Brandbekämpning sommaren 2015?


I Dagens Industri kunde vi i lördags läsa att Försvarsmakten nu totalavvecklar sina helikoptrar av typen Hkp 10, kanske mer känd som Super Puma. Helikoptern anskaffades primärt för Flyg- och Sjöräddning, men har också använts för många andra uppdragstyper i Försvarsmakten. 

En för staten smidig lösning hade givetvis varit att Sjöfartsverket hade övertagit dessa helikoptrar istället för att köpa nya, eftersom det finns mycket flygtid kvar i dessa skrov. Men Sjöfartsverket ansåg att ”det inte var ett möjligt alternativ”, vilket även uppmärksammades på ledarplats. Jag har från initierade källor dessutom fått information att Sjöfartsverkets helikopterupphandling i skrivande stund skall vara föremål för granskning från UG. Vi får väl se vad utfallet blir där.

När Helikopter 10 nu försvinner från Försvarsmakten finns det risk för att ytterligare ett förmågeglapp uppstår i vår bräckliga samhällsstruktur. Nämligen förmågan till skogsbrandsläckning i statlig regi. 

Tyvärr glömmer vi fort, men det tål att påminna om förra sommarens omfattande skogsbränder. Den i Västmanland var den största skogsbranden i Sverige sedan 50-talet med 13 800 hektar drabbad skog. och 25 nedbrunna eller brandskadade byggnader. Tack och lov så skördade branden endast ett dödsoffer.

Försvarsmakten skall stödja samhället vid påfrestningar, med tillgängliga resurser
Detta är således inte längre en av huvuduppgifterna som det var tidigare vilket innebär att inga särskilda uppdrag tilldelas Helikopterflottiljen då uppgiften ej får vara dimensionerande för verksamheten. 
Dimensionerande verksamhet för den relativt lilla Hkp 16 flottan omfattar bland annat beredskap för polisen, specialförbandens verksamhet och beredskap, beredskap för NBG15, utbildning av nya besättningar, samt initial samverkan med utvalda förband ur mark- och sjöstridskrafterna. Utöver detta tillkommer flyguppdrag för bl.a. FML och stöd till FMV osv.
Nedanstående text har jag erhållit från initierad personal vid helikopterflottiljen.
————-

Flygvapenchefen har i olika forum påtalat att han inte med gott samvete kan stå utan brandbekämpningsförmåga från helikopter under sommaren 2015, vilket är ett ytterst klokt slutsats. Detta innebär att OPEVAL för att kunna flyga Hkp 16 med brandbalja är inplanerat under våren 2015, med ambitionen att ”ett begränsat antal Hkp 16-besättningar” ska kunna genomföra brandbekämpning under sommaren 2015. Däremot är detta inget som specifikt uttrycks varken i VU eller VO för HkpFlj.

På förbandet har man helt enkelt själva klämt in detta p.g.a. att det finns en vilja hos personalen att visa samhället att vi kan leverera denna viktiga förmåga även från Hkp 16. Att inte ha den möjligheten i somras skapade frustration i augusti förra året då man inte kunde bidra med Hkp 16 i släckningsarbetet.

Anledningen till att införandet av brandbekämpningsförmåga med Hkp 16 inte gjorts hittills är enkel. Det finns få skogsbränder att bekämpa i Afghanistan. Många delförmågor stod tillbaka under införandet av 16-systemet och deployeringen till Afghanistan. Att flyga med brandbalja är bara en av flera. Det är därför väldigt mycket som vi just nu omhändertar i många olika rör, men det kommer att ta tid. Ett sådant forcerat införande skapar ett enormt bogsvall som förr eller senare måste hanteras.

Man måste dock komma ihåg är att bara för att baljor är levererade, och att en OPEVAL genomförts, samt att grundutbildning är klar, så innebär inte det att fullständig förmåga finns. Precis som all annan verksamhet så krävs erfarenhet och mängdträning för att bli riktigt effektiva. Troligtvis kommer detta inte att uppnås under året till den grad som kan önskas. Däremot finns det piloter på förbandet ur både gamla armé- och marinflyget som tidigare genomfört denna verksamhet  med andra helikoptersystem så ett visst kollektiv minne finns tack och lov kvar.

En mängd brandbaljor för Hkp 16 finns hos FMV och inväntar leverans till FM. Antagligen påbörjas detta i samband med att OPEVAL genomförs under våren.

Det finns dock en risk att detta inte kommer att kunna genomföras enligt förbandets plan. Främst pga resursbrist kopplat till alla andra prioriterade uppgifter som åligger förbandet i kombination med att FMV måste leverera baljorna.

—————-
Vi kan då konstatera ett antal faktorer:
– Försvarsmakten gör sig nu av med sina Hkp 10 som effektivt nyttjades under släckningsarbetet förra sommaren. Det finns givetvis olika skäl till detta, men det kommer innebära att förmågan till skogsbrandbekämpning och att kunna bidraga vid omfattande sjöräddningsinsatser (läs Estonia) nedgår.
– Helikopterflottiljen har enligt uppgift inte ett officiellt uppdrag att bygga upp kompetensen för att kunna släcka bränder.
– Även om Flygvapnet och Helikopterflottiljen på eget gott initiativ försöker bygga upp en begränsad förmåga till sommaren så är det inte säkert att alla resurser och verktygen finns när den mest kritiska torra sommarsäsongen kommer.
Slutsatsen blir då tyvärr den att statens totala beredskap för att kunna bekämpa omfattande skogsbränder med större helikoptrar riskerar att vara sämre eller lika dålig under sommaren 2015 som under sommaren 2014.

Jag skrev förra sommaren tre inlägg i ämnet som blev lästa i stor omfattning:

En nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!

Förtydligande angående Försvarsmaktens stöd till samhället

Att göra om samma misstag gång efter annan?



Igår flög Helikopter 10 Super Puma för sista gången i 3. Helikopterskvadronen regi enligt Helikopterflottiljens egen facebooksida. Att helikoptrarna har varit föremål för att fasas ut har varit på gång under en längre tid, men i dag är det ett faktum. Men gör Försvarsmakten om samma misstag nu som man tidigare gjort gång efter annan då materiel avvecklats i förtid? 

