa kan ta till sig, där kanske den viktigaste är att uppfatta och kompensera för den information man saknar eller som är felaktig.

Det är för stridens utgång ovidkommande till exempel hur många sensorer ett flygplan har (en typisk hård specifikation), hur långt de ser eller vilken generation de är. Det enda som spelar roll är kvalitén på informationen som till slut uppfattas av piloten. Ofta är bra sensorer – vilka är dyra – en bra grund för en bra presentation men det är inte sällan som kvalitén på presentationen är den största faktorn. Samma resonemang gäller i olika grad även andra system. Att skjuta långt är bra. Att skjuta rätt är bättre. Att lösa uppgiften utan att behöva skjuta överhuvudtaget är bäst. Att välja rätt väg kräver rätt information.

Nalle Puh
Piloten har bara 100 procent av sin hjärnkapacitet tillgänglig och jag kan lova att varje promille används i luftstrid. Detta kompliceras ytterligare av att olika presentationssystem (t.ex. sensordata, flygläge och resurstillgång) tävlar med pilotens uppmärksamhet.

Mer information är således inte alltid bättre utan kan tvärt om minska pilotens effektivitet om den är mindre viktig för utgången av striden än den som puttas ut. Rätt information i rätt tid är målet men det är något som är mycket svårt att uppnå i praktiken. Både för att det är olika för olika piloter (man behandlar information olika) och för att det är svårt att mäta vad som är rätt. Dessutom får man förvirringseffekter om man är alltför kontextdriven i sin presentation, men nu börjar det bli komplext…

Utländska flygplan skiljer sig från Gripen då de – och detta inkluderar JSF – ofta presenterar betydligt mer information, gärna i sifferform. Hur kan det komma sig? Ska vi ta USA som exempel så har de i grunden en lite annan filosofi. Deras luftstrid är mer auktoritärt styrd och doktrinär, ”flyg dit, på x fot höjd, skjut på xx miles med z fart”. Det finns ”rätt” avstånd att skjuta, o.s.v. Tittar vi österut är de än mer så, i alla fall historiskt. Mäter man effektivitet i ett sådant system så är det lätt att utvärdera mot de faktorer man styr med. Det är svårt att mäta nytt samtidigt som piloten agerar gammalt. En ”bra” presentation under dessa förutsättningar hjälper piloten att skjuta exakt på beordrat avstånd, med beordrad fart och höjd. Där fungerar siffror bäst.

Sverige har gått en annan väg. Här har piloten möjlighet att använda sin personliga skicklighet för att optimera sin och sin grupps luftstrid. De som visat sig skickliga lär detta till sina yngre kollegor och man får en kunskap som lever och anpassas automatiskt av och i organisationen. I en sådan typ av strid så är siffror av mindre intresse. Det som piloten mäts på är sin förmåga att överleva och genomföra sitt uppdrag; sin stridseffektivitet. De flesta avstånd blir då relativa och avvägningar mellan olika handlingsalternativ en bedömningsfråga. Här blir en annan, betydligt mer beräknings- och grafiktung presentation, optimal.

I metaforiska termer innebär den svenska modellen att hela tiden läsa schackbrädet och agera utifrån förutsättningarna. Den andra modellen innebär att lära sig ett antal väl fungerande standarddrag och använda dem i möjligaste mån. Optimal presentation för dessa båda modeller är helt annorlunda.

För att skapa ett bra presentationssystem – vanligtvis kallat beslutssystem – för den svenska piloten så utgår man inte från vad sensorer och datorer kan presentera utan från vad piloten ställer sig för frågor i olika situationer och besvarar dessa så effektivt som möjligt. T.ex. så är det egentligen inte intressant att visa hur mycket bränsle det finns i tankarna utan frågan piloten ställer sig är vad jag göra med bränslet som finns.

Detta är en fundamental skillnad och liknar lite paradigmskiftet för mobiltelefoner som skedde när iPhone kom. Man blev tvungen att sätta sig in i hur brukaren tänker för att kunna bygga det optimala beslutssystemet/telefonen, som ofta började med att skala bort all onödig information. Men om man lyckas så följer en enorm effektivitet utan ökad komplexitet, samt evig berömmelse (Jobs).

Mäta och utvärdera
Att mäta stridseffekt är svårt och resurskrävande. Kanske inte lika mycket om man gör specifikationsbaserade simuleringar, som är det vanligaste. De doktrindrivna nationerna gör gärna så kallade Monte Carlo-simuleringar. De sker utan piloter i flygplanen och kan därför mängdköras i accelererad tid. Styrkan ligger i mängden simuleringar, som kan ske med olika och väl distribuerade parametrar. De missar dock hela den så viktiga komponenten med beslutssystemet. Det går inte i dessa simuleringar att ta hänsyn till kvalitén på beslutsystemen eftersom det inte finns någon pilot i loopen som kan utnyttja dem. Man missar därför helt den mänskliga faktorn och det blir en specifikationsbaserad simulering som inte gynnar Gripen.

I Sverige har vi dock det väl förspänt med ett flygstridssimuleringscentrum (FOI/FLSC) där vi kan simulera fram relevanta luftstrider med fler flygplan än vi fysiskt kan uppbringa och som mäter de flesta faktorer som finns i verklig luftstrid. Piloter sitter fysiskt i simulatorerna och striden sker i realtid, precis som i luften, med typlik hårdvara. I viss mån är den simulerade världen bättre än den riktiga eftersom simulerade robotar kan beräknas hela vägen fram till träff och ge korrekt utfall. I normal flygning kan robotskott först utvärderas efter landning och får i luften uppskattas av piloten, vilket ger en felprocent som påverkar övningsutbytet negativt. Här finns det en stor utvecklingspotential, men tyvärr ett svalt intresse. Denna typ av pilotcentrerade simuleringar är bättre då de mäter den mer relevanta stridseffekten. De är även fördelaktiga för Gripen då dess förhållandevis bra beslutssystem räknas med i resultatet.

Få nationer har ett så bra och flexibelt simuleringscentrum som Sverige har, även om vissa länder börjar komma ikapp det betydande försprång vi hade för tio år sedan. Det kommer utan tvekan att ge – och har redan gett – utslag i den stridseffekt Gripen har, något som är svårt att förklara när man genomför tre-minuters specifikationsjämförelser på ett online-forum. Detta kommer att ge en avgörande fördel de närmaste åren, förutsatt att FLSC ges erforderlig prioritet och kan undgå en ny-moderat satsning.

Hårdvaran i centrum
Det som är så förföriskt med specifikationer är dess enkelhet. 100 km är alltid mer än 90 km, precis som 12 megapixel måste vara bättre än 8, eller hur? Det finns mycket forskning inom psykologin på detta område. Kort kan man säga att hjärnan är lat. Kan den dra en slutats utan att tänka så gör den generellt det. Om nödvändigt så gör hjärnan ett försök till fördjupning, men detta sker till stor del för att konfirmera sin initiala tes i syfte att inte skapa dissonans. Tyvärr, vi fungerar alla så. Specifikationsonanin är till stor nackdel för Gripen, framförallt vid försäljning. Det är ett känt försäljningsknep att använda lättsmälta värden som låter bättre än de är. Gripen har förhållandevis dåliga hårda specifikationer. Liten dragkraft, liten radar, kort räckvidd, o.s.v. Men en hög stridseffekt! Något som jag skulle råda Saab att i större utsträckning använda i sin marknadsföring.

En pudel
Nu börjar vi komma till pudelns kärna. Jag nämnde tidigare att en stor del av Gripens förträfflighet har historiskt varit beslutssystemet och hur mycket – och rätt – information som flygplanet förmedlat till piloten. Det är inte otroligt, utan snarare mycket troligt, att man kan påverka stridseffekten tiofalt mellan ett dåligt beslutssystem och ett riktigt bra under BVR-strid och med svensk taktik. 10 gånger! Skulle vi öka stridseffekten på en Gripen – som redan idag har ett ganska bra beslutssystem – med mer realistiska 3 gånger så skulle våra 60 Gripen motsvara stridseffekten av 180, eller ett mervärde på flera tiotals miljarder, till en promilles kostnad.

Man ska dock inte låta sig luras att stridseffekt kan ersätta numerär. Till viss del går det, främst om man redan har överkapacitet i antal skrov. Men även den bästa flygmaskinen i värden kan inte finnas på flera platser samtidigt. Effekten kan bara användas vid stridskontakt och då måste man finnas på plats. Flygplan behöver dessutom servas, användas till utbildning, utprovning, uppvisning, HVA-skydd, specialtransporter, dit- och återflygning och en massa annat. Numerärkravet gäller även piloter. Tillgängliga flygplan kan användas mycket hårdare än piloter över tiden, dygnet runt till exempel. Pilotens hjärna är en väsentlig del av stridseffekten och förväntas öka.

60 flygplan är redan långt under gränsen för ett land av vår storlek. Men så ska å andra sidan enbart ett begränsat område skyddas med den organisation vi uppnår om några år, om pengar skjuts till och allt går som tänkt.

Högkvalitativa beslutssystem är framtiden och varför jag tror på Gripen snarare än den mer specifikationsstinna men suboptimala framtid som JSF representerar. Båda ska finnas i 30+ år så det kommer att finnas mycket tid för uppdateringar av mjukvaran, som nu kanske är den viktigaste specifikationen av dem alla, men svår att kvantifiera. Effekt per krona finns att hämta i listiga beslutssystem snarare än i dyr specialhårdvara, även om det senare inte går att förbise helt.

Det finns i Sverige tack och lov en generell förståelse för att det är stridseffekt som är mest intressant, i alla fall mer än i andra länder. Svenskar bygger sällan skrytbyggen. Problemet med stridseffekt är att det är abstrakt och komplicerat att diskutera, det kräver specifik kunskap. Men nu när specifikationerna bli allt svårare att överträffa – dels för att de fysiska begränsningarna blir dyrare att överträffa men också för att de påverkar stridseffekten i allt mindre grad – så kommer stridseffekt att växa som koncept. Om vi hamnar i den olyckliga framtid där flygplanen måste användas, då är dessutom stridseffekt allt och specifikationer inte en värda sin vikt i bomull.

Andra flygplanstillverkare bygger med glädje nya dyrare Nokiatelefoner eftersom det fortfarande finns specifikationskramande köpare. Gripen har en större chans att bli en iPhone/Android med högre stridseffekt för användaren, och är till viss del redan där. Detta är detta som är svårt att förklara på tre minuter.

Gästinlägg: Om Krim inte var en halvö och om den låg i Östersjön

Så här en lördagkväll när de flesta svenskar ligger i soffan framför TV:n efter att ha avnjutit en bättre middag i radhuslängans trygga kvarter i ett Sverige där inget ont kan hända så bjuder jag i kväll på ett gästinlägg. Det är en fiktiv berättelse om ett scenario kring Ryssland, säkerhetspolitiken och Sverige. Tänkvärt, eller hur?

/ Skipper

————————

Under hösten fortsätter situationen i Ukraina att väga mellan krig och bräcklig fred. Egentligen förändras lite men många vackra ord och planer förs fram. I den osäkra situationen som råder känner sig Ryssland tvingade att helt stänga den gasledning som löper genom Ukraina till Europa. Av säkerhetsskäl.

Oturligt nog går Europa även meterologiskt en kall vinter till mötes. Nu i oktober faller temperaturen och behovet av gas för uppvärmning och el ökar kraftigt i Europa, inte minst i Tyskland.

