Kategoriarkiv: Gripen

Pest eller kolera?

Från Thailand meddelades idag att landet är intresserat av att köpa ytterligare 6 JAS 39 Gripen. De sista tre i den ursprungliga orderna om 12 st JAS 39 och 2 st Saab 340 radarspaningsflygplan levererades till landet i förra veckan. Samtidigt så fattade den schweiziska nationalkammaren (andrakammaren) idag beslut om att godkänna Schweiz köp av 22 st JAS 39E samt finansieringsplanen. Affären är dock inte i hamn efter den nu måste godkännas av förstakammaren, Ständerat, vilken i våras sade nej och därefter förmodligen i en folkomröstning. Enligt svenska media är ca 60 % av schweizarna mot ett köp av nya stridsflygplan, vilket bidrar till en något mulnare himmel för Sverige och Saab.

På andra delar av världsmarknaden finns det också visst hopp om att Sverige ska få sälja JAS 39. I Brasilien har relationerna till USA surnat i och med att det avslöjats att USA avlyssnat flera brasilianska bolag. Sverige har också mottagit ett antal brasilianska besök under sensommaren, vilket ytterligare spär på förhoppningarna. I Tjeckien väntas landet inom korta fatta beslut om att förlänga leasingen av 14 JAS 39C/D Gripen i åtminstone 10 år till. Inte osannolikt längre. Därtill finns ytterligare länder som visat intresse för Gripen. I USA talas det t ex nu om att anskaffa JAS 39 som framtida avancerat skolflygplan(!). Ett projekt där Boeing och Saab nu arbetar tillsammans (observera dock att Boeing och Saab är rivaler i såväl Danmark som Brasilien).

För Saab och dess underleverantörer är det naturligtvis goda nyheter ju fler JAS 39 som säljs och så även för den svenska statskassan. På ytan även så för Försvarsmakten.

På ett annat plan innebär affärerna ett risktagande. Den svenska anskaffningen av JAS 39E står och faller med affären med Schweiz. Om Schweiz avbryter sitt köp är det troligt att Sverige gör likaså, varvid Sverige under 2020-talet kommer att stå med gravt föråldrade flygstridskrafter i en geografisk stridsmiljö som kommer att höra till världens mest avancerade. De dimensionerande hotsystemen kommer alla att flyga fortare, skjuta längre, bära mer last och framförallt även se längre samtidigt som de själva är svårupptäckta. Ur den aspekten är det av yttersta vikt att Sverige anskaffar ett nytt stridsflygsystem, vilket i så fall hänger på Schweizaffären.

Det ska dock nämnas att redan den numerär av JAS 39E Regeringen och Riksdagen valt att anskaffa i hög grad kommer att förlama de svenska luftstridskrafterna. På den mer negativa sidan är att alla försäljningar till andra länder innebär svåra förmågepåfrestningar för de svenska luftstridskrafterna. Vid årsskiftet 2012/2013 togs resterande JAS 39A/B ur tjänst. Ett politiskt beslut som fattades för flera år sedan. Tyvärr fick det till följd att det svenska stridsflyget allvarligt decimerades och det oavsiktligt. Meningen var ursprungligen att man vid samma tidpunkt skulle ha alla 100 JAS 39C/D levererade, men denna leveransplan sträcktes ut i tiden för att dels hålla nere Försvarsmaktens kostnader och dels hålla igång Saabs produktionslina.

Sannolikt kommer Flygvapnet aldrig att komma närmare 100 JAS 39 än idag av två anledningar. Den ena är att man inom kort kommer att behöva börja modifiera befintliga JAS 39C till JAS 39E. Den andra att Regeringen leasat ut motsvarande en division flygplan (11 st) till Schweiz från och med 2015. De svenska luftstridskrafternas förmåga har därmed, utan att överdriva, kraftigt reducerats och reduktionen kommer att fortsätta till dess JAS 39 är slutlevererad under slutet av 2020-talet.

En ytterligare försvårande faktor är resursprioriteringen där resurser i första hand avdelas för exportkunderna och i andra hand Flygvapnet. Det blir med andra ord Flygvapnet som får täcka bristerna när det tryter i exportkundernas förråd. Något annat vore att bryta mot ingångna kontrakt, vilket vore förödande för det svenska ryktet.

Detta är dock helt i takt med den agenda som rått under många år där Försvarsmaktens investeringar säljs vidare till andra stater. De två radarspaningsflygplan som såldes till Thailand skulle till exempel ha kunnat ge Sverige möjligheten att ha flygande radarplattformar dygnet runt. Det är ingen som helst hemlighet att detta inte är något som man löser med endast två flygplan, vilket är det som idag finns kvar i Sverige efter att 4 av de ursprungliga 6 sålts. Försvarsmakten står för den initiala investeringen och får sedan se sin materiel såld till närmast nypris samtidigt som man får några enstaka procent själv som kompensation. Den av TT avslöjade Saudi-affären gick till exempel ut på att Försvarsmaktens pansarvärnsrobotar fick övertas av industrin som sedan kunde modifiera dem och sälja dem till fullpris till Saudi-Arabien. Hela förfarandet påminner på något sätt om Colin Nutleys Nionde kompaniet.


SvD, DN, NyT, 2, 3, SVT, 2

Fortsatt om den icke-existerande arsenalen (uppdaterat 5/9 07.30)



På Twitter fortsatte idag gårdagens diskussion med Carl Bildt om bristen på attackvapen för svenskt stridsflyg. @GripenNews påminde Bildt om att Sverige förr hade ett 10 ggr så stort flygvapen, men att det nu är nya tider och nya behov. Det är en underdrift. Framförallt så har tekniken ändrats så till vida att stridsflygplan idag har betydligt längre räckvidd än förr. De basområden Sverige tidigare hade fredade från fientligt attackflyg har idag både avvecklats och därtill kommit innanför räckvidd för såväl attackflyg som jaktflyg. Detta fastän Baltikum idag är självständiga stater. Lägg därtill också aspekten att Gotland och delar av södra Sverige inom något år ligger under rysk luftvärnsporté varvid det kommer att bli en "utmaning" att verka med befintliga vapensystem.

Innan diskussionen förs vidare ska man komma ihåg att en väpnad konflikt i närområdet där Sverige deltar som part är fortsatt otrolig, men likväl är det för det scenariot man måste bygga ett försvar. Framförallt måste man bygga ett försvar för att kunna upprätthålla en så trovärdig förmåga att applicerande av vapenmakt inte framstår som ett alternativ för att lösa meningsskiljaktigheter. Och just attackbeväpningen för svenska JAS 39 Gripen är inte trovärdig.


Carl Bildt är alltså av åsikten att Sverige har bra attackvapen för sitt stridsflyg. Det är en åsikt som sannolikt få yrkesmän delar, svenska eller utländska eftersom man på samma sätt som med ÖB och enveckasförsvaret kan se att det finns allvarliga luckor med några enkla internetsökningar. Använder man sig därtill av de i militära kretsar allerstädes närvarande uppslagsverken ”Jane’s Defence” så blir det mer än tydligt.

Ett tydliggörande av den svenska "arsenalen" för markmålsbekämpning och alla dess tre olika vapensystem följer nedan.



Robot 15 förevisad till JAS 39A
Robot 15
Robot 15 är en sjömålsrobot med radarmålsökare. Den är svensk och utvecklades på 80-talet framförallt för Marinen, men även för att kunna användas på JAS 39 Gripen. Med Gripens försening kom den även att integreras på Viggen. Robot 15 var en närmast revolutionerande sjömålsrobot när den kom på 80-talet och innehöll då en rad funktioner som inte återfanns hos motsvarande utländska system. Sannolikt har få komponenter i den svenska försvarsmakten verkat så krigsavhållande som just Marinens och Flygvapnets robot 15. Roboten har också blivit en god export där flera länder har köpt robot 15 till sina mariner. En av de senaste kunderna är Tyskland som köpt en mycket utvecklad version med 200 km räckvidd (ca dubbla den svenska) och med möjlighet att slå även mot mål på land, vilket inte den svenska har.

Det har nu gått ca 30 år sedan robot 15 började levereras och mycket har hänt sedan dess. Framförallt så har utländska sjömålsrobotar tagit igen de fördelar robot 15 från början hade liksom även fartygens system för motverkan. Roboten börjar nå slutet av sin livstid. I Försvarsmaktens materielplan 2014-2020, känd som stora önskelistan, ser man att roboten måste ersättas mot slutet av 10-talet. Annars står Sverige utan sjömålsrobotar.

Sverige var också mycket nära att stå utan flygburna sjömålsrobotar redan härom året. ”Långtbortistandoktrinen” i försvarsbeslutet 2004 innebar att sjömålsbekämpning inte var något som Flygvapnet skulle syssla med. Så kom det sig också att robot 15, detta för det nationella försvaret centrala vapensystem, inte integrerades i de första versionerna av JAS 39C utan liksom med markmålsroboten robot 75 skulle dö ut med JAS 39A. Som tur var för Sverige så visade Thailand ett mycket stort intresse för robot 15 varvid Sverige fick lov att integrera den på JAS 39C. I samma veva kom Georgienkriget och kraven på nationell försvarsförmåga återkom. Något år senare så hade det dock varit för sent.

Ja, som Carl Bildt skriver så har robot 15 hållit världsklass. Idag börjar den dock bli till åren både avseende räckvidd och målsökare. Framförallt när det gäller livstid. Förhoppningsvis så är det ett system som Regeringen kan tänka sig att betala för att ersätta.




Automatkanon BK 27
Den automatkanon som återfinns i JAS 39 är av samma modell som man hittar i flera andra europeiska stridsflygplan, en 27 mm Mauser enpipig automatkanon med räckvidd på 2,7 km enligt öppna källor. Automatkanoner är ett sistahandsalternativ när det gäller bekämpning av markmål. Den korta räckvidden gör att man måste komma mycket nära sitt mål och ammunition gör att den mest är lämpad för anfall mot så kallad mjuka mål, det vill säga trupp och konventionella fordon såsom lastbilar. Eftersom träffsannolikheten är hög, vapnet är billigt och risken för collateral damage är låg, är automatkanoner ett relativt vanligt vapen vid direkt flygunderstöd där egen sida har luftherravälde och hotet från marken är lågt, som till exempel i Afghanistan.

Med andra ord. Ett vapen som knappast tar markmålsbekämpningen till nya höjder. De finns därtill endast på de ensitsiga JAS 39C eftersom kanonen fått ge plats åt baksitsen i JAS 39D.




500-punds styrd bomb
I mitten av 00-talet anskaffade Sverige den laserstyrda bomben GBU-12 från USA. GBU-12 är en laserstyrd bomb med 500-punds vikt (ca 250 kg, varav ca hälften är stridsdel). GBU-12 var en av de vanligaste laserstyrda bomberna under Gulfkriget där den huvudsakligen användes mot flygplan på marken och fordon. Det vill säga mindre mål då sprängverkan i bomben är begränsad. I Kosovokriget 1999 visade sig nyttan av GBU-12 och dess större syskon GBU-16 och GBU-10 (1000- respektive 2000 pund) vara begränsad. Det europeiska vädret med låga molnbaser ställde till det eftersom laserstyrda bomber bland annat kräver fri sikt mellan laserbelysare (flygplan) och målet. Däremot introducerades GPS-styrda bomber, vilka då kom till god användning eftersom de kunde användas i alla vädertyper så länge man visste målets exakta koordinater.

