Kategoriarkiv: Gästinlägg

Gästinlägg: Moderaternas retorik – Ett hot mot de(m)okratin



Följer upp med ytterligare ett gästinlägg, den här gången från Boatswain, som på ett förtjänstfullt sätt lagt ner både tid och engagemang på att syna Moderaternas kort ytterligare när det kommer till försvars- och säkerhetspolitiken. Det brukar sägas att en av medias viktigaste uppgifter att granska politikerna. Men då det uppenbart råder brist på kunniga och engagerade journalister som bevakar detta politikområdet så ska vi vara väldigt glada att det finns enskilda individer som tar sig an uppgiften för att försöka bringa klarhet i vad som är sant och vad som tangerar att vara en ren lögn.

(Inlägget kan se konstigt ut i den mobila versionen av inlägget, därför läs det i webbversionen)

/ Skipper

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Människan ljuger aldrig så mycket som efter en jakt, under ett krig eller före ett val / Otto von Bismarck


Att moderaterna har fortsatt, på den av socialdemokraterna inslagna vägen avseende nedmontering av den svenska försvarsförmågan är en sak. Om detta kan man tycka mycket. När folket har rätt information i samband med riksdagsval och de folkvalda sedan säger att så här mycket får Försvarsmakten kosta och den här förmågan ska ni ha, ja då är det bara att acceptera den demokratiska processen. Detta förutsätter givetvis även att de folkvalda genomfört en grundlig säkerhetspolitisk analys och värderat den gentemot en acceptabel risktagning för landets säkerhet. Då måste processen accepteras även av oss försvarsvänner som önskar ökad förmåga och anslag. Däremot kan vi rösta annorlunda och fortsätta vår opinionsbildning.

Tyvärr fungerar det inte såhär inom försvarspolitiken sedan en lång tid tillbaka av alliansstyre.

Sedan länge anser jag Moderaternas retorik när det kommer till försvarspolitik och andra försvarsrelaterade frågor har passerat skamgränsen vad gäller uppenbara lögner som syftar enbart till vilseledning av det svenska folket. Nu börjar jag fundera på om inte den ansamlade mängden falsarier rentav är ett hot mot demokratin.

Om vi inte kan lita på att det våra folkvalda berättar för oss medborgare är sant, lever vi då i en demokrati? Hur ska vi då kunna stå vid valurnan och fatta ett klokt beslut utefter våra åsikter och värderingar? Ett manipulerat och vilselett folk kan inte vara grunden för en demokrati. Som politiker får man ett förtroende att förvalta av sina väljare. Med detta förtroende följer makten att styra landet. Med makt följer även ansvar, ett ansvar att utföra den politik man utlovat samt inte mindre viktigt, informera folket om den förda politiken och dess konsekvenser.

Att politiker genom tiderna slirat på sanningen lite då och då (medvetet och omedvetet) är kanske ingen nyhet. Från detta till att, likt en nordkoreansk ledare, spruta ur sig försvarsrelaterade lögner som Moderaterna gjort de senaste åren, krönt och eskalerat av Cecilia Widegren (m) den senaste veckan, i syfte att förleda väljarna att tro att något inte är vad det är kan inte liknas med annat än en diktators försök att lura sitt folk. Att Sten Tolgfors (m) blev KU-anmäld tre gånger under loppet av ett halvår kanske inte är så förvånande. När anmäls övriga kan man ju stilla undra…?

Om jag som väljare med ett intresse för att Sverige ska ha ett starkt försvar läser om alla moderata ”satsningar” och hur ”bra”, ”tillgängligt”, ”flexibelt”, ”gripbart” och ”välutrustat” det svenska försvaret är, då är det lätt att förledas att tro att det är Moderaterna som passar mig bäst. I alla fall deras försvarspolitik.

Vilseledningen är inte demokratiskt då de flesta väljare inte är insatta nog att genomskåda bluffen.

Det är lätt att genomskåda lögnerna när man är insatt i de försvarspolitiska frågorna. Som mindre insatt i övriga politikområden blir det naturligt för mig att fundera på vilka andra områden där Moderaterna försöker föra mig bakom ljuset utan att jag har kunskapen att kunna genomskåda det? Pensionerna? Vården?

Vad har då moderaterna sagt?



Moderat lögn/vilseledning

Sanningen som folket borde höra

”Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering." - Cecilia Widegren

Flyget har inte fått någon uppgradering än. 
Om det avses att gå från 100 st Gripen C/D till
60 Gripen E, utan att knappt tillföra medel så
är det ingen uppgradering av förmåga relativt
omvärlden. Dessutom får andra
nödvändiga materielprojekt skjutas upp. 

Om uppgradering av Marinen avser renovering
av ett antal Stridsbåt 90 är det heller ingen satsning. 

Länk: Skipper
”Miljardsatsning på försvaret i Västsverige”

Miljardsatsningar på stridsvagnar i Skaraborg / Cecilia Widegren

Länkar: GP, SvD
Fördyrad och försenad renovering planerad sedan länge och tagen inom befintlig ram.

Länkar: Wiseman, Skipper 12Skövde Nyheter
”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström

Länk: SVT
Nej det gör den inte.

Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper,
Försvar & Säkerhet
"Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige" – Cecilia Widegren

Länk: Expressen
Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning. 

Länk: Wiseman
”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär”
– Cecilia Widegren och Hans Wallmark

Länk: UNT
Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga. 

Länk: VLT, Skipper
”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström


Länk: SVT
Nej det gör den inte.

Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper,
Försvar & Säkerhet
"Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige" – Cecilia Widegren

Länk: Expressen
Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning. 

Länk: Wiseman
”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär”
– Cecilia Widegren och Hans Wallmark

Länk: UNT
Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga. 

Länk: VLT, Skipper
”Vi föreslår i budgeten för 2013 en ökning om 460 miljoner på förbandsverksamheten. Detta är ett viktigt steg för utvecklingen av ett tillgängligt och användbart insatsförsvar.” – Karin Enström

Länk: Borås Tidning
De 460 miljonerna är ingen satsning utan tas inom ram från materielanslaget.

Länk: Wiseman 
”Förbanden är "välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006" – Karin Enström

Länk: Sveriges Radio
Nej.

Länk: Wiseman
”Hela Sverige ska försvaras” – Karin EnströmSamtidigt säger Fömin att hon är nöjd med den svenska försvarsförmågan (att försvara Sverige på en geografisk plats, efter veckor av förhöjd beredskap, mot ett begränsat anfall i en vecka tidigast 2019)

Länk: Wiseman
”Med anskaffningen får vi ett modernt, kvalificerat luftvärnsrobotsystem." – Karin Enström om Rb98 (IRIS-T)

Länk: Ny Teknik
Rb98 är inte ett kvalificerat luftvärnsystem som ersätter 20 Gripen E.

Länkar: Skipper, Wiseman
"Uppgraderingen av Gripen är finansierad.” – Karin Enström

Länk: SvD
Ja – om man stryker övriga materielinvesteringar. Annars – nej.

Länkar: Wiseman 1, 2
Fredrik Schulte (m) refererar till en hemsida som rankar Sveriges försvar som det 25:e största.

Länk: Fredrik Schulte

(Schulte gjorde senare en halvpudel efter att ha mött hård kritik)
Kommentar överflödig
”Moderaterna satsar på försvaret” och "M tar ett samlat grepp om säkerhetspolitiken" – Hans Wallmark

Länkar: HD
Nej.

Länkar: Skipper, Wiseman 1, 2
"NATO ger Sveriges försvar högt betyg" – Sten Tolgfors, Cecilia Widegren, Karin Enström m.fl.

Länkar: UNT, Wiseman
Nej. Utvärderingen NATO gjort handlar om de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014. En organisation som, om det tillförs mer medel, i bästa fall är intagen 2019.

Länkar: Försvar & Säkerhet, Wissman
”Ryssland rustar från en mycket låg nivå” – Carl Bildt, Cecilia Widegren och Karin Enström

Länkar: SVT1, 2, SvD
Ryssland innehar en mycket hög förmåga, stor numerär, mycket hög beredskap och väl fungerande logistik.

Länkar: SvD, SMP, Wiseman 1, 2
”Ryssland har inte förmåga att anfalla Sverige” – Fredrik ReinfeldtRyssland kunde invadera Georgien på en vecka och nyligen ställdes 160.000 man på krigsfot på några dagar. En munsbit för det svenska moderata försvaret?
”Personalen är försvarets viktigaste resurs” – Karin Enström

Länk: Fri värld
Minskning av personalkostnader på 500 Mkr

Länk: Wiseman
”Vår försvarsförmåga är bättre nu än för 10-20 år sedan” – Cecilia Widegren

Länkar: Cecilia Widegren på twitter, Skipper

Vår försvarsförmåga har aldrig varit så låg, varken numerärt, förmågemässigt eller relativt Ryssland - i modern tid.

”….................” – Karin Enström och Cecilia Widegren (ej lögn, endast total tystnad) Om den oannonserade ryska beredskapsövningen som inom ett par dagar satte 160.000 man på krigsfot på ett par dagar. Samma Ryssland som Moderaterna tycker rustar från ”en låg nivå”.


Nu är det öppet mål för gammelmedia (läs. DN, SVD, Expressen m.fl.) att producera sakligt granskande artiklar. Källmaterialet finns redan på ovanstående länkar då försvarsbloggarna redan gjort ert grävande arbete.

Media har länge kallats den tredje statsmakten (efter Regering och Riksdag). Då kanske det vore på sin plats att skriva något djupare än sensationsartiklar om vem som tjänar mest i din hemkommun, årets bästa kräftor m.m. Eller är det viktigare att skriva om den akuta bristen på mjukglasströssel i Sverige (aftonbladet.se)?

Om inte de som ska granska makten agerar nu, ja då är det ett ännu större hot mot demokratin.

/ Boatswain

Gästinlägg: Trolöshet (m)ot väljare




Det senaste utspelet från Moderaterna om så kallade "satsningar" på försvaret har berört och upprört väldigt många. Här på bloggen noterades ett nytt besöksrekord under gårdagen med över 8000 besök på en och samma dag. Det är givetvis roligt med många läsare, men samtidigt oerhört bekymmersamt att det ska föranledas av att våra folkvalda försvarspolitiker modifierar sanningarna så till den milda grad att det tangerar vad som skulle kunna anses vara ren lögn.  

Det börjar onekligen kännas som att det senaste utspelet möjligen var droppen som fick bägaren att rinna över hos många försvarspolitiskt engagerade, men det börjar nu även höjas röster hos den bredare allmänheten och framför allt inbitna moderater. En av dessa är signaturen Sea Bear som här på bloggen skriver ett oerhört tänkvärt gästinlägg. Låt oss hoppas att några moderatpolitiker läser det och reflekterar över innehållet!

/ Skipper

-----------------------------------------------

Under hela min livstid har jag varit en trogen sympatisör med ett och samma riksdagsparti. Jag har varit aktiv i dess ungdomsförbund, alltid velat dela med mig och argumentera för vad partiet står för, och varför man bör lägga sin röst just där. När jag stod vid valurnan första gången var det lätt, och så fortsatte det att vara fram till valet 2010, då jag plötsligt tvekade något. Jag stod där och slets mellan två alternativ. En del av mig ville inte välja samma valsedel som vanligt, medan en annan del fortfarande var övertygad om min politiska ställning.

Min tvekan grundade sig på den försvars- och säkerhetspolitik som ”mitt parti” förde. Då jag dels är försvarsanställd men också har ett stort allmänintresse för dessa frågor så påverkade detta givetvis mitt ställningstagande. Men någonstans föll mina resonemang in i att man måste se till helheten, försvars- och säkerhetspolitik är ändå bara en liten del av en mängd viktiga politiska områden. Dessutom, vem skulle hantera dessa frågor bättre?!

Jag är moderat! Det kommer jag fortsätta att vara, ända till den 14 september 2014. För min röst i förra valet kan ju knappast återtas och läggas på någon annan innan dess.

Jag gillar ju egentligen de ”nya moderaterna”, jag har uppskattat deras förmåga att reformera, och de vågar vara pragmatiska och inte kila fast sig för mycket i gamla tyckanden. Men nu börjar jag tveka. Den moderata retoriken i försvarsfrågor är för närvarande löjeväckande, man vinklar allt för att göra sken av satsningar, och vår förmåga relativt andra är ju inte så dålig – eftersom de andra är så dåliga…eller hur!? Jag behöver inte rapa upp detaljer om märkliga uttalande, för det har våra försvarsbloggare redan gjort på ett så förtjänstfullt sätt. Men hursomhelst skulle jag nog vilja påstå att dessa satsningar snarare är inskränkningar eftersom de i huvudsak sker inom ram. Jag skulle nog också vilja påstå att andra inte är så dåliga som det påstås, och att vår förmåga relativt andra tvärtom inte är särskilt bra. Vi som jobbar inom myndigheten försvarsmakten ser, hör och förstår hur det förhåller sig, och att detta inte korrelerar med den bild våra moderata försvarspolitiker målar upp.

Trots min politiska grundsyn börjar man nu fundera på om moderaterna skönmålar även andra områden. Det är lätt att leka med siffror och man behöver tydligen inte ens tala sanning när man för fram sin politik. Jag vill ju inte tro det, men jag är inte längre säker! Jakten på väljare och en valvinst verkar viktigare än att stå upp för sina värderingar, i alla fall i försvarsfrågor. För inte är det väl så Karin Enström, att när du och din make(officer) vid köksbordet för tio år sedan diskuterade försvaret ville se det ni ser idag. Inte heller hade ni väl förväntat er att dina gamla kollegor skulle ha en diametralt motsatt uppfattning mot vad du och dina nya kollegor har.  Visst, jag tror inte att man vinner val på att profilera sig med satsningar på försvaret, men marginalerna är små och man kan mycket väl förlora på grund av att svika detta politikområde.

Jag är knappast ensam om att vara tidigare troende moderat bland försvarsmaktens anställda. Vi har nog varit ganska många. Det har också blivit mer tydligt att det faktiskt finns en hel del människor även utanför grindarna som också vurmar för försvars- och säkerhetsfrågor, och kanske är även de gamla moderater.  Jag får frågor från familj och vänner varje dag (många moderater) som frågar hur det egentligen förhåller sig, då de följt den allt intensivare försvarsdebatten. När jag får dessa frågor säger jag sanningen, och det tror och hoppas jag att de flesta gör. Som ringar på vatten sprider sig missnöjet med den moderata försvarpolitiken och då i synnerhet för de skönmålningar och lögner(missbedömningar?) som ideligen uttrycks. För att bromsa och kanske kunna vända detta missnöje ger jag några enkla tips till våra moderata försvarspolitiker nedan.

Till våra moderata försvarspolitiker:

Förhoppningsvis följer ni ledarsidor, bloggar och sociala medier i jakten på att studera vad era potentiella väljare tycker. Uppenbarligen har ni inte uppfattat budskapen, eller så bortser ni bara från det ni ser och hör. För om ni ska ha en chans att återta förtroende inom försvars- och säkerhetspolitiska frågor krävs ett hårt arbete fram till valet 2014. Några tips på vägen är:
  •         att börja tala sanning (ärlighet varar längst)
  •         att revidera omvärldsuppfattningen och inse den förskjutning som sker i maktbalansen
  •         att genomföra eventuella satsningar utomram
  •         att fundera på om vår totala LV-kapacitet verkligen är tillräcklig
  •         att fundera på om ny teknik alltid kan ersätta numerär
  •         att fundera på om inte Gotland ändå är en rätt strategiskt viktig plats
  •         att delvis återinföra värnplikt
  •         att våga föra en politik för medlemskap i NATO

Jag rekommenderar er som försvarspolitiker att ta er tiden att reflektera över dessa enkla tips. Välj en tid strax före ni ska gå och lägga er, när barn och make/maka/sambo gått och lagt sig och allt är lugnt omkring er och inget kan störa era tankar. När du grundligt funderat över dessa tips, gå och lägg dig. Förhoppningsvis har du svårt att sova, vaknar upp dagen efter med påsar under ögonen men med en förbannad vilja att förändra, går till jobbet och slår näven i bordet och tar tag i saken. 

Alternativt somnar du med gott samvete - och förlorar en röst!

/ Sea Bear

Gästinlägg – David Bergman om PTSD

Efter det förra inlägget där vi skrev om Oberoende Veteraners kritik mot både Försvarsmakten och Sveriges Radio har vi fått David Bergman att ställa upp med ett gästinlägg om stressrelaterade problem såsom PTSD. Bergman har en examen i psykologi och är officer med erfarenhet från flera insatsområden, bland andra Afghanistan. /C





I tisdagens Studio Ett sändes ett inslag om psykiska besvär hos Afghanistanveteraner. Inslaget tog upp tyska erfarenheter, intervjuade en svensk veteran med erfarenhet från både Bosnien och Afghanistan och intervjuade även Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör Klas Eksell som sakligt redogjorde för Försvarsmaktens arbete med veteranhantering.

Tidigare har organisationen Oberoende Veteraner publicerat uppgifter i Göteborgsposten och på Newsmill om att 22,36% av de tyska soldaterna diagnostiserats med PTSD. De har även kritiserat Försvarsmakten för att dölja mörkertal av post-traumatisk stress och Sveriges Radio för att inte beröra dessa uppgifter.

Uppgifterna från Oberoende veteraner har på kort tid blivit tongivande i debatten men är i relation till tidigare svenska och tyska erfarenheter orimligt höga, och förtjänar en närmare undersökning.


Stress, traumatisk stress och PTSD
Stressreaktioner är en naturlig, eller om man vill ofrånkomlig, del av militära insatser där alla kommer att påverkas. Antingen av akut stress orsakat av påfrestande situationer eller kumulativ stress orsakat av exempelvis osäkerhet eller overksamhet. Detta är inget konstigt eller något som ”bara händer mig”. Snarare tvärt om; Det är en normal reaktion på en onormal situation. Men människan är märkbart tålig och att utsättas för stress har ingen omedelbart negativ effekt.

Vissa utsätts genom svårare händelser för en allvarligare traumatisk stress. Dessa kan leda till stressreaktioner som depression, ilska eller sömnstörningar. De flesta människor har en god medfödd förmåga att hantera även sådana händelser och endast en liten del, om händelsen förblir obearbetad, utvecklar Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD). Exempel på faktorer som påverkar om en individ utvecklar PTSD är tidigare trauman, erfarenhet, utbildning, självbild och övriga livsomständigheter (exempelvis familjekonflikt).

Enklaste sättet att beskriva och skilja PTSD från ”vanliga” stressreaktioner är att individen återuppleverhändelsen istället för att minnasden, får en överspändhet (höjd arousalnivå) och som ett resultat undvikande beteenden. Ofrivilliga ’flashbacks’ från händelsen beskrivs ofta.

PTSD utvecklas först 6-12 månader efter den traumatiserande händelsen, om den inte bearbetas. Detta gör att vår inriktning alltid bör vara att förhindra att PTSD utvecklas hos individer och inte vänta på att PTSD utvecklas och diagnostiseras för att sedan behandlas.


