Kategoriarkiv: Hkp 4

April April, och lite till…



En gång om året, den första april, får man enligt tradition skoja med sin omgivning. Självklart så var morgonens inlägg om ett återinförande av tre museihelikoptrar i aktiv tjänst ett aprilskämt. Det finns ingen sanning alls i detta påstående, det är rent påhitt från början till slut.

Ett aprilskämt blir som bäst när det råder tvekan om huruvida det är sant eller inte. Den här gången lyckades jag inte alls lika bra som förra året då jag skrev att Cecilia Widegren skulle bli operativ chef för OSSE i Ukraina. De flesta genomskådade det hela direkt, men tidningen Skövde Nyheter trodde att det var sant och kontaktade Widegren för en kommentar.

Årets aprilskämt var nog för uppenbart, även om jag vet att åtminstone några köpte budskapet. För att Försvarsmakten skulle kunna svara direkt om media mot förmodan skulle höra av sig så informerade jag i förväg Infostaben via Informationsdirektören om vad som komma skulle. Men den här gången hade nog till och med media genomskådat det hela som ett aprilskämt - tror jag åtminstone.

Jag gav bedömt lite för många pusselbitar i inlägget den här gången som pekade på att allt var "hittepå". Här är några av dessa:

- Konsultavtal enligt den så kallade "1-4 klausulen" finns givetvis inte- 1-4 skulle symbolisera 1 april.

- Att det gamla "Marinflyget" skulle återuppstå som organisation är nog tyvärr helt otänkbart. 

- Att legendariske ubåtsjägaren Göran Frisk vid 72 års ålder skulle bli chef är nog lite för bra för att vara sant.

- Sonaroperatörersträning på Marinmuseum enligt STANAG 0401 (0401 syftandes på 1 april).

- Finansiering genom att använda "miljöpengen" eller rättare sagt mässpengen som så länge jag vet har legat på 8 kronor per man och dag för personal mönstrad på fartyg. Den kommer man inte långt med. Det räcker nog knappt till en tankning.

- Anslagssparande på 1.4-anslaget (Syftades på 1 april).

- Hydrauloljan med det speciella M-numret M2015-150401. Klickade man på länken så hände något...

- Baseringen enligt den tidigare marinflygindelningen under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern istället för helikopterdivisionen väckte nog också viss misstanke. 


Jag har medvetet inte publicerat några kommentarer förrän nu av uppenbara skäl. Kommentarerna bevisar att de flesta genomskådade det hela rätt snabbt, vilket även framkom av kommentarerna på Twitter. :-)

--------------------------


Åter till ordningen, och lite mer om sjöoperativ helikopter!

Bristen på tillgång av sjöoperativ helikopter kan dock inte nog understrykas. Operationen i Stockholms skärgård hösten 2014 gav i handen att många av våra tidigare förmågor har legat i malpåse i allt för många år, och att vissa förmågor helt har försvunnit.

Jag anser trots mitt aprilskämt, att idéen med att hyra in åtminstone Y70 samt 72 med flygförare inte är helt dum i väntan på Hkp 14. Det skulle i den bästa av världar ge oss begränsad luftburen ubåtsjaktförmåga här och nu, men framför allt att det skulle kunna bidraga till samverkan och taktikutveckling för fartygens del i väntan på Hkp 14. Problemet är att det förmodligen är omöjligt av en rad anledningar som ekonomi, regelverk, avtal, sekretess och en mängd annat administrativt. En sådan lösningen kan vi nog därför avskriva. 

Det skrevs och pratades som sagt mycket om bristen på sjöoperativa helikoptrar efter Operation Örnen.  Förvisso deltog, efter bästa förmåga, Hkp 15 som ett stöd åt spanande enheter, men det är ingen helikopter byggd för ubåtsjakt. 

Det har tidigare skrivits spaltmetrar om förseningen av Hkp 14 samt om det operativa misstaget att pensionera Hkp 4 innan dess efterträdare var levererad. Detta är tyvärr sanningar som vi idag får leva med. Den förlorade förmågan återtas inte snabbare genom att enbart konstatera vad som gjorts eller inte gjorts och hur dumt det var. Nu måste fokus vara framåt.

Det är nu viktigt att så fort som möjligt, med kraftsamlade resurser, ta emot Hkp 14F, utrustad för marina uppgifter, och att därefter utveckla dess förmågor. Systemet börjar levereras under 2015 och initialt handlar det om att testa och lära sig systemet för att kunna utbilda nya besättningar.

Då Hkp 14 som alla andra materielprojekt, passerar FMV innan leverans till försvarsmakten är det viktigt att FM ställer krav på FMV att tillsätta alla tillgängliga resurser för att snabba upp mottagande av systemet. Det handlar om att tillse att helikoptern bli operativ med ledningsystem, radar, FLIR, sonar, datalänk (8000) som gör att helikoptern kan kommunicera krypterat med fartyg samt integrering av undervattensvapen. Det sistnämnda är i dagsläget ytterst bekymmersamt då en ny torped inte kommer att levereras förrän efter 2020 och beställning av integrering på helikoptern som tidigare återfanns som projekt AA.3943401 i den öppna materielplanen från 2012 i den senare utgåvan är borta. Inte bra!

