Gästinlägg: Framtiden för Sveriges reservofficerare

Publicerar i dag ett inlägg signerat ett större antal reservofficerare i Försvarsmakten. Skillnaden mellan ord och handling blir alltför uppenbar när man läser inlägget. Värnplikten utgjorde en stor del av folkförankringen. Reservofficerare ute i det civila en annan. Värnplikten är nu borta, och det ser inte så ljust ut när det gäller reservofficerare i framtiden. 

/ Skipper

——————————-

Först och främst skall det sägas att detta inlägg INTE representerar ståndpunkten hos någon av de etablerade reservofficersorganisationerna som fackförbundet Reservofficerarna eller SVEROF. Vi som skrivit detta är samma personer som ligger bakom Twitter-kontot @Reservofficer1, vi är 10-talet reservare som återfinns i företag och organisationer, i Sverige och över hela världen.

Som några av er säkert minns öppnade Försvarets Forums chefredaktör Dag Enander upp för ett temanummer med fokus på reservofficeren. Av detta ”bidde det en tumme” vilket kanske inte var så oväntat.

Idag damp tidningen ned i brevlådan (nr 8, 2013). När man nyfiket bläddrar i tidningen hittar man till slut en artikel på sid 13 där Brigadgeneral Fredrik Robertsson redogör för Försvarsmaktens syn på reservofficeren; yrkesrollen, framtiden, behov och hur man vill hantera olika kategorier inom reservofficerskåren. Ingen intervju av reservofficerare, inte ens en kommentar.

Generalens syn är tämligen lik den som Stf Personalchef Eksell nyligen redogjorde för och handlar i stort sett om att minska numerären. Man kan kort sagt dra slutsatsen att det är ekonomi som styr och inte militär rationalitet. Men så ser alla resonemang ut som rör Försvarsmakten så det är inget unikt.

Som brukligt när Försvarsmakten pratar om RO så är det i positiva ordalag med önskemål om förbättringar, utbildning, övning och ömsesidighet men så fort man letar efter konkreta handlingar och beslut så blir det tunt. Det handlar som vanligt om sådant som är planerat, sådant man ser behov av och sådant man önskar sig men väldigt lite om vad som faktiskt görs.

Innan sommaren skall den s.k. ”Org 18” vara fastställd och då vet man också rekryteringsbehovet. Inriktningen är att man behöver ca 1200-1400 reservofficerare och 1000-1200 specialist-RO. Den sistnämnda gruppen finns knappt alls och måste alltså nyutbildas alternativt tas från de fåtal OR/K som idag finns i Försvarsmakten. Det finns förstås ett alternativ till och det är att reservofficerare frivilligt väljer omgalonering – givet att de har kompetens och är krigsplaceringsbara, vad det nu baseras på.

De närmare 7000 RO som idag finns i Försvarsmaktens register skall alltså i praktiken bli 300 eftersom Försvarsmakten avser att täcka 75% av det sistnämnda behovet med förtidsavgångna yrkesofficerare.

Tidningen finns ännu ej digitalt tillgänglig men snart torde den finnas här.

Som kuriosa finns det två artiklar till i tidningen som berör RO. Den ena handlar om företaget Military Work – ett alldeles nystartat bolag med en omsättning på 200 000 kr som Försvarsmakten skrivit avtal med. HR-strategen Mia Jungefors säger att ”de kan marknadsföra vår personal på ett annat sätt än vi själva kan göra”. Info om bolaget finns här.

Slutligen en artikel om FPAN, Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd, där man avgör om personal gjort sig skyldig till regelbrott och förseelser som leder till löneavdrag eller rentav uppsägning. Där beskrivs att den vanligaste orsaken till avsked är reservofficerare som är oanträffbara och därmed sägs upp.

Försvarsmaktens kommunikations- och PR-förmåga har nu nått en ny bottennivå… Den s.k. folkförankringen och reservarnas ambassadörskap är nu sannolikt ett minne blott bland RO.

126 år efter det att reservofficersutbildningen – Linje A – etablerades avvecklas alltså reservofficersskapet, några år efter det att den 109-åriga värnplikten gick i graven. Det är åtminstone väldigt mycket som talar för det.

Förmodligen kommer Försvarsmakten och politiker att på samma sätt som med värnplikten hävda att lagrummet stödjer att man fortsättningsvis kallar in reservofficerare – något man hävdar att pliktlagen stödjer när det gäller GSS – och visst är det så, men man tycks fullständigt ha glömt bort det isande faktum som politikerna på 40-talet tvingades att hantera: det tar 10-20 år att återta militär förmåga som man på några få år avvecklar. Om utvecklingen i Ryssland fortsätter kommer eftermälet av de politiker som idag styr försvarspolitiken inte att vara så smickrande.

Som sann reservofficer måste man ändå avsluta i positiv anda…

Det kanske finns en liten chans att en samlad reservofficerskår bestående av de 7000 officerare som finns i FM rullor och ytterligare ungefär lika många som antingen gått i pension eller avslutat sitt anställningsförhållande gör gemensam sak och samlas i en enda intresseorganisation. Då måste Reservofficerarna, SVEROF, SFRO och reservofficerssällskapen ute i landet släppa all prestige och enbart fokusera på framtiden. Detta är förmodligen inte görbart – men OM det skulle gå så kanske reservofficersskapet kan överleva tillräckligt länge för att göra skillnad när det i värsta fall behövs om det osannolika inträffar när Ryssland om några år börjar snegla mot de baltiska länderna och Gotland. Dessa ca 15 000 individer är tillsammans med sina familjer och vänner en valmanskår om ungefär 30-40 000 personer. Kanske dessa röster är intressanta för någon politiker?

Följ oss på Twitter: @Reservofficer1

Gästinlägg: Outsourcing-sekten

Jag har några gånger tidigare skrivit på bloggen om övertron i Försvarsmakten på outsourcing, där man de senaste åren outsourcat även tjänster som torde vara kärnverksamhet. Ett exempel är flygunderhåll på flygplan och helikoptrar, där mycket ringa till ingen insyn finns i avtalen (Officersförbundet har försökt få ut dem) och där en följd av flexibiliteten för Försvarsmakten avseende nyttjande sjunkit. Ett annat exempel är användandet av civila vaktbolag för att sköta skalskyddet på många förband, där man idag istället för att mötas av militärpersonal möts av nog så proffsiga Securitas-vakter. Märkligt, med tanke på att bevakning av militära anläggningar är en uppgift som ska lösas såväl i krig som i fred och att vi idag dessutom har ett yrkesförsvar. Hur är avtalen skrivna? Står Securitas där även den dag det smäller? Ett tredje exempel är städpersonal som över tiden upphandlas från olika städbolag, inte sällan utländska storbolag – utan att upphandlingen görs säkerhetsskyddat. Medvetenheten om vilken klassning städpersonalen har är enligt min erfarenhet låg. Är städaren en riktig städare? Svårt att veta när såväl bemanningsföretag som bemanningsföretagets personal roteras med täta mellanrum.

Frågan man kan ställa sig är hur det kan bli billigare att ett företag löser samma uppgift och betalar sin personal både bättre lön så till den grad att försvarsmaktsanställda säger upp sig för att jobba för företaget och dessutom gör en lämplig vinst på köpet? Ett argument som man ofta stöter på vid diskussioner av ämnet är att ”företaget alltid levererar”, varvid man kan fråga sig om det man egentligen köpt sig fri från helt enkelt är ett ledarskapsproblem?


Jag är övertygad om att outsourcing är något vi tyvärr kommer att få se allt mer av då Försvarsmakten tvingas dra ner sina egna personalkostnader efter politiska påbud samtidigt som ingen begränsning finns avseende upphandling av tjänster.


Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Outsourcing-sekten

Foto: Jimmy Crona, Comcam / Försvarsmakten

Den senaste tiden har outsourcing på många fronter framhävts som en universell lösning på organisatoriska problem, senast inom försvarslogistiken. Argumentet ”billigare och bättre” används ofta och baserat på vad som presenteras är det svårt att tro att metoden har några nackdelar alls. Men trots lovord finns tecken på att outsourcing tvärtemot sitt syfte istället kan leda till ökade kostnader. Nedan diskuteras några uppenbara men sällan nämnda nackdelar.

Rätt använt kan outsourcing vara ett utmärkt verktyg. Grundtanken är att leja ut vissa uppgifter för att låta medarbetarna fokusera på huvudtjänsten vilket i förlängningen leder till högre produktion och större vinst för företaget. Det genomförs exempelvis när företag helt saknar specifik kompetens eller bedömer det som mer kostsamt att upprätthålla egen personal med rätt kompetens än att leja in utifrån vid behov.

Ett grundläggande tankefel som berör diskussionen är att principer för ledning av vinstdrivande företag används i tjänsteinriktade organisationer, detta är inte unikt för försvaret utan något av en modern samhällssjuka. Men det finns bristande stöd för att det blir en bra lösning, snarare tvärt om. I ett vinstdrivande företag är pengarna målet och verksamheten är medlet att nå dit medan i en tjänsteinriktad organisation är själva verksamheten målet och pengar är medlet som krävs för att nå dit. Detta kan medföra att organisatoriska åtgärder som leder till positiva effekter i en av typ-organisationerna kan bli katastrofalt dåliga i den andra.

Med detta faller ofta ”bättre & billigare-argumentet”. I en tjänsteinriktad organisation blir effekten så enkel som att billigare blir sämre och att bättre måste få kosta mer pengar.

Alldeles oaktat vilken typ av organisation vi driver och med vilka ledningsmetoder bör även de fyra nedanstående aspekterna av outsourcing tas med i ekvationen.

  1. Reducerad kontroll – kontrollen inom ramen för kontraktet ges till en extern aktör vilket minskar möjligheten att styra egen verksamhet. Detta är särskilt centralt för en organisation som kräver att tjänsterna skall fungera i kris och krig.
  2. Dolda kostnader – Man skall aldrig vara naiv inför faktumet att företag måste göra profit och motiveras av att göra maximal ekonomisk vinst. De kommer att leverera exakt det som regleras i avtal, och bortglömda eller uppkomna behov kommer att bli föremål för en omförhandling med extra kostnader. Detta är ofta den ledande orsaken i de fall där outsourcingen blir dyrare än det hade varit att behålla tjänsten inom organisationen.
  3. Bristande sekretess – extern personal är okänd personal och mycket som en organisation gör skall inte skådas av utomstående. Eventuell kostnadsvinst riskerar därmed att direkt förloras i ökade krav på säkerhetstjänst.
  4. Kvalitetsproblem – Ett företags vinstmarginal kommer från att leverera tjänster med tillräckligt god kvalitet till högsta möjliga kostnad. Om de måste kompromissa i någon av dessa kommer de sannolikt försaka kvalitén till förmån för fortsatt vinst.


Riskerna är även beroende av vilken del av verksamheten som outsourcas. Om tjänsterna är perifera som lokalvård eller fastighetsskötsel blir risken minimal, men riskerna ökar ju närmare huvudtjänsten vi kommer. Om man väljer att outsourca ett helt funktionsområde måste det även ifrågasättas om det verkligen finns ett sätt att få ett företag med högre avlönade medarbetare att göra exakt samma arbete billigare än soldater inom organisationen.

Rätt använt kan outsourcing vara ett bra verktyg. Men då det finns tydliga och allvarliga faror måste ett sådana beslut kännetecknas av en grundlig analys baserad på alla faktorer. En utmärkande egenskap hos en sekt är att förneka information som motsäger grundtesen. Vi får hoppas att ovanstående faktorer tas med i bedömningen så att så viktiga beslut inte fattas i en outsourcing-sekt.

David Bergman
Kapten i armén / doktorand i psykologi

Gästinlägg: Urspårade försvarssamarbeten



Publicerar här ett nytt tänkvärt gästinlägg signerat Boatswain. Den här gången i ämnet försvarssamarbeten. Något som ur vissa aspekter tyvärr är mer hindrande än de gynnar utvecklingen av vår nationella försvarsförmåga – den lilla som finns kvar. Passande så har även Wiseman precis publicerat ett mycket läsvärt inlägg som även det berör militära samarbeten. Men istället tar Wiseman i sitt inlägg upp aspekten där okunniga politiker förespråkar samarbeten avseende den viktiga incidentberedskapen. Håller vi på att göra oss själva en björntjänst genom att rusa för fort in i olika samarbeten som inte bär mot målet?

/ Skipper

——————————————–


Övningsserien SWENEX (Swedish Navy Exercise) har de senaste åren gått från klarhet till klarhet och är de enda övningarna där Sverige kan öva svensk metodik och taktik, i egen terräng, tillsammans med kvalificerade målresurser och där vi till skillnad från divisionsövningar faktiskt kan skramla ihop de flesta operativa enheterna vi förfogar över. 

Det enda som har talat till SWENEX nackdel de senaste åren är att alla operativa enheter inte kunnat deltaga på grund av åtaganden i internationella övningar. Oavsett hur högt Marininspektören prioriterar SWENEX har även han en chef, i detta fall på politisk nivå, där styrningar avseende vilka internationella övningar som ska genomföras årligen ges och därmed omkullkastar MI:s vilja. Om jag inte minns fel var senaste året det planerades för tre stycken SWENEX-övningar 2011. Tyvärr ställdes SWENEX-3 2011 in p.g.a. begränsningar i ekonomin. Under 2012 och 2013 har det endast planerats för, och genomförts, två stycken SWENEX per år och någon eller några enheter har alltid uteblivit av olika skäl.

Under årets sista SWENEX, benämnd 13-2 släpptes nyheten att även Finland skulle deltaga med en enhet som ett led i ett större samarbete. Skipper har tidigare belyst en viktig aspekt av samarbetet och jag tänkte beskriva ytterligare en, nämligen hur samarbeten likt dessa stjäl värdefull övningstid från de nationella övningarna. Detta är det andra samarbetet som presenterats under kort tid. Tidigare kunde vi läsa att Sverige skulle deltaga i Nato Response Force (NRF) med ett minröjningsfartyg typ Koster och vad denna ambition resulterar i framgent vad avser deltagande fartyg återstår att se.

Problemet är att så fort en eller flera finska enheter deltager i SWENEX-övningarna måste vi göra avkall på svensk metodik och taktik för att de ska kunna deltaga fullt ut då vi t.ex. ej kan bruka nationell länk (MADAT) fullt ut. Precis som Skipper var inne på så skulle samarbetet med Finland bära mer frukt om de agerade B-sida åt oss och vice versa. Under en inledande CET/FIT-fas skulle vi kunna öva tillsammans för att sedan i scenariofasen övergå till att de agerar B-sida, något Finland säkert också önskar, för att de också ska kunna öva sina nationella procedurer och taktik fullt ut.

Är detta bara ett i raden av negativa blogginlägg från ytterligare en ”anonym proffstyckare” som per automatik vänder taggarna utåt när något nytt sker?

Jag vill nog hävda att det snarare är en oroad kollega som efterfrågar en säkerhets- och försvarspolitisk helhetssyn där samarbeten väljs utifrån en klok analys, där fördelar och nackdelar noga vägts mot varandra och konsekvenserna därav har övervägts.

Nu har Sverige stoppat tassarna i alla tänkbara samarbetssyltburkar; EU, NATO (NRF), PfP, Finland, NBG, NORDEFCO m.m. och enheter åker iväg på soloräder för att ansluta till någon övning där politikerna vill att vi ska vara. Det enda vi kan glädjas åt i detta ämne är att marinen har undsluppit Nordic Battle Group-spektaktet. Om vi hade varit engagerade även där vågar jag inte ens drömma om hur vår kapacitet beträffande nationellt uppträdande skulle sett ut.

Vad Marinen i synnerhet och Sverige i allmänhet behöver är två saker;

1. Övningar i större sammansatta förband med moment och scenarion som bär mot målsättningen – strid mot en högteknologisk och kvalificerad motståndare. 
SWENEX-serien var på väg att nå dit! Det enda som återstod var att övningarna skulle åsättas prioritet ett och inte kunna väljas bort för internationella övningar likt BALTOPS, NOCO eller OPEN SPIRIT, varken direkt (att övningarna inträffar samtidigt) eller indirekt (arbetstiden är för ansträngd p.g.a. deltagande i dessa övningar).
2. Flera länder eller en/flera organisation (-er) som kan garantera vår fred och frihet.
Värt att notera är att inget annat land eller organisation uttryckligen har sagt att de kommer till vår hjälp i händelse av konflikter i vårt närområde eller vid angrepp riktat mot vårt land. Varken SWE-FIN-samarbetet, NRF eller något annat samarbete ger några sådana garantier.