Statistik
Det finns relativt bra forskning på PTSD, trots mörkertal. Generellt inom psykologin är våldtäkt och strid de två vanligaste anledningarna (Kessler, 1995). Andra vanliga anledningar är exempelvis rån, misshandel, olyckor och naturkatastrofer. Livstidsprevalensen, alltså andelen av en population som någon gång utvecklar PTSD, brukar ligga i snitt runt 6-8%. Bra studier finns exempelvis för Nederländerna på 7,4% (De Vries, 2009), Sverige på 5,6% (Frans et al, 2005) och USA på 6,8% (Kessler, 2005).

Generellt ligger militära grupper lägre i utsatthet än exempelvis de som utsatts för naturkatastrofer då den traumatiserande situationen för en soldat ofta både är hanterbar och påverkbar (soldater bär vapen och är tränade att skjuta tillbaka). Exempel på tidigare undersökningar från Irak och Afghanistan pekar på en prevalens om 4.8% för brittisk personal (Iversen et al, 2009) och 4,3 för amerikansk personal (Smith et al, 2008). Varianser finns (något förväntat) bland förband som upplevt extremt påfrestande strider och ligger då mellan 10-17% (Sundin et al, 2010) med enskilda extremvärden. Mot bakgrund av dessa siffror är de 5% som angetts av Försvarsmakten en rimlig siffra, och de 22,36% som Oberoende veteraner anger för tysk personal verkar orimligt högt med hänsyn till det område där både nationerna tjänstgör.


Felfaktorer i statistiken
Det finns naturliga felfaktorer i statistiken runt stressrelaterade skador där den vanligaste är en begreppsförvirring. PTSD används ibland slarvigt som samlingsbegrepp för stressrelaterade åkommor. Betänk följande fiktiva exempel: 100% av personalen i ett insatsområde utsätts för någon form av stress, 50% för traumatisk stress, 20% söker efter insatsen hjälp för stressrelaterade åkommor, 5% får ej adekvat hjälp och diagnostiseras med PTSD vilken behandlas. Om de 20% som söker hjälp för stressrelaterade åkommor slarvigt får etiketten PTSD-fall kan det snabbt bli en diskussion om äpplen och päron, där generaliseringar och slutsatser kan bli missvisande och farliga.

Det nummer som Oberoende Veteraner uppgett om 22,36% verkar ha kommit fram genom en enkel beräkning över de 948 personer som behandlats för PTSD på Bundeswerhs sjukhus under 2012 och dividerat med det officiella truppbidraget för tillfället om 4239 personer. Men redan här kommer flera felfaktorer in. Det framgår inte tydligt om de 948 behandlade är en ackumulerad siffra eller unika fall för den perioden. Och truppbidraget om 4239 personer anger hur många soldater som fanns i landet vid det specifika tillfället, vilket gör att det totala antalet som tjänstgjort i landet under 2012 på halvårs- eller kvartalsmissioner är minst det dubbla – vilket kan mer än halvera procent-talet de kommit fram till.

En övrig uppseendeväckande detalj är att en av de studier av tyska soldaters hälsa i Afghanistan som nämns i artikeln på Newsmill (Wittchen et al, 2012) nämner en 12-månadersprevalens för tyska soldater i Afghanistan att diagnostiseras med PTSD till 2,9%, vilket är signifikant lägre än de 22,36% som de själva räknar fram.


Nya relevanta forskningsrön och framtid
En dansk studie som utkommit nyligen (Berntsen et al, 2012) pekar på flera synnerligen intressanta aspekter. Den genomförde omfattande tester av ett danskt förband före, under och efter deras tjänstgöring. Den visade att de fall av PTSD som diagnostiserades korrelerade med individernas tidigare trauman och emotionella problem i livet och att dessa, inte intensiteten i stridskontakterna, var den bästa indikatorn för vilka individer som senare skulle komma att få problem. Det viktigaste vi kan lära av detta är att diskussioner om stressreaktioner och PTSD inte kan avgränsas till den avgränsade situationen i striden, utan att både anledningar och effekter existerar över tid.

Artikelförfattarna i Oberoende Veteraner menar att Försvarsmakten smiter undan sitt ansvar. Personligen känner jag inte igen mig i den beskrivningen. Visst har veteranhanteringen historiskt varit undermålig, men 18 år har gått mellan BA01 och FS24 roterade hem och mycket har hänt. Jag har full respekt för att andra kan ha avvikande erfarenheter men de hemkomstprogram jag deltagit i har alltid innehållit hemkomstsamtal, i grupp och om så önskas även enskilt. Och de kollegor och underställda som så behövt har alltid fått hjälpt av läkaren eller förbandspsykologen i efterhand.

Självklart är detta ett område som ständigt måste utvecklas och mycket finns kvar att göra. Men att föra den diskussionen efter skev och missvisande statistik riskerar att bli kontraproduktiv och motverka syftet. Jag delar Oberoende Veteraners målsättningar och berömmer deras initiativ, men ber dem att se över sina fakta så att diskussionen förs på sakliga grunder.

David Bergman
Kapten / Fil Mag i Psykologi


Litteraturhänvisning
Frans, Ö., Rimmö P-A., Åberg L., Fredrikson M. (2005) Trauma exposure and post-traumatic stress disorder in the general population, Acta Psychiatric Scandinavia, 111: 291–299

Berntsen, D; Johannessen, K. B., Thomsen, Y. D.; Bertelsen, M.; Hoyle, R. H., & Rubin, D. C.: (2012) Peace and War: Trajectories of Posttraumatic Stress Disorder Symptoms Before, During, and After Military Deployment in Afghanistan, Psychological Science, 23: 1557

De Vries, G; Olff, M (2009) The lifetime prevalance of traumatic events and posttraumatic stress disorder in the Netherlands, Journal of Traumatic Stress, 22(4) 259-267

Wittchen, H., Schönfeld, S., Kirschbaum, C., Thurau, C., Trautmann, S., Steudte, S., Klotsche, J., Höfler, M., Hauffa, R. & Zimmermann, P (2012) Traumatic Experiences and Posttraumatic Stress Disorder in Soldiers Following Deployment Abroad: How Big Is the Hidden Problem? Deutsches Ärzteblatt International, 109(35–36): 559–68

Smith, T.; Ryan, M.; Wingard D.; Slymen D.; Sallis J.; Kritz-Silverstein, D. (2008) New onset and persistent symptoms of post-traumatic stress disorder self reported after deployment and combat exposures : prospective population based US military cohort study. British Medical Journal 336, 366–371

Iversen, A. C., van Staden, L., Hughes, J. H., Browne, T., Hull, L., Hall, J. (2009) The prevalence of common mental disorders and PTSD in the UK military: Using data from a clinical interview-based study, BMC Psychiatry, 9, 68.

Sundin, J.; Fear, N. T. Iversen, A.; Rona R. J. & Wessely, S. (2010)  PTSD after deployment to Iraq: conflicting rates, conflicting claims, Psychological Medicine, 40, 367–382.

Kessler, R; BErlund, P; Demler, O; Jin, R; Merikangas, k; Walters, E (2005) Lifetime prevalence and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the National Comordity Survey Replication, Archives of General Psychiatry, 62(6) 593-602


Kessler, R; Sonnega, A; Brome, E; Hughes, M; Nelson, C (1995) Posttraumatic Stress Disorder in the National Comorbidity Study. Archives of General Psychiatry, 52(12) 1048-1060

Gästinlägg: Boatswains bokhörna – När Balkan brann av Ulf Henricsson



Ännu ett inlägg från Boatswain som ägnat några dagar att läsa en av de senast utgivna böckerna från SMB och som här nedan reflekterar över bokens innehåll och de ledarskapsfunderingar som man per automatik kommer in på när man läser om Henricsson och BA01. Jag delar helt uppfattningen att fler chefer borde dela med sig av sina erfarenheter från verkligheten där ute.

/ Skipper

------------------------------------------------ 


Bakgrund

Lagom till BA01 20-årsjubileum ger Överste 1. Ulf Henricsson, på Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, ut sin berättelse om sin första mission på Balkan.

Henricsson var chef för den första svensk-danska FN-bataljonen Nordbat2 som ingick i UNPROFOR från september 1993 till april 1994. Missionen är mest känd under beteckningen BA01 och är en av de mest omtalade och omskrivna svenska internationella insatserna, dels för den ständiga beskjutningen av bataljonen, det politiska spelet kring konflikten och även det faktum att många ur bataljonen fortfarande bär med sig tunga minnen från tiden där nere.

Några år senare återkom Henricsson till Balkan som chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001. Senare var Henricsson även chef för Sri Lanka Monitoring Mission (SLMM) april till september 2006.

Henricsson tilldelades 1997 Försvarsmaktens medalj för internationella insatser i guld med blått band och svärd i guld med motiveringen "som chef visat upprepat personligt mod som inneburit betydelsefullt föredöme under tjänstgöring september 1993-april 1994" för sina insatser på Balkan. Han förärades även Kungliga Krigsvetenskapsakademins guldmedalj ”för föredömligt ledarskap i internationell tjänst”.

Någon ytterligare presentation om mannen som blivit både älskad och förmodligen, i vissa kretsar, mindre älskad för sitt tydliga och ibland hårdnackade ledarskap känns överflödig.


Boken

Det finns åtskilliga skildringar (bl.a. Alfa Sierra: BA01 - Nordbat 2 iBosnien - Hercegovina) från soldater och officerare som tjänstgjort i fd. Jugoslavien och den här boken skulle kunna vara en i raden som skildrar misär, lera, beskjutningar m.m. Till del finns även detta beskrivet även här men det är inte det som gör boken intressant. Ett citat som väl sammanfattar innehållet och språket i boken ges av Aftonbladets kolumnist Staffan Heimersson:
”Henricson slår rekord i politisk inkorrekthet, nämner saker vid dess rätta namn och skriver enkelt målande, humoristiskt och brutalt i en grabbigt lakonisk stil utan ransonering av kraftuttryck.”
Bokens styrka är istället Henricssons exemplifiernade lärdomar om ledarskap under påfrestande förhållanden, både gentemot soldaten i skyttekompaniet, stabsmedlemmen, lokala makthavare, politiker och Högkvarteret i Sverige. Henricsson tar upp föregångsmannaskap som ett ledord som många pratar om men färre efterlever och även det som förekommer i de flesta insatser, disciplinärenden och hur att hantera dessa där allt kanske inte är svart eller vitt.

En annan av ledarskapets hörnstenar som Henricsson berör med såväl bra som dåliga exempel flera gånger är uppdragstaktik. Oftast handlar det dock om något som kanske ska tillämpas men där detaljstyrningarna tar sig abnorma proportioner, bl.a. politiska detaljstyrningar som försenade hjälpen och i förlängningen ledde till att liv gick förlorade.

Då mandatet de arbetade under stundtals lämnade utrymme för tolkning valde Henricsson att tolka dessa till sin och bataljonens fördel. Han beskriver i boken varför han gjorde som han gjorde och även att uppgiftens lösande stod främst. Det vanligaste i den situationen hade varit att fråga högre chef om mandatet var otydligt men Henricsson visste att om han frågade skulle han bli begränsad. Därmed valde han sin egen tolkning och tog även ansvar för det. Tyvärr något som inte förekommer lika ofta numera.

Den vanliga svenska (och för all del FN) sättet att lösa konflikter, genom diplomati, förhandlingar och samtal, konstaterar Henricsson tidigt inte enbart kommer fungera där. Han motsäger sig tolkningen av orsakerna till konflikten som enbart religiösa utan där krigsherrar och dylikt slåss för ära, pengar och makt oaktat religion. Dessa skurkar bryr sig varken om FN-flaggor, röda korsetmärkningar eller resolutioner och måste därmed mötas med det språk som de förstår och själva tillämpar - hot om våld och om inte det hjälper, våld. P.g.a. Henricssons hårda nypor mot buset och bl.a. efter uttalandet ”vi har från och med nu slut på varningsskott och skjuter skarpt direkt” så fick han smeknamnet ”Sheriffen från Vares”.

Henricsson beskriver inte enbart typiska macho-incidenter utan tar även upp en del intressanta moraliska frågeställningar, t.ex. människors lika värde. Detta ställt på sin spets när det i media och bland politiker börjar talas om eventuella kommande svenska förluster, hur mycket är ett balkanliv värt kontra ett nordeuropeiskt, 1 mot 1 eller…?

Den svenska insatsen (inte bara BA01) i Bosnien gjorde skillnad. Det största beviset på detta är uppgifterna om att vissa döpte sina barn till svenska namn som en hyllning till den hjälp de fått av svenska soldater.


Avslutning

Nu är staffetpinnen överlämnad till andra högre chefer inom Försvarsmakten där ledarskapserfarenheterna torde vara som störst. Dela med er av era erfarenheter till yngre och äldre kollegor så att myndigheten kan fostra duktiga ledare även framgent! T.ex. har vi snart genomfört fem marina insatser med fartyg långt hemifrån. Under dessa insatser skulle det förvåna mig mycket om det inte finns viktiga ledarskapsmässiga erfarenheter att ta till sig.

Fartygschefer, kontingentschefer m.f.l. från ML- och ME-insatserna, fatta pennan och förmedla er syn på ledarskap under påfrestande förhållanden!

Min egen erfarenhet säger att oftast lär man sig mest av sina egna tillkortakommanden och lyckade insatser inom området ledarskap. Näst mest lär man sig av praktiska exempel från andra och där fyller böcker likt denna en oerhört viktig funktion. Slutligen så anser jag att man lär sig minst av att endast läsa olika teorier kring ledarskap, även om detta givetvis inte kan utelämnas.

Tipset till kollegor, oavsett färg på uniformen, blir därför; läs boken! Köp den från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (smb.nu) eller låna den på närmsta bibliotek eller av en kamrat.

Om fler av dagens chefer var som Ulf Henricsson skulle dagens FM förmodligen se annorlunda ut!

Bokens betyg blir 4 mustiga skepparkransar.

/ Boatswain


Länkar:
Staffan Heimersson om boken
Bloggen Morgonsur, Magnus Ernströms bokprojekt om BA01 (utges prel. i höst enligt bloggen)
P3Dokumentär ”Svenskarna i Bosnienkriget”
Försvarsmaktens om Bosnineninsatsen

Gästinlägg: Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra

Det är kul att se att försvarsdebatten lever vidare efter Almedalen och trots semestern. Kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson Mikael Oscarsson kommenterar här i ett gästinlägg den debatt som partiets försvarspolitiska rapport rönt.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra


Jag vill tacka alla bloggare för era bidrag till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten – de behövs. Diskussionerna i bloggosfären är ett för mig viktigt forum för att hämta idéer om hur förfina eller modifiera förslag, utforma helt nya förslag eller ställa rätt frågor. Det utgör ett viktigt komplement till den bild jag får från förbandsbesök, föredragningar och myndighetsdokument.

Till min stora glädje har KD försvarspolitiska rapport fått stor uppmärksamhet och kommenterats av bland andra Wiseman, Skipper och min riksdagskollega Staffan Danielsson. Det har fått mig att fundera på hur jag skall förtydliga delar av rapportens innehåll i samband med försvarsberedningens fortsatta arbete, men även i andra sammanhang. Jag skulle därför vilja kommentera några av de frågeställningar som kommit upp i debatten på bloggarna, direkt och indirekt (t ex Jägarchefen avseende logistik) och i olika kommentarer till inläggen.

Avseende IO 14. Även om det är så att IO 14 inte uppfyller alla de krav som kan och bör ställas på en framtida svensk försvarsmakt anser vi att reformen bör fullföljas innan organisationen utökas. Dock ser vi det som viktigt att det även inom ramen för införandet av IO 14 (IO 23?) genomförs vissa förändringar. De viktigaste är:


 
  - Rekryterings- och bemanningsproblemen måste lösas. En väg kan vara att införa substantiella premier för genomförd GMU med åtföljande krav på obligatorisk krigsplacering och tjänstgöringsskyldighet för övningar.
 - Kvalificerad övningsverksamhet måste kunna genomföras. Kräver det att antalet heltidstjänstgörande soldater utökas?
  - Logistiksystemet bör ges en tydligare inriktning mot att stödja nationella försvarsoperationer, ta emot utländskt stöd och så att den på ett bättre sätt kan understödja utbildning och övningar. Den pågående omorganisationen av försvarsmaktens logistik bör därför utvärderas med dessa grundläggande krav för ögonen, och mindre mot vad som framstår optimalt på ett excelark.
  - Officersutbildningen, på alla nivåer, bör till delar förändras i en riktning där det läggs en ökad tonvikt på praktisk förbandsanknuten tjänst/utbildning och krigsstabstjänst.
  - Lokala chefer bör ges ett större ansvar för rekrytering och utveckling av sin personal, det gäller såväl soldater som officerare.
  - Även inom ramen för IO 14 måste åtgärder vidtas för att återskapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro på Gotland.


Framtida utveckling. Här finns det mycket som bör göras för att skapa en rimlig nationell försvars förmåga:
  - Generellt sett är organisationen för liten. Att skapa en tillräckligt stor organisation inom ramen för nuvarande modell där alla förband ska vara gripbara i fredstid är mycket svårt. Vårt förslag är att ”IO 14” kompletteras med en kaderorganisation där huvuddelen av personalen kan mobiliseras i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge. Den kan skapas genom att avkastningen från ”IO 14” krigsplaceras. Det ger en potential att, åtminstone personellt, fördubbla antalet förband (det skulle också göra det möjligt att krigsplacera huvuddelen av officerskåren – det är väl därför den finns).
  - IO 14 saknar ett antal väsentliga komponenter som: kvalificerat långräckviddigt luftvärn, utbyggt krigsbassystem för marin- och flygstridskrafterna, logistik på ”brigadnivå” och kvalificerat luftvärn till flottans stridsfartyg. Det finns även andra brister, i vissa fall avgörande för att någon funktion skall fungera, men här hänvisar jag av utrymmesskäl till rapporten.



Den fråga som debatterats mest, som det framgår av länkarna i början, är ekonomin. Att redan genomförandet av IO 14 kommer att kräva högre försvarsanslag än dagens är klart. En uppskattning är att det successivt krävs en anslagshöjning på i storleksordningen 10%. Exakta summor måste försvarsmakten själv räkna fram.

Den föreslagna utvecklingen på längre sikt kommer att kräva ytterligare medel. Hur mycket exakt är omöjligt att ange, det beror på ett stort antal förutsättningar som dessutom kan kombineras på olika sätt. Bara för att nämna ett exempel. Prisskillnaden mellan det kvalificerade europeiska luftvärnssystemet ASTER och det amerikanska Patriot lär vara betydande, exakt hur mycket vet man först efter genomförda förhandlingar (dessutom, kan det ryska S-400 var ett alternativ? - vi provade ryska stridsvagnar innan vi bestämde oss för Leopard).