Försvarsmakten bör, om så inte redan sker, ställa högre krav på att FMV forcerar införandet av Hkp 14. Det är helt orimligt att en helikopter ska kunna bli så oerhört mycket försenad utan att någon inom FMV ställs till svars för vad som händer och framför allt vad som inte händer.
Under tiden FMV tar emot och provar Hkp 14F och successivt överlämnar dessa till Försvarsmakten är det viktigt att Flygvapnet bistår Marinen i mantrat ”Här och Nu!” som hörs överallt i Försvarsmakten just nu. Vad har flygvapnet att bidra med "här och nu"?

Flygvapnet disponerar idag ett antal Hkp 15 samt Hkp 14D som kan stödja marinen i uppgifter på den sjöoperativa arenan.

Hur man använder en Hkp 15 börjar bli relativt känt hos fartygsförbanden, en mindre plattform för ytövervakning och begränsade ubåtsjaktuppgifter. Den kan även landa på fartyg. De gråmålade Hkp 14 med beteckning ”D”, som sedan 2014 synts till i trakterna runt F 17 flygplats och Karlskrona örlogshamn är inte utrustad med den spaningsutrustning som version ”F” kommer att få, men kan delvis användas likt en HKP15, men med bättre uthållighet.

Kan marinen redan i år börja öva med Hkp 14D kommer man att ha hunnit putsa av en hel del grundläggande samverkansbehov när det åter blir dags att bedriva fri och bunden ubåtsjakt tillsammans. Fartygen kan börja använda Hkp 14D som plattform för att träna vissa ubåtsjaktmoment vilket ger helikopterbesättningarna nödvändig träning inför mer komplex träning med Hkp 14F. Detta är i dag redan fullt möjligt att genomföra, om tydliga krav på detta ställs av högre chef. Hur ser dessa krav ut idag?

Vilka krav ställer ÖB på MTCH och FTCH? Vilket stöd begär MTCH av FTCH? Vilka krav ställer FTCH på Helikopterflottiljen?

Det finns många dokument som i allmänna ordalag beskriver att ”den sjöoperativa förmågan med medeltung helikopter skall återtas”, men få pekande händer som ger en tydlig order på när, var, hur och med vilka medel!

Det har skrivits en hel del i media bl.a. om att hyra in ubåtsjakthelikoptrar från andra länder och att avbryta upphandlingen av Hkp 14 och påbörja en ny upphandling. Att hitta en leverantör för leasing av ubåtsjakthelikoptrar med spaningsutrustning och övriga system anpassade för svenska förhållande är ingen realistisk lösning. En ny upphandling skulle försena införandet ytterligare ett antal år och knappast vara ekonomiskt försvarbar.

Istället måste vi nu, med alla till buds stående medel, fokusera på att underlätta införandet av Hkp 14F och samtidig ställa krav på att visa effekt med de helikoptrar som redan levererats.

Förmågeuppbyggnad måste som sagt ske "Här och nu"!



Ubåtsjaktförmåga här och nu!




Vissa dagar är bättre än andra. I dag kom ett mycket glädjande besked! Svensk ubåtsjaktförmåga kommer enligt en säker källa temporärt att förstärkas upp med tre gamla trotjänare med syfte att fylla förmågeglappet fram till dess att Hkp 14 blir operativ.

Efter höstens ubåtskränkning har det varit en omfattande diskussion rörande avsaknaden av luftburen ubåtsjaktförmåga med helikopter. Som bekant är Hkp 14 försenad och det är oklart när den är fullt ut operativ med ledningssystem, sensorer och vapen. Detta har inneburit ett förmågeglapp eftersom föregångaren Hkp 4 avvecklades innan efterträdaren var operativ.

Men nu har en arbetsgrupp jobbat hårt med att sedan oktober förra året hitta en temporär lösning. Strax efter midnatt fick jag ett mail med den goda nyheten att det nu står klart att Marinen kommer att hyra in tre avvecklade Hkp 4 som i dag står på två olika museer genom ett nytecknat leasingavtal. 

Det handlar om helikoptrarna Y64 som står på Flygvapenmuseum i Linköping samt Y70 och Y72 som står på Aeroseum i Göteborg. Helikoptrarna är vidmakthållna i samma skick som när de skänktes från Försvarsmakten. Övriga helikoptrar av typen är sålda till Columbia Helicopters. Museerna har genomfört regelbundet underhåll och motorkörningar med jämna mellanrum för att tillse att de har hållits i luftvärdigt skick. Filmklippet här nedan är från en motorkörning vid Aeroseum den 8 maj förra året. Då trodde nog ingen att helikoptern skulle återinsättas i aktiv tjänst.



Visst får man en tår i ögat. /NOR
Posted by Yngve Blå on den 8 maj 2014



För att inte belasta personalen på 3. helikopterskvadronen i Kallinge, som i dagsläget flyger in sig på den kompetenta och efterlängtade efterträdaren Hkp 14,  så kommer man att ta in pensionerade ubåtsjägare (flygförare, spanare, sonaroperatörer och tekniker) på konsultavtal enligt den så kallade "1-4 klausulen" enligt flygföraravtalet ALFF. Ubåtsjaktkonsulterna kommer att samlas inom en fristående enhet man valt att kalla för "Marinflyget". Chef för Marinflyget (CM) sägs bli en tidigare kommendör vid namn Göran Frisk. Detta har jag dock ej lyckats få bekräftat.

