Gästinlägg: Försvarsförmåga och rekrytering

Detta gästinlägg signerat specialistofficeren Emil Englund är en kommentar på Vänsterpartiets motion 2013/14:V308 om allmän värnplikt samt Socialdemokraternas motion angående införande av obligatorisk mönstring för alla män och kvinnor över 18 år.


/ Skipper

———————————————–

Vänsterpartiet är de som inledningsvis tagit initiativet och föreslagit en omfattande omstrukturering av Försvarsmaktens personalförsörjningssystem.

I stort så innebär den att man tar ett halvt steg tillbaka mot den tidigare värnplikten, men att plikten även ska gälla kvinnor samt att den grundläggande utbildningen är av samma omfattning som nuvarande, GMU, alltså tre månader.

Vänsterpartiet påtalar att omläggningen från ett territorialförsvar till insatsförsvar har gått för långt i och med omdaningen av personalförsörjningssystemet, från en allmän värnplikt till rekrytering som baseras på total frivillighet och som innebär en mycket kort grundutbildning.

Motionerna som nu har lagts av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är kompromisser, som inte tar oss tillbaka till invasions- och territorialförsvaret, men som lyfter de positiva attributen från det och applicerar det på Sveriges nuvarande och framtida säkerhetspolitiska läge, och skjuter oss i en riktning som ger de politiska beslutsfattarna flexibilitet och handlingsfrihet i en framtida situation där det säkerhetspolitiska läget snabbt kan förändras. 

”Vi vill att alla män och kvinnor i Sverige ska mönstra och att alla som är lämpliga ska genomföra en kortare militär grundutbildning… För dem som sedan önskar ska det finnas en frivillig möjlighet att fortsätta sin militärtjänstgöring och specialisera sig inom Försvarsmaktens olika delar”

”Ett framtida personalförsörjningssystem för Försvarsmakten måste klara av att förse myndigheten med tillräckligt mycket personal av tillräckligt hög kvalitet… En förutsättning för att försvaret ska ha möjlighet att möta olika hot och utmaningar är att försvaret har en stark folklig förankring.”  

Försvarsmakten kommer i o m den breda rekryteringsbasen kunna välja just de som är bäst lämpade och motiverade. Söker inte de som är mest motiverade nu, när det är frivilligt? Nej!
I dagens läge är folkförankringen för svag, och vår befolkning har inte tillräckliga förutsättningar att sätta sig in i Försvarsmaktens vardagsverksamhet. I och med ett aktivt nyttjande av pliktlagen kommer gemene man och kvinna på ett naturligt sätt att få upp ögonen för Försvarsmakten och på så sätt kommer rekryteringsbasen bli avsevärt mycket bättre och indirekt kommer vår försvarsförmåga att stärkas.

Just nu går rekryteringen till på ett sätt där den sökande redan innan grundutbildningen binds till ett förband för GSS-anställning, hemvärnet, specialistofficersutbildning eller officersprogrammet. Rekryten är inte bunden av något avtal och har friheten att söka sig någon annanstans men det är på det sättet rekryteringen går till på i praktiken. Man rekryterar alltså direkt från det civila samhället oavsett inriktning, med knapphändig information om den sökande och den sökande har inte heller någon förkunskap om Försvarsmakten och dess verklighet.

Effekten av att istället inledningsvis genomföra den grundläggande utbildningen på tre månader innan man tar steget vidare i Försvarsmakten (eller väljer att inte göra det) innebär att individen hinner få in en fot i Försvarsmakten och kan sedan komma fram till om det är intressant eller inte, samt konstatera med ett bättre underlag om man hur man fungerar i organisationen och om man passar för den kommande tjänsten eller ej.

Likväl kommer Försvarsmakten också att få ett bättre beslutsunderlag att gå på när de rekryterar, och inte endast resultaten från de extremt tunna gallringstester som genomförs vid rekryteringsmyndigheten i dagens läge, och kan således fatta bättre förankrade beslut.

Man kommer också självfallet också att veta om individen redan under grundutbildningen valt att hoppa av eller om denne blivit avskild, vilket är fördelaktigt att veta, både på ett ekonomiskt och planeringsmässigt plan, innan denne blir uttagen till att påbörja exempelvis officersutbildning…

I motionen skrivs också:

”Försvaret ska spegla det övriga samhället vad gäller attityder och värderingar, men också bestå av ett tvärsnitt av samhället. Vi behöver undanröja de strukturer som gör att det militära försvaret och dess stödmyndigheter inte klarar av att rekrytera kvinnor och personer med invandrarbakgrund i tillräcklig omfattning.”

Helt klart skall försvaret agera för att spegla vårt samhälles attityder och värderingar.

Men ska det verkligen förutbestämt bestå av tvärsnitt av samhället? Jag tolkar det som att det är någon form av kvotering som föreslås, i syfte att spegla övriga samhällets värdegrund? Ska vi inte ha de som är bäst lämpade för en given befattning? Varför har vi en debatt om vår försvarsförmåga om vi inte ens försöker uppnå högsta förmåga att försvara oss själva? Låt Försvarsmakten egenhändigt besluta om vad som är bäst för vår försvarsförmåga på den nivån. Det rör den militära strategin, inte politisk strategin, och det är inte en politikers uppgift att direkt påverka det militära ansvarsområdet, men det är deras indirekta uppgift att göra det i form av anslag och godkännande/icke godkännande av militära förslag, när det påverkar den politiska strateginivån.

Den som hävdar att kvotering kommer ge vår förmåga en ökad verkan och försvarsförmåga har inte tänkt på hur en väpnad konflikt faktiskt genomförs.

Om Försvarsmakten börjar med kvotering i sin grundläggande rekrytering gör man både landet och individen en björntjänst:

Individen kommer i sin framtida arbetsgrupp sticka ut just på grund av att den blivit kvoterad och kommer också således behandlas efter det, och den är alltså inte heller nödvändigtvis bedömd som lämplig för sin befattning, i alla fall inte till den nivån som övriga. Detta leder indirekt till en ineffektiv arbetsgrupp som tyvärr får en ypperlig förutsättning att befinna sig i ett nedbrytande rollsökningsstadie, istället för att jobba med det de ska jobba med – att vara de bästa krigarna de möjligen kan vara.

Vänsterpartiets motion speglar inte heller ett feministiskt tänk, snarare tvärtom:

Att tänka feministiskt är att inse och acceptera män och kvinnors olikheter, att nyttja deras positiva egenskaper där de som bäst kan träda fram, INTE att forcera fram tillfällen där alla, oavsett kön, gör exakt samma sak. Detta gäller självfallet även skillnader i etnicitet och i största allmänhet angående personlighet och personliga egenskaper hos olika individer.

Anser man att kvotering är vägen till en bättre försvarsmakt så har man missuppfattat Försvarsmaktens uppgift och hela dess existensberättigande. Försvarsmakten är vår försvarsförmåga. Att föreslå ett system som innebär kvotering är att inte ta vår försvarsförmåga och suveränitet på allvar.

Är det verkligen värt att satsa så mycket på att spegla samhällets värderingar om det sänker försvarsförmågan?

Även om det inte är kvotering som avses, utan man anser att ett tvärsnitt av samhället kan uppnås i alla fall på annan väg, så är det ändå märkligt, att i en motion rörande försvarets rekrytering, fokusera så pass mycket på att påverka värdegrunden, istället för att fokusera på att ge Försvarsmakten bästa möjliga förutsättningar för att bedriva en rekrytering där det centrala är att få fram de bästa möjliga soldaterna. En tydlig definition av vad ”tvärsnitt av samhället” exakt innebär vore dock på sin plats. Om alla svenskar blir mönstringsskyldiga och de lämpligaste tas ut så kommer man åtminstone närma sig tvärsnittet av samhället vad gäller etnicitet och kön.

Så frågan är slutligen, vad ska vi ha vår makt till försvar till?

Ska den användas som ett politiskt verktyg där riksdagspartierna kan spela ut varandra och påverka opinionen genom att nyttja denne som exempelvis värdegrunds- och budgetregulator, Eller ska den användas som ett politiskt verktyg för att värna om vår frihet, säkra vår suveränitet som stat, och se till att det faktiskt finns någon budget och värdegrund att tala om över huvud taget?

1:e Sergeant Emil Englund

Specialistofficer 



*Kursiva citat är ur Vänsterpartiets motion 2013/14:V308, Allmän värnplikt

*GSS – Gruppchefer, Soldater, Sjömän (Anställning som soldat)

Gästinlägg: Lögn, förbannad lögn och statistik alternativt ett oroväckande rekryteringsunderlag


Försvarsmaktens rekrytering är ett ämne som varit hett debattstoff sedan ett antal år tillbaka. Efter att värnplikten avskaffade så har rekryteringen av alla kategorierna (GSS, SO samt OF) börjat halta i olika omfattning. Rekryteringen till GSS, och i synnerhet till kategorin T (tidvis tjänstgörande) varit det största problemet även om vår egen minister tidigare har beskrivit den som en internationell succé. Att även rekryteringen till officersyrket skulle bli ett problemområde var det nog få som hade förutspått, men nu är även detta ett faktum. Redan i januari tog Sveriges Radio upp ämnet, och efter dagens klarläggande om de omtalade nivåerna kan vi konstatera att till och med officersrekryteringen börjar tangera en #lågnivå.

Signaturen Boatswain som egentligen borde starta en egen blogg är tillbaka med ett nyförfattat gästinlägg i ämnet.

/ Skipper

(För övrigt är jag bekymrad över att Försvarsmakten fortfarande inte informerar sin personal på bred front om arbetet med FM Org 18 (det som Teaterdirektören snabbt döpte om till IQ18) och vad det kommer att innebära. Uppdaterat: Försvarsmakten ska i dag ha informerat sin personal via den interna informationsportalen EMILIA.)
———————————————————
I veckan återfanns Officerstidningen i brevlådan för de som är medlemmar i Officersförbundet men den kan med fördel även läsas på nätet. Tidskriften är ett välkommet komplement till den tillrättalagda, glättiga och intetsägande tidningen Försvarets forum som på en basal nivå förklarar vår verksamhet och blåser solsken horisonten runt över hela myndigheten. Officerstidningen ger en mer nyanserad bild, belyser allt som oftast verkligheten och därmed också dess såväl positiva som negativa sidor. I senaste numrets ledare kan man även ana att Lars Fresker följer försvarsbloggarna vilket är mycket positivt. 
En mindre artikel i tidningen redovisar resultatet av rekryteringen till Officersprogrammet (OP/TA) 13-16 vilket är allt annat än glädjande läsning. Ämnet har tidigare belysts på denna blogg och utvecklingen tarvar en fortsatt uppföljning framgent då den negativa utvecklingen som skett de senaste åren är att betrakta som en tydlig trend. Hur ser det ut med attraktionskraften till officersutbildningen? Om vi börjar med utvecklingen av antalet sökande till Officersprogrammet så ser det ut enligt nedan från OP/TA 10-13 till OP/TA 13-16.

Klicka på bilden för att förstora
Tyvärr hittade jag inte någon data för OP/TA 11-14 men oavsett detta är trenden nedåtgående. Till saken hör också att rekryteringsunderlaget för 10-13 bestod av värnpliktiga vilket är ytterligare en parameter att ta hänsyn till då yrkesförsvaret debatteras. Som rekryteringsbas är värnplikten oslagbar!

När siffrorna för kullen till Officersprogrammet 13-16 dissekeras så åker inte de redan nedåtvända mungiporna upp utan snarare längre ned. De 313 sökande skulle gallras ut till ca 90 platser, vilket sannolikt bedömdes som det antal som behövdes för att trygga återväxten alternativt det som FM såg sig ha råd med. Nu uppenbarar sig problematiken med att ha för få sökande per plats då individerna först ska ha den formella behörigheten (gymnasiebetyg) och därefter genomgå fysiska och psysiska tester. Förutsatt att man klarar dessa så återstår en lämplighetsbedömning med graderingen 0-3 där 0 är icke lämplig och 3 mycket väl lämplig. Resultatet är mycket oroväckande!

 

Klicka på bilden för att förstora

Av 313 sökande bedöms endast 3,8% vara mycket väl lämpliga och det visar sig även att endast 9 st nekats plats trots att de klarat alla tester och bedömts lämpliga. Det är alltså väldigt nära att antalet platser inte ens kan fyllas med individer som precis klarat gränsen. Tester och psykologutvärderingar säger inte allt om huruvida en enskild person kommer bli en duglig officer eller inte men det går inte att förneka statistiken när det gäller det kvantitativa urval som presenterats ovan.

Fördelningen mellan könen är också intressant då FM uttryckligen vill attrahera fler kvinnor till yrket. Där visar det sig att andelen antagna kvinnor är ca 10 % vilket är ungefär i linje med tidigare år. Noterbart är att en större andel kvinnor än män faller ifrån vid gallringen då det är 15 % av de sökande som är kvinnor.

Klicka på bilden för att förstora
Klicka på bilden för att förstora
Antalet kvinnor som sökt är relativt litet vilket innebär att det är för tidigt att dra några slutsatser av detta. Det finns heller inga data presenterade som visar om det är testerna eller lämplighetsbedömningen som skördar fler frånfall än bland den manliga delen sökande.

Om GMU-rekryteringen får vi alltid höra att allt går bra och att det är ett så stort söktryck till utbildningen. Denna myt har sedan länge genomskådats då även där väldigt många faller ifrån vid gallringen. Dessutom kunde man i förra numret av Officerstidningen läsa om den låga andelen av de inryckande GMU-soldaterna som de facto valde att ta anställning i FM. Endast 60,3 % av de som påbörjade sin utbildning klarade den och valde att fortsätta med ett liv i grön eller blå uniform. Bottennoteringen stod Amf1/Berga för där endast 34 % fortsatte att försvara vår skärgård. Det är nedslående att läsa att även rekryteringen till officersyrket haltar med för få lämpliga sökande per plats. Samma indikationer finns på Specialistofficersutbildningen där förbanden ibland inte fyller upp antalet platser inom vissa utbildningsgrenar. Detta kommer garanterat påverka kvalitén på framtidens officerare.

FM måste kanske tänka om när det gäller rekrytering. Ungdomen idag attraheras uppenbarligen inte till att söka en anställning eller utbildning via affischer på busshållsplatser som insinuerar att det är konstigt att lägga upp en bild på sin frukost på Instagram eller fundera över om man har fått några ”nya likes samtidigt som ett fartyg är kapat utanför Somalia”. Tyvärr sitter inte jag med facit på hand vad som ska förändras men något måste göras och det omedelbart för att komma ur den negativa spiral vi befinner oss i.

Vad jag däremot är säker på är att fler inte kommer söka när FM ska spara 500 miljoner på personalkostnaderna, dvs. hålla nere lönerna och sänka nivåerna (graderna) för att tala klarspråk. Försvarsupplysning och information till alla gymnasieelever kanske är en väg att prova? Om man identifierat att målgruppen är de som är aktiva på sociala medier, vilket är min tolkning av den senaste reklamen, så kanske internetuppkoppling ombord på våra fartyg till sjöss vore ett steg i rätt riktning. Vilken 20-åring idag (som uppenbarligen måste berätta vad denne förtär till frukost) blir lockad av två veckor till sjöss utan tillgång till Facebook/Twitter/Instagram m.m (minns HMS Orion-upproret för något år sedan)? För oss som är uppväxta med ett fåtal tv-kanaler och backelittelefon kan det förefalla märkligt att inte klara sig utan internet under en period till sjöss men så ser verkligheten ut.

FM kommer inte kunna förändra det utan FM måste kanske förändra sin syn på, och acceptera den verklighet som vi befinner oss i.

/Boatswain

Gästinlägg: Ett perspektiv på ett perspektiv



Det dåliga samvetet just nu beror främst på att jag ännu inte tagit mig tiden att kommentera Försvarsmaktens perspektivplanering som släpptes i början av veckan. Det får väl nästan betraktas som tjänstefel av en försvarsbloggare att inte kommentera ett dokument med så mycket sprängstoff som de hårda skrivningarna innebär.

Som tur är har ämnet avhandlats på flera andra platser på ett mycket uttömmande sätt och nu även i ett läsvärt gästinlägg på denna blogg. Trots detta kommer ämnet att avhandlas även här under kommande vecka.

