Kategoriarkiv: Internationella Insatser

Försvarsmaktens kostnader ska ”tas inom ram”!



När man nu börjar få kontroll över den omfattande skogsbranden i Västmanland genom omfattande insatser från luften och på marken så kommer nu den ofrånkomliga debatten om vem som ska betala kalaset som ett brev på posten, och tyvärr så verkar risken nu vara uppenbar att detta kan komma att bli en rejäl ekonomisk käftsmäll för Försvarsmakten.

Räddningsinsatserna bedöms uppgå till omkring 5 miljoner per dygn enligt uppgifter i SvD. När kommunerna höjde oroliga röster för hur de skulle klara av att betala för insatsen så lovade försvarsminister Karin Enström bara för någon dag sedan att kommunerna måste ansöka om ersättning, men att dessa ansökningar nu skulle "hanteras skyndsamt".  Tidigare har sådana ansökningar kunnat ta flera år för regeringen att hantera innan pengar betalats ut. Men nu gör regeringen helt om i frågan och utlovar i dag via ett pressmeddelande att regeringen nu anslår 300 miljoner kronor till kommunerna som ska täcka alla kostnader för branden. Detta är helt rätt agerat av regeringen, men man kan inte undvika att fundera över huruvida det kommande riksdagsvalet har haft ett finger med i spelet. Min bedömning är att regeringen så långt som möjligt vill undvika negativ publicitet så tätt in på valet. Nåja..

I Norberg är dock kommunstyrelsens ordförande ändå rädd att 300 miljoner inte kommer att täcka alla kostnader som de drabbade kommunerna nu tvingas betala och är fundersam över hur kostnaderna ska fördelas.
– Ska vi tänka att det är den kommun där branden startade som får ta hela kostnaden, eller ska vi tänka att det är den kommun som har flest kvadratmeter nerbränt som får ta största kostnaden, frågar hon sig.

Våra riksdagspolitiker börjar nu också att reagera. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist kallar nu till möte i syfte inleda en utvärdering av branden och samhällets beredskap som uppenbarligen inte är den bästa om man beaktar det faktum att Länsstyrelsen via Facebook begär in saker från allmänheten för att klara av att försörja de som arbetar med insatsen avseende grundläggande utrustning så som strumpor och handskar etc.


Så långt är allt väl, och det viktigaste av allt, d.v.s. att branden bekämpas ser nu ut att kunna åstadkommas. Kommunerna verkar dessutom få sina pengar och försvarsutskottet ska se över beredskapen. Bra! Återstår gör då Försvarsmakten - som ånyo verkar bli den myndighet som får sitta med Svarte Petter på hand när spelet så småningom avslutas.

Det förhåller sig nämligen på följande sätt. Beroende på vilken typ av stöd som Försvarsmakten bistår med så gäller olika regler för olika situationer. Detta är reglerat i lagen. Om Försvarsmakten bistår med stöd enligt stödförordningen till kommun eller enskild ska Försvarsmakten ta ut full kostnadstäckning för de uppgifter man utfört på uppdrag av någon annan.  Det kan handla om att bistå kommun eller annan statlig myndighet med ex. helikoptertransport av skadade eller sjuka.

Om en insats istället går under lagen om skydd mot olyckor (LSO) får Försvarsmakten inte ta ut någon avgift från en kommun. Då ska Försvarsmakten själv stå för alla kostnader.

I riksrevisionens rapport med titeln Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser - RiR 2011:15 framgår detta med all önskvärd tydlighet.

Detta betyder att det för genomförande av insatser inte har avdelats någon särskild budget, vare sig för den del som myndigheten själv ska stå för eller det man ska får full kostnadstäckning för. Enligt Försvarsmaktens Verksamhetsuppdrag budgeteras eller avdelas inga särskilda medel för uppgiften utan uppgiften löses inom ramen för de övriga försvarsuppgifterna. 
Insatschefen konstaterar i sin verksamhetsorder att för insatser planeras inga ekonomiska resurser. Uppkomna kostnader bokförs efter hand och ska regleras i Försvarsmaktens årsbokslut. Det betyder att det inte på förhand avsätts medel för att ge stöd till samhället.

Att det sistnämnda gäller bekräftas även av informationsdirektör Erik Lagersten i dag via twitter.




Med tanke på hur ansträngd Försvarsmaktens ekonomi är i dagsläget så kommer kostnaderna för skogsbranden att slå oerhört hårt mot verksamheten innevarande år om kostnaderna skall tas inom ram och inga ytterligare ekonomiska medel skjuts till från regeringen. I dagsläget tyder ingenting på att Försvarsmakten kommer att kompenseras för utgifterna!

Försvarsmaktens insatser i Västmanland har gjort stor skillnad och har varit omfattande. Fem helikoptrar med personal, åtskilligt med hemvärnspersonal ur Västmanlands hemvärnsbataljon, en R3-pluton från F 21 och säkert en mängd annan personal och materiel från andra förband ,som jag i skrivande stund inte har exakt koll på, har deltagit i insatsen. Många har säkert avbrutit sin semester för att ställa upp, något som bland annat innebär mycket stora övertidskostnader.

Om myndigheten Försvarsmakten själv skall stå för egna kostnader inom ramen för innevarande års redan ansträngda budget, ja då inser man snabbt att detta kommer att få stora konsekvenser.

För att ta ett exempel från verkligheten i syfte att påvisa vad uppkomna kostnader kan ge för konsekvenser så kan vi titta på marinens stora övning SWENEX. Övningen som var planerad att genomföras i höst med hela Marinen under 11 dygn är på grund av uppkomna kostnader i samband minröjningsoperationen OPEN SPIRIT nu struken efter C FÖRB PROD beslut.

Marinen hade från början tilldelats ca 20 miljoner för att genomföra SWENEX. Den summan har nu halverats och kvar finns nu enbart 10 miljoner. Detta innebär att övningen SWENEX stryks och att man nu i ett sent skede ska försöka planera om och i stället försöka åstadkomma en kortare övning om fem dygn, eventuellt med ett reducerat antal enheter.

Anledningen till detta är att regeringen under försommaren beslutade om att förlänga OPEN SPIRIT och genomföra ett uppkommet örlogsbesök i Riga på kvalificerad övertid. Detta kostade ungefär 7,5 miljoner kronor. Pengar som regeringen inte kompenserade Försvarsmakten för. Detta skulle "tas inom ram"! Utöver detta har ytterligare 2 miljoner kronor betalat andra kostader.