Tursamt nog levererar Ryssland all gas de kan genom den gasledning som sträcker sig genom Östersjön, inom Svensk ekonomisk zon, och ned till de frusna Tyskarna. En bräcklig och politiskt känslig situation men av nödvändighet likväl ofrånkomlig för Europas politikska ledningar.

En särdelaktigt kall morgon i slutet av oktober vaknar Sverige upp till nyheten om ett terrorangrepp mot North-stream ledningen. Beklagligt nog vid den punkt som är närmast Gotland. Flödet måste nödstoppas och plötsligt blir det än kallare i Europa, på många sätt.

Ryssland uttrycker sin direkta avsky för att Sverige inte kan upprätthålla säkerhet inom sitt ansvarsområde och faktiskt mumlas liknande åsikter från kontinenten. Många förstår vad som håller på att hända, de är dock inte de som fattar besluten. Egentligen förstår nog även de vid makten vad som händer. De förstår dock också att det redan är för sent och att var och en måste se om sitt eget, utkylda, hus.

Ryssland är snabbt att få ihop en ordentlig arbetsstyrka, sätta dem på lämpliga arbetsfartyg och skeppa dem över till den nu utbyggda och djupt muddrade hamnen i Slite på Gotland. Bra arbetare har de också. Alla är män mellan 20 och 30 år gamla. Kortklippta och uppenbarligen förtjusta i vit och blå randiga undertröjor.

Arbetet med att reparera gasledningen påbörjas och även om det är ett komplicerat arbete så lovar Ryssland att snabbt återuppta gasleveranserna, lovordade av Europas politiker. Det svenska missnöjet kvävs i bruset och av våta filtar från kontinenten.

Sverige skickar delar av det stående försvaret till Gotland för att visa närvaro och, ja egentligen varför vet man kanske inte men det måste ju göras.

Tyvärr räcker inte den ökade svenska militära närvaron. Istället får den stora mängden journalister som samlats utanför Slite hamn första parkett till ytterligare bevis för Sveriges oduglighet. På något outgrundligt vis lyckas ytterligare ett terrorangrepp ske. Den här gången mot de oskyldiga och hårt slitande ryska arbetarna i Slite. Sverige har än en gång kapitalt misslyckats att upprätthålla ordning och säkerhet inom sitt territorium.

Skadorna blir tursam små. Från rysk sida deklareras att en mindre militär enhet, ett drygt hundratal soldater, måste skickas till Slite för att upprätthålla säkerheten för arbetarna. Sveriges protester kvävs än en gång av tungviktarna på kontinenten. Det börjar bli riktigt kallt nu och i ärlighetens namn, det är ju redan för sent.

Endast timmar senare avseglar ett fartyg från en rysk hamn. Lastat med 124 soldater, lätta vapen och förvånansvärt många lastbilar. Enhetens uppgift är ju endast att skydda de ryska intressena i Slite hamn, inte att invadera Sverige – något som påståtts från Stockholm men tydligt tillbakavisats från Moskva.

Det gick ju egentligen inte så illa. Ryssland stod vid sitt ord och inga fientliga händelser inträffar på Gotland. Endast vid infartsgrinden till det område i hamnen där ryssarna finns kan man observera soldater. Uppenbarligen där för att säkerställa att den bristande svenska säkerheten inte hotar reparationen av gasledningen.

Inom kort återupptas gasleveranserna, yllefiltarna kan läggas tillbaka i garderoberna i Berlin och allt är frid och fröjd.

Tyvärr måste Ryssland stå kvar i Slite, det kan ju hända igen.

Tyvärr visar även nytagna satellitbilder att vissa av de lastbilar som medförts den lilla militära enheten från Ryssland utgör åtminstone ett SS-300 batteri och vad som bedöms vara ett Iskander-system.

De bilderna är det nog bäst att ingen får se.

/ Dalton

Gästinlägg: Tre kronor, Lejonet och Dubbelörnen

Publicerar i dag ett gästinlägg signerat förvaltare Håkan Lindberg som tjänstgör vid funktionsenheten vid Sjöstridsskolan och har sitt huvudsakliga kompetensområde inom marint telekrig. Håkan är dessutom mycket historieintresserad vilket tydligt framgår i nedanstående gästinlägg. 

/ Skipper

———————————-


Ryssland visar sin återvunna styrka på många fronter nu. Kidnappningen av den estniske underrättelseofficeren Eston Khover på estniskt territorium, kränkningarna av olika länders luftrum och interventionen i Ukraina för att nämna några. Omvärlden svarar med fördömanden och sanktioner men är det verkligen en framkomlig väg?
Jag vill i detta gästinlägg ge min syn på denna sak utifrån främst ett historiskt perspektiv och redogöra för vad jag tror är ett smärtsamt men nödvändigt förhållningssätt. Ryssarna är inte som vi, säger många. Ja det är sant men de är definitivt människor av kött och blod som många andra och upplever även de glädje och sorg så varför tänker vi då så olika? Enligt mig så finns det två stora skillnader och båda har sitt ursprung i medeltiden.

Det ena är skillnaden i metoden att styra stater. Det medeltida Europa var ett lapptäcke av olika statsbildningar där det krävdes samarbete för att tillvaron skulle fungera. Makten utgick ifrån att man kontrollerade landområden som kunde nyttjas för att genom samarbete med andra som också kontrollerade land uppnå egna fördelar. Detta krävde förhandlingar och överenskommelser som skulle följas vilket banade väg för vad vi i dag betecknar som fungerande demokrati. Härskaren var sällan helt enväldig utan stormän, adel eller borgare hade inflytande över politik och ekonomi.

I Ryssland utvecklades samhället genom vad vi idag skulle kalla totalitarism d.v.s att all makt utgick från en enväldig Storfurste, Khan, Tsar etc. Stormän och adel var underkastade härskaren på ett helt annat sätt än i de västra och centrala delarna av Europa. Rysslands ursprung i Kievriket och storfurstendömet Moskva som båda dels influerades från det av enväldig kejsare styrda Bysantinska riket och av den hårdhänta mongoliska ockupationen skapade ett samhälle med stark gruppkänsla, lydnad mot överheten och med mycket litet fokus på individen. Undantaget här är stadsrepubliken Novgorod som tyvärr dukade under för det framväxande Storfurstendömet Moskva på-talet. I Ryssland var för de flesta människor fram till tvångskollektiviseringen på 1920-talet byn det centrum kring vilket livet kretsade. De gamla bysammanslutningarna heter Mir på ryska och ordet för fred är det samma. Byn slöt sig samman och var underkastad en sällan trevlig storman/adelsman i området. Detta skapade absolut ingen grogrund för någon större individualism. Byns mål var att leva i fred och det tror jag fortfarande gäller i det ryska samhället.

Det som hände var i praktiken att Ryssland missade all denna dynamiska utveckling som medeltiden och renässansen skapade i Europa när det gäller umgänge mellan stater, dess befolkning och ekonomi. Istället blev det en stormakt som gång på gång härjades av mongoler, korsriddare, polacker, svenskar, turkar, fransmän och tyskar. Detta bidrar tror jag till att Ryssland prioriterar säkerhet och stabilitet framför allt annat. Man accepterar inte risken att få NATO eller EU med sitt militära samarbete endast 45 mil från Moskva vilket skulle ha blivit faktum om Ukraina anslutit sig till EU eller NATO. Man upplever säkerligen även de baltiska staternas medlemskap som ett tillräckligt besvärande faktum.

Jag tror inte på detta med sanktioner mot Ryssland. De har upplevt betydligt värre saker än brist på franska ostar. Att vidmakthållna kontakter både kulturella och ekonomiska ger på lång sikt bättre resultat än sanktioner. Europa skall inte försämra sin ekonomi genom minskad export till Ryssland (krigsmateriel undantaget) eftersom Europa behöver pengar för att skaffa sig i Rysslands ögon trovärdiga försvarsmakter samtidigt som Ryssland behöver tydliga signaler om att det inte finns något intresse av att invadera det heliga Moder Ryssland. Det senare är helt självklart för oss men inte för dem.

Det kommer en tid av demokrati och positiv samhällsutveckling i Ryssland tror jag men det kommer att ta kanske 30,40,50 år? Det viktiga är att vi inte stänger dörren för kontakter utan att betonar vårt gemensamma historiska arv t.ex genom den ickehelt belagda skandinaviske vikingahövdingen Rurik som ger upphov till Rysslands första fursteätt eller ännu mer konungadottern Ingegärd Olofsdotter som slutar som maka till Jaroslav den vise av Kiev och ryskt-ortodoxt helgon för att nämna några. Ryssland är en levande produkt av sin historia och historia består inte bara av konflikter utan även av fredliga relationer och dessa måste vi bygga på. Vi måste även komma ihåg att ryska officerare har en lång tradition som regimmotståndare i Ryssland ända från Dekabristupproret 1825 till kuppen 1917. En opposition som kanske dyker upp igen i framtiden?

Gällande utvecklingen i närtid är jag övertygad att vi inom en inte avlägsen framtid kommer att se ryska kustrobot och luftvärnsrobotbatterier på de f.d finska öarna i inre Finska viken.Dessa batterier skulle omedelbart kunna stänga Finlands tillförsel av olja som till största delen går via Borgå. Att Ryssland skulle placera dylika på dessa öar är bara en fortsättning på den innan revolutionen existerande Tsar Peters Sjöfästning som omfattade befästningar i både nuv. Finland och Estland i syfte att skydda St. Petersburg som är lika viktigt för Ryssland då som nu. Att både Finland och Estland skulle vara medlemmar av NATO skulle definitivt mötas av motåtgärder från Ryssland. Finska vinterkriget bröt ut just ur en liknande situation där Sovjetunionen krävde Finland på territorium angränsande mot Leningrad men när ifall det inträffar en gång till skall Sverige sluta upp på Finlands sida fullständigt och inte bara som ”icke-krigförande”

Min uppfattning är att Ryssland inte bryr sig om sanktioner. De vill ha stabila grannstater som kan hävda sitt eget territorium mot kränkningar från alla håll och som klart och tydligt deklarerar att dessa stater eftersträvar fredliga och jämbördiga relationer med Ryssland. Med långsiktigt stabila förbindelser kommer vi att på sikt kunna exportera vårt tänkande kring fred och konfliktförebyggande arbete även öster ut men det kommer att ta mycket lång tid och krävas mycket tålamod.

Samtidigt med detta måste Sverige bli en tydlig spelare på den försvarspolitiska planen. Att hantera säkerhetspolitiken enl. principen ” Älskad av alla. Respekterad av ingen ” går inte längre

Jag anser av konungariket Sverige skall:

  1. Motarbeta EUs sanktioner mot Ryssland (förutom vapenexport) utan upprätthålla ekonomiska och kulturella förbindelser med Ryssland.
  2. Höja försvarsanslagen med mellan 15-20% för att skapa en trovärdig försvarsmakt med betoning på sjö och flygstridskrafter för att skapa territoriell trovärdighet samt trovärdighet som allierad till Finland.
  3. Allians med Finland. Här måste dock våra politiker vara tydliga med att denna alliansen är defensiv och ej en språngbräda för NATO mot Ryssland. Vi vet det men Moskva litar inte på oss
  4. Påbörja planering för att vid behov aktivera värnplikten. Här kommer våra anställda soldater och sjömän att utgöra en utmärkt professionell kader för att bli chefer på grupp, tropp och plutonsnivå samt specialister av olika slag som behövs för att snabbt expandera FM med tillförda värnpliktiga och med detta visa att vi kan förstärka FM rejält om det skulle behövas.