Likaså har olika personalförsörjningsmodeller ett stort inflytande på kostnaderna. Den av oss föreslagna modellen att utnyttja personalavkastningen från ”grundplattan IO14” är billig. Här är problemet materielen till de kaderorganiserade förbanden. På armésidan är det till stor del en fråga om att underhålla och livstidsförlänga befintlig materiel. Det gäller främst de mekaniserade förbanden, stridsfordonen finns. Nyanskaffningsbehovet finns i första hand vid de olika stödfunktionerna. Samma gäller för marinens och flygstridskrafternas basorganisationer, personalbehovet kan tillgodoses genom avkastningen från” IO 14”, materiel måste anskaffas. Vill man vara riktigt ”gammalmodig” och ekonomisk kan man åter börja fundera på att krigsplacera civila entreprenadmaskiner vid ingenjörsförbanden och vid flygets banreparationsenheter. Civila tankbilar kan nog också ha en roll att spela vid olika underhållsförband etc.

De största kostnaderna är sannolikt förknippade med om vi gör enligt vårt förslag i rapporten, nämligen anskaffar ytterligare några stridsfartyg och bibehåller 100 stridsflygplan, samt att driva dessa system. Även här finns det flera alternativ. Fler Visbykorvetter, införa en ny typ av fartyg (flottiljledare?), ha en blandad organisation av Gripen C/D och E eller att inrikta sig mot bara E på sikt. Kostnaderna kommer att variera beroende på alternativ.


En bedömning är att det på lång sikt krävs ett försvarsanslag på ungefär samma nivå som våra nordiska grannar, ca 1,5 % av BNP, för att ge möjligheter att skapa en rimligt balanserad organisation för såväl rent nationella försvarsbehov som för att ge oss handlingsfrihet att hantera en svårförutsebar framtid. Den kommer inte att vara perfekt, det kommer alltid att finnas brister. Men den kommer inte att riskera kollaps om den skulle behöva användas på allvar. Dessutom skulle den antagligen utveckla dubbelt så stor operativ effekt jämfört med IO 14. Vi anser inte att en sådan inriktning är populism som Staffan Danielssons antyder, snarare är det en bedömning av vad som är möjligt och vad som krävs för att vi skall kunna bidra till fred, säkerhet och stabilitet i vårt närområde.

Som jag inledde. Alla förslag kan göras bättre, ibland behöver de också modifieras. Alla typer av synpunkter på och analyser av KD säkerhetspolitiska rapport mottas därför med tacksamhet. Helst i form av mail direkt till mig: mikael.oscarssson@kristdemokraterna.se , eller på olika bloggar. I det senare fallet finns dock risken att jag kan missa något då jag inte kan garantera att jag ser alla inlägg.

KD:s säkerhetspolitiska rapport, som ger en mer heltäckande bild av våra förslag, finns att läsa på http://www.kristdemokraterna.se/Global/Rapporter_Och_Dokument/F%c3%b6rsvars-%20och%20sakerhetspolitk%20ett%20allmanintresse.pdf


Mikael Oscarsson
Riksdagsman (KD)
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen

Gästinlägg: Få färger på paletten



Publicerar i dag ett mycket läsvärt gästinlägg signerat McBenke runt de senaste turerna i försvardebatten med fokus på händelserna Almedalen. Mycket nöje! / Skipper

------------------------------------------------------------------------

Almedalsveckan har strax passerat för oss försvars- och försvarspolitikintresserade. Jag tänkte dra några korta reflektioner som även dykt upp på andra bloggar och twitter, men som så här långt har fastnat i huvudet på mig. Den vaksamme har kanske noterat att ett visst lingo politicus verkar har upprepat sig. Från Försvarsmaktsledningen var tonen denna gång ej så konfrontativ mot den politiska diton, och det var tydligt att man istället valde att fokusera på att framhålla det Försvarsmakten gör här och nu. Skälen till detta har framförts på andra bloggar och twitter.

ÖB talade gärna (nu även på instagram) om hur han känner stolthet över det Försvarsmakten uträttar både i närområdet och i insatser längre bort. Ett värdeord som även Infodirektör Erik Lagersten använt på sociala media. Chefen LedS Jan Salestrand tog även tillfället att på ett seminarie påpeka att det var viktigt att inte svartmåla verksamheten utan fokusera på det positiva som uträttas. Så långt gott och väl. Att inför ett för myndigheten så stort evenemang som Almedalen koordinera budskap och medieträning kan nog bara anses professionellt. Fast när även den moderate riksdagsledamoten och medlemmen i försvarsutskotten Johan Forssell använde orden att det bara målas i olika nyanser av svart börjar en trend märkas. Även ett departementsråd i försvarsdepartementet med bakgrund i Försvarsmakten använde termen svartmålning. Carl Bildts numera klassiska twitter-skäll på författaren Lars Gyllenhaal om att han inte skall svartmåla när han påpekade att Sverige inte har något artilleri, sitter även kvar i bakhuvudet.

Wiseman har ju förtjänstfullt beskrivit detta i ett inlägg i veckan med tillhörande insiktsfulla kommentarer.

Utan att vara konspiratorisk kan man dock konstatera att det i tid och rum ungefär samtidigt talats om svartmålning i alla fall. Vem är då detta budskap riktat till? Ja försvarsbloggare som Skipper vars plats jag lånar är ju en kategori. Även den numera ganska stora skara av försvarsintresserade twittrare kan säkert vara en annan. Ingen vill ju vara en svartmålare eller negativ gnällare. Syftet med epitetet är säkert en ryggradsreflex mot avslöjande av egna pinsamma svagheter i argumentation eller påpekanden om att kejsaren är naken. För nakna kejsare kommer att avslöjas i debatten på bloggar och twitter. Själva dynamiken på twitter är till sin natur sådan att om ett politiskt påpekande inte håller faktamässigt eller logiskt kommer det alltid någon med kunskap och insikt och ifrågasätter – direkt till den ursprunglige avsändaren.

För den ovane politikern eller makthavaren kan detta förstås ses som mycket irriterande och besvärligt. Reaktionerna blir således blandade som t ex hos moderaternas officiella försvarskonto @moderatförsvar som konsekvent aldrig svarar på motfrågor eller som i exemplet med Carl Bildt ovan.

I försvarsfrågor kan ju den säkerhetsmedvetne tänka att här är det ett problem med att eventuellt sekretessklassad information fritt diskuteras och kastas fram och tillbaka mellan okända individer i syfte att bevisa sina teser. Min erfarenhet är att så inte blivit fallet utan att det fungerat mycket väl samt att säkerhetsmedvetandet är högt. Förklaringen ligger i att de flesta som aktivt deltar i debatten är mycket initierade och verkar välutbildade i frågan. Skälet kan säkert vara att många aktiva är anställda eller före detta anställda i Försvarsmakten och hjälps åt till att hålla debatten på rätt nivå. En av sociala mediers stora styrkor.

Varför är då debatten om försvarsfrågan så stark i sociala medier och vad vill alla egentligen? Enligt mig så är ett av skälen bland annat den inneboende lojaliteten mot försvaret hos främst officerare. Mediet är dessutom lättillgängligt. Varför kan lojalitet då ta sig uttryck i kritik mot politiker och försvarsmaktsledning. Enkelt uttryckt brinner många officerare för sitt jobb. Och precis som ÖB önskat är många oerhört stolta över sitt yrke och vad som görs varje dag på skjutfält, i stridsfordon i Afghanistan, i kuling på ett havsövervakningspass i södra östersjön, i garnisonsvakten på T2 en torsdagkväll, i vårdhallen på P7 eller svettandes i flygoverallen på ett dammigt flygfält i Mali. Men att bara vara stolt och bara göra precis exakt vad som krävs går ofta mot officerens natur. Man vill göra mer. Man vill göra det bättre och främst vill man tas på allvar av högre chefer om man har konstruktiv och insiktsfull feedback på hur förbättringen skall gå till. När man förbättrat vill man sedan jobba lite till på att ytterligare göra det än bättre. Detta är en av de starka krafter som driver Försvarsmakten varje dag. En kraft som rätt använd gör storverk och borde ligga i alla chefers och ledares intresse att förvalta när så svåra uppgifter som Försvarsmaktens skall utföras.

När skillnaden mellan alla dessa individers uppfattning om tillståndet i myndigheten skiljer sig från till exempel en politikers, känner man med ovan nämnda lojalitet med sin uppgift en vilja att ta debatten konstruktivt. Särskilt när det uppfattas som om ingen annan, varken journalister eller andra kunniga gör det. Detta i kombination med en viss mognad och oräddhet med att sticka ut näsan, gör säkert att man tar steget.

Jag kan tänka mig att en del chefer och politiker inte alls ser fördelarna med detta. Jag skulle dock vilja hävda att så länge debatten hålls på den höga nivå den gör idag kommer detta vara någonting som gynnar Försvarsmaktens utveckling och samhällsdebatten i stort. Det krävs integritet och ledarskap för att uppmuntra detta från chefer. Det kommer också att stärka stoltheten över att Försvarsmakten lever upp till sin numera något avsomnade devis Öppenhet, Resultat, Ansvar (ÖRA).

Jag är stolt över att jobba i Försvarsmakten och jag vill den allt väl. Jag vill att vi skall bli bättre. Jag vill att vi skall få så bra förutsättningar som möjligt att kunna utföra våra svåra uppgifter. Jag är dock inte nöjd med att svepande implicit bli inräknad bland några som svartmålar när så inte är fallet. Jag debatterar och deltar för att jag inte nöjer mig med faktafel och skönmålning, men jag vill samtidigt bidra på ett säkert och konstruktivt sätt.

Och ja ÖB, jag är stolt - men inte nöjd. Jag vill mer.

Jag tar härmed tillfället att sno en devis från det sedan länge hädangångna fartyget HMS Starkodder och hoppas att det tolkas som konstruktivt och målat i ljus färg:


Aldrig nöjd!


/ McBenke

Patrullbåten HMS Starkodder som tillsammans med övriga systrar olyckligt utrangerades i förtid. Fartyget förde devisen "Aldrig nöjd" i röd runskrift på däckshuset. En devis som inte på något sätt står i motsats till att man är stolt över det man gör och vad man kan. Minst sagt tänkvärt!
-------------------------------------------------------------------------------

Gästinlägg är alltid välkomna på bloggen. Är du intresserad av att skriva ett eget gästinägg? Ta kontakt med Skipper genom knappen "kontakt" här ovan. / Skipper

Gästinlägg: Roligt att Archertexten väcker uppmärksamhet

Nedan ett gästinlägg från Daniel Skoglund, Officerstidningen med anledning av den senaste tidens debatt om Sveriges prekära situation med total avsaknad av långskjutande artilleri och diskussionerna här på WW om projektets ekonomi. Gästinlägget har också en stark bäring på den likaledes aktuella försvarssekretessen. För vem sätts hemligstämpeln?

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Roligt att Achertexten väcker uppmärksamhet


Avseende ekonomin. Riksdagsramen om 1,3 mdr är en uppgift till undertecknad.

Enligt FM budgetunderlag för nästa år (BU 14) har utfallet hittills varit drygt 1,2 miljarder.

Enligt samma dokument (BU 14) kommer ekonomin i projektet att omfattas av sekretess f r o m 2013. Det gör att det ska bli spännande att försöka göra en kostnadsuppföljning vid leverans…

I Propen 2005/06:132(och riksdagsbetänkandet) som beslutade om ombyggnation av H77B till Archer är kostnadsramen hemlig. Men vissa riksdagsledamöter krävde vid tillfället ökad öppenhet om kostnadsramen när avtal väl slutits med industrin.

Jag har dock i arbetet med artikeln inte hittat riksdagsdokument med ramen, utan gått på erhållen uppgift och ekonomiskt utfall hittills.

I min journalistiska gärning är det frustrerande med hur sekretessen (framförallt affärssekretessen 31 kap 16§ OSL) ofta försvårar en rimlig granskning av alltifrån JAS/E till utkontraktering av SK60, med mera. Att använda Sipri som källa till svenska vapeninköp känns ju ibland lite udda. (Inte för att jag har något emot dem, de är en trovärdig och bra källa är min uppfattning, men däremot kännas det rimligt att svenska myndigheten borde kunna leverera dessa uppgifter.)

(En annan rolig/tragiskt upplevelse var när jag intervjuade en mycket kunnig officer om ett antal vapensystem för en, ännu ej publicerad, text om beväpningen i vissa delar av FM. Han sade: ”Jag får inte ge dig uppgifterna på vad systemen kostar, men kolla på de här hemsidorna för de här försvarsmakterna/försvarsdepartement/tillverkarna så kan du se det, för där är det öppet.” Då infinner sig frågan vem vi hemligstämplar för. Men det är klart, om de kunskapsinhämtare vi vill försvåra för endast talar svenska, når vi ju vårt mål.)

Jag har förståelse för behovet av sekretess, fast min upplevelse är att sekretessen idag ökar och försvårar insyn och debatt. Detta gagnar i längden inte försvaret eller Sverige.

Sedan, för att återgå till Archer-kostnaden, är ekonomiska ramar och utfall alltid trixiga att jobba med (som framhålls i artikeln).

Vad inkluderas i siffran, bara pjäsen, eller kringutrustning och underhåll, etc, vilka påslag för valutakurser finns, eller annat?

Om någon har koll på när (och om) en exakt ramsiffra beslutats av riksdagen får ni gärna meddela denna, samt kända avgränsningar.

The truth is out there…


Med vänliga hälsningar

Daniel Skoglund, Officerstidningen

Gästinlägg: I ljuset av senaste dagarnas händelser

Nedan följer ett nytt gästinlägg av Mikael Grev som nyligen slutat som stridspilot i flygvapnet för att satsa på sitt eget företag. Grev deltog som pilot i Libyeninsatsen och har tidigare skrivit gästinlägg här på WW.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

I ljuset av senaste dagarnas händelser

Jag är för ung för att själv ha upplevt förspelet till andra världskriget och har alltid haft svårt att förstå hur svenska politiker kunde vara så blåögda inför försvarsbesluten, trots de tydliga indikationerna på oegentligheter från söder. Jag har felaktigt och lite avfärdande tänkt att bristen på färg-tv eller kanske dålig kosthållning var orsaken till de flagranta felbedömningar som gjordes. Men nu börjar jag så smått förstå att det kanske är stolthet och den till synes inbyggda oförmågan för en politiker att säga att man gjort en felbedömning som är boven. Och historien verkar kunna upprepa sig.

En möjlig, men kanske inte överdrivet trolig, framtid är att vi sitter här om tio år och undrar – hur kunde det hända igen, lärde vi oss inget av historien? Genom att förneka skeenden för att slippa säga man gjort fel så gör vi tyvärr historieupprepningen troligare. Det verkar snart nästan vara en sport för regeringen att inte nämna omvärlden annat än i ordalag som bekräftar sina beslut och att man haft rätt hela tiden när man stämplat försvaret av Sverige som ett särintresse. Minsta ”vi hade fel” måste anses vara ett virus som snabbt skulle sprida röta i leden och leda till en framtid i evig opposition.

Denna oförmåga till nykter självgranskning och självkritik är farlig. Det leder till ett samtal med medborgarna som går ut på att handfast projicera guld och gröna skogar, och för allt i världen inte visa en spricka i den välpolerade fasaden. Ett annat namn för detta är potemkinkuliss och något som vi nog aldrig trodde vi skulle säga om vårt samhälle när vi anklagade Sovjet för samma sak under kalla kriget, då förvisso för utlänningar på besök.

Carl Bildt och Karin Enström är de främsta regeringsrepresentanterna för att kommentera denna typ av händelser. De är också de som mest kategoriskt försökt tona ner kritiken med att detta inte är något nytt, inte deras fel eller som sista utväg att det är hemligt. Längst gick Bildt med uttalandet: ”Vi reagerar inte på allt”. Jag undrar bara, om man inte reagerar på att två tunga bombplan eskorterade av fyra jaktflygplan anflyger mot Sverige, vad är det då man startar emot?

Oppositionen är inte bättre utan är trots sitt eget otvättade byk i försvarsfrågor påpassligt framme och kritiserar regeringen och Försvarsmakten för att det inte startade några Gripar mot den ryska övningen. De finner sig så klart oförstående i hur regeringen kunnat låta det gått så långt att man inte beordrat Försvarsmakten att ha jaktberedskap dygnet runt, samt varför man inte fått veta om att detta. Hela tiden så klart fullt medvetna om att det är hemligt hur länge det varit så och att ingen därför kan kontra med fakta.

Det skulle vara ganska beklämmande om det skulle komma fram att vi inte haft jaktberedskap dygnet runt på väldigt länge, enligt Ekot kanske ända sedan kalla kriget. Då skulle nämligen alla försvarspolitiker som nu är så ”oförstående” verka tämligen inkompetenta inom det område de är satta att styra, vilket skulle gränsa till tjänstefel.

Jag kan kanske tycka att det är förståeligt att Försvarsmakten sparar bedömt någon eller några tiotals miljoner per år på att inte ha personal och flygplan stående i beredskap dygnets alla timmar. Särskilt om det är som det påstås att det inte skett liknande provokationer i modern tid och definitivt eftersom vi ändå inte har något jaktskydd i stockholmsområdet sedan 2004. Det som bör göras av samtliga är att odramatiskt påpeka att det nu kanske börjar bli läge att göra en översyn av den policyn. Det betyder inte att man gjort fel innan, bara att förutsättningarna har ändrats.

Många tror att man genom att följa med i en upprustning eskalerar en konflikt som sedan leder till en urladdning i form av krig. Faktum är att det är precis tvärt om. Sänker man garden för mycket ger man en motståndare möjlighet att agera offensivt med lägre risk. Genom att lugnt men bestämt följa med i en upprustning så gör man istället en konflikt mindre trolig. Den potentiella vinsten med ett anfall är densamma men kostnaden för anfallet ökar om man är svår att övermanna. Att tydligt svara på upprustning är därför dämpande när den, som i Sveriges fall, uteslutande sker i syfte att försvara sig.

Jag tror att det nu gått upp för flertalet politiker att besparingarna man trodde att man skulle kunna göra på försvaret under lång tid framöver har blivit ett ofördelaktigt SMS-lån. Man kommer att behöva betala tillbaka nerskärningarna flera gånger om när man till slut tvingas backa på sina kortsiktiga besparingar. Den taktiska time-outen varade inte så länge som man hoppats. Anläggningar som var dyra att avveckla blir många gånger dyrare att bygga upp igen.

Att ta ansvar innebär att agera långsiktigt, att stå för rim och reson när enklare men kortsiktigare möjligheter presenterar sig och att våga säga att man gjort fel och byta riktning. Om man gör detta så kommer också respekten för politiken att öka och samtalet bli mer nyanserat och intressant. Men journalister måste också svara upp på detta och inte stoppa in brytjärnet i varje spricka med samma kortsiktiga syfte. Ett samtal har två motparter och båda måste sansa sig om vi ska få ett mer öppet samhälle som håller i längden.


Mikael "Duke" Grev

Gästinlägg: Lätta brigadens anfall

Debatten om luftvärnets framtid går vidare. Här ytterligare ett gästinlägg angående framtiden för luftvärnrobotsystem 70 som avses avvecklas till förmån för en markbaserad version av IRIS-T

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

The Charge of the Light Brigade


Robot 70 i eldställning

Half a league, half a league,
Half a league onward,
All in the valley of Death
Rode the six hundred.
”Forward, the Light Brigade!
Charge for the Guns” - he said
Into the valley of Death

Rode the six hundred.