På grund av avsaknaden av officiella försvarsgarantier måste vi prioritera den nationella förmågan högst då inga andra säkerheter finns. 

Som prioritet två kan vi ha internationella samarbeten, även sådana som ej ger några officiella garantier men där den inofficiella hållningen är att man kan lite på en ömsesidig hjälp, eller i alla fall hoppas på den. I grunden är samarbeten med andra länder bra och har historiskt gett oss en trygghet men just nu är vår numerär för liten för att vara med överallt. Värt att nämna när det gäller ömsesidiga försvarsgarantier är att de knappt är värda pappret de är skrivna på om det inte övas stöd och mottagande av stöd. Några sådana övningar genomförs tyvärr inte inom ramen för t.ex. Solidaritetsförklaringen.

Just nu känns det mer som att försvarspolitikerna köper tågbiljetter till varje ”försvarssamarbetes-tåg” och hoppar på utan att veta destination (och knappt avgångsort) eller hur lång tid resan ska ta. Ej heller funderar man i termer om eventuella förseningar som kan drabba dessa tåg. Ombord på tågen åker även vi sjömän, våra fartyg, vår nationella taktik/metodik och tyvärr hamnar vi aldrig på samma plats så att vi kan öva tillsammans. Vi var inne på rätt spår tidigare med tre st SWENEX årligen med endast svenska enheter och det är just det vi behöver i dessa tider av försvarspolitisk oro.

In med tågen (fartygen) på bangården (3 st SWENEX årligen) och se till att lok och vagnar (fartyg/personal/ledningsnivåer) kopplas ihop (nationell taktik/metodik) och framöver kör åt samma håll!

/Boatswain

Gästinlägg: Därför behövs en Marin



I dag har jag äran att publicera ett högaktuellt debattinlägg i försvarsfrågan författat av tre herrar med ett helt yrkesliv bakom sig inom både Marinen och den civila sjöfarten på högsta nivå. Genom detta debattinlägg sticker skribenterna ut hakan rejält när de tar avstamp från utgångsläget ”en prolongerad ekonomi” och förklarar vilka organisatoriska åtgärder och prioriteringar de anser kommer att krävas för att upprätthålla något som kan liknas vid ett försvar.

Debattinlägget är författat av 

Sten Swedlund, f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg, f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman, VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

/ Skipper

—————————————–

Vårt läge

Sverige ligger där det ligger. Dess landyta utgör den större delen av den Skandinaviska halvön. Sverige är också den största strandägaren i Östersjöregionen. Övervägande delen av dess befolkning lever i anslutning till kusten. Ur försvars- och utrikeshandelssynvinkel är Sverige närmast att likna vid en ö.

Som öbor, behöver vi se till att ingen kan utnyttja havet – den bredaste och effektivaste av alla transportvägar – för att tillfoga oss skada. Som öbor, måste vi se till att vår handel över havet inte störs eller stoppas. Som öbor, måste vi kunna skydda sjötransporter längs våra kuster och vårt utnyttjande av havets resurser.

Den politiska och militära utvecklingen i Ryssland visar att osäkerheten ökar. Dess sjö – och flygstridskrafter får en gradvis ökad kapacitet och man har nyligen genomfört stora koordinerade övningar med offensiv prägel i Östersjöområdet. Ryssland är starkt beroende av sina olje- och gasflöden i Östersjön. Om Ryssland i ett framtida skarpt läge vill göra sin sjömakt gällande i Östersjön måste baseringsläget för dess sjöstridskrafter förbättras. Södra Finland, Baltikum och Gotland kan ses som åtråvärda, framskjutna basområden för rysk sjö- och luftmakt, såväl för offensiva som defensiva operationer. Östersjön kan därför redan tidigt bli ett område med ökad spänning i ett skärpt politiskt läge.

Som en militärstrategisk ö ligger Sverige omgivet av NATO-länder och Finland. Det är ur en synvinkel positivt för vår säkerhet, men innebär också att vi har mycket svårt att stå utanför under en större konflikt i vårt område. Vi kommer sannolikt att bli indragna i den på ett eller annat sätt.

Härtill skall läggas det faktum att stormakten USA drar sig tillbaka alltmer från Europa. Det vakuum som uppstår fylls inte av andra parter. Säkerhetspolitiken blir alltmer regionaliserad. Östersjön är för Sverige ett primärt intresseområde – både i fred, kris och krig. Sverige har en dominerande geografisk position i Östersjön och bör därför vara en nettoskapare av säkerhet i vår region.

Sjöfartens betydelse

Utrikeshandeln, både import och export, står för cirka 35% av vår BNP. Cirka 90% av de 200 miljoner ton gods som importeras och exporteras varje år, transporteras på fartyg. Skulle importen eller exporten upphöra skulle Sverige inte bara stanna utan vårt välfärdssamhälle, så som vi känner det, skulle inte överleva. Skulle sjötransporterna bara störas skulle vi få betydande välståndsminskningar. Industrins ”just-in-time”- logistik och frånvaron av beredskapslagring gör oss mera beroende av fria och öppna transportsystem än någonsin tidigare.

Utanför Somalia har vi sett hur lättbeväpnade och oorganiserade pirater, i enkla båtar, kunnat terrorisera världens handelssjöfart. Vad skulle då ett mera sofistikerat hot kunna åstadkomma?

Hotet mot handelssjöfarten skall ses i ljuset av de reduktioner USA gör i sin flotta. Den amerikanska närvaron i Europeiska farvatten har i princip upphört och de alltmer begränsade marina resurserna fokuseras mot Stilla Havet och Indiska Oceanen. Som en konsekvens av den amerikanska skifferoljerevolutionen och budgetneddragningar kommer andra rika, handelsberoende länder i allt högre grad få stå för sin egen säkerhet till sjöss eventuellt inom regionala allianser eller strukturer.

Marinens läge

Marinen är ett system av system. Dess tekniska förmåga är god inom flera materielsystem. Det finns dock allvarliga luckor. Flygburen ubåtsjaktförmåga och flygburen kapacitet för spaning och målangivning till sjörobotsystemet samt fartygsburet områdesluftförsvar existerar inte. Till detta skall läggas att antalet enheter inom varje system är lågt – ca 20 – 30% av vad som fanns för 15 år sedan. Tekniska framsteg har sedan dess förbättrat vissa förmågor, men de kompenserar inte för den antalsmässiga nedgången när det gäller systemens operativa effekt. Kvantitet är också en kvalitet.

Personellt lider Marinen av en underdimensionerad kader och därtill av stora vakanser. Dessa vakanser drabbar en redan alldeles för hårt slimmad organisation. Marinen kan sannolikt därför bara lösa vissa av sina kris- och krigsuppgifter inom ett begränsat havsområde under kort tid. Stora kust- och havsområden kommer att lämnas helt utan sjöstridskrafter.

Nuvarande svenska militära förmågor medger inte att vi på ett meningsfullt sätt skulle kunna bedriva ett systematiskt sjöfartskydd – varken i nära eller fjärran hav. Antalet lämpliga fartyg är för litet, ubåtsjaktförmågan är otillräcklig och områdesluftförsvar saknas. Detta försätter Gotland i en särskilt utsatt position.

Vi har inte längre en balanserad och allsidig Marin.

Framtiden

I det senaste försvarsbeslutet, FB09, är den övergripande försvarsstrategin att hela landet skall försvaras och att grunden för Försvarsmakten är att kunna genomföra väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Utan dessa två grundbultar är vår försvarsförmåga otillräcklig och ihålig.

ÖB har dock nyligen angett att vi endast har möjlighet till ett uppehållande försvar i en operativ riktning, mot en begränsad attack och då med en uthållighet för cirka en vecka på egen hand. Allt under förutsättning att Insatsorganisationen IO14 verkligen materialiseras, nu tydligen först efter 2019, och då endast om försvarsansanslaget utvecklas kraftigt uppåt i närtid.

ÖB sade redan sommaren 2012 att med prolongerad anslagsnivå kan man tvingas skära bort en hel- eller del av – en försvarsgren. Detta har han upprepat senare. Det finns en underton i detta som talar för att det är Marinen han menar.

Kan man stryka bort en hel försvarsgren? Att vi har tre olika försvarsgrenar beror naturligtvis på att fientliga handlingar mot oss kan ske på och under havsytan, genom luften och över land. Att stryka en hel försvarsgren lämnar en vidöppen dörr för en motståndare med aggressiva avsikter, vilken han självklart försöker utnyttja den dagen det behövs. Allt blir då så mycket enklare för honom. Vår nedläggning av den fartygsbundna ubåtsjaktförmågan på 1970-talet fick sina förutsägbara och logiska konsekvenser under 1980-talets ubåtskränkningar.

Om man skär bort en del av den nuvarande Marinen kommer den bli helt anorektisk och tyna bort. Kanske redan innan Marinens 500-års jubileum år 2022?

Däremot kan man naturligtvis alltid diskutera avvägningsfrågor mellan försvarsgrenarna beroende på hur vi måste, kan och vill försvara samhälle och befolkning på vår ”ö”.

Vid en principiell prolongering av nuvarande försvarsanslag måste därför avvägningsdiskussionen om balansen mellan ”ytförsvar av landterritoriet” (tyngdpunkt markstridskrafter) respektive ”skalförsvar”( tyngdpunkt sjö- och luftstridskrafter) samt mellan större internationella insatser (typ Afghanistan) och nationellt försvar upp på bordet på allvar. Både-och-principen är, enligt ÖB, helt omöjlig på nuvarande anslagsnivå.

Ett skalförsvar kan inte lösa huvuduppgifterna för ett ytförsvar och vise versa. Allt blir en fråga om var tyngdpunkten skall ligga om allsidighet inte ligger inom det möjligas gräns.

Att utkämpa ett försvar på eget territorium är något som alla nationer försökt undvika genom historien – det är ett recept för katastrofala följdverkningar för eget samhälle och dess befolkning. Detta talar för ett trovärdigt skalförsvar om man måste välja.

Vårt försvars materiella- och personella bas måste även utformas med hänsyn till uppbyggnadstiden av nya förband om det behovet uppstår. För de materieltunga sjö- och luftstridskrafterna ligger nyckeltalet inom spannet 10 -15 år och för lätta markstridskrafter mellan 5 -10 år.

Ingen kan förutse framtiden och det ligger därför i sakens natur att man bör behålla mest av det som är svårast, och tar längst tid, att bygga upp.

Men det räcker inte med det. Tiden är över för självbedrägliga försvarspolitiska uttalanden av typen ”vår beredskap är god” eller ”hela landet skall försvaras” eller ”fred skapas bäst genom internationella insatser” (helst långt borta) eller ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå”. Inget av detta är sant – bara vackra, fromma men tomma fraser.

Alliansanslutning eller ett trovärdigt nationellt försvar, nationellt ytförsvar eller skalförsvar samt vilka konkreta uppgifter som Försvarsmakten minst skall kunna lösa i framtiden är val som Riksdagen måste göra. Uppgiftsställningarna definierar den materiella och personella miniminivån eller det militära grundförsäkringsskyddet om man så vill. En nivå, som man får leva med i kris och krig eftersom det då är för sent att bygga ut försvarsförmågan. En nivå, som vi anser oss behöva under alla omständigheter oavsett hur vår omvärld kan komma att se ut.

Det finns här anledning att påminna om den klassiska sjöstrategiska portaldoktrinen: ”All sjökrigföring syftar i grunden till att kunna utnyttja havet för egna syften och förhindra motståndaren att göra detsamma för sina syften (J.Corbet 1911)”

Våra krav på att kunna ”utnyttja havet för egna syften o s v…” kan uttryckas mycket konkret, t ex:

  • Strategiska sjötransporter till och från landet, till och från Gotland och längs våra kuster skall kunna skyddas mot hot från under ytan, från havsytan och från luften.
  • Utpekade viktiga hamnar och baser skall kunna hållas öppna och försvarade.
  • Vårt utnyttjande av havets resurser skall skyddas.
  • Omgivande havsområden skall kunna övervakas öppet och dolt under lång tid.
  • Kränkningar eller olagligt utnyttjande av vårt sjöterritorium skall kunna förhindras.
  • Begränsade anfall över havet mot vårt land skall kunna hejdas med samverkande sjö- och luftstridskrafter.
  • Vi skall kunna bidraga i internationella maritima uppgifter som rör havens frihet och skydd av handelsvägar – även i fjärran vatten.

Det finns ytterligare en faktor som bestämmer den absoluta miniminivån, nämligen de olika systemens så kallade kritiska massa d v s den massa som minst fordras för att långsiktigt driva och omsätta komplicerade system materiellt och personellt.

För att undvika underkritisk massa och därmed slöseri med resurser bör antalet ytstridsfartyg av korvettstorlek vara minst 12 och antalet ubåtar minst 6. Därutöver behövs minröjningsfartyg i lämpligt antal för att hålla viktiga hamnar, baser och leder öppna. Antalet helikoptrar för ubåtsjakt och målangivning måste vara minst 10. Dubbla besättningar bör vara regel för att ge erforderlig uthållighet.

En sådan förbandsmassa har mycket litet med framtida hotbilder att göra utan erfordras främst för att i fredstid hålla igång komplicerade system materiellt och personellt. Samtidigt skapar den en marin tröskeleffekt i vår region. Den ger också möjligheter till att vår unika försvarsindustriella kompetens inom marinsektorn kan bibehållas och därmed en trovärdig omsättningstakt.

Vad beträffar landterritoriet så krävs markstridskrafter även i framtiden. Hamnar, baser, flygfält, telecomförbindelser, statsledning, vitala samhällsfunktioner mm, måste alltid kunna försvaras i det längsta. Sjö- och luftstridskrafter opererar inte länge utan ett säkert och fungerande lednings- och bas-system. Dyrbara och fåtaliga fartyg och flygplan med sina besättningar får inte bli engångsartiklar.

Om ett skalförsvar lyckas avhålla eller hejda en angripare, dämpa en kris, avvärja ett hot, skydda våra försvarstillgångar, vinna tid eller på andra sätt skydda våra intressen, så är det tack vare att det har mark-/amfibiestridskrafter i ryggen som säkrat ledning och baser, infrastruktur och kommunikationer och därmed gett sjö- och luftstridskrafterna den operativa rörlighet och uthållighet som ligger i deras unika sätt att verka.

I en prolongerad försvarsekonomi som inte tillåter ett allsidigt militärt försvar, vilket självklart är vad vi borde ha, måste slutsatsen bli att

  • markstridskrafternas struktur måste förändras från att kunna genomföra manöverkrigföring på brigad- eller bataljonsnivå och delta med större insatser internationellt, till att tillsammans med Hemvärnet kunna skydda viktiga anläggningar och funktioner, som är nödvändiga för att ett skalförsvars sjö- och luftstridskrafter skall kunna verka optimalt.
  • inom markstridskrafterna måste en avsevärd förskjutning ske från manöverförband mot luftförsvarsförband och försvar mot cyberattacker.
  • tyngdpunkten mellan försvarsgrenarna måste förskjutas från Armén mot Marinen och Flygvapnet inom ramen för ett skalförsvars operativa koncept.

Denna markant förändrade inriktning för den svenska försvarsmakten påverkas på intet sätt av den av Regeringen ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen.

Den generella fördelningen av försvarsanslaget mellan försvarsgrenarna som knäsattes för drygt 50 år sedan kan inte vara den optimala lösningen oavsett utvecklingen och läget i vår omvärld. Resursfördelningen måste självklart återspegla det långsiktiga försvarskoncept man valt.

För Sverige, den största strandstaten i Östersjön, vore det naturligt om den altruistiska delen av vår utrikespolitik hade ambitionen att bidraga till, eller till och med garantera, fri rörlighet och öppenhet i Östersjön. Det vore både en relevant och realistisk målsättning, men den måste backas upp av motsvarande faktisk förmåga. Det är både farligt och visionslöst om vi låter dagens säkerpolitiskt relativt lugna läge och vår brist på säkerhetsskapande förmåga vara normerande även för framtiden.