Om vi i stället applicerar samma hantering på skogsbranden och övertidskostnader för personal samt kostnadskrävande enheter så som helikoptrar, så kan man snabbt inse att kostnaderna kommer bli mycket omfattande. När Försvarsmakten då kommer att tvingas spara på innevarande års budget så kan man givetvis inte dra in på fasta löner och lokalhyror. Det man kan reducera är drivmedel, ammunition och övningsdygn, vilket i praktiken innebär inställda övningar.

Det skulle därför inte förvåna särskilt mycket om även de sista 10 miljonerna för höstens femdagarsövning kan komma att försvinna, att all flygverksamhet förutom incidentberedskapen ställs in, och att Armén får sparka kottar på kaserngården fram till jul. Detta skulle rimma mycket dåligt mot det faktum att regeringen flera gånger under våren och sommaren deklarerat att man vill öka övningsverkamheten och närvaron på och över Östersjön, och att man genom satsningarna "stärker vår försvarsförmåga".

Min enda slutsats av detta är att regeringen måste kompensera Försvarsmakten på samma sätt som man nu kompenserar kommunerna. Ett sätt vore att överföra outnyttjade medel från anslaget för internationella insatser istället för att dessa pengar skall gå tillbaka till Anders Borgs kassakista. Allt annat än att kompensera Försvarsmakten för detta är oacceptabelt!

Ny marin insats under 2014?



Det spekuleras rätt friskt runt en ny marin insats under 2014 på olika håll. Devisen "ingen rök utan eld" gäller dock alltid. Men rykten som detta ska alltid tas med en mycket stor nypa salt då inga konkreta beslut finns i dagsläget. 

Ryktet som florerar är ytterligare en insats i Adenviken (ME 04) inom ramen för OP ATALANTA. Man kan till att börja med backa bandet och titta på vad som framgår av Försvarsmaktens budgetunderlag för 2014. Där framgår följande.

Sjö- och luftstridskrafterna ska kunna delta i insatser utanför närområdet när dessa lämpar sig för de svenska förbanden. 2014 inriktas stridskrafterna mot att kunna genomföra två till tre internationella förbandsinsatser, varav en större (motsvarande ISAF) och en till två mindre (motsvarande ATALANTA, OUP). Under första kvartalet 2014 kan dessutom insats komma att ske med brittisk EU BG med svenskt truppbidrag.

Det finns med andra ord ett embryo till detta redan i budgetunderlaget. Försvarsmakten har därefter enligt uppgift lämnat in ett underlag till regeringen med möjliga insatser under 2014, d.v.s man har gett regeringen ett slags smörgåsbord, med största sannolikhet med tillhörande prislapp och förslag på lämplig insatsperiod. Vad som framkommit därifrån är att Försvarsmakten lämnat in underlag som även rör ett marint styrkebidrag.

Det skulle då handla om en ny insats i Adenviken inom ramen för EU NAVFOR och OPERATION ATALANTA där man satt lämplig insatsperiod från november 2014 till april 2015. Det styrkebidrag man enligt uppgifter anmält för möjlig insats är.

  • FHQ
  • Ledningsfartyg (HMS Carlskrona)
  • Korvett typ Visby x 2
  • Hkp 15 x 1
  • Bordningsstyrka
  • NSE

Hurvida det då skulle bli hela det till regeringen anmälda möjliga styrkebidraget, bara del av, eller inget alls finns det ingen i dagsläget som vet. Beslutet rörande internationella insatser ligger som bekant alltid på regeringsnivå och besluten fattas tyvärr ofta i ett relativt sent skede.

Man ska inte heller glömma bort det faktum att vi har två styrkebidrag till NRF under 2014. Det gäller en stridsflygenhet JAS 39 Gripen samt ett (1) minröjningsfartyg typ Koster. Om någon av dessa utlöses under året så minskar givetvis möjligheten för en marin insats ME 04 då pengar som bekant är en gränssättande faktor för Försvarsmaktens verksamhet.

En möjlig anledning till att man har valt att lägga ett marint styrkebidrag sent under året kan vara för att kunna analysera hur utfallet av övriga åtaganden ser ut innan regeringen fattar ett slutgiltigt beslut.

Men än så länge så kan man nog alla sitta lugnt i båten. Något beslut om marin insats är inte fattat ännu, och kommer nog så inte heller att ske på den här sidan årsskiftet.

Dock ska man inte alls bli förvånad om det blir en ny insats i Adenviken under 2014, eller att det redan nu spekuleras runt ämnet då det är en del av Försvarsmaktens uppgifter i det insatta insatsförsvaret.

Det farligaste ögonblicket kommer med segern

När statsminister Reinfeldt på sitt tillbakalutade sätt öppnar för budgetförstärkningar till försvaret är det många törstande i öknen som tackar för denna efterlängtade eftergift från alliansregeringen. Efter en intensiv försvarsdebatt med enveckasförsvar och ryskapåsken betraktas det som en kursändring, vilket det på sitt sätt är, i alla fall principiellt.

Själv har jag gång på gång tvärsäkert påstått att det inte kommer bli några nya pengar till Försvarsmakten och det framförallt beroende på att kursen i försvarsreformen i allt väsentligt ligger fast, att den säkerhetspolitiska analysen av framförallt Ryssland skiljer sig på ett fundamentalt sätt mellan diskussionen i offentligheten och inom regeringen/regeringskansliet samt att det – i bjärt kontrast till vad det verkat – inte har funnits något starkt internt tryck för ökade anslag inom Alliansen. Statsministern har vid upprepade tillfällen giftigt påpekat att Folkpartiet, trots högt tonläge i offentligheten, inte har rest detta krav i den innersta kretsen. Ovanpå detta finns en stark uppfattning, särskilt från finansen, om att Försvarsmakten behöver ett fortsatt starkt reformtryck.

