Kategoriarkiv: Irak

Statligt stödda terrorister

Skorpion-kpistar från Tjeckoslovakien användes under gisslandramat i London. Denna Skorpion med ljuddämpare finns utställd i Armémuseum i Stockholm.

Den nya filmen om hur Special Air Service (SAS) 1980 fritog gisslan i Irans London-ambassad heter "6 Days" och har nu nått Sverige genom Netflix. Filmen tar upp en viktig aspekt av gisslandramat som flera andra skildringar saknar: terroristerna ifråga hade statligt stöd.

Statligt understödd terrorism är nu åter aktuell genom en ny film. Flera skildringar av dramat 1980 kring Irans ambassad har saknat en väsentlig del: den irakiska underrättelsetjänsten hade både utbildat, finansierat och beväpnat terroristerna ifråga. En av de irakiska underrättelseofficerna följde med ända fram till London. Detta sammanfattas kort i "6 Days" (lite efter mitten) och skulle ha kunnat tas upp mer eftersom Iraks högst konkreta stöd i andra skildringar har lyst med sin frånvaro. För den som vill veta mer om gisslandramat rekommenderas relevanta böcker - en av dem finns översatt till svenska, Elitstyrka SAS av SAS-veteranen Ken Connor. Den är slut i lager men finns givetvis på bibliotek.

I stort sett är "6 Days" klart sevärd, skådespeleriet och musiken är av högsta klass. Frågetecken kring hur SAS agerade får sin förklaring i litteraturen om gisslandramat.

Östtyska Stasis hjälp till terroristgruppen ANO blev känd i Sverige först för några veckor sedan.

Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

Vad som än görs är det för lite

Det är nu drygt ett år sedan FN:s säkerhetsråd den 15 augusti 2014 antog resolution 2170 om "hot mot den internationella freden och säkerheten, orsakade av terrordåd", närmare bestämt IS aktioner i Syrien och Irak.

Idag, ett drygt år efter FN-resolutionen, står det att läsa i SvD att de första svenska soldaterna är på plats i Irak. Det är inte en responstid som imponerar, varken vad gäller den politiska reaktionstiden eller tiden det tagit att få ett militärt bidrag på plats. Första gången det officiellt nämndes från politisk nivå att Sverige skulle skicka ett militärt bidrag till kampen mot IS var vid Sälenkonferensen i januari. Det är vid det här laget ett halvår sedan. Då hade det redan gått nästan ett halvår sedan vårt grannland Danmark fått sitt militära bidrag på plats.

I Sverige har det länge funnits en stor räddhågsenhet att agera i enlighet med den klausul om kollektivt självförsvar som FN-stadgan öppnar upp för. FN-stadgan medger nämligen att en stat kan komma till en annan stats bistånd i en självförsvarssituation om den andra staten bjuder in till sådant. Istället finns det en praxis att det måste finnas en FN-resolution om insats innan arbetet med en svensk militär insats kan påbörjas. Det skapar ett efterläge som gör att Sverige alltid kommer att vara sist ut.

De åtgärder som vidtagits i Sverige för att efterleva FN-resolutionen har inte imponerat. I resolutionen åläggs medlemsländerna att strypa tillflödet av rekryter till IS m.fl. terrororganisationer som agerar i Syrien och Irak, samt lagföra de stridande och vidare hindra deras understöd och finansiering. Först nu under sommaren har de första aktiva stegen tagits i den riktning som Säkerhetsrådet påkallat och det i ett land där mycket pekar på ett mycket stort rekryteringsbidrag per capita.*

Svensk strategi är fortsatt orsak till att lyfta på ögonbrynen. Den största svenska militära insatsen är sedan ett år tillbaka i Mali. Mali som region hyser mycket få till inga svenska nationella strategiska intressen – såvida man inte räknar in den minimala möjligheten att säkra röster till en framtida plats i FN:s säkerhetsråd. Ser man till svensk demografi av idag och europeiska strategiska intressen, finns däremot mycket stora intressen i Libyen (begynnande bas för IS, samt utskeppningspunkt för flyktingkatastrofen på Medelhavet), samt inte minst Syrien/Irak. Utöver de rent humanitära och etiska aspekterna med IS övergrepp så har i det sistnämnda området  en stor andel av den svenska befolkningen sina rötter där, vilket gör det till en fråga som bör ligga högt på den svenska dagsordningen. Utöver detta skapar situationen i Syrien och Irak stora flyktingströmmar som belastar både Sverige och Europa i allmänhet.

Det framstår som märkligt att i denna situation sända ett större militärt bidrag till Mali, särskilt ett underrättelseförband, medan man pliktskyldigast och ett år sent får fram ett symboliskt bidrag till Irak. I Mali, som är ett land med mycket stora avstånd, och med kompetenser och förmågor i FN-systemet som lämnar mycket mer att önska, blir det svårt att hitta förband och nationer som kan agera och nå effekt på den information som samlas in av kvalificerade underrättelseförband som det svenska. I Irak och Syrien är problemet snarast det omvända. Det finns kvalificerade förmågor i form av bl.a. stridsflyg som kan agera på insamlade underrättelser och händelser på marken, men svårigheten är just att få fram dessa underrättelser och i tid.

Man behöver inte läsa mycket om läget i Syrien och Irak, samt de brott mot mänskligheten som IS företar för att konstatera att vad än det internationella samfundet vidtar så är det för lite. Ett land som verkligen behöver snäppa upp sig är tyvärr vårt eget.

SvD, 2

*Av det totala antalet stridande i ett krig visar statistiken att en begränsad andel såras. Vidare stupar ett antal stridande motsvarande en bråkdel av andelen sårade. Dessa siffror varierar beroende på typ av krig och sättet att föra krig. Inom samma krig och för samma stridande sida blir variationerna små. 


Kampen mot IS – behov, möjligheter och farhågor (uppdaterat 23.00)

Det var många som lyfte på ögonbrynen under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i början av januari när Margot Wallström i sitt tal nämnde att Sverige ska delta militärt i kampen mot IS. Något svar på "hur" nämndes inte i talet, men det framgick senare att det handlade om att utbilda kurdiska Peshmerga som strider mot IS.