Att vår alliansfria och handelsberoende nation, skulle stå utan förmåga att skydda sig själv, sitt välstånd eller att hjälpa sina demokratiska grannar, vore djupt olyckligt.

Därför behöver vårt land framgent en allsidig och balanserad Marin redo för insatser i hela krisskalan – åtminstone så länge Sverige ligger där det ligger.

Sten Swedlund
f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg
f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman
VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

Gästinlägg: Trosbekännelsen



Den senaste tiden har det från vissa håll talats om att det svartmålas för mycket, att läget inte är så illa som det beskrivs av oppositionen, i media och på bloggar. Det talas i termer av ”svartmålning” och att debatten blir för negativ.

Jag har vid alla dessa tillfällen påtalat vikten av att beskriva saker för vad de är, varken mer eller mindre. Det finns givetvis väldigt många saker och händelser som är positiva, framför allt i det lilla perspektivet. Men alla dessa positiva händelser inom Försvarsmakten beskrivs ofta noggrant på Försvarsmaktens officiella platser och bloggar. Att repetera detta på oberoende försvarsbloggar tillför inte debatten något nytt av värde. Man får inte glömma bort att försvarsbloggarna har tillkommit i brist på ett mer kritiskt förhållningssätt till sakernas tillstånd i det större sammanhanget, samt att media har varit mycket dåliga på att bevaka försvarsfrågan och försvarspolitiken.

I följande gästinlägg har skribenten lagt örat mot rälsen och delger sina upplevelser om känslan där ute i den dagliga förbandsverksamheten. Det handlar givetvis om hur man uppfattar sakernas tillstånd sådant är alltid personligt. Någon annan har möjligen en helt diametralt skild bild av läget, och ni är varmt välkomna med era beskrivning av läget inom Försvarsmakten, antingen via kommentarer eller genom ett eget gästinlägg för att berika debatten med fler aspekter.

/ Skipper 

———————————-


Jag vill varna för att det i inlägget kan vara en något negativ ton. Det kanske känns som jag tycker allt är skit och att alla ska ta sina sjösäckar och söka sig bort fortast möjligt. Jag vill bara poängtera, det är inte min mening! Min mening är att måla upp orsaker till den frustration som många känner just nu. Jag hoppas ge företrädare inom Försvarsmakten möjliga förklaringar till varför det finns ett missnöje, men framförallt hoppas jag att våra försvarspolitiker förstår att detta är en känga riktad mot dem!

För att redan från början vara tydlig: Hade jag själv gett upp hoppet om en framtida marin hade jag inte skrivit detta inlägg…

Framtidstro…. 

Smaka på det ordet och fundera på hur vi försvarsmaktsanställda känner kring det just nu…?

Alla behöver en känsla av framtidstro, annars utarmar man snabbt en människas motivation och ambition att utveckla sig själv och sin omgivning. Utan framtidstro stagnerar vi som individer, med följderna att det system vi verkar i också gör det. Människan är av naturen sökande och i behov av drivkraft för att trivas, och får man ingen så söker man sig vidare, det handlar bara om hur länge man står ut och vilka alternativ som erbjuds. Vilken drivkraft var och en av oss värderar högst skiljer sig naturligtvis. Någon värderar meningsfulla arbetsuppgifter, någon annan karriärmöjlighet, en tredje syftet med vår verksamhet, en fjärde personlig utveckling, en femte lön, en sjätte….osv…!

För de flesta av oss tjänstgörande i Försvarsmakten är ovanstående drivkrafter mer eller mindre viktiga. Det har väl hänt de flesta att man någon gång känt sig förfördelad. Man blev stoppad i karriären, man fick dålig RALS, man fick inte gå den där utbildningen man önskade, och någon gång har man väl kanske funderat på om vi i Försvarsmakten gör rätt saker. Men, det är väl inga problem så länge dessa ”nederlag” kommer enskilt eller åtminstone någorlunda utspritt under en längre period, då kan de flesta av oss stå ut med ganska mycket!

Men när vi nu betraktar en försvars- och säkerhetspolitik och vidare även en försvarsmakt som agerar i en riktning som gör att våra nödvändiga drivkrafter inte tillgodoses, vill jag mena att utgången kan bli riktigt bekymmersam. Jag är rädd att många helt enkelt inte står ut!

Jag vet att företrädare för Försvarsmakten, bl a Marininspektören, uttryckt att personalfrågan är vår strategiskt viktigaste utmaning. Just nu finns det mycket som talar för att den utmaningen blir riktigt svår och strategin verkar kommit av sig rejält!

Fäller man ut sina tentakler bland marinens anställda kommer man snart att inse att missnöjet kokar. Det är inte längre några gamla ”båsar” som går och gnäller av gammal hävd, utan nu är det människor i hela organisationen, från topp till tå som känner misstro, ovisshet och missnöje!

Vissa av oss är ganska luttrade. Vi har genomlidit några försvarsbeslut, vi har sett förbandsmassorna minska över en lång tid och vi har sett inställda övningar och utbildningar. Men någonstans bakom dessa bistra händelser har man alltid hittat ljusglimtar, något som fått oss att vilja gå till jobbet och något som givit oss ett uns av framtidstro.

Men till saken, vad är det som händer nu, varför tror jag att försvarmaktens anställda håller på att tappa framtidstron?

Jag tror att framtidstron bland annat påverkas av…

Den förda försvars- och säkerhetspolitiken

En starkt bidragande orsak till att många känner misstro är den förda försvars- och säkerhetspolitiken. Många riksdagspartier tycker nog själva att de för, eller förordar, en politik som utvecklar det svenska försvaret. Något parti tycker sig uppenbarligen satsa stort på försvaret, men vi vet ju alla troende att det bara är ”korvören” som tillförs, och satsningarna är mer att likna vid en paradmålning. Jag vill påstå att officerskåren idag har en betydligt större medvetenhet och intresse för svensk säkerhetspolitik, omvärldsutveckling och försvarsfrågor än tidigare. När jag var fänrik tyckte jag att jag hade ett häftigt jobb och var glad när lönen kom den 25:e varje månad. Jag reflekterade inte så mycket över politiska beslut, vad som hände runt omkring oss eller vilken organisation som gällde om fem år. Idag har unga officerare både större kunskap och intresse för dessa frågor, och man märker tydligt på diskussionerna att det finns ett stort engagemang. Vi är idag generellt mer upplysta och bryr oss mer om vad som händer på det politiska planet. Denna förändring är på många sätt av godo, men den är också farlig då vi med dagens missnöje riskerar att tappa unga, hungriga och duktiga medarbetare.

När man som försvarsmaktsanställd ser vår egen organisations utveckling, omvärldens utveckling och jämför detta med våra politikers ambition att utveckla, är det klart att personalen får en försämrad framtidstro.

Jag tror också att framtidstron påverkas av…

Den ansträngda ekonomin och dess konsekvenser

I stor utsträckning är bristande ekonomi också en konsekvens av den förda politiken. Försvarsanslaget har inte utvecklats i takt med inflationen och är således ständigt minskande. Det lilla tillskottet om 1,4 mdr som regeringen tillför fram till 2017 är bara en smärre reducering av minskningen i sig.

Försvarmakten är väl inte alltid bäst i klassen på att förvalta sitt anslag och man måste ibland ifrågasätta prioriteringarna. Däremot är gapet mellan regeringens målsättningar med vårt försvar och de medel Försvarsmakten erhåller orimligt stort, och möjligheten att seriöst leverera det som efterfrågas är minimal.

De ekonomiska förutsättningarna leder till att vi nu kraftfullt måste reducera verksamheten under de kommande åren. Planerade övningar ställs in och tiden till sjöss för våra marina förband minskar. Vi behöver inte nödvändigtvis vara till sjöss för att utveckla oss, men hur motiverar man en sjöman som inte får vara till sjöss? Och även om vi kan utveckla oss utan att kasta loss, för det kan vi absolut, så är utbildning och övning i det rätta elementet oslagbart.

Marin kärnverksamhet är fartyg som bedriver verksamhet till sjöss (!)

Fartygen bemannas i huvudsak av unga män och kvinnor mellan 20-40 år, alla med viljan att kasta loss och känna känslan av att utvecklas och göra nytta. Detta är personal som om det vill sig väl kan tänkas stanna i organisationen mellan 20-40 år framåt, med andra ord en viktig del av försvarets framtid och dessa vill vi inte tappa. Konsekvenserna av strukna övningar och reducerad tid till sjöss blir att personalen tappar motivation, då man förlorar utveckling, pengar och inte minst den underbara känslan av att vara till sjöss!

Många tänker kanske; Varför oroa sig, har vi inte sett neddragningar likt dessa förut? Jo, det har vi. Men då var det inte vid sidan av ett; på lång sikt lika ansträngt försvarsanslag, förestående organisationsförändringar, havererade materielprojekt osv…

Jag tror dessvärre att konsekvenserna av Försvarsmaktens ansträngda ekonomi inte bara är mindre tid till sjöss, utan också en minskad framtidstro hos personalen.

Som om det inte vore nog tror jag framtidstron även påverkas av…

Lön och karriär

Vi har alla som jag inledde med, olika drivkrafter. Gemensam drivkraft för många i Försvarsmakten är att man vill leda, vara chef och driva verksamhet framåt. Det ligger liksom lite i en officers natur och är en frukt av ett hierarkiskt system. En annan drivkraft som jag tror i större eller mindre utsträckning är betydelsefull för alla är lönen. Man vill ha en skälig lön och man vill framförallt se en löneutveckling. Löneutveckling i form av RALS är inte problemet, där lever vi i samma värld som alla andra. Problemet är att vi lever i ett slutet system, vi är utbildade till officerare och förväntas stanna kvar och göra antingen kompetensmässig eller hierarkisk karriär. De flesta av oss har valt yrket för att det på olika sätt tilltalar oss, men vi kan inte som ekonomer och ingenjörer byta arbetsgivare om vi känner missnöje eller om karriärvägarna stängts. Det finns bara en försvarsmakt att ta anställning hos, det finns ingen motsvarighet som erbjuder mer!

Ingångslönerna för officerare, såväl OF som OR, är idag inte särskilt höga. Det behöver de heller inte vara, så länge man framför sig kan se en relevant löneutveckling. Men, som jag skrev i inledningen till detta stycke så har vi som officerare ofta gemensamt att vi vill leda, vara chefer och driva verksamhet framåt. Detta gäller både OF och OR, även om många tror att specialistofficerare bara ska vara fackmän och gräva ner sig i sin isolerade tjänstegren. Vi värdesätter med andra ord samma personliga egenskaper som förr, dvs chef – ledare – fackman, även om tyngpunkten för dessa egenskaper skiljer något mellan OF och OR. Människor med de rätta personliga egenskaperna är sannolikt också individer med ambitioner, och de kommer med tiden kräva mer av både ansvar och lön. Får de inte det, kommer tristessen och missnöjet som ett brev på posten!

Jag är rädd att det nya befälssystemet i kombination med resultatet av FM ORG 18 där befattningar nivåmässigt skall tryckas ned, kommer leda till försämrade karriärmöjligheter och stagnerande löneutveckling i framtiden. (Jag vill bara påpeka att jag ser många fördelar med det nya befälssystemet, förutsatt man använder det på rätt sätt, men det är en annan historia)

Som kuriosa kan nämnas att lönen för en tjänstegrenschef skiljer sig ganska lite mellan en som blev det för tio år sedan, och en som blir det idag och är sprungna ur det nya systemet (undantag finns alltid). Eftersom vi sedan dess haft en generell löneutveckling på mellan 25-30%, innebär det med andra ord en reell lönesänkning på befattningarna i sig. De som skall inneha dessa befattningar har tillbringat minst tre år vid officersutbildningen, och ytterligare tid för flottans elever som dessutom ska bli nautiker. De har alltså tillbringat ungefär lika lång tid i skolbänken som civilekonomer och ingenjörer. Vi förväntar oss nu att dessa individer ska offra sig för att göra militär karriär med lön som en busschaufför. Vi förväntar oss att dessa skall vara trogna med en ingångslön som är ca 20% under en ingenjör. Jämför man sedan lönerna efter 3-5 års arbetslivserfarenhet innefattandes ett mindre karriärkliv, motsvarande tjänstegrenschef, är skillnaden ännu större. Tro inte att dessa unga och hungriga officerare inte jämför med sina civila vänner. Tack gode gud så länge vi kan utjämna skillnaden med ersättningar för tid till sjöss! (Det är dock inte rättvisande att jämföra löner på det sättet då det är grundlönen som bör jämföras. Samtidigt bör påtalas att det finns fördelar i form av ledighet och andra förmåner som givetvis väger upp)

Man kan inte låta bli att fundera över hur framtida löneutveckling, och karriärsmöjligheterna efter resultatet av ORG 18, kommer påverka våra unga officerares framtidstro?!

Som lök på laxen tror jag framtidstron även påverkas av…

En materielplan som gått i stå

Skipper har här på bloggen väl beskrivit ovissheten i materielplanen och avsaknaden av regeringsbeslut för att säkerställa bibehållande av den marina förmågan. Vad som påverkar oss i närtid, för att inte säga akut, är att vi fortfarande saknar beslut om modernisering/livstidsförlängning av korvett Gävle/Sundsvall och vedettbåtarna Göteborg/Kalmar. På lite längre sikt måste vi ersätta även dessa och då är avsikten att påbörja projekteringen om ca 10 år för att ta fram nya ytstridsfartyg. Vi vet alla hur långt ett sådant projekt kan bli med erfarenhet av Visbykorvetterna.

Vid flottans skeppsbro i Karlskrona ser man de blivande vedettbåtarna Göteborg och Kalmar ligga för fäfot. De är just nu långt ifrån brukbara, och det är omfattande materiella förbättringar som ska till innan de är operativa igen. Samma känsla får man när man ser HMS Gävle ligga avrustad på Muskö.

När personalen på våra sjöstridsflottiljer läser sin ”personalblandare” kan vissa se att de snart är placerade på dessa plattformar. Jag undrar vad de tänker när de ser fartygen ligga där? De inser ganska raskt att planen inte håller, och för varje vecka som går och regeringen inte tar något beslut så kommer fartygen ligga kvar, materielplanen förskjutas och personalplanen bli än mer osäker.

De nya ytstridsfartygen, som ingen ännu riktigt vågar fundera på, ligger så långt bort i tid att de inte ens är värda att spekulera om. Men det vi kan vara säkra på är att vi kommer hamna i en materiell lägervall, svår att ta sig ur. Vi kommer ha större delen av våra ytstridsfartyg nära ”end of life” när dessa eventuellt blir operativa och vi kan väl gissa att numerären inte kommer ersättas?!

Just nu har det även uppstått ovisshet avseende ubåtsprojekt A26. För det första är projektet försenat med två år och planerad leverans är nu runt 2020-21, såvitt jag förstår på grund av att det inte finns ekonomi att få dem levererade förrän då. För det andra så har det uppstått en konflikt mellan FMV och Thyssen Krupp som äger Kockums, där man inte vill bygga ubåtarna till fast pris på grund av för stora osäkerheter. Jag ser ingen ko på isen ännu, men måtte förhandlingarna sluta både väl och snart så vi inte gör materielplanens bogvåg ännu större!

Jag borde kanske skriva något om nya stödfartyg, och kanske något om ersättare till Orion men jag är rädd att det ändå inte skulle hjälpa upp min framtidstro…

Det som kan vända den negativa trenden är:

  • Att våra politiker ger oss framtidstro genom förutsättningar för en framtida marin.
  • Att våra främsta försvarsmaktsföreträdares strider för vår sak och gjuter mod i personalen.
  • Att FM Org 18 blir resultatet av klokskap och långsiktighet och inte av ekonomisk bakbundenhet.

Det finns personer/befattningshavare som bör känna sig träffade och som har makten eller positionen att påverka. Lyft blicken, inse verkligheten, kavla upp ärmarna och ge oss tron tillbaka!

//SeaBear

Replik: Thomas Engevall

Flottiljamiral Thomas Engevall skrev för några dagar sedan ett gästinlägg i egenskap av KÖMS ordförande med rubriken ”Att önska sig en försvarsdebatt – och att ta den när den kommer”. Tyvärr genererade inte inlägget någon större diskussion om försvarsdebatten som både undertecknad och gästskribenten hade hoppats på. I stället kom många frågor om system PRIO upp tillsammans med en hel del annat (av mindre vikt).


