Kategoriarkiv: Gotland

Tankeställare – inte bara om Gotland

Hemvärnet får lite oväntade uppgifter i den nya boken. FOTO: Jorchr

Den nya boken Gotland ockuperat! lyckas överraska på flera sätt - tre ämnen i boken som fått större utrymme än vad jag väntat mig är hemvärnet, försörjningsberedskapen och strategiskt viktiga områden på fastlandet.


Boken har skrivits av två i svenskt försvar synnerligen väl insatta författare, generalmajor Björn Anderson och överstelöjtnant Tommy Jeppsson. De beskriver trovärdigt i Gotland ockuperat! ett av flera tyvärr möjliga scenarier i Östersjön i en mycket nära framtid. Ett scenario med flera tankeväckande ingredienser och vändningar. Bokens början är lite svajig eftersom författarna inte etablerar någon riktigt stark karaktär, men efter ett tag spelar det ingen roll - det blir som att skåda in i morgondagens nyheter och för den som följt de senaste årens "hybridkrigföring" blir det en hel del igenkänning.

Trots alla sofistikerade vapensystem och internets stora roll, författarna konstaterar att "Det är människornas beredskap och vilja som grundläggande avgör om ett samhälle har förutsättningarna för att överleva ett krig".

Bland det bästa med boken är att författarna inte låst sig vid att skildra händelser på Gotland, utan de ser ön i ett större sammanhang. Även delar av Sverige som är väldigt långt från Gotland finns därmed med i boken. Den ger också extra många tankeställare om hemvärnet och särskilt om dess uppgifter. Rikshemvärnschefen i boken heter förresten Robert Ekendal och verklighetens Roland Ekenberg...

Vad gäller att etablera en stark karaktär och få in "visuell" action är författaren David Bergman, härom dagen befordrad till major, med sin bok 6 dagar nog ännu obesegrad på den svenska thrillerscenen. Men Björn Anderson och Tommy Jeppson har desto mer att säga om flera svenska (säkerhets)politiska och militära dilemman som tyvärr inte kan uteslutas uppstå under 2017 eller 2018.

Från jihad till Gotland

”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.

Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.

Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:

”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”

Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.

Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.

Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.

Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.

Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.

Mest läsvärda böckerna från 2016

En ovanligt läsvärd bok om svenska soldater och konflikter i modern tid.

Eftersom Ett halvt år, ett helt liv både utgör gripande militärhistoria och en ovanligt lyckad självbiografisk bok anser jag att den är den mest läsvärda nya boken i mina hyllor. Jag tror också att intresse för militärhistoria INTE behövs för att kunna läsa Magnus Ernströms bok med stor behållning. Mer exakt varför boken är synnerligen lyckad kräver en poddintervju med författaren - och en sådan kommer också under 2017 genom Pennan & Svärdet.

Vad gäller nästa bok, Vid dödens portar av Patrik Berghäll, så tänker jag helt enkelt citera ur den - det och författarens förra bok (I fjärrpatrullerna) bör räcka som motivering:

"...patrullen vandrade närmare 500 kilometer och överlevde i 20 dagar utan proviantpåfyllning [...] livnärde sig på svamp och bär samt på två karelska vildrenar som de lyckades fälla. Enligt patrullrapporten gick stövlarna sönder efter 300 kilometer. Uniformsjackorna höll för slitaget, men inte byxorna."

Tilläggas bör bara att Vid dödens portar inte handlar om de "vanliga" finska fjärrpatrullmännen utan om det finska flygvapnets fjärrpatrullavdelning, Avdelning Hartikainen. Bildmaterialet är också fantastiskt, och aldrig tidigare publicerat.

På delad tredjeplats kommer som av en händelse två böcker som bägge utspelar sig i nutiden och den nära framtiden (men relevant militärhistoria tas upp i böckerna). Björn Anderssons och Tommy Jeppssons Bricka i ett stort spel beskriver på ett kusligt initierat sätt ett hotscenario med fokus Gotland, medan Stefan Olssons Vilseledning är en oundgänglig bok för den som vill förstå den krigföring som var ständigt aktuell under 2016 och sannolikt lär bli lika viktig under 2017. För beslutsfattare inom medier och försvaret borde läsning av dessa två böcker vara högprioriterad.

Under 2016 utkom det enligt min åsikt ovanligt många högintressanta militärhistoriska böcker men här syns bara mina topp tre.

Simulerade kärnvapen under svenska övningar

Kärnvapenexplosioner simulerades i Dalarna och Halland.

Nog visste man att det i glesbefolkade delar av Norrbotten simulerades kärnvapen under 1950-talet. Men i den helt nya boken Svenska atomvapen (red: professor Kent Zetterberg) får man se ett fejkat svampmoln över Knäred i Halland 1964. Dylika laddningar användes även vid större övningar i bl a Dalarna och Östergötland.

I Svenska atomvapen får man ta del av den samlade kunskapen om både de kärnvapen som Sverige planerade att skaffa sig, tänkta vapenbärare inklusive inte minst stridsflygplanet A 36, många bilder jag aldrig sett förr samt en hel del fint bonusmaterial, som det om Sverige i sovjetisk operativ planläggning.

Kort sagt är boken ett måste för den med intresse för Sverige under det klassiska kalla kriget. Senaste numret av Pennan & Svärdet innehåller även en ny och högaktuell thriller om Gotland i en nära framtid, Bricka i stort spel. Till den kommer jag att återkomma men kan direkt rekommendera den.

”Världens största militärövning” och verkligheten


Två ryska Tu-22M3, bombflygplan kända från "ryska påsken", flög i torsdags mot Ölands södra udde.

Idag startar flygövnigen ACE 2015, av TV4 imorse presenterad med orden "Världens största militärövning inleds i Norrland". Varför sprids sådana felaktiga påståenden och vad var det som ryska bombflygplan gjorde över Östersjön i torsdags?

Det felaktiga påståendet "Världens största militärövning inleds i Norrland" är själva rubriken för TV4:s inslag imorse om ACE 2015. Påståendet är felaktigt både vad gäller antalet deltagande personer och flygplan. Fakta är att den i mycket god tid föranmälda svensk-norsk-finska övningen, som nu hålls för andra året, omfattar 3,600 personer och 115 flygplan, inkluderande tankflygplan och ledningsflygplan. Personalen och planen kommer från nio stater inklusive det synnerligen neutrala Schweiz. De deltagande nationerna är utöver Sverige är Norge, Finland, Schweiz, Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.

Övningsscenariot är inte nytt utan en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.

Jämför ACE 2015 med de geografiskt närmaste ryska Zapad-övningarna (Zapad betyder väst). Den senaste växte från de anmälda 13,000 man till mellan 50,000 och 70,000 soldater. Den övningen var ändå mindre än samma års stora ryska beredskapsövning, som enligt ryska statsmedia omfattade 160,000 personer som använde bland annat 1000 pansarfordon och 130 flygplan (därmed var övningen troligen den största sen Sovjets storövning 1967).

Om man tittar enbart på den senaste tidens ryska oanmälda beredskapsövningar i Nordens närområde så körde den ryska militären i december ifjol en oanmäld övning omfattande 9,000 soldater med bland annat 600 stridsfordon och 41 flygplan. I mars i år satte president Putin igång ännu en oanmäld beredskapsövning till stor del intill Norden. Den omfattade först "bara" 38,000 soldater men växte efter ett par dagar till 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

ACE-övningens 115 plan och 3,600 personer är alltså långt från att vara "världens största militärövning" och de muntliga inledningsorden i TV4-inslaget om "Ja idag inleds världens största flygövning" är också missvisande med tanke på äldre övningar men särskilt de 220 ryska flygfarkosterna som övade i mars detta år. Visst är 115 plan dock imponerande, men de flygplanen kommer inte från ett land utan från nio, varav tre icke-Natomedlemmar. Alla plan kommer inte heller att vara i luften samtidigt. Inga svenska skjutövningsområden kommer heller att användas under ACE 2015.

TV4-inslaget innefattade även ordet "alliansneutral" från en TV4-reporter. Sverige började dock lämna neutraliteten redan i början av 90-talet. Neutralitetsoptionen slutade användas av svenska regeringar år 2002 och 2009 kom två steg bort från den då kvarvarande alliansfriheten - detta dels genom den svenska regeringens solidaritetsförklaring och dels genom solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009.

Johan Wiktorin gjorde i TV4-inslaget sitt bästa för att upplysa om verkliga förhållanden och apropå honom är hans eget blogginlägg i förra veckan "Med lögnen som vapen" synnerligen läsvärt. Även om den intervju han skriver om även den var oproffsig kan svaren som gavs kanske ses som ett nytt ryskt kvitto på Gotlands betydelse. Därför bör det inslaget ses både en och två gånger (länk finns på Wiktorins blogg).

Det var också intressant att följa hur det i svenska medier rapporterades om det kommande övningsbesöket av två amerikanska B-52-plan. DN hade en missvisande rubrik på papperstidningens framsida: "USA-plan släpper minor i Sverige" (själva artikelns rubrik var "USA släpper minor över svenskt vatten"), som i den digitala versionen dock blev bättre: "B-52-plan ska släppa minor över Östersjön". Ett antal hundratusen läsare lär dock ha läst papperstidningens påstående både på framsidan och i artikeln om att B-52:or ska "släppa minor på svenskt territorium". Det verkliga förhållandet, att det på svenskt område inte ska släppas vare sig skarpa minor eller övningsminor (det ska däremot simuleras minfällning) framkom inte i pappers-DN men dock i de rättade digitala DN-artiklarna. Samma dygn, den 21 publicerade DN nämligen en till artikel om B-52.

I den allmänna debatten, på radio etc, föll det också bort att det inte är någon nyhet att amerikanska B-52 bombflygplan flyger över Östersjön. Detta skedde så sent som vid förra årets Baltopsövning. Vid Baltops 2012, då Ryssland var Baltopsdeltagare, eskorterades ryska landstigningsfartyg av just amerikanska B-52.

Är då de två B-52:orna en total icke-nyhet? Nej, eftersom detta att simulera minfällning på svenskt område är ett nytt inslag. Men istället för att diskutera varför den svenska regeringen ser det som nödvändigt att knyta starkare band till USA har vi fått en debatt som utgår från att Baltops med B-52 är något nytt.