Sonaroperatörerna har sedan ett antal veckor genomfört operatörsträning på den materiel som finns hos Marinmuseum i Karlskrona. Där finns en komplett Hydrofon 204 inklusive operatörsstol. Utbildningen genomförs enligt STANAG 0401 (Standard Nato Agreement).

För att finansiera detta så har man nyttjat den buffert som byggts upp genom de hemtagningseffekter man gjort inom Marinen sedan några år tillbaka då man drog in den så kallade "miljöpengen" som tidigare gick till mässarna på Marinens fartyg. Detta har i praktiken hanterats genom ett medgivande av utökat anslagssparande på 1.4-anslaget.

All lös materiel för driftsättning av helikoptrarna har även den förvarats väl på Aeroseum och på Flygvapenmuseum. Det enda problemet har tydligen varit att få tag på en särskild hydraulolja (av typen ATF typ D med M-nummer M2015-150401) som enbart har använts till Hkp 4, men den ska enligt uppgifter finnas på centrallagret i Arboga där den tack och lov ännu inte har hunnit utgallrats.

Baseringen av de återinsatta helikoptrarna är enligt uppgift inte spikad, men ett alternativ som har diskuterats i projektgruppen ska vara att det baseras en helikopter vardera på Berga, Säve och Kallinge under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern.

Välkommen tillbaka du kamouflagemålade helikopter, må du fortfarande ha sting i pinget!

Y 64 utanför Flygvapenmuseum

Y70 på Säve inför motorkörning i Aeroseum regi

Y72 i berghangaren på Aeroseum

Att göra om samma misstag gång efter annan?



Igår flög Helikopter 10 Super Puma för sista gången i 3. Helikopterskvadronen regi enligt Helikopterflottiljens egen facebooksida. Att helikoptrarna har varit föremål för att fasas ut har varit på gång under en längre tid, men i dag är det ett faktum. Men gör Försvarsmakten om samma misstag nu som man tidigare gjort gång efter annan då materiel avvecklats i förtid? 

Det är förvisso så att alla materielsystem någon gång kommer att nå en punkt där avveckling är ofrånkomligt och där det inte är försvarbart att fortsätta flyga av antingen ekonomiska eller personella anledningar.

Skräckexemplet är Helikopter 4 (Vertol) som avvecklades någon gång runt 2008 då den nya Helikopter 14 (NH 90) skulle komma som ersättare. Men så blev det inte och ett enormt förmågeglapp uppstod. Nu ska även Hkp 10 avvecklas då den än en gång ska ersättas av samma Helikopter 14 som fortfarande inte är levererad i slutlig operativ version.

Hkp 14 har ännu inte kapacitet att genomföra vinschning i nuvarande konfiguration, inte heller kan den bära vattentunna för att släcka skogsbränder. Att den inte kan jaga ubåt eller för den delen inte heller kan använda radar för att lokalisera sjömål är vid det här laget allmänt känt. Den förmågan kommer kanske runt 2020.

Frågan som ändå måste ställas är huruvida det är rätt att avveckla Helikopter 10 här och nu? Det finns parametrar som berör personalfrågan. D.v.s att besättningarna som i dag flyger Hkp 10 ska börja flyga in sig på den nya Hkp 14. Men det är ett resultat av att bemanningsläget i Försvarsmakten är extremt ansträngt och inget annat.

Det naturliga vid införande av nya materielsystem är att ett system fasas ut först det det nya är utprovat och operativt, samt att de flygande besättningarna successivt växlas över till ett nytt system. Så har man förvisso till del gjort i detta fallet, men personligen anser jag ändå att man ur ett samhällsperspektiv än en gång tar en för stor risk med denna förtida avveckling.

Vi kan ta exemplet skogsbranden i Västmanland. Nästa sommar kommer det inte att finnas några Super Pumor att rekvirera från Kallinge så som man gjorde i somras. Förhoppningsvis har Hkp 14 fått sina brandtunnor och att besättningarna har hunnit med att utbildas på brandsläckning, men det är långtifrån en självklarhet eftersom det finns mängder med saker som måste återtas.

Utöver detta så kan vi hoppas på att det inte händer någon större färjeolycka på Östersjön likt Estonia, för då kommer läget att bli ytterst problematiskt. Som bekant var det Försvarsmaktens alla helikoptrar som såg till att så pass många ändå överlevde den katastrofen. I dag kan vi i bästa fall få ut fem helikoptrar från Sjöfartsverket som är spridda över hela landet. Men sen blir det nog inte så mycket mer.