– Dikt av Lord Tennyson skriven till minnet av lätta brigadens anfall vid Balaklava 1854. Kanoner är fortfarande en viktig faktor på slagfältet, men tyngdpunkten har sedan 1800-talet förskjutits mot himlen.



2018 planerar Luftvärnsregementet att helt ha ersatt Robot 70 med IRIS-T i försvarets två korträckviddiga luftvärnsbataljoner i enlighet med vad regeringen nyligen beslutat. Risken är överhängande att försvarsmakten då skrotar Robot 70 helt och hållet, i den vanliga strävan att avveckla vapensystem som inte längre ses som centrala i syfte att spara pengar i förrådskostnader och underhåll.

Att slänga Robot 70-enheterna vore förödande. De bör istället omfördelas till försvarets lätta anfallsbataljoner. Idag är det bara de mekaniserade bataljonerna som har eget luftvärn i form av Luftvärnskanonvagn 90. De lättare bataljonerna, som utgör 50% av anfallsförbanden har inget luftvärn. Även om dessa bataljoner uppträder i brigads ram tillsammans med de mekaniserade luftvärnsskyddade förbanden är frånvaron av eget luftvärn bekymrande, och för de två lättaste bataljonerna som på grund av sina uppgifter ofta måste uppträda självständigt, den luftburna bataljonen och amfibiebataljonen, så är frånvaron av luftvärn självmord i strid.

Men är då inte Robot 70 ett omodernt system som inte är värt att sparas? Kommer inte fienden att använda alldeles för högteknologiska robotar och smarta bomber från hög höjd för att kringgå systemet? NEJ. Även om teknikutvecklingen är snabb och avancerade luftangrepp dominerar krigföringen på strategisk nivå så är ändå lågt flygande plattformar såsom drönare, attackhelikoptrar och markattackflyg de verkliga arbetshästarna för att bekämpa markförband och amfibieförband nu och i framtiden. Avancerade luftangrepp med kryssningsrobotar och smarta bomber riktas i större utsträckning mot fasta anläggningar eller tydliga mål där man vet att man når effekt typ flygbaser, ledningsplatser och radaranläggningar samt mot radarsändande luftvärnsförband. Mot rörliga markförband och amfibieförband är den mer ”stridsspaningslika” metoden att flyga på låg höjd med drönare, helikopter och stridsflyg fortfarande viktigast och så kommer det att fortsätta vara även när sensorutvecklingen går ännu mera framåt. Robot 70 hittar fortfarande nya kunder utomlands. Det är ett efterfrågat system och det är väldigt billigt att vidmakthålla med ett obefintligt underhållsbehov.



Robot 70 buren

Att upprätta en luftvärnspluton med befintliga Robot 70 i den luftburna bataljonen, amfibiebataljonen samt de två lätt mekaniserade bataljonerna är inte en stor kostnad. Det skyddar inte förbanden mot alla typer av lufthot, men det försvårar för motståndaren att använda sina effektivaste plattformar drönare, helikoptrar och markattackflyg för att från låg höjd spana mot och bekämpa förbanden. Amfibiebataljonen i synnerhet, men även de andra lätta bataljonerna, är mycket exponerade för flyghot under framryckning och rörlig strid. Vid framryckning är Robot 70 ett begränsat system, men genom att metodiskt ”hoppa bock” med eldenheterna uppnås ändå ett relevant skydd. Om de lätta förbanden ständigt måste vaktas av JAS när de rör på sig uppnås inte någon synergieffekt av de olika resurserna. Tvärtom vore det ett mycket ineffektivt utnyttjande av de begränsade svenska stridsflygsresurserna.

När lätta förband grupperat för försvarsstrid och maskerat sig ändrar flygangreppen karaktär och övergår från att vara överraskande och momentant förödande till att bli mer trevande och långsamma. Mot välmaskerade förband utan luftvärn, exempelvis i bebyggelse eller tät skog, uppträder attackhelikoptrar gärna lugnt och metodiskt väldigt nära målet. Deras sensorer är inte bättre än så, men med lite tid så hittar de oftast vad de söker. Detta har alla svenska soldater som samarbetat med amerikanska Apachehelikoptrar i Afghanistan bevittnat på nära håll. Bärbara luftvärnsrobotar gör världens skillnad i sådana situationer och tvingar motståndaren till ett helt annat uppträdande.

I många länder som exempelvis USA, Frankrike och Ryssland används handburna enkla luftvärnssystem typ Stinger, Mistral och Igla i stor utsträckning för att skydda lätta förband, och Robot 70 är bättre än alla dessa system. Sverige sticker ut internationellt sett i sin naivitet genom att påstå att förband kan luftlandsättas eller bedriva amfibieoperationer utan att ha med sig korträckviddigt luftvärn i framryckningen. Detta politiskt tillskyndade taktiska tänkande liknar lätta brigadens anfall vid Balaklava och är ett symtom av den så kallade strategiska timeouten. Amfibiebataljonen hade exempelvis Robot 70 fram till 2007, sen ändrades förbandsspecifikationen till att vara anpassad för fredsbevarande verksamhet och inte strid mot en jämbördig motståndare.


ASRAD-R

Självklart vore det bättre att anskaffa mer avancerade lätta luftvärnssystem såsom exempelvis svensktillverkade ASRAD-R, 40mm automatkanonmoduler eller möjligtvis IRIS-T till de lätta förbanden, åtminstone till de lätt mekaniserade bataljonerna som har fordon för att bära dylika system, men om utrymme inte medges till det i materielplanen så är Robot 70 även utan avancerade sensorer ett viktigt och kostnadseffektivt system för att ge luftvärn till våra lätta förband. Att slänga grejorna 2018 är illojalt både mot skattebetalarna och mot våra soldater, det är inte okej att låta förbanden vara oskyddade under tiden som anskaffning av eventuella framtida system diskuteras. Det man har, det har man, och det ska användas tills nästa generations prylar är helt införda i organisationen. Annars har man inte förmåga här och nu, man övar fel och risken är att förståelsen för de egna förbandens förmåga och den verkliga stridens karaktär minskar bland officerare och beslutsfattare.

En förenklad Robot 70-pluton för lätta bataljoner behöver inte vara stor. Den kan vara så liten som 18 man med fyra eldenheter om varje grupp består av fyra personer och plutonsledningen av två officerare. Robot 70 med den senaste robottypen Bolide kan dessutom även bekämpa stridsfordon och sjömål både i ljus och mörker med 8km räckvidd. Utbildningstiden på systemet är kort och därför kan soldaterna även utbildas på exempelvis Pansarvärnsrobot 57 och därigenom bli en flexibel allmålsresurs för bataljonschefen.

Släng inte Robot 70. Fyll den nuvarande bristen på taktiskt luftvärn i våra lätta anfallsbataljoner istället. Med en så liten volym anfallsförband som Sverige har idag kan vi inte låta bli att luftvärnsskydda hälften av dem. Behåller vi inte relevant materiel riskerar vi att förlora taktiskt kunnande och i värsta fall begå samma misstag som britterna gjorde vid Balaklava.

Grodman

Gästinlägg: Fördel JAS

Detta gästinlägg är en replik på helgens debattartikel i SvD av ett antal miljöpartistiska politiker. Gästinläggets författare, Lars Helmrich, är överstelöjtnant i Flygvapnet, tidigare chef för en JAS 39 division på F 7 och numera verksam på Inriktningsavdelningen på Ledningsstaben i Högkvarteret. Läs gärna också hans artikel om nya säkerhetspolitiska förutsättningar för Sverige i senaste numret av Vårt Försvar. Inlägget nedan är skrivet av Lars som privatperson och ej som företrädare för Försvarsmakten.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fördel JAS


Gör svenska pengar störst nytta i cockpiten på JAS eller hos en organisation som kämpar för mänskliga rättigheter i S:t Petersburg? Den frågan ställs i en debattartikel i lördagens Brännpunkt av Valter Mutt (MP), Pernilla Stålhammar (MP) och Linnéa Engström (Östprogrammet Green Forum). I svaret ställer författarna svenska militära satsningar i kontrast till ökat samarbete.

Utvecklingen i Ryssland är, såsom beskrivs i artikeln, oroväckande. Den kännetecknas av en negativ demokratisk utveckling med ökande förtryck av oliktänkande, korruption och en dyster demografisk framtid kopplat till stora folkhälsoproblem. Därutöver tillkommer ett omfattande miljöproblem, ett stort beroende av höga gas- och oljepriser samt en omfattande militär upprustning. Det är självklart av största vikt att fördjupa samarbetet Ryssland och integrera landet närmare i den europeiska gemenskapen inom alla områden, inte minst när det gäller synen på demokrati och militär maktutövning. Det är dock naivt att tro att ett ökat samarbete med Ryssland kan ersätta militära medel och JAS.

Sveriges militära styrkor är till för att skydda Sverige och svenska intressen. Det kan vara i en konflikt i närområdet, Sverige har ju genom solidaritetsdeklarationen klargjort att vi inte kommer vara passiva om ett EU- eller Nordiskt land angrips. När det gäller insatser längre bort gör Sverige viktiga insatser i den FN-mandaterade operationen i Afghanistan och den EU-ledda insatsen mot pirater utanför Afrikas horn. Vid insatsen i Libyen för två år sedan bidrog svenska JAS-flygplan till att det libyska folket äntligen kunde befria sig från decennier av diktatur. JAS-systemet är extra intressant eftersom det tydligt illustrerar betydelsen av långsiktighet i säkerhetspolitiken.

Efter studier påbörjade under 1970-talet fattade riksdagen 1982 beslut om att anskaffa JAS 39 Gripen. Det var ett år efter grundstötningen av U 137 och Leonid Brezjnev styrde fortfarande Sovjetunionen. När vi nu står i 2013 och blickar tillbaka 30 år kan vi se flera viktiga händelser som i princip var omöjliga att förutse men som har haft stor inverkan på världens utveckling. Berlinmurens fall 1989, terrorattackerna mot USA 2001 och den Arabiska våren 2011 är exempel som visar hur oförutsägbart det internationella systemet är. Vi står nu mitt i Gripenepoken, då flygplanet är tänkt att tjäna svensk säkerhet de kommande 30 åren. Om den framtiden kan vi vara tämligen säkra på att vi åter kommer se händelser som vi inte räknat med och vars följder inte kan förutsägas.

Författarna från i lördags berör det som ibland kallas det vidgade säkerhetsbegreppet. Det inkluderar bland annat problem orsakade av klimatförändringar, miljöförstöring, organiserad brottslighet och hot inom cyberområdet. Framväxten av dessa hot innebär dock inte med automatik att traditionella utmaningar som maktkamp mellan stater eller militära aktioner dem emellan försvinner. Det finns inte en konstant summa av hot och utmaningar som fördelas mellan olika områden. Snarare är det så att den allt snabbare och mer sammankopplade värld som teknikutvecklingen och globaliseringen leder till, tillsammans med utmaningarna inom det vidgade säkerhetsbegreppet och traditionellt militära hot, interagerar på ett sätt som ökar oförutsägbarheten för framtiden. Därför är det viktigt att ett ökat samarbete med Ryssland kompletterar, inte ersätter, JAS.

Såsom det politiska beslutsläget ser ut nu kommer JAS att tjäna svensk säkerhet under mer än ett halvt sekel. Gripen är ett utomordentligt gott exempel på svensk tekniskt kunnande och industriell kompetens. Det bidrar också till andra nationers försvar. När demokratiska länder, som exempelvis Sydafrika, väljer Gripen istället för stormakterna flygplan är det ett kostnadseffektivt alternativ som också stärker deras oberoende och internationella handlingsfrihet.

Lars Helmrich, med över 20 år i cockpit

Gästinlägg: Borta bra men hemma bäst…?

Foto: Försvarsmakten


Publicerar i dag ett mycket läsvärt och tänkvärt gästinlägg från signaturen "Boatswain" som rör det ämne som engagerar alla från sjöman/soldat till amiral/general, nämligen löner och ersättningar.

Inlägget refererar till det avtal som tillämpas vid flottans tre sjögående förband, ubåtsflottiljen och de båda sjöstridsflottiljerna. För den som inte känner till detta sjöarbetstidsavtal (SjöArb) så är det ett av de fyra kvarvarande specialavtal inom Försvarsmakten tillsammans med de som finns vid Hkpflj, F7 och SSS. Inom SjöArb används benämningen sjödygn (SD) som således motsvarar övningsdygn (ÖD) i FM ordinarie arbetstidsavtal. En av skillnaderna är att SD generellt sett ger mindre pengar och mindre ledighet än Försvarsmaktens ordinarie avtal, men att man i stället tillämpar begreppet årsarbetstid.

Utan att gå inlägget i förväg så kan vi konstatera att det ersättningsnivåerna vid insatser utanför Sverige måste ses över, något som de fackliga förbunden måste verka för.

/ Skipper

---------------------------------------

I onsdags kastade HMS Carlskrona loss för att genomföra flottans tredje insats i det pirathärjade området utanför Somalia. Vikten av insatser som dessa, för att skapa säkra handelsvägar, kan inte nog understrykas.

Däremot kan man unna sig en stunds reflektion över hur ersättningsnivåerna för personalen som deltar i insatser likt denna ser ut. Inlägget kommer att jämföra den ekonomiska kompensationen som erhålls vid internationella insatser med den ersättning som utgår vid övningsverksamhet i närområdet enligt Sjöarbetstidsavtalet.

I den vardagliga diskussionen kring löner och ersättningar glöms ibland den ledighet som genereras av sjödygn bort men kommer i detta inlägg att ges ett ekonomiskt värde. Två olika insatsområden har valts för att exemplifiera; dels en pågående marin insats (Adenviken) samt därutöver nyttja Afghanistan som ett exempel på ett insatsområde med högre missionstillägg.

Förutsättningarna i nedanstående räkneexempel är följande:

Ersättning vid tjänstgöring utomlands: Grundlön x 1,3 + 8.000 kr + Utlandstillägg (3.000 kr) + Missionstillägg (6.400 kr för Adenviken och 12.200 kr för Afghanistan) + 15% av Skatteverkets fastställda traktamente för respektive land.

För enkelhetens skull, då övrig ersättning räknas som bruttolön vid nedanstående räkneexempel, konverteras det skattefria traktamentet till en bruttoinkomst på 3.000 kr (traktamentet för Djibouti är ca 78 kr/dag och för Afghanistan 63kr/dag).

Den ytterligare ersättning om 4.000 kr som erhålls om individen har hemmavarande barn under 18 år är ej medräknad då majoriteten i en besättning oftast ej har barn.

För varje tjänstgöringsdag utomlands genereras 0,166 leavedagar (5 dagar/månad) vilka kommer att medräknas som lön utifrån den lön man har i missionsområdet i kommande exempel.

Ersättning vid övning i närområdet: Grundlön + tjänstgöringstillägg á 62 kr/dag (30 dagar = 1.860 kr/månad) + sjödygnsersättning + ev. ersättning för utebliven veckovila (mer än 11 sjödygn i rad).

Dessutom kommer den kompensationsledighet som genereras av sjödygn att värderas enligt det nya principen för sjödygnsersättning (då dessa kan generera 10-14h arbetstid). 1h värderas då till Grundlön x 0,00575. Dvs. det motsvarar ungefär den timlön som varje arbetstagare har. Anledningen till att den modellen valts är för att sätta ett ekonomiskt värde på ledighet då sjödygn ger mer ledighet än ett dygn till sjöss enligt utlandsavtalet.

Observera att jag ej har valt att använda sjödygn enligt det nya avtalet utan varje sjödygn ger 14h arbetstid. Det är bara den extra tid utöver en normalarbetsvecka á 40h som värderas enligt samma beräkning för att sätta ett pris på ledighet.

Alla sjödygn förutsätts börja på en måndag för att förenkla uträkning m.h.t. helgsjödygnsersättning.

Klicka på bilden för att förstora 

Om vi nu tittar på hur ersättningen utomlands ser ut vid en jämförelse med övningar av olika längd här hemma, får vi följande resultat:

Första exemplet är en övning på fem dagar (5 st sjödygn), t.ex. en Divisionsövning. Dessa genererar då sjödygnsersättning 780 kr x 5 + 30h kompensationsledighet, dvs. knappt en veckas ledighet.

Klicka på bilden för att förstora 


Här har alltså de 30h kompensationsledighet som genereras av fem sjödygn (14h – 8h normalarbetstid x 5) värderats till Grundlön x 0,00575 x 30.

Om istället fartyget ger sig iväg på SWENEX och är till sjöss måndag t.om. torsdag veckan därpå, totalt 11 sjödygn, ger detta nedanstående ekonomisk ersättning.

Klicka på bilden för att förstora 


Ur grafen kan vi då utläsa att ersättningen (inkl. ekonomisk värdering av kompensationsledighet) är relativt nära den ersättning som erhålls vid tjänstgöring i Adenviken. Anmärkningsvärt är att detta, i förhållande till tjänstgöring utomlands, är med endast 11 st dygn till sjöss och övrig tid under månaden kommer individen hem varje kväll.

Exemplet ovan med 11 st sjödygn genererar 82 h kompensationsledighet i förhållande till en normalarbetstidsvecka, dvs. 2 veckors betald semester.

Ibland är våra fartyg iväg på längre övningar än SWENEX, t.ex. MOST/FOST eller Cold Response, då arbetstidsuttaget är ännu större. Nedanstående graf presenterar ersättningen vid 21 st sjödygn i rad, inkl. ersättning för utebliven veckovila (sjödygn 12-21).

Klicka på bilden för att förstora


Nu lyfter säkert delar av läsekretsen på ögonbrynen för så här hög ersättning får man väl inte för tre veckors övning? Nej det får man inte men 21 st sjödygn ger 174h kompensationsledigt, dvs. en månad betald ledighet vilken är medräknad i grafen ovan enligt samma formel som beskrivits tidigare.

Vad kan man då dra för slutsatser av ovanstående exempel? Är ersättningen för en övning till sjöss i närområdet för hög?

Absolut inte!

Däremot bör Försvarsmakten och Officersförbundet fundera över det rimliga i att tjänstgöring utomlands värderas lägre än att öva till sjöss hemma. Framförallt i aspekten att alla numera har en skyldighet att, när så arbetsgivaren önskar, tjänstgöra utomlands. Ytterligare en faktor att ta i beaktning är det faktum att det är skillnad på övning- och insatsverksamhet ur ett riskperspektiv. Nu är kanske inte en insats i Adenviken förknippad med ett stort risktagande men vem vet var nästa missionsområde ligger och vilka risker det innebär. Jämför då den ringa extraersättning som ges till de som åker till Afghanistan kontra den ökade risk det innebär för individen.

Tidigare (innan det internationella obligatoriet), då utlandsförbanden var s.k. ”internetförband” (rekryterade på mil.se) kunde man hävda att man sökte en befattning utomlands och därmed accepterade de ekonomiska villkoren. Den tiden är förbi och vissa förband har redan tvingat individer med kort varsel utomlands med hänvisning till nuvarande obligatorium.