Thomas svar blev för långt för att publicera som kommentarer, och av den anledningen så publiceras hans svar istället i ett nytt inlägg. Börja gärna med att läsa ursprungsinlägget med kommentarer via länken här ovan.

/ Skipper
—————————–

Nu har det gått några dagar sedan mitt gästinlägg på Skipper publicerades och flera av kommentarerna har efterfrågat en respons, och att jag inte ”fegar ur” när det hettar till. 
Jag väljer att svara i någorlunda kronologisk ordning på de inlägg som kommit men kanske inte på det sätt som alla önskar.

Skattebetalaren 31/10 19:23;

Mitt inlägg handlade inte om PRIO:s förtjänster eller tillkortakommanden och jag skrev inte heller inlägget i rollen som PRIO-chef utan i rollen som ordförande i KÖMS. Jag tänker därför inte besvara alla PRIO-frågor här men däremot ha dem i minne till ett kommande inlägg på FM egna bloggar kring månadsskiftet november/december då jag kommer att beröra alla de frågor som kommit in hitintills i PRIO-hänseende. Men eftersom du var först ska du få ett svar i alla fall. Nej, jag kan hålla med om att det kanske inte var det smartaste vi gjort att gå ut med devisen ”det är inte PRIO som ska anpassas till FM – det är FM som ska anpassas till PRIO”. Det fyllde dock en funktion och det är att reta upp en massa folk i onödan. Det hade varit bättre och säga att vi ”inte i onödan ska göra egna anpassningar av PRIO utan så långt möjligt nyttja standardfunktionaliteten i systemet – vilket innebär att verksamheten i många fall kommer att få anpassa sig till systemet. När det verkligen behövs kommer vi dock att justera i systemet.” Att argumentet ändå använts beror på att alla specialjusteringar av systemet som vi gör vid varje uppdatering måste betalas igen och igen. Det blir därför väldigt dyrt att ha för många speciallösningar i systemet och de länder som slagit in på den vägen, bl.a. Danmark, har avrått oss å det kraftigaste för att göra samma misstag. De har därför en klart sämre lösning än vad vi har det i en rad aspekter, tro det eller ej.

Gustav 31/10 21:05

Du sätter fingret på något som jag faktiskt anser är centralt för frågeställningen kring varför man mycket sällan ser aktiva företrädare för FM ge sig in i debatten på bloggarna. Det handlar inte om att dra med svansen mellan benen, det känner jag väldigt få som faktiskt gör, men, det är faktiskt måttligt inspirerande att debattera på kommentarsfälten med anonyma individer, som ofta men inte alltid, i princip idiotförklarar den som ger sig in i debatten, beskyller en inkompetens, ryggradslöshet eller använder andra invektiv. Jag har lättare att ta att bli ”idiotförklarad” av någon som står för det öppet. Även om jag inte blivit förklarad mindre vetande (än i vart fall) av hemvärnskapteten Jan-Olov Holm så har han min fulla respekt för att han alltid står för sin åsikt, oaktat om jag håller med honom eller inte i den enskilda frågan.

När det gäller de seriösa bloggarna i sig som Skipper, Wiseman och några till har jag, som jag skrev en förståelse för att man håller sig anonym, mest för att det bibehåller interesset och låter argumenten tala snarare än att argumenten bedöms efter vem ”Skipper” egentligen är. Det spelar därför ingen roll om ”Skipper” är en fänrik, en kommendörkapten eller amiral.

Men, kommentatorerna hade i mitt tycke vunnit på att uppträda under eget namn. Det skulle säkert också rensa upp i den allmänna tonen och helt säkert underlättamöjligheterna att få in politiker, medarbetare på alla nivåer i FM, m.fl. i debatten.

Ibland far även ”Skipper” iväg. Inläggen kring Cecilia Widegren och Karin Enström vinner inga poäng hos någon av dem och de lär aldrig ens överväga att ge sig in debatten på just denna blogg. Ju högre skrik – desto lägre sannolikhet. Att ”bita märke” i någon är sällan konstruktivt och läsarna är tillräckligt kunniga ändå för att kunna dra sina egna slutsatser om vad som är riktat till den egna väljarkåren alternativt en del av den politiska verkligheten i övrigt och vad som är mer ”på riktigt”.

Commander

Tack och bra att du inte somnat in helt. Ska kolla i min STM (Signaltabeller Marinen) i morgon och återkommer.

Anonym 1/11 07:13 (m.fl.)

Oklart om det är mig du menar men det är ju ändå viss humor i att påstå att någon är feg när man inte vågar stå med eget namn…

Anonym 1/11 10:35

Inga kommentarer, går i linje med mitt inlägg. Hur att nå ut är frågan, där mottas tacksamt goda förslag. En annan att nyttja i info-sammanhang är ju Henrik Hjelt som också är RO, men han kanske är bränd mht den PRIO-film han gjorde för många år sedan…

Trident 1/11 16:48

Har missat ”Robotmålet i Arboga”, vad är det? När det gäller konstruktiv debatt så är såväl Kungl. Krigsvetenskapsakademien som Kungl. Örlogsmannasällskapet utmärkta forum för att säga sin mening även i känsliga frågor. Du är alltid välkommen att komma med raka debattinlägg till Tidskrift i Sjöväsendet, dock under eget namn. Det finns flera sådana där, bland annat det jag hänvisar till av Bo Rask i TiS nr 2/2013.

Tack också för positiv feedback i slutet av inlägg 2.

Bygdemajorens inlägg

Svar kommer på FM blogg i kommande månadsskifte enligt ovan.

Teaterdirektören 3/11 00:45

Först, jag ingår inte i Försvarsmaktsledningen (FML). Det finns för övrigt ingen som helst anledning för FML eller FM i övrigt att ge sig in i en debatt kring en fråga mellan en riksdagsledamot och Försvarministern. Är inte Peter Jeppsson nöjd med svaret kan han ju precisera frågan själv, det finns inget som hindrar honom i det.

Min egen erfarenhet från framläggningar för FML (de senare åren kring PRIO av naturliga skäl) är att det visst blir en bra och konstruktiv debatt men att den inte alla gånger förs öppet och publikt. Men, med viss insikt från mina jämnåriga kollegor i civila företag och på andra platser, så förs debatt inför och efter föredragningar oftare ute i FM än i de flesta större företag och andra myndigheter.

Kommentaren om vad jag anser om yngre kollegor begriper jag inte. Vad jag anser om anonyma kommentatorer har du uppfattat helt korrekt.

Har du en kopia på bilden på C-G Fant kan du ju skicka över den på lämpligt sätt.

Anonym 3/11 10:00 med kommentarer

Inga ytterligare kommentarer

Skipper
Väl i kommentarer för mig för denna gång. Forsatt lycka till med bloggandet!

GMY

Thomas Engevall

——————————————

Föredelen med egen blogg är att man kan besvara saker direkt, och det avser jag att göra med anledning av den förvisso ringa men ändå sakliga kritik som riktas mot den här bloggen och det som berör försvarsminister Enström och försvarsberedare Widegren.
Bloggen skriver inte OM Enström och Widegren som privatpersoner eller ens generellt som politiker. Det som däremot ofta tas upp på denna plats är i stället vad de säger och vad de skriver i sina roller som främsta företrädare för nuvarande försvarspolitik. Karin Enström är försvarsminister och således rikets främsta företrädare för Sveriges försvarspolitik. Cecilia Widegren har tre centrala roller. Vice ordförande i försvarsutskottet, Moderaternas försvarspolitiska talesperson samt inte minst som ordförande i försvarsberedningen som ska lägga grunden och inriktningen för vårt framtida försvar.

Jag har precis som Engevall konstaterar riktat mycket skarp kritik mot dessa båda damer i sina roller inom försvarspolitiken vid ett flertal tillfällen. Det tänker jag fortsätta att göra så länge deras uppfattning samt framför allt deras uttalanden går stick i stäv med min egen uppfattning.  Jag anser att deras upprepande skönmålning av läget har gått alldeles för långt, så långt att det i bland kan tangera att betraktas som lögn. Detta kommer jag aldrig att acceptera!

Jag har inga föreställningar om att dessa två kommer att ta en debatt på någon försvarsblogg, inte heller tror jag att de läser några försvarsbloggar. Johan Wiktorin gjorde för KKrVA räkning ett tappert försök genom sin intervju med försvarsministern. Men när svaren på frågan om vad ministern tycker är det sämsta beslutet som tagits istället besvaras frågan med vad hon tycker man gjort bra…. Ja, då är det ridå!

Dessa båda damer (och även flera andra försvarspolitiker) skulle vinna respekt om de bara sa som det var, att regeringens prioriteringar (läs ekonomi) inte medger mer, och att det är ett medvetet val man gör att inte satsa på FM. Nu säger man en sak och gör en annan. Det kan jag som försvarsvän och försvarsbloggare aldrig sitta still och bara acceptera. Det är bland annat därför vi försvarsbloggar existerar. Glöm aldrig det!

/ Skipper 

Gästinlägg: Konsten att svara men ändå inte!

Publicerar ett gästinlägg med anledning av försvarsminister Karin Enströms ”ickesvar” på Peter Jeppsson (s) skriftliga fråga angående avsaknad av regeringsbeslut som berör ombyggnad av två av marinens fartyg till vedettbåtar. Ett ämne som tagits upp här på bloggen tidigare.

/ Skipper   
————————————-

Hmmm.. Hur ska jag inleda?! Ska jag börja ”God dag Yxskaft” eller kanske ”Hallå personalen” eller ska jag nöja mig med ”God morgon fru försvarsminister”.
Jag klev upp ur sängen på morgonen, drog rutinmässigt fram ”paddan” för att scanna av det senaste nyhetsflödet och givetvis även Skippers blogg. Skipper hade sent kvällen innan lagt ut ett inlägg med rubriken ”Bedriver Karin Enström försvarspolitik i en annan galax?” Man log lite inombords åt rubriken, och såg fram emot ett stycke rolig läsning. Tyvärr tog det roliga slut där.

När man kommer till kärnan av inlägget, som är Karin Enströms replik på Peter Jeppsson (S) fråga avseende marinens personal- och rustningsplan, vänder morgonkaffet i strupen.

Repliken är inte så lång, man läser den med lätthet under en minut. Kort och koncist är alltid bra så länge innehållet är tillräckligt. Men nu är det så att det har gått några dagar sedan jag läste repliken första gången, och trots idogt letande i texten har fortfarande inte hittat svaret på Peter Jeppssons fråga.

Karin Enström inleder med texten ”Svar på fråga…” . Jag vägrar medvetet skriva att försvarsministern givit svar på frågan, därför använder jag mig av ordet ”replik” istället. Varför? Därför det inte går att hitta några svar i det hon skriver. Det hon gör är att skicka en text med massa politiska floskler om att Försvarsmakten ska bidra till nationell säkerhet, suveränitet och stöd till samhället etc. Ja, ni vet de där vanliga beskrivningarna av försvarets uppgifter som alla lärde sig redan som beväringar. Detta lyckas hon linda in i några välformulerade rader adresserat Peter Jeppsson.

Peter Jeppsson är själv gammal beväring. Han är dessutom marinofficer och sedan lång tid tillbaka engagerad i försvarsfrågor. Ursäkta mig fru försvarsminister, men jag är tämligen säker på att Peter Jeppsson inte är i behov av en förklaring av Försvarsmaktens syfte och uppgifter.

Lite lättvindigt skriver hon vidare att 

”Försvarsmakten ska med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Myndigheten har ett antal fartyg som bidrar till att lösa uppgiften. Bevakningsbåtarna och vedettbåten Jägaren vid bevakningsbåtskompaniet är några av dem”

Ok! Jag tolkar det som att ministern anser att Försvarsmakten har tillräckligt med befintliga resurser, ett antal fartyg som löser dessa uppgifter även om vi avrustar bevakningsbåtarna, Jägaren, korvetterna Stockholm och Malmö.

Vilka är då det där antalet fartyg? Kvar har vi Visbykorvetter, minjakter av Kosterklass och ubåtar. Ubåtar är en unik resurs men ersätter inte det som i sammanhanget efterfrågas. Minjakter har viss potential, men med tanke på deras fartresurser ersätter inte heller de vad som efterfrågas. Kvar har vi Visbykorvetter, som i många avseenden istället är överkvalificerade och med hänsyn till drift och personalkostnader är allt för kostsamma att nyttja över tiden för att upprätthålla sjötrafikkontroll, militär närvaro och beredskap vid och omkring vårt territorialhav.

Men vänta nu, har jag glömt något. Jag vill ju minnas att moderaterna deklarerade en satsning på stridsbåtar för ett tag sedan. I den satsningen kanske ingår ombyggnation så att dessa klarar två meters vågor, tillförsel av ett ledningssystem och en hyfsad spaningsradar. Nöjda sitter nu försvarsministern och hennes trogne påhejare Cecilia Widegren och tänker att saken är biff!

Skämt åsido, detta är allvarligt! 

Karin Enström, jag kan meddela att vi inte löser det du efterfrågar utan att göra kraftfullt avkall på kvalificerad övningsverksamhet. Du skriver att 

”Det är Försvarsmaktens ansvar att inom ram för tilldelade medel avdela personal och bemanna förbandet så att ansatt beredskap kan upprätthållas och uppgiften lösas”. 

Jag måste vänligast be ministern höja blicken och åtminstone försöka förstå! Förstå att vi i sammanhanget inte diskuterar tilldelade medel och vad som ska lösas inom denna ram. Förstå att vi står inför ett konkret faktum, en fysisk omöjlighet att lösa ställd uppgift på ett trovärdigt sätt och om ens överhuvudtaget! Detta för att ni av någon outgrundlig anledning vägrar ta beslutet om materiella åtgärder och livstidsförlängning av vedettbåtarna Göteborg och Kalmar. Försvarsanslag i all ära, ni kan ge oss hur många miljarder som helst, men utan fartyg gör vi ändå ingen nytta! Det blir som Peter Jeppsson uttrycker det, ett förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet.
Peter Jeppsson ställer egentligen två frågor. 

”åtgärder […..] för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras”

Den första frågan besvaras med mörtljud, dvs inte alls, och den andra med nonsens. En minister måste, oavsett partifärg, erfarenhet, kunskap och hänsyn till eventuell tidsbrist, kunna svara bättre än så här. Det är pinsam läsning och man blir rent ut sagt ursinnig när man läser vad Karin Enström skriver i sitt ”svar”.

Jag är ledsen om jag i min ingress använder uttryck som kan tyckas vara på gränsen till idiotförklarande. Men detta bleknar i jämförelse med den indirekta idiotförklaring Enström gör av Jeppsson genom sitt svar fyllt av nonsens. Han må vara socialist och politisk fiende till ministern, men han är ingen idiot. Respektlöst!

Blir det inte bättre än så här så återstår bara att säga God natt fru försvarsminister.

//SeaBear

Gästinlägg: Att önska sig en försvarsdebatt – och ta den när den kommer

Med anledning av att den här bloggen i går fyllde tre år så har jag äran att presentera ett läsvärt gästinlägg signerat Thomas Engevall. Det finns passande nog även tre anledningar till att det extra roligt att just Thomas vill skriva ett gästinlägg med anledning av ”födelsedagen”.


För det första är skribenten flottiljamiral och tillhör således kategorin Försvarsmaktens högre chefer. Att en amiral så öppet och rättfram bidrar är för mig ett kvitto på att devisen ÖRA – Öppenhet, Resultat och Ansvar börjar fungera. 

För det andra har Thomas sina rötter i Marinen, så vad passar bättre än att någon med en marin bakgrund ger sin syn på sakernas tillstånd en dag som denna på en försvarsblogg med marin karaktär.

Sist men inte minst så är Thomas Engevall ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet. En kunglig akademi som värnar om en aktiv marin försvarsdebatt i likhet med vad den här bloggen verkar för. Det är också i rollen som KÖMS ordförande som Thomas Engevall skriver dagens gästinlägg.