Well, jag hade fel. Må tusen loppor hemsöka mina armhålor. Först kom öppningen på Moderaternas Sverigemöte i Karlstad i mars och sedan det upplevda löftet i partiledardebatten i Agenda. Kommentarer från försvarsministern fördjupade informationen något om vad det kan röra sig om. Fritt översatt verkar det bli ett påslag på anslaget nu i höst, men inget generellt anslagslyft, den långsiktiga ekonomin kommer man återkomma till. Socialdemokraterna kommer av allt att döma ansluta sig till regeringens förlag. De vill knappast överge den bekväma positionen att jaga regeringen ”från höger” i försvarsfrågan – i synnerhet inte i rådande opinionsläge – och vända på rollerna inför valrörelsen, men inte heller anslå mer pengar än Moderaterna. Genom en blocköverskridande överenskommelse om ett visst pengatillskott gynnas bägge parter. Argumentationen för detta samarbete kommer S och M säkerligen att finna i Försvarsberedningens junirapport, som man på något sätt måste förklara som en del av beslutsunderlaget inför budgetförstärkningen.

Anmärkningsvärt är för övrigt att många som kritiserar regeringen för att överge analys först – utgift sedan, t.ex. i samband med JAS Gripen-anskaffningen, inte är lika upprörda om besluten föregriper processen så länge som det (ur deras perspektiv) går åt rätt håll. Nåväl. Sammanfattningsvis får Moderaterna med denna manöver Folkpartiet att sitta still i båten, man möter växande intern moderat frustration och man kan hjälpligt neutralisera ”försvarsfrågan” inför valet. Det kommer bli oerhört intressant att se hur pengatillskottet motiveras.

Så långt det politiska spelet, men vad är det som står på spel? Det som oroar mig är en ny omgång av två parallella verkligheter: En som kommuniceras ut i offentligheten och en intern bland de närmast sörjande. Vi har varit med om det förr i försvars- och säkerhetspolitiken, det verkar vara en kronisk sjukdom i riket.

Jag tänker såhär: Det finns risk för att regeringen indirekt motiverar, eller i varje fall inte tillbakavisar, att man tillskjuter pengar för att stärka försvaret som ett resultat av ryskapåsken och ett mer osäkert närområde, utan att man egentligen omfattar denna tanke på djupet. Om man gör det – vilket jag återigen inte tror, är det på sitt sätt ok. Då hänger det ihop, det blir tydligt för alla och envar vad Sverige vill och man kan förhålla sig till det och rösta för en annan inriktning nästa val. Men om det inte är så, och analys och övertygelse är något annat än budskapet utåt, då går vi fortsatt kräftgång i den svensk försvarspolitik. Det som till en början kan framstå som en delseger för ”försvarsvänner” kan rentav i förlängningen visa sig kontraproduktivt.

Ponera att det rör sig om några hundra miljoner kronor som kommer presenteras som en förstärkning av försvaret men som i budgetpropositionens sällan studerade textavsnitt kryptiskt förklaras som en fullföljning av reformen. Det är inte fel i sig – Försvarsmakten behöver bl.a. hjälp med tillskott till rekrytering och generationsväxling inom ramen för personalförsörjningen – men om pengarna inte följer en strategisk övertygelse i det större perspektivet, då ryker ”satsningen” när materielinköp skjuts upp och anslagssparandet sedan går tillbaka till statskassan. Det har vi som bekant sett förut.

Med andra ord: Det blir mer lappande och lagande på en läckande reform som ingen riktigt brinner för, än en genomgående kursändring som ett resultat av incidentberedskaps- och rysslandsdiskussionen – om nu det anses motiverat.

Och därmed är vi inne på nästa fråga: Ryssland. Jag påstår som sagt att regeringskansliets bedömning av Ryssland skiljer sig väsentligt från den bild som kommuniceras i offentligheten av och inom Försvarssverige. Vi hör det via Bildt och nu i dagarna statsministern och en brutalt förenklad sammanfattning av bakgrunden till deras budskap skulle kunna lyda ungefär såhär: Vad i hela friden skulle Ryssland tjäna på att hota Sverige, EU och NATO militärt? Rysslands lugnaste fönster mot omvärlden vetter västerut, mot de man är beroende av för sin export och där lejonparten av de flöden går som måste fungera för denna export.

Food for thought vad gäller denna teoribildning återfinns bl.a. i denna färska och mycket intressanta FOI-rapport: Ett skepp kommer lastat: Ryska handelsflöden via Östersjön i ett tjugoårsperspektiv. Där står:

”Den övergripande slutsatsen (…) är att Östersjön idag är Rysslands absolut viktigaste hamnområde för det maritima handelsutbytet med utlandet, och att inga större förändringar i detta hänseende är att vänta fram till 2030. (…) Enligt rapportens uppskattningar går inte mindre än 65 procent av Rysslands export till EU-området och 31 procent av dess import därifrån via Östersjön. Med hänsyn taget enbart till sjöfartsburna transporter, är motsvarande siffror hela 75 procent respektive 85 procent.”

Men bilden av den ryska utvecklingen, framför allt vad gäller konsekvenser för Sverige, är som baken delad. Det är två läger med helt olika filter framför ögonen och olika resonanslådor i det svenska samhället. Samma skrift kan tolkas helt olika och för att ta nyss nämnda FOI-rapport som exempel skulle den lika gärna användas som argument för den ökade osäkerheten i närområdet och nya brösttoner från Öst:

”Denna rapport har försökt peka på att det inte är uteslutet att frågan om egen hamnkapacitet ur ett ryskt perspektiv är såväl politiserad som säkerhetiserad. (…) Hemtagningen av nuvarande transittrafik, om den lyckas, återskapar också just den form av handlingsfrihet för handelspolitiken som i andra sammanhang möjliggjort för Ryssland att utnyttja sina handelsrelationer som utrikespolitiskt maktinstrument. Med andra ord finns det en rad frågor som skulle kunna skapa framtida spänningar mellan Ryssland och EU och nya mönster för ekonomiskt utbyte, vilket i sin förlängning även kan påverka det politiska klimatet i Östersjöregionen.”

Sådär kan man hålla på, i fråga efter fråga, rapport efter rapport. Och dessa olika tolkningar kokas sedan ner till en politisk majoritetsuppfattning och utgör så småningom inriktningsgrund för Försvarsmakten – varefter ingen blir helt nöjd, de flesta lite lagom missnöjda och nästan samtliga övertygade om att man ändå inte kommer besluta om tillväxt eller avveckling i takt med att behoven ändras. Tolka mig rätt: Det är helt nödvändigt att riksdagens partier samverkar i fora som Försvarsberedningen och det kan jag gladeligen utveckla vid annat tillfälle.