/ Skipper
   
———————————————–

Det finns ingen anledning att, från mitt håll, ge mig på en djupare analys av den Perspektivstudie 2013 som FM lämnade ifrån sig i veckan. Två eminenta skribenter har redan på ett förtjänstfullt sätt gjort detta och jag kan varmt rekommendera Kungliga Krigsvetenskapsakademin och Annika Nordgren Christensen för såväl en sammanfattning som en del reflektioner och synpunkter.

Det är ett digert dokument som i sin helhet är välskrivet och väldigt skarpt formulerat. Det finns inte utrymme för (skön)tolkningar utan nu är det raka puckar som levereras. Det är befriande att läsa saker som benämns vid sitt rätta namn men även ack så dystert. Dystert i den mening att den framtid, som förvisso inte var okänd för många, nu blir så konkret och reell. Jag tänkte bara göra ett par nedslag i studien för att ge en sammanfattning för de som inte orkar läsa hela dokumentet.

Regeringen har, via regleringsbrevet, gett FM uppgiften att ta fram en perspektivstudie i tidsspannet 10-20 år framöver dvs. bortom 2030. FM har valt att redovisa försvarsförmågan utefter antagandet om oförändrat ekonomi, s.k. prolongerad ekonomi, inkluderande de av regeringen aviserade (knappt märkbara) höjningarna under de närmaste åren. Inledningsvis upprepar man det som skrevs i årsredovisningen för 2012:

Försvarsmakten ansåg därför att konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2019 att Försvarsmaktens uppgifter måste förändras. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga sker under en följd av år och får successivt alltmer omfattande konsekvenser. Prolongerade anslagsramar innebär avgörande begränsningar i förmågan att möta ett begränsat väpnat angrepp. Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår.

För att sätta detta i ett sammanhang så är det alltså ”en-veckasförsvaret” som får ”avgörande begränsningar” och inte något som tar avstamp från en hög nivå. Vidare, fortfarande hämtat från delen som återupprepar årsredovisningen, läser jag:

En prolongerad anslagsnivå medför också att förmågan att delta i internationella insatser enligt den nivå riksdagen beslutat inte kan upprätthållas.

Det som i debatten något raljant har benämnts ”långtbortistan-doktrinen” och som utgör grunden för och syftet med IO14 får även det sig en rejäl smocka. Om det inte ens går att hålla 2.000 man utomlands med en myndighet med 40 miljarder i årligen i plånboken, ja då är det illa ställt. Det är med insatser utomlands politikerna samlar pluskulor hos NATO och andra västländer vilket i sin tur ger inflytande på den internationella spelplanen. Frågan är om regeringen nu reagerar på den här skrivningen?

På sidorna 10-11 i Perspektivstudien 2013 återfinns följande i ett avsnitt om IO14:

Nedan beskriven utveckling 2020 utgår från en prolongerad ekonomi inklusive föreslagna anslagsförstärkningar och inriktas mot bibehållen förmågebredd och fokus på manöverkrigföring. Inriktningen innebär reduceringar av krigsförbandens storlek samt ytterligare ökning av andelen tidvis tjänstgörande personal. […] Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår jämfört med en operativt relevant insatsorganisation. Vidare medför den låga volymen av stridskrafter risk att den territoriella integriteten inte kan upprätthållas vid systematiska kränkningar.

Det är alltså inte ens tal om att hantera väpnade angrepp längre utan nu står vi med byxorna nere redan vid systematiska kränkningar. Citat liknande de ovan återkommer på många av sidorna i rapporten, därav min tidigare skrivning om dyster läsning. Jag avser inte ge några fler citat eller analyser av vad som skrivits utan hänvisar till Kkrva och A Nordgren Christensen.

Det man däremot, i sedvanlig ordning, kan konstera är att från nymoderat håll är det lika tyst angående Försvarsmaktens Perspektivstudie som när Ryssland skramlade ihop en bättre beredskapsövning för ett tag sen.

  • På Cecilia-ordförande för försvarsberedningen-Widegrens blogg kan vi läsa om vårdbesök i Falköping, den i sammanhanget mycket viktiga motionen som skrivits om att valkretsen Västra Götalands läns Östra återfår sitt ursprungliga namn (Skaraborg) samt en inbjudan till årets Hästriksdag 2013.
  • F.d. Fömin Sten Tolgfors kommer rusande till försvar för sina kollegor och tycker att debattörerna är elaka mot hans vänner i (m).
Det börjar bli väl uppenbart när myndigheten Försvarsmakten, till viss del oppositionen, äldre moderater, försvarsbloggare och även vissa seriösare gammelmedia gång efter annan påvisar att Försvarsmakten befinner sig på ett brant, sluttande plan på väg mot kollaps. Från Regeringshåll hörs dock bara guld och gröna skogar ackompanjerade av satsningar på än det ena än det andra. Trovärdigheten är obefintlig!

Nu har nuvarande och framtida regering (oavsett färg) ett par seriösa alternativ att välja mellan:

  • Göra en pudel och erkänna att FM i sin Perspektivstudie (och merparten av försvarsdebattörerna) har rätt, skjuta till medel och uppnå balans mellan uppgift och budget.
  • I sak hålla med i FM:s bedömning men meddela att man tar den kalkylerade risken med en sjunkande försvarsförmåga och förlorade förmågor och därmed inte skjuter till några medel.
  • Framlägga en egen trovärdig analys som påvisar att FM har fel i sin studie och därmed bibehålla den nuvarande inriktningen utifrån sin egen slutsats.

Då det verkar vara populärt att citera Konstitutionsutskottet utfrågning av Carl Lidbom 1989 så passar Lidboms välkända uttalande även den moderata försvarspolitiken; ”…det du håller på med är trams”!

/Boatswain

Gästinlägg: Vi måste våga tänka om att försvara landet

Som de flesta läsare besviket har förstått har det inte funnits tid senaste veckan att göra egna inlägg, trots den uppsjö av försvars- och säkerhetspolitiska nyheter som varit på agendan. Den stora ryska övningen Zapad och inte minst Försvarsmaktens nyss släppta perspektivplan (läs Annika Nordgren-Christensens utmärkta inlägg) är de största händelserna, men även det seminarium som Folk och Försvar nyss genomfört. Jag avser dock att återkomma till perspektivplanen framöver när tid finns.

Tills vidare får jag istället välkomna Ingebrikt Sjövik, officer och riksdagskandidat för moderaterna, med ett gästinlägg om behovet av förändring i försvarspolitiken. Förhoppningsvis kan Sjövik få med sig flera av sina partikollegor på denna agenda. Det skulle också vara intresssant att höra vad andra moderata politiker i Riksdagen, respektive utanför, anser om Sjöviks inlägg.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Vi måste våga tänka om att försvara landet

I förra veckan genomfördes den största ryska marina övningen på mycket länge. Man måste egentligen tillbaka till kalla kriget och Sovjetunionen för att se något liknande. Förutom Ryssland deltog även Vitryssland med specialförband som fraktats från Sankt Petersburg till Kalliningrad.

Sverige har sedan början på 90-talet haft en avslappnad hållning till säkerhetsläget kring Östersjön. Ryssland har ansetts varken ha förmågan eller viljan att hota sina grannländer. Dock, har såväl Rysslands agerande som vårt säkerhetspolitiska läge nu ändrats radikalt. Detta är ingen hemlighet och något som vi helt öppet måste kunna erkänna. En övning som omfattar närmare 70.000 personer som dessutom syftar till att landstiga specialförband är faktiskt något som påverkar Sverige i allra högsta grad.

Det nya läge som Sverige nu står inför kräver sitt allvar från dess folkvalda. Om Ryssland rustar, än från en låg nivå så tog ändå ÖB bladet från munnen då han i en intervju förra året sa: – Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.

Sveriges säkerhets- och försvarspolitik är en viktig fråga. Vi kan inte, inte ens av än så goda finanspolitiska anledningar, låtsas som att så inte är fallet. Vi som parti, som alltid har värnat vår säkerhet och tagit försvarsfrågan på största allvar måste nu visa våra väljare och vår befolkning att vi fortfarande gör det.

Sverige lägger idag cirka 1,2 procent av bruttonationalprodukt på försvaret vilket gör Sverige till det land som satsar minst bland de nordiska länderna. Samtidigt lägger Ryssland 4,4 procent på sitt försvar. För tillfället förs spekulationer kring huruvida en vapengren måste läggas ned om inte mer pengar tillförs.

ÖB sa i tisdags i en intervju att man enligt en framtidsstudie måste fortsätta att minska volymen av svenska stridskrafter. Om inte uppgifterna eller resursförutsättningarna ändras så kommer Försvarsmakten tvingas till ytterligare förbandsnedläggningar. Frågan är också om Försvarsmakten överhuvudtaget kan hävda territoriet vid systematiska kränkningar i framtiden.

Om vi ska kunna hävda vår import och export och således skydda våra ekonomiska intressen, våra värderingar och vårt öppna och demokratiska samhälle måste vi satsa mer på försvaret. Utifrån ett finanspolitiskt perspektiv har vi inte råd att inte satsa på Försvarsmakten och därigenom vårt lands säkerhet.

Ingebrikt Sjövik
Officer och riksdagskandidat för moderaterna

Gästinlägg: Replik till Lars Rössle

Mj Lars Rössle,

Eftersom jag för två veckor sedan roterade till Korea för internationell tjänstgöring har jag först nu haft möjlighet att ta del av försvarsdebatten på Wisemans blogg. Du eftersökte en kommentar och det skall du givetvis få.

För det första skall du ha all heder för att du skriver och deltar i debatten. Fler borde göra detta och dessutom skriva under och öppet redovisa sin uppfattning. Mitt inlägg den den 9 September syftade till att inspirera fler att skriva och tycka till för att få fart i en, enligt min mening, avsomnad debatt.

Tyvärr tycker jag att försvarsdebatten fortfarande inte vill ta fart oavsett hur mycket som skrivs av olika försvarsanställda och andra intresserade. Jag delar den uppfattning som ”Martin” skriver i en av kommentarerna där han på ett bra sätt påpekar att det är avgörande att få media, allmänheten och de folkvalda politikerna att agera.

Det är viktigt att budskapen är tydliga och enkla att förstå så att vi alla bidrar till att få ovan redovisade grupper intresserade att fortsätta debatten. Jag som enskild officer har bidragit med mitt inlägg och jag kan inte just nu göra så mycket mer. Om inte fler i försvarsmaktsledning , media, politiker fortsätter debatten för att få allmänheten intresserad så blir det svårt framöver att driva försvarsfrågan.

Jag hoppas att glöden inte svalnar och personligen avser jag att återkomma senare när jag anser timingen är lämplig.

Mvh Berndt Grundevik

Gästinlägg: Replik till Grundevik

Den 9:e september i år publicerades en debattartikel undertecknad av generalmajor Berndt Grundevik på bloggen Wiseman’s Wisdoms.

I artikelns inledning gör generalen en analys av den politiska beslutsprocessen inför det kommande försvarsbeslutet. Förutom analysen av beslutsprocessen redovisar han en ganska diger lista på områden som han tycker behöver lyftas till debatt. Efter ett tag övergår dock listan till att bli en slags önskelista på förmågor eller åtgärdspaket som generalen vill se.

Tyvärr tar denna ”önskelista” lite udden av sprängkraften i generalens artikel eftersom den lätt kan lätt kritiseras för att vara orealistisk. Dessutom riskerar listan leda till diskussioner om enskilda detaljer, något som jag uppfattar inte egentligen var syftet med artikeln. Därför lämnar jag ”önskelistan” till andra att debattera.

Själva kärnan i artikeln är istället analysen av den politiska beslutsprocessen. Slutsatsen blir att det är i höst som försvarsdebatten måste föras, sedan är det för sent att påverka processen. Därför uppmanar Grundevik till en allmän och mer intensiv försvarsdebatt.

Artikeln fick inledningsvis ett mycket positivt mottagande och andemeningen i kommentarerna skulle kunna sammanfattas med ”äntligen en general som vågar säga sanningen redan innan han gått i pension”. Flera av kommentarerna andas även en förhoppning om att utspelet skulle inspirera försvarsmaktsledningen till förnyade det om ”enveckas försvaret”.

Till och med den 23:e september, det vill säga 14 dagar efter den inledande artikeln, har mej veterligt inte Grundevik gjort någon uppföljning eller ens någon kommentar till sin egen artikel på Wiseman’s. Och det känns lite märkligt. Om han nu tror på sin egen analys och sina slutsatser kring den försvarspolitiska beslutsprocessen, så borde han väl själv ta en betydligt mer aktiv del i debatten?

Förhoppningarna om ett trendbrott hos våra främsta chefer verkar därmed återigen ha grusats. Fotfolket i form av försvarsbloggare och kommentatorer är nog så aktiva redan, men det som behövs för att det ska tända till är att någon med tyngd tar bladet från munnen, ungefär så som ÖB gjorde i vintras.

En artikel på en blogg är en bra början, men sen då? Jag saknar en uppföljare, och jag saknar Grundeviks kollegor i den stora debatten.

Eller var det kanske inte så viktigt trots allt?

Lars Rössle
Major

Gästinlägg: Kravställningar utan förutsättningar


Att ge alla, sjöman som general, möjlighet att föra fram sina frågor och svar är en försvarsbloggarnas styrkor. Av den anledningen släpper den här bloggen fram olika ämnen rörande såväl stort som smått. Den här gången det sistnämnda. 

I en försvarsmakt där många är rädda för att göra fel, där organisationen löser allt för många problem med nya utbildningskrav och där civila normer anammas rakt upp och ner utan någon djupare analys huruvida dessa är applicerbara och ens relevanta för militär verksamhet så har det skapats ett myller av krav på olika utbildningar för vissa befattningar.

I vissa fall är det bra saker som gynnar säkerheten i Försvarsmakten, i andra fall är det krav som mer kommit till för formens skull. Men om myndigheten nu ställer ett antal krav, så måste myndigheten även ge rätt förutsättningar för förbanden och individerna att tillgodogöra sig detta. Så verkar inte vara fallet alla gånger när man läser dagens gästskribent.

För övrigt noterar jag att detta inlägg blir det 400:e på bloggen sedan start.

/ Skipper
————————————————–

Härom dagen satt jag på min arbetsplats och ögnade igenom alla mina certifikat, diplom och betyg jag samlat på mig under mina år i försvarsmakten. Det är en ganska diger lunta som har häftiga, engelska namn som ”Prime For Life”. Det finns diplom med häftiga förkortningar som låter respektingivande, och tyvärr ett par stycken där någon vänlig själ valt typsnittet ”Comic Sans” för att ge utbildningsbeviset en lite mjukare framtoning.

Nu för tiden är alla uppgifter huvuduppgifter, och utbildning är för att parafrasera Orwell ”lite mer huvuduppgift”, just för att den är väldigt gränssättande för vilka andra huvuduppgifter man kan lösa- såsom vakt, örlog och power point. Utbildning är något vi gärna skryter med i försvarsmakten och vi har skolor, som presenteras som ”navet i marinen”, att luta oss på när vi ska få ett nytt diplom som öppnar nya karriärsvägar. Men vad händer när utbildningen tar över?

Jag absolut ingen motståndare till utbildning. Jag älskar utbildning, när den bidrar med något, när den hjälper verksamheten. Idag fick jag höra att SSS ställer in kursen Basic Safety för tredje gången i år, pga för få deltagare. Jag förstår SSS, och att det kan kännas onödigt att dra igång en utbildningsapparat för en liten grupp individer, men då missar man helheten- och helheten är att de som skulle gå kursen inte är godkända att arbeta ombord förrän de har fått ett fint diplom (självklart i valfritt typsnitt).

Vi vet alla som jobbar i flottan att personal och arbetstid är det vi har svårast att avvara, och utbildning kräver båda- för att inte nämna ev merkostnader för eventuella resor och boenden på annan ort för vissa. När verkligheten är på detta viset känns det konstigt att insatsförbanden skall anpassa sig efter skolan som har i uppdrag att se till att dessa är just insatsklara. Känslan som infinner sig är att vi hamnar i en situation där vi ställs inför två dåliga val; ställa verksamheten på grund av att FC och sekonden måste gå GOC-refresher, eller att gå till sjöss med icke godkänd personal och riskera diciplinära efterspel.

Det bästa svaret till ovanstående fråga är ju självklart att personal med utbildningsbehov får gå sina kurser och att flottan och försvarsmakten tillåts ha en redundans som medger att ersättare finn tillgänglig här, nu och till en känd kostnad, för att citera systemet som satt gränsen för hur många medarbetare vi ska vara. Visst finns det mycket annat än utbildningar som föranleder att det saknas personal ombord, såsom barnafödande, kompledigt och annat otyg, men utbildningar borde vara ett mindre problem än det är idag.

