Att göra om samma misstag gång efter annan?



Igår flög Helikopter 10 Super Puma för sista gången i 3. Helikopterskvadronen regi enligt Helikopterflottiljens egen facebooksida. Att helikoptrarna har varit föremål för att fasas ut har varit på gång under en längre tid, men i dag är det ett faktum. Men gör Försvarsmakten om samma misstag nu som man tidigare gjort gång efter annan då materiel avvecklats i förtid? 

Det är förvisso så att alla materielsystem någon gång kommer att nå en punkt där avveckling är ofrånkomligt och där det inte är försvarbart att fortsätta flyga av antingen ekonomiska eller personella anledningar.
Skräckexemplet är Helikopter 4 (Vertol) som avvecklades någon gång runt 2008 då den nya Helikopter 14 (NH 90) skulle komma som ersättare. Men så blev det inte och ett enormt förmågeglapp uppstod. Nu ska även Hkp 10 avvecklas då den än en gång ska ersättas av samma Helikopter 14 som fortfarande inte är levererad i slutlig operativ version.
Hkp 14 har ännu inte kapacitet att genomföra vinschning i nuvarande konfiguration, inte heller kan den bära vattentunna för att släcka skogsbränder. Att den inte kan jaga ubåt eller för den delen inte heller kan använda radar för att lokalisera sjömål är vid det här laget allmänt känt. Den förmågan kommer kanske runt 2020.

Frågan som ändå måste ställas är huruvida det är rätt att avveckla Helikopter 10 här och nu? Det finns parametrar som berör personalfrågan. D.v.s att besättningarna som i dag flyger Hkp 10 ska börja flyga in sig på den nya Hkp 14. Men det är ett resultat av att bemanningsläget i Försvarsmakten är extremt ansträngt och inget annat.

Det naturliga vid införande av nya materielsystem är att ett system fasas ut först det det nya är utprovat och operativt, samt att de flygande besättningarna successivt växlas över till ett nytt system. Så har man förvisso till del gjort i detta fallet, men personligen anser jag ändå att man ur ett samhällsperspektiv än en gång tar en för stor risk med denna förtida avveckling.

Vi kan ta exemplet skogsbranden i Västmanland. Nästa sommar kommer det inte att finnas några Super Pumor att rekvirera från Kallinge så som man gjorde i somras. Förhoppningsvis har Hkp 14 fått sina brandtunnor och att besättningarna har hunnit med att utbildas på brandsläckning, men det är långtifrån en självklarhet eftersom det finns mängder med saker som måste återtas.

Utöver detta så kan vi hoppas på att det inte händer någon större färjeolycka på Östersjön likt Estonia, för då kommer läget att bli ytterst problematiskt. Som bekant var det Försvarsmaktens alla helikoptrar som såg till att så pass många ändå överlevde den katastrofen. I dag kan vi i bästa fall få ut fem helikoptrar från Sjöfartsverket som är spridda över hela landet. Men sen blir det nog inte så mycket mer.

Som kuriosa så erbjöds Sjöfartsverket att överta dessa sjöräddningshelikoptrar till sin sjöräddingsverksamhet för något år sedan, men man ville hellre köpa nytt..

Sjöfartsverkets beslut att köpa in nytillverkade helikoptrar har fått mycket kritik, då Försvarsmaktens helikoptrar av typen Superpuma (Helikopter 10) kunde ha fyllt behovet enligt flera riksdagsledamoter och experter. 

Serien … levererades till Försvarsmakten mellan åren 1988 och 1995. Superpuma är en medeltung helikopter som i första hand används för flyg- och sjöräddningsuppdrag, transport, övervakning och som i Sveriges fall ambulansflyg.

Enligt helikopterexperter inom Försvarsmakten som Ekot talat med är de i bra skick och kan användas under många år. Men nu får Försvarets materielverk försöka sälja eller skrota dem.

Att Hkp 10 nu avvecklas kommer innebära konsekvenser den dagen ännu en stor skogsbrand drabbar Sverige. Vad en ny färjeolycka kommer innebära vågar jag inte ens tänka på.


Uppdaterat: Sten Tolgfors och helikopterförmågan

Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter!



Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt – utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.


Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att ”de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg”. Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.

Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att ”anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort”.  Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.

Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!

Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.


Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.

  • Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. 
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4…
  • Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.
  • Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.

  • Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.
En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.


  • För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.
Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.

Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har ”helt fel” i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.

”Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017”

Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:

“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”

Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).
Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.
Det kanske är hög tid att starta en variant av ”pansarbåtsinsamling” för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!