Koalitionsflygplan genomför anfall mot IS i trakten av Mosul

Ett prejudikat
Redan här har regeringen gjort ett avsteg från praxis. Det är mig veterligen första gången som Sverige genomför en internationell insats utan något FN-mandat. Normen i svensk säkerhetspolitik har varit att internationella militära insatser som Sverige ska ha delta i ska ha ett mandat från FN:s säkerhetsråd som grund. Enligt lag (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands har regeringen själv möjlighet att utan Riksdagens specifika medgivande fatta beslut om svenskt militärt deltagande i fredsbevarande insatser beslutade av FN (d.v.s. enligt FN-stadgans kapitel 6) eller OSSE. För fredsframtvingande insatser krävs ett riksdagsbeslut.

Vad gäller den kommande svenska utbildningsinsatsen i Irak finns inget FN-mandat att luta sig tillbaka mot och det är som sagt mig veterligen första gången Sverige använder sig av den andra öppning som FN-stadgan medger för militära insatser på annat lands territorium, nämligen på inbjudan av det landets regering. Det intressanta här är att Sverige ska utbilda den kurdiska Peshmerga i norra Irak att strida mot IS. Det är alltså inte de irakiska regeringsstyrkorna som ska utbildas och Kurdistan har heller inte en folkrättslig status som medger att man kan bjuda in andra statliga aktörer att använda sina militära resurser på det egna territoriet.

Vi bevittnar alltså här ett nytt prejudikat i hur svenska militära insatser kan genomföras. Det som förvånar är att det är en socialdemokratisk regering som driver det hela eftersom det är just Socialdemokraterna som hårdast drivit linjen att det måste finnas ett FN-mandat i botten för en svensk militär insats ska kunna bli aktuell.  Uppdatering 23.00: Det svenska deltagandet i EU:s insats i Makedonien 2003, Operation Concordia, skedde också på begäran av landets regering och utan FN-mandat. Mycket lite finns bevarat på nätet om denna insats och om jag förstått det hela rätt var EU-insatsen ett förlängning av en NATO-insats med FN-mandat, på den makedonska regeringens initiativ. Sverige deltog med totalt 10 observatörer, där hela insatsen utgjordes av 400 personer.

Vad man kan konstatera är att utbildningsbehovet hos de aktörer som strider mot IS har funnits länge. Först till våren väntas regeringen lägga fram en proposition om insatsen och förhoppningsvis kan riksdagen fatta ett beslut innan sommaruppehållet. Det har då gått nästan ett år sedan IS påbörjade sin storoffensiv som gjort att man lagt under sig stora delar av Syrien och Irak och förorsakat ett oerhört lidande bland de befolkningsgrupper och religioner man inte tolererar. Bilderna från den misär de flyende yazidierna fått utstå på berget Sinjar under förra sommaren eller berättelserna från kvinnor och flickor som tillfångatagits av IS och sedan fått utstå fasansfulla övergrepp, bör ha chockat oss alla. Vad som i lika grad bör chockera oss svenskar är att en större mängd svenska medborgare reser ner till detta krig för att strida för IS och aktivt delta i de övergrepp organisationen begår, där man får leta djupt i historieböckerna för att hitta motstycken.

Under förra året antog FN:s säkerhetsråd ett antal resolutioner om situationen i Syrien och Mellanöstern, varav några var riktade mot IS framfart. Mer offensiva resolutioner har i Säkerhetsrådet i närmaste vanlig ordning blockerats av Ryssland och Kina. Därmed har de stater som velat ta striden mot IS fått göra det antingen på inbjudan av Irak eller genom att ta saken i egna händer. De resolutioner som Säkerhetsrådet lyckats anta sedan sommaren uppmanar medlemsstaterna att agera kraftfullt för att förhindra tillströmningen och rekryteringen av personer till IS. Det är svårt att sätta någon godkänt-stämpel på den svenska hörsamheten mot dessa resolutioner. Det är fortfarande fullt lagligt att som svensk medborgare åka till området och strida för IS. Det enda som är straffbart med mycket lågt värde på straffskalan är att rekrytera personer, men det är närmast omöjligt att bli straffad för. Att återvända efter att ha stridit för IS är att betrakta som riskfritt. De som drabbats av IS är knappast i stånd att vittna och för att något åtal ska bli aktuellt lär personen i fråga också behöva ta sig till Sverige och stöta på förövaren. I övrigt rekommenderar jag Morgonsur i dessa frågor.

Svensk officer utbildar maliska soldater inom ramen för EUTM Mali
Ett nationellt intresse
Vad hade då Sverige kunnat göra? Med tanke på att praxis avseende internationella insatser nu ändå ska brytas, hade möjligheten funnits till ett mer aktivt bidrag. Ett flertal västländer, däribland grannlandet Danmark, har sedan tidiga hösten genomfört flygoperationer mot IS. Några få länder, däribland Storbritannien och Kanada, har satt in specialförband på marken för att samla in de underrättelser som krävs för att genomföra flyganfallen med någon som helst effekt. Tvärtemot vad många tror är flygoperationer ineffektiva i den här typen av krigföring. Visst, det är enkelt att sända iväg en insats och därigenom framstå som handlingskraftig men vad som krävs är att det finns korrekta underrättelser för att identifiera mål och framförallt förband på marken som kan hålla terrängen och skapa och upprätthålla stabilitet. Långsiktigt är det sedan naturligtvis en fråga om demokratiskapande och därmed en fråga för civila insatser.

Ett av de stora behoven för att nå framgång i striderna är som nämnt just underrättelser. De flygstridskrafter som sedan i höstas bekämpar IS är i stort behov av målunderlag för att kunna genomföra anfall mot IS, inte minst för att minimera risken att träffa civila mål. Här är bildunderrättelser av stor vikt, varvid t.ex. Frankrike och Kanada satt in flygstridskrafter med spaningsförmåga. Operationsområdet är dock större än de resurser man förfogar över. Liksom fallet vid Libyeninsatsen hade svenska JAS 39 här kunnat göra en mycket god insats med den för internationella insatser utmärkta spaningsförmåga som Flygvapnet förfogar över. Man hade därtill kunnat delta i en kinetisk roll med anfall mot markmål.