/ Skipper
———————————————————

Som ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet (KÖMS) vill jag börja med att gratulera bloggaren ”Skipper” till tre år som försvarsbloggare. De marina bloggarna var sena i starten och låg länge i rejält lä av ”Wisemans Wisdoms” och ”Chefsingenjören”. Men, det som började för tre år sedan i en tämligen blygsam skala ungefär samtidigt som den nu tämligen avsomnade ”Commander’s log” har utvecklats till en av, enligt min uppfattning, tre ledande försvarsbloggare som nu existerar (de andra är Wisemans Wisdoms och Försvar och Säkerhet).

Som jag tidigare skrivit i KÖMS tidning, ”Tidskrift i Sjöväsendet (TiS)”, har jag en lätt kluven personlig inställning till fenomenet med anonyma bloggare. Jag skulle föredra ett läge där alla kände att det var möjligt och också välkommet att debattera försvarets nuvarande läge och kommande utveckling öppet under eget namn. Det som skulle avgöra ”utfallet” borde vara argumentens styrka i sig och inte ha någon koppling till vilken position, grad eller annat som den enskilde debattören har. Som debattör skall man ju inte heller behöva känna några betänkligheter om att själv hamna i beknip för de åsikter man för fram så länge man inte röjer sekretessbelagda uppgifter eller agerar kränkande mot övriga debattörer eller dem som debatten gäller.

Inom KÖMS försöker vi uppmuntra denna typ av debatt, dels bland våra egna ledamöter men också hos marina skribenter i övrigt, inte minst den yngre personalen. Jag tycker också att några av de bästa artiklarna som skrivits av yngre medarbetare i marinen för TiS under senare år lyckats kombinera argumentationens kraft, ett kritiskt förhållningssätt, nytänk och personlig integritet. TiS nr 4/2012 och TiS nr 3/2013 innehåller några sådana artiklar (de kan läsas via KÖMS hemsida).

Det är dock inte alltid lätt och jag inser att vi inte riktigt nått den ”ideala” världen i debatthänseende än. Det gäller för övrigt alla nivåer och man måste också rannsaka sig själv och sitt agerande när man säger sig vilja ha en öppen och fri debatt. Ett exempel som har lite av ”katten på råttan – råttan på repet” är kedjan enligt nedan;

  • Att man inom regeringskansliet blev klart upprörd på ÖB efter de uttalanden som lades fram i Almedalen 2012 samt i SvD inför Sälen 2013 är ingen ”rikshemlighet”. 
  • Att ÖB i sin tur blivit klart störd på ett antal marina företrädares sätt att lägga fram de marina problemen är också känt, bland annat på KÖMS sekreterare för den artikel som var införd i TiS nr 2/2013.
  • Att MI var uppenbart irriterad över det debattinlägg som örlogskapteten (RO) Christian Hoas lade fram på KÖMS debattkväll på FHS den 2 september var tydligt för alla som var på plats. Hoas uppfattning om önskvärd marin utveckling avviker nämligen tämligen rejält från den marina utvecklingsplanen (inlägget kan läsas i nyss utgivna TiS nr 3 som återfinns på akademiens hemsida).
  • Jag kan f.ö. garantera att jag också blivit synnerligen irriterad (läs: urförbannad) över vissa inlägg i debatten, inte minst kring införandet av det system (PRIO) som jag jobbat med i ett antal år i mitt dagliga värv.

Att bli irriterad är således tämligen mänskligt men det gäller att komma vidare och inte låta irritationen ta över, då kväses debatt och meningsutbyte och effekten blir att många goda förslag aldrig kommer upp till ytan. I relation till ovansående händelsekedja har KÖMS beslutat inbjuda ÖB att vara högtidstalare på akademiens högtidsdag den 15 november, vilket han mycket glädjande har accepterat att vara. Vi har också beslutat ge Christian Hoas ett hedersomnämnande för hans artikel och debattinsats. Omnämnandet kommer formellt också att överlämnas i samband med vårt högtidssammanträde den 15 november då även förvaltare Håkan Lindberg som jobbar på Sjöstridsskolan kommer att få akademiens silvermedalj för att han kläckte idén och drev på det som blev debattnumren av TiS (2012:4 och 2013:3) och de marina debattkvällarna i Karlskrona och Stockholm som genomförts i januari och september i år.

Vi hade gärna bjudit in ”Skipper” också som tack för en treårig insats i den marina debattens värld men det är ju lite svårt att kombinera med bibehållen anonymitet.

I USA som ju i vissa områden ligger före oss (men i andra långt efter) har man under sju år genomfört en ”Milblog Conference”, en övning i jätteformat och med tiden mycket starkt stöd från den högsta ledningen i USA:s försvar. Dessvärre verkar tiden ha gått ifrån konferensen i sig men bloggandet är fortsatt mycket starkt. I ett av de tidigare programmen fanns inslag där anonyma bloggare aktivt deltog i debatten på konferensen via widescreen. Det hade varit inspirerande att göra något liknande i KÖMS regi, exempelvis i Sverigesalen på FHS, under en halvdag. Den enda oro jag har är att Sveriges litenhet gör att det kan vara svårt för den anonyme bloggen att ställa upp då man genom att inte fysiskt vara på plats möjligen kan ge ledtrådar till vem eller vilka som döljer sig bakom bloggnamnet. Men skulle jag ha fel i den oron så tar jag tacksamt emot intresseanmälningar så ska vi se vad som går att ordna.

Den utmaning som KÖMS har, och som även försvarsbloggarna i allmänhet och de marina bloggarna i synnerhet har, är att nå ut bortom ”de redan frälstas” krets. I den allt större konkurrensen om medieutrymmet är detta en grannlaga uppgift och ibland måste man provocera rejält för att debatten ska ta fart. De två inläggen av ÖB (”försvarsgrensnedläggelsen” och ”enveckasförsvaret”) fyllde väl den funktionen. Utan de två inspelen är det min bestämda uppfattning att debatten fortfarande hade stått och stampat om än mer högljutt bland Krigsvetenskapsakademien, KÖMS, försvarsbloggare m.fl.

Efter provokationen måste man dock ta sig vidare och likt björnen Baloo vara ”både listig och stark”, eller för att använda KÖMS valspråk ”Med förstånd och styrka”.

I det ligger, menar jag, att visa och berätta om alla de mycket bra insatser som genomförs, både hemma och borta, de svenska systemens styrkor och förmåga, personalens hängivenhet och kompetens och vad som faktiskt åstadkoms 24 timmar om dygnet 365 dagar om året.

I rent försvarsupplysningssyfte måste man också förklara för den svenska befolkningen vad de olika stridskrafterna (A, M, FV) kan göra, och gör, i hela konfliktskalan fred-kris-krig. För de marina förbanden är detta extra viktigt då exempelvis sjöfartsskydd redan idag är en viktig uppgift, inte enbart i Adenviken vart annat år.

Men, i det ligger också att påtala vilka utmaningar och problem som finns i försvaret i allmänhet och i marinen i synnerhet både på kort och låg sikt.

Min personliga uppfattning i den frågan är att de kortsiktiga utmaningarna återfinns kopplat till marinens bemanningsproblematik och det svåra vakansläge som finns. Att kunna bemanna de mest kvalificerade enheterna med dubbla besättningar är helt naturligt inom civil shipping och borde vara det för den svenska marinen också. Dubbla besättningar är den absolut billigaste och absolut snabbaste metoden att höja vår försvarseffekt inom det marina området. Med regeringens beslut om att Försvarsmakten skall minska personalkostnaderna med 500 miljoner per år känns just nu dubbla besättningar som tämligen avlägset men det förändrar inte sakförhållandena.

De långsiktiga utmaningarna handlar om moderninsering och nyanskaffning av vapensystem och fartyg. Att i tid kunna ta nödvändiga beslut och finna former för finansiering för detta oberoende av ekonomi är en utmaning av rang.

Om man studerar de nu befintliga bloggarna så menar jag att de bloggar som återfinns inom Försvarsmaktens paraply i princip koncentrerar sig på att beskriva dagens verklighet med positiva förtecken. Bra i sig men mycket till debatt är det inte. Försvarsbloggarna (Wiseman, Skipper, Försvar och Säkerhet m.fl.) fokuserar väldigt mycket på problemställningar av skilda slag, såväl på kort som på lång sikt och ger en relativt sett mer negativ totalbild. Här finns mycket debatt men det är sällan som aktiva företrädare för Försvarsmakten ger sig in i den debatten annat för att rätta uppenbara fel. Debatten blir därför rätt ensidig. Om det på något sätt gick att hitta en kombination av såväl debatt kring problem och utmaningar, dagens verksamhet och hur försvaret med marinen bidrar över tiden till svensk försvars- och säkerhetspolitik vore det utmärkt.

Där har alla ett ansvar. Inom Kungl. Örlogsmannasällskapet kommer vi på olika sätt att fortsätta att uppmuntra debatt och diskussion i ämnet. Jag önskar ånyo Skipper ett stort grattis till 3 år som bloggare – den dagen du kommer ”ut ur den anonyma garderoben” kommer det inte att gå många minuter innan du (eller ni) föreslås för inval i akademien.

En av mina tidigare chefer, generallöjtnanten Claes-Göran Fant sa ofta att ”det är aldrig för sent för att ge upp”. Uttrycket misstolkades av många som att man skulle ge upp direkt. Det var precis tvärtom. Det gäller att kämpa på – man kan alltid ge upp senare – mycket senare.

Det gäller även för alla som engagerar sig i försvarsdebatten.

Thomas Engevall

Ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet

Gästinlägg: Fortsätt debatten, men glöm inte förbundets demokratiska process

Glädjande nog så har Officersförbundet inkommit med ytterligare ett inlägg i debatten kring Försvarsmaktens ersättningsnivåer för insatser och än lär inte sista ordet vara sagt. Jag kommer att skriva minst ett ytterligare inlägg i frågan och beröra en annan aspekt av ämnet.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fortsätt debatten, men glöm inte förbundets demokratiska process!

Först en viktig utgångspunkt för debatten kring ersättningarna vid nationell insats (§ 27). Försvarsmakten följer inte den tillämpning som vi kommit överens om och Officersförbundet har påkallat tvisteförhandling avseende detta. Om paragrafen tillämpades korrekt är det ytterst sällan den nu avtalade ersättningen skulle betalas ut. Utifrån detta faktum prioriterade vi andra ersättningar i samband med förhandlingarna om ett nytt avtal.

Vilket leder oss över till frågan om ersättningens storlek. I Officersförbundets fackliga program från 2011 skrivs följande:

”Löner och anställningsvillkor ska vara konkurrenskraftiga och minst i nivå med arbetsmarknaden i övrigt. Särskilda villkor ska finnas för att kompensera för de risker och umbäranden som verksamheten innebär.”

”Medlemmens kunskap och kompetens ska ge en bättre ekonomisk avkastning. Investeringar i alla former av kompetenshöjningar ska löna sig och all tid som individen står till arbetsgivarens förfogande ska ersättas.”

Dessa meningar, som beslutades av medlemmarna 2011, leder vårt arbete. Lönen är grunden och ska vara en ersättning för innehavd kompetens och det som görs på normal arbetstid. I övrigt ska risker och umbäranden kompenseras. Därutöver ska även arbetstid utöver den normala alltid kompenseras.

För oss gäller det att fördela de pengar som finns i potten (Försvarsmaktens anslag) på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Den fråga Officersförbundets styrelse och officersföreningar normalt ställs inför vid förhandlingar om ersättningar är: Om vi höjer just denna ersättning (exempelvis den för internationell insats), vad ska vi dra ner på?

En sak kan jag säga: Vi vill alltid mer än Försvarsmakten anser sig ha råd med. Det är därför vi förhandlar.

På WW ställs nu frågan hur vi ska balansera ersättningarna mot varandra. Där kan jag bara be er att fortsätta debatten. Medvetna medlemmar ställer högre krav på Försvarsmakten – och på sitt fackförbund. Officersförbundet vilja är föränderlig och styrs av vad du som medlem vill och vad du kommunicerar via förbundets demokratiska process.

Samtidigt som vi lyssnar och följer vad som skrivs på bloggarna är den demokratiska processen helig för förbundets legitimitet. När kansliets förhandlare förhandlar gör de det med mandat från förbundsstyrelsen. Avtalsfrågorna är de som ligger i topp när vi har styrelsemöten och som engagerar hetast. Styrelsens medlemmar jobbar ute på förband och lever dagligen i verksamheten.

På våra avtalskonferenser hämtar vi in underlag från våra officersföreningar, samt även via direkta förfrågningar till föreningarna mellan avtalskonferenserna om behov uppstår.

Fortsätt debattera – men inte bara på nätet. Prata med dina fackliga företrädare, skriv motioner, nominera i val och gör din vilja hörd.

Demokratiska processer kan ibland ses som omständligt och tidskrävande – men ingen har hittills kommit på något bättre. Det är faktiskt för att försvara sådana vi drar på oss uniformen varje morgon.

Soldat eller officer – Agera! Ring din lokala Officersförening! Säg att det här vill du! Säg att du vill komma i kontakt med valberedningen, eller skriv en motion!

Vänligast,

Lars Fresker
Förbundsordförande Officersförbundet

Gästinlägg från Sverigedemokraterna: Korten har synats

Mikael Jansson

Under de senaste veckorna har nu samtliga partier i riksdagen lagt sina budgetförslag. I Alliansens gemensamma budget höjs försvarsanslagen med 1.4 miljarder kr över en fyraårsperiod år. Detta kan jämföras med Sverigedemokraternas 24 miljarder kr över fyra år utöver Alliansens höjning på 1,4 miljarder kr. Vad innebär då dessa ökningar i praktiken? Det är sedan länge välkänt att prisökningarna på militär materiel går snabbare än den genomsnittliga inflationen. I den nyligen utkomna perspektivplanen diskuteras just detta fenomen. Försvarsmakten gör bedömningen att försvarsanslaget varje år urholkas med ungefär 300 miljoner kronor. När regeringen slår sig för bröstet och hävdar att man förstärker anslaget med strax över 300 miljoner kronor per år så är det alltså i realiteten knappt tillräckligt för att hålla jämna steg med prisutvecklingen. Det hela förvärras av att de anslagsökningar som regeringen har aviserat huvudsakligen läggs på anslaget 1:1 Förbandsverksamhet, medan anslaget för materiel ligger kvar på samma nivå eller till och med sänks något. Detta betyder alltså att försvarsanslagets urholkning fortskrider och att intagandet av IO14 skjuts allt längre fram i tiden.

Trots debattinlägg om höjda försvarsanslag från Fp och Kd händer det alltså ingenting. Statsministern har tidigare sagt att han aldrig hört ett enda ord ifrån något alliansparti i budgetförhandlingar om höjda försvarsanslag. Troligen gäller detta även i årets förhandling.

Från de rödgrönas håll har det varit oerhört tyst och socialdemokraterna har i sin budget lagt sig på samma nivå som regeringen. Försvarsmaktens perspektivplan redogör för en rad brister och visar tydligt att IO 14 och FM org 13 inte kan genomföras med oförändrade anslag. Det är därför ytterst oroande att sittande regering och det största oppositionspartiet i sina budgetförslag inte tilldelar tillräckliga resurser för det försvarsbeslut man bär ansvaret för. Sverigedemokraterna ser försvaret som en av de statens viktigaste uppgifter och vi avsätter i vår budget 3 miljarder kr redan första året för att kompensera för regeringens ofinansierade budget. Under den kommande tioårsperioden är det vår avsikt att tillföra medel som år 2023 motsvarar 2% av BNP, något som är högst rimligt för ett land som Sverige och något som vi hade så sent som 2001.

För att försvara Sverige på ett effektivt vis krävs att försvaret uppnår en tröskeleffekt, något som bäst uppnås med ett ordentligt skalförsvar. På Gotland har regeringen placerat 14 stridsvagn 122A. Det kan understrykas att dessa vagnar inte tillhör de 42 som kommer renoveras. Detta spel för gallerierna utgör inte en grund för skalförsvar utan istället krävs andra typer av materielinvesteringar. Två exempel på materielsystem som verkligen skulle betyda något för försvaret av Gotland är exempelvis tungt kustrobotbatteri 90 och långräckviddigt luftvärn modell Aster-30. Båda dessa system är något vi sverigedemokrater har valt att ta med i vår materielbudget för att utöka möjligheterna att försvara hela Sverige, inklusive Gotland. En återuppsättning av militärkommando Gotland utgör enligt vår mening ytterligare en byggsten i detta skalförsvar. Värnplikt är en förutsättning för att hela Sverige ska kunna försvaras och vi välkomnar därför socialdemokraternas syn om allmän mönstring.