Som kuriosa så erbjöds Sjöfartsverket att överta dessa sjöräddningshelikoptrar till sin sjöräddingsverksamhet för något år sedan, men man ville hellre köpa nytt..
Sjöfartsverkets beslut att köpa in nytillverkade helikoptrar har fått mycket kritik, då Försvarsmaktens helikoptrar av typen Superpuma (Helikopter 10) kunde ha fyllt behovet enligt flera riksdagsledamoter och experter. 
Serien ... levererades till Försvarsmakten mellan åren 1988 och 1995. Superpuma är en medeltung helikopter som i första hand används för flyg- och sjöräddningsuppdrag, transport, övervakning och som i Sveriges fall ambulansflyg.

Enligt helikopterexperter inom Försvarsmakten som Ekot talat med är de i bra skick och kan användas under många år. Men nu får Försvarets materielverk försöka sälja eller skrota dem.

Att Hkp 10 nu avvecklas kommer innebära konsekvenser den dagen ännu en stor skogsbrand drabbar Sverige. Vad en ny färjeolycka kommer innebära vågar jag inte ens tänka på.




Sten Tolgfors och helikopterförmågan

Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter!


Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt - utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.


Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att "de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg". Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.

Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att "anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort".  Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.

Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!

Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.


Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.

  • Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. 
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4...


  • Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.


  • Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.


  • Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.

En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.


  • För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.



Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.

Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har "helt fel" i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.
"Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017"
Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:
“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”

Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).

Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.

Det kanske är hög tid att starta en variant av "pansarbåtsinsamling" för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!

Uppdaterat: Sten Tolgfors och helikopterförmågan

Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter!


Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt - utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.


Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att "de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg". Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.

Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att "anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort".  Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.

Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!

Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.


Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.

  • Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. 
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4...


  • Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.


  • Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.


  • Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.

En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.


  • För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.



Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.

Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har "helt fel" i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.
"Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017"
Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:
“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”

Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).

Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.

Det kanske är hög tid att starta en variant av "pansarbåtsinsamling" för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!


Uppdaterat 4/11:

Helikopterutredningen konstaterade 2008 att kostnaden för att vidmakthålla åtta helikoptrar (Hkp 4) i sjöoperativ konfiguration skulle uppgå till 550 miljoner kronor fram till 2020. Det innebär att hela glappet (12 år) avseende sjöoperativ helikopterförmåga fram till dess att Hkp 14F levereras hade täckts av den i sammanhanget hanterbara summan 550 miljoner. Något som bör jämföras med blixtanskaffningen av Hkp 16 som uppgick till 4,7 miljarder.

Motiveringen till att inte vidmakthålla Hkp 4 var följande:
Försvarsmaktens anger att i nuvarande omvärldsläge och med den inriktning som regeringen angett i planeringsanvisningar och den försvarspolitiska propositionen till riksdagen 2009 får kommande sjöoperativa förmåga till undervattensstrid i form av fartygsenheter och HKP 15 anses godtagbar, särskilt som utveckling av förmågan till ubåtsjakt kan uppnås genom bl.a. ökad övningsverksamhet med fartygsenheter.

Militärhelikopterutredningen gör mot bakgrund av de krav som ställs på Försvarsmaktens operativa förmåga bedömningen att de begränsningar som uppkommer genom brist på medeltung helikopter för sjöoperativa uppgifter under den angivna perioden är besvärande men får anses på ett acceptabelt sätt kunna hanteras genom uppbyggnad och utveckling av förmåga inom de system som disponeras, dvs. ytfartyg, ubåtar och HKP 15-systemet från 2012.

När snålheten bedrog visheten!



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle "släcka krishärdar" på den internationella spelplanen som följande sades. "Jag har ingen backspegel - jag ska inte åt det hållet" 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 

Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.


Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.

Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.




Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.


Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 

Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.


Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.


Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.
När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 
Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.

Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet - in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet... 

Vidare skriver utredningen följande:
Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.
Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.


Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.
Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.
Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.

Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger - kanske hon inte vet(?) - är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.



Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak - att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket "det är dyrt att vara fattig" passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen

När snålheten bedrog visheten! (Uppdaterat 7/8 23:30)



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle "släcka krishärdar" på den internationella spelplanen som följande sades. "Jag har ingen backspegel - jag ska inte åt det hållet" 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 

Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.


Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.

Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.




Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.

Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 

Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.


Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.

Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.
När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 
Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.

Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet - in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet... 

Vidare skriver utredningen följande:
Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.
Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.


Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.
Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.
Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.

Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger - kanske hon inte vet(?) - är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.




Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak - att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket "det är dyrt att vara fattig" passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen


Uppdatering 7/8 12:00

Det finns ett antal frågor som är ständigt återkommande i kommentarer, på twitter och i debatten runt skogsbranden. Det är frågor som jag bedömer Försvarsmakten alternativt FMV bör kunna svara på för att reda ut begreppen.

  • Är vattenbehållare för brandbekämpning beställda till Försvarsmaktens två nya medeltunga helikoptertypem Hkp 14 och Hkp 16. I dagsläget finns enligt uppgift ej förmågan på dessa (18+15=32) helikoptrar. Vad gäller?
  • Finns samtliga av de äldre brandtunnorna som åskådliggörs av räddningsverkets bild här ovan kvar inom Försvarsmakten?  Om så är fallet varför går dessa inte att använda på Hkp 14 och Hkp 16?
  • I dagsläget kan enligt uppgift enbart de äldre Hkp 10 bära vattentunna för skogsbrandbekämpning. Hur många sådana helikoptrar finns i dag i flygbart skick och hur nära förestående är avvecklingen av dessa? Enligt uppgifter som nu figurerar så har avvecklingen redan påbörjats.