Sverige anskaffade ett antal GBU-12 för framförallt direkt flygunderstöd till markförbanden eftersom detta var vad som var i ropet under Långtbortistandoktrinens dagar. Att dessa bomber skulle få svårt stora delar av året i svenskt väder respektive kräva ett taktiskt uppträdande som erfordrade luftherravälde var av mindre vikt. Några år senare anskaffades även den utvecklade versionen GBU-49 med kombinerad GPS- och lasermålsökare, vilket möjliggör användning även i dåligt väder. Fortfarande kvarstår dock problemet med den klena stridsdelen. Drygt 100 kg stridsdel räcker inte långt för den som vill förstöra en större byggnad, bro eller liknande objekt. Räckvidden och kraven på höjd vid fällning gör också att det är med mycket stor risk man anfaller ett av modernare luftvärn försvarat område.

Kan man då inte fälla flera bomber mot ett mål? Javisst. Problemet där är bara att Gripen till följd av sin ringa storlek inte har plats att bära så många bomber under vingarna. Ska man hänga flera GBU-12 eller 49 så blir man av med annan last. Sålunda kan det krävas att två Gripen lastas fulla med vardera fyra GBU-49 för att få samma ammunitionsmängd som t ex en dansk F-16 får med sin normala attacklast med 2 st 2000-punds GBU-31. Det är föga effektivt för ett så litet flygvapen som det svenska, särskilt när man betänker att de två Griparna då inte får med sig någon jaktbeväpning att tala om för att använda för självförsvar. Det är inte för inte som Ungern köpt en av de större varianterna av GBU-12 till sina JAS 39C till skillnad från Sverige.



JAS 39A med 2 st Rb 75 och 2 st BK 90 under vingarna. Båda vapensystemen nu avvecklade
Avvecklade vapensystem för Gripen
Robot 75 var en amerikansk attackrobot avsedd framförallt för att bekämpa stridsvagnar och andra rörliga mål. Med sin TV-målsökare så låste piloten roboten på målet, avfyrade den och kunde därefter manövrera undan för att undvika luftvärn etc. Ytterligare en version anskaffades med minstridsdel (stridsdel som skulle brisera en viss tid efter träff) som skulle användas mot större och hårda mål, till exempel broar och fartyg. Robotarna hade under 00-talet börjat bli gammal i såväl motor som målsökare. Sverige fick då ett mycket förmånligt erbjudande om att renovera och uppgradera existerande robotar med nya målsökare såväl för dager som IR-målsökare för mörker. Anskaffning skedde aldrig då GBU-12 ansågs fylla behoven som bestod i direkt flygunderstöd. Värt att notera är att Ungern köpt moderna varianter av robot 75 till sina JAS 39C för att kunna bekämpa stridsvagnar andra rörliga mål.

Bombkapsel 90 har det skrivits en hel del om på WW genom åren. Detta vapen var framtaget för att kunna fällas från Viggen och Gripen under extrem lågflygning för att undgå fientligt luftvärn. Med sin räckvidd på drygt 5 km skulle bombkapseln själv navigera fram till sitt målområde och där spruta ur sig upp till 72 substridsdelar med verkan mot såväl mjuka som halvhårda mål (stridsfordon). Vapnet var stridstekniskt lämpligt för att använda vid duell mot fientligt luftvärn i svensk terräng utöver att det var mycket lämpligt för att bekämpa luftlandsättningar, underhållsområden, flygbaser och stabsplatser. Eftersom det också var konstruerat för att fälla över svenskt territorium innehöll det också en rad säkerhetsfunktioner för att säkerställa att inte lämna efter sig oexploderad ammunition som i princip blir till minor och orsakar skada på även civilbefolkning. Något som så småningom ledde fram till konventionen mot ”klustervapen”. Tyvärr kom även BK 90 att omfattas av den, varvid vapnet avvecklades.



Summa summarum så finns det alltså idag hela tre st olika vapen för verkan mot markmål för svenska JAS 39 och uppenbara svagheter vad gäller att bekämpa såväl större markmål, som markmål försvarade av luftvärn. En av de intressantaste frågorna blir därmed vem eller vilka det är som förlett Carl Bildt till att hävda att Sverige ”har bra attackvapen för Gripen”. Antingen handlar det om filtrering, det vill säga att befattningshavare medvetet förskönar verkligheten i syfte att framstå i bättre dager (ett de senaste åren alltför vanligt fenomen i Försvarsmakten) eller också handlar det om att Bildt fått informationen från befattningshavare som själva inte vet bättre. Ej heller detta helt otroligt. Ett exempel på det sistnämnda är hur Försvarsmakten förklarade att den svenska kontingenten i Libyeninsatsen medförde ett antal GBU-12 trots att insatsen skulle vara koncentrerad till jaktförvar och spaningsuppdrag.

”Bomberna finns där för att användas i självförsvar mot luftvärn”.

För en oinsatt privatperson kan det säkert låta såväl troligt som förtroendeingivande. För en person med någon insikt i luftkrigföring och flygburna vapen resulterar det i en handflata över ansiktet. Få situationer innebär en så säker död som att försöka duellera med ett luftvärnssystem med en laserstyrd bomb, särskilt när man som i fallet med självförsvar ska göra det i ett efterläge. Trots detta var det ett uttalande som flera gånger upprepades i media och som även användes av högre officerare i intervjuer.


Det är alltså inte helt förvånande att Carl Bildt lever i tron att det är gott ställt med vapen mot markmål till svenska JAS 39 Gripen. Det är dock oerhört beklagligt. Bildt behöver liksom övriga politiker veta att bristande förmåga hos det svenska försvaret även innebär en minskad politisk handligsfrihet.



Uppdatering 5/9 07.30: J.K Nilsson berör samma ämne på sin blogg Väpnaren och på ett mycket ingående sätt. Nilssons avslutning visar också på en intressant aspekt av diskussionen:

"Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare."


Den icke-existerande arsenalen

Till Aftonbladet säger Carl Bildt att Sverige inte kommer att delta i en internationell insats mot Syrien, framförallt av ”praktiska skäl”:

”– Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”

Det är också samma besked som Bildt lämnade till Sveriges Radio förra veckan.


Man ska inte begå misstaget att se dessa praktiska problem endast ur aspekten insats mot Syrien, utan det är en aspekt som är direkt överförbar till det nationella försvaret. Långräckviddiga precisionsvapen för JAS 39 har varit aktuellt sedan drygt 20 år, men någon anskaffning har aldrig blivit av, främst av ekonomiska skäl. Under de 20 åren har projektet "Tungt styrt attackvapen" svängt fram och tillbaka i olika former, mellan styrda bomber och kryssningsrobotar. För ca tio år sedan utprovades den europeiska kryssningsroboten KEPD 350 till JAS 39, men någon anskaffning blev aldrig av. Kort därpå infördes nämligen den så kallade ”Långtbortistandoktrinen” av den socialdemokratiska regeringen med försvarsbelslutet 2004, enligt vilket Sverige bäst skulle försvaras med markoperativa internationella insatser i fjärran konflikthärdar. Flygvapnet och Marinen skulle istället huvudsakligen koncentrera sig på att hävda territoriell integritet och i viss mån understödja de markoperativa insatser.


JAS 39C under flygprov med KEPD 350. Därutöver 2 st Rb 74 Sidewinder, 2 st Rb 99 AMRAAM och en fälltank


Följden för Flygvapnet blev i den här frågan att när det skulle anskaffas attackvapen till JAS 39 så blev det laserstyrda bomber av den minsta storleken eftersom dessa dels var billigast och dels bedömdes vara mest lämpade för direkt flygunderstöd (close air support). Att bomberna (GBU-12) i och med sin laserstyrning var föga lämpade för svenska väderförhållanden och i det närmaste krävde eget luftherravälde var ingen faktor man behövde ta hänsyn till i och med att de framförallt skulle användas vid internationella insatser. GBU-12 begränsade storlek om 500 pund (ca 250 kg) gör att det är en bomb som ej är lämpad för större mål än fordon, små byggnader och trupp i öppen terräng. I och med att man med JAS 39A förra året även fasade ut robot 75 nedgick även förmågan att bekämpa rörliga mål från låg höjd.

JAS 39C utrustad för attackuppdrag. 1-2 GBU-12 bärs samt två fälltankar varvid inga radarjaktrobotar får plats.


Visserligen har GBU-12 kompletterats med dess GPS- och tröghetsnavigeringstyrda yngre syskon GBU-49, vilket möjliggör allvädersanfall mot mål med kända koordinater. Problemet med den klena stridsdelen kvarstår dock, liksom faktumet att det är vapen med för det moderna kriget mycket begränsade räckvidder och därmed med höga krav på eget luftherravälde. Vi kan också se ytterligare ett exempel på hur försvarsbeslutet 2004 med dess fullständiga fokus på internationella insatser fortfarande idag i högsta grad är levande trots 7 år av alliansregering och ett inriktningsbeslut mot nationellt försvar.


Varför behöver man då långräckviddiga precisionsstyrda vapen? För att utanför fiendens luftvärnsporté kunna slå mot dennes kritiska sårbarheter och till exempel dennes flygstridskrafter på marken innan de kan användas mot vårt eget territorium. Det är grunderna i luftmaktsteori, vilket jag i somras ägnade en serie om 4 delar åt (Del 1 grunder luftmakt, och del 3 teknik som just handlade om kryssningsrobotar och bl a Finlands anskaffning av dylika). Förmågan att slå mot fiendens basområden och kritiska sårbarheter på djupet blir därmed även krigsavhållande i form av avskräckning.

Att ha flygstridskrafter utan möjlighet att bekämpa motståndarens basområden (skulle kunna lösas av annan stridskraft som t ex fartygsbaserade kryssningsrobotar) är att jämföra med en fastbunden boxare som ska slåss mot en lättrörlig motståndare som även tillåts använda tillhyggen. Motståndaren kan helt och hållet välja när denne ska slå till och kan retirera i skydd utan att riskera att behöva bli påverkad, medan boxaren ständigt måste hålla sin gard uppe och röra sig.

Vårt östra grannland Finland har förstått detta det mest grundläggande faktumet i luftmaktsteorin. Tidigare var man dock begränsad av den sovjetiska VSB-pakten i att man ej fick köpa attackvapen till sina flygplan, men i och med murens fall har man genomfört stora investeringar för att försäkra sig om möjligheten att kunna ta striden till sin motståndare. Den som angriper Finland kan inte längre vara säker på att ej själv bli påverkad sedan Finland nu skrivit kontrakt med USA om anskaffning av kryssningsroboten JASSM till sina F-18 flygplan och ATACMS till sitt raketartilleri. I och med detta kontrakt från förra året har man tagit steget från sämst i Norden på utövande av luftmakt till en förstaplacering, där nu Sverige är ny på den solklara jumboplatsen.

Beställs det då inga nya vapen till de svenska flygstridskrafterna av den regering som så gärna framhåller hur man ”satsar” på försvaret? Jo, faktiskt. När det gäller jaktrobotar så har man tecknat kontrakt på mycket bra sådana, vilket gör att de svenska flygstridskrafterna kommer att ligga betydligt före de nordiska grannländerna och även landet i öster under ett antal år. När det gäller attackvapen ser dock läget mycket bekymrande ut. I och med det internationella förbudet mot ”klusterbomber” så gick Sverige med på att avveckla bombkapsel 90, vilket faktiskt ej var att jämföra med de vapen som avtalet egentligen var avsett för. Kompensationen blev då att Regeringen beställde den lätta glidbomben ”Small Diameter Bomb”, SDB.