För några år sedan sattes förband (IM, IKS, IUb m.fl.) i internationell beredskap och personalen fick ersättning för detta. Som ett exempel så erhöll R30-förband 25.000 kr/år i beredskapsersättning. Nu står alla anställda i beredskap utan ersättning och med samma dåliga utlandsavtal som innan.

Förutsättningarna har ändrats, nu gäller det att även villkoren gör det.

/ Boatswain


Gästinlägg: "Duke" om drönare istället för JAS 39E

I förrgår publicerades på SvD Brännpunkt en debattartikel av Lars Moberg, f d officer och pilot (oklart om med det menas pilot i flygvapnet eller civil pilot). Moberg menar på att det inte är värt att satsa på JAS 39E utan att det är "billigare och bättre" att satsa på drönare istället och listar sedan en rad argument för detta varav de flesta får anses vara önskedrömmar eller i värsta fall halvsanningar.

Debattartikeln fick idag en replik från Mikael "Duke" Grev, tidigare pilot i Flygvapnet med erfarenhet från Libyeninsatsen. Nedan presenteras en längre version av den replik som publicerats i SvD. (Egen längre kommentar på slutet)

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Skynet är förhoppningsvis inte här än på ett tag

Lars Moberg spår i söndagens SvD att stridspiloter snart inte behövs och att datorer istället ska flyga flygplanen. Vi bör enligt honom tänka om gällande Gripen E, som ska vara klar om några år. På 80-talet var de flesta nog övertygade om att man år 2000 skulle ha flygande bilar. Det var nog klokt av Volvo att inte lägga ner utvecklingen av vanliga fordon. Det är inte säkert att det är listigt att basera långsiktig säkerhetspolitik på förhoppningar om teknikframsteg. Vad som är listigt är att satsa på forskning inom dessa områden.

Jag ledde det första Gripenuppdraget i Libyeninsatsen och jag är dessutom ”datanörd” sedan barnsben. Jag vurmar för utveckling inom det flygtekniska och det är nu mitt jobb på FOI. Trots detta så ser jag många anledningar att tvivla på den framtid som Lars målar upp. Jag tror på UAV och UCAV som ett utmärkt komplement till förarledda flygplan, men de kommer inte att slå ut dem som koncept.

Drönare fungerar utmärkt för vissa användningsområden. För att spana eller släppa precisionsstyrda vapen över ett område passar de perfekt. Det är enkla uppdrag med väl definierad målbild. Men – och det är kärnan – det finns alltid en människa som tar alla viktiga beslut. Jag tror inte att vi inom överskådlig framtid kommer att överlåta beslut om vapeninsats helt till datorer. Det Skynet som Lars åberopar är inte här än på lång tid. Faktum är att utvecklingen går åt andra hållet, det blir fler och fler människor i den allt mer komplicerade beslutsprocessen. Allt för att minimera risken för civila.

Att skapa drönare för jaktstrid – speciellt i försvarssyfte – har dock sina tydliga utmaningar. Många tror att jaktstrid fortfarande handlar om att med många g, stark motor och ett agilt flygplan kunna flyga sig in bakom sin motståndare och bekämpa honom med en missil eller automatkanon. Top Gun-strid, kurvstrid eller jaktpaj är vanliga namn på detta. Denna typ av strid bedrivs idag nästan enbart i utbildningssyfte, och då inte för att man tror att detta är en viktig typ av strid att bemästra i en konflikt utan föra att man tränar generell hantering av sitt flygplan i pressade situationer.

Till och med kortdistansvapnen går idag så långt att man inte ser sin motståndare innan han kommer innanför no-escape zone. Eftersom man normalt inte ser de andra flygplanen så är det alltid ett påtagligt problem att med säkerhet skilja vän från fiende. Det är i denna identifieringsprocess som en människa behövs. För detta är nödvändigt en bedömningssport med många subtila parametrar och enbart gråzoner. Den illvillige motståndaren försöker alltid röra till det av någon anledning. Datorer lämpar sig dåligt för sådana beslut, än mindre om det handlar om dödligt våld då jag tycker att någon måste kunna ställas till svars för sina beslut. Jag ser inte ett Haag för varken programmerare eller drönare om det skulle slita sig och dåligheter händer på grund av oansvariga bedömningar.

Det råder ingen tvekan om att man kan bygga en drönare som är bättre på alla typer av jaktstrid än den bästa stridspilot. Men datorer behöver tydliga regler. En motståndare som får tag på regelverken kan alltid hitta håligheter i beteenden drönarna inte kan kompensera för utan mänsklig insats. Detta har visats tusentals gånger i de hackerattacker som kontinuerligt sker världen över. Och det kommer inte att råda brist på vilja eller resurser att hitta svagheter i ett drönarförsvar.

För att drönare ska kunna utföra sina uppgifter finns en hel stab på hemmaplan som i realtid styr den via datalänk. Just kommunikationen till hemmabas gör drönare sårbara. Kommunikation kan störas ut och detta går i praktiken inte att fullständigt skydda sig emot. I de offensiva uppgifter som drönarna utför idag är det inte en katastrof om de tappar kontakten. De flyger då bara hem och landar.

Man kan trycka att det borde gå att kommunicera med flygplan säkert och pålitligt över långa avstånd. Säkert är dock betydligt enklare än pålitligt. Många nämner i detta sammanhang satellitkommunikation som medium, och visst det är ganska säkert och pålitligt. Men någon äger satelliten och kan därmed strypa kommunikationen. Även om vi skaffar egna satelliter – vilket är dyrt – så är de enkla mål för bekämpning om vinsten är tillräckligt hög. Jag bedömer att det är värt priset för satellitbekämpande vapen om vinsten blir att man kan slå ut hela länders drönarförsvar.

Vapen och motmedel tävlar alltid med varandra. Skaffar någon ett sätt att kommunicera pålitligt så skaffar någon annan ett sätt att störa ut det. Ett system som helt förlitar sig på teknik, vilket autonoma drönare nödvändigt skulle göra, förblir därför ett osäkert system. Det kanske mest oroande är att man inte vet faktum innan det är för sent.

Vidare använder Moberg kostnad för piloter och baspersonal samt teknikförenklingar för att försöka påvisa drönares överlägsna kostnadseffektivitet. Jag är inte säker på att han är så påläst om kostnaderna för organisationen runt drönarna. En Global Hawk, som är i samma storleksordning som Gripen och har en motor, kostar nästan 700 miljoner kronor styck, och den kan bara spaning.

När han går vidare och säger att drönarna skulle kunna undvika robotar eftersom det kan ta lika många g som en jaktrobot blir den nästan lite pinsamt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska angripa detta eftersom det är fel på så många sätt, men i korthet kan jag nämna att det inte är praktiskt att bygga ett drönarflygplan som skulle kunna ta så många g att det kan undkomma jaktrobotar. Och tror Moberg att antal g påverkar förmågan till vinst i dagens jaktstrider så får det mig att undra vilket årtionde han flög.

Det som är drivande för flygkostnader är inte syrgasinstallation, raketstol eller klimatanläggningen. Motortimmar, slitage och bränsle står för den största kostnaden och här blir det ganska lika. Det finns helt klart kostnader att trimma med drönare men de är inte så stora att det ska driva säkerhetspolitiken. Dessutom är det som med all ny utrustning, den är dyr som attan i början och det finns ingen anledning att tro att denna typ av teknik kommer att undantas.

Moberg nämner att ”Ett obemannat stridsflygplan sover och äter inte, kan nästan ständigt vara i beredskap och behöver inga årliga medicinska kontroller”. Jag känner mig nödgad att påpeka att bemannade stridsflygplan inte heller sover eller äter. Piloterna som flyger de båda gör dock detta, och i ärlighetens namn var det säkert det som Moberg menade. Men det finns lika många piloter för ett obemannat som bemannat flygplan, de sitter bara på olika ställen. De äter, sover och kollar sin medicinska status bedömt lika ofta. Förr tjänade stridspiloter bra men nu tjänar de mindre än de ingenjörer som bygger dem, vilket kanske ger fördel förarförsedda flygplan?

Det kan verka som om jag är generellt mot drönare. Inget kan vara mer fel. Jag jobbar aktivt med olika typer av automation inom stridsflyg. Men jag tror inte att de kommer att slå ut vanliga flygplan utan förbli ett komplement under lång tid framöver. Jag känner dock att jag måste föra in lite relevant fakta i ett dåligt påläst inlägg på ett viktigt ställe i samhällsdebatten. Så länge som vi har minst ett förarförsett stridsflygplan i luften så måste vi ha baser, flygrättning och baspersonal för att stödja detta.

Att använda drönare som hörnpelare i ett försvar av landet skulle kunna vara förödande. Anfallaren kan genom sitt initiativ preventivt störa ut specifik kommunikation och göra ett drönarförsvar verkningslöst. Blotta tanken att fienden på detta sätt kan skaffa sig en ointaglig fördel är djupt avskräckande. Piloten på plats är en garant för flexibilitet då han kan kompensera för oförutsedda scenarion, något det finns gott om i krig.

Det finns stor utvecklingspotential inom många flygområden men t.o.m. USA anser att tekniken Moberg nämner ligger bortom 2030. Låt oss först vara säkra på att vi har en hållbar lösning inom räckhåll innan vi bryter upp asfalten i väntan på de flygande bilarna.


Mikael ”Duke” Grev
F.d. Gripenpilot



Wiseman kommentar:
Jag instämmer till fullo med Duke. De modernaste av de drönartyper vi ser idag har alla en sak gemensamt – de kräver eget luftherravälde där de ska verka. Som säkerligen bekant opererar USA drönare från Saudi-Arabien. Dock får de eskorteras genom Persiska Viken av jaktflygplan då Iran hotat att, och till och med försökt skjuta ned dem. Så sent som förra veckan stoppades en sådan attack. Känd är också den ryska nedskjutningen av en georgisk drönare över Svarta Havet våren innan Georgienkriget. Det blev snygga, men dyra bilder.

Dagens modernaste drönare med attackförmåga, Predator och Reaper, kostar i runda slängar i storleksordningen av en JAS 39C och kräver en bemanning på marken vida överstigande den som krävs för att hålla igång en flygdivision. De har en imponerande vapenlast som lämpar sig mycket väl i Afghanistan, men prestanda gör att de aldrig skulle överleva i ett konventionellt krig mellan två stater som förfogar över ett trovärdigt luftförsvar. För svenskt vidkommande vore det meningslöst att anskaffa något av dagens mer kapabla drönarsystem. De klarar nämligen inte isbildningsförhållanden. De kräver därtill satellitlänkar med en bandbredd som Sverige får svårt att ha råd med för att kunna opereras.

Hur ser då morgondagen ut? Liksom Duke känner jag mig trygg med att Sverige inte behöver ägna några större funderingar på beväpnade drönarsystem, särkilt inte för jaktuppgifter, förrän USA gör det. Först 2030 tror sig USA kunna bygga drönare med överljudsprestanda, vilket är grundläggande om man ska uppnå någon av de överlägsna prestanda som Lars Moberg nämner. Sverige försökte leda vägen med Nätverksbaserat Försvar, vilket är en av de stora orsakerna till den katastrofala situationen i dagens svenska försvar, inte minst ur ekonomisk aspekt. Låt oss inte göra om det misstaget.

Däremot finns det många andra områden där drönare lämpar sig, framförallt när det gäller långa och monotona uppgifter. Att ersätta piloter på transportflygplan, radarövervakningsflygplan och tankerflygplan är några exempel, där de två sistnämnda uppgifterna kräver ett minimum av styrkommandon och därmed bandbredd och därför enklare skulle gå att implementera i plattformar liknande de befintliga.

Vad Sverige definitivt ska satsa på när det gäller drönare är de små stridstekniska som kan utnyttjas av markförband för enklare spaningsuppgifter och för att leda indirekt eld. Det är realistiskt och en multiplikator när det gäller ledningsöverlägsenhet. Målbilden bör vara i storleksordningen ett system per kompani.

Utan tvivel kommer detta inlägg att föranleda en hel rad kommentarer och det är att se fram emot.

Gästinlägg: Försvarsministern bör simma över Karlbergskanalen

När kortsiktigheten i försvarsekonomin 2005 innebar att försvarsmakten inte kunde anställa officerskadetterna från militärhögskolan ställdes General Berndtson inför en jobbig situation. Han hade nämligen lovat officerskadetterna på Karlberg att deras anställning var trygg och sagt att han skulle simma över Karlbergskanalen om löftet inte infriades eftersom kadetterna var försvarets framtid och behövdes i förändringsprocess trots de många förbandsnedläggningarna.

Låt oss tala klarspråk. Försvarsministerns beslut att minska försvarets fastanställda personal med 500 officerare och 300 civilanställda motsvarar i antal 2 till 3 regementsnedläggningar. Att försvarsministern arbetat fram den här åtgärden på mindre än två veckor, sedan försvarsmakten lämnade ”ytterligare information” om det ekonomiska läget, visar hur säkerhetspolitiken skjuts från höften.

Vad som är mer anmärkningsvärt är sättet som det presenteras på. Ingen dialog sker med försvarsmakten, och när information om beslutet ”läckte” till Ekot igår nöjde sig försvarsministern med att kommentera det hela under en minut i Rapport med den svepande beskrivningen att försvaret kommer reda ut detaljerna och att det förhoppningsvis går att lösa med minskad (läs: kanske helt inställd) officersutbildning de närmaste åren och ”naturliga avgångar”. Idag när beslutet ”skulle offentliggöras” kan Ekot inte ens nå Karin Ekström för en kommentar. Det är märkligt eftersom försvarsdepartementet idag rimligtvis borde ha förberett en stor presskonferens med tydliga besked.

Metoden som användes, en ”läcka” i förtid följd av en kort kommentar istället för en planerad presskonferens, är en typisk mediataktik när politiker vill ha så lite uppmärksamhet som möjligt kring ett offentliggörande.

Att minska antalet heltidstjänster bland officerare och civilanställda i försvaret med 800 personer, alltså 5%, motsvarar proportionellt att säga upp 1 000 poliser eller att minska antalet anställda i vården med 12 500 personer.

Jag har svårt att se framför mig hur justitieministern skulle kunnat undvika att hålla en presskonferens om hon avsåg säga upp 1 000 poliser.

Med det här beslutet fortsätter kaoset att förstärkas i försvarsmaktens personalpyramid. Det får långsiktiga konsekvenser och det är omöjligt att kombinera försvarsministerns styrning att yngre specialistofficerare ska vara de som utbildar soldater samtidigt som försvaret förmodligen kommer bli tvungna att ställa in officersutbildningen under flera år och kanske inte ens anställa de kadetter som nu läser till officerare, precis som försvaret gjorde 2004-2006.

Under 2012 genomförde försvarsmakten en personalminskning mot ”Insatsorganisation 2013” som innebar att antalet anställda minskades med 100 officerare och 300 civilanställda. Svårigheten att genomföra detta med ”naturliga avgångar” visar begreppets ihålighet i försvaret idag när förbanden redan är hårt slimmade och de som velat lämna försvaret redan gjort det tidigare under kaoset. Idag är ålderspyramiden negativ i försvaret med för många äldre och för få yngre officerare och civilanställda. Det kommer inte kunna bli bättre med den här typen av snabba besparingspaket som i praktiken huvudsakligen slår mot nyanställning och rekrytering.

Svårigheterna och tempot i försvarsmaktens förändringsprocess ska inte underskattas. Försvaret är den sektor i staten som förändrats allra mest de senaste tio åren och kortsiktighet i förändringsbeslut som ändras och byter inriktning är väldigt kostsamt för skattebetalarna. Redan idag går försvarsmakten mot en mycket tveksam framtid av för allmänheten dolda problem som baseras på bristfälligt underbyggda kalkyler i en snabb process utan genomarbetade utredningar. Detta förstärks av den här typen av orealistiska, snabba beslut från försvarsdepartementet som bakom dörrarna pressas hårt av finansministern.

När försvarsministern säger att detta bara är en naturlig uppföljning med ”tydligare styrningar” till försvaret från försvarsbeslutet 2009 gör hon det alldeles för enkelt för sig. Det är ett drastiskt beslut som kommer förändra försvarets personalsituation kraftigt de närmaste åren. Att försvaret ”glidit” i sin bedömning om personalbehovet visar bara hur dåligt genomarbetat försvarsbeslutet 2009 var och att försvarsministerns karta stämmer allt sämre med verkligheten.

Om jag hade varit journalist på försvarsministerns presskonferens som INTE äger rum idag skulle jag frågat henne om hon lovar officerskadetterna att hon kommer simma över Karlbergskanalen om de inte får anställning efter deras examen i juni.

Grodman

Gästinlägg: Vi är trygga, vi är säkra?


Samtalet om försvaret har den senaste tiden gått från icke-befintlig till ett skyttegravskrig mellan försvarsintresserade och politiker, med media och bloggar som vapenbärare. Ofta sker detta samtal på en detaljnivå som stänger ute nästan alla kunskapsmässigt, inklusive politiker. Eller så sker det på en omöjligt abstrakt nivå där man pratar invasion från öst och slår på stora trumman, vilket stänger ute ännu fler eftersom det blir omöjligt att räkna på rationellt utan att veta mer om förutsättningarna. Här är mitt försök till att reda ut vad som egentligen pågår och varför vi är där vi är.

Försvarsmakten har en väldigt liten emotionell koppling till det svenska folket. Det finns ingen nu levande som varit med om ett krig där svenska Försvarsmakten räddat oss från invasion, och det ska vi vara lyckliga över. Men det gör också försvaret till en slagpåse som tillåts ta stryk utan att någon kommer till dess försvar. Det finns ingen vinst i att försvara försvaret, varken för politiker, media eller ens Försvarsmakten själva. Ingen kan ge trovärdiga, konkreta exempel på när försvarsmakten med vapen i hand skulle behövas. Och något som inte behövs har inget berättigande.

Det som är konkret däremot är politiken. En maktorganisation där man antingen har makten eller sitter på bänken och planerar för att ta den. Eftersom vi har så jämn och stabil fördelning av sympatisörer till höger och vänster är det nästan alltid marginalväljarna som avgör vem som får agera ut sina ambitioner att förbättra världen. Över tiden leder detta fullt naturligt till röstfiskeri där pengar behövs för att, ursäkta uttrycket, köpa röster på marginalen. Inget konstigt med det, så fungerar världen och i synnerlighet demokrati – det bästa statsskick vi har - men som inte är perfekt.

Det har hittills varit riskfritt att plocka pengar från försvarsbudgeten för att finansiera sig till ökad chans att få fortsätta bilda regering. Och pengar har tagits. Sverige har sedan 1990 halverat sina försvarsutgifter. Det är en ansenlig summa pengar och det finns som sagt få som försvarar dem. Militärer är traditionellt - och jag säger detta av egen erfarenhet – extremt försiktiga med att ifrågasätta sin uppdragsgivare, den politiska nivån. Detta skulle fungerat väl om de som verkligen leder Försvarsmakten tog sig tid att sätta sig in i de beslut de tar. Även om det finns enskilda politiker som gör ett hedervärt försök så tar det en halv militär karriär – givet att man dessutom får möjlighet att arbeta med olika och intressanta uppgifter – att bli tillräckligt kunnig för att styra en så komplex organisation på det sätt som politikerna gör.