Det vore bra om dessa frågor kunde besvaras i syfte att klargöra vissa sakförhållanden.


Uppdatering 7/8 12:30

TV4 och Ulf Kristoffersson intervjuar statsministern och ställer frågor bl.a. om Försvarsmaktens helikopterresurser.






Uppdatering 7/8 23:30

Försvarsmakten har genom informationsdirektör Erik Lagersten nu svarat på ovanstående frågor rörande utrustning till helikoptrar som jag ställde tidigare. Jag fick ett personligt svar inom en timme att informationen fanns och att frågorna skulle besvaras. Det här är riktigt professionellt hanterat. Jag tror inte någon annan svensk myndighet hanterar informationsärenden så snabbt.

Svaret från Försvarsmakten innebar precis som vi trodde att utrustningen inte fanns tillgänglig här och nu, men är på gång. Låt oss hoppas att denna utrustning integreras innan samtliga Hkp 10 hinner avvecklas, för då står vi helt utan brandbekämpningsförmåga. Jag tro nog det är lämpligt att besättningarna under kommande vår flyger några övningspass brandtunna också, det kan komma att löna sig med tanke på vad som har hänt denna sommar!


Irene Wennemo på Aftonbladet skriver i dag en ny ledare i ämnet skogsbranden och regeringens agerande med information baserat på den här bloggen. Omnämnandet och länken hit har gett en hel del trafik under dagen. Tack för det.

För övrigt har media varit frekventa besökare av bloggen i dag vilket givetvis är roligt, och förhoppningsvis snappar man upp några fakta som bidrar till en bättre, och framför allt mer sakriktig nyhetsrapportering.




Angående diskussionen som har förevarit om Sverige ska skaffa flygplan för brandbekämpning så blev jag i dag tipsad om ett klockrent Facebookinlägg signerat helikopterflygföraren Stefan Carneros. Det blir väldigt enkelt när någon med erfaranhet och förstahandsuppgifter förklarar en sak så enkelt och så träffsäkert. Läs och begrunda. Carneros har själv mångårig erfarenhet från brandbekämpning med helikopter. Vidare så är det i sammanhanget mycket intressant att höra vad han och Martin Malmborg, båda f.d. besättningschefer på Hkp 4 hade att säga om den stundande avvecklingen av systemet 2008.
Det innebär att vi får ett glapp på kanske ett eller två år, där vi inte kan hjälpa till vid bränder på det här sättet. det blir tyvärr en jättestor svacka, berättar Martin Malmborg, kapten vid en av de besättningar från 5:e divisionen från Ronneby som bekämpat elden vid Rippestorp.

Varken han eller Stefan Carneros, divisionschef, tycker att Vertolhelikoptern ska tas bort.

- Det är en helikopter som kan användas i stort sett till allting eftersom den är så bred. Konstruktionen är oslagbar, säger Stefan Carneros.

En nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!


Sverige är fantastiskt! Men landet befolkas också av ett mycket besynnerligt folk i många avseenden. Vi svenskar har nämligen en förmåga att, förvisso med all rätt, att bli väldigt upprörda när det sker olyckor, katastrofer och händelser som drabbar många människor. I synnerhet då det i efterhand visar sig att statens resurser för att åstadkomma denna förväntade säkerhet ej har hållit måttet eller varit underdimensionerade. Men det märkliga är att vi lika snabbt glömmer saken och sällan eller aldrig drar slutsatser och vidtar konkreta åtgärder. Det här inlägget kommer att avhandla statens helikopterresurser vid bekämpning av skogsbränder som enbart diskuteras då bränderna härjar, men som däremellan nästan omedelbart glöms bort.


Tyrestabranden 1999

För ganska exakt 15 år sedan, den 1 augusti 1999 bröt en av de värsta skogsbränderna i Sverige ut i Tyresta nationalpark. Troligtvis p.g.a. att några diplomater skulle grilla. Branden pågick en hel vecka och 450 hektar skog brann ned. Att det var så svårsläckt berodde på att det inte fanns så mycket vägar för fordon i området. Insatsen krävde stora personella resurser. Förutom brandmän från hela Stockholmsområdet deltog ca 200 värnpliktiga från Waxholm som kallades in tillsammans med befäl. Jag minns även att personal från Berga stod i beredskap för att snabbt kunna transporteras till Tyresta vid behov.

Men det som var helt avgörande för möjligheten att få kontroll på den omfattande branden var Försvarsmaktens helikoptrar. Vid den här tiden stod det besättningar i beredskap för såväl sjö- som flygräddning. Men man hade även den naturliga uppgiften att stödja samhället med bl.a. brandbekämpning. Av den anledningen övade man regelbundet samtliga tunga helikopterbesättningar att flyga med brandtunna mellan de skarpa uppdragen. Under Tyrestabranden deltog hela 17(!) helikoptrar från Försvarsmakten och vattenbombade branden, men man hade även kapacitet att flytta brandmän, slangar och annan utrustning eftersom hkp 4 kunde lasta hela 20 personer.