Att ställa in en kurs som har direkt bärighet på en individs tjänstgöring ombord, med hänvisning till ”för få sökande” är inte acceptabelt- än mindre att ställa in den TRE gånger, vilket i slutändan faktiskt leder till att vi har medarbetare som inte FÅR åka båt. Det behövs också en flexibilitet i skolväsendet som tar hänsyn till att fartygsgående personal faktiskt är till sjöss och/eller kompensationslediga. Det måste också finnas en vilja att skicka en lärare till annan ort snarare än att transportera tio elever. Det är helt enkelt dags att börja tillämpa den berömda närhetsprincipen och sluta flytta berget till Muhammed.

Det är dags att antingen släppa certifikatshysterin och ”måstekurserna”, eller att decentralisera utbildningen i flottan- för hur fina än Comic Sans-diplomen än må vara, så måste det någonstans vara viktigare att våra besättningar är till sjöss än i skolbänken.

GMY

Henkebenke3000

Uppdaterat Gästinlägg: Att använda pengar till rätt saker

Ännu ett läsvärt gästinlägg av signaturen Boatswain som den här gången funderar över om den sjöoperativa helikopterverksamheten i Marinen – här och nu – ger rätt pang för pengarna? Personligen anser jag att sjöoperativ helikopterverksamhet är av största vikt. Men tyvärr tenderar vi gång på gång att gå i otakt avseende tillgänglig och rätt materiel kontra verksamhetens verkliga behov!

/ Skipper
—————————————————————–

Det har väl inte undgått någon att Försvarsmaktens kärva ekonomi i allmänhet och marinens i synnerhet, har debatterats flitigt den senaste tiden. Det är ont om pengar till nyanskaffning, Regeringen vill att FM ska spara 500 miljoner på lönemedel och höstens övningsverksamhet har skurits kraftigt för att hålla budgeten till årsskiftet. Detta har avhandlats av andra och det här inlägget avser istället belysa det faktum att vi i marinen kanske inte använder våra medel (och tid till sjöss) på rätt sätt.

Tre av de fem byggda Visbykorvetterna ska kunna ta emot Hkp 15. För att möjliggöra detta krävs bl.a. (utöver ett helikopterdäck anpassat för uppgiften):

  • utbildad och övad personal som arbetar på helikopterdäcket 
  • lös materiel (t.ex. dräkter, hjälmar m.m. till Flight Deck Team, FDT) 
  • utbildad och övad personal som leder helikoptern (Helicopter Control Officer, HCO) 
  • att fartyget blir klassat som flygplats och även bibehåller den statusen

Personalen har utbildats av Sjöstridsskolan, PRISM Defence (ett australiensiskt företag specialiserade på helikopterintegrering), personal har skickats till Norge, Danmark och Holland för att bli certifierade som HCO. Hur många veckor och mantimmar detta har omfattat är svåröverskådligt men att utbilda helikopterdäckspersonalen tar flera veckor och HCO ännu mer. Lägg därtill att vi har tre skrov och därmed tre besättningar som ska utbildas. Försvarsmaktens höga personalrotation leder dessutom till att utbildningen måste genomföras årligen då personal slutar, byter tjänst eller tar tjänstledigt.

Alla som sysslat med någon form av flygverksamhet i FM vet att det (oftast med rätta) är behäftat med en djungel av regler. Krydda dessutom med Regler för Militär Sjäfart, RMS och anrättningen blir ganska komplex vilket resulterar i speciallösningar, krav och stora kostnader.

Vad ska vi då använda den sjöoperativa Hkp 15 till? Den går ju att använda till allt möjligt bra hävdar vissa. Absolut! Den kan fälla sonarbojar, länka FLIR-/radarbild och sonarbojsdata, transportera personal/materiel, lokalisera och identifiera fartyg m.m. Klockrent med andra ord? Om vi istället tar ett kliv tillbaka och funderar i termer av nationell försvarsförmåga, är det då värt att satsa så många miljoner och värdefull arbets- och övningstid på detta?

MI har fastslagit att ”strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen”. Så långt allt väl. Passar då Hkp 15 in den dimensioneringen? Jag vill hävda att så ej är fallet.

De uppgifter som nämndes ovan är inte uppgifter som är rimliga i ett nationellt försvarsperspektiv mot ett kvalificerad och högteknologisk motståndare. Att använda Hkp 15 för ytspaning mot ett luftförsvarsbestyckat fartyg går bort då helikoptern skulle bli bekämpad omedelbart. Vidare är radarn inte en ytspaningsradar utan en väderradar. Hkp 15 har inte något försvar mot luftvärnsrobotar och blir således ett enkelt mål för ett fartyg som inte uppskattar att få sitt målläge sänt till robotbestyckade svenska enheter. Bara för att vi själva inte förfogar över luftvärnsrobotar på våra enheter kan vi inte förutsätta att motståndaren är lika illa utrustad.

Övriga uppgifter som kvarstår är i så fall transporter av materiel och personal samt länkning av sonarbojsdata. För transport av materiel och personal (via vinschning) borde det inte krävas samma omfattande utbildning och utrustning från fartygets sida för att ta emot detta som att landa och husera helikoptern ombord. Vad beträffar nyttjandet av helikoptern som relästation för bojdata krävs att vi behärskar luftrummet. Om så är fallet kan helikoptern ansluta från land för att genomföra sina uppgifter och behöver inte baseras ombord.

Visbykorvetterna är designade för att synas så lite som möjligt vilket är en framgångsfaktor i duellen mot en kvalificerad motståndare. Hur påverkas signaturen av att ha en helikopter på däck? Det krävs inga stora mängder med högskolepoäng för att räkna ut att signaturen försämras. Det var ju som bekant tänkt att helikoptern skulle kunna sänkas ner i en hangar ombord för service och för att inte påverka signaturen. Detta ströks i ett tidigt sked p.g.a. platsbrist. Är det då rimligt att först spendera miljarder på att göra fartygen svårupptäckta för att sedan spendera ytterligare miljoner för att förstöra detta?

Hur mycket har då helikopterintegreringen på Visbysystemet kostat? Ingen aning men det rör sig säkert om hundratals miljoner. Detta är en kostnad som, i skenet av vår ansträngda ekonomi, är svår att motivera.

Är det då helt bortkastat att öva helikopteroperationer från en Visbykorvett?

Det finns säkerligen fördelar med detta, t.ex. att de som är HCO får övas och framgent kan leda Hkp 14 i ubåtsjaktrollen, en uppgift som taktar mot MI:s inriktning, – strid mot en högteknologisk motståndare (i detta fallet ubåt). För helikopterbesättningarna finns också fördelar med att redan nu öva med flottan för att på så sätt snabbare bli operativ med Hkp 14 då den anländer till förbands- och insatsproduktionen. Självklart ska vi öva med sjöoperativ helikopter men är det värt pengarna att låta den landa och lyfta från en Visbykorvett. Det går ypperligt att leda externt tillförd helikopter som startar från land, flyger ut över havet, därefter leds av ett fartyg och sedan återgår till sin basering i land.

I ett Adenviken-scenario är det ypperligt med helikopter ombord men vi ska inte bygga fartyg för den uppgiften utan med det nationella försvaret som dimensionerande!

Frågan vi bör ställa oss kvartstår; är Hkp 15-operationer från Visbykorvett tillräckligt med pang för pengarna eller är det ett dyrt nöje vi idag inte har råd med?

/Boatswain

Uppdatering 2013-09-21


Gästinläggsskribenten önskar uppdatera sitt inlägg med ytterligare några parametrar runt detta ämne efter den debatt som förevarit i kommentarsfältet. Det är positivt med en aktiv debatt runt ämnet liksom runt annat, i synnerhet runt sådant som drar mycket resurser ur den redan ansträngda myndigheten rörande såväl ekonomi som personal. Min personliga uppfattning runt detta är att en landbaserad Hkp 15 för sjöoperativa uppdrag inte är att tänka på med hänsyn tagen till tillgänglig flygtid, i synnerhet inte längre ut till sjöss. Det är av just den anledningen, tillsammans med många andra, det är av största vikt att Hkp 14 blir operativ fullt ut så snart som möjligt! Att det helt uppenbart, så som skribenten beskriver, att det går att landa samma helikopter, fortfarande i Flygvapnets regi, på ett civilt fartyg utan problem samtidigt som vi själva har klassificerat våra egna fartyg som militär flygplats med betydligt svårare regelverk gör det hela ännu märkligare. 

/ Skipper
————————————————-
Övningen Northern Coasts (NOCO) med Sverige som ”host nation” har nyligen avslutats. Med tanke på den för svensk del omfattande helikopterverksamheten som bedrevs från HMS Visby och HMS Nyköping samt för att ge en längre kommentar till några av ämnena som berörts i kommentarsfunktionen kommer här en uppdatering av inlägget.

Övningsmängden med Hkp 15 under NOCO har varit stor och besättningarna har fått bra träning i målöverföring och metodik. Det är bra och något vi ska fortsätta med!

Men…

Jag ställer mig fortfarande frågande till varför helikoptern ska baseras ombord? En aspekt som jag ej belyste tidigare är hur personalkrävande detta är. Fartygen är bemannade för att kunna strida i tre dimensioner i halv stridsberedskap (dvs. med mindre än halva besättningen). En besättning består av 43 man varav ca 10 av dessa är direkt involverade i stridsledningscentralens arbete under varje vakt. Vad händer då om fartyget ska leda och ta emot helikopter under vakten? Visst kan man ta några vaktfria till hjälp men oundvikligen måste personal ianspråktagas från den egna vakten. Vilka ska man då avdela till helikopterverksamheten? De som behövs minst för tillfället kanske många tycker. Det låter rimligt men då ska man ha klart för sig att alla inte är utbildade för att surra helikoptern på däck eller leda den till moderfartyget. Därav blir man väldigt låst och statisk i vilka man har att spela med. Kontentan av detta kan som ett exempel bli att två personer ur ubåtsjaktfunktionen och en sambandsoperatör måste bege sig från sin drabbningsplats till någon annan plats ombord för att utföra sitt arbete kopplat till helikopterlandningen. Hur påverkar det då sambandet och ubåtsjaktförmågan? Förmodligen negativt och om helikoptern sen ska tanka för att därefter lyfta försvinner dyrbar tid (timmar) till annat än stridstjänsten.

Om man å andra sidan använder enbart fria vakten så blir deras vilotid lidande och besättningens uthållighet blir inte veckor utan max några dagar vid intensiv helikopterverksamhet. Med helikoptern ombord ska den givetvis användas och inte bara stå och samla damm (eller havsvatten) vilket leder till begränsningar i att lösa de för fartyget ålagda huvuduppgifterna.

Dessutom förhåller det sig som så att Hkp 15 i närtid har landat på ett civilt handelsfartyg. Denna händelse gick av stapeln till sjöss, och högst sannolikt utan att följande funktioner som är nödvändiga för att landa ombord på kv typ Visby fanns:

  • 1 HCO 
  • 1 FLYCO
  • 4 personer som utgör däcksmanskap och surrar helikoptern 
  • 1 FDO vilt viftande med färgglada pinnar eller lysande stavar 
  • 1 Räddningsman som ska kunna hjälpa en hkp-besättning som kraschat i vattnet 
  • Adekvat helikopterbelysning som ska se till att helikoptern landar rätt 

Om det går att genomföra detta på ett helt civilt fartyg som inte alls är förberedd för att ta emot helikopter måste man fråga sig om vi verkligen gör rätt saker och om våra regelverk är relevanta?

Jag är inte ute efter en återgång till det som många kallar ”den gamla goda tiden då man kunde sätta ner en Hkp 4 på backen på en Patrullbåt”. Det måste finnas något mittemellan ”den gamla goda tiden” och nutid där sunt förnuft får råda över rädslan att göra fel och att inte ha tillräckligt mycket regler.


Vilka är då Boatswains förslag på förbättring bland all kritik och svartmålning?

  • Fortsätt öva med Hkp 15 men med basering av hkp iland som huvudmetod för att träna besättningarna i metodik för enklare ytövervakning och sonarbojshantering 
  • Se över regelverket för att förenkla procedurerna och minska personalresurserna för att landa hkp ombord 
  • Öva korvetterna mot b-styrka bestående av fartyg+hkp för att taktikanpassa mot en motståndare som använder den sammansättningen av stridskrafter
/Boatswain

Gästinlägg: Förtydligande från C LEDS avseende materielplanen

Efter Aftonbladets skandalrubriker om att Marinen skulle vara på väg att läggas ner har lugnet lagt sig igen. Åtminstone runt detta befängda påstående. Det som fortfarande inte varit fullständigt utklarat är vilka marina materielsystem som har fått stryka på foten, alternativt flyttats fram i tiden. Chefen för Ledningsstaben, Jan Salestrand gör här nedan ett viktigt och nödvändigt förtydligande runt den frågan då det är väldigt många som står frågande till vad som egentligen avses.

Från de rykten som spridits där i princip allt är struket, så är detta ett välkommet besked där vi tydligt kan se att så inte är fallet. Det Marinen får vänta på är nyproduktion.

Det är mycket bra att FM högsta ledning är lyhörda och öppna runt frågor som denna.

/ Skipper

—————————————

Med anledning av de frågeställningar som väckts rörande långsiktig materielplanering för våra korvetter finns det skäl att kommentera några saker i detalj.

Grunden är att vi ska ha sju korvetter enligt gällande inriktningsbeslut som beslutades av riksdagen 2009.

  • Fem korvetter Visby slutlevereras 2012-2014.
  • Två korvetter typ Göteborg (Gävle och Sundsvall) genomgår generalöversyn ochmodifiering i syfte att vara operativa minst under perioden. Klassen döps om till korvett typ Gävle.
  • Två korvetter typ Göteborg (Kalmar och Göteborg f n avrustade) genomgår ombyggnad till vedettbåt och ersätter nuvarande bevakningsbåtar och vedettbåten Jägaren. Klassen döps om till vedettbåt typ Kalmar.
  • Två korvetter typ Stockholm (Stockholm och Malmö) avvecklas 2015.
  • Projektering av nästa generation ytstridsfartyg som ska ersätta Gävle och Sundsvall påbörjas 2022.

Materielplanen rullas varje år och är en plan som inlämnas till regeringen årligen 1 marstillsammans med budgetunderlaget. Regeringen anger i regleringsbrev vilka specifika materielsystem som kräver regeringsbeslut och generellt krävs regeringsbeslut om kostnaden överstiger 200 miljoner.

Vid varje rullning krävs hårda prioriteringar då det oftast finns många förändringar som det måste tas hänsyn till det kan t ex vara egna tvingande behov, ökade kostnader eller tillkommande politiska beslut. Den största förändringen relativt materielplan 2013 vad avser korvetter är att ersättning av Gävle och Sundvall har förskjutits ur tioårsplanen men projektering påbörjas inom perioden. Det innebär att medel tillförts för att modifiera Gävle och Sundvall.

Slutligen vill jag hänvisa till Försvarsmaktens svar i det s k regeringsbeslut 7 som är en redovisning av behoven på längre sikt och där framgår det att alla stridskrafter har behov som inte inryms i gällande planering

Vi kan konstatera att Försvarsministern nämner ökade anslag och det är naturligt försvarsberedningen kommer att analysera IO14 (insatsorganisation 2014) och dess behov. Utkomsten av detta får vi avvakta.


Jan Salestrand


Chef för ledningsstaben vid Högkvarteret

Gästinlägg: Recension och reflektioner om "Korridoren till Kaliningrad"

Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad” har bidragit till att konkretisera svensk försvars- och säkerhetspolitik genom ett inte helt otänkbart scenario i Östersjöområdet. En stor fördel är att detta ger en utgångspunkt för vidare diskussion av försvars- och säkerhetspolitik. Nedan följer ett mycket läsvärt gästinlägg, vilket är en utveckling av något som först publicerades som kommentar till följetongens epilog

För egen del planerar jag också ett inlägg om Sveriges möjligheter att effektivt ta emot militärt stöd, men det får anstå någon dag.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Recension och reflektioner om ”Korridoren till Kaliningrad”

Det skönlitterära svenska politiskt-strategiska scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” återfinns på http://kkrva.se/ och kan läsas med fördel på bloggen, då varje avsnitt innehåller intressanta läsarkommentarer.