Uppdaterat 4/11:

Helikopterutredningen konstaterade 2008 att kostnaden för att vidmakthålla åtta helikoptrar (Hkp 4) i sjöoperativ konfiguration skulle uppgå till 550 miljoner kronor fram till 2020. Det innebär att hela glappet (12 år) avseende sjöoperativ helikopterförmåga fram till dess att Hkp 14F levereras hade täckts av den i sammanhanget hanterbara summan 550 miljoner. Något som bör jämföras med blixtanskaffningen av Hkp 16 som uppgick till 4,7 miljarder.

Motiveringen till att inte vidmakthålla Hkp 4 var följande:

Försvarsmaktens anger att i nuvarande omvärldsläge och med den inriktning som regeringen angett i planeringsanvisningar och den försvarspolitiska propositionen till riksdagen 2009 får kommande sjöoperativa förmåga till undervattensstrid i form av fartygsenheter och HKP 15 anses godtagbar, särskilt som utveckling av förmågan till ubåtsjakt kan uppnås genom bl.a. ökad övningsverksamhet med fartygsenheter.

Militärhelikopterutredningen gör mot bakgrund av de krav som ställs på Försvarsmaktens operativa förmåga bedömningen att de begränsningar som uppkommer genom brist på medeltung helikopter för sjöoperativa uppgifter under den angivna perioden är besvärande men får anses på ett acceptabelt sätt kunna hanteras genom uppbyggnad och utveckling av förmåga inom de system som disponeras, dvs. ytfartyg, ubåtar och HKP 15-systemet från 2012.

Sten Tolgfors och helikopterförmågan

Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter!



Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt – utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.


Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att ”de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg”. Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.

Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att ”anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort”.  Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.

Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!

Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.


Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.

  • Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. 
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4…
  • Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.
  • Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.

  • Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.
En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.


  • För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.
Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.

Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har ”helt fel” i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.

”Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017”

Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:

“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”

Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).
Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.
Det kanske är hög tid att starta en variant av ”pansarbåtsinsamling” för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!

Flytta helikopterflottiljen till Luleå(?)



Med jämna mellanrum brukar jag titta på vilka ärenden riksdagens försvarsutskott arbetar med. När jag under gårdagen gick igenom listan fann jag, som jag alldeles för ofta gör vissa märkliga motioner. Den här gången fann jag en som berör Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Det här inlägget kan ses som försvarsupplysning men ska även ses som en uppmaning till riksdagspolitiker att sätta försvarsförmåga framför regionalpolitik när försvarsrelaterade ämnen debatteras.  



Den 1 oktober 2013 lämnade riksdagledamoten från Norrbotten, Krister Hammarbergh (m) in sin motion ”Flytt av helikopterflottiljen till Kallax”med beteckningen 2013/14:Fö207.

Kortfattat går motionen ut på att Krister vill flytta helikopterflottiljen från Linköping och Malmens flygplats till Luleå och Kallax flygplats. Att politiker i många fall enbart värnar om den egna regionen och bryr sig mindre om helheten är inget nytt, det har vi sett mycket av tidigare inom försvarspolitiken. Men det riktigt märkliga i sammanhangen träder fram först när innehållet i motionen granskas. Men innan dess ska vi titta på hur helikopterverksamheten i Luleå och på Kallax flygplats ser ut i dag och vad som redan finns på plats.

Sedan 1959 har det bedrivits militär helikopterveksamhet i Boden. 2005 flyttade man verksamheten några mil till Kallax flygplats och samlokaliserade den med F 21, Man har på Kallax under de senaste åren opererat Eurocopter AS332 (Hkp 10) eller Super Puma för den som så vill. Helikoptrarna tillhör är en del av Helikopteflottiljen och ingår i 1. helikopterskvadronen som ansvarar för den subarktiska helikopterförmågan med markoperativ inriktning, och så har det varit sedan länge.

Från första början skulle de 18 nya helikoptrarna av typen NH90 (Hkp 14) fördelas ut på de tre helikopterskvadronerna i Ronneby, Malmen och på Kallax. Men i samband med den förhastade politiskt beordrade anskaffningen av Black Hawk (Hkp 16) så ändrade Försvarsmakten fördelningen av Hkp 14 så att Ronneby och Luleå fick nio helikoptrar vardera. Hkp 16 baserades i sin helhet på Malmen.
Media har rapporterat om detta vid åtskilliga tillfällen. Lokaltidningarna i Luleå skrivit om satsningen på helikopterverksamheten vid Kallax under flera års tid. SVT gjorde så sent som i september 2012 (ca 1 år innan Hammarbergh skrev sin motion) ett reportage om beslutet som innebär 50 nya jobb till Luleå. Ett besked som Hammarberh förhoppningsvis tyckte var positivt. Detta innebar dessutom en tredubbling av antalet helikoptrar som är baserade på Kallax när man successivt kommer att gå från nuvarande tre till nio nya helikoptrar. 
Men åter till Hammarberghs motion där han skriver följande (med mina efterföljande kommentarer).