/ Håkan Lindberg.

Gästinlägg: Han bytte sydvästen mot en båtmössa – välkommen ut Skipper!

Det här inlägget är, och kommer att vara unikt på den här bloggen. Det är första och sannolikt sista gången ett helt inlägg kommer att handla om mig som privatperson, och inte om de frågor jag väljer att skriva om annars, d.v.s försvarsfrågorna.

Jag fick i går kväll ett gästinlägg mailat till mig från en tidigare gästskribent på den här bloggen, nämligen SeaBear. Ett inlägg jag givetvis blev väldigt glad av att läsa. Det är inte varje dag man får ett sådant hyllningsinlägg i mailkorgen. Stort tack för det SeaBear, jag blev verkligen rörd.

Gårdagen var givetvis mycket omtumlande och uppmärksamheten runt det faktum att bloggaren Skipper nu helt plötsligt hade fått ett namn i samband med vår debattartikel i gårdagens DN översteg vida vad jag hade förväntat mig. Det var full trafik på alla sambandsmedel hela dagen. Jag blev utöver alla ryggdunkningar intervjuad av lokaltidningen redan på förmiddagen och finsk media (2) (3) hörde av sig under eftermiddagen, en intervju som Johan Wiktorin tog hand om på ett föredömligt sätt. 

Andra blogginlägg som jag vill uttrycka min uppskattning för är signerade av mina goda vänner Sjätte mannen och Commander. Stort tack till er!

I dag har jag fått väldigt många positiva kommentarer från många av mina kollegor, både på min arbetsplats och från andra delar av Försvarsmakten via mail. Även från personer jag aldrig har träffat. Tack! Ni vet själva vilka ni är. 

I bilen på vägen till jobbet i dag blev jag även intervjuad för SvD räkning av Mikael Holmström. 

Men det som väger tyngst av allt är ändå Marinchefens artikel på Marinbloggen som på något sätt är den slutgiltiga bekräftelsen på att attityderna till öppenhet och debatt inom Försvarsmakten faktiskt är förändrad i grunden. Tack för det Amiral, du är ett föredöme!

Aldrig hade jag trott att det skulle bli sådan uppståndelse för att en enkel örlogskapten, förvisso med en hel del åsikter, klev ut i ljuset från en undanskymd tillvaro på webben.

Nog om detta, och nog om mig som person. I morgon återtar bloggen sin ursprungliga form och därmed också sakfrågorna. Men först gästinlägget från SeaBear. Tack!

/ Skipper

———————— 


Flitigt citerad i fikarum och mässar! Doldisen och sanningssägaren som lyft fram marina frågor på ett sätt som många velat men inte vågat eller kunnat.
Vem är det, var finns han? 

Är det flera, kan man verkligen skriva så mycket och så initierat på egen hand? Hur vågar han kritisera som han gör? Nyfiket har alla undrat om det är kamraten bredvid oss, eller någon djupt inne i högkvarteret som vågat ställa saker på sin spets i debatten om vår marin.

Nu står det klart för alla att vår främste marina försvarsbloggare inte bara en piprökande gammal sjöman i sydväst, utan en livs levande örlogskapten vid 3.Sjöstridsflottiljen i Karlskrona. Om han nu kommer gastalta sig genom ett janusansikte (huvud som avbildar två ansikten) eller om han vackert fortsätter sutta på sin pipa det återstår att se.

Spekulationerna har varit många och gissningarna om vem som döljer sig bakom alias Skipper har ofta pekat mot någon centralt placerad, högt uppsatt och med mycket god insikt i Försvarsmakten. Att många fått den bilden är inte så konstigt då det som skrivits på bloggen vittnat om kunskaper både på bredden och på djupet. För att kunna förmedla det som Skipper gjort på sin blogg, kan man inte bara haspla ur sig enkla tyckanden, man måste vara väl inläst på vad som beslutas och processas inom Försvarsmakten, högt som lågt, men även politiska processer och beslut (och ickebeslut!). För att bli tillräckligt initierad och kunna skriva med sådan trovärdighet, krävs ett enormt engagemang, vilket man knappast tror är möjligt vid sidan av ett annat arbete. Det är synnerligen imponerande!

Fyllt viktiga funktioner med sitt bloggande

Skipper har genom sitt bloggande och twittrande fyllt flera funktioner. Den tydligaste har väl varit att föra en konstruktiv debatt kring vår marina förmåga mot såväl politiker som försvarsmaktsföreträdare. Men han har bidragit med mycket mer än så!

Skipper har genom sitt bloggande också öppnat upp debatten bland oss övriga försvarsanställda, han lyfter fram sådant som sedan flitigt diskuteras vidare på mässar, bryggor och gångbord. Skipper har bidragit till att skapa en större transparens i Försvarsmakten, där han skrivit så initierat att man från myndighetens sida oundgängligen måste bemöta och besvara hans påståenden. Det är ju så, att om ingen vänder på stenen är det få som undrar vad som finns under den, och ingen behöver heller stå till svars eller bemöta det. Jag vill mena att Skipper med övriga försvarsbloggare faktiskt är de som fått Försvarsmaktens vision om öppenhet att gå från tomt prat till verklighet. För detta är de värda myndighetens stora tack!

Sist men inte minst har det varit mycket lärorikt att läsa bloggen. Jag tror det är många som idag har en helt annan förståelse för hur politiska beslut påverkar oss, och vad konsekvenserna av Försvarsmaktens prioriteringar innebär. Skipper har förmågan att sammanfatta det komplexa och omfattande för att sedan förmedla det på ett sakligt och enkelt sätt. Detta gör att många i organisationen idag är betydligt mer upplysta än de tidigare var!

Respekt i offentlighetens ljus

Att Skipper nu väljer att träda fram har jag all respekt för och jag inbillar mig att den märkliga känslan av att hela tiden vara omtalad och citerad är påfrestande. Att skriva om sin arbetsgivare, sin arbetsplats och i vissa fall arbetskamrater, för att sedan gå till jobbet för att höra reaktionerna kan säkert vara roande, men naturligtvis också skrämmande. Även om den stora merparten är positiv, så finns ju de som anser att Skipper bara vill förmedla problem, är bakåtsträvande och vill stimulera oss till kalla kriget tankar. Men de flesta av oss, omskrivna eller inte, är tacksamma för det jobb Skipper gjort för den marina debatten!

Skipper är nu så pass etablerad att han med stort förtroende kan ta debatten även i offentlighet utan att riskera bli bortsorterad för att han ”bara” är örlogskapten. Skipper har jobbat upp den respekt han behöver och förtjänar, nu är det bara önska lycka till och hoppas genomslagskraften blir ännu större!

Jag hoppas att Skippers offentliggörande nu möts med respekt från företrädare och kollegor inom Försvarmakten, och inte döms för att ibland vågat vara obekväm och ärlig. Jag är tämligen övertygad att han kommer få den reaktion han förtjänar, såsom ryggdunkande kollegor, beröm från chefer och en och annan politiker som skruvar lite på sig.

Avslutningsvis

Skipper, du är en krigare! Ditt vapen har varit det skrivna ordet med en till synes outtömlig arsenal. Ditt vapen har i det här fallet haft stor påverkan på debatten om vårt försvar i allmänhet, och vår marin i synnerhet. Vi är många som hoppas du fortsätter vara en lika aktiv debattör, opinionsbildare och utbildare som du hittills varit. Fortsätt med din spetsiga och konstruktiva argumentation i kriget för en bättre marin! Men det vet jag att du gör Niklas, sjökrigare som du är!

En flottist krigar ju normalt inte i sydväst, vilket Skipper syns göra. Men är du en lika duglig krigare i båtmössa finns det ju hopp om vår försvarsförmåga…

Tack Niklas för ditt viktiga bidrag till den marina debatten!

/SeaBear

(Jag har förstått att du också fått äran att bli fartygschef, Grattis! Har dessvärre ingen egen båt, men ställer gärna upp som rotepuling i debatten )

Gästinlägg: Befordran med bitter eftersmak

Boatswain skriver ofta gästinlägg hos Skipper, men denna gång har istället WW fått äran att ta emot ett gästinlägg. Boatswain lyfter här en fråga som blivit alltmer aktuell de senaste åren, nämligen skolgång vs befordran. 

Wiseman


Befordran med bitter eftersmak

Nyligen tillbaka i tjänst efter sommarledigheten slås jag av nyheten att en handfull individer ur samma kurs (YOP 06/09) på garnisonen blivit befordrade från löjtnanter till kaptener för någon vecka sen. Jag minns själv hur stolt man var efter genomförd AK/HK och utnämning till kapten så därför ber jag att få framföra mina gratulationer!

Tyvärr verkar det inte som att alla är lika nöjda då vissa av de utnämnda ej uppfyller de kriterier som krävs för att bli kaptener. De stipulerade kraven är kurserna Arbetsgivarföreträdare, Utvecklande ledarskap samt Befattningsskede (enligt MHS K 2012-06-18 19100.1006.12.1 Resultat validering YOP 06-09 jämfört OF-2). Dessutom ska individen, i likhet med all annan befordran, även inneha en befattning på den nivån man ska befordras till, i detta fall OF2 (kapten). Vissa av de befordrade har t.ex. gått kurserna men har inte ”rätt befattning” och vice versa enligt mina källor.

Då jag inte jobbat med de nyblivna kaptenerna kan jag inte bedöma huruvida de är lämpliga eller ej och det är heller inte relevant då detta inlägg inte syftar till att peka ut individer eller förband utan belysa konsekvenser av vad som genomförts.

Är det här då något att bry sig om? Ska man inte istället glädjas å deras vägnar. Svaret på båda frågorna anser jag vara ja för vad blir då konsekvenserna av detta? Framför allt sprids missnöje och frågetecken:
  • Varför blev just dessa befordrade och inte jag?
  • Enbart ”operatörer” blev befordrade, varför inga tekniker?
  • De som tjänstgör på andra förband med liknande bakgrund, varför blir inte de befordrade?
  • De som är specialistofficerare, kan de också befordras trots att de inte uppfyller kriterierna?
Detta påminner till del om andra förbands hantering av specialistofficerarnas befordran för några år sen då vissa blev befordrade till fanjunkare så snabbt som ett år efter examen i stället för att vänta in vilka krav som skulle komma. Tack och lov verkar detta problem numera hanteras mycket bättre.

Dessutom planerar Försvarsmakten för fullt utifrån Regeringsbeslut 5 (-500 milj på personalkostander 2018) vilket har lagt grunden till det än så länge diffusa FM ORG 18. Här pågår arbetet inte med att höja graderna på personalen utan tvärt om, FM letar med ljus och lykta efter möjligheten att sänka grader på olika befattningar för att sänka personalkostnaderna. Denna befordran föregår denna process.

Personalen ska vara Försvarsmaktens viktigaste resurs sägs det. Befordran av kompetent personal är ett led i att belöna personalen men om det sker på vaga grunder med konsekvensen att många andra blir irriterade och ifrågasätter besluten – ja då är det inte god personalpolitik utan i stället gör man organisationen och individerna en björntjänst.

Man ska skilja på sak och individ så återigen, stort grattis till er befordran!