Jämför slutligen rapporteringen om de två amerikanska bombflygplan som ännu inte har anlänt (och är inbjudna av svenska staten) med rapporteringen om de två ryska bombflygplan av typen Tu-22, känd från "ryska påsken" 2013, som i torsdags flög mot södra Ölands udde och enligt ÖB Sverker Göranson var "provocerande nära". Det är inte så att svenska medier teg om Tu-22:orna (som är konfigurerade för kärnvapen), men var det lika många som intervjuades om dem (varför inga talespersoner för Kreml??) och vart tog överhuvudtaget uppföljningen vägen? Jo, Expressen kom sedermera, i lördags, med dessa uppgifter: "Ryskt mål: en flygplats i Småland". Två citat ur den artikeln: "Expressen kan, genom flera samstämmiga källor, berätta att den småländska flygbasen var det andra målet" samt "Det finns information som bekräftar att de ryska bombplanen var bestyckade med kärnvapen". När sedan Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudierna vid Totalförsvarets forskningsinstitut, tycker att det förmodade övningsscenariot är sannolikt - då kan man verkligen fråga sig varför inte fler svenska medier, särskilt då public service, intresserar sig för syftet med den nya och högst oinbjudna ryska flygaktionen mot Sverige. Särskilt då den sker mot bakgrund av att Ryssland sedan början av 2014 för krig mot Ukraina, gör spektakulära aktioner specifikt mot baltstaterna och att de ryska flygstyrkorna markant ökat sina flygningar, oftast utan transpondrar, intill och ibland över andra länders gränser.

Rapporteringen i våra stora medier om vår yttersta gemensamma försäkring, landets säkerhetspolitik och försvar (inte minst civilförsvar) är, kort sagt, i stort sett undermålig. Fler allvarliga väpnade konflikter hotar att bryta ut respektive utvidgas. Att förbättra rapporteringen om vår gemensamma säkerhet är inte kärnfysik. Redaktionschefer, kontakta Försvarsutbildarna och Försvarshögskolan.

Tillbaka till Gotland

Ön

I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga skäl och rutiga orsaker. Tyvärr verkar de föreslagna satsningarna göras med armbågen, komma försent och ger intrycket att bakom finns förhoppningen att då det är dags att genomföra det hela ska behovet vara överspelat.

Den föreslagna stridsgruppen verkar dessutom mera vara resultatet av politisk kohandel än sunt militärt tänkande. Med ett mekskyttekompani och ett initialt obemannat stridsvagnskompani utan vare sig luftvärn eller understöd kommer man inte långt i aktuell hotmiljö, särskilt inte som logistikfrågorna inte ens verkar påtänkta.

Om det är som jag tror, att vissa styrande inte insett att vi lever i en annan storstrategisk situation idag jämfört med vad som gällde under det kalla kriget, är detta ambivalenta intresse för Gotlands försvar och säkerhetspolitiska betydelse förståeligt. Om man, trots baltisk NATO-anslutning, rysk revanschism, kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och diverse provocerande uttalanden och flygövningar, i tanken lever kvar i ett gammalt mind set är mycket förklarat.

Under det kalla kriget och i händelse av en konventionell militär konfrontation mellan NATO och WP var Gotland förhållandevis ointressant för de två huvudmotståndarna. Kontroll av Gotland hade ingen avgörande betydelse för utgången av kampen mellan WP och NATO. Om någon av parterna eventuellt skulle ha ett intresse var det i så fall WP snarare än NATO. Gotland var däremot av största intresse för Sverige och kunde bli av intresse för WP om, och jag skriver om, WP ansåg att kontroll av svenskt fastlandsterritorium skulle krävas för framgång i kriget mot huvudmotståndaren.
För Sverige innebar Gotland möjligheten till framskjuten basering av flyg- och sjöstridskrafter och ön gav fördelaktiga möjligheter för olika typer av sensorer. Vid ett WP-angrepp på Sverige (Mälardalen, Sydsverige) innebar naturligtvis kontroll av Gotland motsvarande fördelar för WP. Givet dåtidens räckvidder skulle baseringsmöjligheterna för flyg och framför allt helikoptrar kunna bli avgörande.

WP-kontroll av Gotland var alltså något som var oacceptabelt för Sverige med tanke på våra möjligheter att försvara nyckelområden på fastlandet och den insikten låg bakom det dåtida starka försvaret av ön.

Men nu lever vi inte i den storstrategiska situation som gällde då. Gotlands militära betydelse är inte längre en fråga för bara Sverige och WP och då i händelse av ett WP-angrepp på det svenska fastlandet. Nu är det baltiska staterna medlemmar av NATO, Ryssland har byggt Nord Stream och är dessutom i en avsevärt högre grad än tidigare beroende av Östersjön för sin utrikeshandel.
Och kanske viktigast, den hetaste militära konfrontationslinjen i den militärs spänning som återuppstått i Europa hittar vi inte längs den gamla centralfronten utan i Östersjön med Gotland i centrum.

Nu har vi en situation där Gotland vid en konflikt i området är av största intresse, inte bara för Sverige utan, i kanske ännu större utsträckning, även för NATO och Ryssland. Kontroll över ön skulle vara avgörande för att genomföra respektive förhindra ett NATO-ingripande mot rysk aggression riktad mot de baltiska staterna. Gotland har helt plötsligt hamnat mitt i spänningscentrum och kan vara nyckeln till framgång för både NATO och Ryssland. Detta är en helt annan situation än den under det kalla kriget då ön kan sägas varit något som endast berörde Sverige och WP och då vid ett WP-angrepp mot S och mellersta Sverige.

Om man inte insett, eller av skilda skäl inte vill inse, realiteterna utan lever kvar i kalla kriget-tänket vad gäller Gotland är, som jag skrev inledningsvis, mycket förklarat. Då var ju Gotland aktuellt endast vid en konflikt Sverige – WP. Tror man då på det av alltför många upprepade mantrat att det inte finns någon omedelbar risk för ett militärt angrepp på Sverige finns ju heller inget hot mot ön. Alla kan andas ut och det räcker med symboliska satsningar och munväder.

ÖB då, har inte han och hans stab insett de nya förutsättningarna? Det har han säkert. Han är nog fullt på det klara med att enda sättet att förhindra att ön vid en konflikt blir föremål för kapplöpning mellan NATO och Ryssland är en allsidig och väl avvägd svensk militär närvaro på ön. Han vet nog också, trots vad han sagt om motsatsen, att man måste vara på plats från början med tillräckligt starka stridskrafter. Kommer man tvåa kommer man inte dit. Men ÖB vet också att han har vad han har av stridskrafter, att han måste prioritera och att, krasst uttryckt, svensk överlevnad i dagens strategiska situation inte står och faller med Gotland.

Dessutom ägnar sig nog ÖB åt kvalificerad utpressning och gamesman ship.

Ett av flera tidigare inlägg om Gotland


Elevbataljon Gotland

Försvarsmaktens personalförsörjning och försvaret av Gotland är två ämnen som har debatterats flitigt de senaste åren. Båda är problemområden för Försvarsmakten. Man vill ha fler deltidstjänstgörande och man vill ha trupp på Gotland.

Här ger vi staten en gratisidé, helt utan konsultarvode, som kan utgöra bas för en nyordning som löser problemen:

Etablera samarbete mellan Försvarsdepartementet och Utbildningsdepartementet samt mellan Försvarsmakten och Uppsala Universitet Campus Gotland. En gemensam satsning skulle möjliggöra att hugade skulle kunna kombinera studier med tjänst i FM.

Den enskilde får möjlighet att kombinera militärtjänst med studier och sina högskolestudier betalade.


Genomförande
  • Elever söker programmet och antas av både FM och Uppsala Universitet Campus Gotland.
  • Elever förbinder sig att genomföra hela studiegången OCH delta i Försvarsmaktens verksamhet.
  • Vissa kurser och program kopplas till Försvarshögskolan.
  • Kostnader delas mellan departementen och studierna finansieras i sin helhet av staten.
  • Elevbataljon Gotland upprättas med hög beredskap.
  • Elever studerar vid högskolan och tjänstgör vid studieuppehåll. Vid behov anpassas studietakten.
  • Allt eftersom kan elever utvecklas i sin tjänsteutövning och kan lösa andra uppgifter, tex instruktör GMU.

Sverige får:
  • Trupp på Gotland.
  • Kontinuitet i förbandet.
  • En attraktiv anställnings- och studieform.
  • En välutbildad militär.

Se detta som en grundidé. Det finns många knutar att lösa såsom infrastrukturella problem, rekryteringsförfaranden, lagstiftning, avtalsfrågor, vilka kurser och program som ska kunna sökas, elevbataljonens förmåga och annat. Sånt behöver analyseras fram.

Idén är inte i stället för andra förband utan som ett komplement och ett sätt att kombinera FM:s behov av personal och försvaret av Gotland.


Bonus:Efter någonstans 4-6 år på Gotland finns det viss sannolikhet att den enskilde har rotat sig och blir kvar på Gotland.


Edit 301630: Uppmärksamma läsare har upplyst mig om att Högskolan på Gotland numera är en del av Uppsala universitet. Därav justering i texten.

Med "elev" avses person som genomgår studier. I Försvarsmakten är man elev även vid högre studier, även om det kanske känns främmande för vissa.

/C

Beslut är alltid svåra att fatta

…särskilt om det handlar om en oönskad händelseutveckling där stora värden står på spel. Om detta handlar min krönika i dagens Expressen.

För 75 år sedan hade ÖB nyss varnat regeringen för att transportfartyg höll på att lastas i nordtyska hamnar. Sedan tidigare hade svensk underrättelsetjänst identifierat att Tyskland förberedde ett anfall mot Skandinavien och varningar började även komma från andra länders beskickningar i Berlin. ÖB fick dock nej på sin begäran om mobilisering eftersom det svenska försvaret precis demobiliserats efter Moskvafreden i Vinterkriget. Det skulle bli både dyrt och därtill kunna provocera Hitler om en svensk mobilisering genomfördes, menade regeringen. Det var alltså mycket oönskade nyheter som ÖB levererade till regeringen. När invasionen mot Danmark och Norge inleddes hade ingen svensk mobilisering genomförts utan södra Sverige låg oförsvarat. Först den 11 april påbörjades en ny svensk mobilisering, men då så "tyst" som möjligt för att åter inte provocera Hitler.