Det jag vill säga med detta är att jag i tilltagande grad förtvivlar över möjligheten att göra praktik av den logiska och förvisso eftersträvansvärda tanken att kontinuerligt anpassa Försvarsmakten och dess stödmyndigheter efter en så nykter hotbild som möjligt. Jag lutar alltmer åt att vi ska lägga hotbildsdiskussionen åt sidan vad gäller Försvarsmaktens utformning och istället knåda fram den grundläggande militära och civila försvarsförmåga landet bör besitta alldeles oavsett hur omvärlden ser ut och hur hotbilder skiftar. Fd kommendör Christer Hägg har utvecklat resonemanget (med avstamp i marinen) i Tidskrift i Sjöväsendet (2013:1).

Jag tycker det vore mycket intressant att undersöka vad som är rimligt att kräva att vi ska kunna möta och genomföra, både civilt och militärt, ensamma och tillsammans med andra, istället för att framför allt spekulera i om och när.

I rapporten ”Säkerhet i samverkan” (Ds 2007:46) från december 2007 skrev Försvarsberedningen:

”Försvarsberedningens omvärldsanalys understryker behovet av att fortsätta utvecklingen mot ett modernt, flexibelt och interoperabelt insatsförsvar. Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa och vårt närområde samt, när så behövs, på vårt eget territorium. Tillgänglighet, flexibilitet och strategisk rörlighet ger ökad handlingsfrihet och ska vara styrande för försvarets utveckling. Ett militärt försvar som verkar i samarbete med andra utanför Sverige är ett försvar av våra centrala värden och intressen och ökar vår säkerhet. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet får svårt att användas för insatser utanför detta. Sverige fortsätter därmed transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser.”

Jag står för varje ord fortfarande. Det vi borde utvecklat var hur det internationella och nationella hänger ihop och tryckt på hur förmåga till nationellt försvar upprätthålls genom att vidmakthålla den kompetens och organisation som krävs för att sköta uppgiften, dvs. inget upphörande med försvarsplanering och mobiliseringssystem etc.

Ett (förenklat) sätt att uttrycka det är att pendeln svängde för långt, och nu är jag rädd att den kan svänga tillbaka alltför långt åt andra hållet istället. Jag tror det vore förödande om hela debatten resulterade i ett slags åternationalisering av försvaret, t.ex. genom att internationella insatser och internationella samarbeten skärs ner till förmån för mer eller mindre symboliska åtgärder. Jag går så långt som att påstå att det vore spiken i kistan om man blickar framåt och om det är en linje som skulle vinna skulle det vara Försvarsmaktens största misstag sedan den strategiska timeouten.

Försvarsmakten ska vara efterfrågad och relevant för säkerhets- och försvarspolitiken och annars undermineras samhällets stöd i vid mening (rekrytering, skattepengar till verksamheten etc.). Det finns de som tror att en mer territoriellt inriktad Försvarsmakt skulle uppnå just det, men jag tror alltså tvärt om. Eller rättare sagt såhär: Den generation beslutsfattare som har frågan i sin hand just nu, de skulle förmodligen skriva under på det. Men nästa? Hur ser nästa generations makthavare på efterfrågan och relevans? Och hur ser blivande medarbetare i Försvarsmakten på saken?

Om inte Sverige förmår tolka det som händer nu, utan kopplingar till vad det var förut eller för den delen förhoppningar om hur det borde vara, hamnar vi ofelbart fel och får småstatens alla problem. I Finland är man t.ex. naturligtvis fortsatt uppmärksam på Ryssland, men nyligen konstaterade det finländska utrikesutskottet att en militär alliansfrihet inte längre kan förverkligas i en värld av ömsesidigt beroende och slutsatsen var att Finland mer aktivt än tidigare ska orientera sig mot internationellt samarbete.

Jag oroar mig helt enkelt för ett svenskt kontraproduktivt ”småstatsbeteende” när Ryssland bjuder upp till dans:

1. Vi borde vara smartare än att bekriga varandra med tvärsäkra rysslandsbilder – i synnerhet om man betänker Johan Wiktorins insiktsfulla ord:

”Min sammanfattande reflektion kring förändringarna i omvärlden är att vi som vill se ett starkare försvar tenderar att överskatta betydelsen av kortsiktiga skeenden, medan de som spelar ned det ryska förmågelyftet tenderar till att underskatta betydelsen av långsiktiga förändringar. Vi ser helt enkelt det vi vill se, ett känt fenomen från psykologin. Vi vet också att ständiga varningar undergräver den egna trovärdigheten och att bortviftande av indikationer ökar betydelsen och genomslaget av överraskning. Ett samhälle som bara vill reagera på Björnen sover eller Vargen kommer är ett utmärkt mål för mer eller mindre sofistikerade informationsoperationer.”

2. Ett ekonomiskt tillskott till Försvarsmakten kan som sagt vara nödvändigt i nuvarande läge, men om pengarna pressas ur systemet främst eftersom opinionsläget inte annat medger, och regeringen egentligen inte instämmer i analysen bakom behoven, riskerar man att förlora politiskt stöd i varv två och därmed skadas försvaret över tid.

Om vi nu kopplar tillbaka till Reinfeldts försvarspengar i höstbudgeten, så skulle ett tredje alternativ – vid sidan av att man antingen säger en sak utåt och en annan inåt eller på riktigt har ändrat uppfattning och ansluter sig till Folkpartiet i analysen – kunna vara att Moderaterna tar tillfället i akt och sjunger ut om det som driver dem och därmed regeringen i försvars- och säkerhetspolitiken.

Om den nuvarande reformen i huvudsak är rätt, Ryssland inte är ett större problem nu än tidigare (i alla fall inte kopplat till det militära försvaret) och man siktar på att förbereda NATO-medlemskap om man vinner valet 2014 bör man beskriva det rakt ut och ta debatten. Berätta med entusiasm och kraft om den moderata analysen och visionen! Här måste jag till min egen överraskning åberopa Johan Hakelius som jag tycker träffar mitt i prick och fångar det som hela tiden skaver och skapar frustration:

”Det räcker inte med att muttra lite irriterat om att det nog inte finns något hot just nu och att det antag¬ligen kommer att lösa sig. Det krävs sprudlande engagemang och inspirerande tillförsikt. Något positivt, inte något negativt. Ett mål, inte en avsaknad av hot.”