Det är förvisso så att alla materielsystem någon gång kommer att nå en punkt där avveckling är ofrånkomligt och där det inte är försvarbart att fortsätta flyga av antingen ekonomiska eller personella anledningar.
Skräckexemplet är Helikopter 4 (Vertol) som avvecklades någon gång runt 2008 då den nya Helikopter 14 (NH 90) skulle komma som ersättare. Men så blev det inte och ett enormt förmågeglapp uppstod. Nu ska även Hkp 10 avvecklas då den än en gång ska ersättas av samma Helikopter 14 som fortfarande inte är levererad i slutlig operativ version.
Hkp 14 har ännu inte kapacitet att genomföra vinschning i nuvarande konfiguration, inte heller kan den bära vattentunna för att släcka skogsbränder. Att den inte kan jaga ubåt eller för den delen inte heller kan använda radar för att lokalisera sjömål är vid det här laget allmänt känt. Den förmågan kommer kanske runt 2020.

Frågan som ändå måste ställas är huruvida det är rätt att avveckla Helikopter 10 här och nu? Det finns parametrar som berör personalfrågan. D.v.s att besättningarna som i dag flyger Hkp 10 ska börja flyga in sig på den nya Hkp 14. Men det är ett resultat av att bemanningsläget i Försvarsmakten är extremt ansträngt och inget annat.

Det naturliga vid införande av nya materielsystem är att ett system fasas ut först det det nya är utprovat och operativt, samt att de flygande besättningarna successivt växlas över till ett nytt system. Så har man förvisso till del gjort i detta fallet, men personligen anser jag ändå att man ur ett samhällsperspektiv än en gång tar en för stor risk med denna förtida avveckling.

Vi kan ta exemplet skogsbranden i Västmanland. Nästa sommar kommer det inte att finnas några Super Pumor att rekvirera från Kallinge så som man gjorde i somras. Förhoppningsvis har Hkp 14 fått sina brandtunnor och att besättningarna har hunnit med att utbildas på brandsläckning, men det är långtifrån en självklarhet eftersom det finns mängder med saker som måste återtas.

Utöver detta så kan vi hoppas på att det inte händer någon större färjeolycka på Östersjön likt Estonia, för då kommer läget att bli ytterst problematiskt. Som bekant var det Försvarsmaktens alla helikoptrar som såg till att så pass många ändå överlevde den katastrofen. I dag kan vi i bästa fall få ut fem helikoptrar från Sjöfartsverket som är spridda över hela landet. Men sen blir det nog inte så mycket mer.

Som kuriosa så erbjöds Sjöfartsverket att överta dessa sjöräddningshelikoptrar till sin sjöräddingsverksamhet för något år sedan, men man ville hellre köpa nytt..

Sjöfartsverkets beslut att köpa in nytillverkade helikoptrar har fått mycket kritik, då Försvarsmaktens helikoptrar av typen Superpuma (Helikopter 10) kunde ha fyllt behovet enligt flera riksdagsledamoter och experter. 

Serien … levererades till Försvarsmakten mellan åren 1988 och 1995. Superpuma är en medeltung helikopter som i första hand används för flyg- och sjöräddningsuppdrag, transport, övervakning och som i Sveriges fall ambulansflyg.

Enligt helikopterexperter inom Försvarsmakten som Ekot talat med är de i bra skick och kan användas under många år. Men nu får Försvarets materielverk försöka sälja eller skrota dem.

Att Hkp 10 nu avvecklas kommer innebära konsekvenser den dagen ännu en stor skogsbrand drabbar Sverige. Vad en ny färjeolycka kommer innebära vågar jag inte ens tänka på.


När snålheten bedrog visheten! (Uppdaterat 7/8 23:30)



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle ”släcka krishärdar” på den internationella spelplanen som följande sades. ”Jag har ingen backspegel – jag ska inte åt det hållet” 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 
Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.

Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.
Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.

Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.

Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 
Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.

Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.

Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.

När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 

Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.
Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet – in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet… 
Vidare skriver utredningen följande:

Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.

Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.

Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.

Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.

Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.
Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger – kanske hon inte vet(?) – är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.

Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak – att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket ”det är dyrt att vara fattig” passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen


Uppdatering 7/8 12:00

Det finns ett antal frågor som är ständigt återkommande i kommentarer, på twitter och i debatten runt skogsbranden. Det är frågor som jag bedömer Försvarsmakten alternativt FMV bör kunna svara på för att reda ut begreppen.

  • Är vattenbehållare för brandbekämpning beställda till Försvarsmaktens två nya medeltunga helikoptertypem Hkp 14 och Hkp 16. I dagsläget finns enligt uppgift ej förmågan på dessa (18+15=32) helikoptrar. Vad gäller?
  • Finns samtliga av de äldre brandtunnorna som åskådliggörs av räddningsverkets bild här ovan kvar inom Försvarsmakten?  Om så är fallet varför går dessa inte att använda på Hkp 14 och Hkp 16?
  • I dagsläget kan enligt uppgift enbart de äldre Hkp 10 bära vattentunna för skogsbrandbekämpning. Hur många sådana helikoptrar finns i dag i flygbart skick och hur nära förestående är avvecklingen av dessa? Enligt uppgifter som nu figurerar så har avvecklingen redan påbörjats.
Det vore bra om dessa frågor kunde besvaras i syfte att klargöra vissa sakförhållanden.

Uppdatering 7/8 12:30

TV4 och Ulf Kristoffersson intervjuar statsministern och ställer frågor bl.a. om Försvarsmaktens helikopterresurser.

Uppdatering 7/8 23:30

Försvarsmakten har genom informationsdirektör Erik Lagersten nu svarat på ovanstående frågor rörande utrustning till helikoptrar som jag ställde tidigare. Jag fick ett personligt svar inom en timme att informationen fanns och att frågorna skulle besvaras. Det här är riktigt professionellt hanterat. Jag tror inte någon annan svensk myndighet hanterar informationsärenden så snabbt.

Svaret från Försvarsmakten innebar precis som vi trodde att utrustningen inte fanns tillgänglig här och nu, men är på gång. Låt oss hoppas att denna utrustning integreras innan samtliga Hkp 10 hinner avvecklas, för då står vi helt utan brandbekämpningsförmåga. Jag tro nog det är lämpligt att besättningarna under kommande vår flyger några övningspass brandtunna också, det kan komma att löna sig med tanke på vad som har hänt denna sommar!

Irene Wennemo på Aftonbladet skriver i dag en ny ledare i ämnet skogsbranden och regeringens agerande med information baserat på den här bloggen. Omnämnandet och länken hit har gett en hel del trafik under dagen. Tack för det.