Efter branden var upprördheten stor över hur så stor del kunde brinna ner och varför staten inte hade bättre beredskap för händelser som denna. Riksdagsledamoten Lennart Daléus (c) skrev följande i en motion till riksdagen strax branden efter då han efterlyste bättre beredskap och samordning i händelse av liknande olyckor. Han belyser i sin motion vikten av tillgång till större helikoptrar som visade sig vara helt avgörande för att få bukt med branden. Han pekade även på vikten av att helikoptrarna har mörkerkapacitet.
Den massiva helikopterinsatsen med mörkerutrustade helikoptrar som på ett avgörande sätt bidrog till att få kontroll över branden, sattes in först efter att den härjat i flera dygn.

Skogsbränderna 2008

Nio år senare brann det i stor omfattning igen. Under hela två veckor under sommaren 2008 var 12st helikoptrar från Försvarsmakten anspråkstagna med att släcka 12 olika skogsbränder(!) En mycket läsvärd artikel med besättningen på Y68 finns här. Enbart hkp 4 släppte 2600 ton vatten under dessa veckor. I artikeln från 2008 (för 6 år sedan) kunde man i slutklämmen läsa.
Då Försvarsmakten kommer att avveckla HKP 4 systemet kommer det bli ont om helikoptrar som kan bidra till brandbekämpning under en viss period tills nya helikoptrar levereras till Försvarsmakten.

Martin Malmborg, f.d. flygförare på hkp 4 sa mitt under släckningsarbetet:
- Jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir ett nytt beslut som gör att vi kommer att behålla Vertolhelikoptern.

Hkp 4 med brandtunna som lastar 2-3 ton vatten


Hkp 4 släcker skogsbrand


Skogsbrand i Påryd 2009

Ett år senare brann det igen. Vid skogsbranden i Påryd i Kalmar kommun, d.v.s. 10 år efter branden i Tyresta så fanns inte längre några militära helikoptrar som kunde släcka skogsbränder p.g.a. ett politiskt beslut där man gett Försvarsmakten direktiv att man inte längre skulle syssla med sådan typ av verksamhet och inga Hkp 4 med brandtunna fanns längre tillgängliga. Då vinklade media det hela till att Försvarsmakten vägrade att hjälpa till...... 

Håkan Juholt (s) som då fortfarande var försvarspolitiker gjorde en bra analys av läget och uttryckte det hela så här.
- Det finns ingen gemensam strategi när det gäller helikoptrar och det innebär att stora markvärden och människoliv offras eftersom ingen vill sitta med Svarte Petter och betala för insatsen.
Så sent som i december 2008 lämnade Leni Björklund den senaste i raden av helikopterutredningar till försvarsdepartmentet.
- Det är en bra utredning men den som de senaste 50 utredningarna på samma ämne, hamnar bara i en byrålåda för att samla damm, menar Håkan Juholt. - En sådan här fråga borde inte ligga under försvaret utan det handlar om krisberedskap och borde ligga på ett inrikesministerium eller kanske till och med på statsrådsberedningen.

Pågående skogsbränder 2014

Just nu pågår flera stora skogsbränder i Sverige. Den värsta härjar i Sala där kommunen nu förbereder för evakuering av vissa områden.

Detta innebär att vi nu får ett sorts facit presenterat för oss. Har våra politiker tagit intryck av de tidigare skogsbränderna, erfarenheterna från Tyresta och vidtagit åtgärder för samordning och förbättring av statens resurser avseende helikopterfrågan som av så många enskilda politiker och utredare vid enskilda tillfällen ansetts vara av strategisk vikt för vårt samhälle?

Svaret är tyvärr som väntat - Nej.

Läget är värre än någonsin rörande statens obefintliga samordning av helikopterresurser. Framför allt fins det inget strategiskt tänk. Dessutom så fråntogs Försvarsmakten uppgiften att stödja samhället med flyg- och sjöräddning, brandbekämpning samt sjukvärdstransporter genom ett riksdagsbeslut för snart 10 år sedan. Samtliga tunga helikoptrar av typen 4 (vertol) är dessutom avvecklade utan att ersättarna har blivit operativa.

Erättaren Hkp 14 är inte levererad fullt ut och framför allt så är systemet inte klart för att flyga med brandtunna, och framför allt så är besättningarna inte övade vilket inte prioriteras då man inte längre har den uppgiften från regering och riksdag. Samma sak gäller för den nya Hkp 16.

Den enda helikoptern som Försvarsmakten i dag kan operera med brandtunna är Hkp 10 som även den är under avveckling, och enbart ett fåtal skrov flyger fortfarande. De sista få skroven är placerade i Ronneby i söder och på Kallax i norr vilket innebär att 2. helikopterskvadronen i Linköping står helt utan möjlighet att bidraga till brandsläckningsarbetet just nu.