Det bidrag som kunnat åstadkomma en ännu högre effekt är just det förband som Sverige nu sätter in i Mali, nämligen underrättelsebataljonen. Underrättelsebataljonen är Sveriges mest kvalificerade underrättelseresurs när det gäller att hämta in underrättelser av den typ som är aktuella i Mali och i Irak. Skillnaden mellan Mali och Irak är dock att kampen mot IS i betydligt högre grad är ett nationellt svenskt intresse än Mali. Sverige har mycket få invandrare från Mali och inga egentliga nationella intressen i området. Det största intresset lär utgöras av att samla internationell good-will för att kunna ta en plats i FN:s säkerhetsråd. Al Qaida i Mahgreb (som verkar i Mali) är ingalunda ofarligt, men ur en svensk synvinkel vill jag hävda att kampen mot IS ett mycket större nationellt intresse. Sverige har 100 000-tals invandrare med rötter från Kurdistan, Syrien och Irak. Vi har därtill ett icke obetydligt problem med "resenärer" i form av svenska medborgare som reser till området för att slåss för IS. Sverige är också ett av de största mottagarländerna i Europa vad avser flyktingar från området.

Karta över MINUSMA:s förband. Sverige kommer att basera utanför Timbuktu

Det ska också nämnas att den typ av underrättelser som underrättelsebataljonen hade kunnat samla in i Irak hade kommit till betydligt bättre användning i Irak än i Mali. Det råder inget tvivel om att MINUSMA (FN-insatsen i Mali) behöver deltagarländer som Sverige, men den stora frågan är fortsatt vem som ska agera på de kvalificerade underrättelser som Sverige samlar in i Mali. De enda länder som har håller hög militär kvalitet i MINUSMA är Nederländerna och Sverige. Frankrike är också aktivt i Mali, men med en nationell insats utanför MINUSMA. I övrigt består MINUSMA mest av länder med låg militär kvalitet som får svårt att effektivt agera på de underrättelser som Sverige kan bistå med. Det finns t.ex. inga kvalificerade flygstridskrafter i MINUSMA utöver de nederländska attackhelikoptrarna, som dock är aktiva inom en annan del av landet än den svenska insatsen. I fallet med Irak finns istället gott om förband som kan agera på underrättelser som samlas in och därmed uppnå en effekt hos motståndaren annat än att kartlägga vad denne gör.


Svenska möjligheter och farhågor
I och med att man redan bryter praxis och utnyttjar folkrättens möjlighet att agera på inbjudan av en stat för att skicka en insats med militär personal för att utbilda Peshmerga, skulle man lika gärna på samma sätt som Danmark kunna skicka flygstridskrafter och underrättelseförband.

Den som följt mig på Twitter vet dock att jag varnat för att sätta in Nordic Battle Group, NBG, i en insats nu under första halvåret då förbandet står i beredskap. NBG är det mest kvalificerade markförband som Försvarsmakten förfogar över och har därtill en rad komponenter från även andra delar av Försvarsmakten. Sätts NBG in är dessa resurser indisponibla för det svenska försvaret under minst den månad det tar att ta hem förbandet om behov skulle uppstå på hemmaplan. Kombinationen med att ha delar av underrättelsebataljonen ute är än mindre lyckad eftersom detta också är ett av Försvarsmaktens mer välutbildade och välutrustade förband. Att sända ut ett flygförband internationellt skulle också vara en nationell risktagning, om än mindre då tiden för att ta hem ett sådant förband handlar om dagar istället för en månad.

En annan farhåga är vilken polarisering som kommer att uppstå i det svenska samhället till följd av insatsen i Irak. Redan Afghanistan-insatsen innebar viss förhöjd risknivå, men var i mindre grad kopplad till terrorism samt med ett fåtal svenskar som reste till området för att slåss för "saken". Det finns redan nu flera 10-tal svenska medborgare som återvänt från att ha krigat för IS och detta är utan tvivel ett hot mot det svenska samhället som kommer att förstärkas när Sverige börjar ta en aktivare roll i kampen mot IS.

Hittills har det svenska engagemanget mot IS mest kännetecknats av det som med ett fåtal undantag varit ett signum för svensk säkerhetspolitik sedan 1939 – strategisk obeslutsamhet.

Hur ska Sverige hantera IS?

Igår när jag spenderade större delen av dagen bakom ratten, lyssnade jag bland annat till Studio Ett där Fredrik Malm (fp) och Désirée Pethrus (kd) debatterade svensk vapenexport till kurderna och ett svenskt deltagande i en intervention mot IS. Jag slogs återigen av hur lättvindigt folk ofta uppfattar att det ska gå att framgångsrikt genomföra en militär insats och få stopp på en stundande eller till och med pågående humanitär katastrof. Nu slipper jag dock själv skriva den analys som jag satt och eldade mig för eftersom det problemet har redan Morgonsur löst på ett sätt som jag helhjärtat kan instämma i, så läs gärna den analysen.

I mellanmjölkens förlovade land verkar koncensus än en gång vara att det som vi gör bäst är att stå utanför ett skeende, yttra fördömande ord och kräva att ”någon” ska göra ”någonting” åt problemet, trots att vi själv har vissa medel vi kan använda för påverkan. Gång på gång påpekar debattörerna att nu är det mycket bråttom eftersom en humanitär katastrof står för dörren, för att i nästa andetag ropa på en FN-resolution. En åtgärd som kommer att dra ut på tiden. Sveriges största partier verkar rörande överens om att det handlingskraftigaste alternativet som kan vidtas mot IS framfart är att skriva debattartiklar i frågan i svenska dagstidningar (Svenska Dagbladet respektive Expressen).