Som om inte komplexiteten vore nog så är den typen av verksamhet som FM bedriver väldigt trögföränderlig. Inte för att militärer är tröga (det råder i min mening stor brist på tröga människor i Försvarsmakten) utan för att försvarsförmåga är uppbyggd av långa samverkande kedjor där det är långt från idé till effekt. På grund av ökad komplexitet i vapensystemen blir dessa kedjor dessutom längre och längre och kostar mer och mer pengar per styck. Åt detta finns inget att göra. Exempel finns inom nästan varje vapenslag och land så det är inget unikt för Sverige. Det beror inte som vissa vill påskina på en illvillig och pengahungrig vapenlobbykonspiration utan på att komplexa system är komplexa att bygga, hantera och underhålla.

En annan aspekt som inte lyfts fram är tänkt upprustning med hänseende på hotbilden och hur den egentligen ska gå till. Givet att ett land är ensamt att upprusta är detta nog inget problem. Det finns många som är villiga att sälja. Inte heller är det ett problem om landet har en egen vapenindustri som kan leverera inom alla vapenslag utan beroenden från utlandet. Detta finns bara i en handfull länder där Sverige är inte är med. Men om det plötsligt händer något som gör att alla länder snarast vill öka sin säkerhet, då uppstår ett problem för varje vapenexporterande land. Ska de sälja utomlands eller använda resurserna i det egna landet för att klara sin egen säkerhet. Jag är inte säker på att avtal, hur fint papper skrivna de än må vara skrivna på, spelar speciellt stor roll i ett skarpt skymningsläge. Enbart militära organisationer som NATO har ens en teoretisk chans att lösa ett sådant problem, och där ska vi inte vara med sägs det. Ska man ha möjlighet att väsentligt öka sin militära förmåga på kort tid inför en välprognostiserad spänningsökning så måste man vara först, innan de andra förstår att de också behöver, vilket kräver initiativförmåga och politisk styrka. Alternativet är att det görs långsamt och försiktigt, men då tar det också lång tid, minst tio år. En uppgradering av Gripen beställdes precis och den levereras 2023.

Är man inte insatt i försvarsfrågor så är det svårt att se vad vi ska ha ett försvar till eller att ens argumentera för och emot. Detta är helt naturligt men blir extra accentuerat eftersom det handlar om en komplex och nödvändigt ogenomtränglig verksamhet. Rent psykologiskt kallas detta Dunning-Kruger-effekten (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dunning%E2%80%93Kruger-effekten) och innebär att desto okunnigare man är inom ett område desto mer överskattar man sin egen kunskap om det. Min tes är att försvarsmakten detaljstyrs - i all välvilja - av politiker som lider av denna effekt. Problemet finns nog inom alla områden men till en större grad inom försvarspolitiken eftersom militärstrategi dels inte är ett område som man normalt blir engagerad inom, och lär sig genom hela livet, och dels att det är just komplext och ogenomträngligt.

Att ha en auktoritär och detaljstyrande chef som sitter i en organisation med andra motiv och en felaktig självbild om den egna kompetensen är ÖB:s vardag. Och detta med den sedan Ådalen i svenska samhället fastetsade bilden av att militärer inte ska ge sig in i debatten om sitt eget jobb och bara villigt le och genomföra tokighet efter tokighet. Det är inte för inte som alla organisationsteoretiker trängs för att utföra experiment på Försvarsmakten, de gör ju som man säger hur dumt det än verkar!

En grundförutsättning för att förstå varför Försvarsmakten finns till är att se hur den kan användas. Då talar jag inte om översvämningar och terrorhot eftersom dessa inte är dimensionerande uppgifter. Här sker ofta ett logiskt snedsteg i all välmening, man börjar direkt tala om invasion av Sverige eller ett närliggande land eftersom det är konkret och lätt att förstå. Invasion är ett medel för att åstadkomma någonting och inte något som händer av sig själv eller har ett egensyfte. Invasion för att utöka sin landmassa är inte aktuellt inom överskådlig framtid, det är vi nog alla överens om, och det är inte det jag pratar om nedan.

Det talas mer sällan om händelser som kan leda till behovet av ett försvar. Det är invasion för invasionens skull eller så ramlar det ner på översvämningar, kanske med en vag referens till att Sverige bäst försvaras utomlands. Anledningen vad jag har förstått är att man inte vill bli konkret, för då blir man stämplad som paranoid. Men jag kanske är paranoid (om att bli stämplad som paranoid).

Fler och fler länder utvecklar kärnvapen. Så länge som det är demokratiska, stabila länder med en tillräknelig ledning och positiv samhällsutveckling är detta ett litet men inte försumbart problem inom överskådlig framtid (10+ år). Numer har dock läder som Nordkorea kärnvapen, dessutom med en uttalad avsikt att använda dem i en förebyggande attack mot sina fiender, oklart vilka. Det kan vara svårt att räkna hem alla kärnvapen från forna Sovjet-tiden. Iran har troligtvis ett eget kärnvapenprogram och hjälper aktivt Nordkorea med sitt. Jag tycker att det är svårt att med säkerhet förutsäga vad som händer om dessa länder faller isär och därmed det diplomatiska samtalet slutar att fungera. Och framförallt, hur långt innan faktum kan vi förutse detta? I denna kontext är det viktigt att förstå att försvarsmaktsorganisation IO14, som Riksdagen beordrade 2009, kommer att bli klar först 14 år senare, 2023.

Det är inte en fråga om, utan när, en kärnvapenspets hamnar i orätta händer. Kanske den stjäls, kanske den köps, kanske den byggs. Vad händer om en atombomb briserar i en rysk stad, vilken politisk väg tar Ryssland då? De upprustar redan nu allt vad de orkar, och faktiskt lite till. Vad händer om det är en fransk, en amerikansk eller för all del svensk stad?

Vad händer om det skulle visa sig att en eller flera av de huvudmisstänkta är svenska medborgare. Lämnar vi ut honom till ett land som med säkerhet kommer att avrätta dessa svenska medborgare? Knappast. Är vi helt säkra på att Ryssland i ett sådant läge inte skulle börja skramla med vapen? Vi får hoppas att så inte blir fallet för vi har inget att sätta emot, varken nu eller 2023 med den budget som ligger för respektive land. De kommer i alla fall att ha en intern opinion som kräver vedergällning, det kan vi anta, och pressen på politikerna kommer att vara större än något vi sätt i modern tid. En militär spänningsökning i östersjön där Ryssland vill visa sina muskler kan pågå under lång tid och vi har helt enkelt inte resurserna att vara närvarande där med betydande styrkor över tiden, även om det bara är för att stabilisera läget.


Om ni tycker att scenariot med militär spänning verkar otroligt går det bra att läsa in sig på vad som hände i Gåsefjärden 1981 när U-137 gick på grund. Jag tror ingen kunde förutse den svenska beredskapshöjningen skulle kunna hända ens dagen före. Den typ av ledare som då var vid makten i Sovjet sitter idag som auktoritär president i den forna unionens största land. Vad hade hänt om vi aktiverat planen att storma fartyget? Och då ska man veta att vi hade ett försvar som var flera gånger större än idag.

Vi har nu en långvarig ekonomisk svacka. Alltifrån orden kris till krasch har används men ändå så har få människor råkat riktigt illa ut. Den typ av ekonomi vi byggt upp i världen är i behov av expansion för att fungera. Vad händer om tilltron till denna eviga uppgång upphör och som en reaktion på detta bankväsendet – och därmed tilltron till pengar – verkligen börjar skaka? När folk inte längre kan få mat på bordet så försvinner mycket av den hövlighet som dominerar det internationella samtalet idag.

För fem år sedan tror jag få kunde tänkta sig de scener som därefter utspelat sig i Grekland. Likväl är Grekland kanske bara först i en rad länder med likande problem. Är vi säkra på att integriteten i hela Europa håller om land efter land går i konkurs och gemene man och kvinna börjar få svårt att mätta sina familjer? Hur desperat skulle du bli om du såg dina barn hungriga och ansåg att ”makten” bar skulden? Bäst för säkerheten skulle vara att alla länder faller in i en riktig kris ungefär samtidigt så ingen egentligen finns att skylla. Men vad händer om det börjar bli ett A och ett C-lag inom vårt närområde där C-laget anser att A-laget är orsak, och lösning?

Att tro att den kris vi nu upplever – ur ett europeiskt perspektiv – bestämt är den svåraste kris under medellång tid är att vara lite väl säker. Vad som händer under en riktig kris/krasch går inte att förutsäga. Trängda, stressade och desillusionerade människor tar dumma och oöverlagda beslut, det är något vi vet.

Vi har idag ett stabilt klimat mellan länderna i vår närhet. Men låt oss inte bli höga på vår egen förträfflighet och tro att detta med säkerhet kommer vara för evigt. En störning kan snabbt skapa spänningar mellan länder. Tack och lov har detta de senaste årtiondena varit mellan andra länder, till exempel USA och mellanöstern. Det senare är för övrigt ett bra exempel på något som förändrade världsbilden över en dag och som ingen kunde förutse.

En av de värsta saker som kan hända, men som ändå inte är osannolikt, är att ett relativt fredligt land – som Sverige – blir utsatt för något så fruktansvärt som 9/11. Idag kan vi lite avfärdande säga att det stora landet i väster delvis fick skörda sin mellanösternpolitik och att hotet inte gäller oss. Vi glömde fort hur politikerna (et al.) sket knäck för drygt 10 år sedan med krav på stabers omedelbara flytt ner i bergrum, beordrad beredskapshöjning och allt vad det var. Det lugnade snabbt ner sig då det blev klart att USA - och inte övriga värden - var måltavlan. Men om alla länder helt plötsligt blir måltavlor, och det dessutom visar sig att det inte var en engångshändelse, vad händer då med vårt öppna samhällsklimat? Och vad händer när det - återigen - visat sig att Sverige är ett av favoritländerna att välja som bas för terrorverksamhet. Stänger vi till vårt godtrogna svenska samhälle, underkuvade av omvärldens krav, eller kan vi stå emot omvärlden i dess jakt efter syndabockar?


Om något oväntat händer – oavsett hur svårt det var att förutsäga – och vår säkerhet på allvar äventyras, vem om någon ska ställas till svars? Vems uppgift är det att föra en ansvarsfull säkerhetspolitik? Nu verkar det vara finansministerns. Är det kanske så att han likt på en bolagsstämma förutsätter att ansvarsfrihet ska beviljas för varje taget försvarsbeslut? Är den som sagt upp brandförsäkringen ansvarig även om ”huset inte brunnit på decennier och ingen har deklarerat avsikt att tutta på det”?

Vad ska vi ha ett försvar till? Inget, som värden ser ut just nu. Men det är det som är problemet. Vi frågar oss vad vi ska ha försvaret till med utgångspunkt i hur Sveriges närhet ser ut just nu, precis som om det är en självklarhet att det inom överskådlig framtid så ska förbli.

Omvärlden kan förändras fortare än vi hinner reagera, bokstavlig talat över en natt, och där, i den världen, kanske vi behöver ett försvar. Och där, i den värden, så kommer ingen att komma till vår undsättning, för de är förmodligen precis lika tagna på sängen som vi är. Faktum är att de nog till och med behöver sina vapen själv och inte vill sälja dem till oss. Och så står vi med brallorna nere igen, allt för att vinna nästa val.


Mikael "Duke" Grev


(Wiseman anmärkning: "Duke" har tidigare skrivit gästinlägg på WW om Libyeninsatsen 1, 2, 3. Han lämnade i somras Försvarsmakten för att ägna sig åt familjen och det egna företaget) 
 

Gästinlägg: Signalen vi alla längtar efter



Försvarsmakten är dess människor. Går det framåt så beror det på människorna. Står det still beror det också på dem. Ser vi egentligen varandra?


Jag kom runt ett hörn inne på Kavallerikasernen f.d. K 1, där Livbataljonen ur Livgardet är förlagd, och träffade på några soldater ur Livkompaniet: perfekt klädda i fältuniform med stridspackning, mössorna käckt på svaj, glada och energiska. Det syntes tydligt att var och en av dessa verkligen vill vara soldat. Runt omkring dem rådde den beredvillighet och den goda ordning, som bara finns i ett kompani där stämningen är god, befälet erfaret och kamratandan hög. Dessa muntra soldater, som så många debattörer skyggar inför, har faktiskt en bättre utstrålning än mången yrkesofficer, förmodligen för att de vill emedan officerarna inte längre vill.

Många av oss yrkesofficerare drömmer oss tillbaka till den alltmera avlägsna, och därför skimrande värnpliktstiden. Några av soldaterna jag såg, skulle måhända sorterats bort vid värnpliktsmönstringen till detta Försvarsmaktens äldsta kompani, men är nu dess stam, i likhet med generationer av yrkessoldater före dem, ty Livgardet har nästan alltid varit bemannat av sådana. Alla stora fältherrar, moderna och äldre anser att viljan hos soldaterna betyder tio gånger så mycket som härens egentliga storlek. Och fältherrar vet, att motsatsen också gäller. Vi äldre yrkesofficerare vet dessutom, att mängder av trupptricks, genvägar till kunskap och effektivitet vid stridsskjutningar, invecklade logistikkedjor och stridsfordonshantering tog ett yrkesliv i anspråk att bygga upp, och att våra lärare, andra yrkesofficerare också de ägnat hela sin mannakraft att utveckla dem, och vi vill inget hellre än föra dem vidare.

Men läget och stämningarna i Försvarsmakten gör, att dessa erfarenheter till stor del nu går förlorade för den nya generationen, då många av yrkesofficerarna ur värnpliktsarméns stam har tappat modet; männen som skapade och vidmakthöll den svenska arméns dyrbaraste juvel: hemligheterna bakom stridsskjutningsmetodiken, vilken upprätthölls genom ett socialt mönster där man litade på dem som skulle göra jobbet, och utan alltför stor inblandning av administratörer. Den nya generationens soldater i samförstånd med den generationens truppofficerare och se – världens främsta armé. Där en rejäl övningsserie med en stor teambuilding och behövs, sätter systemet idag endast in hugg och slag: ”galonera om dig din dj...l– annars!” Ingen ära, ingen offentlighet ingenting, så varför skulle vi truppofficerare låta oss degraderas – och föra vidare våra erfarenheter? Riksdag och Regering kräver bättre statistik och vissa grader, men vad angår det oss? (Det skulle man ha tänkt på tidigare. Man skapade gradinflationen, och alla som slapp undan från den tröttsamma värnpliktiga truppen kunde bli befordrade bortom all sans, som det kom att visa sig såhär efteråt. Men vad bidrog dessa befordringar till egentligen till annat än inflation?)

Vi gav vårt liv åt det militära och nu trampar man på oss. Vem är nu denne man som ställt till allt det här? Rör det sig om någon enskild person eller en grupp? - Det är den militära summan av det långa röda sjuttiotalet. Fenomenet finns inom de flesta myndigheter: poliser som inte kan, vill eller får rycka ut men som alltid måste gå på möten; en sjukvård med världens största läkartäthet men utan tillräckliga vårdplatser; elever som bränner ner dussintals skolor varje år; gator och vägar fulla av sådana hål vi såg i det nedlagda DDR eller en biståndsmyndighet med större budget än Försvarsmakten själv, där ingen vet vart pengarna går och ännu mindre dess effekt, men som är noga med internrepresentationen på femtusen kronor per anställd och år. Konsulter skär överallt guld med täljknivar. Fenomenet gradinflation tycks drabba administrationen ännu värre med stora konsekvenser för oss alla i det att administrationen är central: tankesätt och system framväxta i en förrådsställd massarmé har skapat osammanhängande processer, beslut som inte kan följas, befattningshavare med motstridiga rent av konkurrerande mandat och möten, möten, möten. ”Mycket skrik men lite ull!”, sa gumman när hon klippte grisen. Mången erfaren stabsofficer förtvivlar, men kan ensam ingenting göra.

Men ännu en tid kan stämningen i den militära personalen vändas, tror jag, men varken genom mutor, hugg eller slag. Allt prat om att återinföra värnplikten handlar antagligen om ett rop på hjälp. Tusentals yrkesofficerare på trupp och i staber längtar efter en signal. Ge signalen och det nya och det gamla smälter ihop till ett! Vänd stämningen och vi får världens bästa Försvarsmakt – på ett år! Men efter det långa sjuttiotalet synes det omöjligt. Ingen militär vågar samla oss till musik under fanorna och befordra kaptener och majorer till fanjunkare, överstelöjtnanter till förvaltare. Man förmår inte längre, att tala till oss som militärer. (Vem skulle klara något sådant?) Nej, på det långa röda sjuttiotalets manér sker allt hånfullt snäsigt och med hugg och slag genom skrivelser – utan ära eller offentlighet – och med mycken lismande snusförnuftighet för att döva känslan av ohederlighet.

Måste det vara så här? Ja tyvärr. Det tycks så. Vi yrkesofficerare, statens mest lojala och hängivna tjänare som syntes överallt i offentligheten, då vi ständigt var klädda i uniformer avsedda att dra uppmärksamheten till oss, trängdes bort från denna offentlighet så grundligt, att vi nästan inte klarar att samlas på en vanlig kaserngård utan att ängsligt se oss över axeln. Men ledarna för den skränande hopen som skrämde och hånade oss, har för länge sedan dragit sig tillbaka till välbetalda jobb i organisationer och verk, medan vi står kvar med en gnagande känsla, att de civila är oss överlägsna, i det de civila ju sysslar med riktiga jobb, medan vi bara har lekt. Men nu, med yrkessoldaternas ankomst, vore det möjligt att återuppbygga vår självkänsla - tillsammans med dem. Vi har ingenting att skämmas för längre: våra utlandsinsatser bevisar att vårt hantverk är det rätta. Intresset hos varje enskild soldat visar, att tillvaron på trupp i värnpliktsarmén inte var så dålig trots allt.

Ge signalen, och vi är beredda, liksom vi var då ubåtarna kom, då det bosniska kriget startade, Makedonien, Kosovo, Liberia, Tchad, Adenviken, Afghanistan och nu Mali. Kan signalen ges?

Göran Mellblom

Rekrytering del 3: En rekryteringsinformatörs personliga perspektiv (gästinlägg)

Nedan följer ett gästinlägg med en rekryteringsinformatörs personliga tankar kring Försvarsmaktens gångna och pågående rekryteringskampanjer. I mina ögon mycket tänkvärda och kloka tankar som myndigheten bör ta till sig.

Wiseman

___________________________________________________



När Wiseman lyfter frågan om rekrytering så vill jag passa på att lyfta mina egna, högst personliga tankar och reflektioner.

Den personalomsättning som följt med det nya personalförsörjningssystemet kräver större, aktivt arbete av Försvarsmakten i allmänhet och de enskilda förbanden i synnerhet. Intresset och kunskapen om FM är på många håll svagt. FM som arbetsgivare är ett relativt okänt begrepp.
Liksom de flesta stora arbetsmarknadsförändringar så kommer det att ta tid att implementera konceptet "Arbeta som soldat/sjöman". Information är källan till kunskap och det största arbetet går ut på att finna så många kanaler som möjligt - ut till den breda massan - för att bygga kunskap och efterfrågan.