Det är en läsvärd och lättläst berättelse om Gotlands roll för att upprätthålla en svensk solidaritetspolitik med Baltikum, kritik mot nuvarande försvarspolitik inom ramen för den uttalade säkerhetspolitiken, kritik mot nuvarande försvarsstruktur och förmåga, reklam/pekpinne för signalspaning och underrättelsetjänsten, men kanske mest intressant belyser den hur stridskrafterna i första hand används som politikens instrument – med framgång eller misslyckande.

I detta fall misslyckas man att stödja svenska nationella intressen på grund av brister i försvarsförmågan. Oförmågan att agera militärt i samverkan med allierade leder till stora svenska, och internationella, eftergifter gentemot ett Ryssland som är berett att använda det militära instrumentet för att utöva påtryckningar och genomföra sin politik. Det får naturligtvis konsekvenser för svenskt anseende och inflytande i omvärlden.

(Redan idag ifrågasätts den svenska utvecklingen av forskare i omvärlden…)

“Korridoren till Kaliningrad” inspirerar till att reflektera om vad Försvarsmakten egentligen fyller för syfte och roll som statens resurs.

Försvarsmakten – en resurs för krig eller för fred?

Faran med nuvarande utveckling av svensk försvarsförmåga som den beskrivs i scenariot är alltså inte en överhängande och sannolik krigsrisk på riktigt (även om hot om militärt angrepp används som påtryckningsmedel av motståndaren), utan att Sverige förlorar handlingsfrihet att agera utrikespolitiskt i vårt närområde för att driva svenska och allierade intressen. Vi är inte dimensionerade eller förberedda med utrustning och personal, övade eller förberedda för att möta den förmåga som motståndaren kan spela med som medel i sin utrikespolitik.

Intressant och intelligent utgångspunkt för berättelsen. Betydligt bättre än den förskolenivå som i övrigt präglar den politiska försvarsretoriken och mediabeskrivningen av försvarsfrågor i Sverige.

Vi har i Sverige till och med en statsminister som avfärdar försvarskritiken med att konstatera det uppenbara: ”Det är inte sannolikt med ett ryskt angrepp mot Sverige under överskådlig tid”. En ståndpunkt som, förutom att vara uppenbar, är helt irrelevant för sakfrågan om svenskt behov av försvarsförmåga. Förtroendet för hur landet kommer att ledas i kris blir inte stärkt när försvarsretoriken från rikets högsta ledning uppfattas som ytterligt naiv och förenklad.

”Korridoren till Kaliningrad” handlar inte om att Försvarsmakten inte klarar ett uthålligt krig på hemmaplan, vilket egentligen aldrig varit ett mål för Försvarsmaktens existens. Inte ens under invasionsförsvaret, då säkerhetspolitiken för det nationella försvaret var utformad mycket tydligare fredsbevarande och krigsavhållande än idag. Ändå lyckades SvD kicka igång en trög försvarsdebatt med just denna ”nyhet”.

Försvarsmakten behövde (åtminstone i den gamla säkerhetspolitiken) krigföringsförmåga som ett medel för att projicera en avhållande effekt – före ett krig utbryter i första hand. Om kriget är ett faktum så har både säkerhets- och försvarspolitik misslyckats. Politiken och Försvarsmakten syftar till att bevara fred och säkerhet, inte till att vinna krig (nationellt). Men, man måste trovärdigt kunna erbjuda ett så stort motstånd att verkan blir krigsavhållande. Kanske en månad räcker? Eller en vecka? Det beror på motståndaren och vilka insatser och förluster man anser det vara värt för att uppnå sina politiska mål.

Motståndaren måste i sin planering förhålla sig till risken för ett starkt motstånd och stora förluster. Gärna så stora att nackdelarna med ett militärt alternativ överväger långbänken och kompromisserna som kommer med ett diplomatiskt alternativ. Då är Försvarsmaktens nationella mål uppnått. När politikerna får möta motståndaren vid förhandlingsbordet snarare än på slagfältet. Helst med en stark förhandlingsposition, vilket i scenariot inte blir fallet. Istället tvingas man till förödmjukande eftergifter.

”Trovärdig” försvarsförmåga är inte nödvändigtvis ”användbar” eller ”på riktigt”. Särskilt om den aldrig behöver användas på riktigt (vilket var själva idén i invasionsförsvaret – att det aldrig skulle behöva användas, för då hade det varit oönskat krig istället för önskad fred och säkerhet).

Det är motståndarens uppfattning om vår försvarsförmåga som är central, och den avhållande effekten.

Därmed var försvarssekretessen ett centralt instrument för säkerhetspolitiken och försvarsförmågan (förmågan att vidmakthålla fred och säkerhet genom en krigsavhållande effekt). Om motståndaren måste förhålla sig till en viss förmåga, inte vet riktigt men vi kan möjligen ha den, så uppnås den avhållande effekten oavsett hur det verkligen ser ut i mobförråden och planerna. ”Pappersförbanden” var användbara (och billiga) och tillräckligt tillgängliga för dåtidens politik och syften. Ett internationellt insatsförsvar för riktiga insatser ”här och nu” är en annan politik med ett annat syfte för, och (dyrt) krav på, stridskrafterna.

En stark allmän motståndsvilja och förankring i samhället (totalförsvar, värnplikt) bidrog också igår till försvarseffekten – imorgon är det andra förutsättningar – man undrar hur uppgiften och lösningarna kommer att se ut.

En inkonsekvent politisk retorik och praktik – vem lever egentligen kvar i det gamla?

Idag är vi så långt från ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” som man kan vara. Regeringen har i solidaritetspolitiken tydligt deklarerat att Sverige inte kommer stå overksamma om våra grannar, inkl. baltstaterna, blir angripna. Det är raka motsatsen till att avse vara neutral i händelse av kriser mellan länder i närområdet. Vi deltar dessutom aktivt i krigföring i Afghanistan, så ett antal aktörer i världen, må vara icke statliga, betraktar oss sannolikt som krigförande på fiendesidan – ur deras perspektiv råder inte fred, utan Sverige är i krig med dem.

Låt oss minnas den gamla säkerhetspolitiken. ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Om nu syftet inte längre är ”neutralitet i krig”, så kan man undra varför man envist hävdar betydelsen av svensk militär alliansfrihet? Varför ska vi vara militärt alliansfria om vi inte längre avser vara neutrala i händelse av konflikter i vårt närområde? Vad är syftet med alliansfriheten? Är det inte snarare skadligt att fortsätta hävda alliansfrihet när vi inte längre kan räkna med att betraktas som neutrala i händelse av en konflikt i vårt närområde? Borde det då inte vara bra med allierade, särskilt mot bakgrund av att det är grunden för den rådande försvarspolitiken och Försvarsmaktens dimensionering. Vi räknar med hjälp, men skaffar oss inga garantier i den heliga ”alliansfrihetens” namn. En alliansfrihet som egentligen inte fyller något syfte längre.

Vi har inte längre en säkerhetspolitik och försvarspolitik för neutralitet, istället är den till för multinationella säkerhetsskapande insatser (”krig”) tillsammans med andra länder (allierade, dock inte militärt…).

Försvarsmakten är inte dimensionerad för en neutralitetspolitik.

Vi har inte på många år haft råd med ett totalförsvar och en Försvarsmakt dimensionerad för en neutralitetspolitik, så en återgång till invasionsförsvar är inget alternativ. Vad svenskarna är villiga att lägga på försvar räcker idag till ca 6% av gårdagens invasionsförsvar i termer av volym. Omvärldsutveckling och modern krigföring har dessutom neutraliserat den avhållande försvarseffekten hos gårdagens försvar och krigföringsförmåga. Den typen av försvar klarar inte dagens och morgondagens militära hot och har därmed ingen krigsavhållande försvarseffekt. Men, vad är den nya försvarsidén för Sverige? Vilket är det nya syftet med Försvarsmaktens förmågor i vårt närområde? Vem ska debattera denna nya försvarsidé? Det görs inte ens på försvarsbloggarna.

De flesta politiker talar offentligt fortfarande om vikten av ”alliansfrihet”, ”militär alliansfrihet”, ”Sverige är neutralt”, m.m. De har väl själva formulerat säkerhets- och försvarspolitiken och dimensionerat försvarsförmågan därefter? Försvarsreformen är tyvärr inte offentligt debatterad eller förankrad hos väljarna, trots att den påbörjades i slutet av 90-talet. Syftet med att fortsätta tala om irrelevanta mål i förhållande till praktisk politik är nog en följd av att inte vilja reta upp väljarna. Vilket skadar svenska långsiktiga intressen och innebär en hög risktagning med vår och våra grannars säkerhet.

Svensk försvarsförmåga

Dagens försvarsförmåga är inte utformad eller dimensionerad för en krigsavhållande uppgift nationellt, utan är en slimmad organisation skräddarsydd för internationella säkerhetsoperationer. Nuvarande bud är att inriktningen från försvarsbeslutet 2009 ligger kvar, där armén i huvudsak är en organisation för internationella säkerhetsoperationer, som i värsta fall borde (?) kunna verka även hemma på samma sätt. (Låt oss påminnas om de Georgiska brigaderna som stred i Irak och inte hann hem innan kriget var slut). Marinen och flygvapnet har mer tydligt fått ett nationellt fokus, men svänger om från volymer och förmågor som tidigare också dimensionerats och utformats för att ge bidrag till internationella, multinationella säkerhetsoperationer.

Vi talar om ett ”skalförsvar” där flygvapen och marin är skalet. Vi talar inte om uthålliga strider på marken. Låt oss då fundera över den avhållande effekten. Erfarenheter från dagens operationer visar att uthålligheten på luft- och sjöstridskrafter generellt är begränsad i en försvarsroll. Anfallaren kommer ganska snart till möjligheten att påbörja en markoffensiv. Erfarenheter från de senaste markoperationerna i Irak och Afghanistan visar hur svårt det är att lyckas på marken. Det tar lång tid, kostar mycket resurser och det är mycket svårt att uppnå de politiska målen snabbt. Däremot går det fort att vinna kriget och etablera sig på territoriet. I Libyen drog man sig för att ge sig in i en markoperation, likt man gjorde de första 30 åren efter Vietnam. Dagens dyrköpta erfarenhet, i ljuset av en global finanskris, verkar vara att det är en större tröskel att tvingas till utdragna markoperationer än att skapa förutsättningar för en markoperation (territoriella påtryckningar) genom att slå ut luft- och sjöförsvar. Man kan relativt snabbt och enkelt skaffa sig kontroll över luft- och sjöarenan samt därmed möjliggöra operationer (eller hot) mot markmål med minimal hotbild. I Sverige är dessutom både luft- och sjöförsvarsförmågan kraftigt ifrågasatt, bl.a. tydligt visat i scenariot som ”Korridoren till Kaliningrad” redovisar. Därmed kan den avhållande effekten i ett ”skalförsvar” utan förmåga till uthålligt motstånd på marken eventuellt ifrågasättas baserat på erfarenheter av modern krigföring. Det är risken för att binda sig i resurskrävande och kostsamma operationer på marken under lång tid som får västmakterna idag att avhålla sig från nya markoperationer.

Försvarsstrukturen som beslutades i försvarsbeslutet 2009 finns ännu bara på papper och är i sig underfinansierad avseende bl.a. materielbehov, samt har stora problem med personalförsörjningen. Man fokuserar i första hand på att möta dessa problem och gör ingen större ändring i kursen. Därmed är scenariot som redovisas i ”Korridoren till Kaliningrad” inte orimligt.

Framtiden för svensk försvarsförmåga?

En del försvarsdebattörer i media tror att anslagen kommer att höjas. Vissa tror att försvarsfrågan till och med kan bli en valfråga. Oppositionen vädrar kanske ett politiskt sårbart område…

Vi får väl se. De politiska utspelen imponerar inte i termer av klarsyn och objektivitet. Populistiskt, mediakänsligt, och naivt i många fall.

Recensionen?

Dagens brister inom försvarspolitiken avslöjas bland annat av Amanda Wollstad i gårdagens ledare i KvP.

Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” är ett välskrivet, aktuellt, underhållande och lättläst politiskt-strategisk scenario för att belysa och förtydliga viktiga argument inom den svenska försvarsdebatten. Det är ett bra grepp för att ”tala till bönder på bönders vis” med adress till läsare som kanske har svårt att följa debatten när den förs på krigsvetenskapligt fikonspråk. Scenariot tillför en dimension till försvarsdebatten som jag tidigare saknat – diskussionen om Försvarsmaktens egentliga syfte, uppgifter och roll i ett nationellt perspektiv. En diskussion som hittills inte gått att föra utan att avfärdas ohörd som ”invasionsförsvarskramare”. Det är ett sakkunnigt, intelligent, för framtiden realistiskt och tydligt exempel, om än bara ett av många möjliga scenarion.

Tack, Kungliga krigsvetenskapsakademien och Johan Wiktorin, för en nödvändig vitamininjektion till försvarsdebatten. Hoppas den kan bidra till att lyfta svensk försvarspolitik och -retorik till en kompetensnivå som är värdig en stat och dess ledning.

Kamrat Kalle

F.d. officer som skriver utifrån rollen som skattebetalare och väljare med ett starkt engagemang i försvarsfrågor baserat på ett mångårigt yrkesliv inom Försvarsmakten.

Gästinlägg: Moderaternas retorik – Ett hot mot de(m)okratin



Följer upp med ytterligare ett gästinlägg, den här gången från Boatswain, som på ett förtjänstfullt sätt lagt ner både tid och engagemang på att syna Moderaternas kort ytterligare när det kommer till försvars- och säkerhetspolitiken. Det brukar sägas att en av medias viktigaste uppgifter att granska politikerna. Men då det uppenbart råder brist på kunniga och engagerade journalister som bevakar detta politikområdet så ska vi vara väldigt glada att det finns enskilda individer som tar sig an uppgiften för att försöka bringa klarhet i vad som är sant och vad som tangerar att vara en ren lögn.


(Inlägget kan se konstigt ut i den mobila versionen av inlägget, därför läs det i webbversionen)

/ Skipper

—————————————————————————————————————


Människan ljuger aldrig så mycket som efter en jakt, under ett krig eller före ett val / Otto von Bismarck


Att moderaterna har fortsatt, på den av socialdemokraterna inslagna vägen avseende nedmontering av den svenska försvarsförmågan är en sak. Om detta kan man tycka mycket. När folket har rätt information i samband med riksdagsval och de folkvalda sedan säger att så här mycket får Försvarsmakten kosta och den här förmågan ska ni ha, ja då är det bara att acceptera den demokratiska processen. Detta förutsätter givetvis även att de folkvalda genomfört en grundlig säkerhetspolitisk analys och värderat den gentemot en acceptabel risktagning för landets säkerhet. Då måste processen accepteras även av oss försvarsvänner som önskar ökad förmåga och anslag. Däremot kan vi rösta annorlunda och fortsätta vår opinionsbildning.

Tyvärr fungerar det inte såhär inom försvarspolitiken sedan en lång tid tillbaka av alliansstyre.

Sedan länge anser jag Moderaternas retorik när det kommer till försvarspolitik och andra försvarsrelaterade frågor har passerat skamgränsen vad gäller uppenbara lögner som syftar enbart till vilseledning av det svenska folket. Nu börjar jag fundera på om inte den ansamlade mängden falsarier rentav är ett hot mot demokratin.

Om vi inte kan lita på att det våra folkvalda berättar för oss medborgare är sant, lever vi då i en demokrati? Hur ska vi då kunna stå vid valurnan och fatta ett klokt beslut utefter våra åsikter och värderingar? Ett manipulerat och vilselett folk kan inte vara grunden för en demokrati. Som politiker får man ett förtroende att förvalta av sina väljare. Med detta förtroende följer makten att styra landet. Med makt följer även ansvar, ett ansvar att utföra den politik man utlovat samt inte mindre viktigt, informera folket om den förda politiken och dess konsekvenser.

Att politiker genom tiderna slirat på sanningen lite då och då (medvetet och omedvetet) är kanske ingen nyhet. Från detta till att, likt en nordkoreansk ledare, spruta ur sig försvarsrelaterade lögner som Moderaterna gjort de senaste åren, krönt och eskalerat av Cecilia Widegren (m) den senaste veckan, i syfte att förleda väljarna att tro att något inte är vad det är kan inte liknas med annat än en diktators försök att lura sitt folk. Att Sten Tolgfors (m) blev KU-anmäld tre gånger under loppet av ett halvår kanske inte är så förvånande. När anmäls övriga kan man ju stilla undra…?