I försvarsberedningens första delrapport klargjordes det att vi ska beakta den ryska upprustningen. Ryssland genomförde nyligen övningen Zapad 2013, där 70.000 soldater ur mark-, sjö- och luftstridskrafterna deltog. I övningen ingick bl.a amfibiska landstigningar och luftlandsättningar. Denna komplexa övning, där Ryssland även övade med sin senaste materiel (som exempelvis attackplanet SU-34 Fullback), har trots detta genererat få kommentarer från alliansföreträdare och påståendena om ”upprustning från en mycket låg nivå” fortsätter.

Spåren förskräcker. Försvarsberedningens fortsatta arbete riskerar att, med tanke på alliansens och de rödgrönas agerande hittills, landa i slutsatser som förvärrar dagens försvarskris istället för att avhjälpa dem. Det är inte vår avsikt att medverka till detta. Vår avsikt är att Sverige skall ha ett försvar av den storlek och med den materiel som krävs för att försvara landet och att detta skall vara finansierat. Vi anser att vi i vårt nu aktuella budgetförslag har presenterat en skiss för hur ett sådant försvar skulle kunna se ut. Det är vår förhoppning att detta kommer att kunna bidra till ett mer välavvägt försvarsbeslut.

Mikael Jansson
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen för Sverigedemokraterna

Gästinlägg: Svar från Officersförbundet rörande § 27

Igår publicerades ett gästinlägg av Sebastian Bay rörande Försvarsmaktens numera tämligen frekventa användning av 27:e paragrafen i det nya arbetstidsavtalet innebärande insatsverksamhet. I sedvanlig ordning är Officersförbundet snabbt att replikera.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Bra att missbruket av nationell insatsarbetstid lyfts!

Sebastian Bay lyfter på ett bra sätt problemen med nuvarande felaktiga tillämpning av 27:e paragrafen i nya arbetstidsavtalet.

Sebastian påpekar att ersättningens nivå inte hänger ihop på ett logiskt sätt med övriga ersättningar, samt inte står i paritet med den kostnad som krävd arbetsinsats innebär för individen.

Jag kan bara ge honom rätt. Den röda tråden saknas i denna tillämpning av arbetstidsavtalet – som förbundet anser vara felaktig.

Officersförbundet kommer imorgon, torsdag, att lämna ett yrkande som ska se till att ersättningsnivån och nyttjandet för nationella insatsdygn hamnar på en rimlig nivå. Dessutom driver förbundet redan tvist på denna felaktiga tillämpning av avtalet.

Insatsavtalet fanns tidigare i FAS (Försvarets avtalssamling) kapitel 19. I detta avtal specificerades I-verksamhet som:

”1. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet för att lösa incidentuppgifter som har beordrats av överbefälhavaren eller chefen för operativa insatsledningen.

2. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet i samband med sådan höjd försvarsberedskap, som har beordrats av överbefälhavaren.

3. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet i samband med beredskapskontroll som har beordrats av överbefälhavaren eller chefen för operativa insatsledningen.

4. Punkterna 1-3 ovan är tillämpliga även när det är fråga om sammanhängande verksamhet i sådan stödfunktion (sambandstjänst, stridsledningstjänst, expeditionstjänst, flygtrafiktjänst, underhållstjänst m.m.) som behövs för att man skall kunna tillgodose de militära förbandens stridsduglighet och operativa förmåga.” (Undertecknads understrykningar.)

Observera att verksamhet beskriven som ovan sker ytterst sällan. Året 2007, vilket har varit vårt referensår avseende avtalets värden, utbetalades I-tillägg för insats endast vid en handfull tillfällen.

Insatsarbetstid nationellt var inte tänkt att nyttjas i större utsträckning jämfört med det gamla I-avtalet, varför Officersförbundet bedömde att försämringen i det stycket var acceptabel. Att tillämpningen skulle komma att öka var inte heller något som Försvarsmakten (FM) framförde i förhandlingarna.

Samtidigt står det nu klart att vissa delar av Försvarsmakten nyttjar paragrafen på ett sätt som inte är det avsedda genom att man drar ett likhetstecken mellan insatsverksamhet och att tillämpa insatsarbetstid.

Förbundet har vid flertal tillfällen, sedan missbruket blev känt, påpekat att paragrafen tillämpas felaktigt av vissa.

Strax före sommaren nådde Officersförbundet samsyn med Försvarsmaktens personalstab, vilken går ut på att man ska tillämpa den ordinarie arbetstidsregleringen med jour, beredskap och övertid så långt som möjligt. Detta gick vi ut med partsgemensamt i juni, varvid vi fick stopp på nyttjandet vid vissa förband.

Men efter sommaren gick Insatsstaben ut med styrningar vilka ånyo gick stick i stäv med parternas gemensamma råd. Uppenbart är att Försvarsmakten har problem med sin interna styrning – givna styrningar, råd, order och undertecknade avtal följs inte.

Officersförbundet har efter det åter fört en dialog med FM, men tvingats konstatera att när FM upptäcker en svag länk i ett avtal är det nästan omöjligt att – genom dialog – få dem att upphöra med tillämpningen.

Det krävs då antingen tvisteförhandling, uppsägning- eller omförhandling av avtal. Av den anledningen har vi också påkallat tvist i ett tydligt pilotärende samt tagit upp ytterligare tre ärenden.

Då Officersförbundet bedömer att detta ändå inte kommer bryta den, enligt oss, felaktiga tillämpningen kommer vi också att lägga ett yrkande i revisionsförhandlingarna för Rals 2013 om att införa en schabloniserad ersättning för nationell insats som ger en bättre ersättning än övningsdygn, men något lägre än den samlade ersättningen för internationell insats.

Detta för att uppnå den röda tråd i ersättningar vi alltid eftersträvar och samtidigt förmå FM att nyttja undantag från arbetstidsreglering på det restriktiva sätt vi hela tiden varit överens om i avtalssammanhang.

Tack Sebastian och WW för att ni belyst frågan!
Förbundet hade kunnat berätta tydligare om vad vi faktiskt gör i denna fråga.
Det är en läxa jag tar med mig.

Lars Fresker,
Förbundsordförande Officersförbundet

Gästinlägg: Det är mycket nu!

Under det gångna året med ökade krav på beredskap och uppkomna nationella insatser har allt fler av Försvarsmaktens anställda fått stifta bekantskap med ”§ 27”. Paragrafens innebörd och ersättning har väckt starka känslor inom Försvarsmakten. Inlägget beskriver varför. Jag avser utveckla ämnet något i ett senare inlägg.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Det är mycket nu!

De flesta försvarsanställda vet ännu inte om det med den 8 oktober 2012 så fattade Officersförbundet och Försvarsmakten ett avtal vars innehåll avsevärt sänker de anställdas lön för insatsverksamhet. Avtalet reglerar att alla anställda på order av ÖB eller C INS kan kallas upp för att tjänstgöra inom ramen för planerad eller uppkommen insats till det ypperliga priset av “0,0099 * I-lön + 264:-” vilket motsvarar ca. 442 kronor för en soldat som tjänar 18.000 och 510 kronor för en officer som tjänar 25.000 kronor i månaden.

I det tidigare “insats- och beredskapsavtalet (i-avtalet)” så utgick ersättning om 8 timmars övertid samt ersättning för ett övningsdygn om man var planerad 8 timmar den dagen. För någon som på stående fot kommenderas ut på insats en helg så är löneskillnaden mellan det gamla och nya avtalet nu 11.935 kronor!*

Visst kan man tycka att det gamla avtalet kanske var orimligt, att 12.000 kronor för en helg var mycket pengar. Eller? Hur mycket är det värt att utan förvarning tvingas avboka helgplanerna och framrycka till ett skogsparti, en radarcentral eller ett skyddsobjekt för att arbeta dygnet runt upp till 16 dagar i sträck? En sak är säkert. Det är värt betydligt mer än 442 kronor om dagen.

Det nya avtalet, likt det gamla, avtalar även bort arbetstidsregler, omplaneringstillägg osv. Det är samtidigt så diffust att det i princip kan användas för i princip vilket verksamhet som helst utöver “uppkommen händelse” och “beredskapskontroll”.

Självfallet har Försvarsmakten börjat utnyttja detta nya avtal på bred front och ett antal förband underställda C INS tjänstgör nu regelbundet med stöd av detta avtal. Förmodligen för att det är den billigaste verksamhet som finns.

Som skattebetalare rekommenderar jag Försvarsmakten att omedelbart sluta betala ut övertidsersättning, beredskapstillägg eller jourersättning. Använd istället detta avtal rakt över. Det finns inget som hindrar er, ty Officersförbundet har gått med på tidernas avtal!

Som anställd är jag bekymrad och frustrerad över vad som hänt. Jag har alltid tyckt att Försvarsmaktens avtal varit rättvisa och förmånliga. Att även om lönen inte alltid varit den bästa så har man kompenserats med ledig tid. Att nu behöva tjänstgöra utan vare sig ledighet eller vettig lön som kompensation känns inte uppmuntrande.

Som fackmedlem så uppmanar jag Officersförbundet att riva upp detta avtal direkt! Det är ett hån mot fackföreningsrörelsen och ett hån mot oss anställda. Det finns inga som helst anledningar att sälja ut sig. Att få mindre betalt per timme för övertidstimmar är skandal. Grunden måste vara att vi får betalt för de timmar vi faktiskt arbetar. Allt annat bör vi strejka emot!

Sebastian Bay
Civil tjänsteman

* I det gamla “i-avtalet” utgick 16 timmar övertid om man var oplanerad. En helg beräknas kvalificerad övertid med ex. 25.000/72 = 347 kronor per timme. 347 x 32 timmar = 11.111 kronor plus 2 x 988 kronor (för övningsdygn). Totalt: 13.087 kronor. Det nya avtalet innebär 2 x 510 kronor om man tjänar 25.000 kronor per månad. Totalt alltså 1020 kronor samt uppskjuten ledighet om man tjänstgjort på en dagen som man varit planerad att vara ledig. Det utgår även 66 kronor per dag om insatsen varit uppkommen.

Gästinlägg: Reviderade betyg



Normalt sett undviker vi att publicera detaljer som berör enskilda förband, dels p.g.a. att det intresserar en högst begränsad läsekrets, dels då jag har lärt mig att det finns väldigt många ömma tår där ute. Gör dock ett undantag den här gången då skribenten av det föregående gästinlägget gärna vill följa upp med positiv kritik. Samtidigt är det bra att det finns individer ute på förbanden som är engagerade och utgör ögon och öron för att bidra till detaljer i försvarsdebatten.

Att inte något förband i nuläget kan konkretisera vilka eventuella befattningar som kommer att påverkas av FM Org 18 är helt naturligt då arbetet i Marinen knappt har påbörjats. Man ska också ha klart för sig att dessa förändringar kommer att ske successivt fram till 2018.


Något jag verkligen håller med om är att samtliga förband måste bli bättre på intern information! Då slipper vi inlägg likt detta och föregående gästinlägg här på bloggen och vi kan i stället lägga allt krut på att föra den externa kampen för en levande försvarsdebatt, för ett relevant förvar och mot de som aktivt motverkar detta genom skönmålning och en oansvarig försvarspolitik.

/ Skipper


———————————
Delar man ut kritik så ska man även dela ut beröm när så är befogat.

I mitt förra gästinlägg daterat 15/10, varnade jag för den oro som sprids bland de anställda och konstaterade att bristen på information gör detta än värre. HKV och förbanden hamnade i skottgluggen och betyget icke godkänt delades ut med en frekvens om skulle ge en rektor magsår. Sedan dess har båda sjöstridsflottiljerna informerat sin personal.

3. sjöstridsflottljens personal informerades den 17/10 via ett Flottiljchefsbrevriktat till de anställda.
Vid 4. sjöstridsflottiljen informerades personalen i Flottiljchefens veckobrev den 18/10. Här kommer en personalorientering att äga rum den 22/10 och det vore märkligt om ämnet inte berörs då också.

Bra jobbat båda flottiljcheferna!

Chefen 3.Sjöstridsflottiljen informerade om tre av de punkter jag tog upp som bidragande till nuvarande ovisshet och bl.a. om hur FM Org 18 kan komma att påverka flottiljen. I korthet handlar det om ett fåtal befattningar (vilka?) som ska förändras i nivå samt eventuellt fler bemanningsuppdrag på SSS. Det utökade antalet bemanningsuppdrag på SSS skulle möjligen kunna vara konsekvensen av att Provturskommando Marinen flyttas från 3.Sjöstridsflottiljen till SSS vilket, om så är fallet, i realiteten inte borde innebära så stora förändringar. Är det ytterligare bemanningsuppdrag utöver dessa blir läget värre då detta kan komma att påverka insatsförbandets vakansläge.

I Chefen 4.Sjöstridsflottiljens veckobrev står det följande:

Det vi ska göra är att ett fåtal befattningar som idag bemannas av taktiska officerare ska ersättas med specialistofficerare. Vidare ska ett fåtal specialistofficerare ersättas av GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän). Sammanlagt ska 14 befattningar hanteras. Ingen kommer att sägas upp. Inte heller kommer någon att få byta kategori med anledning av FM Org 18.

I likhet med förbandschefen i syd ger här C 4. sin bild av den plan som för tillfället ligger som underlag för förbandets förändring i och med FM Org 18. Bra information men även här saknas detaljerna om vilka befattningar som avses förändras. Det kanske inte är beslutat än utan bara antalet som ska förändras? Glädjande är att informationen om FM Org 18 denna vecka kvantitetsmässigt (knappt) slår mängden text om arbetet vid 42.Minröjningsdivisionen…

Det vore djärvt och inte särdeles klädsamt av mig att tillskriva mig äran för att förbandscheferna informerade personalen men utifrån deras brev kan det konstateras att de i alla fall verkar läsa försvarsbloggarna vilket är glädjande.

Efter revidering av betygen så ser det på de marina förbanden ut som följer:

1.Ubflj

Ingen information

3.Sjöstridsflj: G

4.Sjöstridsflj: G

Marinbasen: VG (informerade redan 14/10, dvs. innan mitt inlägg, ser fram emot komplettering)

SSS: Ingen information

Amf 1: Ingen information
Jag skriver mina gästinlägg av en anledning; att på mitt sätt bidra till att verksamheten, högt som lågt, ska bli bättre i FM. Det är inte för att irritera förbandschefer utan för att göra dem medvetna om ett problem jag och flera andra identifierat. Förhoppningsvis blir informationsspridningen bättre framöver, det tjänar vi alla på. Förslagsvis kan informationsavdelningarna på förbanden nyttjas mer för intern information än för extern (rekrytering). Det är bättre att få fler att stanna kvar och rekrytera färre än vice versa.

Återigen, bra jobbat!

/Boatswain

Gästinlägg: Försvarsförmåga och rekrytering

Detta gästinlägg signerat specialistofficeren Emil Englund är en kommentar på Vänsterpartiets motion 2013/14:V308 om allmän värnplikt samt Socialdemokraternas motion angående införande av obligatorisk mönstring för alla män och kvinnor över 18 år.


/ Skipper

———————————————–

Vänsterpartiet är de som inledningsvis tagit initiativet och föreslagit en omfattande omstrukturering av Försvarsmaktens personalförsörjningssystem.

I stort så innebär den att man tar ett halvt steg tillbaka mot den tidigare värnplikten, men att plikten även ska gälla kvinnor samt att den grundläggande utbildningen är av samma omfattning som nuvarande, GMU, alltså tre månader.

Vänsterpartiet påtalar att omläggningen från ett territorialförsvar till insatsförsvar har gått för långt i och med omdaningen av personalförsörjningssystemet, från en allmän värnplikt till rekrytering som baseras på total frivillighet och som innebär en mycket kort grundutbildning.

Motionerna som nu har lagts av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är kompromisser, som inte tar oss tillbaka till invasions- och territorialförsvaret, men som lyfter de positiva attributen från det och applicerar det på Sveriges nuvarande och framtida säkerhetspolitiska läge, och skjuter oss i en riktning som ger de politiska beslutsfattarna flexibilitet och handlingsfrihet i en framtida situation där det säkerhetspolitiska läget snabbt kan förändras. 