SDB har på pappret mycket imponerande prestanda. Fälld från hög höjd och i hög fart kan bomben glidflyga i 70 km till sitt mål där den med sin stridsdel på endast 93 kg påstås kunna nå samma verkan som den 8 ggr tyngre bomben Mk 84 med 429 kg stridsdel (en eller flera fälls mot byggnader, broar, flygfält och andra större mål. Finns i olika versioner i Danmark, Norge och Finland). Problemet är dock att för att nå denna verkan krävs mycket, mycket goda underrättelser om målet, dess beskaffenhet och framförallt dess exakta position på metern när. Det är då rimligt att ställa sig frågan hur Sverige med sina begränsade resurser ska kunna fastställa en position som i princip kräver en lantmäteriförrättning flera mil bakom motståndarens linjer och dessutom göra det med mycket kort varsel? Det är nämligen så att missar SDB med bara någon meter så når man inte verkan. SDB är således ett lämpligt vapen när man vet målets position exakt och också när man behöver ta hänsyn till collateral damage.


Dansk F-16 med attacklast för uppdrag under Libyeninsatsen. 2 x GBU-31 (Mk-84 med GPS-styrning), 2 fälltankar och 4 x AMRAAM


Sålunda kvarstår den svenska oförmågan att applicera flygstridskrafterna för att effektivt kunna ta en strid till sin motståndare och att därför kunna verka krigsavhållande. Att Sverige inte kan delta i en insats mot Syrien för att Flygvapnet och Marinen saknar kryssningsrobotar är kanske inte att sörja. Däremot är det en allvarlig brist som direkt påverkar Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige då en motståndare aldrig behöver riskera att Sverige kan bita tillbaka. Motståndaren kan hela tiden välja var i Sverige och när han ska slå till, varvid det svensk försvaret inte bara blir lättare att bekämpa utan även att logistiskt nöta ut.

Sekvens ur diskussionen

Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen. Snart kommer vi förmodligen även att kunna lägga Syrien till denna lista. Alla med luftstridskrafter byggda med tyngdpunkt på luftförsvar med enorma mängder luftvärn som stomme och alla utan förmåga att ta striden till motståndaren. För det framtida svenska försvaret ser det därmed mörkt ut, särskilt som Försvarsberedningen och andra studier och utredningar i 20 års tid fastställt långräckviddiga precisionsvapen som det största militära hotet mot Sverige och det ändå inte är något som man agerat för att motverka.

En svensk luftförsvarsutredning (som egentligen borde avhandla luftstridskrafter och inte luftförsvar) för 2020-talet hade kunnat identifiera en rad områden där kraft och investeringar måste göras. Tyvärr har man dock av politiska skäl begränsat den nu pågående luftförsvarsutredningen till att gälla bortom år 2040.

Det är bara att instämma i utrikesministerns ord till Aftonbladet. Vår arsenal är rentav icke-existerande. Det blir därmed tyvärr också högst begränsande när det gäller svensk försvarsförmåga.


Uppdatering 22.00: Glömde bort att det förra veckan meddelades att Polen följer det finska exemplet och anskaffar kryssningsroboten JASSM till sina F-16.

60 JAS 39E borta

En av veckans stora nyheter, bortsett från Lars Ohlys snoppbild, var Vattenfalls enorma nedskrivningar.  Företagets värde skrivs ned med 30 miljarder kr, varav ungefär hälften utgörs av den synnerligen usla affären att köpa holländska Nuon. I årsredovisningen för 2012 redovisade Vattenfall en vinst på 17 mdr kr vilket gjorde att den totala vinstsammanräkningen uppgick till 73 mdr kr, varav drygt 6 mdr kr skulle delas ut till ägarna.

Vi var nog flera som förra veckan lyssnade på Carolina Neuraths intressanta sommarprogram där hon bland annat berättade om sin bok om HQ-skandalen. Vad som i mångt och mycket stjälpte HQ Bank var trading-verksamheten där de många av de optioner bankens tradingavdelning var grovt övervärderade. När de sista positionerna stängdes uppgick förlusten till dryga miljarden kr. Ser man till situationen i Vattenfall så verkar det inte ha gått mycket bättre där. Nedskrivningarna inom Vattenfalls tradingverksamhet, som syftar till att värdesäkra elpriser, uppgick till 6,5 mdr kr. Det är en oerhört stor summa med tanke på att Vattenfall förra året redovisade att omsättningen inom tradingen var 4,7 mdr kr. Är summan över 6 mdr kr innebär det att det är världens 20:e största tradingförlust och då är Vattenfall inte ens en bank, fondmäklare eller dylikt. HQ var för övrigt 39:a på listan.


Det är svårt att förstå hur mycket pengar som egentligen har försvunnit för Vattenfall, särskilt i form av Nuon-köpet där värdet till dags datum skrivits ned med 37,5 mdr kr av en ursprunglig köpeskilling på 97 mdr kr. En fullständig katastrof.

Sätter man siffrorna i ett jämförande sammanhang så motvarar Vattenfalls nedskrivning i den nu presenterade halvårsrapporten HELA anskaffningen av 60 st JAS 39E som Regeringen presenterade för snart ett år sedan, värderad till ca 27 mdr kr. Det är en helt ofattbar hantering av skattebetalarnas pengar och då är det ju inte så konstigt att Regeringen tvingas presentera av myndigheter redan budgeterat underhåll och renoveringar som "satsningar". Mer granskning behövs, även om finansmarknadsministern verkar tycka att saken är utagerad.


Vi kan återigen konstatera att ingen regeringsföreträdare uttalat sig om vilka följder den mycket stora ryska beredskapsövningen får för svensk försvarspolitik då den helt vänder upp och ner på många av den förda politikens grundstenar.

DN, 2, 3, AFV

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 4

Nedan följer del 4 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 och del 3 avhandlade dagens situation och hur baser och personal respektive teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt. Denna del kommer att avhandla slutsatser avseende luftmakt för svensk del och åtgärder för att i framtiden kunna utöva luftmakt. Inlägget går förmodligen stick i stäv med Försvarsmaktens officiella linje eftersom ÖB i Almedalen nyss konstaterat att Förvarsmakten "inte saknar någon avgörande materiel". Ett påstående som av säkerhetsskäl är mycket vanskligt att motsäga, men det blir en fråga att återkomma till i ett annat inlägg.

Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.


Summering för 2010-talet och framåt:

Den svenska debatten om luftförvar och luftstridskrafter hamnar lätt på sidospår, t ex drönarfrågan. Drönare är ur perspektivet svenskt nationellt försvar ovidkommande, såvida man inte talar om mindre drönare, de så kallade stridstekniska systemen som exempelvis Falken. Har man möjlighet att hålla eget luftherravälde eller effektivt bestrida motståndarens luftherravälde finns få möjligheter för denne att använda mer avancerade drönare. Alla de konflikter vi idag har sett drönare användas framgångsrikt har användarsidan haft eget luftherravälde. För Georgien gick det inte särskilt bra att använda drönare 2008 då det till största delen var Ryssland som hade kontroll över den tredje dimensionen.

Istället behöver man lyfta perspektivet och se hur svenska luftstridskrafter på ett bättre sätt kan bli en stödjande del till den svenska säkerhetspolitiken i närområdet genom möjligheten att utöva just luftmakt.

John Warden skulle sannolikt inte fälla några positiva kommentarer över den svenska tillämpningen av luftmakt idag och kommande år. Hade han varit diplomatisk och för samtiden politiskt korrekt hade han sett framtiden som ”full av utmaningar”.

För framtiden måste Sverige på samma sätt som Finland resa sig från ”fall 3” till ”fall 1” där även den presumtive motståndarens basområden och vitala resurser befinner sig inom räckvidd, samtidigt som man minskar sårbarheten för egna resurser.


Baser: En ny basorganisation och personalorganisation som stödjer denna måste intas istället för den limbo som Flygvapnet idag befinner sig där man varken kan få skydd genom spridning över ytan eller fortifikatoriskt. Krigsbaser bör i högre grad vara placerade utanför den presumtive motståndarens primära vapen- och sensorräckvidd för att möjliggöra handlingsfrihet med egna resurser och försvåra för motståndaren att initialt få luftherravälde. Understödjande organisation såsom transportflyg och logistik måste vara dimensionerat för att snabbt kunna få ut förbanden till krigsbaser om dessa ej är densamma som fredsgrupperingen. Baserna, alternativt andra baser måste också vara förberedda för att ta emot det stöd utifrån som samtliga är överens om att vi är helt beroende av. Att svenska baser förbereds för att ta emot stridsflyg från andra nationer är även något som gynnar det nordiska försvarssamarbetet, då exempelvis det finska stridsflyget är beroende av ett operativt djup, såsom bör ha framgått av kartan i förra inlägget.

I dagsläget kan basområdena svårligen luftförsvaras då det svenska luftvärnet har alldeles för ringa numerär och korta räckvidder för att kunna täcka såväl baser som befolkningscentra och andra skyddsobjekt. Sedan 90-talet har försvarsberedningar och andra studier konstaterat fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar som det primära militära hotet mot Sverige. Likväl har ingen anskaffning eller ansträngningar gjorts för att neutralisera detta hot. Här krävs nytänk och nyanskaffningar inom luftvärnsområdet på helt andra nivåer än regeringens nyligen tagna beslut om IRIS-T i luftvärnsversion.


Stridsflyg: Numerären måste anpassa utifrån att både kunna bestrida motståndarens luftherravälde samt att kunna avdela en erforderlig reserv för att vid avgörande tidpunkt kunna sätta in ett motanfall mot motståndarens kritiska sårbarheter och flygbaser. (Jämför gärna med Johan Wiktorins anförande på Folk och försvar hösten 2012 respektive Försvarsmaktens presentation av det utökade budgetunderlaget inkluderande förmågelyft JAS 39 våren 2012, där man angav siffran 60-80 JAS 39E som en lägstanivå för att i en vecka kunna möta ett begränsat militärt angrepp mot Sverige)


Utbildning och personal: Ju mer träning ju bättre hockeyspelare och detsamma gäller inom luftmakten. Ju bättre övad personalen är, ju mer det flygs vid övningar, ju bättre presterar man när det är skarpt. Är man underlägsen i både numerär och övning så blir inte resultatet bra. För tio år sedan kunde man skratta åt att ryska flygvapnet flög ca 30 h per pilot när svenska viggenpiloter fick drygt 120 h per år i en, eller max två roller. Idag flyger det ryska flygvapnet enligt den öppna rapporteringen väl över 100 h per år medan svenska JAS-piloter förra året totalt flög 10 300 h – i tre roller. Det blir mindre än 100 h per pilot. Det säger sig själv att man behöver öka denna siffra för att bli lika bra. Det är inte för inte som NATO har ett krav som vida överstiger den nämnda siffran. (Observera att siffran i nästa stycke gäller stridsflygdivisionerna. Därutöver finns en stor organisation med andra JAS 39 piloter för att sköta utbildning, utveckling, provflyg och även i staber vilka ska dela på den årliga tilldelningen flygtid, men med lägre målsättningar om färdighet)

För att generera ett stort antal flygföretag en fast antal flygplan krävs ett större antal piloter och teknisk personal för att man ska kunna operera uthålligt. IO 14 behöver här ersättas med en mer funktionell organisation som verkligen är anpassad för insats "här och nu" och inte utifrån andra prioriteringar. 72 piloter på 100 flygplan, eller som möjligtvis i framtiden, 72 piloter på 60 flygplan förslår inte långt om man vill kunna genomföra flygoperationer kontinuerligt flera dygn i sträck. Detsamma gäller naturligtvis teknisk personal för flygunderhåll, flygstridsledare och så vidare.