För de tålmodiga läsare som härdat ut hela vägen hit och nu undrar vad de läste egentligen vill jag säga följande: En upplevd ”åternationalisering ” av det militära försvaret kommer undergräva dess existens på sikt. Låt oss formulera vad vi ska klara att hantera, både civilt och militärt, oavsett hur det säkerhetspolitiska läget förändras. Vi saknar en positiv bild, en vision med tillhörande åtgärdslista över vad Sverige ska spela för roll i vår region och i världen framöver. Vi behöver agera och inte enbart reagera på Ryssland – springer vi indirekt Kremls ärenden genom våra reaktioner?

Helt säker kan man bara vara på två saker: Historien är inte slut och allt hänger ihop, men på olika sätt inberoende på vad man ser och var man står och tittar.


Inställt firande

Idag är det 10 år sedan USA inledde ”befriandet” av Irak. Den militära operationen gick mer eller mindre smärtfritt och kunde slutligen krönas med att Saddam Hussein togs till fånga och senare avrättades av den nya regimen.

Syftet med operationen var att stoppa Iraks möjligheter att nyttja ”massförstörelsevapen” samt att förhindra att organisationer som Al Qaida skulle ha en frihamn att operera från. Sedan visade det sig att det aldrig fanns några massförstörelsevapen och att Al Qaida aldrig opererat ut ur Irak.

Ett ytterligare argument för att invadera Irak vore att civilbefolkningen skulle bli av med en tyrann. Men fick Iraks befolkning verkligen det bättre? Tja, de led under Saddam Hussein, de led under krigen mot USA och de lider under det inbördeskrig som startat mellan Sunni- och Shiamuslimer. Det exploderar bomber mer eller mindre dagligen och 10-årsfirandet lär innebära fler bomber snarare än fyrverkerier. 

Hur har livet för en familj varit under fyra krig (Iran, USA, USA och inbördeskrig)?

Today, three years after most American soldiers withdrew from Iraq, we see that the whole country is on the brink of another round of sectarian war. Once again there are assassination campaigns by killers using silenced weapons, threats to force Sunni and Shiite families from their neighborhoods, and car bombs striking here and there all around the country. As the political quarrel among Iraqi leaders continues, I cannot help but think how similar it all is to the 2006-7 civil war.

Each political group in Iraq has its own accusing tune. Sunnis are always complaining about what they called marginalization and exclusion from power, while on the other side we see the Shiite-led government calling everyone that opposes it a terrorist. As for Kurds, they are trying hard to establish a Kurdish nationality separate from the Arabs, without missing any opportunity that may lead to the establishment of their own state. Within those three major players, the other Iraqi minorities have been lost.

Before the American withdrawal, the majority of Iraqi people and leaders blamed the American presence as the only reason behind all the instability in Iraq, but now I do not know who can be blamed for what is happening.

I saw all these wars, lived through them and finally came to the realization that Iraq is not a decent place for my family. We left in 2010, moving to a place where we could bring up children in an environment away from sectarian violence and power struggles.

I have no plans to return anytime soon.


Ingen upplyftande läsning och knappast något som motiverar USA:s insats.

Frågan är bara hur västvärlden ska bedriva liknande operationer i framtiden? Gör de militära insatserna verkligen nyttja, eller skapar de bara nya problem?

I Irak så slog man ut kommunikation, elkraft och vattenförsörjning i försök att slå ut ledningen i landet utan att direkt döda civila. En lovvärd tanke, men tyvärr så har det varit svårigheter att bygga upp dessa funktioner efter kriget vilket lett till ökad barnadödlighet m.m. Detta skapade ett hat bland civilbefolkningen mot ”befriarna”. Polisen och militären som tidigare stöttat Saddams regim fick gå hem och bli arbetslösa, vilket gav en stor grogrund till terrorism då de var tränade att använda vapen och missnöjda med tillvaron. Vapen och sprängämnen fanns i mängder. Alla ingridienser som behövs fanns på plats för att starta ett inbördeskrig.

Saddam Hussein sade i en intervju att ”ett land som Irak krävde en härskare som honom”. Utan hans järnnäve skulle landet rasa ihop. Tja, kan man säga annat än att han delvis hade rätt? Hans hårda styre tryckte ner befolkningen, men höll också de religiösa motsättningarna i schack.

Irak är heller inte det enda exemplet. Titta på Libyen. Khadaffi behandlade Libyens befolkning på samma sätt som Saddam behandlade Iraks. Omvärlden reagerade, anföll och Khadaffi mötte sitt slut i ett dike.utanför staden Sirte. Resultatet blev att stora mängder vapen som tidigare var under Khadaffis kontroll kom på avvägar och nu bl.a. finns i händerna på rebellerna i Mali som har kopplingar till Al Qaida. Rebellrörelsen i Libyen, som omvärlden stöttade, har band till islamistiska terrorister. Khadaffi slog tidigare ner hårt på dessa typer av religiösa terrorgrupper inom Libyen. Nu finns det tyvärr klara möjligheter för islamistisk terrorism att växa sig stark i Libyen.

Titta på Syrien. Regeringen behandlar befolkningen illa och de lider. Det finns indikationer på att kemiska stridsmedel har använts mot civila. Men om västvärlden ingriper, vilka ska vi stötta? Rebellgrupperna har liksom i Libyen kopplingar till Al Qaida. Risken är att när regimen faller skapas exakt den grogrund för islamistisk terrorism som västvärlden vill stoppa.

Titta på forna Jugoslavien. Det var ett land som enbart hölls ihop av Tito. När han dog och sedan Warsavapakten störtade samman (Jugoslavien var i och för sig aldrig medlem i Warsavapakten, men de fick stöd) så fanns det inget som höll de olika regionerna och befolkningsgrupperna samman. Västvärlden hade även här problem. Skulle man t.ex. förse Bosnier och Kroatier vapen? Serberna har utmålats som de stora skurkarna under kriget, men handen på hjärtat så var de övriga aktörerna i krigen inte helt utan skuld. Insatserna under Kosovokriget fick slut på de öppna stridshandlingarna, men det har tagit tid att stabilisera landet och det är fortfarande en hel del kvar att göra. Här har EU snarare än NATO de rätta verktygen i form av ekonomiska och politiska påtryckningar.