För att förstå ett sammanhang är det alltid enklare att ha en bakgrund därför väljer jag att dela med mig de delar av min bakgrund och erfarenhet som kan vara till gagn för läsaren.

Jag genomförde min vpl som PB 05-06, då tillhörde jag ett marint förband. Efter vpl har jag studerat, arbetat och drivit eget. Jag har erfarenhet av olika företag och en utbildning inom marknadsföring. Jag har bott utomlands, senast i Förenade Arabemiraten. Innan dess i England.

Jag har aktivt sökt mig tillbaka till FM och har sedan mitten av 2011 varit civilt anställd i en OR-6 befattning med uppgift som rekryteringsinformatör på ett markstridsförband.

Delar av mina uppgifter är att möta gymnasieungdomar – både som föreläsare på skolor och som deltagare i gymnasiemässor. Det som slår mig är bristen av både kunskap och intresse för hur det egna rikets försvar ser ut. Även om man anser att vi klarar oss utan försvar så måste väl ändå frågan “Varför har vi en Försvarsmakt?” väckas? Under våren 2012 genomförde jag och min kollega en serie föreläsningar, främst riktade mot SYV och samhällskunskapslärare inom regionen – totalt fem stycken tillfällen. Målet var att öppna en ny informationsportal till oss och bygga en kontaktväg för frågor och information. Utfallet var delvis lyckat men har inte fått den effekt vi hade hoppats på vad gäller den kontinuerliga kontakten. Förhoppningsvis har vi låtminstone lyckats att öka på kunskapen till dem som lär nästkommande generationer varför Försvarsmakten finns.

Vi jobbar även till stor del med Arbetsförmedlingen och deltar i de flesta av deras mässor. Detta är i sig bra – men i princip fel. Med det menar jag att det är att angripa problemet från fel håll. Jag hade hellre sett att Manpower eller annan rekryteringskonsult var vår närmsta samarbetspartner. Att arbeta inom FM bör vara en karriärplan och ett önskejobb från start till mål, inget andrahandsval. Kunskapen om möjligheten bör generera ett aktivt val tidigt. Vi skulle dessutom tjäna på att förankra kvaliteten hos våra medarbetare även inom det civila.

Frågan är – varför är kunskapen om FM:s arbete och yrken så pass liten? Vi verkar i ett land som varit förskonat från krig under en väldigt lång tid. Sanning att säga så tror många att vi fortfarande är neutrala och att värnplikten lagts i vila är..-inte så förankrat som man skulle vilja tro. (Under genomförandet av onställningen år 2010 följde jag svensk media via web från FAE. Jag uppfattade inte någon stor debatt eller skriverier om FM:s övergång från ett personalförsörjningssystem till ett annat. Att värnplikten “togs bort” var snarare en notis än rubrik.)

Med jämna mellanrum kommer man uppifrån med nya PR-kampanjer – som enligt min ringa mening – är långt ifrån förankrade i vår dagliga verksamhet. Men det är det resultat man ställs inför när man ålägger en uppgift på dem som saknar insikt.

Missförstå mig rätt: jag tror inte att det handlar om nonchalans eller ignorans, utan bara det problem som är oerhört intressant att finna i FM av alla ställen – nämligen bristen på samsyn.

Det tycks mig som om vi lever och verkar i olika verkligheter – där det är vår lott att göra det bästa utav de riktlinjer som sänds till oss uppifrån. Men det blir som att bygga både räls och tåg på samma gång som man eldar på utav bara den för att fortsätta framåt. Förr eller senare så når man en punkt som kräver handling för att inte tåget skall spåra ur.

Om ett vinstdrivande företag skulle genomföra omorganisationer i den storlek som FM gjort, gör och kommer göra, så skulle det INTE ha fungerat om man inte först förankrat dem inom de egna leden. Det handlar dels om att bibehålla tilltro till den egna arbetsgivaren, dels till “the cause” och framförallt tilltro till framtiden.

Återigen tillbaka till personalförsörjningen. Som idag – och framförallt framöver – handlar om att få in rätt individer på en GMU och sedan behålla dem som soldater/sjömän och/eller SOU/YOP. Men då måste man börja tänka till. Jag vet ingen annan arbetsgivare som medvetet velat sälja in sig som ett “testa-på”-projekt. “GMU är bara tre månader.” Var förmedlas det att det är ett aktivt val om en karriär? En väl genomförd och godkänd GMU är första steget till fortsatt tjänst inom Försvarsmakten – vars unika kompetens är väpnad strid. Är det verkligen något man “provar-på”?

Jag har, senast på rekryteringsseminariet i höstas, ställt frågan till InfoS “Är ni medvetna om att ni inte kommunicerar ut att soldat/sjöman är ett yrke?” och fick då det enkla svaret “Ja”. För mig är detta helt verklighetsfrånvänt eftersom personalförsörjningen är vad verksamheten är baserad på. Nu ska man ju tillägga att detta skedde i ett privat samtal med en enda individ – men jag förfasas ändå. När jag och mina kollegor är ute så jobbar vi aktivt med att beskriva FM som arbetsgivare och GMU som vägen in för den som ser en framtid inom verksamheten. Vi trycker på viktiga faktorer som att sökande bör tillskansa sig all information de kan – eftersom antagningsprövningen de facto är en anställningsintervju. Vi gör oss så tillgängliga som vi bara kan – genom både genom sociala medier, mail och telefon. Jag stänger sällan av min jobbmobil och fel eller ej så är min ambition att ta alla samtal och att svara på alla frågor. För det är viktigt. Det handlar om min, mina kollegors och verksamhetens framtid.

Det går inte att blunda för verkligheten och tro att vi kommer fortsätta serveras ur den stora skålen med värnpliktiga. Den tiden är förbi och en av de viktigaste aspekterna i mitt arbete har varit att förankra rekryteringens och informationsspridningens betydelse internt – på det egna förbandet. Som civilanställd har jag haft fördelen att komma och gå “utom ramen” bland alla. Jag berättar om vad jag faktiskt gör och hur jag gör det. Det finns fortfarande en upplevd tveksamhet mot funktionen och ja – vi jobbar stundtals i oerhörd motvind – men det är en kamp jag gärna tar om det leder till förändring. Nu, efter 18 månaders anställning syns resultaten komma smygande. Vi har stöd ifrån vårt eget förband och får tilldelat soldater vid stöd på event och annat. Detta är guld värt eftersom det är DE som kan berätta om sin tjänst och vardag långt mycket bättre än någon annan.

Jag önskar att alla FM anställda fick en dag att gå ut på närmsta skola, arbetsförmedling eller ungdomsgård och berätta om sitt yrke, sin vardag och sina erfarenheter.

Jag hade förmånen att prata med vår informationsdirektör då han besökte vårt förband. Ja – jag förstår att där finns ett syfte och ett koncept som följs gällande aktuella kampanjer. Jag verkar efter det – för det är de verktyg jag har. Det ändrar inte min egen önskan om att FM skulle kunna marknadsföra sig på annat sätt. Men – vi får väl sitta lugnt i båten och se tiden an. Förr eller senare kommer resultaten av de investeringar som görs nu. Så småningom kommer vi kunna gå ner i kampanjernas omfång och kostnad och då rikta direkt mot yrken och tjänster. Vägen dit är krokig men målet tycks vi alla var ense om. Däremot gläder det mig oerhört att vi är rörande överens om att kampanjernas utformning och budskap måste förankras internt inom organisationen. Trots allt är det vi medarbetare som får stå till svars för vad familj, vänner och bekanta ser på reklam.

Istället för de reklamer som går så skulle jag vilja se en som heter “Vad tror du att jag jobbar med?”. Vi måste nå ut i verkligheten med verklighet. Våra kollegor har alla tagit ett aktivt beslut att kämpa för demokratiska och mänskliga rättigheter med sitt eget liv som insats. Våra anhöriga lever med det beslutet. Jantelagen kan inte förtrycka FM och vi måste börja ses som en attraktiv arbetsplats och framförallt – att när en FM anställd lämnar för civilt arbete så ska deras utbildning och tjänstetid vara meriterande inom näringslivet. Utbytet måste förankras.


Jag tror på Sverige, Försvarsmakten och vårt behov av att finnas till. Vi är ett av få företag som arbetar för att inte behövas och vår kamp mot detta mål bör stöttas av alla och envar. Men för att bibehålla kvalitet och kontinuitet bland våra medarbetare så måste vi marknadsföra oss på rätt sätt. I dagsläget får vi fortsätta efter de förutsättningar vi har tillhanda – men förr eller senare vore det utopiskt att bli fristående från det politiska spelet.

 Hanna

Gästinlägg: En legitim nazistreferens

Nedan ett gästinlägg ämnat diskutera de djupare anledningarna till att ha en försvarsmakt och ett statligt våldsmonopol.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


En legitim nazistreferens

Det är en god tumregel att den som hänvisar till nazister får anses ha förlorat debatten. Men i det här fallet ska det visa sig vara relevant. Det tar dock en stund att ta sig dit, så härda ut. Du som härdar ut får på vägen veta de viktigaste skälen att vi som demokrati
utan omedelbar risk för krig ska investera i försvar.


Om vi börjar i demokratin, så är den på intet sätt perfekt, men den är som styrelseskick mycket bättre än alla andra man hittills provat. Det är större chans att människor får leva sina liv i trygghet och relativ välmåga om de även lever i en demokrati.

På samma sätt är nationalstaten på intet sätt perfekt, men det är en praktisk och relativt väl fungerande indelning av jordens resurser som, givet att den även får ha demokrati, medger att människor kan välja ännu mera fritt. Det är långt kvar innan världen har fri rörlighet över gränserna, men redan idag kan i alla fall vi svenskar i mycket stor utsträckning välja hur vi vill ha det och väga för och emot att bo på en viss plats. Vill man till exempel ha låga skatter, hög företagsamhet och dyr men förstklassig sjukvård kan man skaffa sig ett jobb i Singapore. Vill man hellre ha ett högt skattetryck, men i utbyte få god social trygghet och sjukvård i värdsklass kan man... flytta till Australien. Ju närmare de som lever i följderna av ett beslut det fattas, desto större är chansen att det blir bra. Många och demokratiska stater är en utmärkt grogrund för allmänt välstånd där människor kan påverka sin situation.

Om man accepterar demokrati och nationalstat som två (relativt) bra saker följer därnäst att de ska upprätthållas. Precis som med respekt är demokrati inget man får utan något man förtjänar. Exakt hur detta ska åstadkommas finns det olika vägar till, och det är dessutom ett evigt pågående arbete att behålla demokratin. Gemensamt för alla demokratier är dock att det tagit lång tid att nå dit.

I Sverige tog det, lite beroende på vilket krig man räknar, sisådär 40 år från det att vårt land sett de sista utländska soldaterna tills alla fick gå i skolan. Därefter tog det mer än 60 år innan alla hade rösträtt, och sen tog det ytterligare nästan 60 år innan homosexualitet inte längre var en sjukdom. Efter det tog det ytterligare 30 år innan statskyrkan avskaffades. Naturligtvis kan man göra denna resa mycket fortare om man har förutsättningarna med sig, men att det tar tid att bygga en hållbar demokrati är tveklöst.

För att få möjlighet att göra detta krävs först, och främst, stabilitet och säkerhet. Detta är vår gemensamma huvuduppgift att ordna: Vi behöver stabiliten för att kunna göra resten av resan, och stabiliteten kräver att staten upprätthåller förmågan till organiserat våld. Detta låter obehagligt bara för den som levt hela sitt liv i ett land där förmågan till detta varit så god så länge som i Sverige.

Genom att staten, det vill säga vi medborgare, organiserar våldsutövandet i ett monopol som kan riktas mot dem som vill undergräva stabiliteten, ger vi oss själva möjligheten att gå vidare med demokratiresan. (Av samma anledning är det ett hot mot demokratin om våldsmonopolet går förlorat även inuti landet, och man inte längre kan räkna med att till exempel organiserad brottslighet möter
rättvisa, långa och hårda straff för brott mot våldsmonopolet.)

Syftet med våldsmonopolet, oavsett om det riktas utåt eller inåt, blir sannolikt aldrig, åtminstone inte i en demokrati, att möta och besegra alla hot. Man får en obehaglig storebrorsstat om varje brott ska förhindras innan det begås, och inte ens om man har världens starkaste militärmakt går man helt säker för angrepp.

I stället bör statens våldsutövande, och nu talar jag framför allt om det som riktas mot externa hot, vara ägnat åt att skänka handlingsfrihet. Vår stat ska kunna förhandla om (nästan) vad som helst med vem som helst, och helst på ett sådant sätt så att både vi och motparten får det bättre i slutänden. I ett läge när vi inte har förmågan att hävda vår nationalstats stabilitet med hjälp av våldsmonopolet hamnar vi i en förhandlingssits som inte bara är sämre än den kunde vara, den är framför allt sådan att vår motpart kan välja att begå brott mot vår integritet för att dessa är det billigaste sättet för honom att uppnå det han vill. Sådana brott är helt orimliga att riskera att utsätta sig för.

Ett enkelt teoretiskt exempel är det som figurerat hos Lars Wilderäng där man spränger några centrala elledningar och sedan skjuter linjemontörer tills de slutar komma. Det krävs inte många dagar utan ström för att vårt samhälle ska börja krackelera, och har man då inget våldsalternativ att ta till blir linjemontörerna skjutna tills dess att motparten fått som han vill. Detta alldeles oavsett om det sker i samband med en storskalig invasion eller helt enskilt.

Ett mer påtagligt och historiskt exempel, och nu närmar vi oss nazisterna med stormsteg, är Sverige under andra världskriget. Under tjugotalet rustade man ned på ett sätt som saknade motstycke. Vi skulle aldrig mer ha krig. Även om tanken är vacker är den också utopisk. När Sverige avhändade sig sina våldsalternativ hamnade man till slut i ett läge där man femton år senare inte hade tillräckligt med våldsalternativ för att kunna säga nej till Nazi-Tyskland.

Man påbörjade förvisso en upprustning i Sverige under trettiotalet när man började se utvecklingen på kontinenten. Denna upprustning beräknas ha varit klar 1948. Det är, som bekant, tre år efter att kriget tagit slut. Upprustning rent materiellt tar tid, särskilt i ett skymningsläge där andra länder håller hårt i strategiska resurser, och utbildning av stora stridande enheter tar än mer tid.

Det är möjligt att man med de styrkor vi förfogade över 1948 kanske hade kunnat haft en rakare rygg inför krav på tyska trupptransporter. Som läget var när dessa var aktuella i början av kriget så hade vi ingen möjlighet att göra annorlunda än att tillåta dem. Det är därmed inte sagt att man valt att agera annorlunda för det, men det är otroligt mycket bättre att välja ett alternativ än att ställas inför fullbordat faktum.

Ingen som 1925 hade sagt "om femton år sitter en folkmördande korpral som diktator över halva Europa" hade tagits på allvar. När andra världskriget sedan brutit ut hade vi turen att en massa offervilliga britter, australier, nya zeeländare, kanadensare, och amerikaner ordnade det så att vi slapp lära oss tyska som förstaspråk (för att inte tala om att funktionshindrade, frimurare, hbtq-personer, judar,
demokrater, kommunister och många andra med oss hade varit utsuddade minnen, som mest, utan denna offervilja). Den gången gick det bra, men det var inte vår förtjänst. Det ligger i varje demokratisk stats intresse att se till att andras välvilja kan göra en svår uppgift lättare, istället för att sätta sig i en sits där välviljan är det som tryggar ens själva existens.

Ingen tror förstås att historien kommer att upprepa sig exakt. Det viktiga är dock att se till att man själv inte upprepar gamla misstag. Att frivilligt avhända oss handlingsfrihet nog att bestämma vad som sker i vårt land är vansinne. Vi behöver ett försvar, som är så starkt att vi slipper vara undfallande inför kommande hot. Det finns oändligt många skalsteg mellan det nu föreslagna "om vi får tre till fyra
veckors förvarning ska vi om fem år kunna möta ett begränsat angrepp på en plats under cirka en vecka, fast bara om vi innan dess lyckas rekrytera bättre än vi någonsin gjort OCH får trettio miljarder som ingen vill ge oss" och "vi kan föra två fullskaliga krig samtidigt på olika platser i världen samt upprätthålla termonukleär terrorbalans på en gång". Vi borde inte nöja oss med det första, och det finns ingen anledning att eftersträva det sista.

Det vi dock borde göra är betrakta stridskrafter som en skapare av handlingsfrihet. Hur mycket sådan vill vi ha? Det är enbart de rättsvårdande myndigheterna som kommer lika långt ned som försvarsbudgeten på en demokratisk nationalstats motsvarighet till Maslows behovstrappa. Alla andra synsätt leder oss tillbaka till risken för nazististiska trupptransporter på svensk jord.


Oplacerad informationssoldat



Wisemans anmärkning: På ett liknande tema kan man, om man inte redan sett det, se ett hyllat 15-minuters föredrag av den holländske överbefälhavaren där han redogör för sin syn på varför ett militärt förvar behövs. "Why I chose the gun to create a better world"

Gästinlägg rekrytering: Replik från Försvarsmakten

Nedan följer en replik från Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten till det första inlägget i en serie om rekrytering.


Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Vad håller vi på med?


En fråga för att travestera den kampanj som nu pågår. Försvarsmaktens marknadsföring väcker alltid mycket uppmärksamhet, dels för att det är just Försvarsmakten som är avsändare men också för att våra kampanjer sticker ut jämfört med andra företag och organisationer. Den senaste som går under namnet ”vad håller du på med?” har risats och rosats mer än någon annan kampanj tidigare. Kommentarerna har varit kraftiga på nätet som t.ex. ”MEN HUR I HELVETE FÖRSVARSMAKTENS JÄVLA REKLAM FÖRFÖLJER MIG T O M PÅ SPOTIFY ” till ”Folk får säga vad de vill om försvarsmakten, men deras nya reklam är fucking awsome!”.

Vad som sagts i den allmänna debatten har bland annat varit att den är kulturfientlig. Mycket av denna värdering ligger i betraktarens ögon och en inbyggd fördom om vad Försvarsmakten står för utan att bry sig om vad budskapet de facto är. Bland annat Fredrik Strage i DN och Alex Schulman i Aftonbladet har skrivit om detta och jag har bemött detta i tidningen Resumé. Pierre Schori i Aftonbladet menar att vi enbart vill rekrytera långtidsarbetslösa invandrare. Nu är det inte syftet med aktuell kampanj vilket jag strax ska återkomma till, men om så vore, vilka värderingar styr Schoris syn på Försvarsmakten och gruppen långtidsarbetslösa invandrare?

Vad gäller de interna reaktioner som är negativa har jag mer att fundera kring. Detta därför att en framgångsrik kampanj kräver interna ambassadörer. Det är därför viktigt att förklara vad marknadsföringen ska göra och vad den inte kan innehålla.