”Enablers”: Sverige kommer ensamt aldrig att kunna nå den numerär som exempelvis Ryssland kommer att ha. Det gäller dock att kunna neutralisera numerär med överlägsenhet på andra områden precis som tidigare, genom exempelvis teknisk överlägsenhet, överlägsenhet på telekrigsområdet och en förmåga att flytta striden till motståndarens område. En ökad satsning krävs på telekrigsområdet liksom en anskaffning av kvalificerade attackvapen såsom kryssningsrobotar och eventuellt signalsökande robotar, för att bemöta det inledande luftherravälde som den presumtive angriparen kan komma att ha i och med bland annat luftvärnssystemet S-400.

För ett litet flygvapen som det svenska med begränsade resurser finns det gott om möjligheter att skaffa sig enablers och därmed gå utanför den berömda boxen vad gäller uppträdande och förmåga. Ett exempel kan vara MALD, Miniature Air Launched Decoy, som kan kallas en liten drönare som fälls från ett stridsflygplan för att flyga in framför eget flyg. Den kan programmeras att flyga egna banor. Den kan uppträda som ett jaktflygplan och imitera ett jaktflygplans radar och därtill ha radarmålyta som ett jaktflygplan. För en motståndare som med radar och andra sensorer mäter in MALD är detta ett jaktflygplan varvid åtgärder måste vidtas i form av bekämpning eller manövrer. Systemet är anskaffat av USA och flera NATO-länder är på väg att anskaffa det.


MALD under provflygning på F-16 (de röda cylindrarna i näst yttersta balklägen). Bild från Wikipedia.

Här var inte avsikten att grotta ner sig i detaljer utan att visa på att det finns gott om lösningar på stridsteknisk nivå för att kompensera underlägsenhet i antal och andra taktiska nackdelar såsom att motståndaren förfogar långräckviddiga luftvärnsystem. Däremot kvarstår faktumet att ju fler komplicerade system man lägger på den stridstekniska nivån, desto mer tid måste läggas på övning att handha dem. Likaså är de noll och intet värda om man inte har ett fungerande bassystem med tillhörande logistik och även förmågan att ta striden till motståndaren och gå till offensiven.

Genom förverkligandet av en ny doktrin för svensk luftmakt höjs tröskeln för våldsanvändning i svenskt närområde, precis på samma sätt som Flygvapnets och E 1:s förmåga gjorde under det kalla kriget. På ämnet så kunde SvD idag rapportera om en brittisk rapport som ser den otydliga svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret som en riskfaktor i norra Europa. Läs gärna också Försvar och Säkerhets inlägg ”Sweden – becoming a failed state?”


Under tisdag lunch diskuteras i Almedalen på Försvarspolitisk Arena JAS 39E under rubriken ”Vad vet du om Sveriges nya stridsflygplan?” och på torsdag håller man seminariet ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”. Båda seminarierna går att följa live på webben om man inte befinner sig i Almedalen. Då kan det vara skäl att ägna en tanke åt luftmakten och denna inläggsserie.

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 3

Nedan följer del 3 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 inledde avhandlingen om dagens situation och hur baser och personal påverkar utövandet av luftmakt. Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.

Teknik och taktik

Andra sätt än större antal personal än flygplan för att uppväga antalsunderlägsenhet i plattformar och vapen är taktik, telekrig och stridsteknik. Sverige utvecklade under 80-talet sitt försprång i flygburna datalänkar till att införa ”indirekt samverkan” mellan jaktflygplan i syfte att kontra de överlägsna sovjetiska jaktflygplanen (och därigenom kunna komma åt de viktigare transport- och attackflygplanen och skydda egna attackflygplan). Genom att ha en överlägsen i situationsuppfattning genom elektroniska kartor och datalänkar kunde jaktviggar till stor del uppträda med avslagna radarer och sprida ut sig och stöta mot motståndaren så att något flygplan till slut kunde komma innanför skjutavstånd. Uppträdandet påminner till stor del om hur rovdjur som vargar och lejon anfaller kraftigare bytesdjur som älgar och giraffer, vilka en mot en utan problem skulle döda rovdjuren. Detta är dock en stridsteknik som kräver mycket övning för att den ska fungera och som beskrivs av exemplet ovan krävs också en teknisk överlägsenhet i prestanda på andra områden.

På samma sätt medger en överlägsenhet på telekrigsområdet en möjlighet att neutralisera en överlägsenhet hos motståndaren i sensorer eller vapenräckvidder, något som också Israel varit mycket duktigt på och senast uppvisat vid anfallet på en syrisk kärnvapenanläggning 2007. Även det svenska flygvapnet låg långt framme på detta område, tills störflygförmågan avvecklades med SK 37E Viggen i mitten av 00-talet. När Libyeninsatsen inleddes vårvintern 2011 som Operation Odyssey Dawn var det inte amerikanska stealthflygplan som var först in i Libyen. Inte ens kryssningsrobotar mot de många libyska luftvärnsrobotsystemen eller ledningscentraler. Det var franska Rafale-flygplan som tack vare sina mycket avancerade telekrigssystem kunde gå in över bland annat Benghazi och anfall regeringssidans tätförband. Här kunde man med andra ord hoppa något i sekvensen och börja med att försäkra sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Direkt efter dessa anfall återgick man dock till den normala sekvensen att säkra kontrollen över den tredje dimensionen för att på längre sikt och med alla resurser kunna verka över Libyen.

Underlägsenhet i prestanda eller numerär förutsätter alltså att man kan vara överlägsen på andra områden såsom exempelvis stridsteknik eller telekrig. Är man däremot underlägsen på flera områden eller alla, ser det mycket mörkt ut.


Vad avser taktik är detta något som också berörs av Warden där denne liksom så många andra luftmaktsteoretiker trycker på vikten av reserver. Med reserver menas att man över tiden inte sätter in alla sina tillgängliga flygplan utan att man sparar ett stort antal till den tidpunkt där man har möjlighet att nå ett avgörande. För svensk del återfinner vi denna tanke redan för 50 år sedan med E 1, första attackeskadern som levde kvar direkt underställd ÖB ända fram till början av 90-talet då den lades ner. Varför direkt underställd ÖB? För att omedelbart kunna sättas in i det avgörande ögonblicket och för att ingen annan chef skulle kunna slösa på dessa dyra resurser.

Samma måste gälla även idag och imorgon. För att framgångsrikt lyckas som försvarare måste man i rätt ögonblick kunna vända och gå till offensiv mot mål är vitala för motståndarens krigsansträngning. Häri ligger pudelns kärna för svenska luftstridskrafter. En enbart defensiv användning av luftstridskrafter är som sagts ovan dömd att misslyckas och ingen har vunnit ett luftkrig på ett renodlat försvar (diskuterar gärna detta i kommentarerna). Axiomet för markstrid att försvaret är den starkaste formen av strid, gäller inte för luftkriget.

Att kontinuerligt avdela de få svenska flygplanen för att försöka skydda markmål från anfall skulle otvivelaktigt leda till mycket stora procentuella förluster så till den grad att man sedan aldrig kan vända till offensiv när möjligheten ges. Det är den tragiska realiteten vad gäller ett luftförsvar med endast 60 flygplan och inget långräckviddigt luftvärn. Det må blir svårt att förklara för skattebetalarna, men för att ha någon möjlighet att vinna hela kriget blir man tvungen låta en hel del mål och städer i Sverige bli bombade i syfte att spara resurserna till när det verkligen gäller.

Angriparen som möter ett renodlat defensivt luftförsvar möter den fastbunda boxaren och har fritt att välja mål, tid och metod för angrepp utan att själv riskera mer än insatsen. Här har svenska luftstridskrafter en stor utmaning framför sig om man ska resa sig från Wardens fall 3. Hur tar man striden till motståndaren?


För det första måste man ha de plattformsmässiga förutsättningarna i form av framförallt räckvidd, men även självförsvarssystem i form av såväl telekrigssystem som moderna långräckviddiga jaktrobotar. Dessa förutsättningar bör redan vara inkorporerade i och med den nya plattformen JAS 39E och den nya radarjaktroboten Meteor. Frågan är dock hur man ska kunna påverka den presumtive motståndaren.

För sjömål har Sverige sedan tidigt 90-tal förlitat sig på inhemska robot 15 vilken utan tvekan varit en av världens bästa sjömålsrobotar. Dessa kommer dock snart att falla för åldersstrecket och kommer att behöva ersättas om Sverige fortsatt ska ha förmåga att bekämpa sjömål. En viktig förmåga för ett land med 270 mil kust. Mer bekymrande är dock den renodlat offensiva förmågan som behövs för ett offensivt luftförsvar. Ser man till anskaffningen av attackvapen för JAS 39 har detta helt och fullt koncentrerats kring vapen för direkt flygunderstöd (förmodligen mer känt under sin engelska beteckning Close Air Support), vilket är en uppgift som är gångbar i expeditionära operationer likt Afghanistan och där eget luftherravälde redan finns. De vapen som anskaffats är de lätta bomberna GBU-12 och GBU-49 med laser- respektive laser- och GPS-målsökare och nu i nära framtid den ännu lättare GBU-39 Small Diameter Bomb. Alla tre bra vapen, men med i sammanhanget mycket små stridsdelar. GBU-39 har en mycket god räckvidd, över 70 km, men en så liten stridsdel att det gissningsvis krävs en träff inom någon enstaka meter från avsedd träffpunkt för att uppnå erforderlig verkan. Räckvidden medger därmed att man fäller vapnen utom räckvidd för många moderna luftvärnssystem, men frågan är ändå hur man ska få fram tillräckligt bra målunderlag för att möjliggöra träff i rätt mål och på rätt ställe i målet? 



JAS-39C med en extratank, en GBU-49 och en korträckviddig jaktrobot IRIS-T. Foto Försvarsmakten

En jämförelse bör göras med vårt östra grannland. Finland levde under efterkrigstiden med kraftfulla sovjetiska begränsningar vad avser vilka vapen landet fick köpa. Sålunda var det av största vikt att så fort Sovjetunionen upplösts och Ryssland försvagats att snabbt teckna kontrakt på kvalificerad krigsmateriel som tidigare ej varit möjlig att köpa. Det är i skenet av detta man ska se köpet av 64 amerikanska F-18C Hornet och raketartillerisystemet M-270 MLRS. Finland var under hela efterkrigstiden förbjudet att ha ett flygvapen med attackförmåga. Det var också något man prioriterade bort under de inledande 15 åren med Hornetsystemet.

I och med vitboken 2004 (motsvarande försvarsbeslut i Sverige) fattade dock Finland beslut om att ta sig från den nordiska bottnen av utövande luftmakt till toppen. Man fattade beslut om att till 2016 ha en kvalificerad attackförmåga med F-18 och begärde av USA att få köpa kryssningsroboten AGM-158 JASSM, tillsammans med den gps-styrda bomben JDAM. USA gick dock inte med på att sälja JASSM till Finland då systemet sannolikt ansågs vara ett alldeles för avancerat vapen som ur amerikansk synvinkel kunde påverka den säkerhetspolitiska situationen i området på ett ofördelaktigt sätt.