Om jag som väljare med ett intresse för att Sverige ska ha ett starkt försvar läser om alla moderata ”satsningar” och hur ”bra”, ”tillgängligt”, ”flexibelt”, ”gripbart” och ”välutrustat” det svenska försvaret är, då är det lätt att förledas att tro att det är Moderaterna som passar mig bäst. I alla fall deras försvarspolitik.

Vilseledningen är inte demokratiskt då de flesta väljare inte är insatta nog att genomskåda bluffen.

Det är lätt att genomskåda lögnerna när man är insatt i de försvarspolitiska frågorna. Som mindre insatt i övriga politikområden blir det naturligt för mig att fundera på vilka andra områden där Moderaterna försöker föra mig bakom ljuset utan att jag har kunskapen att kunna genomskåda det? Pensionerna? Vården?

Vad har då moderaterna sagt?

Moderat lögn/vilseledning

Sanningen som folket borde höra

”Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering.” – Cecilia Widegren
Flyget har inte fått någon uppgradering än. 
Om det avses att gå från 100 st Gripen C/D till
60 Gripen E, utan att knappt tillföra medel så
är det ingen uppgradering av förmåga relativt
omvärlden. Dessutom får andra
nödvändiga materielprojekt skjutas upp. 
Om uppgradering av Marinen avser renovering
av ett antal Stridsbåt 90 är det heller ingen satsning. 
Länk: Skipper
”Miljardsatsning på försvaret i Västsverige”

Miljardsatsningar på stridsvagnar i Skaraborg / Cecilia Widegren

Länkar: GP, SvD

Fördyrad och försenad renovering planerad sedan länge och tagen inom befintlig ram.

Länkar: Wiseman, Skipper 12Skövde Nyheter

”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström

Länk: SVT
Nej det gör den inte.

Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper,
Försvar & Säkerhet

”Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige” – Cecilia Widegren

Länk: Expressen

Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning. 

Länk: Wiseman

”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär”
– Cecilia Widegren och Hans Wallmark

Länk: UNT

Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga. 

Länk: VLT, Skipper

”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström

Länk: SVT
Nej det gör den inte.

Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper,
Försvar & Säkerhet

”Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige” – Cecilia Widegren

Länk: Expressen

Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning. 

Länk: Wiseman

”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär”
– Cecilia Widegren och Hans Wallmark

Länk: UNT

Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga. 

Länk: VLT, Skipper

”Vi föreslår i budgeten för 2013 en ökning om 460 miljoner på förbandsverksamheten. Detta är ett viktigt steg för utvecklingen av ett tillgängligt och användbart insatsförsvar.” – Karin Enström

Länk: Borås Tidning

De 460 miljonerna är ingen satsning utan tas inom ram från materielanslaget.

Länk: Wiseman 

”Förbanden är ”välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006” – Karin Enström

Länk: Sveriges Radio

Nej.

Länk: Wiseman

”Hela Sverige ska försvaras” – Karin Enström Samtidigt säger Fömin att hon är nöjd med den svenska försvarsförmågan (att försvara Sverige på en geografisk plats, efter veckor av förhöjd beredskap, mot ett begränsat anfall i en vecka tidigast 2019)

Länk: Wiseman

”Med anskaffningen får vi ett modernt, kvalificerat luftvärnsrobotsystem.” – Karin Enström om Rb98 (IRIS-T)

Länk: Ny Teknik

Rb98 är inte ett kvalificerat luftvärnsystem som ersätter 20 Gripen E.

Länkar: Skipper, Wiseman

”Uppgraderingen av Gripen är finansierad.” – Karin Enström

Länk: SvD

Ja – om man stryker övriga materielinvesteringar. Annars – nej.

Länkar: Wiseman 1, 2

Fredrik Schulte (m) refererar till en hemsida som rankar Sveriges försvar som det 25:e största.

Länk: Fredrik Schulte

(Schulte gjorde senare en halvpudel efter att ha mött hård kritik)

Kommentar överflödig
”Moderaterna satsar på försvaret” och ”M tar ett samlat grepp om säkerhetspolitiken” – Hans Wallmark

Länkar: HD

Nej.

Länkar: Skipper, Wiseman 1, 2

”NATO ger Sveriges försvar högt betyg” – Sten Tolgfors, Cecilia Widegren, Karin Enström m.fl.

Länkar: UNT, Wiseman

Nej. Utvärderingen NATO gjort handlar om de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014. En organisation som, om det tillförs mer medel, i bästa fall är intagen 2019.

Länkar: Försvar & Säkerhet, Wissman

”Ryssland rustar från en mycket låg nivå” – Carl Bildt, Cecilia Widegren och Karin Enström

Länkar: SVT1, 2, SvD

Ryssland innehar en mycket hög förmåga, stor numerär, mycket hög beredskap och väl fungerande logistik.

Länkar: SvD, SMP, Wiseman 1, 2

”Ryssland har inte förmåga att anfalla Sverige” – Fredrik Reinfeldt Ryssland kunde invadera Georgien på en vecka och nyligen ställdes 160.000 man på krigsfot på några dagar. En munsbit för det svenska moderata försvaret?
”Personalen är försvarets viktigaste resurs” – Karin Enström

Länk: Fri värld

Minskning av personalkostnader på 500 Mkr

Länk: Wiseman

”Vår försvarsförmåga är bättre nu än för 10-20 år sedan” – Cecilia Widegren

Länkar: Cecilia Widegren på twitter, Skipper

Vår försvarsförmåga har aldrig varit så låg, varken numerärt, förmågemässigt eller relativt Ryssland – i modern tid.

”………………..” – Karin Enström och Cecilia Widegren (ej lögn, endast total tystnad) Om den oannonserade ryska beredskapsövningen som inom ett par dagar satte 160.000 man på krigsfot på ett par dagar. Samma Ryssland som Moderaterna tycker rustar från ”en låg nivå”.

Nu är det öppet mål för gammelmedia (läs. DN, SVD, Expressen m.fl.) att producera sakligt granskande artiklar. Källmaterialet finns redan på ovanstående länkar då försvarsbloggarna redan gjort ert grävande arbete.

Media har länge kallats den tredje statsmakten (efter Regering och Riksdag). Då kanske det vore på sin plats att skriva något djupare än sensationsartiklar om vem som tjänar mest i din hemkommun, årets bästa kräftor m.m. Eller är det viktigare att skriva om den akuta bristen på mjukglasströssel i Sverige (aftonbladet.se)?

Om inte de som ska granska makten agerar nu, ja då är det ett ännu större hot mot demokratin.

/ Boatswain

Gästinlägg: Trolöshet (m)ot väljare

Det senaste utspelet från Moderaterna om så kallade ”satsningar” på försvaret har berört och upprört väldigt många. Här på bloggen noterades ett nytt besöksrekord under gårdagen med över 8000 besök på en och samma dag. Det är givetvis roligt med många läsare, men samtidigt oerhört bekymmersamt att det ska föranledas av att våra folkvalda försvarspolitiker modifierar sanningarna så till den milda grad att det tangerar vad som skulle kunna anses vara ren lögn.  

Det börjar onekligen kännas som att det senaste utspelet möjligen var droppen som fick bägaren att rinna över hos många försvarspolitiskt engagerade, men det börjar nu även höjas röster hos den bredare allmänheten och framför allt inbitna moderater. En av dessa är signaturen Sea Bear som här på bloggen skriver ett oerhört tänkvärt gästinlägg. Låt oss hoppas att några moderatpolitiker läser det och reflekterar över innehållet!

/ Skipper
———————————————–
Under hela min livstid har jag varit en trogen sympatisör med ett och samma riksdagsparti. Jag har varit aktiv i dess ungdomsförbund, alltid velat dela med mig och argumentera för vad partiet står för, och varför man bör lägga sin röst just där. När jag stod vid valurnan första gången var det lätt, och så fortsatte det att vara fram till valet 2010, då jag plötsligt tvekade något. Jag stod där och slets mellan två alternativ. En del av mig ville inte välja samma valsedel som vanligt, medan en annan del fortfarande var övertygad om min politiska ställning.


Min tvekan grundade sig på den försvars- och säkerhetspolitik som ”mitt parti” förde. Då jag dels är försvarsanställd men också har ett stort allmänintresse för dessa frågor så påverkade detta givetvis mitt ställningstagande. Men någonstans föll mina resonemang in i att man måste se till helheten, försvars- och säkerhetspolitik är ändå bara en liten del av en mängd viktiga politiska områden. Dessutom, vem skulle hantera dessa frågor bättre?!

Jag är moderat! Det kommer jag fortsätta att vara, ända till den 14 september 2014. För min röst i förra valet kan ju knappast återtas och läggas på någon annan innan dess.

Jag gillar ju egentligen de ”nya moderaterna”, jag har uppskattat deras förmåga att reformera, och de vågar vara pragmatiska och inte kila fast sig för mycket i gamla tyckanden. Men nu börjar jag tveka. Den moderata retoriken i försvarsfrågor är för närvarande löjeväckande, man vinklar allt för att göra sken av satsningar, och vår förmåga relativt andra är ju inte så dålig – eftersom de andra är så dåliga…eller hur!? Jag behöver inte rapa upp detaljer om märkliga uttalande, för det har våra försvarsbloggare redan gjort på ett så förtjänstfullt sätt. Men hursomhelst skulle jag nog vilja påstå att dessa satsningar snarare är inskränkningar eftersom de i huvudsak sker inom ram. Jag skulle nog också vilja påstå att andra inte är så dåliga som det påstås, och att vår förmåga relativt andra tvärtom inte är särskilt bra. Vi som jobbar inom myndigheten försvarsmakten ser, hör och förstår hur det förhåller sig, och att detta inte korrelerar med den bild våra moderata försvarspolitiker målar upp.

Trots min politiska grundsyn börjar man nu fundera på om moderaterna skönmålar även andra områden. Det är lätt att leka med siffror och man behöver tydligen inte ens tala sanning när man för fram sin politik. Jag vill ju inte tro det, men jag är inte längre säker! Jakten på väljare och en valvinst verkar viktigare än att stå upp för sina värderingar, i alla fall i försvarsfrågor. För inte är det väl så Karin Enström, att när du och din make(officer) vid köksbordet för tio år sedan diskuterade försvaret ville se det ni ser idag. Inte heller hade ni väl förväntat er att dina gamla kollegor skulle ha en diametralt motsatt uppfattning mot vad du och dina nya kollegor har.  Visst, jag tror inte att man vinner val på att profilera sig med satsningar på försvaret, men marginalerna är små och man kan mycket väl förlora på grund av att svika detta politikområde.

Jag är knappast ensam om att vara tidigare troende moderat bland försvarsmaktens anställda. Vi har nog varit ganska många. Det har också blivit mer tydligt att det faktiskt finns en hel del människor även utanför grindarna som också vurmar för försvars- och säkerhetsfrågor, och kanske är även de gamla moderater.  Jag får frågor från familj och vänner varje dag (många moderater) som frågar hur det egentligen förhåller sig, då de följt den allt intensivare försvarsdebatten. När jag får dessa frågor säger jag sanningen, och det tror och hoppas jag att de flesta gör. Som ringar på vatten sprider sig missnöjet med den moderata försvarpolitiken och då i synnerhet för de skönmålningar och lögner(missbedömningar?) som ideligen uttrycks. För att bromsa och kanske kunna vända detta missnöje ger jag några enkla tips till våra moderata försvarspolitiker nedan.

Till våra moderata försvarspolitiker:

Förhoppningsvis följer ni ledarsidor, bloggar och sociala medier i jakten på att studera vad era potentiella väljare tycker. Uppenbarligen har ni inte uppfattat budskapen, eller så bortser ni bara från det ni ser och hör. För om ni ska ha en chans att återta förtroende inom försvars- och säkerhetspolitiska frågor krävs ett hårt arbete fram till valet 2014. Några tips på vägen är:

  •         att börja tala sanning (ärlighet varar längst)
  •         att revidera omvärldsuppfattningen och inse den förskjutning som sker i maktbalansen
  •         att genomföra eventuella satsningar utomram
  •         att fundera på om vår totala LV-kapacitet verkligen är tillräcklig
  •         att fundera på om ny teknik alltid kan ersätta numerär
  •         att fundera på om inte Gotland ändå är en rätt strategiskt viktig plats
  •         att delvis återinföra värnplikt
  •         att våga föra en politik för medlemskap i NATO

Jag rekommenderar er som försvarspolitiker att ta er tiden att reflektera över dessa enkla tips. Välj en tid strax före ni ska gå och lägga er, när barn och make/maka/sambo gått och lagt sig och allt är lugnt omkring er och inget kan störa era tankar. När du grundligt funderat över dessa tips, gå och lägg dig. Förhoppningsvis har du svårt att sova, vaknar upp dagen efter med påsar under ögonen men med en förbannad vilja att förändra, går till jobbet och slår näven i bordet och tar tag i saken. 
Alternativt somnar du med gott samvete – och förlorar en röst!

/ Sea Bear

Gästinlägg – David Bergman om PTSD

Efter det förra inlägget där vi skrev om Oberoende Veteraners kritik mot både Försvarsmakten och Sveriges Radio har vi fått David Bergman att ställa upp med ett gästinlägg om stressrelaterade problem såsom PTSD. Bergman har en examen i psykologi och är officer med erfarenhet från flera insatsområden, bland andra Afghanistan. /C

I tisdagens Studio Ett sändes ett inslag om psykiska besvär hos Afghanistanveteraner. Inslaget tog upp tyska erfarenheter, intervjuade en svensk veteran med erfarenhet från både Bosnien och Afghanistan och intervjuade även Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör Klas Eksell som sakligt redogjorde för Försvarsmaktens arbete med veteranhantering.

Tidigare har organisationen Oberoende Veteraner publicerat uppgifter i Göteborgsposten och på Newsmill om att 22,36% av de tyska soldaterna diagnostiserats med PTSD. De har även kritiserat Försvarsmakten för att dölja mörkertal av post-traumatisk stress och Sveriges Radio för att inte beröra dessa uppgifter.

Uppgifterna från Oberoende veteraner har på kort tid blivit tongivande i debatten men är i relation till tidigare svenska och tyska erfarenheter orimligt höga, och förtjänar en närmare undersökning.


Stress, traumatisk stress och PTSD

Stressreaktioner är en naturlig, eller om man vill ofrånkomlig, del av militära insatser där alla kommer att påverkas. Antingen av akut stress orsakat av påfrestande situationer eller kumulativ stress orsakat av exempelvis osäkerhet eller overksamhet. Detta är inget konstigt eller något som ”bara händer mig”. Snarare tvärt om; Det är en normal reaktion på en onormal situation. Men människan är märkbart tålig och att utsättas för stress har ingen omedelbart negativ effekt.

Vissa utsätts genom svårare händelser för en allvarligare traumatisk stress. Dessa kan leda till stressreaktioner som depression, ilska eller sömnstörningar. De flesta människor har en god medfödd förmåga att hantera även sådana händelser och endast en liten del, om händelsen förblir obearbetad, utvecklar Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD). Exempel på faktorer som påverkar om en individ utvecklar PTSD är tidigare trauman, erfarenhet, utbildning, självbild och övriga livsomständigheter (exempelvis familjekonflikt).

Enklaste sättet att beskriva och skilja PTSD från ”vanliga” stressreaktioner är att individen återuppleverhändelsen istället för att minnasden, får en överspändhet (höjd arousalnivå) och som ett resultat undvikande beteenden. Ofrivilliga ’flashbacks’ från händelsen beskrivs ofta.

PTSD utvecklas först 6-12 månader efter den traumatiserande händelsen, om den inte bearbetas. Detta gör att vår inriktning alltid bör vara att förhindra att PTSD utvecklas hos individer och inte vänta på att PTSD utvecklas och diagnostiseras för att sedan behandlas.


Statistik

Det finns relativt bra forskning på PTSD, trots mörkertal. Generellt inom psykologin är våldtäkt och strid de två vanligaste anledningarna (Kessler, 1995). Andra vanliga anledningar är exempelvis rån, misshandel, olyckor och naturkatastrofer. Livstidsprevalensen, alltså andelen av en population som någon gång utvecklar PTSD, brukar ligga i snitt runt 6-8%. Bra studier finns exempelvis för Nederländerna på 7,4% (De Vries, 2009), Sverige på 5,6% (Frans et al, 2005) och USA på 6,8% (Kessler, 2005).