För övrigt har media varit frekventa besökare av bloggen i dag vilket givetvis är roligt, och förhoppningsvis snappar man upp några fakta som bidrar till en bättre, och framför allt mer sakriktig nyhetsrapportering.

Angående diskussionen som har förevarit om Sverige ska skaffa flygplan för brandbekämpning så blev jag i dag tipsad om ett klockrent Facebookinlägg signerat helikopterflygföraren Stefan Carneros. Det blir väldigt enkelt när någon med erfaranhet och förstahandsuppgifter förklarar en sak så enkelt och så träffsäkert. Läs och begrunda. Carneros har själv mångårig erfarenhet från brandbekämpning med helikopter. Vidare så är det i sammanhanget mycket intressant att höra vad han och Martin Malmborg, båda f.d. besättningschefer på Hkp 4 hade att säga om den stundande avvecklingen av systemet 2008.

– Det innebär att vi får ett glapp på kanske ett eller två år, där vi inte kan hjälpa till vid bränder på det här sättet. det blir tyvärr en jättestor svacka, berättar Martin Malmborg, kapten vid en av de besättningar från 5:e divisionen från Ronneby som bekämpat elden vid Rippestorp.

Varken han eller Stefan Carneros, divisionschef, tycker att Vertolhelikoptern ska tas bort.

– Det är en helikopter som kan användas i stort sett till allting eftersom den är så bred. Konstruktionen är oslagbar, säger Stefan Carneros.

När snålheten bedrog visheten!



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle ”släcka krishärdar” på den internationella spelplanen som följande sades. ”Jag har ingen backspegel – jag ska inte åt det hållet” 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 
Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.

Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.
Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.

Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.

Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 
Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.

Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.

Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.

När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 

Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.
Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet – in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet… 
Vidare skriver utredningen följande:

Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.

Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.

Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.

Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.

Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.
Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger – kanske hon inte vet(?) – är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.

Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak – att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket ”det är dyrt att vara fattig” passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen

Skogsbranden i Västmanland



Med anledning av de omfattande och pågående skogsbränderna i Sverige så skrev jag i går ett inlägg om hur den svenska beredskapen och förmågan har nedgått på grund av att vi avvecklat en stor del av Försvarsmaktens tunga helikoptrar. Räddningstjänst handlar som bekant i första hand om att rädda liv och i andra hand om att rädda egendom. Risken för människoliv är trots allt relativt begränsad även om det givetvis är katastrofalt när skog och egendom för mångmiljonbelopp äts upp av lågorna. Jag väljer att följa upp gårdagens inlägg med lite nyheter.

Med gårdagens inlägg om helikoptrar för ögonen hade jag egentligen tänkt skriva om vad en ny färjekatastrof till sjöss likt Estonia eller Scandinavian Star skulle innebära. Jag är inte helt säker på att gemene svensk förstår hur illa ställt det är idag. Det inlägget får dock vänta till morgondagen med anledning av hur skogsbranden nu har utvecklats.

För läget rörande den omfattande skogsbranden har minst sagt förvärrats. I skrivande stund har enligt uppgift ca 1.000 hektar skog brunnit i Västmanland och över 1000 personer har evakuerats. Räddningsledare hävdar att detta är den svåraste branden i modern tid. I Dalarna, flera mil från branden regnar det sot och röken ligger tjock, vilket ger en uppfattning om omfattningen. Försvarsmakten har i skrivande stund fått ytterligare två Hkp 10 till området och min bedömning är att det förmodligen inte går att uppbringa så särskilt många fler helikoptrar med vattentunna från Försvarsmakten eftersom det enbart är Hkp 10 (som dessutom ska avvecklas) som i dag kan flyga med sådan.
Försvarsmakten har under dagen även flugit med en Hkp 16 (Black Hawk). Den har haft den minst lika viktiga uppgiften att transportera och evakuera personal. Jag hoppas verkligen att samtliga dessa helikoptrar samt besättningar har förmågan att bära vattentunna redan nästa sommar. Samma sak bör givetvis även gälla Hkp 14. Man kan alltid diskutera vad man ska lägga tid och pengar på, men brandbekämpning har tidigare alltid varit en bisyssla som i stort sett alla Försvarsmakens tunga helikopterbesättningar har kunnat hantera. Min bestämda uppfattning är att så bör det även vara i framtiden. Dessvärre är flygtid en stor bristvara, detta p.g.a. Försvarsmaktens svåra ekonomiska läge baserat på ständig underfinansiering. Därmed måste prioriteringar ske.

Jag vet att det finns många flygförare och helikopterbesättningar som varit med om detta tidigare som idag känner stor frustration över att inte längre ha tillgång till rätt materiel för att kunna hjälpa till. Som väl är har Försvarsmakten trots allt gjort allt vad de kan och har som sagt tre helikoptrar på plats, och det har sannolikt krävts vissa personella insatser för att få dessa i luften så här i semestertider.

Eftersom Sverige inte längre har resurser för så omfattande brandbekämpning från luftens man hade tidigare genom Försvarsmaktens försorg så har man i stället begärt stöd med flygplan av typen CL-415 avsedda för brandsläckning. Flygplanen kommer från Italienska flygvapnet och kan ta drygt 6 m3 vatten i varje vända. Dessa kommer sannolikt att ansluta under morgondagen.

Med anledning av skogsbränderna så tog BLT i dag upp kopplingen till Försvarsmaktens helikoptrar baserat på mitt blogginlägg från gårdagen. Övriga media verkar inte ha uppmärksammat det faktum att Försvarsmaktens förmåga till stöd vid brandbekämpning har nedgått avsevärt.

FLASH:

Nu är läget så pass illa att räddningstjänsten överväger att evakuera hela Norbergs tätort med 4700 innevånare. Detta har en helt annan dignitet än de tidigare evakueringarna. Frågan är om samhället har resurser för att hantera detta? Bussar finns redan på plats, men frågan är var man ska göra av alla människor som inte har egen bil, och som inte har någonstans att ta vägen på egen hand? Frågan är om stöd från Försvarsmakten nu kommer att begäras i större omfattning med anledning av detta beslut som sannolikt kommer att tas under kvällen.

Detta uppmärksammar ånyo behovet av en nationell helikopterstrategi. Hade helikopterresurser funnit motsvarande de som fanns under Tyrestabranden hade läget sannolikt sett helt annorlunda ut i dag.

Branden är nu klassad som riksangelägenhet. På länsstyrelsens webbsida kan man följa läget.

En nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!