Tonen ändrades dock efter Georgienkriget och förra året godkändes affären. JASSM med dess signaturanpassning och räckvidd på nästan 400 km möjliggör för Finland att slå mot mål långt utanför dess gränser, varvid man vid ett krig med Ryssland skulle kunna slå mot såväl ledningscentraler som flygbaser och andra fasta mål. Finland har med ens höjt tröskeln för vad ett ryskt angrepp mot landet skulle kunna innebära, då mål långt inne i Ryssland plötsligt skulle vara sårbara. För att inte lägga alla ägg i en och samma korg har Finland därtill anskaffat kryssningsroboten ATACMS för sitt raketartilleri.

Illustration från den finska rapporten "Not just another arms deal" om anskaffningen av JASSM. Illustration av Kauko Kyöstiö

Insikten om vikten av att kunna ta striden till motståndaren har hittills saknats i Sverige, eller snarare har insikten funnits, men man har under de senaste decennierna varit oförmögen att ta sig från insikt till realitet. Visserligen flygprovades JASSM europeiska motsvarighet KEPD 350 på JAS 39 i början av 00-talet, men försvarsbeslutet 2004 satte effektivt stopp för en anskaffning. Förmågan att slå mot motståndarens egna basområden och de understödjande funktionerna som ledningscentraler, radarstationer och logistik lyser med sin frånvaro. Att genom anfall på djupet stänga en hamn är betydligt effektivare än att försöka sänka ett välförsvarat landstigningsföretag och tusentals gånger effektivare än med direkt flygunderstöd slå ut en fientlig stridsvagn som redan är i stridskontakt med egna markförband. Alla riskerar lika många av det fåtal flygplan som finns att tillgå, men vinsten är skiljer kraftigt i förhållande till insatsen.


Slutsatserna blir alltså här att man måste ha ett trumfkort kvar att spela ut när det gäller. För det krävs både att man har resurser kvar och framförallt något att ladda trumfkortet med. Att enbart hålla uppe garden leder i slutänden till att man blir mosad. David må ha varit åtskilligt mindre och svagare än Goliat, men han hade ändå sitt trumfkort kvar. Det gäller att liksom Finland ha en slunga, men också att kunna ta sig in på sådant avstånd att man kan nå verkan med slungan.


Därmed föregrips i någon mån nästa del som kommer att avhandla slutsatserna för svensk del vad gäller användning av luftmakt. Preliminärt kommer denna del imorgon eftermiddag/kväll. Under förmiddagen imorgon kommer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna, då det imorgon måndag är Sverigedemokraternas dag i Almedalen.


SvD

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 2 (uppdaterat 17.00)

Fortsättning i inläggsserien om svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Samma disclaimer och konstaterande som för del 1 är gällande.

Dagens och morgondagens svenska luftstridskrafter


Ur en wardensk synvinkel ter sig situationen för morgondagens svenska luftförsvar problematisk, eller full av utmaningar som man bör uttrycka sig om man ska vara käckt politiskt korrekt.

00-talets strategiska time-out för det svenska försvaret innebar en stor identitetskris för hela Försvarsmakten och därmed även luftstridskrafterna. Nästan allt luftvärn avvecklades, så till den grad att det idag inte på långa vägar finns luftvärn att försvara såväl basområden som markstridskrafter, befolkningscentra och andra viktiga mål. 00-talets inriktning för luftstridskrafterna hade territoriell integritet (incidentberedskap) som huvudsaklig fokus och internationella insatser som sekundär uppgift. Sålunda försattes hälften av stridsflygdivisionerna i en mycket låg beredskap där kravet inte var högre än att förbanden på tre år skulle kunna återta stridsduglighet, vilket var helt i linje med försvarsbeslutet 2004 och föregående försvarsberednings rapporter. Krigsbaser skulle inte längre behövas utan uppträdande skulle ske från fredsflottiljerna, vilket möjliggjorde krigsbassystemets avvecklande med undantag av ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Krigsbassystemet avvecklades med en skrämmande effektivitet och så sent som förra året pågick arbetet med att avveckla det sista av den sista av de gamla krigsbaserna, Gunnarn utanför Storuman. Som synes av Försvarsmaktens hemsida så kom t ex Jokkmokk aldrig att nyttjas mellan 2006 och 2013.

Även om Regeringen och Riksdagen fattade ett beslut om gradvis återtagande i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 återstår mycket lång väg för luftstridskrafterna liksom Försvarsmakten i helhet. ”Utmaningarna” är oändliga sedan värden för tiotals miljarder skrotats under 00-talet bara för att några år senare upptäcka att man åter har behov av just det som man har avvecklat.

Till att börja med kan man konstatera att Wardens ”fall 3” gäller fortfarande och i än högre grad även om den förre flygvapeninspektören inte drog sig för att kalla sitt flygvapen "ett av världens bästa i sin storleksklass". Fastän personalen är mycket duktig måste man se till de större sammanhangen. Flygvapnet idag har en likvärdig eller sämre förmåga att påverka motståndarens basområden (dessa har flyttats bakåt i och med Baltikums självständighet respektive befinner sig under starkare luftvärnsparaplyer även om Gripen har en ökad räckvidd). Den stora skillnaden utgörs istället av Flygvapnets egna baser. I dagsläget är de fyra svenska stridsflygdivisionerna baserade på två platser, Ronneby respektive Luleå, vilket är på ca 330 respektive 380 km avstånd från ryskt territorium.


Räckvidd för Iskander baserad i Kaliningrad. Bild från Wikipedia-artikel om Iskander

Detta är väl inom räckvidd för såväl luftvärnssystemet S-400 som den konventionella ballistiska roboten Iskander. Av öppna källor vet vi att idag finns Iskander liksom S-400 baserade i Kaliningrad och har därmed räckvidd in över södra Sverige. Iskander finns även fredsgrupperad i trakten av St Petersburg men har därifrån inte räckvidd in över svenskt territorium i nuvarande variant. Till detta skall även läggas flygburna kryssningsrobotar burna av exempelvis Tu-22M, kända från långfredagen 2013, där räckvidden uppgår till 300-3500 km beroende på vapenmodell. Stridsdelarna är dock begränsade till ca ett halvt ton vilket i sammanhanget är rätt litet, men fullt tillräckligt vid ett statiskt uppträdande där målläget inte förändras. Precis som JK Nilsson påpekade i kommentarerna till första delen trycker Warden på att det bästa sättet att vinna kontrollen över den tredje dimensionen är inte att slå ut motståndarens flygplan när de befinner sig i luften. Det är att slå ut dem på marken. Så mycket enklare då när flygplanen står parkerade snyggt och prydligt på ett fåtal platser.

För svenska luftoperationer i den södra landsändan i händelse av krig (särskilt i inledningen) är detta en allvarligt begränsande faktor. Bidragande är också sensortäckning då räckvidden mot mindre luftmål på en modern spaningsradar idag ligger runt 400 km. Norra Sverige gynnas i detta fall av att Finland ligger som mellanliggande buffert med allt vad detta innebär i form av radarskugga, men även som luftförsvarsområde.

Det är inte utan att man kan konstatera att tankarna kring ”attackschlätta”, det vill säga koncentrationen av svenskt attackflyg till baser på västgötaslätten utom primär räckvidd för sovjetiskt flyg, var helt korrekt för 50 år sedan. Ett liknande tänk behövs idag, när ca hälften av de svenska baserna lär ligga under rysk direkt sensorräckvidd och flera även inom räckvidd för luftvärn och Iskander. Sett ur ett luftmaktsperspektiv var försvarsbesluten 2000 och 2004 felaktiga. De flottiljer som skulle ha behållits borde ha varit de mer tillbakadragna och skyddade, till exempel F 4 i Östersund, samtidigt som man behöll framskjutna baser som Uppsala och Ronneby för incidentuppdrag i fred och skymningsläge och som snabbtankningsbaser i krig.


Bild från hjak.se utvisande attackeskaderns utgångsgruppering genom åren



Baser och personal

Allvarligast bland de svenska luftstridskrafternas utmaningar är bassituationen och personalnivåerna. Från att tidigare betjäna varje stridsflygdivision med två basbataljoner på två krigsflygbaser ska i dagsläget fyra stridsflygdivisioner, helikopterflottiljens helikoptrar och transport- och specialflyget alla betjänas av sammanlagt två basbataljoner. Bägge tillsammans med samma numerär som en av de tidigare då personal numera är mycket dyrt. Problemet fördjupas då det gamla krigsbassystemet där skydd genom spridning var ledorden numera är nedlagt. Om man nu ska sprida resurserna, vart ska man då ställa dem? Vilken infrastruktur finns och vilket skydd kan man där påräkna, såväl fortifikatoriskt som i form av markförsvar och luftvärn? Sverige valde tidigare vägen skydd genom spridning med stora krigsbasområden (personalintensiva) till skillnad från NATO som valde fortifikatoriskt skydd i form av bergrum och betongvärn för enskilda flygplan.


Visa större karta
Norsk civil flygplats (Narvik), tillika krigsbas

Detta var i sin tur en lärdom som drogs från Sexdagarskriget när det israeliska flygvapnet under krigets inledande timmar slog ut de egyptiska, syriska, jordanska och irakiska flygvapnen på marken och därmed försäkrade sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Medan NATO-lösningen utnyttjade sig av fortifikatoriskt skydd och skyl för att förneka motståndaren underrättelseläget för att kunna bekämpa flygplanen på marken så utnyttjade Sverige ett på baserna rörligt uppträdande där flygplanen kontinuerligt flyttades runt över stora ytor så att ett endast timmar gammalt underrättelseunderlag var helt föråldrat när insats kunde beordras. För bägge lösningarna var startbanorna den kritiska sårbarheten. Såväl NATO som Sverige valde att ha omfattande banreparationsresurser grupperade i närheten, varvid en utslagen bana kunde repareras till operativ status på ett fåtal timmar. I Sverige kompletterades detta även av att varje krigsbas huvudbana kompletterades med en eller flera kortbanor på vägar. (För vidare läsning om svenska bassystem rekommenderas denna rapport från FortV och sidan flygbas.se)


Konceptbild på BAS 90 ur svenskt reglemente ANBAS 88. Huvudbana, kortbanor och (fåtal) uppställningsplatser syns, liksom de underjordiska kommandocentralen och bascentralen


Sålunda befinner sig Sverige idag i en situation där man har varken eller vad avser bassystem. De fyra svenska stridsflygdivisionernas flygplan står snyggt parkerade i fyra byggnader i Luleå respektive Ronneby, väl synliga på Google Maps med koordinater och allt. Var flygplanen ska placeras i händelse av skarpt läge kan man bara fundera över. Pengar finns sannolikt inte för att återta det gamla bassystemet samtidigt som det inte finns pengar att bygga betongvärn kors och tvärs över Sverige på diverse civila flygfält som fallet är i Norge och andra NATO-länder.

Det är också skäl att fundera över var tilltransporterade utländska förband (ni vet de som ska komma efter en vecka) ska baseras, då ingen svensk bas i enlighet med svångremsprincipen är dimensionerad för mycket mer än den egna verksamheten.