Parallellt med detta har SÄPO än en gång pekat på tillflödet av svenska medborgare till IS och andra ”al Qaida-inspirerade grupper”. Man omtalar där 80 bekräftade fall och att ca 20 redan dött. Detta är en statistik som jag anser inte håller och något som Johan Wiktorin redan tidigare i år berört. Med 20 döda av 80 (eller 100?) deltagande skulle förlustsiffrorna vara dubbelt så höga som under första världskriget, vilket förefaller helt orimligt om man betänker den typ av strid som genomförs. Här har man exempelvis i Storbritannien i dagarna redovisat motsvarande förlustsiffror (ca 20) bland brittiska medborgare som rest för att strida för IS. Skillnaden är dock att de brittiska säkerhetstjänsterna talar om 500 tillresta och inte 80. I Frankrike talade man redan i början av året om 20 stupade jämfört med 700 tillresta. De svenska siffrorna förefaller därför vara rejält i underkant och risken är att problemet är betydligt större än vad SÄPO redovisar. (Läs gärna Brix om att ändra lagen för att motverka krigsturism 1, 2)


Att strypa tillflödet av svenska medborgare till såväl IS som andra konflikthärdar runtom i världen, såsom exempelvis Somalia och Ukraina, bör göras till en politisk prioritet och torde vara något som samtliga partier kan ställa sig bakom. I dagsläget är det inte straffbart att strida för en annan nation, milis eller gerillagrupp. Däremot är det straffbart att i Sverige genomföra rekrytering av personer. Dock med mycket lågt straffvärde. Samtidigt bör möjligheten fortsatt finnas kvar för svenska medborgare att tjänstgöra i andra länders försvar, om detta sanktionerats av svenska staten såsom fallet exempelvis var under Vinterkriget. Personer med dubbelt medborgarskap kan även tvingas till värnplikt i sitt andra hemland, där Finland och Turkiet är två exempel.

I dagsläget bedömer jag att det finns mycket små möjligheter för Försvarsmakten att snabbt delta i en internationell insats i Irak. Samtidigt förefaller det också osannolikt att en sådan snabbt skulle kunna komma till stånd, såvida inte en inbjudan kommer från Iraks regering. I Sverige finns dock den politiska traditionen att internationella militära insatser ska grundas i ett FN-mandat. Oavsett om en insats skulle aktualiseras på inbjudan eller genom FN-mandat, kvarstår faktum att en sådan skulle kräva ett riksdagsbeslut. Att regeringen skulle inkalla riksdagen innan valet och riksmötets traditionella öppnande den 30 september är mycket otroligt. Därmed försvinner sannolikt även den moraliskt stärkande åtgärden att liksom USA och Storbritannien från flygplan genomföra fällning av humanitärt stöd till flyktingar.


Att ta steget från vackra ord till handling verkar vara lika svårt denna gång som så många gånger förut i Sverige. Innan man skriker för högt om aktion bör man dock läsa Morgonsur och ställa sig frågan om man är villig att betala priset för omfattande och långsiktigt engagemang. Sverige har just lyckats ta sig ur ett annat mycket långsiktigt engagemang i Afghanistan, där scenariot var liknande det nu aktuella och den politiska kämpaglöden till en början var mycket stark för att sedan falna med åren.


Mer om IS:

Den syriska knallgasen

Igår startade president Obama sin resa i Mellanöstern med start i Israel. Det är i ett mycket prekärt läge som besöket sker, men fullt logiskt eftersom det verkar vara en naturlag att amerikansk president ska försöka lösa den djupa konflikten mellan Israel och det palestinska folket. Då detta är en aktivitet med små möjligheter till framgång är det inte förvånande att försöken fått vänta till den andra presidentperioden. Tidigare har presidenten sagt att inte skulle besöka Israel förrän han har något konkret att komma med. Nu verkar den nya formeln vara att det är parterna som ska leda processen, vilket skapar indirekt press på dem att komma överens – men inte ökar möjligheterna enligt min bedömning.

Norr om Israel har läget i Syrien fortsatt att bli värre. Nu anklagar bägge sidorna varandra för att gjort någon form av insats med något slags C-stridsmedel utanför Aleppo. Eftersom det inte finns några oberoende källor förhåller jag mig tills vidare skeptisk till uppgifterna. Det påstådda bokför jag däremot på kontot för förhöjd psykologisk krigföring. Här gäller det att undergräva förtroendet för motparten, och möjligen skapa någon form av ingripande från omvärlden. President Obama intygade att en användning av C-stridsmedel i Syrien skulle förändra förutsättningarna kapitalt.

Dessutom påstås syriskt stridsflyg ha bombat mål i Libanon för att slå ut försörjningslinjer till rebellerna i det aktuella området. Här har jag inte heller i skrivande stund hittat någon oberoende verifikation, men för några dagar sedan var syriska företrädare tydliga med att man inte stillatigande längre se på dessa rörelser av vapen och materiel. Det talar för att det verkligen skett, vilket skulle sätta den libanesiske presidenten Suleiman under stor press att stoppa flödet för att inte riskera en inrikespolitisk explosion.

För att ytterligare lök på laxen så har också läget förändrats vid Golanhöjden. På den syriska sidan har mindre, hårdföra islamistgrupper tagit över ett mindre område. Det ökar risken för friktioner med Israel som trots retoriken i praktiken levt i fred med Syrien sedan oktoberkriget 1973.

Det här är några tecken på att den syriska konflikten är på väg att flamma upp ordentligt. Till den brasan ska läggas en förvärrad inrikespolitisk situation i Jordanien, där kung Abdullahs förmåga att styra landet blir alltmer kringränd. Det är inte säkert att kungen personligen skulle råka illa ut vid stora oroligheter, eftersom han påräknar blodsband med självaste Muhammed. Men, ett liknande uppror i Jordanien som i Syrien för omfördelning av makt och mot korruption skulle kunna leda till ett maktövertagande av Muslimska Brödraskapet och en marionett till kung. Det i sin tur skulle betyda att Israels geopolitiska läge skulle vara helt förändrat på drygt två år med stora förändringar i Egypten, Syrien och i så fall Jordanien. Tidsramen är en tuff påminnelse för den som till äventyrs anser att man ska utforma sin säkerhetspolitik på extrapolerade prognoser.

Lika bekymmersamt är det inrikespolitiska moraset i Irak, där den shiitiske premiärministern al-Maliki utför en konfrontativ förföljse av sina politiska motståndare, i huvudsak sunniter förstås. ”Den enda platsen där sunniter nu är i majoritet, är i fängelserna”, suckade nyligen en sunnitisk politiker. Värst är verkar situationen vara i Kirkuk, staden i norra delen av landet och som har en mix av shiiter, sunniter och kurder. Läget uppges vara mycket spänt mellan de olika grupperingarna som finns och runt om i landet pågår dagliga sprängdåd och attacker. Ett resultat som inte är smickrande för den amerikanska invasionen av landet för tio år sedan.