Tyvärr så är det nog så att det bästa vi kan göra under en insats är att visa terrorgrupperna att de inte har någonstans att gömma sig. Att helt slå ut dem är mer eller mindre omöjligt, de byter bara operationsbas. Civilbefolkningen kommer att lida under insatserna och de kommer att lida när vi drar oss därifrån då risken är stor att infrastrukturen i deras samhälle slagits ut. Den viktigaste delen av en insats är därför inte den inledande militära delen för att få stopp på våldet, utan den eferföljande humanitära för att bygga upp landet i fråga. Allt för ofta satsas det för lite på steg två och därmed så ger steg ett inget långsiktigt resultat.

Tyvärr är det därmed också mycket svårt att se vilken nytta vi gör med våra militära internationella insatser. Minskar vi verkligen lidandet för civilbefolkningen? I Irak lär i varje fall ytterst få fira idag att USA lade sig i händelseutvecklingen år 2003.

SvD

Gästinlägg: Borta bra men hemma bäst…?

Foto: Försvarsmakten


Publicerar i dag ett mycket läsvärt och tänkvärt gästinlägg från signaturen "Boatswain" som rör det ämne som engagerar alla från sjöman/soldat till amiral/general, nämligen löner och ersättningar.

Inlägget refererar till det avtal som tillämpas vid flottans tre sjögående förband, ubåtsflottiljen och de båda sjöstridsflottiljerna. För den som inte känner till detta sjöarbetstidsavtal (SjöArb) så är det ett av de fyra kvarvarande specialavtal inom Försvarsmakten tillsammans med de som finns vid Hkpflj, F7 och SSS. Inom SjöArb används benämningen sjödygn (SD) som således motsvarar övningsdygn (ÖD) i FM ordinarie arbetstidsavtal. En av skillnaderna är att SD generellt sett ger mindre pengar och mindre ledighet än Försvarsmaktens ordinarie avtal, men att man i stället tillämpar begreppet årsarbetstid.

Utan att gå inlägget i förväg så kan vi konstatera att det ersättningsnivåerna vid insatser utanför Sverige måste ses över, något som de fackliga förbunden måste verka för.

/ Skipper

---------------------------------------

I onsdags kastade HMS Carlskrona loss för att genomföra flottans tredje insats i det pirathärjade området utanför Somalia. Vikten av insatser som dessa, för att skapa säkra handelsvägar, kan inte nog understrykas.

Däremot kan man unna sig en stunds reflektion över hur ersättningsnivåerna för personalen som deltar i insatser likt denna ser ut. Inlägget kommer att jämföra den ekonomiska kompensationen som erhålls vid internationella insatser med den ersättning som utgår vid övningsverksamhet i närområdet enligt Sjöarbetstidsavtalet.

I den vardagliga diskussionen kring löner och ersättningar glöms ibland den ledighet som genereras av sjödygn bort men kommer i detta inlägg att ges ett ekonomiskt värde. Två olika insatsområden har valts för att exemplifiera; dels en pågående marin insats (Adenviken) samt därutöver nyttja Afghanistan som ett exempel på ett insatsområde med högre missionstillägg.

Förutsättningarna i nedanstående räkneexempel är följande:

Ersättning vid tjänstgöring utomlands: Grundlön x 1,3 + 8.000 kr + Utlandstillägg (3.000 kr) + Missionstillägg (6.400 kr för Adenviken och 12.200 kr för Afghanistan) + 15% av Skatteverkets fastställda traktamente för respektive land.

För enkelhetens skull, då övrig ersättning räknas som bruttolön vid nedanstående räkneexempel, konverteras det skattefria traktamentet till en bruttoinkomst på 3.000 kr (traktamentet för Djibouti är ca 78 kr/dag och för Afghanistan 63kr/dag).

Den ytterligare ersättning om 4.000 kr som erhålls om individen har hemmavarande barn under 18 år är ej medräknad då majoriteten i en besättning oftast ej har barn.

För varje tjänstgöringsdag utomlands genereras 0,166 leavedagar (5 dagar/månad) vilka kommer att medräknas som lön utifrån den lön man har i missionsområdet i kommande exempel.

Ersättning vid övning i närområdet: Grundlön + tjänstgöringstillägg á 62 kr/dag (30 dagar = 1.860 kr/månad) + sjödygnsersättning + ev. ersättning för utebliven veckovila (mer än 11 sjödygn i rad).

Dessutom kommer den kompensationsledighet som genereras av sjödygn att värderas enligt det nya principen för sjödygnsersättning (då dessa kan generera 10-14h arbetstid). 1h värderas då till Grundlön x 0,00575. Dvs. det motsvarar ungefär den timlön som varje arbetstagare har. Anledningen till att den modellen valts är för att sätta ett ekonomiskt värde på ledighet då sjödygn ger mer ledighet än ett dygn till sjöss enligt utlandsavtalet.

Observera att jag ej har valt att använda sjödygn enligt det nya avtalet utan varje sjödygn ger 14h arbetstid. Det är bara den extra tid utöver en normalarbetsvecka á 40h som värderas enligt samma beräkning för att sätta ett pris på ledighet.

Alla sjödygn förutsätts börja på en måndag för att förenkla uträkning m.h.t. helgsjödygnsersättning.

Klicka på bilden för att förstora 

Om vi nu tittar på hur ersättningen utomlands ser ut vid en jämförelse med övningar av olika längd här hemma, får vi följande resultat:

Första exemplet är en övning på fem dagar (5 st sjödygn), t.ex. en Divisionsövning. Dessa genererar då sjödygnsersättning 780 kr x 5 + 30h kompensationsledighet, dvs. knappt en veckas ledighet.

Klicka på bilden för att förstora 


Här har alltså de 30h kompensationsledighet som genereras av fem sjödygn (14h – 8h normalarbetstid x 5) värderats till Grundlön x 0,00575 x 30.

Om istället fartyget ger sig iväg på SWENEX och är till sjöss måndag t.om. torsdag veckan därpå, totalt 11 sjödygn, ger detta nedanstående ekonomisk ersättning.

Klicka på bilden för att förstora 


Ur grafen kan vi då utläsa att ersättningen (inkl. ekonomisk värdering av kompensationsledighet) är relativt nära den ersättning som erhålls vid tjänstgöring i Adenviken. Anmärkningsvärt är att detta, i förhållande till tjänstgöring utomlands, är med endast 11 st dygn till sjöss och övrig tid under månaden kommer individen hem varje kväll.