”Vi vill att alla män och kvinnor i Sverige ska mönstra och att alla som är lämpliga ska genomföra en kortare militär grundutbildning… För dem som sedan önskar ska det finnas en frivillig möjlighet att fortsätta sin militärtjänstgöring och specialisera sig inom Försvarsmaktens olika delar”

”Ett framtida personalförsörjningssystem för Försvarsmakten måste klara av att förse myndigheten med tillräckligt mycket personal av tillräckligt hög kvalitet… En förutsättning för att försvaret ska ha möjlighet att möta olika hot och utmaningar är att försvaret har en stark folklig förankring.”  

Försvarsmakten kommer i o m den breda rekryteringsbasen kunna välja just de som är bäst lämpade och motiverade. Söker inte de som är mest motiverade nu, när det är frivilligt? Nej!
I dagens läge är folkförankringen för svag, och vår befolkning har inte tillräckliga förutsättningar att sätta sig in i Försvarsmaktens vardagsverksamhet. I och med ett aktivt nyttjande av pliktlagen kommer gemene man och kvinna på ett naturligt sätt att få upp ögonen för Försvarsmakten och på så sätt kommer rekryteringsbasen bli avsevärt mycket bättre och indirekt kommer vår försvarsförmåga att stärkas.

Just nu går rekryteringen till på ett sätt där den sökande redan innan grundutbildningen binds till ett förband för GSS-anställning, hemvärnet, specialistofficersutbildning eller officersprogrammet. Rekryten är inte bunden av något avtal och har friheten att söka sig någon annanstans men det är på det sättet rekryteringen går till på i praktiken. Man rekryterar alltså direkt från det civila samhället oavsett inriktning, med knapphändig information om den sökande och den sökande har inte heller någon förkunskap om Försvarsmakten och dess verklighet.

Effekten av att istället inledningsvis genomföra den grundläggande utbildningen på tre månader innan man tar steget vidare i Försvarsmakten (eller väljer att inte göra det) innebär att individen hinner få in en fot i Försvarsmakten och kan sedan komma fram till om det är intressant eller inte, samt konstatera med ett bättre underlag om man hur man fungerar i organisationen och om man passar för den kommande tjänsten eller ej.

Likväl kommer Försvarsmakten också att få ett bättre beslutsunderlag att gå på när de rekryterar, och inte endast resultaten från de extremt tunna gallringstester som genomförs vid rekryteringsmyndigheten i dagens läge, och kan således fatta bättre förankrade beslut.

Man kommer också självfallet också att veta om individen redan under grundutbildningen valt att hoppa av eller om denne blivit avskild, vilket är fördelaktigt att veta, både på ett ekonomiskt och planeringsmässigt plan, innan denne blir uttagen till att påbörja exempelvis officersutbildning…

I motionen skrivs också:

”Försvaret ska spegla det övriga samhället vad gäller attityder och värderingar, men också bestå av ett tvärsnitt av samhället. Vi behöver undanröja de strukturer som gör att det militära försvaret och dess stödmyndigheter inte klarar av att rekrytera kvinnor och personer med invandrarbakgrund i tillräcklig omfattning.”

Helt klart skall försvaret agera för att spegla vårt samhälles attityder och värderingar.

Men ska det verkligen förutbestämt bestå av tvärsnitt av samhället? Jag tolkar det som att det är någon form av kvotering som föreslås, i syfte att spegla övriga samhällets värdegrund? Ska vi inte ha de som är bäst lämpade för en given befattning? Varför har vi en debatt om vår försvarsförmåga om vi inte ens försöker uppnå högsta förmåga att försvara oss själva? Låt Försvarsmakten egenhändigt besluta om vad som är bäst för vår försvarsförmåga på den nivån. Det rör den militära strategin, inte politisk strategin, och det är inte en politikers uppgift att direkt påverka det militära ansvarsområdet, men det är deras indirekta uppgift att göra det i form av anslag och godkännande/icke godkännande av militära förslag, när det påverkar den politiska strateginivån.

Den som hävdar att kvotering kommer ge vår förmåga en ökad verkan och försvarsförmåga har inte tänkt på hur en väpnad konflikt faktiskt genomförs.

Om Försvarsmakten börjar med kvotering i sin grundläggande rekrytering gör man både landet och individen en björntjänst:

Individen kommer i sin framtida arbetsgrupp sticka ut just på grund av att den blivit kvoterad och kommer också således behandlas efter det, och den är alltså inte heller nödvändigtvis bedömd som lämplig för sin befattning, i alla fall inte till den nivån som övriga. Detta leder indirekt till en ineffektiv arbetsgrupp som tyvärr får en ypperlig förutsättning att befinna sig i ett nedbrytande rollsökningsstadie, istället för att jobba med det de ska jobba med – att vara de bästa krigarna de möjligen kan vara.

Vänsterpartiets motion speglar inte heller ett feministiskt tänk, snarare tvärtom:

Att tänka feministiskt är att inse och acceptera män och kvinnors olikheter, att nyttja deras positiva egenskaper där de som bäst kan träda fram, INTE att forcera fram tillfällen där alla, oavsett kön, gör exakt samma sak. Detta gäller självfallet även skillnader i etnicitet och i största allmänhet angående personlighet och personliga egenskaper hos olika individer.

Anser man att kvotering är vägen till en bättre försvarsmakt så har man missuppfattat Försvarsmaktens uppgift och hela dess existensberättigande. Försvarsmakten är vår försvarsförmåga. Att föreslå ett system som innebär kvotering är att inte ta vår försvarsförmåga och suveränitet på allvar.

Är det verkligen värt att satsa så mycket på att spegla samhällets värderingar om det sänker försvarsförmågan?

Även om det inte är kvotering som avses, utan man anser att ett tvärsnitt av samhället kan uppnås i alla fall på annan väg, så är det ändå märkligt, att i en motion rörande försvarets rekrytering, fokusera så pass mycket på att påverka värdegrunden, istället för att fokusera på att ge Försvarsmakten bästa möjliga förutsättningar för att bedriva en rekrytering där det centrala är att få fram de bästa möjliga soldaterna. En tydlig definition av vad ”tvärsnitt av samhället” exakt innebär vore dock på sin plats. Om alla svenskar blir mönstringsskyldiga och de lämpligaste tas ut så kommer man åtminstone närma sig tvärsnittet av samhället vad gäller etnicitet och kön.

Så frågan är slutligen, vad ska vi ha vår makt till försvar till?

Ska den användas som ett politiskt verktyg där riksdagspartierna kan spela ut varandra och påverka opinionen genom att nyttja denne som exempelvis värdegrunds- och budgetregulator, Eller ska den användas som ett politiskt verktyg för att värna om vår frihet, säkra vår suveränitet som stat, och se till att det faktiskt finns någon budget och värdegrund att tala om över huvud taget?

1:e Sergeant Emil Englund

Specialistofficer 



*Kursiva citat är ur Vänsterpartiets motion 2013/14:V308, Allmän värnplikt

*GSS – Gruppchefer, Soldater, Sjömän (Anställning som soldat)

Gästinlägg: Lögn, förbannad lögn och statistik alternativt ett oroväckande rekryteringsunderlag


Försvarsmaktens rekrytering är ett ämne som varit hett debattstoff sedan ett antal år tillbaka. Efter att värnplikten avskaffade så har rekryteringen av alla kategorierna (GSS, SO samt OF) börjat halta i olika omfattning. Rekryteringen till GSS, och i synnerhet till kategorin T (tidvis tjänstgörande) varit det största problemet även om vår egen minister tidigare har beskrivit den som en internationell succé. Att även rekryteringen till officersyrket skulle bli ett problemområde var det nog få som hade förutspått, men nu är även detta ett faktum. Redan i januari tog Sveriges Radio upp ämnet, och efter dagens klarläggande om de omtalade nivåerna kan vi konstatera att till och med officersrekryteringen börjar tangera en #lågnivå.

Signaturen Boatswain som egentligen borde starta en egen blogg är tillbaka med ett nyförfattat gästinlägg i ämnet.

/ Skipper

(För övrigt är jag bekymrad över att Försvarsmakten fortfarande inte informerar sin personal på bred front om arbetet med FM Org 18 (det som Teaterdirektören snabbt döpte om till IQ18) och vad det kommer att innebära. Uppdaterat: Försvarsmakten ska i dag ha informerat sin personal via den interna informationsportalen EMILIA.)
———————————————————
I veckan återfanns Officerstidningen i brevlådan för de som är medlemmar i Officersförbundet men den kan med fördel även läsas på nätet. Tidskriften är ett välkommet komplement till den tillrättalagda, glättiga och intetsägande tidningen Försvarets forum som på en basal nivå förklarar vår verksamhet och blåser solsken horisonten runt över hela myndigheten. Officerstidningen ger en mer nyanserad bild, belyser allt som oftast verkligheten och därmed också dess såväl positiva som negativa sidor. I senaste numrets ledare kan man även ana att Lars Fresker följer försvarsbloggarna vilket är mycket positivt. 
En mindre artikel i tidningen redovisar resultatet av rekryteringen till Officersprogrammet (OP/TA) 13-16 vilket är allt annat än glädjande läsning. Ämnet har tidigare belysts på denna blogg och utvecklingen tarvar en fortsatt uppföljning framgent då den negativa utvecklingen som skett de senaste åren är att betrakta som en tydlig trend. Hur ser det ut med attraktionskraften till officersutbildningen? Om vi börjar med utvecklingen av antalet sökande till Officersprogrammet så ser det ut enligt nedan från OP/TA 10-13 till OP/TA 13-16.

Klicka på bilden för att förstora
Tyvärr hittade jag inte någon data för OP/TA 11-14 men oavsett detta är trenden nedåtgående. Till saken hör också att rekryteringsunderlaget för 10-13 bestod av värnpliktiga vilket är ytterligare en parameter att ta hänsyn till då yrkesförsvaret debatteras. Som rekryteringsbas är värnplikten oslagbar!

När siffrorna för kullen till Officersprogrammet 13-16 dissekeras så åker inte de redan nedåtvända mungiporna upp utan snarare längre ned. De 313 sökande skulle gallras ut till ca 90 platser, vilket sannolikt bedömdes som det antal som behövdes för att trygga återväxten alternativt det som FM såg sig ha råd med. Nu uppenbarar sig problematiken med att ha för få sökande per plats då individerna först ska ha den formella behörigheten (gymnasiebetyg) och därefter genomgå fysiska och psysiska tester. Förutsatt att man klarar dessa så återstår en lämplighetsbedömning med graderingen 0-3 där 0 är icke lämplig och 3 mycket väl lämplig. Resultatet är mycket oroväckande!

 

Klicka på bilden för att förstora

Av 313 sökande bedöms endast 3,8% vara mycket väl lämpliga och det visar sig även att endast 9 st nekats plats trots att de klarat alla tester och bedömts lämpliga. Det är alltså väldigt nära att antalet platser inte ens kan fyllas med individer som precis klarat gränsen. Tester och psykologutvärderingar säger inte allt om huruvida en enskild person kommer bli en duglig officer eller inte men det går inte att förneka statistiken när det gäller det kvantitativa urval som presenterats ovan.

Fördelningen mellan könen är också intressant då FM uttryckligen vill attrahera fler kvinnor till yrket. Där visar det sig att andelen antagna kvinnor är ca 10 % vilket är ungefär i linje med tidigare år. Noterbart är att en större andel kvinnor än män faller ifrån vid gallringen då det är 15 % av de sökande som är kvinnor.

Klicka på bilden för att förstora
Klicka på bilden för att förstora
Antalet kvinnor som sökt är relativt litet vilket innebär att det är för tidigt att dra några slutsatser av detta. Det finns heller inga data presenterade som visar om det är testerna eller lämplighetsbedömningen som skördar fler frånfall än bland den manliga delen sökande.

Om GMU-rekryteringen får vi alltid höra att allt går bra och att det är ett så stort söktryck till utbildningen. Denna myt har sedan länge genomskådats då även där väldigt många faller ifrån vid gallringen. Dessutom kunde man i förra numret av Officerstidningen läsa om den låga andelen av de inryckande GMU-soldaterna som de facto valde att ta anställning i FM. Endast 60,3 % av de som påbörjade sin utbildning klarade den och valde att fortsätta med ett liv i grön eller blå uniform. Bottennoteringen stod Amf1/Berga för där endast 34 % fortsatte att försvara vår skärgård. Det är nedslående att läsa att även rekryteringen till officersyrket haltar med för få lämpliga sökande per plats. Samma indikationer finns på Specialistofficersutbildningen där förbanden ibland inte fyller upp antalet platser inom vissa utbildningsgrenar. Detta kommer garanterat påverka kvalitén på framtidens officerare.

FM måste kanske tänka om när det gäller rekrytering. Ungdomen idag attraheras uppenbarligen inte till att söka en anställning eller utbildning via affischer på busshållsplatser som insinuerar att det är konstigt att lägga upp en bild på sin frukost på Instagram eller fundera över om man har fått några ”nya likes samtidigt som ett fartyg är kapat utanför Somalia”. Tyvärr sitter inte jag med facit på hand vad som ska förändras men något måste göras och det omedelbart för att komma ur den negativa spiral vi befinner oss i.

Vad jag däremot är säker på är att fler inte kommer söka när FM ska spara 500 miljoner på personalkostnaderna, dvs. hålla nere lönerna och sänka nivåerna (graderna) för att tala klarspråk. Försvarsupplysning och information till alla gymnasieelever kanske är en väg att prova? Om man identifierat att målgruppen är de som är aktiva på sociala medier, vilket är min tolkning av den senaste reklamen, så kanske internetuppkoppling ombord på våra fartyg till sjöss vore ett steg i rätt riktning. Vilken 20-åring idag (som uppenbarligen måste berätta vad denne förtär till frukost) blir lockad av två veckor till sjöss utan tillgång till Facebook/Twitter/Instagram m.m (minns HMS Orion-upproret för något år sedan)? För oss som är uppväxta med ett fåtal tv-kanaler och backelittelefon kan det förefalla märkligt att inte klara sig utan internet under en period till sjöss men så ser verkligheten ut.

FM kommer inte kunna förändra det utan FM måste kanske förändra sin syn på, och acceptera den verklighet som vi befinner oss i.

/Boatswain

Gästinlägg: Ett perspektiv på ett perspektiv



Det dåliga samvetet just nu beror främst på att jag ännu inte tagit mig tiden att kommentera Försvarsmaktens perspektivplanering som släpptes i början av veckan. Det får väl nästan betraktas som tjänstefel av en försvarsbloggare att inte kommentera ett dokument med så mycket sprängstoff som de hårda skrivningarna innebär.

Som tur är har ämnet avhandlats på flera andra platser på ett mycket uttömmande sätt och nu även i ett läsvärt gästinlägg på denna blogg. Trots detta kommer ämnet att avhandlas även här under kommande vecka.

/ Skipper
   
———————————————–

Det finns ingen anledning att, från mitt håll, ge mig på en djupare analys av den Perspektivstudie 2013 som FM lämnade ifrån sig i veckan. Två eminenta skribenter har redan på ett förtjänstfullt sätt gjort detta och jag kan varmt rekommendera Kungliga Krigsvetenskapsakademin och Annika Nordgren Christensen för såväl en sammanfattning som en del reflektioner och synpunkter.

Det är ett digert dokument som i sin helhet är välskrivet och väldigt skarpt formulerat. Det finns inte utrymme för (skön)tolkningar utan nu är det raka puckar som levereras. Det är befriande att läsa saker som benämns vid sitt rätta namn men även ack så dystert. Dystert i den mening att den framtid, som förvisso inte var okänd för många, nu blir så konkret och reell. Jag tänkte bara göra ett par nedslag i studien för att ge en sammanfattning för de som inte orkar läsa hela dokumentet.

Regeringen har, via regleringsbrevet, gett FM uppgiften att ta fram en perspektivstudie i tidsspannet 10-20 år framöver dvs. bortom 2030. FM har valt att redovisa försvarsförmågan utefter antagandet om oförändrat ekonomi, s.k. prolongerad ekonomi, inkluderande de av regeringen aviserade (knappt märkbara) höjningarna under de närmaste åren. Inledningsvis upprepar man det som skrevs i årsredovisningen för 2012:

Försvarsmakten ansåg därför att konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2019 att Försvarsmaktens uppgifter måste förändras. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga sker under en följd av år och får successivt alltmer omfattande konsekvenser. Prolongerade anslagsramar innebär avgörande begränsningar i förmågan att möta ett begränsat väpnat angrepp. Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår.