Generellt ligger militära grupper lägre i utsatthet än exempelvis de som utsatts för naturkatastrofer då den traumatiserande situationen för en soldat ofta både är hanterbar och påverkbar (soldater bär vapen och är tränade att skjuta tillbaka). Exempel på tidigare undersökningar från Irak och Afghanistan pekar på en prevalens om 4.8% för brittisk personal (Iversen et al, 2009) och 4,3 för amerikansk personal (Smith et al, 2008). Varianser finns (något förväntat) bland förband som upplevt extremt påfrestande strider och ligger då mellan 10-17% (Sundin et al, 2010) med enskilda extremvärden. Mot bakgrund av dessa siffror är de 5% som angetts av Försvarsmakten en rimlig siffra, och de 22,36% som Oberoende veteraner anger för tysk personal verkar orimligt högt med hänsyn till det område där både nationerna tjänstgör.


Felfaktorer i statistiken

Det finns naturliga felfaktorer i statistiken runt stressrelaterade skador där den vanligaste är en begreppsförvirring. PTSD används ibland slarvigt som samlingsbegrepp för stressrelaterade åkommor. Betänk följande fiktiva exempel: 100% av personalen i ett insatsområde utsätts för någon form av stress, 50% för traumatisk stress, 20% söker efter insatsen hjälp för stressrelaterade åkommor, 5% får ej adekvat hjälp och diagnostiseras med PTSD vilken behandlas. Om de 20% som söker hjälp för stressrelaterade åkommor slarvigt får etiketten PTSD-fall kan det snabbt bli en diskussion om äpplen och päron, där generaliseringar och slutsatser kan bli missvisande och farliga.

Det nummer som Oberoende Veteraner uppgett om 22,36% verkar ha kommit fram genom en enkel beräkning över de 948 personer som behandlats för PTSD på Bundeswerhs sjukhus under 2012 och dividerat med det officiella truppbidraget för tillfället om 4239 personer. Men redan här kommer flera felfaktorer in. Det framgår inte tydligt om de 948 behandlade är en ackumulerad siffra eller unika fall för den perioden. Och truppbidraget om 4239 personer anger hur många soldater som fanns i landet vid det specifika tillfället, vilket gör att det totala antalet som tjänstgjort i landet under 2012 på halvårs- eller kvartalsmissioner är minst det dubbla – vilket kan mer än halvera procent-talet de kommit fram till.

En övrig uppseendeväckande detalj är att en av de studier av tyska soldaters hälsa i Afghanistan som nämns i artikeln på Newsmill (Wittchen et al, 2012) nämner en 12-månadersprevalens för tyska soldater i Afghanistan att diagnostiseras med PTSD till 2,9%, vilket är signifikant lägre än de 22,36% som de själva räknar fram.


Nya relevanta forskningsrön och framtid

En dansk studie som utkommit nyligen (Berntsen et al, 2012) pekar på flera synnerligen intressanta aspekter. Den genomförde omfattande tester av ett danskt förband före, under och efter deras tjänstgöring. Den visade att de fall av PTSD som diagnostiserades korrelerade med individernas tidigare trauman och emotionella problem i livet och att dessa, inte intensiteten i stridskontakterna, var den bästa indikatorn för vilka individer som senare skulle komma att få problem. Det viktigaste vi kan lära av detta är att diskussioner om stressreaktioner och PTSD inte kan avgränsas till den avgränsade situationen i striden, utan att både anledningar och effekter existerar över tid.

Artikelförfattarna i Oberoende Veteraner menar att Försvarsmakten smiter undan sitt ansvar. Personligen känner jag inte igen mig i den beskrivningen. Visst har veteranhanteringen historiskt varit undermålig, men 18 år har gått mellan BA01 och FS24 roterade hem och mycket har hänt. Jag har full respekt för att andra kan ha avvikande erfarenheter men de hemkomstprogram jag deltagit i har alltid innehållit hemkomstsamtal, i grupp och om så önskas även enskilt. Och de kollegor och underställda som så behövt har alltid fått hjälpt av läkaren eller förbandspsykologen i efterhand.

Självklart är detta ett område som ständigt måste utvecklas och mycket finns kvar att göra. Men att föra den diskussionen efter skev och missvisande statistik riskerar att bli kontraproduktiv och motverka syftet. Jag delar Oberoende Veteraners målsättningar och berömmer deras initiativ, men ber dem att se över sina fakta så att diskussionen förs på sakliga grunder.

David Bergman

Kapten / Fil Mag i Psykologi


Litteraturhänvisning

Frans, Ö., Rimmö P-A., Åberg L., Fredrikson M. (2005) Trauma exposure and post-traumatic stress disorder in the general population, Acta Psychiatric Scandinavia, 111: 291–299

Berntsen, D; Johannessen, K. B., Thomsen, Y. D.; Bertelsen, M.; Hoyle, R. H., & Rubin, D. C.: (2012) Peace and War: Trajectories of Posttraumatic Stress Disorder Symptoms Before, During, and After Military Deployment in Afghanistan, Psychological Science, 23: 1557

De Vries, G; Olff, M (2009) The lifetime prevalance of traumatic events and posttraumatic stress disorder in the Netherlands, Journal of Traumatic Stress, 22(4) 259-267

Wittchen, H., Schönfeld, S., Kirschbaum, C., Thurau, C., Trautmann, S., Steudte, S., Klotsche, J., Höfler, M., Hauffa, R. & Zimmermann, P (2012) Traumatic Experiences and Posttraumatic Stress Disorder in Soldiers Following Deployment Abroad: How Big Is the Hidden Problem? Deutsches Ärzteblatt International, 109(35–36): 559–68

Smith, T.; Ryan, M.; Wingard D.; Slymen D.; Sallis J.; Kritz-Silverstein, D. (2008) New onset and persistent symptoms of post-traumatic stress disorder self reported after deployment and combat exposures : prospective population based US military cohort study. British Medical Journal 336, 366–371

Iversen, A. C., van Staden, L., Hughes, J. H., Browne, T., Hull, L., Hall, J. (2009) The prevalence of common mental disorders and PTSD in the UK military: Using data from a clinical interview-based study, BMC Psychiatry, 9, 68.

Sundin, J.; Fear, N. T. Iversen, A.; Rona R. J. & Wessely, S. (2010)  PTSD after deployment to Iraq: conflicting rates, conflicting claims, Psychological Medicine, 40, 367–382.

Kessler, R; BErlund, P; Demler, O; Jin, R; Merikangas, k; Walters, E (2005) Lifetime prevalence and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the National Comordity Survey Replication, Archives of General Psychiatry, 62(6) 593-602

Kessler, R; Sonnega, A; Brome, E; Hughes, M; Nelson, C (1995) Posttraumatic Stress Disorder in the National Comorbidity Study. Archives of General Psychiatry, 52(12) 1048-1060

Gästinlägg: Boatswains bokhörna – När Balkan brann av Ulf Henricsson


Ännu ett inlägg från Boatswain som ägnat några dagar att läsa en av de senast utgivna böckerna från SMB och som här nedan reflekterar över bokens innehåll och de ledarskapsfunderingar som man per automatik kommer in på när man läser om Henricsson och BA01. Jag delar helt uppfattningen att fler chefer borde dela med sig av sina erfarenheter från verkligheten där ute.

/ Skipper
———————————————— 

Bakgrund

Lagom till BA01 20-årsjubileum ger Överste 1. Ulf Henricsson, på Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, ut sin berättelse om sin första mission på Balkan.

Henricsson var chef för den första svensk-danska FN-bataljonen Nordbat2 som ingick i UNPROFOR från september 1993 till april 1994. Missionen är mest känd under beteckningen BA01 och är en av de mest omtalade och omskrivna svenska internationella insatserna, dels för den ständiga beskjutningen av bataljonen, det politiska spelet kring konflikten och även det faktum att många ur bataljonen fortfarande bär med sig tunga minnen från tiden där nere.

Några år senare återkom Henricsson till Balkan som chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001. Senare var Henricsson även chef för Sri Lanka Monitoring Mission (SLMM) april till september 2006.

Henricsson tilldelades 1997 Försvarsmaktens medalj för internationella insatser i guld med blått band och svärd i guld med motiveringen ”som chef visat upprepat personligt mod som inneburit betydelsefullt föredöme under tjänstgöring september 1993-april 1994” för sina insatser på Balkan. Han förärades även Kungliga Krigsvetenskapsakademins guldmedalj ”för föredömligt ledarskap i internationell tjänst”.

Någon ytterligare presentation om mannen som blivit både älskad och förmodligen, i vissa kretsar, mindre älskad för sitt tydliga och ibland hårdnackade ledarskap känns överflödig.

Boken

Det finns åtskilliga skildringar (bl.a. Alfa Sierra: BA01 – Nordbat 2 iBosnien – Hercegovina) från soldater och officerare som tjänstgjort i fd. Jugoslavien och den här boken skulle kunna vara en i raden som skildrar misär, lera, beskjutningar m.m. Till del finns även detta beskrivet även här men det är inte det som gör boken intressant. Ett citat som väl sammanfattar innehållet och språket i boken ges av Aftonbladets kolumnist Staffan Heimersson:

”Henricson slår rekord i politisk inkorrekthet, nämner saker vid dess rätta namn och skriver enkelt målande, humoristiskt och brutalt i en grabbigt lakonisk stil utan ransonering av kraftuttryck.”

Bokens styrka är istället Henricssons exemplifiernade lärdomar om ledarskap under påfrestande förhållanden, både gentemot soldaten i skyttekompaniet, stabsmedlemmen, lokala makthavare, politiker och Högkvarteret i Sverige. Henricsson tar upp föregångsmannaskap som ett ledord som många pratar om men färre efterlever och även det som förekommer i de flesta insatser, disciplinärenden och hur att hantera dessa där allt kanske inte är svart eller vitt.

En annan av ledarskapets hörnstenar som Henricsson berör med såväl bra som dåliga exempel flera gånger är uppdragstaktik. Oftast handlar det dock om något som kanske ska tillämpas men där detaljstyrningarna tar sig abnorma proportioner, bl.a. politiska detaljstyrningar som försenade hjälpen och i förlängningen ledde till att liv gick förlorade.

Då mandatet de arbetade under stundtals lämnade utrymme för tolkning valde Henricsson att tolka dessa till sin och bataljonens fördel. Han beskriver i boken varför han gjorde som han gjorde och även att uppgiftens lösande stod främst. Det vanligaste i den situationen hade varit att fråga högre chef om mandatet var otydligt men Henricsson visste att om han frågade skulle han bli begränsad. Därmed valde han sin egen tolkning och tog även ansvar för det. Tyvärr något som inte förekommer lika ofta numera.

Den vanliga svenska (och för all del FN) sättet att lösa konflikter, genom diplomati, förhandlingar och samtal, konstaterar Henricsson tidigt inte enbart kommer fungera där. Han motsäger sig tolkningen av orsakerna till konflikten som enbart religiösa utan där krigsherrar och dylikt slåss för ära, pengar och makt oaktat religion. Dessa skurkar bryr sig varken om FN-flaggor, röda korsetmärkningar eller resolutioner och måste därmed mötas med det språk som de förstår och själva tillämpar – hot om våld och om inte det hjälper, våld. P.g.a. Henricssons hårda nypor mot buset och bl.a. efter uttalandet ”vi har från och med nu slut på varningsskott och skjuter skarpt direkt” så fick han smeknamnet ”Sheriffen från Vares”.

Henricsson beskriver inte enbart typiska macho-incidenter utan tar även upp en del intressanta moraliska frågeställningar, t.ex. människors lika värde. Detta ställt på sin spets när det i media och bland politiker börjar talas om eventuella kommande svenska förluster, hur mycket är ett balkanliv värt kontra ett nordeuropeiskt, 1 mot 1 eller…?

Den svenska insatsen (inte bara BA01) i Bosnien gjorde skillnad. Det största beviset på detta är uppgifterna om att vissa döpte sina barn till svenska namn som en hyllning till den hjälp de fått av svenska soldater.

Avslutning

Nu är staffetpinnen överlämnad till andra högre chefer inom Försvarsmakten där ledarskapserfarenheterna torde vara som störst. Dela med er av era erfarenheter till yngre och äldre kollegor så att myndigheten kan fostra duktiga ledare även framgent! T.ex. har vi snart genomfört fem marina insatser med fartyg långt hemifrån. Under dessa insatser skulle det förvåna mig mycket om det inte finns viktiga ledarskapsmässiga erfarenheter att ta till sig.

Fartygschefer, kontingentschefer m.f.l. från ML- och ME-insatserna, fatta pennan och förmedla er syn på ledarskap under påfrestande förhållanden!

Min egen erfarenhet säger att oftast lär man sig mest av sina egna tillkortakommanden och lyckade insatser inom området ledarskap. Näst mest lär man sig av praktiska exempel från andra och där fyller böcker likt denna en oerhört viktig funktion. Slutligen så anser jag att man lär sig minst av att endast läsa olika teorier kring ledarskap, även om detta givetvis inte kan utelämnas.

Tipset till kollegor, oavsett färg på uniformen, blir därför; läs boken! Köp den från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (smb.nu) eller låna den på närmsta bibliotek eller av en kamrat.

Om fler av dagens chefer var som Ulf Henricsson skulle dagens FM förmodligen se annorlunda ut!

Bokens betyg blir 4 mustiga skepparkransar.

/ Boatswain


Länkar:

Staffan Heimersson om boken
Bloggen Morgonsur, Magnus Ernströms bokprojekt om BA01 (utges prel. i höst enligt bloggen)
P3Dokumentär ”Svenskarna i Bosnienkriget”
Försvarsmaktens om Bosnineninsatsen

Gästinlägg: Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra

Det är kul att se att försvarsdebatten lever vidare efter Almedalen och trots semestern. Kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson Mikael Oscarsson kommenterar här i ett gästinlägg den debatt som partiets försvarspolitiska rapport rönt.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra


Jag vill tacka alla bloggare för era bidrag till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten – de behövs. Diskussionerna i bloggosfären är ett för mig viktigt forum för att hämta idéer om hur förfina eller modifiera förslag, utforma helt nya förslag eller ställa rätt frågor. Det utgör ett viktigt komplement till den bild jag får från förbandsbesök, föredragningar och myndighetsdokument.

Till min stora glädje har KD försvarspolitiska rapport fått stor uppmärksamhet och kommenterats av bland andra Wiseman, Skipper och min riksdagskollega Staffan Danielsson. Det har fått mig att fundera på hur jag skall förtydliga delar av rapportens innehåll i samband med försvarsberedningens fortsatta arbete, men även i andra sammanhang. Jag skulle därför vilja kommentera några av de frågeställningar som kommit upp i debatten på bloggarna, direkt och indirekt (t ex Jägarchefen avseende logistik) och i olika kommentarer till inläggen.

Avseende IO 14. Även om det är så att IO 14 inte uppfyller alla de krav som kan och bör ställas på en framtida svensk försvarsmakt anser vi att reformen bör fullföljas innan organisationen utökas. Dock ser vi det som viktigt att det även inom ramen för införandet av IO 14 (IO 23?) genomförs vissa förändringar. De viktigaste är:

 
  – Rekryterings- och bemanningsproblemen måste lösas. En väg kan vara att införa substantiella premier för genomförd GMU med åtföljande krav på obligatorisk krigsplacering och tjänstgöringsskyldighet för övningar.
 – Kvalificerad övningsverksamhet måste kunna genomföras. Kräver det att antalet heltidstjänstgörande soldater utökas?
  – Logistiksystemet bör ges en tydligare inriktning mot att stödja nationella försvarsoperationer, ta emot utländskt stöd och så att den på ett bättre sätt kan understödja utbildning och övningar. Den pågående omorganisationen av försvarsmaktens logistik bör därför utvärderas med dessa grundläggande krav för ögonen, och mindre mot vad som framstår optimalt på ett excelark.
  – Officersutbildningen, på alla nivåer, bör till delar förändras i en riktning där det läggs en ökad tonvikt på praktisk förbandsanknuten tjänst/utbildning och krigsstabstjänst.
  – Lokala chefer bör ges ett större ansvar för rekrytering och utveckling av sin personal, det gäller såväl soldater som officerare.
  – Även inom ramen för IO 14 måste åtgärder vidtas för att återskapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro på Gotland.