Exemplet ovan med 11 st sjödygn genererar 82 h kompensationsledighet i förhållande till en normalarbetstidsvecka, dvs. 2 veckors betald semester.

Ibland är våra fartyg iväg på längre övningar än SWENEX, t.ex. MOST/FOST eller Cold Response, då arbetstidsuttaget är ännu större. Nedanstående graf presenterar ersättningen vid 21 st sjödygn i rad, inkl. ersättning för utebliven veckovila (sjödygn 12-21).

Klicka på bilden för att förstora


Nu lyfter säkert delar av läsekretsen på ögonbrynen för så här hög ersättning får man väl inte för tre veckors övning? Nej det får man inte men 21 st sjödygn ger 174h kompensationsledigt, dvs. en månad betald ledighet vilken är medräknad i grafen ovan enligt samma formel som beskrivits tidigare.

Vad kan man då dra för slutsatser av ovanstående exempel? Är ersättningen för en övning till sjöss i närområdet för hög?

Absolut inte!

Däremot bör Försvarsmakten och Officersförbundet fundera över det rimliga i att tjänstgöring utomlands värderas lägre än att öva till sjöss hemma. Framförallt i aspekten att alla numera har en skyldighet att, när så arbetsgivaren önskar, tjänstgöra utomlands. Ytterligare en faktor att ta i beaktning är det faktum att det är skillnad på övning- och insatsverksamhet ur ett riskperspektiv. Nu är kanske inte en insats i Adenviken förknippad med ett stort risktagande men vem vet var nästa missionsområde ligger och vilka risker det innebär. Jämför då den ringa extraersättning som ges till de som åker till Afghanistan kontra den ökade risk det innebär för individen.

Tidigare (innan det internationella obligatoriet), då utlandsförbanden var s.k. ”internetförband” (rekryterade på mil.se) kunde man hävda att man sökte en befattning utomlands och därmed accepterade de ekonomiska villkoren. Den tiden är förbi och vissa förband har redan tvingat individer med kort varsel utomlands med hänvisning till nuvarande obligatorium.

För några år sedan sattes förband (IM, IKS, IUb m.fl.) i internationell beredskap och personalen fick ersättning för detta. Som ett exempel så erhöll R30-förband 25.000 kr/år i beredskapsersättning. Nu står alla anställda i beredskap utan ersättning och med samma dåliga utlandsavtal som innan.

Förutsättningarna har ändrats, nu gäller det att även villkoren gör det.

/ Boatswain


Internationella Insatser för alla!

Försvarsmakten har i en av sina rekryteringskampanjer sloganen "Vem bryr sig?". Kanske inte den mest lyckade kampanjen eller sloganen i mina ögon då det är lätt att göra ett syftningsfel och få resultatet "Försvarsmakten, vem bryr sig?".

Men grundtanken var i varje fall god. För samtidigt som de flesta svenskar i dessa tider trycker i sig den ena semlan efter den andra så lider civilbefolkningen i många länder av brist på mat och rent vatten. Här har Försvarsmaktens PR-byrå tyvärr helt rätt. Handen på hjärtat, vem bryr sig? I varje fall är det inte liknande nyheter som drar svenskarnas intresse. Läser man Expressen eller Aftonbladet så får kronprinsessan Victorias klänningar stora rubriker samtidigt som konflikten i Kongo nämns enbart i förbigående. Detta trots att Kongokriget är ett av de största krigen i modern tid, d.v.s. någonsin!

Den började 1998, med en Rwanda-ledd invasion och pågår fortfarande. Det stora antalet döda gör att kriget i Kongo är ett av de två största krigen sedan andra världskriget – det andra är för övrigt inte Vietnam, vilket någon kanske trodde, utan Koreakriget (mellan 4,5 och 7 miljoner döda i Korea, 3 miljoner i Vietnam). De flesta av dödsoffren har inte dött av militärt våld utan av sjukdomar och svält, det vill säga av den humanitära katastrof som kriget orsakat.

Men är det de militära insatserna som gör mest effekt?

Ofta är de moderna krigen konsekvenser av strider mellan olika maktgrupperingar i ett land, snarare än de klassiska krigen mellan länder. Dessa grupperingar och avsaknad av en legitim central regim är också det som gör det svårt att lyckas med en militär insats.

Ta Mali som exempel. Vem ska omvärlden stödja? Vem är egentligen den som har den legitima rätten till makten? Vem vi än hjälper så kommer det att finnas någon annan som anser att vi tar sida och är emot dem. Visst är det bra att slå ut islamistiska grupperingar som kan bli ett hot mot omvärlden, men i allt för många fall så skapar liknande militära insatser bara nya offer och nya potentiella terrorister. Det är svårt att hitta balansen mellan att hjälpa och att öka våldsspiralen.

Visst är det bra att skicka militärt transportflyg till Mali, men för samma summa pengar så går det att hyra många civila transportflygplan. Det är trots allt inte transportflygplanen som är det viktiga, utan det de transporterar. Mat, vatten, filtar och sjukvårdsmaterial till de som drabbas av konflikten. Det ena utesluter dock inte det andra.

När jag hösten 2010 gick utbildning inför insatsen i Afghanistan på Livgardet så hade vi ett besök av Svenska Afghanistankommittén. Deras budskap var mycket tungt att smälta. De ville inte blanda sig in i den militära insatsen då de dels ansåg att det skulle försvåra för dem att nå de civila och dels skulle innebära att deras personal skulle utsättas för hot från talibanerna. För till skillnad mot stora delar av de militära förbanden så kommer de att vara kvar efter 2014.

Jag har full förståelse för SAK inställning. Samtidigt var jag också frustrerad, då jag liksom mina kollegor insåg att det är mycket svårt för en insats att lyckas om man inte har tillgång till alla verktyg, både militära och civila och det krävs en samordning för att ge bästa effekt. Har man bara en hammare tenderar man att behandla alla problem som en spik. I just Afghanistan så är detta ett problem. Vad är huvudsyftet? Att hjälpa de civila eller slå ut talibanerna? Blir fokuset att slå ut talibanerna (vilket aldrig kommer att lyckas) så har talibanerna vunnit.