 Idag kan vi summera ett antal otrevliga omvärldshändelser de senaste två åren. Flera av dem har varit riktade mot Sverige, bl.a. simulerade angrepp mot Sverige (med kärnvapen enligt SvD) och att det genomförs underrättelsetjänst i Sverige syftande till krigsförberedelser enligt Säpo. Regeringen har dock inga planer på att ens täcka de grundläggande ekonomiska bristerna från förra försvarsbeslutet, än mindre ta höjd för utveckligen vi ser idag och genomföra någon förmågeökning. Inte heller blir det några pengar till försvaret i vårbudgeten. Man får helt enkelt ställa sig frågan vad det är som ska behöva inträffa för att ett sådant beslut ska fattas?

Det man däremot kan glädjas åt i det här sammanhanget är förslaget i försvarsbeslutet att placera ett kompani på Gotland. Varför? För att därmed minskas behovet av att i en svår stund fatta beslut om mobilisering och överskeppning till Gotland. Ett beslut som skulle vara både svårt att fatta utifrån att det skulle kunna hävdas provokativt mot den potentiella angriparen som är intresserad av Gotland, liksom det skulle vara svårt att fatta då det skulle innebära en risk att förlora den personal och materiel som ska skeppas över.

Det är aldrig enkelt att fatta beslut i svåra frågor, än mindre när det handlar om liv eller död och särskilt inte när man själv inte riktigt har den förmåga man borde ha haft för att kunna fatta det korrekta beslutet. Ett tidigare uppskjutet beslut leder sedan ofta till att ett ännu svårare beslut måste fattas senare. Här framstår Gotlandsbeslutet som det positiva undantaget. Genom ett beslut i rätt riktning har man minskat behovet av att fatta ett mycket svårare beslut senare. Tyvärr innebär den ekonomi som regeringen föreslagit att förverkligandet sker först 2019, medan behovet finns redan idag.

Vår egen historia är full av exemepel på just hur beslut skjutits upp och fattats för sent för att de varit svåra och handlat om att världen tagit en oönskad och oplanerad riktning.  Jämför man med dagens situation så går historien onekligen igen.


Se gärna Karlis Neretnieks inlägg om den norska utredningen efter kriget av varför Norge inte korrekt läste tecknen våren 1940 och genomförde mobilisering i tid.

Julkalender 2014: Lucka 7 – Det gotländska vakuumet

I Försvarsbeslutet år 2000 avvecklades mycket stora delar av det svenska försvaret. Till del handlade det om att kompensera den underfinansiering på ca 12 miljarder kr som rådde efter det föregående försvarsbeslutet 1996, men även att regeringen med stöd av Centerpartiet såg möjligheter att omfördela 4 miljarder kr per år till vården. Möjligheter fanns att med det nya omvärldsläget hämta ut denna ”fredsutdelning” ur försvarsbudgeten och samtidigt fortsätta omställningen av försvaret mot internationella uppgifter. Bland de många nedläggningar som genomfördes runtom i landet, blev Gotland av med alla sina militära förband utom det mekaniserade regementet P 18. Försvann gjorde kustartilleriregementet KA 3 i Fårösund, luftvärnsregementet Lv 2 och artilleriregementet A 7 i Visby.

Respiten för P 18 skulle dock inte bli långvarig. I försvarsbeslutet 2000 hade man inte vågat avveckla alla förband på Gotland utan istället betonade man vikten av att markstridsförband fanns kvar där. I försvarsbeslutet 2004 lades dock regementet ner tillsammans med ungefär hälften av de förband som hade överlevt försvarsbeslutet 2000. Det hade visat sig att den omställning i försvarsbeslutet 2000 som skulle göra försvaret billigare, i själva verket inte blivit så billig. Därtill skulle nu ytterligare 3 miljarder kr sparas per år i försvarsbudgeten enligt överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Fokus skulle nu närmaste helt och hållet vara internationella insatser och dimensionerande var då främst övningsfält. Ett förbands betydelse för ett eventuellt framtida behov av nationellt försvar tillhörde därför inte urvalskriterierna. Därmed blev Gotland helt utan fast militär närvaro med undantag för bastroppen på Visby flygplats och de ca 600 hemvärnssoldaterna. Det är förmodligen ingen idag som rakryggat skulle uttrycka åsikten att om man skulle bygga ett helt nytt svenskt försvar från grunden så skulle Gotland vara utan militära förband, men så ser situationen ut just nu. Resonemanget gäller för övrigt stora delar av den övriga lokaliseringen av militära förband, vilket är ett resultat av försvarsbeslutet 2004.

Historien ville som sagt annorlunda och tre år efter att P 18 lagts ner inträffade kriget på Georgien och det militärstrategiska faktum som varit känt sedan människan började korsa Östersjön – den som kontrollerar Gotland har också möjlighet att kontrollera havet och påverka de omgivande staterna. Sedan början av 1900-talet har människan också intagit den tredje dimensionen varvid nu Gotland inte bara är väsentligt för att kontrollera det omgivande havet, utan också luftrummet. I takt med den negativa omvärldsutvecklingen har detta blivit allt tydligare och för de baltiska staterna utgör en svensk kontroll av Gotland en förutsättning för att NATO ska kunna förstärka dem i händelse av en kris. Den svenska markering som hittills gjorts var att förrådsställa ett stridsvagnskompani på ön och efter kriget i Ukraina, förstärka övningsverksamheten på ön.

När försvarsminister Peter Hultqvist i onsdags höll sitt högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien kan vi konstatera att mycket har hänt sedan 2004. I talet återkom Hultqvist flera gånger till Gotland och öns militära betydelse – en skarp kontrast till den förra regeringen. Gotlands betydelse var även något Försvarsberedningen framhöll i sin rapport i våras. Hultqvist berättade vidare att den första fråga han mötts av vid besöken i alla de tre baltiska staterna var hur Sverige avsåg att trygga Gotland eftersom Gotland är av så strategisk betydelse för ländernas fortsatta oberoende. Hultqvist uteslöt därför inte en framtida ”basplatta” på Gotland med återigen permanent militär närvaro.

Man kan konstatera att tiderna förändras och att det i många fall är just det vi nyss avvecklat (eller för den delen håller på att avveckla) som återigen behövs.


Jag rekommenderar vidare läsning om Gotlands betydelse hos generalmajor Karlis Neretnieks, Kungliga Krigsvetenskapsakademien.





Ubåtsangreppet på väg till Gotland

84 personer dödades vid torpederingen.

Om några timmar är det exakt 70 år sedan en sovjetisk ubåt torpederade det svenska passagerarfartyget Hansa på väg mellan fastlandet och Visby. Mer om händelsen finns här. Kanske även i morgondagens tidningar?

De dödade hedras i Visby domkyrka och jag bara antar att det kanske blir någon minnesstund för dem där, är du i Visby den 24 november så kan du se efter och om inte annat själv helt enkelt titta på minnesmärket som visst skall vara inuti kyrkan - har ej själv sett det.

"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten

Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin "satsning" på stridsvagn 122. En "satsning" som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda "rationaliseringarna" sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.


För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två  starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.


Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.


Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…

Gästinlägg: Om Krim inte var en halvö och om den låg i Östersjön



Så här en lördagkväll när de flesta svenskar ligger i soffan framför TV:n efter att ha avnjutit en bättre middag i radhuslängans trygga kvarter i ett Sverige där inget ont kan hända så bjuder jag i kväll på ett gästinlägg. Det är en fiktiv berättelse om ett scenario kring Ryssland, säkerhetspolitiken och Sverige. Tänkvärt, eller hur?

/ Skipper


------------------------

Under hösten fortsätter situationen i Ukraina att väga mellan krig och bräcklig fred. Egentligen förändras lite men många vackra ord och planer förs fram. I den osäkra situationen som råder känner sig Ryssland tvingade att helt stänga den gasledning som löper genom Ukraina till Europa. Av säkerhetsskäl.

Oturligt nog går Europa även meterologiskt en kall vinter till mötes. Nu i oktober faller temperaturen och behovet av gas för uppvärmning och el ökar kraftigt i Europa, inte minst i Tyskland.

Tursamt nog levererar Ryssland all gas de kan genom den gasledning som sträcker sig genom Östersjön, inom Svensk ekonomisk zon, och ned till de frusna Tyskarna. En bräcklig och politiskt känslig situation men av nödvändighet likväl ofrånkomlig för Europas politikska ledningar.

En särdelaktigt kall morgon i slutet av oktober vaknar Sverige upp till nyheten om ett terrorangrepp mot North-stream ledningen. Beklagligt nog vid den punkt som är närmast Gotland. Flödet måste nödstoppas och plötsligt blir det än kallare i Europa, på många sätt.

Ryssland uttrycker sin direkta avsky för att Sverige inte kan upprätthålla säkerhet inom sitt ansvarsområde och faktiskt mumlas liknande åsikter från kontinenten. Många förstår vad som håller på att hända, de är dock inte de som fattar besluten. Egentligen förstår nog även de vid makten vad som händer. De förstår dock också att det redan är för sent och att var och en måste se om sitt eget, utkylda, hus.

Ryssland är snabbt att få ihop en ordentlig arbetsstyrka, sätta dem på lämpliga arbetsfartyg och skeppa dem över till den nu utbyggda och djupt muddrade hamnen i Slite på Gotland. Bra arbetare har de också. Alla är män mellan 20 och 30 år gamla. Kortklippta och uppenbarligen förtjusta i vit och blå randiga undertröjor.

Arbetet med att reparera gasledningen påbörjas och även om det är ett komplicerat arbete så lovar Ryssland att snabbt återuppta gasleveranserna, lovordade av Europas politiker. Det svenska missnöjet kvävs i bruset och av våta filtar från kontinenten.

Sverige skickar delar av det stående försvaret till Gotland för att visa närvaro och, ja egentligen varför vet man kanske inte men det måste ju göras.