Först några grundförutsättningar:


  • Vi baserar våra kampanjer på noggranna studier av målgrupperna och kunskap om deras beteenden och attityder, 
  • Vi behöver för aktuell omgång med cirka 2 000 platser till den grundläggande militära utbildningen (GMU) mer än 12 000 ansökningar. För att få denna stora mängd ansökningar behöver ännu fler individer reflektera och överväga en ansökan och då är detta endast en omgång, 
  • De som bor nära ett förband är lättare att påverka men den stora gruppen individer som behöver beröras bor i områden utan synlig militär närvaro, 
  • Vi vet att åldersgruppen 18-25, som helhet, har liten eller ingen kunskap om Försvarsmakten. Med liten menas just det, mycket liten eller obefintlig kunskap om det som vi internt tycker är självklara saker om vår verksamhet, 
  • Den kunskap denna grupp uppfattar sig ha är baserad på amerikanska krigsfilmer, 
  • Vi är inte ett valbart alternativ idag, dvs. individen har inte övervägt, och kommer inte av sig själv att överväga, en tjänstgöring i Försvarsmakten, 
  • 18-19 åriga män är överrepresenterade bland de som ansöker eller blir nominerade till GMU, 
  • trots detta är denna volym män inte tillräcklig utan vi behöver kraftigt förändra intresset bland de som är 19-25 år och i synnerhet bland kvinnor, 
  • - i tillägg till volymskäl, men kanske ännu viktigare, blir Försvarsmakten en bättre organisation med en jämnare ålders- och könsfördelning, 
  • budskap som förstärker en fördom eller verkar främmande för stora grupper verkar avskräckande i den första kontakten, 
  • Hemvärnet har låg status i gruppen 25-35 som är huvudmålgrupp för rekrytering till detsamma. 



Hur ska då reklamen utformas, givet dessa grundfaktorer, och vår kunskap om att varje målgrupp, fördelat på ålder och kön, reagerar på olika budskap och innehåll?

Reklamens huvudsyfte är att väcka intresse, skapa nyfikenhet, förväntan eller ställa invanda föreställningar på ända. Först när denna nyfikenhet är väckt kan vi presentera vår verklighet och verksamhet på ett djupare sätt. Går vi ”rakt på” behåller vi gruppen 18-åriga killar och verkar avskräckande på huvuddelen av kvinnorna men även männen i ålderskategorin 19-25.

Mot detta kan ställas att många medarbetare har efterfrågat att vi ska visa verksamheten i vår reklam. - Visa bilder på stridsvagnar, båtar, flygplan eller skarpa bilder från Afghanistan. Varför visar vi inte detta, varför visar vi inte ”vår verklighet”? Det är riktigt men det är inte heller syftet. Det är nämligen nästa steg i kontakten med de stora grupper vi vill påverka vilka, som jag tidigare nämnt, saknar kunskap eller kanske rent av skräms av ”vår verklighet”. Om detta vore faktorer på marginalen skulle vi kunna göra på annat sätt men nu är det ”deras verklighet” vi ska förhålla oss till och inte vad vi själva tycker vore önskvärt. Först behöver vi på ett nästan metafysiskt plan prata om ansvar och grundläggande värderingar i livet, sedan kan vi närma oss det vi faktiskt gör i vårt dagliga värv. Så svårt och samtidigt så enkelt är det. Avståndet mellan vår och resten av samhällets vardag är idag mycket långt ifrån varandra och i synnerhet gäller detta yngre generationer.

När kommer då verkligheten in när vi ställt förväntningarna på ända om vad Försvarsmakten är? Det sker i nästa steg genom besök på vår hemsida eller annat ställe på Internet. Det är där vi ska visa det som då fördjupar. Saklig information, medryckande och förklarande filmer, beskrivande text, frågor och svar. En väl fungerande kampanj genererar cirka en miljon besök till vår hemsida. Där får de, som vi väckt intresse hos, se den breda bild som behövs. Ett upplägg med tuffa bilder och filmer i den första kontakten kanske ger en bråkdel av detta resultat och vi når inte våra mål. Därutöver verkar detta bildspråk initialt exkluderande då det i första hand beskriver traditionella manliga ideal. Så enkelt är det.

Nu har jag i detta resonemang enbart redovisat hur kampanjer och hemsida fungerar. I tillägg till detta kommer möjligheterna att faktiskt se, höra och känna på det vi är, fysiska möten och verkliga kontakter. Sådana möten kommer att vara avgörande på lokal nivå och utgöra en vital del i rekryteringen som komplement till de centrala kampanjer som driver volymen över hela riket. Jag har inte heller berört de organisatoriska eller kulturella förändringar som behövs för att möta och behålla en ny generation medarbetare med helt andra förväntningar och krav än de vi är uppvuxna med.

En del av kritiken har pekat på att i andra länder så fungerar det med ”combat” direkt. Först det första är jag inte så säker på att det fungerar då de flesta länder som marknadsför på det sättet har stora rekryteringsproblem. Men det viktigaste skälet är att varje land är kulturellt unikt. Riksdagsledamoten Caroline Szyber (KD) menade på Twitter att norsk reklam som vädjar till känslan för Norge var bra reklam. Det är det säkert, men de som förespråkar en sådan reklam är förmodligen omedvetna om hur kraftigt synen på just nationalism och nationsidentitet skiljer Norge och Sverige åt. Det som funkar i andra länder kan således vara helt verkningslöst i Sverige. Om tonaliteten skall utgå från ett intresse för nationen krävs ett helt annat politiskt språkbruk där Försvarsmakten repetitivt och utan reservationer omnämns som den yttersta garantin för en självständig demokratisk stat.


Hur vill jag då förändra rekryteringskommunikationen? För det ska vi, då detta är en levande process. Idag löser den ett kortsiktigt volymbehov givet nuvarande förutsättningar och hur ska den förändras över tiden?


  • Vi ska så snart som möjligt, med erfarenhet och statistik, börja mer precist identifiera vad som ger effekt, fördelat på ålder, kön och region. I Kanada tog det fem år att få tillräckliga data för ett mer ”kirurgiskt” urval. 
  • På sikt ska kostnaderna och formerna för vår marknadsföring kunna förändras när vi är etablerade som arbetsgivare och ett valbart alternativ för kontinuerlig, tidvis eller frivillig tjänstgöring. 
  • Plattformsdokument som styr vår kommunikation ska vara tillgängliga för medarbetare och chefer för att utifrån kunskap och förståelse bidra till helheten. 
  • Att Försvarsmaktens medarbetare känner stolthet över kampanjerna då de vet att den ger avsedd effekt och inte känner besvikelse över att de inte är dokumentärer över den egna verksamheten. 
  • Stoltheten över det egna förbandet återspeglas genom filmer i andra sammanhang där syftet just är identitetsskapande.
  • Att hela Försvarsmaktens verksamhet återspeglas i den samlade kommunikationen, från tidigare försvarsgrensidentitet till alla uppgifter vi har. 
  • Att arbetet på förbanden baseras på unika kampanjer anpassade till lokala förhållanden tillsammans med mångfacetterad verksamhet och möjlighet till många fysiska möten. 

Det sista är viktigt då i många fall just detta kommer att vara den sista avgörande pusselbiten för 21-åriga Kevin eller 24-åriga Cecilia. Nyfikenheten har väckts av en central kampanj, de första frågorna har besvarats av hemsidan och viljan att ansöka finns efter ett möte med någon jämnårig soldat eller sjöman som stolt bär sin uniform.


Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör


DN

Gästinlägg: Sisyfosarbete

Cynismer publicerar här ett gästinlägg från en skribent som efter flera år i Försvarsmakten nu väljer att tacka för sig. Vi önskar lycka till och välkommen tillbaka.

/C
_________________________________________________________________________________



Idag blir jag glad när jag läser om  Cecilia Widegrens icke-deltagande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Jag blir glad för att jag ytterligare en gång påminns om att mitt beslut att, kanske tillfälligt, lämna Försvarsmakten för annat arbete är det rätta.

När jag började min bana i Försvarsmakten hade vi en hyffsat bra förmåga att svara upp förändringar i vår omvärld. Då något oväntat inträffade kunde vi med en av våra inneliggande värnpliktsomgångar på några timmar efter order sprida ut vår flygplan på krigsbaser. Jag har varit med vid incidentberedskap där skarpladdade flygplan har lämnat den fasta marken för att identifiera och eventuellt ifrån svenskt luft avvisa lämna flygflottiljerna främmande luftfarkoster men någon gång i början på 2000-talet fick vi minsann höra att det Försvarsmakten hittills gjort vara att utbilda och förrådsställa förband till ingen nytta. Våra värnpliktiga muckade när de var som bäst och inte längre kunde delta i något för statsmakterna produktivt försvarsmaktsarbete.


När man sedan ansåg att Försvar av Sverige blev något föråldrat växlade man inriktning och det var ”allt för utlandet”. Militärhögskolorna lärde ut att bland det viktigaste för svenska officerare och anställda var förmågan att stå som skytteplutonchefer i utlandet. Jag fick bevittna en överentusiastisk lärare välkomna kadetter till ”Bosovo” i en målbildsövning när kadetterna skulle påbörja sin första termin i yrkesofficersutbildningen. Det här eskalerade sedan vid Försvarsbeslutet som togs i slutet av 2004; svensk nationell förmåga skulle vara en rest av den internationella inriktningen. Vi som protesterade mot det ensidiga fokuset blev betraktade med misstänksamhet. Förbandschefen jämförde oss efter ett ÖB chefsmöte med miljöaktivister arbetandes på Volvo som på fritiden politiskt arbetar för att avskaffa privatbilismen. ÖB.s rundresa ungefär ett år efter försvarsbeslutet resulterade i nya galghumoristiska öknamn beroende på hur man kunde identifieras i ”Bikupans” undersökning. Det värsta var att vi som ansåg att svensk nationell försvarsförmåga skulle vara överordnad förmågan till internationella insatser var direkta fiender och om vi jobbade i Försvarsmakten så var vi förrädare.


Emellertid gick det inte lång tid innan regeringens inriktningsproposition kom ut efter Försvarsberedningens arbete 2008/09. Den beslutet tillsammans med Finansdepartementets genomförandegrupp ledde till en i princip kontraorder för oss i flygvapnet. Fokusera på Sverige och svenskt närområde, de internationella åtagandena görs med den förmåga som det svenska perspektivet ger. Morgonluft tänker jag och jag kan säga att jag i försvarsmakten efter det här känner ett stöd till 100%, de tidigare häcklarna har tystnat och krupit undan. Dock blir jag heligt förbannad, när vi sitter på jobbet och diskutera utveckling, krigsplanläggning och förändringar i rutiner för att kunna användas i annat än fredslunken men i mångt och mycket stupar detta på att vi redan har skrotat ut materiel som inte var optimerad för internationella insatser. Materiel som var användbar både nationellt och internationellt men som var kostsam att ta med sig ut. Jag sitter nu och tittar på ÖB problematisera över begreppsparet utmaning – problem och just nu så är det en utmaning att lösa de problem vi har framför oss och det finns ett stöd för ibland okonventionella lösningar. Något som överhuvudtaget måste användas då vi saknar det vi hade för att lösa det vi ska lösa nu. Men det är ändå en tillfredsställande känsla, jag gör det jag ville göra när jag tog anställning i flygvapnet och jag får uppskattning för det jag gör. Viss bitterhet finns över de förlorade åren och vissa förlorade möjligheter men känslan i den normala arbetet slår det.


Eftersom jag är intresserad så följer jag ju också utspel på dagstidningarnas ledarsidor, debattsidor, bloggar och twitter när man kommit hem. Här vänds den smått euforiska känslan ifrån att äntligen få syssla med det som känns vettigt och med ett stort stöd ifrån Försvarsmakten till en tom känsla. Jag läser av Johan Forssell att de problem vi har på jobbet inte är något problem, det är inte ens en utmaning. Det finns ingen avsaknad av soldater, vi har ju massvis med sökande på varje plats. Därefter läser jag vad Försvarsberedningens ordförande skriver, det är inget problem med Försvarsmakten, den är flexibel och ytterst duglig i att lösa de tilldelade uppgifterna till skillnad ifrån det förhatliga förrådsställda försvaret jag beskrev i början. Slutligen läser jag vad Försvarsministern skriver, vi ska köpa ett nytt flygplan till flygvapnet och det saknas ett antal miljarder men det är inget problem, det är bara att omplanera i materielplanen lite så det är inget problem. Vilket också Johan Forssell hakar på och idiotförklarar kritiker som pekar på undanträngningseffekter. Själv blir jag då sorgsen då jag ser att vi förmodligen inte kommer ha råd att köpa materiel för att kunna betjäna dessa nya flygplan. Efter det här så funderas det en stund innan sängdags och det hela börjar om dagen efter.


Jag har tidigare beskrivit mina tankar i Gästinlägget: En flygvapenofficers tankar och Gästinlägg: Officer - Kall eller yrke 2. Det är inte arbetsgivaren i lika hög utsträckning som gör att jag känner en glädje i beslutet att byta arbetsgivare. Det är uppdragsgivaren som genom sina aktiva representanter så flagrant bryter ner arbetsglädjen hos mig att jag inte ser någon annan möjlighet än att byta yrke i några år.


/Flygvapenofficeren

Gästinlägg: Domen mot säkerheten

Vi har tidigare skrivit om ett vådaskott i Försvarsmakten som gått till åtal. Först skrev jag ett inlägg om anmälarkulturen och sedan skrev David Bergman ett gästinlägg om sin syn på saken. Nu har dom fallit och den anställde blev fälld för framkallande av fara för annan med påföljd villkorlig dom och 40 dagsböter. Det innebär att staten frångår gällande praxis och en ny standard satts vilket får konsekvenser. Det redogör skribenten Oldboy för i ett gästinlägg:

/C


DOMEN MOT SÄKERHETEN


Jag har idag tagit del av domen mot den Specialistofficer som skjutit ett vådaskott. Han döms till 40 dagsböter och villkorlig dom. Jag har tack vare vår svenska offentlighetsprincip tidigare läst arbetsmiljöundersökning såväl som åklagarens förundersökningsrapport, den senare grundar sig uteslutande på Miltärpolisens 52-sidiga rapport. Av dessa kan man utläsa att det finns flera bakomliggande orsaker till att skottet avlossas. Men Specialistofficeren får ensam bära hela skulden för det som skett.

Dessutom har jag läst FM Juridiska orientering från 2005 där Chefsjuristen förtydligar hur FPAN ser på vådaskott inomhus. Av den framgår att det medför löneavdrag, inte att det lämnas till åklagare! Jag har eftersökt FPAN:s årliga verksamhetsberättelse som är tänkt att utgöra en erfarenhetsbank på hur FPAN ser på olika förseelser. Den skickas endast i ett handfull ex till varje förband och skola. Söker man på Emil hittar man inget om FPAN. Jag skriver bara ordet, Öppenhet...

Jag har själv genomfört eller varit delaktig i verksamhet som medfört risk för allvarlig personskada. Där har chefer bedömt dessa som arbetsmiljöärenden och inget fall har hanterats av MP eller lämnats till FPAN eller åklagare. Bland dessa ärenden återfinns tillbud som har mycket stora likheter med det som hänt denna gång.

Den slutsats jag nu som anställd drar är att så länge jag har gjort min dokumenterade riskanalys inför övningen och tillbudet bedöms som ett arbetsmiljöärende kommer jag få stöd och känna trygghet i att jag öppet kan delge allt det som hände utan risk för repressalier. Inom ramen för arbetsmiljöundersökningen lyfter man fram alla de bakomliggande orsaker som orsakar tillbudet. Efter undersökningen kommer min chef fatta de nödvändiga besluten för att motverka att tillbudet sker igen. Jag känner mig rättvist behandlad och vet att min chef gör det för att ta ansvar och stötta mig. Jag upplever ett utvecklande ledarskap.

Om MP får kännedom om det som skett riskerar jag att ensam få ta det fulla personliga ansvar för det som skett, trots att andras beslut kan ligga bakom tillbudet, dom kommer aldrig ställas till ansvar. Jag är utkastad i det civila rättssystemets kyla. Min arbetsgivare ser på mig med det "onda ögat", jag får själv söka stöd bäst jag kan.  Jag vet inte om min arbetsgivare känner till alla de bakomliggande orsakerna till att det kunde ske och vad han tänker göra åt det. Allt jag känner är att husbondens piska viner över min rygg och att det gör ont, mycket ont. Jag upplever inget ledarskap, jag känner bara piskan, och vet att jag kommer göra allt för att undvika situationen igen.

Så bli inte förvånad om jag väljer att prata om vädret eller bilen den dagen en MP står i dörren eller kommer ut på skjutbanan för att "prata lite".

Kommer det innebära att det finns risk för att tillbudet återupprepas? Självklart! Men med det ledarskap jag upplever i FM är valet mycket lätt, mitt eget skinn!


Det är nu dags för Försvarsmakten att välja väg, skuldkulturens hårda och kalla rättvisa där individen personligen får bära hela ansvaret eller rättvissekulturens varma skyddsnät där vi öppet och tillsammans hjälps åt för att hitta alla bakomliggande orsaker och göra nåt åt dessa?

Låt mig vara tydlig Gen Sverker Göransson, den första kommer med säkerhet innebära att du kommer besöka skadade på sjukhus och ringa anhöriga när deras nära och kära omkommit i olyckor, den andra kan innebära skador och dödsolyckor. Den mycket stora skillnad i utgångspunkten för dessa samtal är att du i den senare kan känna dig trygg i att vi gjort allt för att motverka den!


/Oldboy

Uppdatering 2012-11-29 kl 21:15
Nu kommenterar Försvarsmaktens chefsjurist domen på Försvarsmakten kommenterar:


"Uppsala tingsrätt har dömt en officer för framkallande av fara för annan till villkorlig dom och dagsböter. Bakgrunden var ett vådaskott i en vapenvårdslokal där officeren innan blindavfyrningen laddade med ett magasin som innehöll skarp ammunition.
I lokalen fanns en soldat närvarande.
Det som brustit i detta ärende inom Försvarsmakten är att militärpolisen gjort anmälan direkt till polis/åklagare utan att gå via aktuell förbandschef. Det är förbandschefens uppgift att besluta om vilka händelser av disciplinär art som ska anmälas till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Nämnden avgör därefter om man hanterar disciplinärendet själv eller gör en anmälan direkt till polisen.
Chefen för militärpolisen kommer att internt gå ut med styrning av innebörd att MP inte själv agerar utan stödjer förbandschef och håller chefsjuristen underrättad i dessa frågor.
Försvarsmakten har inte möjlighet att kommentera domen som sådan ytterligare.


Stefan Ryding-Berg
Chefsjurist"


Även Officersförbundet kommenterar domen:
"En specialistofficer på Ledningsregementet dömdes igår till 40 dagsböter i Uppsala tingsrätt efter ett vådaskott. Officersförbundet uppfattar att det är olyckligt att Försvarsmakten i detta fall valt att fokusera ensidigt på den enskilde vid händelsen utan att se helheten som föregick skottet."