Framtida utveckling. Här finns det mycket som bör göras för att skapa en rimlig nationell försvars förmåga:
  – Generellt sett är organisationen för liten. Att skapa en tillräckligt stor organisation inom ramen för nuvarande modell där alla förband ska vara gripbara i fredstid är mycket svårt. Vårt förslag är att ”IO 14” kompletteras med en kaderorganisation där huvuddelen av personalen kan mobiliseras i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge. Den kan skapas genom att avkastningen från ”IO 14” krigsplaceras. Det ger en potential att, åtminstone personellt, fördubbla antalet förband (det skulle också göra det möjligt att krigsplacera huvuddelen av officerskåren – det är väl därför den finns).
  – IO 14 saknar ett antal väsentliga komponenter som: kvalificerat långräckviddigt luftvärn, utbyggt krigsbassystem för marin- och flygstridskrafterna, logistik på ”brigadnivå” och kvalificerat luftvärn till flottans stridsfartyg. Det finns även andra brister, i vissa fall avgörande för att någon funktion skall fungera, men här hänvisar jag av utrymmesskäl till rapporten.

Den fråga som debatterats mest, som det framgår av länkarna i början, är ekonomin. Att redan genomförandet av IO 14 kommer att kräva högre försvarsanslag än dagens är klart. En uppskattning är att det successivt krävs en anslagshöjning på i storleksordningen 10%. Exakta summor måste försvarsmakten själv räkna fram.

Den föreslagna utvecklingen på längre sikt kommer att kräva ytterligare medel. Hur mycket exakt är omöjligt att ange, det beror på ett stort antal förutsättningar som dessutom kan kombineras på olika sätt. Bara för att nämna ett exempel. Prisskillnaden mellan det kvalificerade europeiska luftvärnssystemet ASTER och det amerikanska Patriot lär vara betydande, exakt hur mycket vet man först efter genomförda förhandlingar (dessutom, kan det ryska S-400 var ett alternativ? – vi provade ryska stridsvagnar innan vi bestämde oss för Leopard).

Likaså har olika personalförsörjningsmodeller ett stort inflytande på kostnaderna. Den av oss föreslagna modellen att utnyttja personalavkastningen från ”grundplattan IO14” är billig. Här är problemet materielen till de kaderorganiserade förbanden. På armésidan är det till stor del en fråga om att underhålla och livstidsförlänga befintlig materiel. Det gäller främst de mekaniserade förbanden, stridsfordonen finns. Nyanskaffningsbehovet finns i första hand vid de olika stödfunktionerna. Samma gäller för marinens och flygstridskrafternas basorganisationer, personalbehovet kan tillgodoses genom avkastningen från” IO 14”, materiel måste anskaffas. Vill man vara riktigt ”gammalmodig” och ekonomisk kan man åter börja fundera på att krigsplacera civila entreprenadmaskiner vid ingenjörsförbanden och vid flygets banreparationsenheter. Civila tankbilar kan nog också ha en roll att spela vid olika underhållsförband etc.

De största kostnaderna är sannolikt förknippade med om vi gör enligt vårt förslag i rapporten, nämligen anskaffar ytterligare några stridsfartyg och bibehåller 100 stridsflygplan, samt att driva dessa system. Även här finns det flera alternativ. Fler Visbykorvetter, införa en ny typ av fartyg (flottiljledare?), ha en blandad organisation av Gripen C/D och E eller att inrikta sig mot bara E på sikt. Kostnaderna kommer att variera beroende på alternativ.

En bedömning är att det på lång sikt krävs ett försvarsanslag på ungefär samma nivå som våra nordiska grannar, ca 1,5 % av BNP, för att ge möjligheter att skapa en rimligt balanserad organisation för såväl rent nationella försvarsbehov som för att ge oss handlingsfrihet att hantera en svårförutsebar framtid. Den kommer inte att vara perfekt, det kommer alltid att finnas brister. Men den kommer inte att riskera kollaps om den skulle behöva användas på allvar. Dessutom skulle den antagligen utveckla dubbelt så stor operativ effekt jämfört med IO 14. Vi anser inte att en sådan inriktning är populism som Staffan Danielssons antyder, snarare är det en bedömning av vad som är möjligt och vad som krävs för att vi skall kunna bidra till fred, säkerhet och stabilitet i vårt närområde.

Som jag inledde. Alla förslag kan göras bättre, ibland behöver de också modifieras. Alla typer av synpunkter på och analyser av KD säkerhetspolitiska rapport mottas därför med tacksamhet. Helst i form av mail direkt till mig: mikael.oscarssson@kristdemokraterna.se , eller på olika bloggar. I det senare fallet finns dock risken att jag kan missa något då jag inte kan garantera att jag ser alla inlägg.

KD:s säkerhetspolitiska rapport, som ger en mer heltäckande bild av våra förslag, finns att läsa på http://www.kristdemokraterna.se/Global/Rapporter_Och_Dokument/F%c3%b6rsvars-%20och%20sakerhetspolitk%20ett%20allmanintresse.pdf

Mikael Oscarsson
Riksdagsman (KD)
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen

Gästinlägg: Få färger på paletten


Publicerar i dag ett mycket läsvärt gästinlägg signerat McBenke runt de senaste turerna i försvardebatten med fokus på händelserna Almedalen. Mycket nöje! / Skipper

————————————————————————

Almedalsveckan har strax passerat för oss försvars- och försvarspolitikintresserade. Jag tänkte dra några korta reflektioner som även dykt upp på andra bloggar och twitter, men som så här långt har fastnat i huvudet på mig. Den vaksamme har kanske noterat att ett visst lingo politicus verkar har upprepat sig. Från Försvarsmaktsledningen var tonen denna gång ej så konfrontativ mot den politiska diton, och det var tydligt att man istället valde att fokusera på att framhålla det Försvarsmakten gör här och nu. Skälen till detta har framförts på andra bloggar och twitter.

ÖB talade gärna (nu även på instagram) om hur han känner stolthet över det Försvarsmakten uträttar både i närområdet och i insatser längre bort. Ett värdeord som även Infodirektör Erik Lagersten använt på sociala media. Chefen LedS Jan Salestrand tog även tillfället att på ett seminarie påpeka att det var viktigt att inte svartmåla verksamheten utan fokusera på det positiva som uträttas. Så långt gott och väl. Att inför ett för myndigheten så stort evenemang som Almedalen koordinera budskap och medieträning kan nog bara anses professionellt. Fast när även den moderate riksdagsledamoten och medlemmen i försvarsutskotten Johan Forssell använde orden att det bara målas i olika nyanser av svart börjar en trend märkas. Även ett departementsråd i försvarsdepartementet med bakgrund i Försvarsmakten använde termen svartmålning. Carl Bildts numera klassiska twitter-skäll på författaren Lars Gyllenhaal om att han inte skall svartmåla när han påpekade att Sverige inte har något artilleri, sitter även kvar i bakhuvudet.

Wiseman har ju förtjänstfullt beskrivit detta i ett inlägg i veckan med tillhörande insiktsfulla kommentarer.

Utan att vara konspiratorisk kan man dock konstatera att det i tid och rum ungefär samtidigt talats om svartmålning i alla fall. Vem är då detta budskap riktat till? Ja försvarsbloggare som Skipper vars plats jag lånar är ju en kategori. Även den numera ganska stora skara av försvarsintresserade twittrare kan säkert vara en annan. Ingen vill ju vara en svartmålare eller negativ gnällare. Syftet med epitetet är säkert en ryggradsreflex mot avslöjande av egna pinsamma svagheter i argumentation eller påpekanden om att kejsaren är naken. För nakna kejsare kommer att avslöjas i debatten på bloggar och twitter. Själva dynamiken på twitter är till sin natur sådan att om ett politiskt påpekande inte håller faktamässigt eller logiskt kommer det alltid någon med kunskap och insikt och ifrågasätter – direkt till den ursprunglige avsändaren.

För den ovane politikern eller makthavaren kan detta förstås ses som mycket irriterande och besvärligt. Reaktionerna blir således blandade som t ex hos moderaternas officiella försvarskonto @moderatförsvar som konsekvent aldrig svarar på motfrågor eller som i exemplet med Carl Bildt ovan.

I försvarsfrågor kan ju den säkerhetsmedvetne tänka att här är det ett problem med att eventuellt sekretessklassad information fritt diskuteras och kastas fram och tillbaka mellan okända individer i syfte att bevisa sina teser. Min erfarenhet är att så inte blivit fallet utan att det fungerat mycket väl samt att säkerhetsmedvetandet är högt. Förklaringen ligger i att de flesta som aktivt deltar i debatten är mycket initierade och verkar välutbildade i frågan. Skälet kan säkert vara att många aktiva är anställda eller före detta anställda i Försvarsmakten och hjälps åt till att hålla debatten på rätt nivå. En av sociala mediers stora styrkor.

Varför är då debatten om försvarsfrågan så stark i sociala medier och vad vill alla egentligen? Enligt mig så är ett av skälen bland annat den inneboende lojaliteten mot försvaret hos främst officerare. Mediet är dessutom lättillgängligt. Varför kan lojalitet då ta sig uttryck i kritik mot politiker och försvarsmaktsledning. Enkelt uttryckt brinner många officerare för sitt jobb. Och precis som ÖB önskat är många oerhört stolta över sitt yrke och vad som görs varje dag på skjutfält, i stridsfordon i Afghanistan, i kuling på ett havsövervakningspass i södra östersjön, i garnisonsvakten på T2 en torsdagkväll, i vårdhallen på P7 eller svettandes i flygoverallen på ett dammigt flygfält i Mali. Men att bara vara stolt och bara göra precis exakt vad som krävs går ofta mot officerens natur. Man vill göra mer. Man vill göra det bättre och främst vill man tas på allvar av högre chefer om man har konstruktiv och insiktsfull feedback på hur förbättringen skall gå till. När man förbättrat vill man sedan jobba lite till på att ytterligare göra det än bättre. Detta är en av de starka krafter som driver Försvarsmakten varje dag. En kraft som rätt använd gör storverk och borde ligga i alla chefers och ledares intresse att förvalta när så svåra uppgifter som Försvarsmaktens skall utföras.

När skillnaden mellan alla dessa individers uppfattning om tillståndet i myndigheten skiljer sig från till exempel en politikers, känner man med ovan nämnda lojalitet med sin uppgift en vilja att ta debatten konstruktivt. Särskilt när det uppfattas som om ingen annan, varken journalister eller andra kunniga gör det. Detta i kombination med en viss mognad och oräddhet med att sticka ut näsan, gör säkert att man tar steget.

Jag kan tänka mig att en del chefer och politiker inte alls ser fördelarna med detta. Jag skulle dock vilja hävda att så länge debatten hålls på den höga nivå den gör idag kommer detta vara någonting som gynnar Försvarsmaktens utveckling och samhällsdebatten i stort. Det krävs integritet och ledarskap för att uppmuntra detta från chefer. Det kommer också att stärka stoltheten över att Försvarsmakten lever upp till sin numera något avsomnade devis Öppenhet, Resultat, Ansvar (ÖRA).

Jag är stolt över att jobba i Försvarsmakten och jag vill den allt väl. Jag vill att vi skall bli bättre. Jag vill att vi skall få så bra förutsättningar som möjligt att kunna utföra våra svåra uppgifter. Jag är dock inte nöjd med att svepande implicit bli inräknad bland några som svartmålar när så inte är fallet. Jag debatterar och deltar för att jag inte nöjer mig med faktafel och skönmålning, men jag vill samtidigt bidra på ett säkert och konstruktivt sätt.

Och ja ÖB, jag är stolt – men inte nöjd. Jag vill mer.

Jag tar härmed tillfället att sno en devis från det sedan länge hädangångna fartyget HMS Starkodder och hoppas att det tolkas som konstruktivt och målat i ljus färg:

Aldrig nöjd!


/ McBenke

Patrullbåten HMS Starkodder som tillsammans med övriga systrar olyckligt utrangerades i förtid. Fartyget förde devisen ”Aldrig nöjd” i röd runskrift på däckshuset. En devis som inte på något sätt står i motsats till att man är stolt över det man gör och vad man kan. Minst sagt tänkvärt!
——————————————————————————-
Gästinlägg är alltid välkomna på bloggen. Är du intresserad av att skriva ett eget gästinägg? Ta kontakt med Skipper genom knappen ”kontakt” här ovan. / Skipper

Gästinlägg: Roligt att Archertexten väcker uppmärksamhet

Nedan ett gästinlägg från Daniel Skoglund, Officerstidningen med anledning av den senaste tidens debatt om Sveriges prekära situation med total avsaknad av långskjutande artilleri och diskussionerna här på WW om projektets ekonomi. Gästinlägget har också en stark bäring på den likaledes aktuella försvarssekretessen. För vem sätts hemligstämpeln?

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Roligt att Achertexten väcker uppmärksamhet

Avseende ekonomin. Riksdagsramen om 1,3 mdr är en uppgift till undertecknad.

Enligt FM budgetunderlag för nästa år (BU 14) har utfallet hittills varit drygt 1,2 miljarder.

Enligt samma dokument (BU 14) kommer ekonomin i projektet att omfattas av sekretess f r o m 2013. Det gör att det ska bli spännande att försöka göra en kostnadsuppföljning vid leverans…

I Propen 2005/06:132(och riksdagsbetänkandet) som beslutade om ombyggnation av H77B till Archer är kostnadsramen hemlig. Men vissa riksdagsledamöter krävde vid tillfället ökad öppenhet om kostnadsramen när avtal väl slutits med industrin.

Jag har dock i arbetet med artikeln inte hittat riksdagsdokument med ramen, utan gått på erhållen uppgift och ekonomiskt utfall hittills.

I min journalistiska gärning är det frustrerande med hur sekretessen (framförallt affärssekretessen 31 kap 16§ OSL) ofta försvårar en rimlig granskning av alltifrån JAS/E till utkontraktering av SK60, med mera. Att använda Sipri som källa till svenska vapeninköp känns ju ibland lite udda. (Inte för att jag har något emot dem, de är en trovärdig och bra källa är min uppfattning, men däremot kännas det rimligt att svenska myndigheten borde kunna leverera dessa uppgifter.)

(En annan rolig/tragiskt upplevelse var när jag intervjuade en mycket kunnig officer om ett antal vapensystem för en, ännu ej publicerad, text om beväpningen i vissa delar av FM. Han sade: ”Jag får inte ge dig uppgifterna på vad systemen kostar, men kolla på de här hemsidorna för de här försvarsmakterna/försvarsdepartement/tillverkarna så kan du se det, för där är det öppet.” Då infinner sig frågan vem vi hemligstämplar för. Men det är klart, om de kunskapsinhämtare vi vill försvåra för endast talar svenska, når vi ju vårt mål.)

Jag har förståelse för behovet av sekretess, fast min upplevelse är att sekretessen idag ökar och försvårar insyn och debatt. Detta gagnar i längden inte försvaret eller Sverige.

Sedan, för att återgå till Archer-kostnaden, är ekonomiska ramar och utfall alltid trixiga att jobba med (som framhålls i artikeln).

Vad inkluderas i siffran, bara pjäsen, eller kringutrustning och underhåll, etc, vilka påslag för valutakurser finns, eller annat?

Om någon har koll på när (och om) en exakt ramsiffra beslutats av riksdagen får ni gärna meddela denna, samt kända avgränsningar.

The truth is out there…

Med vänliga hälsningar

Daniel Skoglund, Officerstidningen

Gästinlägg: I ljuset av senaste dagarnas händelser

Nedan följer ett nytt gästinlägg av Mikael Grev som nyligen slutat som stridspilot i flygvapnet för att satsa på sitt eget företag. Grev deltog som pilot i Libyeninsatsen och har tidigare skrivit gästinlägg här på WW.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

I ljuset av senaste dagarnas händelser

Jag är för ung för att själv ha upplevt förspelet till andra världskriget och har alltid haft svårt att förstå hur svenska politiker kunde vara så blåögda inför försvarsbesluten, trots de tydliga indikationerna på oegentligheter från söder. Jag har felaktigt och lite avfärdande tänkt att bristen på färg-tv eller kanske dålig kosthållning var orsaken till de flagranta felbedömningar som gjordes. Men nu börjar jag så smått förstå att det kanske är stolthet och den till synes inbyggda oförmågan för en politiker att säga att man gjort en felbedömning som är boven. Och historien verkar kunna upprepa sig.