Tyvärr räcker inte den ökade svenska militära närvaron. Istället får den stora mängden journalister som samlats utanför Slite hamn första parkett till ytterligare bevis för Sveriges oduglighet. På något outgrundligt vis lyckas ytterligare ett terrorangrepp ske. Den här gången mot de oskyldiga och hårt slitande ryska arbetarna i Slite. Sverige har än en gång kapitalt misslyckats att upprätthålla ordning och säkerhet inom sitt territorium.

Skadorna blir tursam små. Från rysk sida deklareras att en mindre militär enhet, ett drygt hundratal soldater, måste skickas till Slite för att upprätthålla säkerheten för arbetarna. Sveriges protester kvävs än en gång av tungviktarna på kontinenten. Det börjar bli riktigt kallt nu och i ärlighetens namn, det är ju redan för sent.

Endast timmar senare avseglar ett fartyg från en rysk hamn. Lastat med 124 soldater, lätta vapen och förvånansvärt många lastbilar. Enhetens uppgift är ju endast att skydda de ryska intressena i Slite hamn, inte att invadera Sverige – något som påståtts från Stockholm men tydligt tillbakavisats från Moskva.

Det gick ju egentligen inte så illa. Ryssland stod vid sitt ord och inga fientliga händelser inträffar på Gotland. Endast vid infartsgrinden till det område i hamnen där ryssarna finns kan man observera soldater. Uppenbarligen där för att säkerställa att den bristande svenska säkerheten inte hotar reparationen av gasledningen.

Inom kort återupptas gasleveranserna, yllefiltarna kan läggas tillbaka i garderoberna i Berlin och allt är frid och fröjd.

Tyvärr måste Ryssland stå kvar i Slite, det kan ju hända igen.

Tyvärr visar även nytagna satellitbilder att vissa av de lastbilar som medförts den lilla militära enheten från Ryssland utgör åtminstone ett SS-300 batteri och vad som bedöms vara ett Iskander-system.

De bilderna är det nog bäst att ingen får se.

/ Dalton

Urkatastrofen i lagom dos

Ett av bokens bästa avsnitt handlar om de första stridsvagnarna, som man kan beskåda i rörelse i Bovington (nytillverkad).

Att på ett intresseväckande sätt lyckas sammanfatta det nu högaktuella första världskriget är ingen lätt sak. Hur har Marco Smedberg lyckats med den uppgiften?

Marco Smedberg, som bland annat skapat klassiker som Om stridens grunder och Militär ledning, har med god tajming skrivit Första världskriget, som nyligen släppts. Jag tycker att det kriget med rätta ibland beskrivs som 1900-talets urkatastrof och kommer själv att syssla med det på ett lite mer filosofiskt plan i en kommande bok om en oförglömlig resa jag gjorde till första världskrigets slagfält.

Att vilja resa till platserna där en bok utspelar sig är ett tecken på en riktigt bra bok och här ska jag direkt bekänna färg och säga att Smedberg levererar. Och tack och lov har han inte grävt för mycket i västfrontens skyttegravar utan låter läsaren få komma till frontavsnitt som vi är mindre bortskämda med att få läsa om på svenska. Här tänker jag särskilt på hans skildring av alpfronten, där Erwin Rommel vann sina första segrar. Även första världskriget i Kina finns med.

I boken finns även ett kort men mycket givande avsnitt om belgiska friskyttar, en dåtida gerilla, och hur de bemöttes med tyska repressalier och en del rena övergrepp.

Jag har tidigare läst en hel del om pansar under första världskriget men aldrig tidigare läst en lika bra skildring om hur det rent konkret var att använda dessa bestar. För den som blir inspirerad att komma ännu närmare fordonen återstår bara att fara till det brittiska pansarmuséet i Bovington, se ovan.

Smedberg tar till skillnad från brittiska m fl militärhistoriker upp en del nordiska aspekter. Det kunde gärna ha fått vara lite mer om dem, men det som står är väldigt givande och jag tänker särskilt på avsnittet om Gustaf Mannerheims första världskrig i hög rysk tjänst och de känslor han då slets mellan. En annan fascinerande skildring är den om hur två ryska pansarkryssare jagade den tyska minkryssaren Albatross in på svenskt territorium vid Gotland.

Fint att författaren även tar upp efterspel, varav en del ännu pågår, som de sista veteranerna och kvarbliven ammunition. Extra plus för att Marco Smedberg har ett appendix med relevanta romaner och filmer - korta men givande recensioner.

Boken blev inte för lång, den är på 351 sidor. Inklusive bilagor, noter och register 396 sidor. Många liknande böcker är på tok för långa och blir därmed inte lästa. Många bra kartor är det också.

Inga kortsiktiga lösningar på långsiktiga problem

Sverker Göranson

Sverker Göranson

Följande artikel publicerades på DN Debatt 12 mars 2014.

Debatten om försvaret är intensiv i spåren av krisen i Ukraina. Flera aktörer argumenterar kring olika alternativ för att förbättra Sveriges försvarsförmåga. Det är bra, men debatten får inte leda till kortsiktiga lösningar. Det viktiga nu är att Försvarsmakten får möjlighet att fullfölja det reformarbete som inleddes med försvarsbeslutet 2009. Målet är ett insatsförsvar som är anpassat till dagens och morgondagens omvärld.

Kärnan i reformen är förband och förmågor som är moderna och snabbt gripbara över hela landet. Det kommer att krävas rejäla resurstillskott, men det ger den flexibilitet och handlingsfrihet som behövs. Förslag om enskilda vapensystem eller låsning av resurser exklusivt till något begränsat geografiskt område i Sverige är inte rätt väg att gå.

Händelseutvecklingen i Ukraina och Rysslands agerande på Krim visar än en gång hur osäkert det säkerhetspolitiska läget i vår nära omvärld är och hur snabbt det kan förändras. Det är en osäkerhet som Försvarsmakten under en rad år framhållit i olika underlag till regeringen och det är något vår planering och utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga måste ta hänsyn till.

Försvarsmakten följer utvecklingen mycket noga och vi har en god överblick över närområdet genom våra sensorsystem och närvaro av främst våra marin- och flygstridskrafter. Vår beredskap anpassas ständigt till hur läget runt omkring Sverige förändras och vi kan öka både närvaro och sensortäckning i olika områden om det skulle behövas. Detta är också något vi gjort under de senaste veckorna med bland annat incidentberedskapen baserad på Gotland och med fartyg till sjöss för ökad underrättelseinhämtning

Den delvis förnyade debatt om Sveriges försvarsförmåga som nu förs med anledning av krisen i Ukraina är angelägen – för Sverige och för vår gemensamma förståelse av den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde och den säkerhet vi bygger tillsammans med andra länder och organisationer. Den är också viktig för Försvarsmaktens utveckling kommande årtionden. Jag skriver medvetet kommande årtionden just därför att långsiktighet är så fundamentalt viktigt när det gäller att utveckla vår försvarsförmåga, även i tider med snabbt skiftande omvärldsläge. Riksdagens beslut från 2009 med huvudmålet att öka tillgängligheten på våra krigsförband bekräftas när vi ser händelseförloppet i Ukraina.

Debatten verkar nu dock alltmer låsas på att avdela resurser till Gotland. Viljan och förmågan att försvara Gotland, i likhet med övriga delar av landet, är viktig. Gotlands läge i Östersjön har stor militärgeografisk betydelse och ön kan utnyttjas för placering av sensorer och långräckviddiga vapensystem. Men den militära betydelsen av Gotland är också situationsberoende och vårt agerande och vår närvaro på Gotland är anpassad till det. Emellertid finns risken att man bortser från det problem jag har flaggat för under flera år, nämligen att det krävs rejäla resurstillskott om nuvarande insatsorganisation ska kunna bli materiellt och personellt uppfylld samt övad och framför allt skickad att klara en modern stridsmiljö. Tyvärr hörs inte det problemet i debatten särskilt ofta, men det är en verklighet för våra förband redan i dag.

Förslag om enskilda vapensystem eller geografiskt styrda resurser är fel väg att gå. Först måste vi säkerställa insatsorganisationens förmåga som helhet. Vi har i detalj redovisat våra behov och när det gäller möjligheten att agera i Östersjön, vill jag framhålla betydelsen av att behålla och utveckla den nuvarande marina förmågan, såväl undervattens- som ytstridssystem.

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar.

Jag vill återkoppla till omvärldsutvecklingen och framhålla betydelsen av att nu ta ställning till hela Försvarsmaktens behov och att hålla fast vid att fullfölja reformen. Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

Mitt militära råd som överbefälhavare är att försvarsreformen med moderna och snabbt gripbara förband fullföljs. Men det förutsätter att tillräckliga resurser avdelas för den fortsatta utvecklingen av insatsorganisationen. Det är så vi skapar flexibilitet och handlingsfrihet i en föränderlig och osäker omvärld.

Sverker Göranson
Överbefälhavare

Försvara Gotland, med vad om alls?

Krisen i Ukraina har satt fart på den svenska försvarsdebatten där helt plötsligt alla vill vara med. De flesta talar om höjda försvarsanslag och många om nya mål och uppgifter för FM, men få vill konkretisera sig i termer av anslagsnivåer, förbandtyper eller förmågor.

Gott så. Det är nog bäst att invänta försvarsberedningen och sen tänka till ytterligare några varv så att det inte blir ”fort men fel”.

En av de få sakerna som blivit konkret är GOTLAND. Alla vurmar helt plötsligt för ön. Gotland ska försvaras tycker alla, men på många olika sätt och med skiftande ambition. Herr Björklund vill återuppväcka P 18:s MekB, Carl Bildt vill försvara ön med ubåtar, någon vill dominera Östersjön med lv-skyddade sjörobotar på ön och bland politiker och tyckare i övrigt finns sedan allt däremellan
ÖB säger att visserligen ska hela Sverige försvaras men att binda kvalificerade förband på ön vore att även binda en arm på ryggen. Behåll handlingsfriheten och upprätthåll förmågan att skicka förband till ön vid behov menar ÖB och bland försvarsbloggarna hävdar cornucopia? att det är för farligt att försvara Gotland på Gotland och att vapenutvecklingen på rysk sida kommer att driva oss längre och längre västerut undan bekämpningshotet. Tyckarna är alltså många och argumenten ännu fler.