Sverige är fantastiskt! Men landet befolkas också av ett mycket besynnerligt folk i många avseenden. Vi svenskar har nämligen en förmåga att, förvisso med all rätt, att bli väldigt upprörda när det sker olyckor, katastrofer och händelser som drabbar många människor. I synnerhet då det i efterhand visar sig att statens resurser för att åstadkomma denna förväntade säkerhet ej har hållit måttet eller varit underdimensionerade. Men det märkliga är att vi lika snabbt glömmer saken och sällan eller aldrig drar slutsatser och vidtar konkreta åtgärder. Det här inlägget kommer att avhandla statens helikopterresurser vid bekämpning av skogsbränder som enbart diskuteras då bränderna härjar, men som däremellan nästan omedelbart glöms bort.

Tyrestabranden 1999

För ganska exakt 15 år sedan, den 1 augusti 1999 bröt en av de värsta skogsbränderna i Sverige ut i Tyresta nationalpark. Troligtvis p.g.a. att några diplomater skulle grilla. Branden pågick en hel vecka och 450 hektar skog brann ned. Att det var så svårsläckt berodde på att det inte fanns så mycket vägar för fordon i området. Insatsen krävde stora personella resurser. Förutom brandmän från hela Stockholmsområdet deltog ca 200 värnpliktiga från Waxholm som kallades in tillsammans med befäl. Jag minns även att personal från Berga stod i beredskap för att snabbt kunna transporteras till Tyresta vid behov.

Men det som var helt avgörande för möjligheten att få kontroll på den omfattande branden var Försvarsmaktens helikoptrar. Vid den här tiden stod det besättningar i beredskap för såväl sjö- som flygräddning. Men man hade även den naturliga uppgiften att stödja samhället med bl.a. brandbekämpning. Av den anledningen övade man regelbundet samtliga tunga helikopterbesättningar att flyga med brandtunna mellan de skarpa uppdragen. Under Tyrestabranden deltog hela 17(!) helikoptrar från Försvarsmakten och vattenbombade branden, men man hade även kapacitet att flytta brandmän, slangar och annan utrustning eftersom hkp 4 kunde lasta hela 20 personer.

Efter branden var upprördheten stor över hur så stor del kunde brinna ner och varför staten inte hade bättre beredskap för händelser som denna. Riksdagsledamoten Lennart Daléus (c) skrev följande i en motion till riksdagen strax branden efter då han efterlyste bättre beredskap och samordning i händelse av liknande olyckor. Han belyser i sin motion vikten av tillgång till större helikoptrar som visade sig vara helt avgörande för att få bukt med branden. Han pekade även på vikten av att helikoptrarna har mörkerkapacitet.

Den massiva helikopterinsatsen med mörkerutrustade helikoptrar som på ett avgörande sätt bidrog till att få kontroll över branden, sattes in först efter att den härjat i flera dygn.

Skogsbränderna 2008

Nio år senare brann det i stor omfattning igen. Under hela två veckor under sommaren 2008 var 12st helikoptrar från Försvarsmakten anspråkstagna med att släcka 12 olika skogsbränder(!) En mycket läsvärd artikel med besättningen på Y68 finns här. Enbart hkp 4 släppte 2600 ton vatten under dessa veckor. I artikeln från 2008 (för 6 år sedan) kunde man i slutklämmen läsa.

Då Försvarsmakten kommer att avveckla HKP 4 systemet kommer det bli ont om helikoptrar som kan bidra till brandbekämpning under en viss period tills nya helikoptrar levereras till Försvarsmakten.

Martin Malmborg, f.d. flygförare på hkp 4 sa mitt under släckningsarbetet:

– Jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir ett nytt beslut som gör att vi kommer att behålla Vertolhelikoptern.


Hkp 4 med brandtunna som lastar 2-3 ton vatten

Hkp 4 släcker skogsbrand


Skogsbrand i Påryd 2009

Ett år senare brann det igen. Vid skogsbranden i Påryd i Kalmar kommun, d.v.s. 10 år efter branden i Tyresta så fanns inte längre några militära helikoptrar som kunde släcka skogsbränder p.g.a. ett politiskt beslut där man gett Försvarsmakten direktiv att man inte längre skulle syssla med sådan typ av verksamhet och inga Hkp 4 med brandtunna fanns längre tillgängliga. Då vinklade media det hela till att Försvarsmakten vägrade att hjälpa till…… 

Håkan Juholt (s) som då fortfarande var försvarspolitiker gjorde en bra analys av läget och uttryckte det hela så här.

– Det finns ingen gemensam strategi när det gäller helikoptrar och det innebär att stora markvärden och människoliv offras eftersom ingen vill sitta med Svarte Petter och betala för insatsen.

Så sent som i december 2008 lämnade Leni Björklund den senaste i raden av helikopterutredningar till försvarsdepartmentet.

– Det är en bra utredning men den som de senaste 50 utredningarna på samma ämne, hamnar bara i en byrålåda för att samla damm, menar Håkan Juholt. – En sådan här fråga borde inte ligga under försvaret utan det handlar om krisberedskap och borde ligga på ett inrikesministerium eller kanske till och med på statsrådsberedningen.

Pågående skogsbränder 2014

Just nu pågår flera stora skogsbränder i Sverige. Den värsta härjar i Sala där kommunen nu förbereder för evakuering av vissa områden.

Detta innebär att vi nu får ett sorts facit presenterat för oss. Har våra politiker tagit intryck av de tidigare skogsbränderna, erfarenheterna från Tyresta och vidtagit åtgärder för samordning och förbättring av statens resurser avseende helikopterfrågan som av så många enskilda politiker och utredare vid enskilda tillfällen ansetts vara av strategisk vikt för vårt samhälle?

Svaret är tyvärr som väntat – Nej.

Läget är värre än någonsin rörande statens obefintliga samordning av helikopterresurser. Framför allt fins det inget strategiskt tänk. Dessutom så fråntogs Försvarsmakten uppgiften att stödja samhället med flyg- och sjöräddning, brandbekämpning samt sjukvärdstransporter genom ett riksdagsbeslut för snart 10 år sedan. Samtliga tunga helikoptrar av typen 4 (vertol) är dessutom avvecklade utan att ersättarna har blivit operativa.

Erättaren Hkp 14 är inte levererad fullt ut och framför allt så är systemet inte klart för att flyga med brandtunna, och framför allt så är besättningarna inte övade vilket inte prioriteras då man inte längre har den uppgiften från regering och riksdag. Samma sak gäller för den nya Hkp 16.