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax. 

Helikopterflottiljen bedriver redan verksamhet på Kallax vid 1. helikopterskvadronen 

Motivering
Sedan 2004 är försvarets helikopterverksamhet koncentrerad till södra Sverige.

Nej, den är redan i dag fördelad geografiskt över Sverige. Blekinge, Östergötland och Norrbotten har var sin helikopterskvadron.

Beslutet, som drevs igenom av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, innebar bl.a. att arméflygbataljonen i Boden lades ned. Socialdemokraterna drev igenom beslutet trots att Försvarsmakten i sin egen utredning hade kommit fram till en annan slutsats. I HKV 02800:73105 Försvarsmaktens helikoptrar, baseringsförslag drogs följande slutsats: ”AG:s uppfattning är att HKP 14 skall baseras i norr främst därför att det ger den professionalism som erfordras för att, utöver den grundläggande vinterförmågan, kunna utbilda övriga delar av HKP 14-besättningarna i subarktisk miljö. Merkostnaden för att basera HKP 14 i norr motiveras av ett långsiktigt flygsäkerhetstänkande.” Trots dessa slutsatser koncentrerades försvarets helikopterverksamhet till Malmen i försvarsbeslutet 2004. Det är nu dags att riva upp den tidigare socialdemokratiska regeringens beslut att stationera helikopterflottiljen i södra Sverige. Regeringen bör därför överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax.

Ånyo så finns redan helikopterflottiljen på Kallax. Så den intressanta frågan är därför vad Hammarbergh vill uppnå med sin motion? Det han efterfrågar finns redan på plats. Det som skiljer Malmen från den övriga två baseringsorterna Ronneby och Kallax är att flottiljstab och bataljonsstab är lokaliserade dit, men det kan knappast vara administrationen som Hammarbergh efterfrågar?

Helikopterflottiljen har till uppgift att stödja flygvapnet med räddningshelikoptrar, men den huvudsakliga uppgiften är att understödja och samverka med arméförband. 30 km från Kallax ligger landets största armégarnison i Boden. Möjligheten till samverkan och kontinuerlig samövning mellan förbandstyperna är optimal i området, förutsättningarna för helikopterdivisionen att kunna nå verksamhetsmålen är m.a.o. större med en placering nära Boden. 

Återigen, Helikopterflottiljens verksamhet är redan i dag placerad nära Boden, och maskinparken kommer successivt att utökas när den nya Hkp 14 levereras till Försvarsmakten. Kontinuerlig samövning med arméförbanden i Boden pågår redan och är därmed kommer verksamhetsmålen att nås

Förmågan att kunna agera i subarktisk miljö är väsentlig för att svenska förband ska lösa sina uppgifter. Erfarenheterna från de svenska insatserna i Afghanistan och det forna Jugoslavien hartydligt visat att förband som har skaffat sig förmåga att agera i subarktisk miljö löser sina uppgifter på ett bättre sätt. En verksamhet baserad i Luleå har därtill även en unik möjlighet att utbilda helikopterbesättningarna i fjällflygning och fjällräddning. 

Även detta sker redan i dag då skvadronen på Kallax har ansvar för helikopterverksamhet i subarktisk miljö.

Kallax i Luleå har en koncession som medger 55 000–60 000 rörelser. När det gäller helikopterverksamheten så är koncessionen anpassad till dagens begränsade verksamhet, vid de tillfällen man har sökt utökat tillstånd för fler helikopterrörelser så har detta beviljats utan problem. F 21 i Luleå är den enda flygflottiljen med miljögodkännande för tre spetsflygdivisioner. Idag nyttjas miljötillståndet enbart för två spetsflygdivisioner. En utökad helikopterverksamhet torde inrymmas i nuvarande koncession då helikopterverksamhet generellt har en mindre miljöpåverkan. En allmän begränsning för helikopterverksamheten utanför given koncession är s.k. ”röda områden”. Dessa är baserade på erfarenheter från verksamheten och anmälda klagomål om buller och innebär därmed en begränsning för verksamheten. Området runt Malmen har ett stort antal sådana röda områden. Verksamheten på Malmen har också begränsningar för flygrörelser för tidpunkter utanför dagtid.


Jag har sökt svar från riksdagsledamot Hammarbergh via twitter med frågan vad han ville uppnå med motionen, men fick enbart svaret ”läs motionen”. Det hade jag givetvis gjort innan jag frågade, så min fråga kvarstår.