I allt detta saknar jag dock några i mitt tycke mycket tunga argument.

Signaleffekten. Utan att gå in på innehållet eller styrkan är det min bestämda uppfattning att en signifikant militär närvaro på Gotland kommer att krävas för att ge önskad signaleffekt.

Signalen till omvärlden att Sverige vill och kan försvara sig och att vi vill ta en aktiv del i den säkerhetspolitiska helheten kring Östersjön, signaleffekten till svenska folket att politikerna tar omvärldsläget på allvar och, inte minst viktigt, signaleffekten till gotlänningarna att ön är en viktig del av Sverige som inte kommer att säljas ut.
Detta behöver nödvändigtvis inte innebära ett återuppståndet utbildningsförband, över tiden roterande enheter från fastlandet löser uppgiften lika bra samtidigt som det sker en kunskapsspridning inom FM.

Stabilitet och säkerhet. Sverige har blivit en säkerhetskonsument i Östersjöregionen. En anpassad militär närvaro på ön skulle hjälpa till att vända detta samtidigt som det skulle bidra till stabiliteten i ett alltmer svårbedömt omvärldsläge.  

Stabilitet skapas av förband på plats, en normalbild som skapar förutsebarhet och säkerhet hos omgivningen. Att som ÖB föreslår tillföra förband till ön vid behov, är i ett osäkert läge eller då behovet blivit akut, tvärtom spänningshöjande, destabiliserande och något som det just därför förmodligen kommer att bli mycket svårt att få ett politiskt beslut för att genomföra.

Trovärdighet. Säkerhetspolitik bygger i mångt och mycket på trovärdighet. Har vi förmågan och viljan att göra det vi säger oss kunna och vilja göra? Är doktrinen och politiken trovärdig?

Vad gäller Gotland är det inte trovärdigt att vi i en krissituation ska tillföra förband till Gotland. Eskalationsrisken och beslutsvåndan har jag redan berört, till detta kommer den bistra militära sanningen. Är vi tvåa till Gotland kommer vi aldrig dit! Likaväl som en kanske liten, men rätt sammansatt, välövad och välutrustad svensk närvaro på ön kan avhålla andra från militära äventyrligheter eller hot, likaväl utgör någon annans styrka ,om än så liten, på ön ett oöverstigligt hinder för oss att ta oss dit.

Till sist en liten reflektion till ÖB:s tillförselresonemang. Om vi, vid behov tror oss om att kunna tillföra förband till ön, torde vi nog också vid behov kunna ta dem därifrån. Om det nu, som ÖB verkar göra gällande, är så enkelt som en ren transportteknisk fråga.  


Illavarslande vändning i försvarsdebatten

Svenska Dagbladet skriver idag på ledarplats om att överbefälhavare Sverker Göransson skickats på ”teflonkurs” med försvarsminister Karin Enström som lärarinna. Vi är ju flera som reagerat på den kraftiga omsvängningen i retorik från Försvarsmakten. Jag analyserade detta i ett inlägg tidigare under Almedalenveckan när det efter tillräckligt många framträdanden fanns möjlighet att urskilja tyngdpunkten. Tidigare tal om brister tonas ned till förmån för att tala om framförallt personalen i pågående insatser. Frågor rörande tidigare kollision mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartement besvaras med att man har ett gott samarbete och fullt förtroende för varandra.

I DN:s intervju med försvarsminister Karin Enström tidigare i veckan sade ministern så här om möjligheterna att försvara Gotland:

”Försvarsminister Karin Enström (M) säger att hon ser ett behov av att höja försvarsanslagen i höstens budgetproposition, men hon ser inga särskilda behov just på Gotland.

– Vi har flexibelt rörliga förband, vi har hemvärnet, som finns på Gotland. Försvarsmakten övar i och på och runt om Gotland. Att urskilja Gotland … Jag ser inte det på samma sätt. Vi har en insatsorganisation som ska kunna röra sig mellan olika delar av landet, självklart också till Gotland, säger hon.”


Till TT:

”-Det är rimligt om man jämför med hur hotbilden ser ut och hur det ser ut i våra grannländer, de har ungefär den typen av förmåga, säger hon till Dagens Nyheter.

Enström kan i dag inte se något enskilt militärt hot mot Sverige och inte heller ett läge där Sverige ensamt drabbas.”



Idag uppmärksammade den finska svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladet de svenska problemen med att försvara Gotland och intervjuade både Karlis Neretnieks och ÖB. Där den förre är starkt kritisk till svenska möjligheter att försvara Gotland då det inte finns någon permanent militär närvaro på ön utöver Hemvärnet, så ser den senare inte några problem.

” – I det omvärldsläge vi har nu är det en tillräcklig organisation och vi kan hantera Gotland också.

ÖB säger att allt materiel och all utrustning inte behöver finnas på plats.
– Det som ofta finns med i diskussionen är att det måste finnas grejer från början, men hela den konceptuella tanken med den organisation vi bygger är att kunna flytta resurser dit man vill ha dem. Speciellt flyg och marina resurser flyttar vi ju väldigt fort.

ÖB talar med små bokstäver om hot.
– I diskussionen som förts i Sverige refererar många till det som var under kalla kriget, men det är ju inte den världen som finns nu.”


Här ser vi återigen ett exempel den kraftfullt förändrade retoriken. I intervjun på Försvarspolitisk Arena fanns det ”ingen avgörande materiel” som saknas och att artilleriet inte har en endast pjäs verkade inte heller bekomma ÖB. Vad som förvånar är också att en gammal pansarräv som Sverker Göransson verkar ha gått i samma logistikskola som Karin Enström och med samma magister och läroplan. Att ”när det behövs” flytta markförband till Gotland är en stor logistisk operation som i anspråkstar så gott som alla Försvarsmaktens resurser. Är det därtill så att enheterna verkligen behövs på Gotland så blir de kvar där. Dels för att de behövs, men framförallt för att Försvarsmakten inte har någon förmåga att genomföra en operation för att få dem därifrån. Ett axiom i svensk försvarsplanering har varit att det som finns på Gotland är det som finns där om det blir skarpt läge. Det blir också kvar där oavsett om vi talar om materiel eller personal. Det gällde förr och det gäller idag.

Det leder osökt in på ÖB:s sista svar. Där sällar sig ÖB till användarna av den vanligaste härskartekniken i försvarsdebatten vilken allt som oftast används av moderata försvarspolitiker. Håller du inte med om den gällande försvarsinriktningen så är du en mossig kalla kriget-vurmare. Det är inte något som stärker försvarsdebatten.


Försvarsmakten befinner sig i ett knivigt läge där jag inte anser att man reder ut situationen. Försvarsmakten ska av naturliga skäl inte lägga sig i den politiska debatten. I ett läge som det vi nu har där försvarsfrågorna är starkt i ropet är det svårt att uttala sig utan att det tyvärr kan tolkas som att man tar ställning för endera sidan. Bedömningen verkar ha blivit att den säkraste tuvan att stå på är att det blåser minst om man håller sig till Försvarsdepartementets linje.

Dock har ÖB som myndighetschef, samt övriga chefer i Försvarsmakten ett starkt samhällsansvar att faktiskt redogöra för hur läget är och där brister man nu återigen när man retirerar in bakom kulisserna. Inte undra på att man helst inte vill tala högt om vad som försiggått under våren och försommaren över, i och under Östersjön, utan att vi istället får hålla oss till att läsa om det i utländska media.

Som jag skrev i det tidigare inlägget så är nu risken när man prioriterat att reparera förhållandet till Försvarsdepartementet att förtroendeklyftan återigen förskjuts till att vara mellan försvarsmaktledningen och personalen ute på förbanden som inte alls känner igen sig i den verklighet som kulisserna målas i. Det massiva stöd som ÖB erhöll under vintern kan plötsligt vara som bortblåst på några få veckor.

Läget är prekärt, minst sagt.


Gotland – Logistikerns mardröm del 3

Redigerad 18/3 20:40
"..Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige vid angrepp av en främmande makt. För att klara detta har Försvarsmakten utvecklat ett antal olika funktioner och förmågor som utgår från vår unika kompetens – väpnad strid. Striden kan bedrivas på land, i luften och till sjöss."
Detta går och läsa under rubriken "uppdrag" på Försvarsmaktens hemsida, trots det tyder mina högst amatörmässiga efterforskningar  på att stora svårigheter kan uppstå när den unika kompetensen skall omsättas i praktiken.

I inrikningsbeslutet från 2008, sid 29, återfinns formuleringarna:
"..Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. Att förhålla sig till denna osäkerhet är en utmaning som kräver möjlighet att kunna agera, enskilt och tillsammans med andra, med kort varsel".
Observera särskilt meningen som är fetmarkerad.

På Gotland bor idag ungefär 57000 människor, som trots sin relativt höga kommunalskatt med stor sannolikhet inte kan ånjuta den unika kompetensen som vårt yttersta säkerhetspolitiska instrument kan erbjuda. Iallafall om vi blir tvungna att agera enskilt, därmed utan hjälp från "andra".

Den svenska regeringen har konsekvent beslutat att avveckla de förutsättningarna som skulle behövas för att undsätta ön. Dödsstöten kom tidigt, i jämförelse med övriga landet. År 2000 avvecklades KA3, ett av flera kustartilleriförband, som med lätthet skulle avskräcka en fienlig aktör att agera i enighet med det scenario som målats upp i denna inläggsserie. Utan att förveckla mig i ett kontrafaktiskt resonemang, skulle enligt mig ett snabbt gripbart amfibiesystem decimera alla möjligheter att besätta exempelvis Slite.

Den sista dödsryckningen skedde 2004 när armeförbandet P18 (MeKB 18) avvecklades. Kvar på ön finns hemvärnet, som har vapen och fordon som kan åtminstone teknikmässigt dateras till tidigt 1980-tal. Koppla gärna detta till det faktum att den moderna krigföringen får en allt mer teknisk aspekt att ta hänsyn till.