En möjlig, men kanske inte överdrivet trolig, framtid är att vi sitter här om tio år och undrar – hur kunde det hända igen, lärde vi oss inget av historien? Genom att förneka skeenden för att slippa säga man gjort fel så gör vi tyvärr historieupprepningen troligare. Det verkar snart nästan vara en sport för regeringen att inte nämna omvärlden annat än i ordalag som bekräftar sina beslut och att man haft rätt hela tiden när man stämplat försvaret av Sverige som ett särintresse. Minsta ”vi hade fel” måste anses vara ett virus som snabbt skulle sprida röta i leden och leda till en framtid i evig opposition.

Denna oförmåga till nykter självgranskning och självkritik är farlig. Det leder till ett samtal med medborgarna som går ut på att handfast projicera guld och gröna skogar, och för allt i världen inte visa en spricka i den välpolerade fasaden. Ett annat namn för detta är potemkinkuliss och något som vi nog aldrig trodde vi skulle säga om vårt samhälle när vi anklagade Sovjet för samma sak under kalla kriget, då förvisso för utlänningar på besök.

Carl Bildt och Karin Enström är de främsta regeringsrepresentanterna för att kommentera denna typ av händelser. De är också de som mest kategoriskt försökt tona ner kritiken med att detta inte är något nytt, inte deras fel eller som sista utväg att det är hemligt. Längst gick Bildt med uttalandet: ”Vi reagerar inte på allt”. Jag undrar bara, om man inte reagerar på att två tunga bombplan eskorterade av fyra jaktflygplan anflyger mot Sverige, vad är det då man startar emot?

Oppositionen är inte bättre utan är trots sitt eget otvättade byk i försvarsfrågor påpassligt framme och kritiserar regeringen och Försvarsmakten för att det inte startade några Gripar mot den ryska övningen. De finner sig så klart oförstående i hur regeringen kunnat låta det gått så långt att man inte beordrat Försvarsmakten att ha jaktberedskap dygnet runt, samt varför man inte fått veta om att detta. Hela tiden så klart fullt medvetna om att det är hemligt hur länge det varit så och att ingen därför kan kontra med fakta.

Det skulle vara ganska beklämmande om det skulle komma fram att vi inte haft jaktberedskap dygnet runt på väldigt länge, enligt Ekot kanske ända sedan kalla kriget. Då skulle nämligen alla försvarspolitiker som nu är så ”oförstående” verka tämligen inkompetenta inom det område de är satta att styra, vilket skulle gränsa till tjänstefel.

Jag kan kanske tycka att det är förståeligt att Försvarsmakten sparar bedömt någon eller några tiotals miljoner per år på att inte ha personal och flygplan stående i beredskap dygnets alla timmar. Särskilt om det är som det påstås att det inte skett liknande provokationer i modern tid och definitivt eftersom vi ändå inte har något jaktskydd i stockholmsområdet sedan 2004. Det som bör göras av samtliga är att odramatiskt påpeka att det nu kanske börjar bli läge att göra en översyn av den policyn. Det betyder inte att man gjort fel innan, bara att förutsättningarna har ändrats.

Många tror att man genom att följa med i en upprustning eskalerar en konflikt som sedan leder till en urladdning i form av krig. Faktum är att det är precis tvärt om. Sänker man garden för mycket ger man en motståndare möjlighet att agera offensivt med lägre risk. Genom att lugnt men bestämt följa med i en upprustning så gör man istället en konflikt mindre trolig. Den potentiella vinsten med ett anfall är densamma men kostnaden för anfallet ökar om man är svår att övermanna. Att tydligt svara på upprustning är därför dämpande när den, som i Sveriges fall, uteslutande sker i syfte att försvara sig.

Jag tror att det nu gått upp för flertalet politiker att besparingarna man trodde att man skulle kunna göra på försvaret under lång tid framöver har blivit ett ofördelaktigt SMS-lån. Man kommer att behöva betala tillbaka nerskärningarna flera gånger om när man till slut tvingas backa på sina kortsiktiga besparingar. Den taktiska time-outen varade inte så länge som man hoppats. Anläggningar som var dyra att avveckla blir många gånger dyrare att bygga upp igen.

Att ta ansvar innebär att agera långsiktigt, att stå för rim och reson när enklare men kortsiktigare möjligheter presenterar sig och att våga säga att man gjort fel och byta riktning. Om man gör detta så kommer också respekten för politiken att öka och samtalet bli mer nyanserat och intressant. Men journalister måste också svara upp på detta och inte stoppa in brytjärnet i varje spricka med samma kortsiktiga syfte. Ett samtal har två motparter och båda måste sansa sig om vi ska få ett mer öppet samhälle som håller i längden.

Mikael ”Duke” Grev

Gästinlägg: Lätta brigadens anfall

Debatten om luftvärnets framtid går vidare. Här ytterligare ett gästinlägg angående framtiden för luftvärnrobotsystem 70 som avses avvecklas till förmån för en markbaserad version av IRIS-T

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

The Charge of the Light Brigade

Robot 70 i eldställning

Half a league, half a league,
Half a league onward,
All in the valley of Death
Rode the six hundred.
”Forward, the Light Brigade!
Charge for the Guns” – he said
Into the valley of Death

Rode the six hundred.

– Dikt av Lord Tennyson skriven till minnet av lätta brigadens anfall vid Balaklava 1854. Kanoner är fortfarande en viktig faktor på slagfältet, men tyngdpunkten har sedan 1800-talet förskjutits mot himlen.

2018 planerar Luftvärnsregementet att helt ha ersatt Robot 70 med IRIS-T i försvarets två korträckviddiga luftvärnsbataljoner i enlighet med vad regeringen nyligen beslutat. Risken är överhängande att försvarsmakten då skrotar Robot 70 helt och hållet, i den vanliga strävan att avveckla vapensystem som inte längre ses som centrala i syfte att spara pengar i förrådskostnader och underhåll.

Att slänga Robot 70-enheterna vore förödande. De bör istället omfördelas till försvarets lätta anfallsbataljoner. Idag är det bara de mekaniserade bataljonerna som har eget luftvärn i form av Luftvärnskanonvagn 90. De lättare bataljonerna, som utgör 50% av anfallsförbanden har inget luftvärn. Även om dessa bataljoner uppträder i brigads ram tillsammans med de mekaniserade luftvärnsskyddade förbanden är frånvaron av eget luftvärn bekymrande, och för de två lättaste bataljonerna som på grund av sina uppgifter ofta måste uppträda självständigt, den luftburna bataljonen och amfibiebataljonen, så är frånvaron av luftvärn självmord i strid.

Men är då inte Robot 70 ett omodernt system som inte är värt att sparas? Kommer inte fienden att använda alldeles för högteknologiska robotar och smarta bomber från hög höjd för att kringgå systemet? NEJ. Även om teknikutvecklingen är snabb och avancerade luftangrepp dominerar krigföringen på strategisk nivå så är ändå lågt flygande plattformar såsom drönare, attackhelikoptrar och markattackflyg de verkliga arbetshästarna för att bekämpa markförband och amfibieförband nu och i framtiden. Avancerade luftangrepp med kryssningsrobotar och smarta bomber riktas i större utsträckning mot fasta anläggningar eller tydliga mål där man vet att man når effekt typ flygbaser, ledningsplatser och radaranläggningar samt mot radarsändande luftvärnsförband. Mot rörliga markförband och amfibieförband är den mer ”stridsspaningslika” metoden att flyga på låg höjd med drönare, helikopter och stridsflyg fortfarande viktigast och så kommer det att fortsätta vara även när sensorutvecklingen går ännu mera framåt. Robot 70 hittar fortfarande nya kunder utomlands. Det är ett efterfrågat system och det är väldigt billigt att vidmakthålla med ett obefintligt underhållsbehov.

Robot 70 buren

Att upprätta en luftvärnspluton med befintliga Robot 70 i den luftburna bataljonen, amfibiebataljonen samt de två lätt mekaniserade bataljonerna är inte en stor kostnad. Det skyddar inte förbanden mot alla typer av lufthot, men det försvårar för motståndaren att använda sina effektivaste plattformar drönare, helikoptrar och markattackflyg för att från låg höjd spana mot och bekämpa förbanden. Amfibiebataljonen i synnerhet, men även de andra lätta bataljonerna, är mycket exponerade för flyghot under framryckning och rörlig strid. Vid framryckning är Robot 70 ett begränsat system, men genom att metodiskt ”hoppa bock” med eldenheterna uppnås ändå ett relevant skydd. Om de lätta förbanden ständigt måste vaktas av JAS när de rör på sig uppnås inte någon synergieffekt av de olika resurserna. Tvärtom vore det ett mycket ineffektivt utnyttjande av de begränsade svenska stridsflygsresurserna.

När lätta förband grupperat för försvarsstrid och maskerat sig ändrar flygangreppen karaktär och övergår från att vara överraskande och momentant förödande till att bli mer trevande och långsamma. Mot välmaskerade förband utan luftvärn, exempelvis i bebyggelse eller tät skog, uppträder attackhelikoptrar gärna lugnt och metodiskt väldigt nära målet. Deras sensorer är inte bättre än så, men med lite tid så hittar de oftast vad de söker. Detta har alla svenska soldater som samarbetat med amerikanska Apachehelikoptrar i Afghanistan bevittnat på nära håll. Bärbara luftvärnsrobotar gör världens skillnad i sådana situationer och tvingar motståndaren till ett helt annat uppträdande.

I många länder som exempelvis USA, Frankrike och Ryssland används handburna enkla luftvärnssystem typ Stinger, Mistral och Igla i stor utsträckning för att skydda lätta förband, och Robot 70 är bättre än alla dessa system. Sverige sticker ut internationellt sett i sin naivitet genom att påstå att förband kan luftlandsättas eller bedriva amfibieoperationer utan att ha med sig korträckviddigt luftvärn i framryckningen. Detta politiskt tillskyndade taktiska tänkande liknar lätta brigadens anfall vid Balaklava och är ett symtom av den så kallade strategiska timeouten. Amfibiebataljonen hade exempelvis Robot 70 fram till 2007, sen ändrades förbandsspecifikationen till att vara anpassad för fredsbevarande verksamhet och inte strid mot en jämbördig motståndare.

ASRAD-R

Självklart vore det bättre att anskaffa mer avancerade lätta luftvärnssystem såsom exempelvis svensktillverkade ASRAD-R, 40mm automatkanonmoduler eller möjligtvis IRIS-T till de lätta förbanden, åtminstone till de lätt mekaniserade bataljonerna som har fordon för att bära dylika system, men om utrymme inte medges till det i materielplanen så är Robot 70 även utan avancerade sensorer ett viktigt och kostnadseffektivt system för att ge luftvärn till våra lätta förband. Att slänga grejorna 2018 är illojalt både mot skattebetalarna och mot våra soldater, det är inte okej att låta förbanden vara oskyddade under tiden som anskaffning av eventuella framtida system diskuteras. Det man har, det har man, och det ska användas tills nästa generations prylar är helt införda i organisationen. Annars har man inte förmåga här och nu, man övar fel och risken är att förståelsen för de egna förbandens förmåga och den verkliga stridens karaktär minskar bland officerare och beslutsfattare.

En förenklad Robot 70-pluton för lätta bataljoner behöver inte vara stor. Den kan vara så liten som 18 man med fyra eldenheter om varje grupp består av fyra personer och plutonsledningen av två officerare. Robot 70 med den senaste robottypen Bolide kan dessutom även bekämpa stridsfordon och sjömål både i ljus och mörker med 8km räckvidd. Utbildningstiden på systemet är kort och därför kan soldaterna även utbildas på exempelvis Pansarvärnsrobot 57 och därigenom bli en flexibel allmålsresurs för bataljonschefen.

Släng inte Robot 70. Fyll den nuvarande bristen på taktiskt luftvärn i våra lätta anfallsbataljoner istället. Med en så liten volym anfallsförband som Sverige har idag kan vi inte låta bli att luftvärnsskydda hälften av dem. Behåller vi inte relevant materiel riskerar vi att förlora taktiskt kunnande och i värsta fall begå samma misstag som britterna gjorde vid Balaklava.

Grodman

Gästinlägg: Fördel JAS

Detta gästinlägg är en replik på helgens debattartikel i SvD av ett antal miljöpartistiska politiker. Gästinläggets författare, Lars Helmrich, är överstelöjtnant i Flygvapnet, tidigare chef för en JAS 39 division på F 7 och numera verksam på Inriktningsavdelningen på Ledningsstaben i Högkvarteret. Läs gärna också hans artikel om nya säkerhetspolitiska förutsättningar för Sverige i senaste numret av Vårt Försvar. Inlägget nedan är skrivet av Lars som privatperson och ej som företrädare för Försvarsmakten.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fördel JAS

Gör svenska pengar störst nytta i cockpiten på JAS eller hos en organisation som kämpar för mänskliga rättigheter i S:t Petersburg? Den frågan ställs i en debattartikel i lördagens Brännpunkt av Valter Mutt (MP), Pernilla Stålhammar (MP) och Linnéa Engström (Östprogrammet Green Forum). I svaret ställer författarna svenska militära satsningar i kontrast till ökat samarbete.

Utvecklingen i Ryssland är, såsom beskrivs i artikeln, oroväckande. Den kännetecknas av en negativ demokratisk utveckling med ökande förtryck av oliktänkande, korruption och en dyster demografisk framtid kopplat till stora folkhälsoproblem. Därutöver tillkommer ett omfattande miljöproblem, ett stort beroende av höga gas- och oljepriser samt en omfattande militär upprustning. Det är självklart av största vikt att fördjupa samarbetet Ryssland och integrera landet närmare i den europeiska gemenskapen inom alla områden, inte minst när det gäller synen på demokrati och militär maktutövning. Det är dock naivt att tro att ett ökat samarbete med Ryssland kan ersätta militära medel och JAS.

Sveriges militära styrkor är till för att skydda Sverige och svenska intressen. Det kan vara i en konflikt i närområdet, Sverige har ju genom solidaritetsdeklarationen klargjort att vi inte kommer vara passiva om ett EU- eller Nordiskt land angrips. När det gäller insatser längre bort gör Sverige viktiga insatser i den FN-mandaterade operationen i Afghanistan och den EU-ledda insatsen mot pirater utanför Afrikas horn. Vid insatsen i Libyen för två år sedan bidrog svenska JAS-flygplan till att det libyska folket äntligen kunde befria sig från decennier av diktatur. JAS-systemet är extra intressant eftersom det tydligt illustrerar betydelsen av långsiktighet i säkerhetspolitiken.

Efter studier påbörjade under 1970-talet fattade riksdagen 1982 beslut om att anskaffa JAS 39 Gripen. Det var ett år efter grundstötningen av U 137 och Leonid Brezjnev styrde fortfarande Sovjetunionen. När vi nu står i 2013 och blickar tillbaka 30 år kan vi se flera viktiga händelser som i princip var omöjliga att förutse men som har haft stor inverkan på världens utveckling. Berlinmurens fall 1989, terrorattackerna mot USA 2001 och den Arabiska våren 2011 är exempel som visar hur oförutsägbart det internationella systemet är. Vi står nu mitt i Gripenepoken, då flygplanet är tänkt att tjäna svensk säkerhet de kommande 30 åren. Om den framtiden kan vi vara tämligen säkra på att vi åter kommer se händelser som vi inte räknat med och vars följder inte kan förutsägas.

Författarna från i lördags berör det som ibland kallas det vidgade säkerhetsbegreppet. Det inkluderar bland annat problem orsakade av klimatförändringar, miljöförstöring, organiserad brottslighet och hot inom cyberområdet. Framväxten av dessa hot innebär dock inte med automatik att traditionella utmaningar som maktkamp mellan stater eller militära aktioner dem emellan försvinner. Det finns inte en konstant summa av hot och utmaningar som fördelas mellan olika områden. Snarare är det så att den allt snabbare och mer sammankopplade värld som teknikutvecklingen och globaliseringen leder till, tillsammans med utmaningarna inom det vidgade säkerhetsbegreppet och traditionellt militära hot, interagerar på ett sätt som ökar oförutsägbarheten för framtiden. Därför är det viktigt att ett ökat samarbete med Ryssland kompletterar, inte ersätter, JAS.

Såsom det politiska beslutsläget ser ut nu kommer JAS att tjäna svensk säkerhet under mer än ett halvt sekel. Gripen är ett utomordentligt gott exempel på svensk tekniskt kunnande och industriell kompetens. Det bidrar också till andra nationers försvar. När demokratiska länder, som exempelvis Sydafrika, väljer Gripen istället för stormakterna flygplan är det ett kostnadseffektivt alternativ som också stärker deras oberoende och internationella handlingsfrihet.

Lars Helmrich, med över 20 år i cockpit