Boatswain

Ett lästips som förvisso inte har direkt bärighet mot ämnet i inlägget men som ändå är värt att läsa och begrunda finns på nedanstående länk:

Gästinlägg: Att föra krig utan att det uppfattas som krig


I natt problematiserade jag i ett inlägg kring när det är krig respektive vad som utgör en krigshandling. Vad som skett i östra Ukraina under våren är en gradvis stegring av konfliktnivån där man kan konstatera att hade dagens konfliktnivå nåtts redan första dagen av strider i östra Ukraina, hade det definierats som krig mellan Ryssland och Ukraina. Nedan följer ett gästinlägg av doktoranden i krigsvetenskap, Oscar Jonsson, med anledning av det ovan beskrivna inlägget.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Att föra krig utan att det uppfattas som krig

Innan man räknar det exakta antalet stridsvagnar i Ryssland bör man förstå tankegången om hur man vill använda dessa och när man känner sig berättigad att göra så. Det argumentet ledde mig in på att studera uppfattningen av krig och konflikt i Ryssland, något Wiseman efterlyste i sitt inlägg. Därav kändes det lämpligt att skriva detta inlägg.

Det mest traditionella sättet att se krig är det som grundar sig från Clausewitz definition att krig är en våldsakt för påtvinga motståndaren din vilja. Man kan tro att detta skulle vara en enkel start på diskussionen, men icke så. Gewalt som det originalet på tyska heter kan både innebära makt, kraft, och våld (power, force and violence). Men även om vi går med på att det är våld som avses, vilket känns som det närmast Clausewitz och det mest intuitiva, så är frågan om vad för typer av våld (jmf. diskussionen om strukturellt våld, verbalt våld etc. ad infinitum).

Hur som haver, den främsta skolan i den ryska militärteorin (i likhet med de flesta i Väst) insisterar på att fysiskt våld är den definierande faktorn om något är krig eller inte. Är våld frånvarande kan det vara en intensiv ekonomisk-/diplomatisk-/energimässig-/informationsmässig-/cyber konfrontation, men inte krig. En framträdande förespråkare för detta är generalen Gareev som har varit självständiga Rysslands tyngsta militärteoretiker (och kämpat i andra världskriget för övrigt) skrev 1995:

väpnad kamp är en del av krig – krig som ett komplext socialt och politiskt fenomen som inkluderar alla sfärer av livet i nationerna engagerade, med olika medel att bekämpa fienden inklusive: industriella, politiska och psykologiska medel, där den väpnade kampen är den främsta.

Detta sätt att definiera krig håller fortfarande den väpnade kampen främst och skulle jag säga är representativ för de flesta i rysk militärteori. Dock så utvecklas världen och Rysslands övertygelse att Väst är ute efter dem stärks avsevärt på de sista åren av 90-talet och därefter går både hotbilden och synen på krig utför.

Efter färgrevolutionerna uppkom en förståelse i Ryssland att Väst blivit så effektiva att använda icke-militära medel, som subversion och propaganda, i namn av demokratifrämjande att man inte behöver militära medel. Denna uppfattning vart stärkt efter den arabiska våren och speciellt efter oroligheterna kring det ryska valet 2011-2012.

Detta har lett generalstabschefen Gerasimov att säga att icke-militära medel är fyra gånger så viktiga som militära. Detta leder mig oundvikligen till slutsatsen att om det militära är långt ifrån det viktigaste, så tappar det statusen som definierande faktor i krig. Detta leder oss till en mycket mindre definitiv bild av vad krig är, men en, i mitt tycke, som bättre fångar verklighetens komplexitet. Det var säkerligen det Gerasimov avsåg när han argumenterade att karaktären av moderna konflikter är att gränsen mellan krig och fred suddas ut.

Det främsta förkroppsligandet av detta är hur Rysslands doktriner kring informationssäkerhet innehåller en förståelse där information i sig självt kan uppfattas som ett säkerhetshot och handlingar som kan påverka statens (läs regimens) stabilitet. Detta innefattar då all form av kritik mot Rysslands regering, arbete för demokratisk reform och yttrandefrihet som del i informationskrigföringen.

Detta är även illustrerande för vad som styr våldsanvändningen. I grunden ligger en intressekonflikt (vilket det finns många av) där maktmedel används. När man känner sig tvingad att använda militär makt och/eller när man ser sig ha möjlighet att främja sina intressen, så gör man det. Definitivare än så är det svårt att vara, förutom att man kan lägga till att Ryssland, av olika anledningar, har väldigt förlåtande etiska och juridiska begränsningar i när och hur man använder våld.

Rent folksrättsligt är det relativt enkelt: stater har en inneboende rätt att försvara sig mot en väpnad attack (vilket kräver en viss intensitet, t.ex. inte en gränsvakt som ger sig ut på en egen räd), vilket är den enda gången det är tillåtet enligt FN att använda vapenmakt utan Säkerhetsrådets godkännande. Vad som utgör väpnad attack är, såklart, under debatt i dessa cyber-tider, men enklast är det att se det som att slutsatsen från internationella domstolens yttrande 1970 om legaliteten av kärnvapen gäller. Det ser att det är effekten och intensiteten i en attack och inte medlen som avgör om use of force har skett. Vidare går tolkningen av Artikel 2(4) i FN-stadgan att ifall en grupp agerar med omfattande logistiskt stöd och direktion från en stat kan dess beteende attribueras den staten, vilket ser möjligt ut att göra i Ukraina. Dock är frågan, som Wiseman påpekar, till vilken nytta detta är för Ukraina då det svåra med folkrätten är att den kräver makt att upprätthålla.

Till syvende og sidst är detta med att vara i krig, trots alla invecklade sett att klassificera och bedöma det, som att vara kär, man bara vet det när man är det.

Oscar Jonsson är doktorand i Krigsvetenskap på King’s College London och driver bloggen Säkerhetspolitiska Reflektioner

Gästinlägg: Ubåten i framtidens försvar – framgångssaga eller bara fortsatt morrhårsplanering?

Foto: Försvarsmakten


Nedanstående gästinlägg är författat av kommendör Bo Rask, ubåtsofficer med mångårig tjänstgöring som officer ombord på våra svenska ubåtar. Han var bland annat förste fartygschefen på ubåten HMS Södermanland 1988-1991 och tog därmed även den första Flank Array Sonar (FAS) till sjöss 1991. Han gjorde även en kort period som fartygschef på HMS Västergötland 1994. Därefter var han stabschef på ubåtsflottiljen 1995-1996, stabschef Marinkommande Ost 1997-2000 samt chef för ubåtsflottiljen 2000-2003. Efter att tiden på ubåtsflottiljen var avslutad så var Bo Rask operationsledare vid dåvarande OPIL under drygt ett år för att därefter tillträda befattning som försvarsattaché i London/Dublin under åren 2005-2008. Karriären i Försvarsmaktens regi avslutades i befattning som stabschef vid Marinens Taktiska Stab (MTS). Utöver detta är Bo Rask även ledamot samt sekreterare i Kungliga Örlogsmammasällskapet.


/ Skipper

—————————

Under det senaste halvåret har ubåtar diskuterats i media i stort sett dagligen. Kulmen nåddes i samband med att försvarsberedningen överlämnade sitt betänkande den 15 maj. Vi har informerats om hur de ”elaka” tyska ägarna till TKMS AB (före detta Kockums AB) har försökt ta över unika svenska IPR-skyddade (Intellectual Property Rights) tekniska lösningar samtidigt som de aktivt förhindrat ubåtsproduktion annat än för Sveriges nationella behov. Den smala svenska produktionen har dock varit omgärdad av flera tyska förbehåll som till exempel full teknisk insyn i projektet, krav på ekonomisk transparens samt krav på bok och räkning i stället för fast pris vilket är normalt när FMV upphandlar försvarssystem. Någon export av svensk ubåtsteknologi för att dela utvecklingskostnaderna med andra länder har inte accepterats. 

Det tidigare så framgångsrika svenska varvet Kockums syntes på nyåret därmed vara dömt till undergång. Till slut blev situationen ohållbar och FMV gav den 26 februari 2014 SAAB i uppdrag att för maximalt 25 miljoner kronor att undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet (undervattenssystem och ubåtar). Innebörden är att SAAB snabbt ska reda ut hur Sverige ska utveckla och tillverka ubåtar i framtiden. I praktiken har FMV bett SAAB undersöka om bolaget kan ta över ubåtsverksamheten. Rapporten ska överlämnas vid midsommar.

Vi har även upplysts om att undervattensteknologin är ett vitalt svenskt säkerhetsintresse och att de politiska partierna i stort är eniga om vikten att värna svensk ubåtsteknologi. Planerna att modernisera två ubåtar av Gotlandklassen (eventuellt tre ubåtar enligt det senaste politiska utspelet) ligger fast samtidigt som regeringsbeslutet att bygga två nya ubåtar i det tidigare A26 projektet, numera Nästa Generations Ubåt (NGU) också ska fullföljas. Försvarsminister Karin Enström slår fast att Sverige måste ha ”ett kvalificerat ubåtsvapen” och att fokus ska vara att utveckla svensk ubåtsteknik och se till att behålla kontroll över den. GD FMV Lena Erixon anser att det ”krävs en ny industriell lösning, att det inte finns någon möjlighet för ett svensk-tyskt samarbete och att Sverige nu måste ha tillbaka full kontroll över de svenska ubåtarna”.

Grunden för dessa uppfattningar är att ubåtarna anses vara vitala i det svenska försvarsbygget genom att de kan verka dolt, är svåra att slå ut och är utmärkta som plattformar för dold underrättelseinhämtning. Den nuvarande flottiljchefen kommendören Jens Nykvist, uttalar sig i media SvD 12 april ”ubåtsvapnet har aldrig tidigare har haft så mycket stöd som nu”.

Så här långt är allt gott och väl, men det saknas fortfarande några viktiga åtgärder och beslut för att det strategiska vägvalet att åter konstruera och bygga ubåtar helt i svensk regi ska visa sig vara riktigt samt även för att ubåtssystemet ska kunna fortsätta att leverera effekt idag, imorgon och i framtiden. Utan dessa beslut är det hög risk att ubåtssystemet bara reduceras till ett vapensystem med begränsad effekt och med dåliga framtidsutsikter för export av vårt ubåtskunnande.

För att beskriva dagsläget är det lämpligt att gå tillbaka i tiden och granska de beslut och händelser som ligger till grund för dagens läge.

Ifrågasatta och reduktion av antalet ubåtar

Sverige producerade efter det andra världskriget en ny ubåtsklass ungefär vart tionde år genom klasserna Hajen 1954, Draken 1962, Näcken 1977, Västergötland 1986, Gotland 1996 vilket var unikt i västvärlden och det gav samtidigt en styrkeposition genom att under ekonomiskt och tekniskt säkra former stegvis utveckla ubåtsteknologin till att vara världsledande inom konventionell teknik.

Under hela 80-talet och under tidigt 90-tal utnyttjades ubåtarna intensivt i spaningsuppdrag och ubåtsjaktoperationer runt den svenska kusten. Samverkan med övriga sjöstridskrafterna var väl utvecklad och tillstånd till vapeninsats med målsökande torped mot kränkande ubåtar tilldelades vid några särskilda tillfällen. Sju till åtta ubåtar av de totalt tolv ubåtarna (fem Sjöormen, tre Näcken samt fyra Västergötland) var ständigt bemannade och utnyttjades i balanserad produktion, underhåll och insatser. Systemet rekryterade årligen såväl operatörer, tekniker och ingenjörer ur värnpliktskadern. Systemet avkastade befäl till den viktiga ubåtsräddningsfunktionen samt till staber, skolor och tekniska förvaltningar. Systemet var i stort i balans.