För att göra det hela ännu värre så är den västra delen av landet, Anbarprovinsen, den andra delen av Irak med sunnitisk majoritet. Eftersom en del av vapenförsörjningen till rebellerna i Syrien går den vägen med stöd av sunnitiska schejker i området, så är det upplagt för djupa slitningar med Assads kollega, premiärminister al-Maliki som i centralregeringens namn försöker stävja denna smuggling för att lätta på trycket för den syriska regimen.

I nästa lager på löken ligger den latenta konflikten med Iran. Jag uppfattar president Obamas besök också inriktat på att tala direkt till den israeliska befolkningen med budskapet:”Förlita er på mig. Jag kommer aldrig låta Iran få tillgång till kärnvapen”. På så sätt kan den amerikanska administrationen sätta ramen för diskussionen i Israel om detta ämne, så att alla måste förhålla sig till budskapet. För en president som satsat mycket på nedrustning av de strategiska kärnvapnen är detta en viktig fråga. Om inte det iranska atomprogrammet begränsas till fredlig användning, så kommer världen få ett stort problem med teokraterna i Iran och en region i kärnvapenkapprustning. Det räcker med att överbefälhavare Obama nu har B-52:or flygande över Sydkorea i en klar signal om beslutsamhet att försvara sig och sina allierade mot nordkoreanska attacker. Läget vid koreanska halvön har försämrats ordentligt efter det märkliga landets senaste kärnvapenprov. Rent tekniskt råder nu krig, men utan stridshandlingar än så länge. Kommunikationslinjen mellan Pyongyang och Seoul är bruten, vilket ökar risken för missförstånd.

Samma risk som den amerikanska försvarsstabschefen Martin Dempsey varnade för i måndags när det gäller den bristfälliga kommunikationen med Iran. Det blir lätt att en misstro förstärks och tolkas inom ramen för de egna fördomarna eller rädslorna när man inte förstår den andra sidan, och det gäller åt bägge hållen. Ett iranskt eldöppnande mot en amerikansk UAV som eskorteras av stridsflyg, och som besvaras med verkanseld kan lätt spinna iväg om iranierna öppnar eld mot dessa plan också.

Det är i denna sköna, nya värld som vår Försvarsberedning ska navigera i och snart lägga fram en analys om. Vid en försvarsindustriell konferens intygade igår den vice ryske premiärministern Dmitrij Rogozin att militära medel är det främsta medlet för att lösa politiska och ekonomiska konflikter. I det nya ryska tänkandet har väst med sitt konsumtionsmönster ökat råvaruutaget från jorden till en sådan nivå att det kommer att innebära kamp om resurserna. Därför försöker landet nu skapa den kontaktlösa krigföringen som genom att genomföra fjärrangrepp först ska skydda de egna trupperna och den egna befolkningen.

Står vi inför en begynnande cykel av militärt våld när den globala ekonomiska och politiska kartan ritas om? Och vad betyder det i så fall för det internationella systemet och för vår del av världen? Klarar beredningen av att förhålla sig till kalla realiteter eller kommer den tillverkas utifrån en vällovlig önskan? Frågan är vad som kommer först – Försvarsberedningens rapport eller en lunta till den syriska knallgasen?

Som det heter i det arabiska ordspråket:

”Den som inte vågar smaka lärandets beska smak sväljer okunnighetens förnedring i hela sitt liv”

Inställt firande

Idag är det 10 år sedan USA inledde ”befriandet” av Irak. Den militära operationen gick mer eller mindre smärtfritt och kunde slutligen krönas med att Saddam Hussein togs till fånga och senare avrättades av den nya regimen.

Syftet med operationen var att stoppa Iraks möjligheter att nyttja ”massförstörelsevapen” samt att förhindra att organisationer som Al Qaida skulle ha en frihamn att operera från. Sedan visade det sig att det aldrig fanns några massförstörelsevapen och att Al Qaida aldrig opererat ut ur Irak.

Ett ytterligare argument för att invadera Irak vore att civilbefolkningen skulle bli av med en tyrann. Men fick Iraks befolkning verkligen det bättre? Tja, de led under Saddam Hussein, de led under krigen mot USA och de lider under det inbördeskrig som startat mellan Sunni- och Shiamuslimer. Det exploderar bomber mer eller mindre dagligen och 10-årsfirandet lär innebära fler bomber snarare än fyrverkerier. 

Hur har livet för en familj varit under fyra krig (Iran, USA, USA och inbördeskrig)?

Today, three years after most American soldiers withdrew from Iraq, we see that the whole country is on the brink of another round of sectarian war. Once again there are assassination campaigns by killers using silenced weapons, threats to force Sunni and Shiite families from their neighborhoods, and car bombs striking here and there all around the country. As the political quarrel among Iraqi leaders continues, I cannot help but think how similar it all is to the 2006-7 civil war.

Each political group in Iraq has its own accusing tune. Sunnis are always complaining about what they called marginalization and exclusion from power, while on the other side we see the Shiite-led government calling everyone that opposes it a terrorist. As for Kurds, they are trying hard to establish a Kurdish nationality separate from the Arabs, without missing any opportunity that may lead to the establishment of their own state. Within those three major players, the other Iraqi minorities have been lost.

Before the American withdrawal, the majority of Iraqi people and leaders blamed the American presence as the only reason behind all the instability in Iraq, but now I do not know who can be blamed for what is happening.

I saw all these wars, lived through them and finally came to the realization that Iraq is not a decent place for my family. We left in 2010, moving to a place where we could bring up children in an environment away from sectarian violence and power struggles.

I have no plans to return anytime soon.


Ingen upplyftande läsning och knappast något som motiverar USA:s insats.

Frågan är bara hur västvärlden ska bedriva liknande operationer i framtiden? Gör de militära insatserna verkligen nyttja, eller skapar de bara nya problem?

I Irak så slog man ut kommunikation, elkraft och vattenförsörjning i försök att slå ut ledningen i landet utan att direkt döda civila. En lovvärd tanke, men tyvärr så har det varit svårigheter att bygga upp dessa funktioner efter kriget vilket lett till ökad barnadödlighet m.m. Detta skapade ett hat bland civilbefolkningen mot ”befriarna”. Polisen och militären som tidigare stöttat Saddams regim fick gå hem och bli arbetslösa, vilket gav en stor grogrund till terrorism då de var tränade att använda vapen och missnöjda med tillvaron. Vapen och sprängämnen fanns i mängder. Alla ingridienser som behövs fanns på plats för att starta ett inbördeskrig.