Den enda helikoptern som Försvarsmakten i dag kan operera med brandtunna är Hkp 10 som även den är under avveckling, och enbart ett fåtal skrov flyger fortfarande. De sista få skroven är placerade i Ronneby i söder och på Kallax i norr vilket innebär att 2. helikopterskvadronen i Linköping står helt utan möjlighet att bidraga till brandsläckningsarbetet just nu.

Detta ger givetvis ånyo allmänhet, media och räddningstjänstchefer huvudbry över varför Försvarsmakten inte längre kan hjälpa till att släcka bränder med helikoptrar, så som man alltid har kunnat göra. I Kinda kommun utanför Linköping brinner det också just nu.

Räddningschef Thomas Blixt i Kinda kommun är kritisk till att Försvarsmaktens helikopterflottilj på Malmen i Linköping inte kunnat bistå räddningstjänsten i den svårsläckta skogsbrand som härjat i Slätmon sedan i tisdags. Svårt att förstå, säger han.

Kan vi inte ha möjligheter att få hjälp med helikopterresurser från Malmen där vi har en helikopterflottilj? Det borde väl vara möjligt, tycker jag som inte har kunskap om hur de tänker på helikopterflottiljen, säger Thomas Blixt.

Så här ser det tyvärr ut, och Försvarsmakten blir de som får bära hundhuvudet eftersom allmänheten inte har kunskap om de politiska beslut som ligger till grund för detta. Försvarsmakten har förvisso lyckats få ner en helikopter (Hkp 10) från Kallax till Sala, men den har olyckligtvis fått motorhaveri.

I en artikel i Aftonbladet säger en av de civila helikopterpiloterna som deltager i släckningsarbetet.

– Vi hade sex stycken helikoptrar som åkte på led och dumpade vatten på samma ställe. Jag har aldrig varit med om något liknande. Vi hade kunnat haft 100 helikoptrar. Det hade ändå inte varit släckt.

Om man tittar på bilderna så kan man se att brandbekämpningen sker med hjälp av små civila helikoptrar, som i normalfallet används för gödning av skogar m.m. Det går inte att jämföra lastkapaciteten på en sådan liten helikopter med den som Hkp 4 hade och Hkp 10 har. Man kunde med dessa helikoptrar lyfta 4-5 ton. Gissningsvis så kan dessa små civila helikoptrar ta ca 500 liter vatten i ett lyft som jämförelse.

Sammanfattningsvis…

…så kan vi konstatera att statens samlade resurser för stöd till samhället när det kommer till brandbekämpning med helikopter bara har blivit sämre och sämre och är i dag näst intill obefintlig. Det blir kommunerna som får hyra in civila helikoptrar från vinstdrivande företag för pengar man inte har.

Lennart Daléus efterfrågade strategi efter Tyrestabranden lyser med sin frånvaro, och flygföraren Martin Malmborgs farhåga rörande avvecklingen av Hkp 4 slog in med all kraft. Någon ersättare till denna arbetshäst lyser fortfarande med sin frånvaro ur en strikt operativ aspekt.

I Sala kommun börjar man nu evakuera människor från sina hem och djur från gårdar som ligger i farozonen. Det är nog inte omöjligt att det kommer att starta fler skogsbränder om vi inte får något regn snart. När bränderna är uppklarade för denna gången kommer sannolikt några enskilda politiker att tycka att detta är för dåligt och skriva någon motion eller skriftlig fråga till någon minister. I bästa fall tillsätter försvarsministern plikttroget någon ny utredning som sedan förpassas till någon bokhylla. Jag törs nästan lova att när skogsbränder åter igen blir aktuella om några år, så har ingenting radikalt skett för att förbättra läget.

Svenskarna måste vara världsmästare på att bli upprörda, kräva åtgärder, men sedan glömma bort allt lika fort igen. Lägg sedan till att våra politiker inte vill betala för rikets säkerhet, varken civil eller militär sådan. Det är därför det aldrig sker någon förbättring!

I morgon tänkte jag beröra ämnet sjöräddning….



Flytta helikopterflottiljen till Luleå(?)



Med jämna mellanrum brukar jag titta på vilka ärenden riksdagens försvarsutskott arbetar med. När jag under gårdagen gick igenom listan fann jag, som jag alldeles för ofta gör vissa märkliga motioner. Den här gången fann jag en som berör Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Det här inlägget kan ses som försvarsupplysning men ska även ses som en uppmaning till riksdagspolitiker att sätta försvarsförmåga framför regionalpolitik när försvarsrelaterade ämnen debatteras.  



Den 1 oktober 2013 lämnade riksdagledamoten från Norrbotten, Krister Hammarbergh (m) in sin motion ”Flytt av helikopterflottiljen till Kallax”med beteckningen 2013/14:Fö207.

Kortfattat går motionen ut på att Krister vill flytta helikopterflottiljen från Linköping och Malmens flygplats till Luleå och Kallax flygplats. Att politiker i många fall enbart värnar om den egna regionen och bryr sig mindre om helheten är inget nytt, det har vi sett mycket av tidigare inom försvarspolitiken. Men det riktigt märkliga i sammanhangen träder fram först när innehållet i motionen granskas. Men innan dess ska vi titta på hur helikopterverksamheten i Luleå och på Kallax flygplats ser ut i dag och vad som redan finns på plats.

Sedan 1959 har det bedrivits militär helikopterveksamhet i Boden. 2005 flyttade man verksamheten några mil till Kallax flygplats och samlokaliserade den med F 21, Man har på Kallax under de senaste åren opererat Eurocopter AS332 (Hkp 10) eller Super Puma för den som så vill. Helikoptrarna tillhör är en del av Helikopteflottiljen och ingår i 1. helikopterskvadronen som ansvarar för den subarktiska helikopterförmågan med markoperativ inriktning, och så har det varit sedan länge.