Personalen vid FMV arbetade med Gotlandsprojektet (tre ubåtar) som snart skulle börja byggas vid Kockums AB och studerade även ersättaren till Näckenubåtarna. Stirlingmotorteknologin och andra spetsteknologier studerades samtidigt. I HKV började dock diskussioner föras om reduktioner i antalet ubåtar när det kalla kriget hade upphört, risken för kustinvasion minskade och Sovjetunionen upplöstes.

Den ubåtstyp som inledningsvis var tänkt att ersätta Näckenubåtarna kallades i början på 90-talet för ubåt 2000. Operationsområdet var fortfarande Östersjön och övriga Sveriges omgivande farvatten. Designen var ganska djärv med luftoberoende maskineri byggt på de goda erfarenheterna från proven med Stirlingmaskineri i ubåten Näcken, ett mindre batteri och ett flundra- eller spolformat formskrov klätt med sonardämpande material för att minimera risken för upptäckt med aktiva sonarsystem. Bottennära uppträdande var en taktik som diskuterades, men tekniken skulle kräva bättre sensorer och andra typer av sjökortsdata.

Reduktionen i antalet ubåtar beslutades och den nya nivån skulle vara nio. Marinens argument om rekryteringssvårigheter och svårigheter att bemanna staber, skolor och förvaltningar med rätt kompetens nonchalerades. Ubåtssystemets ledande officerare och ingenjörer insåg vid den här tiden att det sannolikt skulle underlätta att få fullfölja det nya ubåtsprojektet om internationellt samarbete etablerades. Observera att detta inledningsvis inte var ett ”dekret” uppifrån i HKV utan en sund insikt hos ett antal ubåtsofficerare och ingenjörer. I första hand analyserades förutsättningarna för ett nordiskt samarbete och snart växte ubåtsprojektet Viking fram som ett mycket seriöst och även politiskt välsignat projekt. Tidsöverensstämmelsen mellan ländernas olika projekt var idealisk. Tanken var att Norge skulle ersätta de sex ubåtarna av Kobbenklass (tysk 207-klass), Danmark behövde tre – helst fyra nya ubåtar och Sverige riktade in sig mot två för att nå numerären nio (4 Västergötland, 3 Gotland och 2 Viking). Styrkan i upplägget var hög serieeffekt vilket skulle ge lägre styckekostnad och stabilitet vid industrin i de tre länderna genom den långa serien om 10 till 12 ubåtar. Arbetet i de olika projektgrupperna gick bra, ett gemensamt projektkontor under en norsk chef etablerades hos Kockums och ubåten Näcken leasades till Danmark för att den danska flottan tidigt skulle få bekanta sig med modern ubåtsteknologi och för att kunna dra taktiska erfarenheter av ett luftoberoende maskineri baserat på Stirlingteknik.

I den högsta militära ledningen och i politisk ledning ifrågasattes trots genomförd reduktion fortfarande behovet av ubåtssystemet i den nya fredliga värld som skulle uppstå efter murens fall och Sovjetunionens upplösning. Kockums AB såldes 1999 till Howaldwerke Deutsche Werft (HDW) och Viking projektet avslutades hösten 2004 när Norge främst av ekonomiska skäl beslutat att inte ersätta Kobben klassen samtidigt som Danmark beslutade att helt avveckla ubåtssystemet. Sverige stod nu ensamt kvar med sina anskaffningsplaner. Nu var hela ubåtssystemet återigen starkt ifrågasatt och mycket sårbart. Någon risk för överskeppning av kustinvasionstonnage förelåg inte och marinens belackare vädrade morgonluft. Resurserna för forskning och utveckling reducerades kraftigt.

Deltagande i internationella insatser blev viktigt och bedömdes vara en förutsättning för åtminstone kortsiktig överlevnad. Ubåten Gotland (på provtur) deltog i den första internationella övningen – ubåtsräddningsövningen Sorbet Royal 1996 utanför Bodö i Nordnorge. Det blev en succé! Snart övade ubåtarna även i brittiska farvatten samtidigt som några underrättelseoperationer genomfördes med enastående bra resultat. Trots dessa lyckade resultat nedvärderades ubåtssystemet i de få operativa spel som genomfördes i HKV med resultat att studier av nya ubåtar gick på sparlåga. Materielsystemet systemutveckling ubåt underfinansierades med följd att Kockums AB bara skedmatades med små studieuppdrag för att till del kunna vidmakthålla kompetensen att utveckla ubåtar. Finansieringen av systemutveckling ubåt avvecklades 2005. Under perioden 2005-2007 varmhölls teknikområdet med minimal finansiering samt med stöd av utlandssamarbete. Några nya byggnadsprojekt syntes inte i materielplanerna.

De internationella övningarna fortsatte med bland annat en drygt tre månader lång resa för ubåten Halland till Medelhavet hösten 2000. Resultatet var mycket bra och nu började intrycken från omvärlden så sakta nå Sverige via olika utländska kanaler. Två framgångsrika övningar ubåt mot ubåt med amerikanska ubåtar genomfördes några år senare och som ett direkt resultat leasades ubåten Gotland under två års tid för att vara sparringpartner till US Navy i Stilla Havet. Resultaten i Stilla Havet var så bra och de utländska omdömena om teknik och personalens kunnande så goda, att behovet av ubåtssystemet och dess flexibilitet åter började omprövas. Men numerären fortsatte att sjunka genom att de tre Näcken utrangerades utan ersättning. Ubåtsförbandet omlokaliserades dessutom i strid med Försvarsmaktens uppfattning till Karlskrona vid försvarsbeslutet 2004. Två Västergötland såldes senare till Singapore genom en hård överlevnadsprioritering trots de ständigt ökade svårigheterna att hålla ihop hela systemet. Brister i bemanningen ombord, vakanser vid skolor och staber samt vid FMV blev det direkta resultatet av de politiska besluten.

Var är den långsiktiga planeringen?

I år är det 26 respektive 18 år sedan Södermanland och Gotland sjösattes. Den planerade livslängden för de två systemen är numera 30 år (inledningsvis var den bara 20 år för Västergötlandssystemet, senare Södermanland). Med minimala tekniska åtgärder höjdes livslängden först till 24 år och därefter utan vidare åtgärder till 30 år. Det betyder att Södermanland och Östergötland måste börja fasas ut redan 2018 samt Gotland 2026. Överskrids dessa planerade livslängder uppstår problem med att anskaffa reservdelar samtidigt som osäkerheten om eventuell utmattning av tryckskroven börjar öka. Att förlänga planerad livslängd är mycket kostsamt och det är tveksamt om det ger den önskade effekten att ha fler ubåtar tillgängliga.

Numera lovsjunger politikerna ubåtssystemet och dess inneboende förmågor. Ubåtarna anses jämte stridflygsystemet vara vitala för Sveriges försvar. Vissa politiker vill nu också öka antalet ubåtar från det politiskt beslutade fyra till fem vilket måste anses vara ett måttligt ekonomiskt åtagande då vi redan har fem skrov tillgängliga. Ett av motiven för att uppdra åt SAAB att utreda förutsättningarna för att återigen utveckla, konstruera och bygga ubåtar i svensk regi är definitivt exportpotentialen och därmed möjligheten att dela utvecklingskostnaderna med andra länder. Många länder står i begrepp att omsätta sin ubåtsnumerär och andra är beredda att börja operera ubåtar.

Potentialen till att dela utvecklingskostnaderna finns där, men då måste också Försvarsmakten börja investera i utveckling av systemet. Det innebär till att börja med att återinföra systemutveckling inom FoT programmet. I sådan utveckling ligger bland annat fortsatt motorutveckling, studier av nya sensorsystem och mer effektiva vapen samt fortsatt reducering av signaturer och ökning av motståndsförmågan mot stöt (verkan av detonerande vapen på korta avstånd).

Ett allvarligt problem för den framtidsinriktade utvecklingen är att redan om fyra år har vi klara tekniska begränsningar i de två Södermanlandubåtarna samtidigt som NGU ännu inte är levererade och operativa. När de två NGU börjar bli operativa ca 2023, fortsätter problemen genom att det då är bara tre år kvar av den planerade livslängden i Gotlandsklassen.

De två ubåtar som skulle byggas för att antalet ubåtar skulle vara nio, ligger antalsmässigt kvar i politisk och militär planering trots att förutsättningarna så totalt har ändrats. Genom att vi har ”hoppat över” den ubåtsklass som skulle ersätta Näcken omkring 2005 medför tidsförhållandena nu att två ubåtsklasser om totalt fem ubåtar måste ersättas ungefär samtidigt. Men det är bara två nya ubåtar som är beställda av regering och riksdag! Hur ska Försvarsmakten kunna hålla besättningskompetensen uppe på de besättningar som ska dela på två till tre skrov innan utbildning inför NGU ska starta? Hur ska senare operativ verksamhet kunna bedrivas samtidigt med provturer med de två nya ubåtarna? Risken är därmed uppenbar att ubåtssystemet ytterligare reduceras. Kanske inte så mycket av politisk vilja, men som resultat av de tekniska förutsättningarna. En ytterligare antalsreducering ner till endast två ubåtar omkring 2026, kommer att medföra att systemet inte långsiktigt kan vidmakthållas genom att personalen blir den begränsande faktorn. Den operativa effekten av endast två ubåtar är mycket låg.

Sammantaget leder ovanstående resonemang till att de två planerade NGU redan nu i planeringen borde vara minst fem, helst sex nya ubåtar för att öka systemeffekten, långsiktigt säkerställa systemets överlevnad och minska styckekostnaden genom serieeffekten. Bygger man endast två ubåtar så minskar inte heller nämnvärt styckepriset för att bygga ubåt nummer två relativt den första. I en större serie (minst fyra) sjunker dock antalet mantimmar betydligt för varje ny byggd ubåt genom inlärningseffekten vilket leder till en påtaglig kostnadsminskning per ubåt. En större serie skulle ge stabilitet i produktionen, skapa långsiktig handlingsfrihet för att kunna återbygga och stabilisera ubåtssystemet samtidigt som exportpotentialen säkras. Sammantaget skulle med en större serie det strategiska vägvalet att åter börja utveckla och producera ubåtar i svensk regi ekonomiskt kunna motiveras.

Fatta beslut!

Hittills har diskussionerna om framtidens vapenlaster ombord i NGU varit underordnade behoven av att konstruera en tekniskt väl balanserad ubåt till så låg styckekostnad som möjligt. Med det politiska stöd som nu finns för ubåtssystemet, så måste även frågan om vad ubåtarna ska kunna utnyttjas till i fred och krig diskuteras. De höga styckekostnaderna per ubåt kräver en seriös studie av nya sensorsystem för underrättelseinhämtning, målinmätning och även studier av nya typer av vapenlaster. Redan ca 2025 måste dagens tunga torped 62 omsättas, varför det omgående bör studeras både torpeder, minor och robotbeväpning samt eventuell luftvärnsförmåga för egenskydd. Att underlåta att redan nu diskutera framtidens vapenlaster kan leda till tekniska suboptimeringar. Att till exempel beväpna ubåtarna med ett antal kryssningsrobotar för precisionsstyrda attacker på stora avstånd mot välförsvarade markmål med ett högt värde som flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser kan ge mycket hög försvarseffekt och därmed också öka en fiendes risktagning vid operationer mot Sverige. En sorts andraslagsförmåga med högt skydd skulle skapas.

Försvarsmaktens studieverksamhet bör därför inriktas mot att utveckla ubåtssystemet med dess stödsystem samtidigt som systemutveckling ubåt åter måste finansieras till en nivå där förutsättningarna skapas för att kunna göra fortsatta tekniska genombrott i skeppstekniken.