För att sätta detta i ett sammanhang så är det alltså ”en-veckasförsvaret” som får ”avgörande begränsningar” och inte något som tar avstamp från en hög nivå. Vidare, fortfarande hämtat från delen som återupprepar årsredovisningen, läser jag:

En prolongerad anslagsnivå medför också att förmågan att delta i internationella insatser enligt den nivå riksdagen beslutat inte kan upprätthållas.

Det som i debatten något raljant har benämnts ”långtbortistan-doktrinen” och som utgör grunden för och syftet med IO14 får även det sig en rejäl smocka. Om det inte ens går att hålla 2.000 man utomlands med en myndighet med 40 miljarder i årligen i plånboken, ja då är det illa ställt. Det är med insatser utomlands politikerna samlar pluskulor hos NATO och andra västländer vilket i sin tur ger inflytande på den internationella spelplanen. Frågan är om regeringen nu reagerar på den här skrivningen?

På sidorna 10-11 i Perspektivstudien 2013 återfinns följande i ett avsnitt om IO14:

Nedan beskriven utveckling 2020 utgår från en prolongerad ekonomi inklusive föreslagna anslagsförstärkningar och inriktas mot bibehållen förmågebredd och fokus på manöverkrigföring. Inriktningen innebär reduceringar av krigsförbandens storlek samt ytterligare ökning av andelen tidvis tjänstgörande personal. […] Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår jämfört med en operativt relevant insatsorganisation. Vidare medför den låga volymen av stridskrafter risk att den territoriella integriteten inte kan upprätthållas vid systematiska kränkningar.

Det är alltså inte ens tal om att hantera väpnade angrepp längre utan nu står vi med byxorna nere redan vid systematiska kränkningar. Citat liknande de ovan återkommer på många av sidorna i rapporten, därav min tidigare skrivning om dyster läsning. Jag avser inte ge några fler citat eller analyser av vad som skrivits utan hänvisar till Kkrva och A Nordgren Christensen.

Det man däremot, i sedvanlig ordning, kan konstera är att från nymoderat håll är det lika tyst angående Försvarsmaktens Perspektivstudie som när Ryssland skramlade ihop en bättre beredskapsövning för ett tag sen.

  • På Cecilia-ordförande för försvarsberedningen-Widegrens blogg kan vi läsa om vårdbesök i Falköping, den i sammanhanget mycket viktiga motionen som skrivits om att valkretsen Västra Götalands läns Östra återfår sitt ursprungliga namn (Skaraborg) samt en inbjudan till årets Hästriksdag 2013.
  • F.d. Fömin Sten Tolgfors kommer rusande till försvar för sina kollegor och tycker att debattörerna är elaka mot hans vänner i (m).
Det börjar bli väl uppenbart när myndigheten Försvarsmakten, till viss del oppositionen, äldre moderater, försvarsbloggare och även vissa seriösare gammelmedia gång efter annan påvisar att Försvarsmakten befinner sig på ett brant, sluttande plan på väg mot kollaps. Från Regeringshåll hörs dock bara guld och gröna skogar ackompanjerade av satsningar på än det ena än det andra. Trovärdigheten är obefintlig!

Nu har nuvarande och framtida regering (oavsett färg) ett par seriösa alternativ att välja mellan:

  • Göra en pudel och erkänna att FM i sin Perspektivstudie (och merparten av försvarsdebattörerna) har rätt, skjuta till medel och uppnå balans mellan uppgift och budget.
  • I sak hålla med i FM:s bedömning men meddela att man tar den kalkylerade risken med en sjunkande försvarsförmåga och förlorade förmågor och därmed inte skjuter till några medel.
  • Framlägga en egen trovärdig analys som påvisar att FM har fel i sin studie och därmed bibehålla den nuvarande inriktningen utifrån sin egen slutsats.

Då det verkar vara populärt att citera Konstitutionsutskottet utfrågning av Carl Lidbom 1989 så passar Lidboms välkända uttalande även den moderata försvarspolitiken; ”…det du håller på med är trams”!

/Boatswain

Gästinlägg: Vi måste våga tänka om att försvara landet

Som de flesta läsare besviket har förstått har det inte funnits tid senaste veckan att göra egna inlägg, trots den uppsjö av försvars- och säkerhetspolitiska nyheter som varit på agendan. Den stora ryska övningen Zapad och inte minst Försvarsmaktens nyss släppta perspektivplan (läs Annika Nordgren-Christensens utmärkta inlägg) är de största händelserna, men även det seminarium som Folk och Försvar nyss genomfört. Jag avser dock att återkomma till perspektivplanen framöver när tid finns.

Tills vidare får jag istället välkomna Ingebrikt Sjövik, officer och riksdagskandidat för moderaterna, med ett gästinlägg om behovet av förändring i försvarspolitiken. Förhoppningsvis kan Sjövik få med sig flera av sina partikollegor på denna agenda. Det skulle också vara intresssant att höra vad andra moderata politiker i Riksdagen, respektive utanför, anser om Sjöviks inlägg.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Vi måste våga tänka om att försvara landet

I förra veckan genomfördes den största ryska marina övningen på mycket länge. Man måste egentligen tillbaka till kalla kriget och Sovjetunionen för att se något liknande. Förutom Ryssland deltog även Vitryssland med specialförband som fraktats från Sankt Petersburg till Kalliningrad.

Sverige har sedan början på 90-talet haft en avslappnad hållning till säkerhetsläget kring Östersjön. Ryssland har ansetts varken ha förmågan eller viljan att hota sina grannländer. Dock, har såväl Rysslands agerande som vårt säkerhetspolitiska läge nu ändrats radikalt. Detta är ingen hemlighet och något som vi helt öppet måste kunna erkänna. En övning som omfattar närmare 70.000 personer som dessutom syftar till att landstiga specialförband är faktiskt något som påverkar Sverige i allra högsta grad.

Det nya läge som Sverige nu står inför kräver sitt allvar från dess folkvalda. Om Ryssland rustar, än från en låg nivå så tog ändå ÖB bladet från munnen då han i en intervju förra året sa: – Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.

Sveriges säkerhets- och försvarspolitik är en viktig fråga. Vi kan inte, inte ens av än så goda finanspolitiska anledningar, låtsas som att så inte är fallet. Vi som parti, som alltid har värnat vår säkerhet och tagit försvarsfrågan på största allvar måste nu visa våra väljare och vår befolkning att vi fortfarande gör det.

Sverige lägger idag cirka 1,2 procent av bruttonationalprodukt på försvaret vilket gör Sverige till det land som satsar minst bland de nordiska länderna. Samtidigt lägger Ryssland 4,4 procent på sitt försvar. För tillfället förs spekulationer kring huruvida en vapengren måste läggas ned om inte mer pengar tillförs.

ÖB sa i tisdags i en intervju att man enligt en framtidsstudie måste fortsätta att minska volymen av svenska stridskrafter. Om inte uppgifterna eller resursförutsättningarna ändras så kommer Försvarsmakten tvingas till ytterligare förbandsnedläggningar. Frågan är också om Försvarsmakten överhuvudtaget kan hävda territoriet vid systematiska kränkningar i framtiden.

Om vi ska kunna hävda vår import och export och således skydda våra ekonomiska intressen, våra värderingar och vårt öppna och demokratiska samhälle måste vi satsa mer på försvaret. Utifrån ett finanspolitiskt perspektiv har vi inte råd att inte satsa på Försvarsmakten och därigenom vårt lands säkerhet.

Ingebrikt Sjövik
Officer och riksdagskandidat för moderaterna

Gästinlägg: Replik till Lars Rössle

Mj Lars Rössle,

Eftersom jag för två veckor sedan roterade till Korea för internationell tjänstgöring har jag först nu haft möjlighet att ta del av försvarsdebatten på Wisemans blogg. Du eftersökte en kommentar och det skall du givetvis få.

För det första skall du ha all heder för att du skriver och deltar i debatten. Fler borde göra detta och dessutom skriva under och öppet redovisa sin uppfattning. Mitt inlägg den den 9 September syftade till att inspirera fler att skriva och tycka till för att få fart i en, enligt min mening, avsomnad debatt.

Tyvärr tycker jag att försvarsdebatten fortfarande inte vill ta fart oavsett hur mycket som skrivs av olika försvarsanställda och andra intresserade. Jag delar den uppfattning som ”Martin” skriver i en av kommentarerna där han på ett bra sätt påpekar att det är avgörande att få media, allmänheten och de folkvalda politikerna att agera.

Det är viktigt att budskapen är tydliga och enkla att förstå så att vi alla bidrar till att få ovan redovisade grupper intresserade att fortsätta debatten. Jag som enskild officer har bidragit med mitt inlägg och jag kan inte just nu göra så mycket mer. Om inte fler i försvarsmaktsledning , media, politiker fortsätter debatten för att få allmänheten intresserad så blir det svårt framöver att driva försvarsfrågan.

Jag hoppas att glöden inte svalnar och personligen avser jag att återkomma senare när jag anser timingen är lämplig.

Mvh Berndt Grundevik

Gästinlägg: Replik till Grundevik

Den 9:e september i år publicerades en debattartikel undertecknad av generalmajor Berndt Grundevik på bloggen Wiseman’s Wisdoms.

I artikelns inledning gör generalen en analys av den politiska beslutsprocessen inför det kommande försvarsbeslutet. Förutom analysen av beslutsprocessen redovisar han en ganska diger lista på områden som han tycker behöver lyftas till debatt. Efter ett tag övergår dock listan till att bli en slags önskelista på förmågor eller åtgärdspaket som generalen vill se.

Tyvärr tar denna ”önskelista” lite udden av sprängkraften i generalens artikel eftersom den lätt kan lätt kritiseras för att vara orealistisk. Dessutom riskerar listan leda till diskussioner om enskilda detaljer, något som jag uppfattar inte egentligen var syftet med artikeln. Därför lämnar jag ”önskelistan” till andra att debattera.

Själva kärnan i artikeln är istället analysen av den politiska beslutsprocessen. Slutsatsen blir att det är i höst som försvarsdebatten måste föras, sedan är det för sent att påverka processen. Därför uppmanar Grundevik till en allmän och mer intensiv försvarsdebatt.

Artikeln fick inledningsvis ett mycket positivt mottagande och andemeningen i kommentarerna skulle kunna sammanfattas med ”äntligen en general som vågar säga sanningen redan innan han gått i pension”. Flera av kommentarerna andas även en förhoppning om att utspelet skulle inspirera försvarsmaktsledningen till förnyade det om ”enveckas försvaret”.

Till och med den 23:e september, det vill säga 14 dagar efter den inledande artikeln, har mej veterligt inte Grundevik gjort någon uppföljning eller ens någon kommentar till sin egen artikel på Wiseman’s. Och det känns lite märkligt. Om han nu tror på sin egen analys och sina slutsatser kring den försvarspolitiska beslutsprocessen, så borde han väl själv ta en betydligt mer aktiv del i debatten?

Förhoppningarna om ett trendbrott hos våra främsta chefer verkar därmed återigen ha grusats. Fotfolket i form av försvarsbloggare och kommentatorer är nog så aktiva redan, men det som behövs för att det ska tända till är att någon med tyngd tar bladet från munnen, ungefär så som ÖB gjorde i vintras.

En artikel på en blogg är en bra början, men sen då? Jag saknar en uppföljare, och jag saknar Grundeviks kollegor i den stora debatten.

Eller var det kanske inte så viktigt trots allt?

Lars Rössle
Major

Gästinlägg: Kravställningar utan förutsättningar


Att ge alla, sjöman som general, möjlighet att föra fram sina frågor och svar är en försvarsbloggarnas styrkor. Av den anledningen släpper den här bloggen fram olika ämnen rörande såväl stort som smått. Den här gången det sistnämnda. 

I en försvarsmakt där många är rädda för att göra fel, där organisationen löser allt för många problem med nya utbildningskrav och där civila normer anammas rakt upp och ner utan någon djupare analys huruvida dessa är applicerbara och ens relevanta för militär verksamhet så har det skapats ett myller av krav på olika utbildningar för vissa befattningar.

I vissa fall är det bra saker som gynnar säkerheten i Försvarsmakten, i andra fall är det krav som mer kommit till för formens skull. Men om myndigheten nu ställer ett antal krav, så måste myndigheten även ge rätt förutsättningar för förbanden och individerna att tillgodogöra sig detta. Så verkar inte vara fallet alla gånger när man läser dagens gästskribent.

För övrigt noterar jag att detta inlägg blir det 400:e på bloggen sedan start.

/ Skipper
————————————————–

Härom dagen satt jag på min arbetsplats och ögnade igenom alla mina certifikat, diplom och betyg jag samlat på mig under mina år i försvarsmakten. Det är en ganska diger lunta som har häftiga, engelska namn som ”Prime For Life”. Det finns diplom med häftiga förkortningar som låter respektingivande, och tyvärr ett par stycken där någon vänlig själ valt typsnittet ”Comic Sans” för att ge utbildningsbeviset en lite mjukare framtoning.

Nu för tiden är alla uppgifter huvuduppgifter, och utbildning är för att parafrasera Orwell ”lite mer huvuduppgift”, just för att den är väldigt gränssättande för vilka andra huvuduppgifter man kan lösa- såsom vakt, örlog och power point. Utbildning är något vi gärna skryter med i försvarsmakten och vi har skolor, som presenteras som ”navet i marinen”, att luta oss på när vi ska få ett nytt diplom som öppnar nya karriärsvägar. Men vad händer när utbildningen tar över?

Jag absolut ingen motståndare till utbildning. Jag älskar utbildning, när den bidrar med något, när den hjälper verksamheten. Idag fick jag höra att SSS ställer in kursen Basic Safety för tredje gången i år, pga för få deltagare. Jag förstår SSS, och att det kan kännas onödigt att dra igång en utbildningsapparat för en liten grupp individer, men då missar man helheten- och helheten är att de som skulle gå kursen inte är godkända att arbeta ombord förrän de har fått ett fint diplom (självklart i valfritt typsnitt).

Vi vet alla som jobbar i flottan att personal och arbetstid är det vi har svårast att avvara, och utbildning kräver båda- för att inte nämna ev merkostnader för eventuella resor och boenden på annan ort för vissa. När verkligheten är på detta viset känns det konstigt att insatsförbanden skall anpassa sig efter skolan som har i uppdrag att se till att dessa är just insatsklara. Känslan som infinner sig är att vi hamnar i en situation där vi ställs inför två dåliga val; ställa verksamheten på grund av att FC och sekonden måste gå GOC-refresher, eller att gå till sjöss med icke godkänd personal och riskera diciplinära efterspel.

Det bästa svaret till ovanstående fråga är ju självklart att personal med utbildningsbehov får gå sina kurser och att flottan och försvarsmakten tillåts ha en redundans som medger att ersättare finn tillgänglig här, nu och till en känd kostnad, för att citera systemet som satt gränsen för hur många medarbetare vi ska vara. Visst finns det mycket annat än utbildningar som föranleder att det saknas personal ombord, såsom barnafödande, kompledigt och annat otyg, men utbildningar borde vara ett mindre problem än det är idag.

Att ställa in en kurs som har direkt bärighet på en individs tjänstgöring ombord, med hänvisning till ”för få sökande” är inte acceptabelt- än mindre att ställa in den TRE gånger, vilket i slutändan faktiskt leder till att vi har medarbetare som inte FÅR åka båt. Det behövs också en flexibilitet i skolväsendet som tar hänsyn till att fartygsgående personal faktiskt är till sjöss och/eller kompensationslediga. Det måste också finnas en vilja att skicka en lärare till annan ort snarare än att transportera tio elever. Det är helt enkelt dags att börja tillämpa den berömda närhetsprincipen och sluta flytta berget till Muhammed.

Det är dags att antingen släppa certifikatshysterin och ”måstekurserna”, eller att decentralisera utbildningen i flottan- för hur fina än Comic Sans-diplomen än må vara, så måste det någonstans vara viktigare att våra besättningar är till sjöss än i skolbänken.

GMY

Henkebenke3000