Åter till scenariot, där en fientlig aktör har baserat trupp i Slite samt på Visby flygfält.

Antagande 10) (Läs övriga antaganden i tidigare inlägg) Regeringen ger försvarsmakten ordern att driva bort den fientliga aktören från Gotland och bortom den svenska gränsen i Östersjön. Det svenska motaktionen består därmed i att konflikten eskaleras. Alla tillgängliga militära resurser skall samordnas för att snabbt slå tillbaka den fientliga aktören.

Antagande 11) All materiel som kommer att behövas, från luftvärn till stridsfordon, förvaras i anslutning till respektive regemente i landet. Detta innebär att en mycket omfattande transportinsats behövs under en mycket kort tid. Att kunna samordna och genomföra detta snabbt är enormt kritiskt, för att förhindra att den fientliga aktören skall hinna förstärka sina enheter på Gotland. En fientlig förstärkning kan i värsta fall bestå i stridsvagnar och annan kraftfull materiel. Sverige MÅSTE alltså genomföra sitt motanfall innan detta sker.

Antagande 12) Utskeppningshamnen beslutas att bli Nynäshamn, söder om Stockholm. Detta i huvudsak då  Berga örlogsbas ligger i närheten, och kan ge ett visst skydd mot ett eventuellt fientligt angrepp. Möjligheter att avlasta materiel från tåg finns även här. 2009 användes Nynäshamn som utskeppningshamn när cirka 40 pansarbandvagnar av typen 401 skeppades till Tjeckien.  Själva samordningen av transporter från regementen runt om i landet till Nynäshamn igångsätts inte förrän regeringens beslut.

Försvarsmaktens hela logistiksystem är utformat för att vara så rationellt och ekonomiskt i fredstid. Men funktionen i krigstid har man glömt bort i samband med reformarbetet mot ett insatsförsvar.

Man har i dag en krigsplanering och bedriver övningsverkamhet som inriktar sig mot att försvara Sverige. Men försvarsmakten har genom regeringsbeslut intriktats till att i huvudsak verka i internationella insatser, tillsammans med andra nationer.

Gällande logistik- och transportaspekterna förlitar man sig i huvudsak att man förutsättningslöst får hjälp av exempelvis NATO eller EU. Det gäller både s.k. strategisk sjötransport  (transport av armeförband med fartyg) samt strategisk flygtransport - förmågan att transportera materiel med stora flygplan. I detta inlägg belyses i huvudsak den strategiska sjötransportförmågan.

Den strategiska flygtransportförmågan är inte lika viktig initialt i det scenario som har målats upp, eftersom Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Sverige har säkrat den strategiska flygtransportförmågan genom Heavy airlift wing (HAW) som egentligen är ett NATO samarbete för att kunna upprätthålla en försörjning till exempelvis en FN eller NATO insats i andra länder. Utöver HAW har Sverige även ingått i en organisation med namnet SALIS som också leds av NATO, och kan ställa det enorma flygplanet AN-124 till förfogande. Denna lösning användes när Stridsfordon 90 flögs till Afghanistan under 2010. Totalt finns sex flygplan, två i Leipzig, Tyskland, två i Kiev, Ukraina, samt två i Ullyyaannovsk, Ryssland.

Svenska flygvapnet har åtta stycken C130 Herkulesplan som kan ställas till förfogande i transportsyfte. Dessa plan är i sammanhanget ganska små och begränsar natuligtvis försörjningsmöjligheterna. Rimligt är att anta att åtminstone ett av dessa används för lufttankning i detta scenarie.

Läs mer om den strategiska flygtransportförmågan i följande länkar:

Strategiska Transporter - Mattias Gustavsson, Swedish Armed Forces

Internationellt samförståndsavtal för SAC - Utrikesdepartimentet

I scenariot som målas upp i denna inläggsserie är det inte rimligt att anta att de NATO gemensamma resurserna är gripbara.


I inrikningsbeslutet går följande att läsa kring den strategiska sjötransportförmågan (sid 67),
"...Förmåga till strategisk sjötransport ska fortsatt tillhandahållas genom internationellt samarbete och genom nyttjande av civila resurser. Den strategiska sjötransportförmågan upprätthålls bl.a. genom deltagande i Multinational Sealift Group (MSG)."
Multinational Sealift Group är en organisation där i huvudsak NATO länder är medlemmar. Organisationen planerar och samordnar eventuella strategiska sjötransporter, genom skapa avtal med rederier för kunna att göra civila transportfartyg gripbara vid exempelvis en FN eller NATO insats. Detta är en organisation som enbart kan hjälpa Sverige vid ett deltagande i internationella insatser. Om en konflikt uppstår i vårt närområde under de förutsättningarna som finns i scenariot i denna inläggsserie är det orimligt att anta att dessa resurser är gripbara för svensk del.

Kvarstår gör då en tvingande lagstiftning som berör totalförsvarets möjlighet att utnyttja civila fordon i händelse av krig. Genom denna lagstiftning kan civila fartyg tillgripas, men det förutsätter enligt min tolkning att redaren över fartyget är förvissad i förväg att fartyget är krigsplacerat. Fartyget måste vara svenskflaggat för att kunna tillgripas. De flesta lämpade fartyg som finns på östkusten är utlandflaggade, och utflaggningen fortlöper kontinueligt läs exempelvis här, här samt här  .

Bortsett från dessa problematiska aspekter tillkommer även en viktigt praktiskt dito, urlastningshamnar på Gotland. Dessa hamnar måste på mycket kort tid kunna förberedas för RORO fartyg, därmed måste en s.k. "RORO-klack" finnas. Med RORO-klack menas en rampliknande betongkonstruktion som används för att kunna köra av fordonen.

På Gotland finns tre RORO hamnar, dessa är

- Visby (Kaj 180 meter, 8 meter djup) i stort sätt kan alla RORO färjor som trafikerar den svenska östkusten lägga till här.

- Kappelshamn (Kaj 150 meter, 5.8 meter djup, planer finns att öka djupet till 8 meter för att Destination Gotland skall få en reservhamn. Följ utvecklingen exempelvis här. Detta ringa djup gör att knappt något svenskflaggat RORO fartyg kan lägga till här i dagsläget) Enligt Destination Gotland själva är Kappelshamn i för dåligt skick för överhuvudtaget kunna anlöpa.

- Slite (Kaj 150 meter, 8 meter djup)

- Klintehamn (klarar ej av Destination Gotlands SF1500 fartyg, som är förhållandevis små RORO-fartyg)

Fartygen måste ha minst 50 centimeter mellan skrov och sjöbotten vid angöring, betänk även att ett fartyg kommer vara fulllastat med tung militär materiel, vilket i värsta fall kan innebära 50-70 centimeter mer djupgående. I scenariot är redan Slite hamn taget av den fientliga aktören. Och förutsätt att Kappelshamn inte är utvecklat återstår det en hamn där en rekviderad färja kan lägga till vid, och det är natuligtvis i Visby.

Detta ger scenariot ytterligare två antaganden,

Antagande 13) Genom den tvingande lagstifningen rekviderar försvarsmakten en av Destination Gotlands RORO färjor, för att transportera materiel till Gotland.

Antagande 14) Alla befintliga militära resurser i form av hemvärn på Gotland omgrupperas (efter regeringsbeslutet är taget, se antagande 10) för att kunna försvara Visby hamn. Insatsenheterna grupperas i södra Visby området kring Vibble för att kunna avvärja ett eventuellt angrepp från fientlig fallskärmstrupp, som kan komma att luftlandsättas över Visborg slätt. Bevakningsenheterna grupperar i närheten av Visby flygfält, för att kunna bedriva fördröjningsstrid mot fientlig trupp som kan komma att flygas in till flygfältet som den fientliga aktören kontrollerar.

Sammanfattningsvis, i praktiken är hela Gotland oförsvarat då allt hemvärn har huvuduppgiften att hålla Visby hamn öppen. Den fientliga aktören har stora möjligheter att skapa stora taktiska fördelar på hela östra Gotland, utan att tillgripa våld. Detta eftersom hemvärnet har dragits tillbaka till Visby. Den svenska regeringen har även deklarerat att ön skall återtas, och utmanar därmed den fientliga aktören både politiskt och militärt. Den fientliga aktören kommer enligt antagande 8 (läs här) vidta lämpliga militära åtgärder. Detta innebär att stridigheter kan upptas i och i anslutning till Visby.

Det som torde vara mest sannolikt är precisionsbekämpning från luften av hemvärnets stab/ledningscentral och exempelvis pirer i Visby hamn. Sönderbombade pirer försvårar i stor utsträckning möjligheten att lägga till med RORO fartygen. Dessa är även svåra att reparera på mycket kort varsel.

Sannolikheten att den fientliga aktören använder sabotageenheter är stor. Detta kan vara exempelvis attackdykare som apterar fjärrstyrda sprängladdningar i hamnen samt infiltration av hemvärnsförbanden, i underrättelse- och likvideringssyfte. Den oron och ovissheten som sannolikt finns inom hemvärnsförbanden i detta läge kan till stor grad bidra till dessa möjligheter.

Men, den kvalificerade militära hjälpen måste ju också klara ett överskeppningsföretag från Nynäshamn till Visby. En överfart som i värsta fall kan ta fyra timmar i svår sjö. Den rekviderade färjan har inget egetförsvar, mot attacker från luften, eller havet där ytfartyg och även ubåtar utgör hot. Stora resurser kommer att bindas för att säkra överfarten, minst två Visbykorvetter kommer behövas. När detta skrivs är det ens inte säkert att Visbykorvetterna kommer att utrustas med luftvärnsrobotar (den mest effektiva lösningen), det som då återstår är s.k. "eldrörsbekämpning". Detta är en mindre effektiv lösning.

En tänkbar lösning kan vara att skapa ett tillfälligt luftherravälde under överfarten, och därigenom integrera stridens olika arenor för att vinna fördelar mot fienden. Här uppstår två frågor,

- Hur mycket resurser är vi beredda av avdela för att säkra överfarten? Om flygresurser tas från Östersjön, kommer vi ha svårare att avvärja angrepp i från östra och södra Östersjön i ett tidigt skede, om detta sker samtidigt som överfarten. Enligt KKRVA kommer i praktiken alla marinstridskrafter behöva avdelas för Östersjön och västsverige kan komma att stå helt utan skydd från marinstridskrafter.