Rekryteringsmöjligheterna måste förbättras genom att inledningsvis en, senare två ubåtar och på sikt halva ubåtsförbandet återigen baseras Berga alternativt Muskö. Baseringen av hela ubåtsförbandet i Karlskrona är en dyster anomali helt politiskt driven som har skapat omfattande rekryteringsproblem. Ubåtsförbandet har tidigare alltid varit delat mellan Stockholm, Karlskrona och även Göteborg utan stora olägenheter och med maximalt utnyttjande av de bättre rekryteringsförutsättningarna i de två större städerna.

Lämpligen organiseras även en sammanhållen utvecklingsenhet mellan FM, FMV och FOI samt industrin i Muskö – Berga området inom ramen för systemutveckling ubåt. Här skulle utveckling av taktik och teknik kunna gå hand i hand i de för ubåtsverksamheten så mycket gynnsammare havsområdena utanför Stockholm.

Redan utbildad ubåtspersonal, officerare, ingenjörer och GSS måste åter placeras i ubåtsbefattningar så att inte kompetensen slösas bort i mer allmänna befattningar. Återstart av rekrytering och utbildning av ubåtsingenjörer är också ett viktigt krav för att fortsatt hög teknisk nivå skall kunna garanteras.

Slutligen måste ubåtarna omgående börja bemannas med två besättningar per fartyg. Det kommer att ta tid, men betalar sig om några år vid provturerna med NGU. Ubåtarna är dyra att anskaffa, men besättningsstorleken gör dem billiga över fartygens hela livslängd i en jämförelse med andra mer personalkrävande försvarssystem. Två besättningar per ubåt skulle återigen skapa personalbalans i systemet och möjliggöra att på sikt åter kunna bemanna staber, skolor och systemförvaltande organisationer och myndigheter med kompetent personal. Med två besättningar kan även den tillgängliga ubåtstiden till sjöss ökas vilket är ett högt operativt krav.

Flera av besluten ovan kan fattas av Försvarsmakten och skulle ge de förutsättningar som krävs för att skapa ett stridsdugligt ubåtsförband med exportpotential av NGU och kommande ubåtssystem. Det är dags för Försvarsmakten att i handling följa de politiska ambitionerna för ubåtssystemet.

/ Bo Rask

Gästinlägg: Är läget i Östersjön på väg att bli lika spänt som när U-137 gick på grund?

Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har blivit avsevärt tuffare under den senaste tiden. Därför har Kristdemokraterna tagit initiativ till ett extrainsatt seminarium under Almedalsveckan med anledning av utvecklingen i Östersjön.

Tid: Tisdag 1 juli kl 16.30-17.15. Plats: Försvarspolitisk Arena, St Hansgatan 11. Det kommer gå att följa eventet live på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=D6PyuBP60XQ
Medverkande: Karlis Neretnieks, Kungliga Försvarsvetenskapsakademin, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet, Stefan Olsson, Fri Värld, Mikael Oscarsson, försvarspolisk talesperson (KD)

Östersjön har blivit arenan där NATO och Ryssland demonstrerar sin makt. Vissa bedömare menar att läget inte har varit så tufft sedan U137 gick på grund. Under tiden 9 juni till midsommarafton den 20 juni genomförde Ryssland en stor ”motövning” mot Nato.

Bloggaren Skipper skriver att: ”Uppgifter gör gällande att officerare på det Amerikanska ledningsfartyget Mount Whitney var chockade över intensiteten vilket säger en del

Bloggen Jägarchefen sammanfattar övningen så här: Totalt sett kan man anse att både sjöstridsförbanden och luftstridsförbanden utifrån denna övning har en god förmåga och den är på väg att bli hög, dvs man befinner sig i gränslandet mellan god och hög, troligtvis vad som är begränsningen just nu för att uppnå en hög är ett fortsatt teknikförsprång inom EU och NATO länderna. Bedömt är Ryssland ikapp detta teknikförsprång inom en två (2) års period, varvid förbanden inom Rysslands västra militärdistrikt bör vara likvärdiga med EU och NATO förbanden. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är detta mycket illavarslande främst utifrån det retoriska och praktiska agerandet som Ryssland utsätter vissa av sina grannländer för.

Hur ska Sverige hantera den utsatthet vi befinner oss i? Ska vi ta den oro som uttrycks i de baltiska staternas på allvar?

Välkommen till ett av Almedalens allra mest brännande seminarier!

Mikael Oscarsson (KD)
Riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson

Gästinlägg: Ingen förändring i Natopinionen trots krisen i Ukraina

Rysslands illegala annektering av Krim är första gången sedan 1945 som ett land i Europa stjäl territorium av ett annat land i kraft av en överlägsen militär styrka. Trots detta övergrepp och trots den påtagliga oro som detta har skapat hos Sveriges närmaste grannländer på andra sidan Östersjön kvarstår hos svenska folket en ovilja att gå med i Nato.

Samtidigt är det inte ett enigt svenskt folk som säger nej. Tankesmedjan Frivärld har låtit Demoskop genomföra en opinionsmätning om inställningen till Natomedlemskap för Sverige. Mätningen är den första sedan Ryssland erövrade Krim och skapade den nuvarande krisen i östra Ukraina.


I en enkät omfattande 1 010 personer har Demoskop ställt frågan ”Tycker du att Sverige ska ansluta sig till försvarsalliansen Nato?”. Mätningen gjordes 26–30 maj. Resultatet visar att 56 procent alltjämt säger nej. Tendensen tycks dessutom vara att motståndet mot Natomedlemskap har ökat på grund av krisen i Ukraina, vilket bekräftar den resultatet av den undersökning som Sifo gjorde vid inledningen av krisen i mars.

Mätningen visar dock att andelen Natopositiva ändå är ganska stor, 37 procent. Mätningar från andra institut har visat på en positiv andel omkring 30–32 procent.

Resultatet visar att den Natovänliga opinionen knappast kommer att vända utan draghjälp av de partier som är positiva till svenskt medlemskap. Moderaterna och Folkpartiet är sedan länge för ett svenskt medlemskap och deras väljare också. Den Natopositiva andelen ligger på 63 procent hos båda partiernas väljargrupper. Kristdemokraterna har som parti inte definitivt avgjort var man står i medlemskapsfrågan men deras väljare är desto tydligare, 54 procent säger ja. Intressantast att notera är dock att också Centerns väljare nu är för en Natoanslutning med en majoritet på 50 procent.

Det torde alltså vara tämligen riskfritt för C och KD att våga ta steget och öppet säga att man är för Natomedlemskap. Inget straff från de egna väljarna riskeras. Det är också alltjämt en gåta varför M och FP inte vill driva en av sina hjärtefrågor när man kan vara så säker på att man har de egna väljarna med sig. Med tanke på den kritik som särskilt den moderata partiledningen har fått utstå från sina egna väljare i försvarsfrågan finns här ett enkelt sätt att få dem bättre humör utan att behöva utlova dyra reformer.

Även Sverigedemokraternas partiledning bör fundera över den egna positionen. Inget parti är mer i otakt med sina väljare än detta. Partiet är mot medlemskap, men dess väljare är tydligt för, 58 procent säger ja.

Det mest beklagliga är dock den höger-vänster-dimension Natofrågan kommit att få. Hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet är motståndet kompakt, 77 respektive 86 procent av partiernas väljare säger nej. Hos Socialdemokraterna är motståndet mindre men ändå tydligt, 67 procent är emot.
Denna tydliga uppdelning mellan blocken är olycklig eftersom själva sakfrågan saknar koppling till de frågor som annars delar landet i höger och vänster: jobb, skatter, bidrag, m.m. Hos våra närmaste grannar Norge och Danmark finns inte denna uppdelning. Inget visar detta tydligare än att Nato till hösten får Jens Stoltenberg som generalsekreterare, en norsk socialdemokrat.

Sverige är ett litet land med en liten försvarsmakt som är beroende av Nato för sin säkerhet. Att partierna inte talar om detta faktum är en allvarlig brist. Inte minst är det anmärkningsvärt att de partier som har tagit ställning för ett medlemskap inte driver frågan om medlemskap. Vad kan man förlora på att driva en fråga som ens väljare är övertygad om är riktig?

Stefan Olsson
Chef för tankesmedjan Frivärld

Gästinlägg: Även feminister behöver ett försvar

Försvarsminister Karin Enström gick i måndags i Aftonbladet till angrepp mot Feministiskt Initiativs försvars- och säkerhetspolitik. Idag hade Nyheter24 en replik från FI:s riksdagskandidat Katerin Mendez. Nedanstående är ett gästinlägg från moderate riksdagskandidaten Ingebrikt Sjövik om FI:s försvarspolitik.

Wiseman

Även feminister behöver ett försvar

Feminism, solidaritet och jämställdhet är viktiga frågor för FI. Världens mest jämställda land, Sverige, borde bli än mer jämställt, kosta vad det kosta vill. Hur det ska gå till är dock inte lika enkelt. Frånvaron av sunt förnuft och väl avvägda beslut lyser dock med sin frånvaro. Nyligen uttalade sig en av FI:s riksdagskandidater om att militärbudgeten dramatiskt borde minska till förmån för våldsförebyggande arbete.

Efter att ha tagit del av Linnea Brunos uttalande om detta så antar jag att hon med militärbudget avser Sveriges försvarsbudget. Jag ställer mig frågande kring detta utspel och får inte matematiken att gå ihop. Framförallt kan jag inte se samspelet mellan dramatiska nedskärningar i försvarsbudgeten men ändå kämpa för solidaritet och jämställdhet i vår omvärld.

Främst ska försvaret ta hem sina fredsbevarande utlandsinsatser och därefter borde vårt nationella försvar minimeras, om inte läggas ned helt. I sak betyder detta att FI inte uppskattar det arbete som Försvarsmaktens personal genomför. Utlandsinsatserna påverkar inte freden i rätt riktning och det arbete som svenska kvinnor och män gör i exempelvis Afghanistan påverkar inte kvinnor och barn positivt.

Efter att ha tjänstgjort i Afghanistan som officer måste jag här vara väldigt tydlig. Det arbete som svenska försvaret gör och har gjort i Afghanistan, har lett till mer jämställhet, feminism och solidaritet än vad FI:s samtliga medlemmar någonsin lyckats uträtta tillsammans. Att eventuellt blivande riksdagsledamöter som Linnea Bruno (FI) överhuvudtaget har mage att uttala sitt förakt för det yttersta arbete som våra svenska soldater och sjömän gör runt om i världen är inte bara skamligt, det är oförskämt och nedlåtande.

Solidaritet verkar vara något som bara kan diskuteras av arga och missnöjda enfrågepolitiker på vänsterkanten. Vanligtvis sker detta dessutom på finare adresser innanför Stockholms tullar. När det väl kommer till att stå upp för något man verkligen tror på och faktiskt sätta sitt liv i fara för någon annan så är det helt plötsligt inte lika enkelt. Ska jobbet dessutom utföras av någon i uniform så är det dessutom helt befängt. Militärer är ju något onaturligt som oftast kommer i kvinnohatande manskroppar och vars enda mål är att få döda.