Från första början skulle de 18 nya helikoptrarna av typen NH90 (Hkp 14) fördelas ut på de tre helikopterskvadronerna i Ronneby, Malmen och på Kallax. Men i samband med den förhastade politiskt beordrade anskaffningen av Black Hawk (Hkp 16) så ändrade Försvarsmakten fördelningen av Hkp 14 så att Ronneby och Luleå fick nio helikoptrar vardera. Hkp 16 baserades i sin helhet på Malmen.
Media har rapporterat om detta vid åtskilliga tillfällen. Lokaltidningarna i Luleå skrivit om satsningen på helikopterverksamheten vid Kallax under flera års tid. SVT gjorde så sent som i september 2012 (ca 1 år innan Hammarbergh skrev sin motion) ett reportage om beslutet som innebär 50 nya jobb till Luleå. Ett besked som Hammarberh förhoppningsvis tyckte var positivt. Detta innebar dessutom en tredubbling av antalet helikoptrar som är baserade på Kallax när man successivt kommer att gå från nuvarande tre till nio nya helikoptrar. 
Men åter till Hammarberghs motion där han skriver följande (med mina efterföljande kommentarer).

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax. 

Helikopterflottiljen bedriver redan verksamhet på Kallax vid 1. helikopterskvadronen 

Motivering
Sedan 2004 är försvarets helikopterverksamhet koncentrerad till södra Sverige.

Nej, den är redan i dag fördelad geografiskt över Sverige. Blekinge, Östergötland och Norrbotten har var sin helikopterskvadron.

Beslutet, som drevs igenom av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, innebar bl.a. att arméflygbataljonen i Boden lades ned. Socialdemokraterna drev igenom beslutet trots att Försvarsmakten i sin egen utredning hade kommit fram till en annan slutsats. I HKV 02800:73105 Försvarsmaktens helikoptrar, baseringsförslag drogs följande slutsats: ”AG:s uppfattning är att HKP 14 skall baseras i norr främst därför att det ger den professionalism som erfordras för att, utöver den grundläggande vinterförmågan, kunna utbilda övriga delar av HKP 14-besättningarna i subarktisk miljö. Merkostnaden för att basera HKP 14 i norr motiveras av ett långsiktigt flygsäkerhetstänkande.” Trots dessa slutsatser koncentrerades försvarets helikopterverksamhet till Malmen i försvarsbeslutet 2004. Det är nu dags att riva upp den tidigare socialdemokratiska regeringens beslut att stationera helikopterflottiljen i södra Sverige. Regeringen bör därför överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax.

Ånyo så finns redan helikopterflottiljen på Kallax. Så den intressanta frågan är därför vad Hammarbergh vill uppnå med sin motion? Det han efterfrågar finns redan på plats. Det som skiljer Malmen från den övriga två baseringsorterna Ronneby och Kallax är att flottiljstab och bataljonsstab är lokaliserade dit, men det kan knappast vara administrationen som Hammarbergh efterfrågar?

Helikopterflottiljen har till uppgift att stödja flygvapnet med räddningshelikoptrar, men den huvudsakliga uppgiften är att understödja och samverka med arméförband. 30 km från Kallax ligger landets största armégarnison i Boden. Möjligheten till samverkan och kontinuerlig samövning mellan förbandstyperna är optimal i området, förutsättningarna för helikopterdivisionen att kunna nå verksamhetsmålen är m.a.o. större med en placering nära Boden. 

Återigen, Helikopterflottiljens verksamhet är redan i dag placerad nära Boden, och maskinparken kommer successivt att utökas när den nya Hkp 14 levereras till Försvarsmakten. Kontinuerlig samövning med arméförbanden i Boden pågår redan och är därmed kommer verksamhetsmålen att nås

Förmågan att kunna agera i subarktisk miljö är väsentlig för att svenska förband ska lösa sina uppgifter. Erfarenheterna från de svenska insatserna i Afghanistan och det forna Jugoslavien hartydligt visat att förband som har skaffat sig förmåga att agera i subarktisk miljö löser sina uppgifter på ett bättre sätt. En verksamhet baserad i Luleå har därtill även en unik möjlighet att utbilda helikopterbesättningarna i fjällflygning och fjällräddning. 

Även detta sker redan i dag då skvadronen på Kallax har ansvar för helikopterverksamhet i subarktisk miljö.

Kallax i Luleå har en koncession som medger 55 000–60 000 rörelser. När det gäller helikopterverksamheten så är koncessionen anpassad till dagens begränsade verksamhet, vid de tillfällen man har sökt utökat tillstånd för fler helikopterrörelser så har detta beviljats utan problem. F 21 i Luleå är den enda flygflottiljen med miljögodkännande för tre spetsflygdivisioner. Idag nyttjas miljötillståndet enbart för två spetsflygdivisioner. En utökad helikopterverksamhet torde inrymmas i nuvarande koncession då helikopterverksamhet generellt har en mindre miljöpåverkan. En allmän begränsning för helikopterverksamheten utanför given koncession är s.k. ”röda områden”. Dessa är baserade på erfarenheter från verksamheten och anmälda klagomål om buller och innebär därmed en begränsning för verksamheten. Området runt Malmen har ett stort antal sådana röda områden. Verksamheten på Malmen har också begränsningar för flygrörelser för tidpunkter utanför dagtid.


Jag har sökt svar från riksdagsledamot Hammarbergh via twitter med frågan vad han ville uppnå med motionen, men fick enbart svaret ”läs motionen”. Det hade jag givetvis gjort innan jag frågade, så min fråga kvarstår.