- Skall hela förbandet som skall strida på Gotland transporteras på en och samma färja? Sannolikheten att kunna slå tillbaka fienden i ett tidigt skede är natuligtvis mindre om man väljer att dela upp transporterna. Men samtidigt, vågar man riskera att nästan all värdefull materiel kan sänkas på Östersjön?

Nu börjar huvudvärken för logistikern komma med en hög fart. I nästa därmed det sista inlägget, kommer jag visa på vilken omfattande logistikapparat som krävs för att kunna slå tillbaka den fientliga aktören på Gotland.

.
/HW




Gotland – Logistikerns mardröm del 2

Ordet "Logistik" kommer från två olika ordrötter:
Logistikos = Skicklighet i att beräkna
Logisticus = Något som är baserat på sunt förnuft.
I dagens civila samt militära verksamheter handlar logistik om att styra och samordna materialflöden och informationsflöden på bästa möjliga sätt, för att verksamheten ur ett övergripande perspektiv skall kunna skapa sig fördelar gentemot sina konkurrenter. Läs mer om innebörden av den moderna logistiken här.

Försvarsmakten och i huvudsak regeringen missuppfattade totalt innebörden av logistik i samband med försvarsbeslutet 2004, då man aktivt beslutade att avveckla P18, även kallat MekB 18, ett mekaniserat armeförband på ön (mekaniserat innebär att alla enheter transporteras i fordon). Öns strategiska läge, och svårigheterna att undsätta ur ett ön i ett rent logistiskt perspektiv i en svår situation tyder på total oförmåga till sunt förnuft.

Men detta skedde igen 2008 i samband med det nya inrikningsbeslutet, när man triumferade att Gotland åter fick militär närvaro. Man skulle ställa ett antal stridsvagnar i ett förråd. Bara stridsvagnarna, men ingen annan utrustning, utrustning som krävs för att faktiskt använda stridsvagnarna. Avsaknaden av sunt förnuft kvarstår, men oförmågan till att genomföra mycket enkla beräkningar tillkom. Exempelvis kräver enbart fyra stridsvagn 122B nio kontainers med reservdelar för att kunna säkerhetsställa användandet i internationell tjänst. Läs mer om det här och här. På Gotland skall 12-15 stridsvagnar förrådställas.

Som jag tidigare beskrivit på bloggen så är ett s.k. "vapensystem" en kombination av olika typer av utrustning och fordon, alla delar är viktiga för att själva "vapnet" skall kunna användas. Vapensystemet "Stridsvagn 122" behöver bland annat tankbilar, ammunitionstransporter samt underhållsfordon som transporterar reservdelar och personal som kan reparera stridsvagnen om den går sönder. Till detta tillkommer även en s.k. bärgningsvagn, som kan dra loss stridsvagnen om den kör fast eller om underlaget ger vika, vilket är relativt vanligt om stridsvagnen framförs på mindre vägar, se exempelvis här.

I ett större perspektiv, i en stridssituation, behövs natuligtvis flera andra olika enheter för att kunna genomföra strid mot den fientliga aktören. Exempel på en kombination av enheter som behövs endast på marken:  
  • Spaning och underrättelseenheter, dessa enheter har i huvudsaklig uppgift spana på fienden och analysera och bedömma dennes framtida avsikter.
  • Trossenheter, dessa enheter har uppgifter som kan ses som underhållskarraktär, som att förse övriga enheter med mat, ammunition, underhåll av olika vapenssystem m.m.
  • Stab och stabsenheter, dessa enheter leder och planerar verksamheten. 
  • Skytteenheter, själva infanteriet, dessa förband ansvarar i huvudsak för själva stridshandlingarna. De flesta nutida förbanden är mekaniserade, vilket innebär att dessa förflyttas med fordon, ofta bepansrade sådana. Skytteförband är mycket viktiga när stridsvagnar används, då skyttesoldaterna skyddar stridsvagnen exempelvis i närstrider.
  • Understödsenheter, dessa enheter ansvarar för eldunderstöd och förstärker skytteförbandets stridshandlingar. Exempel på understödsförband är artilleri och stridsvagnar, och även luftvärn kan tillräknas till detta.
I dagens moderna strid måste även hänsyn tas till stridens alla arenor, läs mer om dessa i slutet av detta inlägg. Detta ställer oerhörda krav på samordning mellan exempelvis stridkrafterna som tillhör mark, sjö och luft. Detta förutsätter i sin tur att resurser från vardera arena kan avdelas och samordnas när stridshandlingar skall genomföras. Problematiken som uppstår när dessa aspekter berörs faller utanför den "logistiska" avgränsningen, men för den intresserade rekomenderar jag KKRVA´s studie "Det operativa dilemmat".

Vid mina efterforskningar inför dessa blogginlägg har jag funnit en mängd information i olika öppna källor, som vid en summering kan anses tangera på den militära sekretessen. Jag har därmed valt att bygga upp mina resonemang kring de logisiska svårigheterna på en serie ganska simpla antaganden, istället för att kvantifiera och diskutera kring de exakta resurserna som Försvarmakten har. 

Om scenariot som beskrivs i första delen av denna inläggsserie skulle bli verklighet så kommer den svenska regeringen och försvarsmakten ställas inför stora svårigheter.

Regeringen måste fatta beslut som kan ge förödande konsekvenser, något som i realiteten kan innebära att konflikten kan eskaleras. Sannolikheten att svenska soldater och medborgare kommer skadas eller dödas är stor. Hur mycket konflikten eskalerar beror på den fientliga aktörens vilja att upprätthålla sina positioner på Gotland, ju starkare vilja, ju starkare resurser kan aktören tillgripa.

Om regeringen beslutar att flytta kvalificerade militära styrkor till Gotland för att driva tillbaka den fientliga aktören, kommer detta innebära:

- Sannolikt ett motdrag från den fientliga aktören, i form av truppförstärkningar, eller ökad fientlig verksamhet mot de svenska aktiviteterna från havet eller luften. Eftersom den fientliga aktören har tagit sig över en hög politisk tröskel, genom att landsätta trupp på svenskt territorium och basera fartyg i svenska vatten, är mitt antagande att aktörens politiska vilja är stark att bibehålla sina positioner.

- Från svensk sida måste denna förflyttning av kvalificerade militära styrkor till Gotland genomföras snabbt, innan den fientliga aktören vidtar motåtgärder. Dessa motåtgärder försvårar i hög grad möjligheten till förflyttningen.

Dessa två aspekter skapar ytterligare två antaganden i scenariot:

Antagande 8) Den fientliga aktören kommer vidta lämpliga åtgärder för att hindra en svensk förflyttning av kvalificerade militära styrkor till Gotland. Åtgärderna begränsas till insatser på Gotland samt på Östersjön. Inga insatser från flyg och fartyg sker mot transporter och andra aktiviteter på det svenska fastlandet. Dock kan begränsade sabotageaktiviteter komma att genomföras på fastlandet. Detta i enighet med resonemanget som kopplar till viljan att i största möjliga mån begränsa konflikten.

Antagande 9) Den svenska regeringen beslutar att ett komplett förband skall förflyttas till Gotland. Med komplett förband menas, infanteri, tross, stab, spaning samt understöd (detta redogörs i detalj ovan). Förbandet skall kunna verka i en hög konfliktnivå mot en symmetrisk motståndare. Med hög konfliktnivå menas något som kan liknas med ett fullskaligt krig, samtidigt som en symmetrisk motståndare innebär att den fientliga aktören har tillgång till liknande vapen, som stridsvagnar, artilleri osv.

Nu börjar det hetta till på riktigt, och logistikerns mardröm är nu en dröm där sunt förnuft avsaknas helt, samtidigt som räkenskapsförmågan försvann i samband med försvarsbeslutet 2000.

I nästa inlägg kommer jag visa på hur en förflyttning av kvalificerade militära styrkor kan komma att se ut, om detta hypotetiska scenario skulle bli verklighet.

Stay tuned!

/HW








Gotland – Logistikerns mardröm del 1

Inledningsvis vill jag ursäkta mig att det har tagit sådan lång tid mellan inläggen här på bloggen. Betongblandaren ursäktar sig genom att skylla på vardagspussel i allmänhet och semmelätande i synnerhet :)

Detta är ett av flera inlägg som kopplar till något jag har valt att kalla i tidigare inlägg för "den politiska parkeringen på Gotland". något som jag tidigare har försökt att koppla ihop med stridens grunder här på bloggen. På inrådan av kunniga personer som kommenterat på bloggen lämnar jag den idén för stunden. (Du finner inläggen här 123 samt 4.)  Syftet med detta och de kommande inläggen är dock fortfarande att visa på att parkeringen av stridsvagnar på Gotland är i huvudsak en politisk markering. Denna markering ger enligt mig inga direkta utökade möjligheter för att öka försvarsförmågan på Gotland.

Inläggen syftar till att belysa i huvudsak de praktiska logistiska bristerna, och kommer därmed lämna ute vissa aspekter som är viktiga ur ett holistiskt perspektiv. 

Gotland står ofta i fokus när den svenska försvarsförmågan diskuteras. Gotland, som jag tidigare här på bloggen har benämnt som "Östersjöns hangarfartyg", genom dess strategiska läge i Östersjön. Gotland är centralt vid en "upphetsat läge" i Östersjön (Jan Björklund använder termen här) Genom att Sverige är alliansfritt måste vi kunna uppvisa en proportionell styrka i jämförelse med en motståndare på exempelvis Gotland vid ett "upphetsat läge". Kungliga krigsvetenskapsakademin (KKRVA) med studien "Det operativa dilemat" resonerar att Gotland är ett primärt mål om Sverige skulle angripas. KKRVA´s studie ligger till grund för mina resonemang i detta inlägg.