Att svenska militärer har bidragit till att afghanska kvinnor numera får studera och jobba och dessutom fri tillgång till sjukvård pratas det sällan om inom FI. Utan insatserna av svenska soldater runt omkring i världen hade kvinnor haft en betydligt sämre situation än vad de har idag. Men det är ju klart att det som sker ”långbortistan” är något som inte kan diskuteras lika flitigt på de fina adresserna i Stockholm. Det är svårt att ta i andras problem och solidaritet har en tendens att enbart sträcka sig till Sveriges territorialgräns.

Lustigt nog så vill man också använda försvarsbudgeten till våldsförebyggande verksamhet. Jag ställer mig lätt frågande till uttalandet. Innebär det att försvarsbudgeten inte leder till något våldsförebyggande? Skulle Försvarsmaktens uppgifter leda till det motsatta eller
genomför man bara inte sina uppgifter rätt? Det är svårtolkat och ogenomtänkt att vältra sig med uttryck som låter fint men som inte har någon verklighetsförankring.

Med tanke på att vi i Sverige är ledande inom jämställdhet och feminism så måste det ändå innebära att vi har något att vara stolta över. Det kanske är värt att sprida denna kunskap och kultur vidare till andra länder, det kanske till och med är så att våra sunda ideal och värderingar är värda att försvara? Med tanke på att vi ligger så långt fram i detta område kanske vi borde vara beredda på att stå upp för vår sak och skydda våra medborgares demokratiska rättigheter och rätt till sina åsikter.

Eftersom FI också vill att vi ska lämna EU och sluta samarbeta med Nato så kan jag inte se någon annan lösning än att vi, tvärtemot FI:s frispråkiga riksdagskandidater, måste höja försvarsanslagen och försvara våra värderingar. Att sluta samarbeta med vänligt sinnade demokratier och göra oss mer sårbara för icke demokratiska stormakter som motarbetar feminism och förbjuder homosexualitet, känns inte som rätt väg att gå. Ska vi dessutom göra det med byxorna nere och utan någon som helst beredskap att försvara oss själva, känns det helt plötsligt overkligt att någon överhuvudtaget kunnat lägga sin röst på FI.

Sverige behöver ett starkt försvar. Försvarsbudgeten borde dramatiskt höjas för att Sverige ska kunna stå upp för sin sak och hävda våra medborgares demokratiska rättigheter. Våra utlandsinsatser har hjälpt miljoner av människor i nöd. Detta är en viktig fråga, låt inte populister spela bort vår säkerhet och vår möjlighet att hjälpa andra. Feminism, jämställdhet och solidaritet kommer inte gratis.

Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat
Moderaterna i Stockholms stad

Gästinlägg: SD, nostalgin och detaljstyrningen

Nedanstående är en replik från Andreas Braw:

Sverigedemokraten Mikael Valtersson menar i en replikmitt inlägg på Wisemans Wisdoms att partiet felaktigt anklagas för att ha en oseriös försvars- och säkerhetspolitik. Men Valterssons replik pekar bara tydligare på det grundläggande problemet med SD:s försvarsnostalgiska hållning – nämligen att partiets företrädare helt saknar förståelse för Försvarsmakten som myndighet, för internationell politik, och för den politiska verkligheten. Istället tycks man ha valt nostalgin som väg framåt för försvaret.

Valtersson återkommer i sin replik till den icke-existerande nordiska försvarsalliansen (som nu enbart kallas för ”vision”), SD:s idéer om ”återtagande” av kaserner och partiets expertis ifråga om sjömålsrobotar. Partiets kunskap om robotteknologi är uppenbarligen så stor att man vill gå runt hela Försvarsmaktens process för upphandling och inköp av materiel, eftersom en grupp sverigedemokratiska politiker har bestämt att det är 80-talssystemet Robotsystem 15 KA som ska köpas in för att återge Försvarsmakten möjligheten att verka med landbaserade sjömålsrobotar på långa avstånd. Valtersson försöker rädda ansiktet genom att skriva att partiet för en dialog med Försvarsmakten om både kaserner och robotsystem. Men varför kan dessa ”försvarsvänliga” amatörpolitiker inte låta Försvarsmakten få sköta egen materielanskaffning? Varför ska partiet över huvud taget ta ställning ifråga om materielsystem snarare än förmågor? Och varför detta eviga nostalgiska harvande om kaserner och byggnader som inte fyller någon funktion för försvaret av Sverige annat än som utrymmen för sängar och skåp?

SD menar dock att man inte alls vill detaljstyra Försvarsmakten, och att man bara lämnar förslag. Likväl står detta att läsa på Sverigedemokraternas försvarspolitiska blogg Lantvärnet [språkfelen är autentiska]:
”Sverigedemokraterna budgeterar för återuppsättning av kustartilleriet rörliga delar. Vi vill ha ett RBS 15KA kompani på Gotland, uppsätta 3 KA brigader samt återta de fem regementsområdena som KA har haft.”

Det är alltså för SD så viktigt att ”återta” gamla kaserner och köpa in de robotar som skrotades år 2000 att detta explicit måste skrivas – det är DETTA man budgeterar för. Och det är inte bara på Gotland som partiet vill återupprätta kustartilleriet, utan även Vaxholm, Härnösand, Karlskrona och Göteborg. Varför SD så gärna vill återta kaserner i exempelvis Härnösand förblir en gåta, eftersom strategiska, operativa eller ens taktiska argument för detta inte förs fram av partiets företrädare. Men särskilt intressant är formuleringen med ”ett RBS 15 KA kompani på Gotland”. Den väcker så många frågor kring SD:s plan. Man vill ha tre rörliga kustartilleribrigader, men man vill från politiskt håll splittra upp dessa så att det på Gotland enbart ska finnas ett kompani. Vi kan med spänning vänta på redogörelser för var SD vill placera resten av de tre brigaderna – tydligen är detta något som inte ska avgöras av Försvarsmakten, utan något som ner på kompaninivå ska regleras av politiker oavsett hotbild.

Valtersson säger också, fastän man är ”öppen för dialog” med Försvarsmakten, att SD kommer fortsätta att försöka detaljstyra Försvarsmaktens materielinköp om detta kan stärka den svenska försvarsindustrin. Alltså: Om Försvarsmakten vill ha ett vapensystem så kan SD tänka sig att besluta om ett helt annat om det ligger i industrins intresse. I klarspråk innebär detta politikerstyre och industripolitik.

Utöver detta finns det självklart mer att ifrågasätta i sverigedemokratisk försvarspolitik. Partiets reservation mot Försvarsberedningens slutrapport är en guldgruva för försvarspolitiskt vansinne, högmod och aningslöshet. Till exempel deras ambition att Flygvapnet och Luftvärnet tillsammans över tiden ska upprätthålla luftherravälde – en extremt hög ambitionsnivå som är oerhört svår att uppnå ens under kortare tid. Deras idé om att tio JAS-plan över tiden ska ligga i ”spärrbanor” kring Sveriges gränser, utan att det anges varför. Den smått komiska skrivningen att Hemvärnet ska sätta upp regementen i varje svenskt län, trots att Hemvärnet organiseras i bataljoner – varför de skulle behöva regementsområden är svårt att utröna. Och, inte minst den extremt märkliga skrivningen att Flygvapnet ska kunna ”bryta” motståndarens förmåga till offensiva operationer mot Sverige, vilket även torde innefatta anfall mot flyg- och robotförband långt in på motståndarens territorium.

Det är tråkigt att många sverigedemokrater helt tycks sakna förmåga att erkänna det egna partiets brister. När missförhållanden påpekas väljer man istället ignorans, eller tar ställning FÖR dessa missförhållanden. Jag gör inga anspråk på att tillhandahålla en politisk lösning på försvarsfrågan i Sverige och uppmanar inte heller läsaren av detta inlägg att rösta på något särskilt politiskt parti. Men, som jag skrev i inlägget som startade denna debatt: jag ber alla som bryr sig om försvarets och Försvarsmaktens framtid att ta er tid att läsa och granska Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik.

Andreas Braw

Gästinlägg: SD försvarspolitik bygger på en seriös omvärldsanalys och en genomtänkt strategi

Nedan följer en replik till Andreas Braws gästinlägg i 31/5


Sverigedemokraternas försvarspolitik bygger på en seriös omvärldsanalys och en genomtänkt strategi

Andreas Braw kom häromdagen med ett generalangrepp på Sverigedemokraternas försvarspolitik. Däribland kom anklagelser om lögner och att inte förstå hur försvarspolitiken fungerar. Det är nonsens och jag kommer här redogöra för varför det är så. Man kan självfallet ha olika uppfattning om försvarspolitiska sakfrågor, men att anklaga andra för lögner och okunskap är att lägga debatten på en väldigt låg nivå. Om Braw har studerat Sverigedemokraternas försvarspolitik så noga som han påstår borde han förstått mer av hur den är tänkt. För att eliminera alla oklarheter kommer här en del klargöranden.

Det var flera olika anklagelsepunkter i Braws inlägg. Riksdagsledamoten Mikael Jansson anklagades för att ljuga om stödet för en nordisk försvarsallians. Att inte stödja NATO-medlemskap utan att föredra ett nordiskt försvarssamarbete ansågs som oseriöst. NATO-motståndet påstods bero på antiamerikanism. Slutligen så anklagades Sverigedemokraterna för att inte förstå hur försvarspolitik bedrivs pga. detaljerade krav på återtagande av nedlagda kustartilleriregementen och införskaffande av tung kustrobot RBS 15.

Jag börjar med NATO-frågan. Självfallet är det en legitim åsikt att vara för ett NATO-medlemskap om man nu vill det. Men andra åsikter är inte oseriösa. Det är snarare oseriöst att påstå att andra åsikter är oseriösa. Sverige är idag inte med i någon allians och det finns en tydlig majoritet för denna linje i såväl riksdag som väljarkår. Kadett Braw begår nog ett misstag när han med sådan emfas hävdar att motstånd mot NATO är oseriöst. Neutraliteten och alliansfriheten har gett Sverige 200 år av fred. Ett medlemskap i NATO skulle riskera att Sverige drogs in i konflikter långt borta från vårt närområde. Ett svenskt NATO-medlemskap skulle också öka den säkerhetspolitiska spänningen i Nordeuropa eftersom Ryssland skulle se detta som ett direkt hot mot Rysslands säkerhet. Sverige kan dock inte stå helt oberörd av utvecklingen i vårt närområde. Därför anser SD att en nordisk försvarsallians skulle vara ett bra alternativ till svensk neutralitet. Detta är i dagsläget självfallet endast en vision, men förhoppningsvis kommer detta bli möjligt på sikt. Ett enat nordiskt försvar med höga försvarsanslag skulle ha en försvarsförmåga i klass med större europeiska länder och även en stor intern försvarsmaterielmarknad. Ett sådant nordiskt försvar skulle vara avskräckande mot Ryssland samtidigt som det ändå inte skulle verka hotfullt. I avvaktan på en sådan utveckling är SD väldigt positiva till ett så nära försvarssamarbete som möjligt med Finland.

SD anklagas också för att antiamerikanism, och implicit proryskhet, skulle vara en drivande faktor bakom NATO-motståndet. Detta genom att hänvisa till såväl lösryckta yttranden från SDU och ”europeiska samarbetspartners” ageranden. Självfallet är detta inte fallet. Mikael Jansson har oförtrutet varnat för rysk upprustning i Försvarsberedningen sedan den tillsattes. Läs gärna SD:s avvikande meningar i både huvudrapporten och den säkerhetspolitiska rapporten. Inget annat parti tar Rysslands växande ambitioner på större allvar än SD. Det är därför som försvarsanslagen på sikt behöver fördubblas och Försvarsmakten omedelbart behöver få tillgång till omfattande krediter för att åtgärda akuta brister i försvarsförmågan. SD vill också fortsatt ha ett nära samarbete med NATO inom ramarna för NATO Partnership for Peace (PFP). Vad anbelangar ”europeiska samarbetspartners” så har SD som parti inte något organisatoriskt samarbete med något parti i dagsläget. De enda partier som i dagsläget är ens tänkbara samarbetspartners i Europaparlamentet är UKIP och Danskt Folkeparti. Inget av dessa partier har på något sätt uttryckt vare sig antiamerikanism eller proryskhet. Hur andra partier agerar är således helt irrelevant.