Ämnet är svårt att debattera då de flesta saknar insikt i den ena eller andra sidan av konflikten eller av den ena eller den andra aktören. Internationella insatser är hos oss svenskar något främmande och något som ligger långt borta. För de flesta av oss så är dessutom chansen att deltaga i en militär insats i det närmaste obefintlig. Efter nedläggningen av den svenska värnplikten är det nog också så att chansen för en svensk att över huvud taget komma i kontakt med Försvarsmakten mycket liten. Men trots det så kan vi alla deltaga i internationella insatser!

Just nu så genomför Svenska FN-Förbundet en kampanj för att samla in pengar för att stödja de som drabbas av konflikten i Syrien. Med tanke på stormakternas intressen i Syrien så är det mycket liten chans för att omvärlden ska lyckas med en militär insats i just denna konflikt. Så det kanske inte går att stoppa kriget, men det går att minska lidandet för de som utsätts för det. Märk väl att de flesta som dör i en konflikt inte gör det på grund av det militära våldet, utan på grund av den humanitära katastrofen som kriget innebär. Så gör en Internationell Insats du också! Stöd de internationella räddningsorganisationerna.

Cirkeln sluts

Jag brukar säga att man måste studera historien för att förstå dagens situation. Vi svenskar kanske tycker att det här med internationella insatser för att försvara svenska intressen är något nytt? Men faktum är att redan de gamla krigarkungarna valde att möta fienden utomlands.

Det finns många likheter mellan nu och då. Allt går i cykler och det som var mode igår och omodernt idag kommer troligtvis att kännas fräscht och tas i bruk i morgon under ett nytt namn.

Det har alltid funnits en officiell och en dold agenda. Förr var den officiella att följa guds vilja och skydda den protestantistiska religionen mot katolikerna, medan den svagt dolda att utöka Sveriges yta och skapa rikedomar åt kungen och adeln. Nu är den officiella att skydda civila och förhindra terrorism medan den djupt dolda är att skapa band till NATO som Sverige kan bygga upp sin säkerhet på.

"Sverige försvaras bäst utomlands" hörs ofta i försvarsdebatten. Genom att stoppa krigen på ett tidigt stadium så förhindrar man flyktingströmmar samt påverkan på världsekonomin. Kung Karl hade samma åsikt. Genom att ta striden utomlands så skulle också fosterlandet besparas krigets vedermödor. Som konsekvens av detta tillät inte den offensiva karolinertaktiken med blanka vapen försvarsstrid.

När hären var samlad så var den dyr i drift. Det mest ekonomiska var att skicka ut den i fält så att den kunde leva av omgivningen. Plundringar av erövrade städer ger mat till soldaterna och guld till statskassan så att nya vapen kan köpas in. En armé i fält måste därför utnyttjas annars så faller den snart samman. Idag måste armén utnyttjas för att hävda sin existens. De internationella insatserna är därmed inte bara försvarsmaktens uppgift, utan också försvarsmaktens existensberättigande. Utan insatserna inget försvar. Paradoxalt så övervintrar kanske den svenska förmågan att försvara Sverige genom att strida utomlands?

För att bemanna arméerna som stred i Europa tvingades de svenska kungarna införa indelningsverket. Kontrakterade soldater som till vardags jobbade med annat, men som årligen skulle träna och vara beredda att dra ut i strid när kungen så kallade. Likheten med våra GSS/T är slående. Dock så blev det i slutändan för dyrt att ha stora stående arméer och när fransmännen uppfann värnplikten så hoppade snabbt de övriga europeiska länderna på konceptet. Vi får se hur länge Försvarsmaktens ekonomi tillåter fast anställda soldater?

Svenska officerare valde ofta att ta tjänst i utländska furstars arméer. Detta var mycket vanligt bland adelssönerna för att få krigserfarenhet. När de sedan behövdes i den svenska hären var de erfarna nog att ta tjänst som överstar och leda regementen. Idag krävs på samma sätt internationell tjänstgöring för att göra karriär som officer.

Soldaternas strid utomlands lyckas inte alltid skydda fosterlandet från faror. Tvärt om så passar fienden ofta på att slå till när hären inte befinner sig på svensk jord. Norrlandskusten eldhärjades många gånger under stormaktstiden. Idag så visar det sig gång på gång att även i fredliga Sverige finns anhängare till terrorgrupper. Än så länge har de valt att ta striden utomlands, men när inser de att den svenska opinionen skulle kunna påverkas av terrorattentat i Sverige?

Det vi saknar idag, som var vanligt på slagfälten i Europa, är legosoldaterna och de inhyrda regementena. Men jag skulle inte bli helt förvånad om konceptet dyker upp igen. Länder som Pakistan och Nigeria är redan idag flitiga på att skicka ut soldater i FN-tjänst. De är billiga i drift, så deras försvar får in pengar för att finansiera stora stående truppstyrkor samtidigt som soldaterna får behövlig stridsträning utomlands. I ett framtida EU-försvar så skulle låglöneländer kunna bidraga med de stora massorna av fotsoldater och länder som Sverige bidraga med teknik och spjutspetsförmågor. Helt i linje med det våra svenska politiker pratar om just nu, d.v.s. koncepten "Pooling & Sharing" och "Smart Defence".

Varför inte avsluta med lite musik? Sabatons "En livstid i krig för Svea rike" från albumet "Carulus Rex". Temaskivan handlar om Karl XII och hans soldater under de stora nordiska krigen. Men jag misstänker att många av dagens soldater på internationella insatser känner igen sig i den svenska texten.

"Jag ser mig om och ser mitt hem försvinna bort
Min tid där hemma känns nu alldeles för kort
Blott ungdom, knappt en man då plikten kallade mig
Om hag får se mitt hem igen det vet jag ej
Bland fränder från min by så drog jag ut i strid
Och världen brann"




Jag gillar även den engelska varianten. Här är det en mer dyster syn på varför kungen skickar ut sina soldater i strid.

"Two ways to view the world so similar at times
Two ways to rule the world to justify their crimes
By kings and queens young men are sent to die in war
Their propaganda speaks those words been heard before

Two ways to view the world brought Europe down in flames
Two ways to rule"




Vilken variant man än tycker om så är det inte så långt mellan insatser i Afghanistan för att försvara Sverige mot internationell terrorism till krigen i Europa för att försvara protestantismen. För soldaterna är känslorna desamma och för kungen/regeringen så finns vinstsyftena mer eller mindre dolt i bakgrunden. Cirkeln är sluten.