Regeringen fattade i höstas beslut om att anskaffning endast skulle ske av 60 st JAS 39E istället för de ca 100 som idag ska ingå i krigsorganisationen (alla är inte byggda och vissa kommer att lånas ut till Schweiz). Det blir en kraftig nedgång i numerären och därmed förmågan eftersom en antalsskillnad blir exponentiell, inte minst räknat i antal vapen. En fyrgrupp JAS 39E som möter en fyrgrupp SU-35 blir i antal långräckviddiga jaktrobotar 24 mot 48 (16 mot 48 för JAS 39C). Tvingas JAS 39 att bära mer bränsle sjunker antalet ytterligare. Uppdragsförlängande åtgärder som t ex lufttankning spelar mindre roll om vapnen redan är slut. I luftstrid är det sällan ”ett skott, en träff” utan ett flertal robotar kan behöva skjutas för att uppnå rätt geometri och avstånd för att slutligen få in en träff när det handlar om strider på långa avstånd (BVR-strid). Detta är värt att lägga på minnet när teknik och taktik ska diskuteras vidare i kommande del.

En mindre numerär kan kompenseras på andra sätt, framförallt genom ökat antal uppdrag. Det var något Gripen ursprungligen designades för i det tidigare BAS 90-systemet. Snabbt ner på en av otaliga krigsbaser efter ett kort uppdrag för snabb tankning och omladdning och eventuellt byte av pilot. Även detta är något som Warden trycker på och som bl a Israel varit duktigt att utnyttja. Genom att ha betydligt fler piloter och teknisk personal än antalet flygplan kan man uppnå en mycket högre effekt än en motståndare som har längre till sina basområden. Tyvärr är insatsorganisation 2014 inte alls dimensionerad för detta, då Försvarsmaktens personalbehov vida överstiger dess ekonomiska förutsättningar. Vad konsekvenserna blir och vad man hoppas att uppnå med dessa begränsningar, beskrevs mycket bra av Johan Wiktorin vid höstens seminarium om JAS 39E i Folk och Försvars regi.


"Fall 3" ter sig alltså än allvarligare för dagens svenska flygstridskrafter än för 20 år sedan. Att liksom tidigare satsa på seger genom att med små kumulativa förluster för motståndaren ter sig inte möjligt för ett flygvapen med så små numerärer och sårbara baser som det svenska har idag och verkar ha imorgon.


I nästa del avhandlas hur teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt och att ta kontrollen över den tredje dimensionen


Uppdatering 17.00: Som av slump så publicerade Hans Jakobsson på sin blogg hjak.se ett oerhört läsvärt inlägg om just "attackschlätta" och E 1 genom tiderna. Rekommenderas varmt! (uppdaterar också ovan med en bild stulen därifrån)

Back to basics

Tjeckiska gripen genomförande baltisk incidentberedskap. Foto från tjeckiska försvarsministeriet

Varför sådan skillnad i beredskap?

I SvD har man under månadsskiftet kunnat läsa reportage om NATOs baltiska incidentberedskap och hur Frankrike nu avlöser Danmark som ansvarig för denna i rollen att hålla dygnet runt-beredskap (H24) med 2 stridsflygplan. Sedan den ”ryska påsken” har motiverade jämförelser gjorts mellan den svenska incidentberedskapen och dess ”kontorstider” och grannländernas dygnet-runtberedskap? Frågan alla skattebetalare ställer sig är varför kan man inte för dryga 40 mdr kr i försvarsanslag få en nationell incidentberedskap dygnet runt?

Frågan är som sagt välmotiverad. Danmark håller till exempel både H24 på hemmaplan, liksom i Baltikum. Tjeckien med sina 14 st JAS 39 höll härom året H24 både i Tjeckien och Baltikum samt genomförde normal verksamhet på hemmaplan. Varför klarar inte Försvarsmakten samma sak?

J K Nilsson har på sin blogg Väpnaren liksom på Newsmill föredömligt tagit upp resursfrågan där Flygvapnet sedan nyår deltagit ett antal krävande övningar vilket skapat en ledighetsskuld hos personalen. Värt att notera är dock att detta inlägg skapades innan Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer avslöjade att svensk jaktincidentberedskap endast finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka.

Huvudorsaken till att jaktincidentberedskap inte finns tillgänglig dygnet runt är ekonomisk. Som SvD skriver har Frankrike under de fyra månaderna ett detachement i Litauen på 87 personer för att upprätthålla den baltiska incidentberedskapen H24. Sannolikt hamnar Sverige på en liknande nivå när det gäller att delta i flygövningen på Island som från början skulle vara att upprätthålla en motsvarande isländsk incidentberedskap. På hemmaplan krävs dock inte fullt så mycket personal då vissa funktioner delas med andra intressenter. Det är ändå ett stort antal personer som ska ha ersättning för obekväm arbetstid, övertid och liknande för att hålla igång en incidentberedskap dygnet runt. För att hålla någon form av uthållighet krävs minst två-skift, men helst mer. Det kommer att i anspråkstaga en betydligt större andel personal än vad normal övningsverksamhet har råd att avvara och vad den personalram Försvarsmakten är ålagd medger. Det blir en tuff nöt att knäcka för Försvarsmakten att lösa en kraftigt utökad beredskap inom ram och fortfarande innehålla de statliga arbetstidsavtalen, även om man skulle bortse från den rent ekonomiska aspekten och sannolikt behöver man här omförhandla personalramarna gentemot Försvarsdepartementet. För detta lär dock finnas i alla fall allmänhetens stöd. Annars blir det till att prioritera – ska vi ha ett flygvapen som är övat för att verka i strid eller ska vi ha ett flygvapen som håller incidentberedskap? Att mäkta med båda blir svårt under rådande förhållanden.

Nästa nöt att knäcka kan te sig absurd, men utgör likväl ett kraftigt hinder för en H24-beredskap så länge som man inte deklarerar krigstillstånd. Så gott som alla militära flygplatser dras idag med kraftiga begränsningar avseende miljökoncessionerna. T ex har man i Linköping inte tillstånd att flyga militärt på helgerna vilket är en bidragande anledning till att uppvisningsgruppen Team 60 har stått på backen de senaste åren. På andra militära flygplatser kan koncessioner skrivna under den strategiska time-outen göra att man inte alls får flyga nattetid eller att det inte spelar någon roll om det är militär verksamhet eller den civila flygklubben som förbrukar det enstaka antal rörelser som får genomföras kvälls- och nattetid per månad för att inte störa lokalbefolkningen.

Visst kan man tänka sig att någon gång bryta mot koncessionen, men för att en jaktincidentberedskap ska vara meningsfull måste man kunna visa närvaro med viss regelbundenhet. Har man inte kunnat bryta mot koncessionerna vid t ex flygvapenövningarna eller beredskapsövningen Dagny II, lär det bli svårsmält vid H24-beredskap. Här är det regeringen som sitter på beslutsrätten, så om regeringen verkligen vill ha en heltäckande jaktincidentberedskap är det några beslut bort efter lämplig propå.

Fransk Mirage 2000 och svensk JAS 39C är samtidigt framme och identifierar ryskt signalspaningsflygplan IL-20 (samma typ som härom veckan enligt media flög mellan Öland och Gotland). Lägg märke till att det franska flygplanet bär jaktrobotar. Bild via Oplatsen och franska försvarsministeriet



I SvD kan man idag också läsa om att svensk jaktincidentberedskap ej är beväpnad med jaktrobotar, vilket även det saknar motsvarighet i närområdet. Det är till och med inte ovanligt att svenska flygplan övar tillsammans med den norska incidentberedskapen som då uppträder med skarp last. Från svenskt håll motiveras detta ofta med att man vill ha ytterligare ett steg i hottrappan och att man kan hänga robot för att visa att det börjar bli allvar – ett steg som andra länder inte verkar anse sig ha tid med. Ett lika stort skäl för Sverige är dock ekonomin. Liksom övriga komponenter på ett stridsflygplan har vapnen en begränsad livslängd efter vilka de måste bytas ut eller i vapnens fall förstöras, t ex genom övningsskjutning. När det gäller jaktrobotar handlar det sannolikt om något hundratal timmar. Detta bidrar dock till en kraftigt ökad ekonomisk kostnad för Försvarsmakten, såväl för vapeninköp som för förbrukning av roboten.

Svenska JAS 39C ur incidentberedskapen identifierar ryskt flygplan. Foto via den ryske piloten


En splittrad treenighet

Att nu få till en H24-jaktincidentberedskap är sannolikt det minsta man kan göra för att lugna opinionen, men det kommer att kosta. Situationen efter den ryska påsken är kritisk. Denna händelse var sannolikt vad som slog spiken i kistan för treenigheten allmänheten – Försvarsmakten – politisk nivå. För en fungerande försvarsförmåga krävs det att denna treenighet är sluten och min uppfattning är att man hittills i debatten gravt underskattat vad det innebär att den sönderslagits. Sedan ett antal år har en spricka uppstått mellan Försvarsmakten och den politiska nivån. Redan i och med den neddragna och därefter avskaffade värnplikten samt försvarets ominriktning till internationella insatser har sprickan mellan allmänheten och Försvarsmakten vidgats och folkförankringen har till stor del förlorats. I och med ryska påsken har det även uppstått en spricka mellan allmänheten och den politiska nivån i försvarsfrågorna sedan den bild som målats upp av det nya försvaret som framgångsrikt och insatsberett visat sig vara falsk.

Om allmänhetens har lågt förtroende för Försvarsmakten kommer försvaret snabbt att vittra sönder då rekryteringen inte kommer att fungera och även den dagliga verksamheten ifrågasättas, vilket vi ser många exempel på idag. Har man heller inget förtroende för den politiska nivån blir det en fara för det demokratiska samhället i längden. Har Försvarsmakten och den politiska nivån lågt förtroende för varandra såsom fallet är nu hämmar det all verksamhet och vi får ett skyttegravskrig som tar upp allt större tid och resurser istället för att se till att leverera det allmänheten förväntar sig, antingen som en direkt förväntan eller implicit som i fallet med ryska påsken.

Vad finns då att göra för att råda bot? Som allt förtroendeskapande arbete finns det ingen quick-fix utan det är en lång process. Såväl Försvarsmakten som politisk nivå är att lasta då man förmedlat förväntningar och byggt bilder av saker som inte finns. Ska man nu råda bot på det hela och försöka återbygga treenigheten handlar det inte om att påverka allmänheten att tro rätt, utan att leverera vad allmänheten förväntar sig, varvid SOM-institutets senaste undersökning kan vara en inledande hjälp. Viktigast är att göra rätt saker, det är lika viktigt att det syns synas att man gör rätt saker. Receptet på återknyta treenigheten har Försvarsmakten faktiskt redan identifierat sedan några år tillbaka i form av devisen ”vi syns, vi verkar, vi respekteras”, men helt misslyckats att omsätta till verklighet.

Marginaleffekten inom försvarsbudgeten är mycket stor. Det är därför Försvarsmakten inte har råd att upprätthålla den av allmänheten efterfrågade H24-beredskapen, trots att det egentligen är kaffepengar det handlar om. Den nyss genomförda flygvapenövningen som är den mest kvalificerade övningen för nationell försvarsförmåga på ett drygt decennium, kostade långt mindre än 10 miljoner kr och höjde Flygvapnets förmåga markant. Motsvarande gäller även för liknande övningar för Armén och Marinen. I en försvarsbudget på drygt 40 mdr kr är det här kaffepengar. Likväl är det denna kärnverksamhet man inte har råd med därmed inte heller att göra Försvarsmaktens viktigaste säkerhetspolitiska uppgift i fredstid heltäckande – jaktincidentberedskapen.