Detta ger givetvis ånyo allmänhet, media och räddningstjänstchefer huvudbry över varför Försvarsmakten inte längre kan hjälpa till att släcka bränder med helikoptrar, så som man alltid har kunnat göra. I Kinda kommun utanför Linköping brinner det också just nu.
Räddningschef Thomas Blixt i Kinda kommun är kritisk till att Försvarsmaktens helikopterflottilj på Malmen i Linköping inte kunnat bistå räddningstjänsten i den svårsläckta skogsbrand som härjat i Slätmon sedan i tisdags. Svårt att förstå, säger han.
Kan vi inte ha möjligheter att få hjälp med helikopterresurser från Malmen där vi har en helikopterflottilj? Det borde väl vara möjligt, tycker jag som inte har kunskap om hur de tänker på helikopterflottiljen, säger Thomas Blixt.

Så här ser det tyvärr ut, och Försvarsmakten blir de som får bära hundhuvudet eftersom allmänheten inte har kunskap om de politiska beslut som ligger till grund för detta. Försvarsmakten har förvisso lyckats få ner en helikopter (Hkp 10) från Kallax till Sala, men den har olyckligtvis fått motorhaveri.

I en artikel i Aftonbladet säger en av de civila helikopterpiloterna som deltager i släckningsarbetet.
– Vi hade sex stycken helikoptrar som åkte på led och dumpade vatten på samma ställe. Jag har aldrig varit med om något liknande. Vi hade kunnat haft 100 helikoptrar. Det hade ändå inte varit släckt.

Om man tittar på bilderna så kan man se att brandbekämpningen sker med hjälp av små civila helikoptrar, som i normalfallet används för gödning av skogar m.m. Det går inte att jämföra lastkapaciteten på en sådan liten helikopter med den som Hkp 4 hade och Hkp 10 har. Man kunde med dessa helikoptrar lyfta 4-5 ton. Gissningsvis så kan dessa små civila helikoptrar ta ca 500 liter vatten i ett lyft som jämförelse.

Sammanfattningsvis...

...så kan vi konstatera att statens samlade resurser för stöd till samhället när det kommer till brandbekämpning med helikopter bara har blivit sämre och sämre och är i dag näst intill obefintlig. Det blir kommunerna som får hyra in civila helikoptrar från vinstdrivande företag för pengar man inte har.

Lennart Daléus efterfrågade strategi efter Tyrestabranden lyser med sin frånvaro, och flygföraren Martin Malmborgs farhåga rörande avvecklingen av Hkp 4 slog in med all kraft. Någon ersättare till denna arbetshäst lyser fortfarande med sin frånvaro ur en strikt operativ aspekt.

I Sala kommun börjar man nu evakuera människor från sina hem och djur från gårdar som ligger i farozonen. Det är nog inte omöjligt att det kommer att starta fler skogsbränder om vi inte får något regn snart. När bränderna är uppklarade för denna gången kommer sannolikt några enskilda politiker att tycka att detta är för dåligt och skriva någon motion eller skriftlig fråga till någon minister. I bästa fall tillsätter försvarsministern plikttroget någon ny utredning som sedan förpassas till någon bokhylla. Jag törs nästan lova att när skogsbränder åter igen blir aktuella om några år, så har ingenting radikalt skett för att förbättra läget.

Svenskarna måste vara världsmästare på att bli upprörda, kräva åtgärder, men sedan glömma bort allt lika fort igen. Lägg sedan till att våra politiker inte vill betala för rikets säkerhet, varken civil eller militär sådan. Det är därför det aldrig sker någon förbättring!

I morgon tänkte jag beröra ämnet sjöräddning....






Försvarsmaktens helikoptrar

Hkp 16 på plats i Afghanistan. Foto: Försvarsmakten

Helikopterfrågan i Försvarsmakten är ett ständigt aktuellt och återkommande ämne som behandlats på denna blogg åtskilliga gånger tidigare. Anledningen till att den ånyo tas upp är i dag flera.

Året var 2001 då Sverige beställde sina arton stycken Hkp 14 där ett av motiven var att man skulle köpa samma helikopter inom alla de fyra nordiska länderna. För snart två år sedan överlämnades den första NH90 till Försvarsmakten (10 år efter beställning) och vid det här laget hade Danmark dragit sig ur affären. I dag har fortfarande endast fyra av de arton helikoptrarna levererats till Försvarsmakten, och då inte ens i slutlig konfiguration. Liknelserna med Visbyprojektet är tyvärr allt för stora. Helikoptrarna är långt i från operativa i slutlig konfiguration. Den markoperativa versionen (E) beräknas vara slutlevererad runt 2016 och den sjöoperativa versionen (F) beräknas kunna vara operativ först år 2020. Den sistnämnda versionen kommer dessutom endast att levereras i fem exemplar(!)

När den första Hkp 14 levererades till Försvarsmakten var fortfarande ambitionen att den skulle ersätta Försvarsmaktens superpumor (Hkp 10B) i Afghanistan under 2016. Nu blev det inte så av flera anledningar. Från politisk nivå tog man i stället beslutet att snabbanskaffa femton Helikopter 16 "Black Hawk" till Försvarsmakten.

I detta sammanhang är det därför mycket glädjande att konstatera att Hkp 16 från den första april är operativ i Afghanistan (se bilder på Facebook), och att Hkp 10 redan är hemma på svensk mark igen. 