Min personliga reflektion kring KKRVA´s studie är att man har gjort analysen på ett genomtänkt sätt, men samtidigt cirkulerar den kring en konfliktbild som närmast kan liknas med en fullskalig invasion. Något jag anser vara ett något missriktat utgångsperspektiv, då trenden inom krigföring utvecklas allt mer mot att begränsa konflikten. Man vill med andra ord enbart genomföra de mest nödvänliga åtgärderna med militära styrkor.

Rent spekulativt kan då Gotland komma att utsättas för i någon mån begränsade militära insatser från en fientlig aktör. Ön är samtidigt ett tacksamt mål då ingen kvalificerad militär närvaro finns att tillgå utan att en beredskapshöjning är genomförd och driftsatt på ön. En pessimistisk tolkning av Insatsorganisationen 2014 kan läsas här.

I denna serie blogginlägg avser jag beröra de rent praktiska aspekterna om Gotland skulle behöva förstärkas med militära styrkor i ett upphetsat läge i Östersjön.

Då bloggens huvudsakliga syfte är att skapa en ökad förståelse kring försvarsfrågor för en bred publik så väljer jag att inte fördjupa mig i vilka aktörerna kan vara i ett potentiellt scenario. Jag vill visa på ett begripligt sätt vilka potentiella brister som kan uppstå i en krissituation i vårt närområde 

Jag väljer att bygga mina resonemang på en serie antaganden om hur en fientlig aktör skulle kunna agera. Dessa antaganden är endast sannolika efter en ganska kraftfull säkerhetspolitisk eskalering. Jag har valt att spekulera kring ett scenario, som är extremt.  Scenariet skulle i dagsläget sakna motsvarighet i svensk efterkrigshistoria, detta är minst sagt ett "worst case scenario".

Anledningen att jag väljer ett "worst case scenario" har sin bakgrund i att jag inte tror att den svenska regeringen skulle våga beordra en omfattande förflyttning av kvalificerade militära styrkor (exempelvis manöverbataljoner) till Gotland innan läget är väldigt allvarligt i ett "upphetsat läge". Detta för att inte agera provokativt ur ett politiskt perspektiv.

Den enda historiska händelsen som kan ge uppslag hur en sådan kris skulle kunna hanteras utan en samlingsregering är U137 incidenten 1981. Relationerna mellan öst och väst var i början på 1980-talet mycket "frostiga", och relationerna mellan alla länder i vår närområde idag, 2013 är knappt jämförbara. Men samtidigt så kan fastställas att relationer mellan länder kan komma att förändras snabbt, och detta är ganska oförutsägbart på längre sikt.

Nedan följer mina antaganden i ett presumtivt scenario. 

Antagande 1) Min definition av ett "upphetsat läge"  inte är en fullskalig konflikt, utan mer en militär maktuppvisning från de involverade aktörerna, detta kan benämnas "Power projection". Denna riktas mot östra Gotland. Operationerna som en eller flera fientliga aktörer genomför mot svenskt territorium kan då benämnas diplomatiskt som "säkerhets- och stabiliseringsoperationer".  Just benämningen tydliggör syftet med operationen, och kan däregenom få en starkare förankring till folkrättsliga aspekter. Ingen krigsförklaring deklarerad av någon av aktörerna.

Den fientliga aktören genomför dessa operationer i huvudsak för att försvara egna intressen samt att i största möjliga mån dämpa konflikteskaleringen, genom att skapa underlag för ett "dödläge".

Antagande 2) Den fientliga aktören proklamerar en s.k. Maritime Exclusion Zone (MEZ) med gränsdragning från Gotland till fastlandet i öst. MEZ innebär i praktiken att en tillfällig försvarszon upprättas ett havsområde. Försvarszonen fyller både en diplomatisk och militär funktion, då man vill i huvudsak begränsa rörligheten för andra länders stridskrafter. En ännu strängare variant benämns TEZ, Total Exclusion Zone, som i praktiken innebär att aktören som proklamerar denna även avser sänka och avge eld på alla farkoster inom zonen. 

Antagande 3) Den fientliga aktören har upprättat en temporär bas i Slite på östra Gotland. Basen har i huvudsakligt syfte möjliggöra upprätthållande av MEZ. Basområdet är ytterst avgränsat och försvaras av högst en bataljon med lättare vapen. På basområdet finns fientligt luftvärn. De försvarande enheterna har strikta "rules of engagement" (ROE), och genomför inga som helst offensiva operationer utanför hamnområdet. Luftvärnet i basområdet används endast mot direkta angrepp från svenskt flyg, och därmed endast i självförsvarssyfte. Slite skyddas från havet genom den fientliga aktörens flotta, som formerar en blockad till hamninloppet. Dessa enheter har deklarerat att ha en ROE endast i självförsvarssyfte.

Antagande 4) Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Flygfältet kontrolleras under samma förutsättningar som Slite hamn. Den fientliga aktören har luftvärn på platsen. 

Antagande 5) Den svenska regeringen har av politiska skäl valt att inte besluta kring användandet av mark- och amfibieförband som motåtgärd innan MEZ och den temporära basen är upprättad av den fientliga aktören. Mindre skärmytslingar har dock skett till sjöss och i luften, för att hävda det svenska territoriet. Man har från den svenska regeringens sida dragit sig in i det sista för att undvika en konflikteskalering, och därmed inte förstärkt den militära förmågan på Gotland med detta som skäl.  
Hemvärnet på Gotland är mobiliserat, men har inte beordrats att bedriva någon som helst strid mot den fientliga aktören för att inte eskalera konflikten. Hemvärnet spanar och rapporterar kring eventuella truppförstärkningar eller förflyttningar. 

Antagande 6) Insatsorganisation 2014 (IO2014) är operativ och driftsatt enligt plan. Detta innebär att stridsvagnar för ett stridsvagnskompani finns på Gotland, men inte övriga delar i vapensystemet. Stridsvagnarna är uppställda på Tofta skjutfält. Det saknas bärgningsfordon samt underhållsfordon, för exempelvis tankning och laddning av stridsvagnarna. I övrigt finns enbart hemvärn på ön, som har begränsad förmåga och resurser att lösa faktiska offensiva stridsuppgifter. Hemvärnet är inte samövat med stridsvagnskompaniet, vilket stärks av artiklarna här och här.

Antagande 7) NATO deklarerar att de inte kan avdela några resurser, varken ur ett militärt eller ett logistikperspektiv till Sverige. Baltstaterna samt Norge och Danmark fogar sig efter NATO´s beslut. Nato är redan uppbundet i det "upphetsade läget". Sverige har ej ett NATO medlemskap, och kan därmed inte åberopa något militärt stöd.


Sammanfattningsvis, Sverige har ingen tillgång till Natos transportresurser, och måste därmed förlita sig på civil sjöfart och civila aktörer för att transportera materiel. Fyra svenska militära transportplan finns tillgängliga, samt den svenska marinen har inget fartyg som kan transportera den materiel som behövs på Gotland i detta läge.

För att genomföra dessa transporter måste militära fartygs- och flygstridskrafter avdelas för att försvara transporterna mot fienden. Det är även rimligt att anta att det pågår en omfattande militär verksamhet ute på Östersjön. Vilket binder svenska militära resurser parallellt med att transporterna skall genomföras.

I nästa inlägg kommer jag att göra ett försök att visa på hur svårt det är med dagens försvarsmakt att flytta större mängder materiel under en kort tidsperiod, med mitt antagna scenario som bakgrund. Allt blir svårare när man måste undsätta en ö. 

Stay tuned!

/HW

Syftet med ”Russia attacks Sweden”

Musikvideon [nu borttagen av den som lade upp den] om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands största TV-kanal.

Både ÖB Sverker Göranson och försvarsminister Karin Enström figurerar i en proffsig musikvideo om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands rikstäckande Kanal 1 i programmet "Yesterday Live".

Det finns många kul detaljer i videon som fokus på de ryska luftlandsättningstrupperna (VDV) och att de fjolliga svenska soldaterna läser Karlsson på taket, alla ryssar känner till Karlsson mycket väl. Ett bord från IKEA finns också med i en klockren poäng.

När man väl skrattat färdigt åt videon kan man dock fundera på det stora invasionsscenario som den påstår att svenska militärer och politiker tror på alternativt vill att vi ska tro på. Vilka svenska försvarsdebattörer är det som hävdar att Ryssland önskar ta över Sverige? För två veckor sedan skrev Wiseman texten "Den för uppenbara frågan" ur vilken jag citerar:

"Tyvärr verkar diskussionen ofta fastna i huruvida det finns ett "invasionshot" eller ej. Framförallt är företrädare för den rådande försvarspolitiken mycket måna att framhålla att det inte finns något invasionshot mot Sverige och att det inte går att se något sådant i framtiden heller.

Det är att slå in öppna dörrar och ett argument man gärna använder i debatten eftersom det kan förlöjliga dem som vill se en förstärkning av försvarsanslagen, respektive oroar sig för utvecklingen i Ryssland. Ryssland har inget som helst intresse av att invadera Sverige.

Säkerhetspolitiken och internationella relationer är, för att travestera ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren, betydligt mer "komplex, gränslös och oförutsägbar" än om det finns ett invasionshot eller inte.

Sverige kommer inte ensamt att bli indraget i en konflikt med t ex Ryssland. Däremot kan exempelvis motsättningar mellan Ryssland och andra länder, framförallt forna sovjetrepubliker med rysk befolkning snabbt få efterverkningar även för Sverige. Detta är just ett sådant scenario som våra baltiska grannländer oroar sig för och av den anledning välkomnade man också utrikesminister Carl Bildt utfästelse om att Sverige aldrig skulle vara neutralt vid ett angrepp mot Baltikum. Vare sig man vill det eller inte är Gotland en ovärderlig spelpjäs vid en sådan konflikt, och framförallt vid risken för en sådan konflikt. Varken NATO eller Ryssland har råd att låta den andra sidan ha denna spelpjäs. Dagens läge med ett militärt vakuum på Gotland är det farligaste av alla."

(Ursäkta att citatet blev så långt Wiseman)

Man kan även fundera över musikvideons slut. Det är ungefär samma uppmaning som den ryske generalstabschefen Makarov kom med till Finland ifjol (då utan skämt), att det vore bättre att gifta sig med Ryssland än med Nato.

Tack för tipset om videon, Ulf!