Saddam Hussein sade i en intervju att ”ett land som Irak krävde en härskare som honom”. Utan hans järnnäve skulle landet rasa ihop. Tja, kan man säga annat än att han delvis hade rätt? Hans hårda styre tryckte ner befolkningen, men höll också de religiösa motsättningarna i schack.

Irak är heller inte det enda exemplet. Titta på Libyen. Khadaffi behandlade Libyens befolkning på samma sätt som Saddam behandlade Iraks. Omvärlden reagerade, anföll och Khadaffi mötte sitt slut i ett dike.utanför staden Sirte. Resultatet blev att stora mängder vapen som tidigare var under Khadaffis kontroll kom på avvägar och nu bl.a. finns i händerna på rebellerna i Mali som har kopplingar till Al Qaida. Rebellrörelsen i Libyen, som omvärlden stöttade, har band till islamistiska terrorister. Khadaffi slog tidigare ner hårt på dessa typer av religiösa terrorgrupper inom Libyen. Nu finns det tyvärr klara möjligheter för islamistisk terrorism att växa sig stark i Libyen.

Titta på Syrien. Regeringen behandlar befolkningen illa och de lider. Det finns indikationer på att kemiska stridsmedel har använts mot civila. Men om västvärlden ingriper, vilka ska vi stötta? Rebellgrupperna har liksom i Libyen kopplingar till Al Qaida. Risken är att när regimen faller skapas exakt den grogrund för islamistisk terrorism som västvärlden vill stoppa.

Titta på forna Jugoslavien. Det var ett land som enbart hölls ihop av Tito. När han dog och sedan Warsavapakten störtade samman (Jugoslavien var i och för sig aldrig medlem i Warsavapakten, men de fick stöd) så fanns det inget som höll de olika regionerna och befolkningsgrupperna samman. Västvärlden hade även här problem. Skulle man t.ex. förse Bosnier och Kroatier vapen? Serberna har utmålats som de stora skurkarna under kriget, men handen på hjärtat så var de övriga aktörerna i krigen inte helt utan skuld. Insatserna under Kosovokriget fick slut på de öppna stridshandlingarna, men det har tagit tid att stabilisera landet och det är fortfarande en hel del kvar att göra. Här har EU snarare än NATO de rätta verktygen i form av ekonomiska och politiska påtryckningar.

Tyvärr så är det nog så att det bästa vi kan göra under en insats är att visa terrorgrupperna att de inte har någonstans att gömma sig. Att helt slå ut dem är mer eller mindre omöjligt, de byter bara operationsbas. Civilbefolkningen kommer att lida under insatserna och de kommer att lida när vi drar oss därifrån då risken är stor att infrastrukturen i deras samhälle slagits ut. Den viktigaste delen av en insats är därför inte den inledande militära delen för att få stopp på våldet, utan den eferföljande humanitära för att bygga upp landet i fråga. Allt för ofta satsas det för lite på steg två och därmed så ger steg ett inget långsiktigt resultat.

Tyvärr är det därmed också mycket svårt att se vilken nytta vi gör med våra militära internationella insatser. Minskar vi verkligen lidandet för civilbefolkningen? I Irak lär i varje fall ytterst få fira idag att USA lade sig i händelseutvecklingen år 2003.

SvD

Distansarbete

I en debattartikel i dagens SvD ifrågasätts behovet av bemannat stridsflyg efter 2030. Tyvärr så verkar författaren ha gått på flera av myterna i dagspressen avseende UAV/UCAV - Obemannade stridsflygplan (med den dåliga svenska översättningen "drönare").

Ett obemannat system ställer också mycket mindre krav på en basorganisation, flygfält, räddningshelikoptrar osv. En stridspilot är dyr att utbilda, kräver en kvalificerad utbildningsorganisation, simulatorer och så vidare. I fält behöver han en förläggning med möjlighet till mat och sömn. Han kräver baspersonal.

För det första är själva begreppet "obemannat" fel. I t.ex. Storbritannien så används begreppet RPV – ”Remotely Piloted Vehicle”. För det rör sig inte om farkoster som är ute på egen hand och fäller bomber. Så långt har dagens AI - Artificiella Intelligenser inte kommit. I stället så sitter piloten på distans och gör samma sak som han skulle göra i ett stridsflygplan. Fördelen är att han kan gå på toaletten om det behövs! Detta innebär att det fortfarande finns en pilot med i loopen som kräver utbildning som knappast är gratis. T.ex. kräver USAF att de piloter som hanterar större system, som t.ex. MQ-9 Reaper eller RQ-4 Global Hawk, har en riktig pilotutbildning för att de ska ha situationsmedvetande och förstå hur världen ser ut kring en RPV. I många fall rör det sig t.o.m. om piloter som tjänstgjort ett antal år på en stridsflygdivision med t.ex. F-16, för att senare ta tjänst på en RPV-division. US Army har liksom svenska Armén en annan syn på det hela, men där rör det sig ofta om mindre farkoster enbart för övervakning med lägre fart- och höjdprestanda.

Underhållsorganisationen är heller inte mindre än motsvarande för ett stridsflygplan. Tvärtom så pekar bl.a. britternas erfarenheter på att en Reaperdivision är betydligt större än motsvarande för stridsflygplanet Tornado. En RPV är nämligen inte något litet flygplan. För att få uthållighet och kunna bära samma stridslast som ett stridsflygplan så hamnar man ofta på ungefär samma storlek som ett stridsflygplan. En Reaper är i samma storlek som en F-16 och en Global Hawk som en Focker F-28. Detta kräver en underhållsorganisation av motsvarande storlek som en stridsflygplansdivision. Dessutom tillkommer särskilda komponenter som t.ex. satellitkommunikationsenhet och landningsenhet (det går inte att landa ett flygplan via sattelitlänk p.g.a. tidsfördröjningar, utan ofta finns det en lokal enhet i stridszonen som sköter detta).