Om vi för en stund stannar upp vid Hkp 10 så är det nu så att dessa nio helikoptrar nu skall avvecklas från Försvarsmakten. Trots att de fortfarande hade kunnat fylla viktiga roller inom övrig statlig verksamhet/landsting så som vid Sjöfartsverket för Sjöräddning, som ambulansflyg, men även vid Polisen där man har ett stort behov av att kunna transportera nationella insatsstyrkan så är ingen intresserad. Sjöfartsverket valde i stället att köpa sju nya helikoptrar, vilket på sikt drabbar sjöfarten genom avgifter då sjöfartsverket mer eller mindre är intäktsfinansierade. Polisen har inte ekonomi att vidmakthålla ett tyngre helikoptersystem än vad man har i dag utan hoppas på att Försvarsmakten ska kunna sköta transporterna, vilket i sak är bra. Försvarsmakten har varken ekonomi eller personella resurser att köra fyra helikoptersystem parallellt varför en avveckling då är oundviklig.

Men åter till Hkp 16. Den 9 april 2011 tog regeringen ett beslut om att anskaffa helikoptern. Bara nio månader senare, den 17 januari 2012 överlämnade FMV de första helikoptrarna till Försvarsmakten. Drygt ett år senare är piloter, tekniker och övrig personal utbildade och influgna på systemet och kan verka i Afghanistan. Ett mycket imponerande resultat!

Drar man paralleller till sorgebarnet Hkp 14 så kan man fundera över hur det hade sett ut om man istället för utvecklingsprojketet NH90 i stället valt att köpa Hkp 16 i sjöoperativ version Sea Hawk, ett färdigt och beprövat koncept med omfattande driftserfarenheter från hela världen.

Fördelarna med en sådan anskaffning skulle med facit i hand varit många. Dels skulle man få en färdig sjöoperativ helikopter där allt är klart från början. Men även fördelarna rörande flygunderhåll och reservdelar skulle vara avsevärda då Sea Hawk till drygt 80% är byggd av samma delar som en Black Hawk. Hade den utökade takhöjden (den som bidragit till förseningen av Hkp 14) fortfarande varit avgörande hade man kunnat välja den licenstillverkade SH-60K med utökad kabinhöjd.

Men nu var vi tyvärr inte så kloka. Vi står alltså inför det faktum att vi har beställt en helikopter (NH90) med annan takhöjd än alla andra brukare, och dessutom med ett helt unikt egentillverkat ledningssystem SAAB Tactical Mission System (TMS) som ingen ännu sett röken av trots att det beställdes redan 2002 till en kostnad av 2 miljarder kronor(!) något som även Allan Widman (fp) skrivit om flera gånger. Det enda aktuella runt detta projekt som går att finna är att SAAB nu söker ytterligare en projektledare...


En annan faktor man kan fundera över är hur Marinflyget (medveten felskrivning) vid en längre insats ska kunna bedriva sjöoperativ helkopterverksamhet med en rote i luften över tiden (vilket rimligtvis borde vora ett operativt krav) med enbart fem tillgängliga helikoptrar är självklart en omöjlighet med hänsyn till flygunderhåll och översyner. 

Varför man inte från början beställde fem exemplar av den sjöoperativa NH90 NFH i likhet med vad Norge gjorde är och förblir en gåta, för industristöd till SAAB kan det väl ändå inte handlat om...  Då hade man sannolikt kunnat få leverans innan 2020 även om Norge i augusti förra året övervägde att häva hela köpet och istället satsa på Sea Hawk för sina fregatter på grund av de omfattande förseningarna.

En annan mycket beklämmande "liten detalj" är att det fortfarande inte beställts något vapenpaket till helikoptern. Som det ser ut just nu så kommer vår Hkp 14 i bästa fall att kunna hitta en ubåt med sin sonar någon gång efter år 2020, men inte kunna insätta några vapen mot den. Om detta har vi skrivit i ett tidigare inlägg.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vi i bästa fall har fem(!) sjöoperativa helikoptrar utan vapen efter 2012 samtidigt som vi kommer att ha 40 markoperativa helikoptrar (fördelat på 15st Hkp 16, 12st Hkp 15 och 13st Hkp 14). Detta skall jämföras med de 14 sjöoperativa Hkp 4 som vi tidigare förfogade över...

Vad kan vara mer passande än att att avsluta detta inlägg med visa en dagsaktuell bild på trotjänaren Y76 (tidigare Flygvapnets Q98) som tillsammans med övriga Hkp 4 nu är sålda till Columbia Helicopters, där man anser att våra fullt fungerande ubåtsjagade trotjänare har väldigt mycket flygtid kvar. 
"All of the helicopters were very well maintained, and are under 10,000 flight hours, which, given our high utilization rate, is very low time," said Sweet.  "Since the 107-II is not readily available on the international market, this presented an excellent opportunity for us to purchase more of the same type of helicopter we already operate."

Y76 på väg mot fortsatt flygtjänst Foto: Columbia Helicopters

Det känns som om detta inte kommer att vara det sista inlägget på den här bloggen rörande helikoptrar, i synnerhet inte sjöoperativa sådana.

Mer om Hkp 4 försäljningen till Columbia Helicopters: SVT, SRSR