Braw anklagade också SD för att ljuga om en nordisk försvarsallians. Som tidigare sagts så är en nordisk försvarsallians en vision. Vägen dit bör inledas med ett nära försvarssamarbete med Finland samt ett så fördjupat försvarssamarbete som möjligt med övriga länder. Både Mikael Jansson och jag själv har träffat många politiska och militära företrädare från såväl Norden som andra länder. När dessa idéer framförts så har de bemötts med intresse och ingen har uteslutit en sådan utveckling. Det är i alla fall ett första steg mot ett utökat nordiskt försvarssamarbete. Självfallet står inte en nordisk försvarsallians på den konkreta dagordningen i närtid.

Sedan har vi frågan om huruvida Sverigedemokraterna är okunniga om hur försvarspolitik bedrivs. Braw anklagar SD för att nostalgiskt vilja återta ett antal kustartillerikaserner utan att veta vad vi skall göra med dem. Det är inget mysterium vad SD vill göra med dessa kaserner kadett Braw. I SD:s försvarspolitik skall Kustartilleriet/Amfibiekåren stärkas rejält. På sikt finns en ambition att ha tre brigader i Kustartilleriet/Amfibiekåren. Detta kräver ett flertal nya utbildningsanläggningar. Om möjligt kan dessa läggas i de orter där de tidigare låg eftersom försvaret har avtal som möjliggör detta. Skulle kostnaden bli för hög i samband med ett återtagande så får man självfallet finna andra kostnadseffektiva lösningar.

Införskaffande av tung kustrobot RBS 15 togs också upp som exempel på att SD inte förstår att Försvarsmakten inte detaljstyrs av politikerna. SD är mycket medvetna om hur försvarets styrprocess är uppbyggd, men här spelar flera olika aspekter in. Försvarspolitiker, liksom alla andra politiker, har en rad uppfattningar om hur verksamheten skall bedrivas inom det egna ansvarsområdet. Annars kan man bara säga: ”Vi är mest försvarsvänliga! Här får ni 75 miljarder. Köp någonting bra”. Så går inte politik till. Vi inom Sverigedemokraternas Försvars- och Säkerhetspolitiska Råd (SFSR) har gjort en egen bedömning av det säkerhetspolitiska läget, hotbilden, förmågor försvaret behöver samt vad dessa förmågor kräver i form av materiel, förband o.dyl. Vi har självfallet utgått från de studier som redan finns inom försvarssektorn, men även gjort eller beställt en hel del eget arbete. Även regeringen pekar ut många specifika materielprojekt i sin så kallade satsning på försvaret. Skulle Försvarsmakten vilja ha helt andra projekt än de av oss angivna så är vi självfallet öppna för dialog om det.

En sista men viktig aspekt på materielförsörjningen är att SD ser det som ett viktigt säkerhetspolitiskt mål att ha en betydande självförsörjningsgrad på försvarsmaterielområdet. En stark egen försvarsindustri möjliggör skräddarsydda svenska/nordiska lösningar samt garanterar materielförsörjningen i ett skymningsläge. Det är också viktigt att den svenska försvarsindustrin är lika involverad i utländska projekt som den är beroende av import så att utländska underleverantörer fortsätter leverera under ett skymningsläge. Inhemsk försvarsindustri genererar också spetskompetens samt sysselsättning. Den samhällsekonomiska kostnaden bör därför vara en viktig faktor i samband med materielinköp. Regeringen har pekat ut några sektorer av försvarsindustrin som strategiskt viktiga för Sverige. SD vill ha ytterligare sektorer samt anslår tillräckligt med resurser till Försvarsmakten över tid för att göra detta realistiskt. Den sista aspekten gör att SD sannolikt kommer att peka på flera specifika projekt med svensk anknytning än regeringen pga. av försvarsindustristrategin.

Försvarsdebatten är viktig och måste föras seriöst. Därför hoppas jag slippa oseriösa påhopp som inte grundar sig på fakta i framtiden. Om någon är osäker på vad SD har för försvars- och säkerhetspolitik välkomnar jag en dialog med oss för att klargöra det. Hoppas att detta genmäle rätat ut en del frågetecken och att alla inser att SD är det mest försvarsvänliga partiet i riksdagen.

Mikael Valtersson
Ledamot Luftförsvarskommittéen
Ledamot Sverigedemokraternas Försvars- och Säkerhetspolitiska Råd

Gästinlägg: Militärstrategiska prioriteringar – flytta rätt fråga till rätt kompetens

Försvarsberedningens nyligen framlagda rapport ”Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid” har knappast förbigått någon med militärpolitiskt intresse. För den som följer den försvarspolitiska debatten uppfattas den politiska stämningen inte sällan som förvirrande, med tvära kast vad gäller ambitionsinriktningar, varierande uttalanden kring vad den egentliga hotbilden mot Sverige består av och detaljerade beskrivningar kring hur Försvarsmakten ska lösa sin uppgift. I det följande väljer jag därför att göra nedslag i två punkter, en mer framträdande fråga och allmänt diskuterad punkt, nämligen frågan kring vikten av militär närvaro på Gotland och en mindre flitigt diskuterad punkt, vilken är försvarsberedningens ambition att merutnyttja Försvarsmaktens specialförband som jag anser vara talande för beredningens rapport som helhet.

Det hävdas inte sällan, det gjordes även av försvarsberedningen vid den offentliga presentationen av rapporten i riksdagens andrakammare, att den som kontrollerar Gotland även kontrollerar hela Östersjön. Av den anledningen förespråkar försvarsberedningen, med oroliga vindar blåsandes genom Europa, ökad övningsverksamhet av alla tre vapenslag på och kring Gotland. Lämpligheten i beredningens ambition kan ifrågasättas starkt på två grunder.

Dels kan lämpligheten i att en försvarsberedning, med begränsad militärstrategisk kompetens, detaljfördelar uppgifter i tid och rum till den myndighet som har att sörja för rikets försvar, det vill säga Försvarsmakten, ifrågasättas. Den organisation som kan, och ska göra de militärstrategiska övervägandena och dra de operativa slutsatserna av dessa, är ingen annan än Försvarsmakten. Överbefälhavaren har själv på DN Debatt den 12 mars i år vädjat om handlingsfrihet för Försvarsmakten i dylika frågor. Enbart det faktum att beredningen inom ramen för författandet av sin rapport nyttjat sakkunniga kan inte sägas utgöra en uttömmande grund för att till Försvarsmakten ge detaljerade anvisningar kring vilken geografisk plats som ska anses viktigast ur ett försvarsperspektiv. En av myndighetens huvuduppgifter är att hävda Sveriges territoriella integritet. Bara tanken att ledningen för Försvarsmakten inte skulle besitta förmågan att själva fördela resurser i tid och rum för att optimera verkansgraden för organisationen i sin helhet och därför skulle behöva anvisningar kring var militärstrategiska tyngdpunkter bör placeras, såsom på och kring Gotland, är upprörande. Gotlandsfrågan tenderar mer att blir politiskt sprängstoff än nyanserat övervägd. Ett klokare alternativ synes vara att i en rapport från försvarsberedningen med mer generella ambitionshöjningar, i ett långsiktigt perspektiv, skapa förutsättningar för försvarsmaktsledningen att göra de strategiska överväganden som är nödvändiga för att skapa ett effektivt nationellt försvar. Gotland kommer otvivelaktigt ingå som en del av den helheten. Följden av beredningens detaljkrav på närvaro kring Gotland kan befaras resultera i att förband som har särskilda övningsbehov, exempelvis inom vinterkrigföring, tvingas genomföra vinterövningar på Tofta skjutfält på Gotland istället för i Arvidsjaur där vinterförhållandena är bättre. Resultatet blir alltså att kvaliteten på övningsverksamheten riskerar att bli sämre, med negativa ekonomiska och kompetensmässiga konsekvenser för förbanden som följd.

Dels kan även Försvarsberedningens ambition av ökad närvaro kring Gotland ifrågasättas efter en reflektion kring satsen ”den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön”. Vad anser försvarsberedningen utgör den tröskelnivå på kontrollen som åsyftas? Att med ett fåtal korvettfartyg, ett par rotar JAS 39 Gripen i framskjutet läge på Gotland och några stridsvagnar uppställda i ett garage på en för den potentiella motståndaren känd plats tala om effektiv kontroll av Gotland är inte seriöst. Den kontrollen av Gotland de flesta är överens om är eftersträvansvärd måste ställas i paritet med det potentiella hotet, vilket inte kan anses begränsas till den nuvarande svenska förmågan. Och hur det potentiella militära hotet mot Gotland utvärderas måste, om inte fullständigt, så i varje fall till stor del framställas av Försvarsmaktens själv i större samverkan med politiskt sakkunniga.

Den andra punkten jag ämnar behandla är beredningens ambition att merutnyttja specialförbanden, där Särskilda Operationgruppen, SOG, utgör huvudenheten. Dessa specialförband är omgärdade av sträng sekretess vad gäller kompetenser, metoder, numerärer med mera. Det kan därmed ifrågasättas vad för insikt försvarsberedningens ledamöter besitter kring specialförbandens verksamhet, kompetens och förmågor i allmänhet. Specialförbandens verksamhet är och ska vara av dold karaktär. Det är en del av själva syftet och styrkorna hos specialförband att ha förmågan att uppträda på oberäkneliga vis, varför specifika kompetenser hos förbandet rimligtvis inte kan tänkas ha spridits i en vid mening till försvarsberedningens ledamöter. Skulle dock så vara fallet är det synnerligen oroande. Att därför i en rapport kring, vad som ska sägas vara konkreta förslag, tala om ett merutnyttjande av specialförbanden riskerar att bli en papperstiger, som även spiller över på andra förslag i rapporten. Beredningen lyckas helt enkelt inte belägga förslagets praktiska användningsområde. Följden av detta blir att trovärdigheten i de andra förslagen beredningen presenterar präglas av ett osäkert skimmer såtillvida att beredningens insikt i Försvarsmaktens olika förbands förmågor inte ger ett intryck av fullständighet.

Slutligen förtjänar följande att understrykas. Försvarsmakten har precis som alla myndigheter att rätta sig efter beslut från våra folkvalda. Något annat ska inte komma på fråga. Dock kan det hävdas att politiska makthavare främst bör framställa till sina myndigheter vad dessa har att utföra för uppdrag, där uppdraget i Försvarsmaktens fall nu ställts till fokus på det nationella försvaret och inte som tidigare internationellt fokus. Sådana ambitionsrelaterade frågor äger politikerna. När det kommer till frågan kring hur lösandet av det nationella försvaret ska genomföras rör sig försvarsberedningen på, om inte obehörig mark, så väldigt lös mark. Låt den skara med den verkliga expertisen, alltså ledningen för Försvarsmakten med sina staber, äga frågan kring hur våra samlade stridskrafter ska försvara landet och ta ansvar för vårt närområde.

Security Sanity