Flygfält behövs också för en RPV om det är meningen att den ska fälla vapen. En Repaer eller Global Hawk har samma behov av banlängd, bandbredd och banytbeskaffenhet som en F-16. Möjligtvis så är de något mindre känsliga för skräp på banorna, s.k. FOD – ”Foreign Object Damage”, än en F-16. En mindre RPV, som t.ex. den svenska UAV 03 ”Örnen” skjuts upp från lastbil och kan landa med fallskärm eller fångstnät, vilket gör att den kan baseras i närheten av arméförbanden. Dock så väger liknande RPV-system bara ett par 100 kg och kan inte bära vapen.

Helt riktigt så sparar man in vikt i en UAV jämfört med ett stridsflygplan då det inte behövs system för att hjälpa piloten överleva. Men, i stället så behövs ofta en komplicerad satellit kommunikationsutrustning för att piloten/operatören, som kanske sitter i USA, ska kunna kommunicera med en RPV över Afghanistan. Detta ökar givetvis vikten. Denna videolänk är också mycket känslig. Om kommunikationen av någon anledning går ner så kan inte uppdraget genomföras, utan då får RPV:n via automatik avbryta uppdraget.

Olyckfrekvensen är hög för RPV:er i strid. I Afghanistan har man inte förlorat några stridsflygplan förutom vid ett par incidenter under landning i mörker. (Helikoptrar och lastflygplan har dock havererat frekvent). Antalet haverier med RPV:er är betydligt större! Vill man garantera att uppdraget ska kunna genomföras så är det fortfarande stridsflyg som gäller. Detta oavsett om uppdraget är farligt. En pilot ombord kan landa även ett skadat flygplan och därmed rädda värdefulla underrättelsedata.

De system som finns i en RPV är liksom i ett stridsflygplan heller ej helt felfria. Ofta i dagens automatiserade värld så är en pilots kanske viktigaste roll att övervaka automatiken. I civila flygplan så litar man ofta inte på piloten i dåligt väder, utan landning ska ske med automatik. Dock så litar man inte helt på automatiken, utan piloten ska vara beredd att avbryta landningen och ta över från datorerna.

Dagens operativa RPV-system saknar förmågan att flyga i överljud. Det gör att trots att de kan hålla sig uppe i luften under lång tid, så saknar de räckvidd. Vill man snabbt nå ett mål som ligger långt bort så är det stridsflyg som är det enda valet. Med stor sannolikhet kommer det att dyka upp RPV:er med samma fartprestanda som stridsflyg, men då offrar man oftast förmågan för att hålla sig länge i luften då utformningen av skrov och vingar skiljer sig mellan flygplan/RPV:er designade för över-/underljud. Visst så kan RPV:Er inom en snar framtid förses med automatiska funktioner för lufttankning, men då tillkommer det ett behov av dessa funktioner, vilket ökar vikt och kostnad för RPV:erna.

Att köpa en RPV med förmåga till stridsinsatser är inte billigare än motsvarande stridsflygplan. En Reaper ligger i samma prisklass som en Eurofighter. En Global Hawk är så pass dyr att t.o.m. USA bara har ett fåtal och Europa endast någon enstaka. I kombination med att underhållsbehovet är jämförbart, så blir driftskostnaderna jämförbara.
  
Ett stort problem för RPV:er är att i dagens typer av konflikter så opererar de ofta i luftrum som det även kan finnas civila flygplan i. Här finns det stora utmaningar som ännu inte är lösta att certifiera automatiken i en RPV så att den agerar korrekt mot civila flygplan avseende transpondersvar, kollisionsupptäckt och undvikande av kollision m.m. Sverige deltar i sameuropeiska projekt som t.ex. MIDCAS som siktar mot detta mål.

RPV:er har fungerat bra i stridssituationer där en sida haft luftherravälde, som t.ex. Afghanistan och Irak. De fungerade dessutom ganska så bra under Israels krig då motståndaren var oförberedd på användandet. Men, de har ännu inte mycket att sätta till mot ett bemannat stridsflygplan. Jag skulle heller inte bli helt förvånad om det den dag det börjar bli konflikter där RPV:er möter bemannat stridsflyg kommer fram tekniker för att störa ut länken mellan en RPV och markstationen.

Svårigheten ligger bl.a. i att ge operatören av en UAV samma beslutsunderlag som piloten i ett stridsflygplan. Alla sensordata måste skickas hem via länkar, vilket sätter stora krav på bandbredd och tid för signalen att komma fram för att ge möjlighet till snabba beslut. Pilotens ögon ger en unik förmåga till helhetsbild som är svår att ersätta. Jämför att spela innebandy i normalfallet mot att göra samma sak med en strut framför ögonen. Detta kan motsvara den begränsade sensorbild som en operatör av en RPV får. Bara man håller bollen i mitten av strutens öppning så går det bra, men det är mer eller mindre omöjligt att hitta en boll man förlorat kontrollen på.

Ett av de stora problemen med RPV, som USA börjat få erfarenhet av, är att avståndet från stridsfältet skapar en känsla av overklighet. Att först lämna barnen på dagis, sedan bomba afghaner i 8 timmar för att slutligen hämta barnen på dagis skapar en videospelskultur där piloter ser stridsuppdrag som nya uppdrag i ett spel, men trots denna brist på verklighetsförankring drabbas piloterna av stridspsykoser fast de har 1000-tals km till fronten.

I fallet med USA:s ökade antal insatser med RPV så ser man dessutom vissa kommande juridiska problem då dessa i dagsläget framför allt görs i skymningszonen mellan fred och krig i bl.a. Afrika. Är det verkligen OK att jaga och döda terrorister i andra länder med tveksamt stöd från de lokala regeringarna? Men, då president Obama lovat att minska antalet amerikanska soldater utomlands och USA vill undvika misstaget att liksom i Afghanistan och Irak binda stora mängder marktrupper för att övervaka ett område så har RPV:er en given framtid. Det är därför inte helt självklart att Sverige bör hoppa på denna internationella trend.