Alla gör vi ibland fel bedömningar, i det här fallet torde det handla om att Hammarbergh inte har läst in sig på ämnet ordentligt innan han skrev sin motion till riksdagen. Detta konstaterande gör jag då det han uttryckligen vill åstadkomma redan finns på plast i sin helhet och verksamheten kommer dessutom successivt att växa. Min avsikt är inte att sätta en nagel i ögat på Hammarbergh, jag hade lika gärna kunnat exemplifiera med en annan försvarspolitisk motion. Jag är i stället ute efter att belysa fenomenet att det allt för ofta är regionalpolitik och den enskilda politikerns intressen som får styra till förmån för att våra folkvalda politiker i stället ser till det bästa för vårt rikes försvar och försvarsförmåga.
Men för att återgå till exemplet, vad skulle då Hammarberghs motion innebära i praktiken? D.v.s. att flytta och avveckla hela den redan hårt ansträngda Helikopterflottiljen från Malmen till Kallax? Jo, det skulle innebära oerhörda kompetensförluster, och verksamheten skulle halta under många år. Detta då endast en bråkdel av personalen skulle flytta med upp till Luleå. Detta är avprovat vid andra förbandsnedläggningar med tveksamt resultat och dessvärre även flera helikopterhaverier med dödlig utgång som följd där kopplingar har funnits till omorganisationer och flytt av personal.
Det skulle förutom kompetensförluster och ökad risk för nya haverier även medföra oerhörda kostnader då nybyggda hangarer på Malmen skulle få lämnas, och ännu fler nya skulle tvingas att byggas på Kallax för att rymma samtliga helikoptrar av typerna 14, 15 samt 16. I dag finns inte hangarmöjligheter för alla dessa helikoptrar på Kallax. Jag är dessutom tveksam till att det finns plats för flottiljstab och bataljonsstab utan viss nybyggnation på flottiljområdet?
En annan aspekt i det hela som Hammarbergh inte har med i sina beräkningar är att Helikopterflottiljen sedan den 1 januari har till uppgift att stödja polisen med medeltung helikopterkapacitet vid allvarliga händelser som kräver snabb förflyttning av poliser. Detta enligt ett nytt uppdrag från den moderatledda regeringen. Huruvida Försvarsmakten snabbt ska kunna transportera nationella insatsstyrkan (NI) om man enbart utgångsgrupperar helikoptrar längst i norr (Kallax) och längst i söder (Luleå) kan man snabbt räkna ut. Det skulle även försvåra samverkan mellan specialförbanden SOG i Karlsborg och SHG på Malmen där det idag enbart är några minuters flygtid mellan de båda.
Nej, Hammarberghs analys haltar rejält, och den tycks enbart vara gjord ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Med regionalpolitiska skygglappar för ögonen handlar det alltför ofta om att ta hem så mycket som möjligt till den egna regionen utan att fundera över de operativa konsekvenserna och den samlade försvarsförmågan. Både ur ett insats- och ett produktionsperspektiv.  

Men det är som sagt inte bara Krister Hammarbergh som sätter regionalpolitiken framför försvarsförmågan. Minns debatten runt nedläggningshotet mot Marinens musikkår för några månader sedan. Då gick flera riksdagspolitiker ut i kraftfulla protester. Samma politiker har i andra verkligt viktiga ärenden hållit en betydligt lägre profil. Baksidan, framförallt för politikerna själva att det degraderar förtroendet för det politiska systemet i stor omfattning. Detta är högst olyckligt.

Den 19 mars ska Hammarberghs motion tillsammans med 18 andra motioner debatteras i riksdagen i ett samlat betänkande som går under benämningen 2013/14:FöU9 Vissa frågor om militär verksamhet. Det ska bli intressant att följa den debatten och förhoppningsvis höra Krister Hammarbergh utveckla vad han egentligen vill uppnå?
Om det finns någon riksdagspolitiker i landet som vill göra en verklig insats för försvarsförmågan när det kommer till helikopterverksamheten, så har jag här ett tips till er! Det handlar om att skriva en motion till riksdagen som föreslår att samtliga nio Hkp 14 som ska baseras vid 3. helikopterskvadronen måste utrustas för sjöoperativ verksamhet och ubåtsjakt. I dagsläget utrustas enbart fem av dessa nio helikoptrar, vilket innebär en kraftfull förmågesänkning jämfört med den tidigare numerären av Hkp 4 där vi hade 14 sjöoperativa helikoptrar. Det finns även andra detaljer rörande datalänk mot fartyg som måste åtgärdas för att erhålla full systemeffekt. En sådan motion skulle på riktigt kunna göra skillnad.

Jag tänder ett ljus för de omkomna vid Rörö

För 10 år sedan, den 18 november 2003 släcktes sex liv i Försvarsmaktens helikopter Helge 99 utanför Rörö i Göteborgs skärgård.

Sex kollegor ombord på helikoptern Helge 99, en Superpuma från femte helikopterskavdronen på Säve fick sätta livet till när deras helikopter gick ner i det mörka havet klockan 18.41 vid ön Rörö i Göteborgs skärgård.

Många i helikopterbesättningen hade under ett långt yrkesliv vigt sina liv till att rädda andra människor i nöd på havet, två av besättningsmedlemmarna gjorde det som värnpliktiga. Genom sitt arbete gjorde alla dessa män skillnad! Den här gången var det tyvärr räddarna som själva blev offer.

Ombord på helikoptern under olyckskvällen fanns totalt sju besättningmän. Endast en överlevde olyckan, Jacob de Vries som då var värnpliktig ytbärgare. Jag ska erkänna att jag hade en tår i ögonvrån när jag i dag läste den här artikeln från minnescermonin den 2 december 2003 i Göteborgs domkyrka.

Otroligt nog så fortsatte Jacob som ytbärgare även efter sin värnplikt. Han var bland annat med under dramat när Finnbirch förliste den stormiga höstnatten 2006, samma natt som Marinen genomförde slutövningen SAMMARIN för de som minns.


I dag hölls en minnescermoni för de omkomna vid Käringberget dit minnesstenen har flyttats från Säve. Flygvapeninspektörer Micael Bydén fanns på plats och talade.

– Alla jobbar för varandra, mot gemensamma mål. I det här fallet en övning för att rädda liv. Då inträffar en av de svåraste olyckorna i flygvapnets historia.

– Det är tio år sedan, tio år av saknad, av sorg. Tio år av frågor som aldrig får svar: varför?

– I dag vänder jag mig i första hand till er anhöriga. Det finns inga ord som kan lindra, de känns väldigt små. Jag och många med mig känner med er, för er.

Bild från dagens minnescermoni (Bild lånad från Yngve Blå kamratförening)


I kväll tänder jag ett ljus för de omkomna

Owe  Persson
Ola Hidefält
Anders Lindquist
Michael Waerneman
Thomas Lagerström
Oskar Andersson


”Vi ställer oss frågan om det är värt priset att rädda andras liv till kostnaden av sitt eget? Det vi kan vara säkra på är att världen vore osäkrare och mindre trygg om inte några tog detta ansvar. För besättningen på H99 var detta ett självklart val”


En särskild tanke sänder jag till de omkomnas anhöriga, vänner, kollegorna vid helikopterflottiljen och inte minst till Jacob de Vries.

Media: SR, SR, GP, GP

Försvarsmaktens helikoptrar

Hkp 16 på plats i Afghanistan. Foto: Försvarsmakten

Helikopterfrågan i Försvarsmakten är ett ständigt aktuellt och återkommande ämne som behandlats på denna blogg åtskilliga gånger tidigare. Anledningen till att den ånyo tas upp är i dag flera.