Robot 98 IRIS-T hängs på JAS 39 under Flygvapenövning 2013. Foto via Försvarsmakten


Back to basics

Lösningen för att börja återuppbygga treenigheten är att gå ”back-to-basics”. Vad är väsentligt i Försvarsmakten? Vad skapar reell försvarsförmåga och vad är bara snygga kulisser? Det är incidentberedskapsverksamhet och kvalificerade övningar där Försvarsmakten syns och en trovärdig öppenhet om dessa som bygger en folkförankring där allmänheten förstår vad dess skattepengar levererar i form av försvarsförmåga. Att nå dit kommer att kosta pengar, men glädjande nog verkar här marginaleffekten åt rätt håll – om man förmår att prioritera kärnverksamheten.


SvD ledarsida konstaterar korrekt att en stats simulerade anfall på en annan inte är långt ifrån ett skarpt anfall. 

Läs gärna även tidigare ÖB Bengt Gustafsson på Newsmill där han levererar en veritabel bredsida mot den rådande försvarspolitiken och det påstått här-och-nu insatsberedda försvaret.

Vår beredskap är god II

Innan påsk publicerades ett inlägg på Marinbloggen av två fartygschefer på Visbykorvetter rörande Visbykorvetternas försvarsförmåga. Det blev då ett litet snabbt inlägg på WW med anledning av detta och inte mer än så för att inte förekomma en kommentar som lagts på Marinbloggen. Nu har påsken passerat utan att några kommentarer publicerats på Marinbloggen och tydligen fortsätter påskledigheten även denna vecka på Marinens Taktiska Stab. Av den anledning så återpubliceras nu den lagda kommentaren här på WW och med ytterligare en förtydligande utvikning nedanför.

"Som varandes svensk skattebetalare känns det skönt att läsa att vår beredskap är god. Ur aspekten försvarsupplysning är detta blogginlägg mycket bra. Man blir stolt över vad våra fartyg presterar och vill gratulera fartygscheferna och personalen på fartygen. 
Ur aspekten försvarsförmåga och försvarspolitik gör mig inlägget mycket bekymrad. Öhrstedt och Öhrn listar en stor mängd fördelar med Visbysystemets nuvarande förmågor. Begränsningar verkar inte finnas. Sitter man som beslutsfattare eller politiker och läser detta får man naturligtvis bilden av allt är gott. Erfarenheten är dock att det är lika problematiskt att inte vara tydlig med vad man inte kan, som att vara tydlig med vad man kan.
Vår teknik, stridsteknik och taktik är till stora delar hemliga och ska så vara. Att bemöta detta inlägg blir därmed omöjligt utan att bryta mot sekretessbestämmelserna. Likväl skulle det behöva bemötas sakligt. 
Hade Försvarsmakten haft den fantastiska förmåga som beskrevs 2006, hade vi aldrig haft diskussionen idag om huruvida vår förmåga är bättre idag eller då. Jag hoppas att ni fartygschefer är betydligt mer öppna i er redovisning av även brister nästa gång ni får ett besök av försvarsmaktsledning, chefer och framförallt politiker. Filtrering och överdrivet positiva budskap är vad som satt Försvarsmakten i den sits vi befinner oss i idag. Det är inte att göra varken oss själva, skattebetalarna eller politikerna en tjänst. Endast en framtida motståndare."



2006 åkte Flygvapnet för första gången iväg på en av de amerikanska Red Flag-övningarna, till Alaska (första gången en Red Flag hölls där). Red Flag är sannolikt den mest kvalificerade flygövningen i världen med alltifrån aggressor-förband (förband, både flyg och luftvärn, som tränats i att uppträda som motståndare med för motståndaren realistisk stridsteknik och taktik) till skarp ammunition mot markmål och uppträdande i stora koalitionsförband. Syftet med dessa övningar, framtagna med lärdomar från Vietnamkriget, är att utgöra en pilots första tio skarpa stridsuppdrag, då statistiken från Vietnam visade att en pilot som överlevde sina första tio uppdrag, hade betydligt större sannolikhet att överleva resterande 90 uppdrag under sin tjänstgöringsperiod i det vietanamesiska stridsområdet. (Vill man fördjupa sig i Red Flag finns en bra tidningsartikel från förra veckan om övningen, upplägg och syfte)

Enorma mängder lärdomar drogs av det svenska deltagandet i denna Red Flag. Denna övning är en av ett flertal viktiga händelser som lagt grunden till den goda förmåga att medverka i internationella operationer med stridsflyg som Flygvapnet har idag. Utåt och officiellt inom Försvarsmakten hette det att deltagandet var en enastående succé för Sverige och Gripensystemet, inte minst vad det gällde de teknologiska bitarna. Den bilden och de positiva erfarenheterna redovisades vid otaliga tillfällen de kommande åren, så till den grad att en viss högre tjänsteman på Försvarsdepartementet började tala i jämförande drag om JAS 39 och den amerikanska F-22 – en bild som är långt ifrån verkligheten.

Samtidigt hade en hel rad mycket viktiga erfarenheter gjorts vid övningen vilka inte riktigt taktade med de officiellt redovisade. Det visade sig dock vara mycket svårt att råda på den bild av positiva erfarenheter som redovisats utåt mot såväl politisk nivå som Försvarsmaktens egna motsvarigheter – Försvarsmaktsledning och flygvapenledning. Följden blev att brister som uppmärksammades redan 2006, i den officiella rapporteringen betecknades som avhjälpta, men i själva verket kvarstod som brister ända till Libyeninsatsen då man på nytt fick göra samma erfarenheter, återigen peka på gamla lärdomar och slutligen få bristerna avhjälpta.

Som "tur var" handlade det i detta fall om en internationell insats där Sverige kunde gå in i en koalition i ett läge där fienden ej längre utgjorde något större hot mot våra flygförband. Nästa gång är det inte lika säkert att vi har samma tur. Kanske är såväl odds som insats något annorlunda. Därav något av oron att man nu i Marinen gör sig samma björntjänst som man lyckades med i Flygvapnet efter Red Flag 2006 och som det skulle ta fem år att ta sig ur.

Det inlägg som fartygscheferna skrivit är något som utan tvekan kommer att falla delar av försvarspolitiken mycket väl i smaken. Vår beredskap är ju god!

Gästinlägg: Fördel JAS

Detta gästinlägg är en replik på helgens debattartikel i SvD av ett antal miljöpartistiska politiker. Gästinläggets författare, Lars Helmrich, är överstelöjtnant i Flygvapnet, tidigare chef för en JAS 39 division på F 7 och numera verksam på Inriktningsavdelningen på Ledningsstaben i Högkvarteret. Läs gärna också hans artikel om nya säkerhetspolitiska förutsättningar för Sverige i senaste numret av Vårt Försvar. Inlägget nedan är skrivet av Lars som privatperson och ej som företrädare för Försvarsmakten.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fördel JAS


Gör svenska pengar störst nytta i cockpiten på JAS eller hos en organisation som kämpar för mänskliga rättigheter i S:t Petersburg? Den frågan ställs i en debattartikel i lördagens Brännpunkt av Valter Mutt (MP), Pernilla Stålhammar (MP) och Linnéa Engström (Östprogrammet Green Forum). I svaret ställer författarna svenska militära satsningar i kontrast till ökat samarbete.

Utvecklingen i Ryssland är, såsom beskrivs i artikeln, oroväckande. Den kännetecknas av en negativ demokratisk utveckling med ökande förtryck av oliktänkande, korruption och en dyster demografisk framtid kopplat till stora folkhälsoproblem. Därutöver tillkommer ett omfattande miljöproblem, ett stort beroende av höga gas- och oljepriser samt en omfattande militär upprustning. Det är självklart av största vikt att fördjupa samarbetet Ryssland och integrera landet närmare i den europeiska gemenskapen inom alla områden, inte minst när det gäller synen på demokrati och militär maktutövning. Det är dock naivt att tro att ett ökat samarbete med Ryssland kan ersätta militära medel och JAS.

Sveriges militära styrkor är till för att skydda Sverige och svenska intressen. Det kan vara i en konflikt i närområdet, Sverige har ju genom solidaritetsdeklarationen klargjort att vi inte kommer vara passiva om ett EU- eller Nordiskt land angrips. När det gäller insatser längre bort gör Sverige viktiga insatser i den FN-mandaterade operationen i Afghanistan och den EU-ledda insatsen mot pirater utanför Afrikas horn. Vid insatsen i Libyen för två år sedan bidrog svenska JAS-flygplan till att det libyska folket äntligen kunde befria sig från decennier av diktatur. JAS-systemet är extra intressant eftersom det tydligt illustrerar betydelsen av långsiktighet i säkerhetspolitiken.

Efter studier påbörjade under 1970-talet fattade riksdagen 1982 beslut om att anskaffa JAS 39 Gripen. Det var ett år efter grundstötningen av U 137 och Leonid Brezjnev styrde fortfarande Sovjetunionen. När vi nu står i 2013 och blickar tillbaka 30 år kan vi se flera viktiga händelser som i princip var omöjliga att förutse men som har haft stor inverkan på världens utveckling. Berlinmurens fall 1989, terrorattackerna mot USA 2001 och den Arabiska våren 2011 är exempel som visar hur oförutsägbart det internationella systemet är. Vi står nu mitt i Gripenepoken, då flygplanet är tänkt att tjäna svensk säkerhet de kommande 30 åren. Om den framtiden kan vi vara tämligen säkra på att vi åter kommer se händelser som vi inte räknat med och vars följder inte kan förutsägas.

Författarna från i lördags berör det som ibland kallas det vidgade säkerhetsbegreppet. Det inkluderar bland annat problem orsakade av klimatförändringar, miljöförstöring, organiserad brottslighet och hot inom cyberområdet. Framväxten av dessa hot innebär dock inte med automatik att traditionella utmaningar som maktkamp mellan stater eller militära aktioner dem emellan försvinner. Det finns inte en konstant summa av hot och utmaningar som fördelas mellan olika områden. Snarare är det så att den allt snabbare och mer sammankopplade värld som teknikutvecklingen och globaliseringen leder till, tillsammans med utmaningarna inom det vidgade säkerhetsbegreppet och traditionellt militära hot, interagerar på ett sätt som ökar oförutsägbarheten för framtiden. Därför är det viktigt att ett ökat samarbete med Ryssland kompletterar, inte ersätter, JAS.

Såsom det politiska beslutsläget ser ut nu kommer JAS att tjäna svensk säkerhet under mer än ett halvt sekel. Gripen är ett utomordentligt gott exempel på svensk tekniskt kunnande och industriell kompetens. Det bidrar också till andra nationers försvar. När demokratiska länder, som exempelvis Sydafrika, väljer Gripen istället för stormakterna flygplan är det ett kostnadseffektivt alternativ som också stärker deras oberoende och internationella handlingsfrihet.

Lars Helmrich, med över 20 år i cockpit

Gästinlägg: "Duke" om drönare istället för JAS 39E

I förrgår publicerades på SvD Brännpunkt en debattartikel av Lars Moberg, f d officer och pilot (oklart om med det menas pilot i flygvapnet eller civil pilot). Moberg menar på att det inte är värt att satsa på JAS 39E utan att det är "billigare och bättre" att satsa på drönare istället och listar sedan en rad argument för detta varav de flesta får anses vara önskedrömmar eller i värsta fall halvsanningar.