Men RPV:er har också fördelar. Den lägre vikten för en RPV gör att mer utrymme kan utnyttjas för bränsle, vilket innebär att långa flyguppdrag kan genomföras utan behov av lufttankning. Frånvaron av en huv innebär att en RPV kan byggas mer signaturanpassad, s.k. Stealth, än ett stridsflygplan. Risken är dock att man i ivern att få en RPV som kan allt tappar dessa fördelar.RPV:er är bra för uppdrag som är farliga och där man inte vill riskera att ett flygplan skjuts ner och en pilot tas till fånga. En ny Gary Powers eller John Nichol är en medial katastrof. De är också utmärkta för uppdrag som är långtråkiga där piloter riskerar att göra misstag bara för att de blir trötta. Att i timmar ligga i väntläge över en framskjuten armépostering för att vara beredd att vid behov fälla en bomb tar på krafterna.
  
En kombination av RPV och stridsflyg är därför att föredra. Låt en RPV ligga i målområdet. Om den inte behöver bära vapen kan den göras mycket liten och svår att upptäcka. Låt den kommunicera med ett flygplan där t.ex. en baksitsoperatör kan styra sensorerna på RPV:n under själva insatsen. Sedan kan flygplanet fälla ett precisionsvapen på mycket långt håll utan att riskera gå in i hotområdet från fientligt luftvärn. På detta sätt görs RPV:n dessutom billigare och man kan vid behov offra ett par stycken utan att det svider i plånboken. Ett alternativ är t.o.m. engångs-RPV:er som skjuts iväg från flygplan som en framskjuten sensor.

Läs därför inte detta inlägg som att jag är en stridsflygplanskramare som försöker stoppa framväxten av något nytt. Jag tror definitivt att RPV:erna kommer att få en ökad roll i framtiden, men att de helt ska ersätta bemannat flyg i den närmaste framtiden är mycket osannolikt. Dessutom är det farligt att dra slutsatser avseende framtida behov baserat på dagens användande av RPV:er i insatser som Irak, Afghanistan eller det skuggliknande kriget mot den globala terrorismen. Framtidens internationella insatser kanske inte alls kommer att se ut på det sättet.

Liknande misstag har gjorts förr. F-4 "Phantom II" hade i sina första modeller ingen intern kanon. "Det behövdes ju inte då robotarna klarar allt". Man satte för mycket tillit till nya robotar som AIM-9 "Sidewinder" och AIM-7 "Sparrow". Motmedel och flygplansprestanda knäckte dessa generationers robotar och både en och annan frustrerad F-4 pilot sköt slut på sina robotar som ofta missade snabba Mig-21 över Vietnam. Resten är historia. Kanonen kom tillbaka och finns även i de senaste generationernas stridsflygplan (dock ej i UAV, då kanon inte kan styras på distans!).

Just nu kan drönarpiloter fortsätta sin behagliga tillvaro från soffan, distansstyra insatser och t.o.m. få medalj för det hela. Men historien visar på att framtiden inte ser ut som historien. Distansarbetets tidevarv kan vara över snabbare än man tror när en framtida avancerad motståndare tar till störning och cyberkrigföring för att slå ut fjärrstyrda vapen. Precisionen kommer i varje fall att vara lätt att slå ut då GPS saknar störfasthet.

Se även gästinlägg hos Wiseman.

SvD

Tolkarna borde få en egen solidaritetsförklaring!

I helgen hade SVT ett par nya nyhetsinslag om tolkarna i Afghanistan. Det ena handlade om de som tolkar åt vår styrka i Afghanistan och det andra om Danmarks förändrade inställning till sina tolkar.

Det är verkligen en föränderlig omvärld, inte bara i säkerhetspolitiken utan också i tolkfrågan. Danmark som tidigare framhållits som ett gott exempel efter att deras tolkar i Irak och deras familjer fick följa med de danska styrkorna hem, har nu bytt linje. Tolkarna anställs av ett privat företag, och därmed anser danska politiker att ansvaret är begränsat.

Norge däremot, som tidigare haft denna hållning, har nu svängt något åt andra hållet. För några dagar sedan avslöjade Verdens Gang att 21 tolkar kommer att definieras som flyktingar. De kommer att få resa till Norge på norska statens bekostnad när säkerhetskontroller är genomförda.

Sverige har naturligtvis två anställningsformer samtidigt. En del tolkar är anställda via ett schweiziskt serviceföretag, medan andra är anställda av Försvarsmakten. Statens inställning i frågan känner vi till sedan i somras, då migrationsministern Tobias Billström, i en Svd-intervju uttalade:

”Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det.”

Nu är det väl ändå så att de som utövar myndighet åtnjuter ett förstärkt indirekt skydd genom tjänstemannaskyddet. Det innebär att den som exempelvis hotar en polis kan dömas för våld mot tjänsteman. Skalan motsvarar den som råder för grovt olaga hot i alla andra fall.

Migrationsministern åtnjuter också, helt riktigt och nödvändigt, ett livvaktsskydd emellanåt. Det gör han på grund av att han åtagit sig en viktig funktion i staten och att det bedöms finnas en hotbild. En artist eller en direktör tvingas däremot betala för sitt livvaktsskydd, medan en förskolelärare som blir hotad av en ex-partner får i de allra flesta fall ingen livvakt alls, eftersom hen varken har pengar eller en statlig funktion.

Rimligen borde då en människa som tjänstgjort som anställd tolk för svenska staten, och som med stor säkerhet kommer att utsättas för hot om våld eller direkta våldshandlingar, vara förtjänt av en seriös prövning. Det är mycket som måste vägas av och kontrolleras mot andra lagar och regelverk. Skulle nya bestämmelser gälla för en timanställd i Angola, om inbördeskrig plötsligt skulle bryta ut där? Skulle en distansansökan även omfatta tolkens familj? Måste anställningstiden varit en viss tid exempelvis motsvarande provanställning?

Frågan måste utredas. Det är inte fel att statsmakterna inte kunde förutse denna situation, men hållningen att inte erkänna problemet är förvånande. Förklaringen kanske kan sökas i att ett erkännande av problemet skulle äventyra bilden av en succé i Afghanistan. Istället är det tystnaden som talar. I åtta månader har frågan bollats mellan arbetsgivaren Försvarsmakten och andra myndigheter. Nu heter det att Ledningsstaben tittar på frågan…

Vad som skulle behövas är att en militär chef tar bladet från munnen och uttrycker sin mening om denna grupp. Denne skulle kunna intyga vilka värdefulla insatser de gjort för svenska förband, trots personliga risker. Ett par av dem har redan dödats i tjänsten. Tolkarna borde omfattas av en solidaritetsförklaring!