Året var 2001 då Sverige beställde sina arton stycken Hkp 14 där ett av motiven var att man skulle köpa samma helikopter inom alla de fyra nordiska länderna. För snart två år sedan överlämnades den första NH90 till Försvarsmakten (10 år efter beställning) och vid det här laget hade Danmark dragit sig ur affären. I dag har fortfarande endast fyra av de arton helikoptrarna levererats till Försvarsmakten, och då inte ens i slutlig konfiguration. Liknelserna med Visbyprojektet är tyvärr allt för stora. Helikoptrarna är långt i från operativa i slutlig konfiguration. Den markoperativa versionen (E) beräknas vara slutlevererad runt 2016 och den sjöoperativa versionen (F) beräknas kunna vara operativ först år 2020. Den sistnämnda versionen kommer dessutom endast att levereras i fem exemplar(!)

När den första Hkp 14 levererades till Försvarsmakten var fortfarande ambitionen att den skulle ersätta Försvarsmaktens superpumor (Hkp 10B) i Afghanistan under 2016. Nu blev det inte så av flera anledningar. Från politisk nivå tog man i stället beslutet att snabbanskaffa femton Helikopter 16 ”Black Hawk” till Försvarsmakten.

I detta sammanhang är det därför mycket glädjande att konstatera att Hkp 16 från den första april är operativ i Afghanistan (se bilder på Facebook), och att Hkp 10 redan är hemma på svensk mark igen. 

Om vi för en stund stannar upp vid Hkp 10 så är det nu så att dessa nio helikoptrar nu skall avvecklas från Försvarsmakten. Trots att de fortfarande hade kunnat fylla viktiga roller inom övrig statlig verksamhet/landsting så som vid Sjöfartsverket för Sjöräddning, som ambulansflyg, men även vid Polisen där man har ett stort behov av att kunna transportera nationella insatsstyrkan så är ingen intresserad. Sjöfartsverket valde i stället att köpa sju nya helikoptrar, vilket på sikt drabbar sjöfarten genom avgifter då sjöfartsverket mer eller mindre är intäktsfinansierade. Polisen har inte ekonomi att vidmakthålla ett tyngre helikoptersystem än vad man har i dag utan hoppas på att Försvarsmakten ska kunna sköta transporterna, vilket i sak är bra. Försvarsmakten har varken ekonomi eller personella resurser att köra fyra helikoptersystem parallellt varför en avveckling då är oundviklig.

Men åter till Hkp 16. Den 9 april 2011 tog regeringen ett beslut om att anskaffa helikoptern. Bara nio månader senare, den 17 januari 2012 överlämnade FMV de första helikoptrarna till Försvarsmakten. Drygt ett år senare är piloter, tekniker och övrig personal utbildade och influgna på systemet och kan verka i Afghanistan. Ett mycket imponerande resultat!

Drar man paralleller till sorgebarnet Hkp 14 så kan man fundera över hur det hade sett ut om man istället för utvecklingsprojketet NH90 i stället valt att köpa Hkp 16 i sjöoperativ version Sea Hawk, ett färdigt och beprövat koncept med omfattande driftserfarenheter från hela världen.

Fördelarna med en sådan anskaffning skulle med facit i hand varit många. Dels skulle man få en färdig sjöoperativ helikopter där allt är klart från början. Men även fördelarna rörande flygunderhåll och reservdelar skulle vara avsevärda då Sea Hawk till drygt 80% är byggd av samma delar som en Black Hawk. Hade den utökade takhöjden (den som bidragit till förseningen av Hkp 14) fortfarande varit avgörande hade man kunnat välja den licenstillverkade SH-60K med utökad kabinhöjd.

Men nu var vi tyvärr inte så kloka. Vi står alltså inför det faktum att vi har beställt en helikopter (NH90) med annan takhöjd än alla andra brukare, och dessutom med ett helt unikt egentillverkat ledningssystem SAAB Tactical Mission System (TMS) som ingen ännu sett röken av trots att det beställdes redan 2002 till en kostnad av 2 miljarder kronor(!) något som även Allan Widman (fp) skrivit om flera gånger. Det enda aktuella runt detta projekt som går att finna är att SAAB nu söker ytterligare en projektledare

En annan faktor man kan fundera över är hur Marinflyget (medveten felskrivning) vid en längre insats ska kunna bedriva sjöoperativ helkopterverksamhet med en rote i luften över tiden (vilket rimligtvis borde vora ett operativt krav) med enbart fem tillgängliga helikoptrar är självklart en omöjlighet med hänsyn till flygunderhåll och översyner. 
Varför man inte från början beställde fem exemplar av den sjöoperativa NH90 NFH i likhet med vad Norge gjorde är och förblir en gåta, för industristöd till SAAB kan det väl ändå inte handlat om…  Då hade man sannolikt kunnat få leverans innan 2020 även om Norge i augusti förra året övervägde att häva hela köpet och istället satsa på Sea Hawk för sina fregatter på grund av de omfattande förseningarna.
En annan mycket beklämmande ”liten detalj” är att det fortfarande inte beställts något vapenpaket till helikoptern. Som det ser ut just nu så kommer vår Hkp 14 i bästa fall att kunna hitta en ubåt med sin sonar någon gång efter år 2020, men inte kunna insätta några vapen mot den. Om detta har vi skrivit i ett tidigare inlägg.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vi i bästa fall har fem(!) sjöoperativa helikoptrar utan vapen efter 2012 samtidigt som vi kommer att ha 40 markoperativa helikoptrar (fördelat på 15st Hkp 16, 12st Hkp 15 och 13st Hkp 14). Detta skall jämföras med de 14 sjöoperativa Hkp 4 som vi tidigare förfogade över…
Vad kan vara mer passande än att att avsluta detta inlägg med visa en dagsaktuell bild på trotjänaren Y76 (tidigare Flygvapnets Q98) som tillsammans med övriga Hkp 4 nu är sålda till Columbia Helicopters, där man anser att våra fullt fungerande ubåtsjagade trotjänare har väldigt mycket flygtid kvar. 

”All of the helicopters were very well maintained, and are under 10,000 flight hours, which, given our high utilization rate, is very low time,” said Sweet.  ”Since the 107-II is not readily available on the international market, this presented an excellent opportunity for us to purchase more of the same type of helicopter we already operate.”

Y76 på väg mot fortsatt flygtjänst Foto: Columbia Helicopters

Det känns som om detta inte kommer att vara det sista inlägget på den här bloggen rörande helikoptrar, i synnerhet inte sjöoperativa sådana.

Mer om Hkp 4 försäljningen till Columbia Helicopters: SVT, SRSR