Debattartikeln fick idag en replik från Mikael "Duke" Grev, tidigare pilot i Flygvapnet med erfarenhet från Libyeninsatsen. Nedan presenteras en längre version av den replik som publicerats i SvD. (Egen längre kommentar på slutet)

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Skynet är förhoppningsvis inte här än på ett tag

Lars Moberg spår i söndagens SvD att stridspiloter snart inte behövs och att datorer istället ska flyga flygplanen. Vi bör enligt honom tänka om gällande Gripen E, som ska vara klar om några år. På 80-talet var de flesta nog övertygade om att man år 2000 skulle ha flygande bilar. Det var nog klokt av Volvo att inte lägga ner utvecklingen av vanliga fordon. Det är inte säkert att det är listigt att basera långsiktig säkerhetspolitik på förhoppningar om teknikframsteg. Vad som är listigt är att satsa på forskning inom dessa områden.

Jag ledde det första Gripenuppdraget i Libyeninsatsen och jag är dessutom ”datanörd” sedan barnsben. Jag vurmar för utveckling inom det flygtekniska och det är nu mitt jobb på FOI. Trots detta så ser jag många anledningar att tvivla på den framtid som Lars målar upp. Jag tror på UAV och UCAV som ett utmärkt komplement till förarledda flygplan, men de kommer inte att slå ut dem som koncept.

Drönare fungerar utmärkt för vissa användningsområden. För att spana eller släppa precisionsstyrda vapen över ett område passar de perfekt. Det är enkla uppdrag med väl definierad målbild. Men – och det är kärnan – det finns alltid en människa som tar alla viktiga beslut. Jag tror inte att vi inom överskådlig framtid kommer att överlåta beslut om vapeninsats helt till datorer. Det Skynet som Lars åberopar är inte här än på lång tid. Faktum är att utvecklingen går åt andra hållet, det blir fler och fler människor i den allt mer komplicerade beslutsprocessen. Allt för att minimera risken för civila.

Att skapa drönare för jaktstrid – speciellt i försvarssyfte – har dock sina tydliga utmaningar. Många tror att jaktstrid fortfarande handlar om att med många g, stark motor och ett agilt flygplan kunna flyga sig in bakom sin motståndare och bekämpa honom med en missil eller automatkanon. Top Gun-strid, kurvstrid eller jaktpaj är vanliga namn på detta. Denna typ av strid bedrivs idag nästan enbart i utbildningssyfte, och då inte för att man tror att detta är en viktig typ av strid att bemästra i en konflikt utan föra att man tränar generell hantering av sitt flygplan i pressade situationer.

Till och med kortdistansvapnen går idag så långt att man inte ser sin motståndare innan han kommer innanför no-escape zone. Eftersom man normalt inte ser de andra flygplanen så är det alltid ett påtagligt problem att med säkerhet skilja vän från fiende. Det är i denna identifieringsprocess som en människa behövs. För detta är nödvändigt en bedömningssport med många subtila parametrar och enbart gråzoner. Den illvillige motståndaren försöker alltid röra till det av någon anledning. Datorer lämpar sig dåligt för sådana beslut, än mindre om det handlar om dödligt våld då jag tycker att någon måste kunna ställas till svars för sina beslut. Jag ser inte ett Haag för varken programmerare eller drönare om det skulle slita sig och dåligheter händer på grund av oansvariga bedömningar.

Det råder ingen tvekan om att man kan bygga en drönare som är bättre på alla typer av jaktstrid än den bästa stridspilot. Men datorer behöver tydliga regler. En motståndare som får tag på regelverken kan alltid hitta håligheter i beteenden drönarna inte kan kompensera för utan mänsklig insats. Detta har visats tusentals gånger i de hackerattacker som kontinuerligt sker världen över. Och det kommer inte att råda brist på vilja eller resurser att hitta svagheter i ett drönarförsvar.

För att drönare ska kunna utföra sina uppgifter finns en hel stab på hemmaplan som i realtid styr den via datalänk. Just kommunikationen till hemmabas gör drönare sårbara. Kommunikation kan störas ut och detta går i praktiken inte att fullständigt skydda sig emot. I de offensiva uppgifter som drönarna utför idag är det inte en katastrof om de tappar kontakten. De flyger då bara hem och landar.

Man kan trycka att det borde gå att kommunicera med flygplan säkert och pålitligt över långa avstånd. Säkert är dock betydligt enklare än pålitligt. Många nämner i detta sammanhang satellitkommunikation som medium, och visst det är ganska säkert och pålitligt. Men någon äger satelliten och kan därmed strypa kommunikationen. Även om vi skaffar egna satelliter – vilket är dyrt – så är de enkla mål för bekämpning om vinsten är tillräckligt hög. Jag bedömer att det är värt priset för satellitbekämpande vapen om vinsten blir att man kan slå ut hela länders drönarförsvar.

Vapen och motmedel tävlar alltid med varandra. Skaffar någon ett sätt att kommunicera pålitligt så skaffar någon annan ett sätt att störa ut det. Ett system som helt förlitar sig på teknik, vilket autonoma drönare nödvändigt skulle göra, förblir därför ett osäkert system. Det kanske mest oroande är att man inte vet faktum innan det är för sent.

Vidare använder Moberg kostnad för piloter och baspersonal samt teknikförenklingar för att försöka påvisa drönares överlägsna kostnadseffektivitet. Jag är inte säker på att han är så påläst om kostnaderna för organisationen runt drönarna. En Global Hawk, som är i samma storleksordning som Gripen och har en motor, kostar nästan 700 miljoner kronor styck, och den kan bara spaning.

När han går vidare och säger att drönarna skulle kunna undvika robotar eftersom det kan ta lika många g som en jaktrobot blir den nästan lite pinsamt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska angripa detta eftersom det är fel på så många sätt, men i korthet kan jag nämna att det inte är praktiskt att bygga ett drönarflygplan som skulle kunna ta så många g att det kan undkomma jaktrobotar. Och tror Moberg att antal g påverkar förmågan till vinst i dagens jaktstrider så får det mig att undra vilket årtionde han flög.

Det som är drivande för flygkostnader är inte syrgasinstallation, raketstol eller klimatanläggningen. Motortimmar, slitage och bränsle står för den största kostnaden och här blir det ganska lika. Det finns helt klart kostnader att trimma med drönare men de är inte så stora att det ska driva säkerhetspolitiken. Dessutom är det som med all ny utrustning, den är dyr som attan i början och det finns ingen anledning att tro att denna typ av teknik kommer att undantas.

Moberg nämner att ”Ett obemannat stridsflygplan sover och äter inte, kan nästan ständigt vara i beredskap och behöver inga årliga medicinska kontroller”. Jag känner mig nödgad att påpeka att bemannade stridsflygplan inte heller sover eller äter. Piloterna som flyger de båda gör dock detta, och i ärlighetens namn var det säkert det som Moberg menade. Men det finns lika många piloter för ett obemannat som bemannat flygplan, de sitter bara på olika ställen. De äter, sover och kollar sin medicinska status bedömt lika ofta. Förr tjänade stridspiloter bra men nu tjänar de mindre än de ingenjörer som bygger dem, vilket kanske ger fördel förarförsedda flygplan?

Det kan verka som om jag är generellt mot drönare. Inget kan vara mer fel. Jag jobbar aktivt med olika typer av automation inom stridsflyg. Men jag tror inte att de kommer att slå ut vanliga flygplan utan förbli ett komplement under lång tid framöver. Jag känner dock att jag måste föra in lite relevant fakta i ett dåligt påläst inlägg på ett viktigt ställe i samhällsdebatten. Så länge som vi har minst ett förarförsett stridsflygplan i luften så måste vi ha baser, flygrättning och baspersonal för att stödja detta.

Att använda drönare som hörnpelare i ett försvar av landet skulle kunna vara förödande. Anfallaren kan genom sitt initiativ preventivt störa ut specifik kommunikation och göra ett drönarförsvar verkningslöst. Blotta tanken att fienden på detta sätt kan skaffa sig en ointaglig fördel är djupt avskräckande. Piloten på plats är en garant för flexibilitet då han kan kompensera för oförutsedda scenarion, något det finns gott om i krig.

Det finns stor utvecklingspotential inom många flygområden men t.o.m. USA anser att tekniken Moberg nämner ligger bortom 2030. Låt oss först vara säkra på att vi har en hållbar lösning inom räckhåll innan vi bryter upp asfalten i väntan på de flygande bilarna.


Mikael ”Duke” Grev
F.d. Gripenpilot



Wiseman kommentar:
Jag instämmer till fullo med Duke. De modernaste av de drönartyper vi ser idag har alla en sak gemensamt – de kräver eget luftherravälde där de ska verka. Som säkerligen bekant opererar USA drönare från Saudi-Arabien. Dock får de eskorteras genom Persiska Viken av jaktflygplan då Iran hotat att, och till och med försökt skjuta ned dem. Så sent som förra veckan stoppades en sådan attack. Känd är också den ryska nedskjutningen av en georgisk drönare över Svarta Havet våren innan Georgienkriget. Det blev snygga, men dyra bilder.

Dagens modernaste drönare med attackförmåga, Predator och Reaper, kostar i runda slängar i storleksordningen av en JAS 39C och kräver en bemanning på marken vida överstigande den som krävs för att hålla igång en flygdivision. De har en imponerande vapenlast som lämpar sig mycket väl i Afghanistan, men prestanda gör att de aldrig skulle överleva i ett konventionellt krig mellan två stater som förfogar över ett trovärdigt luftförsvar. För svenskt vidkommande vore det meningslöst att anskaffa något av dagens mer kapabla drönarsystem. De klarar nämligen inte isbildningsförhållanden. De kräver därtill satellitlänkar med en bandbredd som Sverige får svårt att ha råd med för att kunna opereras.

Hur ser då morgondagen ut? Liksom Duke känner jag mig trygg med att Sverige inte behöver ägna några större funderingar på beväpnade drönarsystem, särkilt inte för jaktuppgifter, förrän USA gör det. Först 2030 tror sig USA kunna bygga drönare med överljudsprestanda, vilket är grundläggande om man ska uppnå någon av de överlägsna prestanda som Lars Moberg nämner. Sverige försökte leda vägen med Nätverksbaserat Försvar, vilket är en av de stora orsakerna till den katastrofala situationen i dagens svenska försvar, inte minst ur ekonomisk aspekt. Låt oss inte göra om det misstaget.

Däremot finns det många andra områden där drönare lämpar sig, framförallt när det gäller långa och monotona uppgifter. Att ersätta piloter på transportflygplan, radarövervakningsflygplan och tankerflygplan är några exempel, där de två sistnämnda uppgifterna kräver ett minimum av styrkommandon och därmed bandbredd och därför enklare skulle gå att implementera i plattformar liknande de befintliga.

Vad Sverige definitivt ska satsa på när det gäller drönare är de små stridstekniska som kan utnyttjas av markförband för enklare spaningsuppgifter och för att leda indirekt eld. Det är realistiskt och en multiplikator när det gäller ledningsöverlägsenhet. Målbilden bör vara i storleksordningen ett system per kompani.

Utan tvivel kommer detta inlägg att föranleda en hel rad kommentarer och det är att se fram emot.