Alla gör vi ibland fel bedömningar, i det här fallet torde det handla om att Hammarbergh inte har läst in sig på ämnet ordentligt innan han skrev sin motion till riksdagen. Detta konstaterande gör jag då det han uttryckligen vill åstadkomma redan finns på plast i sin helhet och verksamheten kommer dessutom successivt att växa. Min avsikt är inte att sätta en nagel i ögat på Hammarbergh, jag hade lika gärna kunnat exemplifiera med en annan försvarspolitisk motion. Jag är i stället ute efter att belysa fenomenet att det allt för ofta är regionalpolitik och den enskilda politikerns intressen som får styra till förmån för att våra folkvalda politiker i stället ser till det bästa för vårt rikes försvar och försvarsförmåga.
Men för att återgå till exemplet, vad skulle då Hammarberghs motion innebära i praktiken? D.v.s. att flytta och avveckla hela den redan hårt ansträngda Helikopterflottiljen från Malmen till Kallax? Jo, det skulle innebära oerhörda kompetensförluster, och verksamheten skulle halta under många år. Detta då endast en bråkdel av personalen skulle flytta med upp till Luleå. Detta är avprovat vid andra förbandsnedläggningar med tveksamt resultat och dessvärre även flera helikopterhaverier med dödlig utgång som följd där kopplingar har funnits till omorganisationer och flytt av personal.
Det skulle förutom kompetensförluster och ökad risk för nya haverier även medföra oerhörda kostnader då nybyggda hangarer på Malmen skulle få lämnas, och ännu fler nya skulle tvingas att byggas på Kallax för att rymma samtliga helikoptrar av typerna 14, 15 samt 16. I dag finns inte hangarmöjligheter för alla dessa helikoptrar på Kallax. Jag är dessutom tveksam till att det finns plats för flottiljstab och bataljonsstab utan viss nybyggnation på flottiljområdet?
En annan aspekt i det hela som Hammarbergh inte har med i sina beräkningar är att Helikopterflottiljen sedan den 1 januari har till uppgift att stödja polisen med medeltung helikopterkapacitet vid allvarliga händelser som kräver snabb förflyttning av poliser. Detta enligt ett nytt uppdrag från den moderatledda regeringen. Huruvida Försvarsmakten snabbt ska kunna transportera nationella insatsstyrkan (NI) om man enbart utgångsgrupperar helikoptrar längst i norr (Kallax) och längst i söder (Luleå) kan man snabbt räkna ut. Det skulle även försvåra samverkan mellan specialförbanden SOG i Karlsborg och SHG på Malmen där det idag enbart är några minuters flygtid mellan de båda.
Nej, Hammarberghs analys haltar rejält, och den tycks enbart vara gjord ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Med regionalpolitiska skygglappar för ögonen handlar det alltför ofta om att ta hem så mycket som möjligt till den egna regionen utan att fundera över de operativa konsekvenserna och den samlade försvarsförmågan. Både ur ett insats- och ett produktionsperspektiv.  

Men det är som sagt inte bara Krister Hammarbergh som sätter regionalpolitiken framför försvarsförmågan. Minns debatten runt nedläggningshotet mot Marinens musikkår för några månader sedan. Då gick flera riksdagspolitiker ut i kraftfulla protester. Samma politiker har i andra verkligt viktiga ärenden hållit en betydligt lägre profil. Baksidan, framförallt för politikerna själva att det degraderar förtroendet för det politiska systemet i stor omfattning. Detta är högst olyckligt.

Den 19 mars ska Hammarberghs motion tillsammans med 18 andra motioner debatteras i riksdagen i ett samlat betänkande som går under benämningen 2013/14:FöU9 Vissa frågor om militär verksamhet. Det ska bli intressant att följa den debatten och förhoppningsvis höra Krister Hammarbergh utveckla vad han egentligen vill uppnå?
Om det finns någon riksdagspolitiker i landet som vill göra en verklig insats för försvarsförmågan när det kommer till helikopterverksamheten, så har jag här ett tips till er! Det handlar om att skriva en motion till riksdagen som föreslår att samtliga nio Hkp 14 som ska baseras vid 3. helikopterskvadronen måste utrustas för sjöoperativ verksamhet och ubåtsjakt. I dagsläget utrustas enbart fem av dessa nio helikoptrar, vilket innebär en kraftfull förmågesänkning jämfört med den tidigare numerären av Hkp 4 där vi hade 14 sjöoperativa helikoptrar. Det finns även andra detaljer rörande datalänk mot fartyg som måste åtgärdas för att erhålla full systemeffekt. En sådan motion skulle på riktigt kunna göra skillnad.