Kategoriarkiv: Israel

Ett nytt paraply till Syrien? (uppdaterat 28/5 23.15)

Återigen har vi fått se den interna konflikten i Syrien ta en ny vändning. Under veckan kom först mycket illavarslande rapporter om att regimstyrkor skulle ha använda kemiska vapen mot civilbefolkning i slutet av april, sedan en BBC-journalist fått material från den lilla staden Saraqeb utanför Aleppo. I veckan aktualiserades också åter en rysk försäljning av luftvärnsrobotsystemet S-300 till Syrien – något som legat på is sedan början av 90-talet. Denna leverans sker tillsammans med ytterligare leveranser av det mycket kvalificerade sjömålsrobotsystemet Yakhont i dess kustartilleriversion Bastion-P.

Veckans rapport om användandet av kemiska vapen i Syrien är inte den första. Flera gånger under våren har rapporter kommit att båda sidor använt sig av kemiska vapen. Denna gång kunde BBC visa mycket otrevliga bilder av människor som uppgavs ha utsatts för gasen. Vilket kemstridsmedel som ska ha använts har ej fastställts. Ett bekräftat och utbrett användande av kemiska vapen från endera sidan i konflikten är en faktor som skulle kunna trigga en internationell intervention i Syrien. En annan är överförande av kemiska vapen till Hizbollah. Vad som triggade de israeliska flyganfallen mot Syrien i början av maj är omtvistat, men sannolikt rörde det just vapenleveranser till Hizbollah av en typ som Israel inte kan acceptera utifrån sin nationella säkerhet. Framgrupperingen av raketförsvarssystemet Iron Dome till norra delarna landet tyder också på detta.

För det internationella samfundet och framförallt USA är det av största vikt att ett användande av kemiska stridsmedel är otvivelaktigt bekräftat innan man agerar med tanke på att Säkerhetsrådet med tanke på de ryska och kinesiska inställningarna, sannolikt aldrig kommer att godkänna en intervention. En av de viktigaste frågorna i bevisföringen är att fastställa vilket kemiskt stridsmedel som har använts. USA har som sagt en mindre smickrande historia när det gäller att i krig för att förneka stater massförstörelsevapen. Skulle det i efterhand framkomma att det varit en koncentrerad form av tårgas som använts i till exempel Saraqeb, vore det katastrofalt för de intervenerande staternas trovärdighet.

Inte otroligt är det just de israeliska flyganfallen mot mål i Syrien samt de allt högre kraven på en flygförbudszon över Syrien som nu föranleder Ryssland att leverera luftvärnsrobotsystem S-300 och kompletteringsleverera Bastion-P. Dessa skulle avsevärt försvåra införandet av en flygförbudszon respektive en internationell intervention i Syrien. Bastion-P har en räckvidd på upp till 300 km och har en flygprofil som gör den extremt svårbekämpad av de luftvärnssystem som idag finns på fartyg, särskilt om man tidssamordnar ett anfall med flera robotar då robotarna inte bara anflyger i nästan Mach 3 utan även uppges ha en slutfasmanöver initierad just när roboten ska passera in i porté för eldrörsluftvärn, vilket förnekar detta träffmöjlighet. Bastion-P finns enligt uppgift redan i anslutning till den ryska marinbasen Tartus sedan 2011, men ska nu kompletteras med ytterligare radarsystem för att möjliggöra skott på längsta räckvidderna.

Var S-300 ska grupperas går ej att utläsa av öppna källor och ej heller vilken version av systemet som avses. Med tanke på det snabba förloppet under våren handlar det knappast inledningsvis om nybyggda system utan i alla fall inledningsvis ryska system på lån opererade av rysk personal, då det kommer att ta lång tid för syrisk personal att lära sig operera detta kvalificerade system. Rysk media talar om leveranser av nya system under tidigast 2015, vilket låter rimligt.

Var S-300 ska grupperas är oklart. Ett troligt alternativ är i anslutning till den ryska marinbasen Tartus där man åtnjuter skydd av det ordinarie basförsvaret och detta skulle även förenkla logistiken. Gissningsvis handlar det om varianter av S-300 med 150-200 km räckvidd. Detta skulle placera Damaskus strax innanför max räckvidd, vilket egentligen inte är tillräckligt för ett fullgott luftvärnsskydd. Samma sak gäller för staden Aleppo som under åren har sett några av de hårdaste striderna mellan regeringssidan och dess motståndare. En komplettering med ytterligare ett S-300 system i Damaskus förefaller rimlig, men ökar å andra sidan den ryska insatsen markant då man i så fall i högre grad blir beroende av syriskt närförsvar, till dess syriska styrkor är mogna att själva operera och underhålla systemet.

Det är lätt att förstå den israeliska kritiken mot de ryska avsikterna. Tillförsel av S-300 kommer avsevärt att försvåra israeliska flygoperationer och redan en gruppering av S-300 i Tartus stänger det libanesiska luftrummet. Ryssland har sedan tidigare försett Syrien med det mycket potenta korträckviddiga luftvärnssystemet Pantsir-S1, vilket dock inte förmått stoppa de israeliska flyganfallen, vare sig innan den arabiska våren eller idag. S-300 grupperat i Damaskus skulle dock förneka Israel möjligheten att använda de långräckviddiga glidbomber man hittills förmodas ha använt, avfyrade från eget eller libanesiskt luftrum. Minskad tillgång till libanesiskt luftrum innebär även att operationer mot vapentransporter till Hizbollah allvarligt försvåras. Grupperat i Damaskustrakten kan S-300 också påverka flygoperationer över norra halvan av Israel. Visserligen har så även varit fallet med det betydligt äldre S-200, men till skillnad mot det obsoleta S-200 så har S-300 även mycket god förmåga mot små mål. Att inte kunna ha handlingsfrihet med flygstridskrafterna över eget territorium lär inte vara acceptabelt för Israel.


S-300 i version med ca 200 km räckvidd, grupperat i Tartus respektive Damaskus

I och med de iranska planerna under 00-talet på att anskaffa S-300 blev det högaktuellt för Israel att utvärdera sin egen förmåga att operera mot detta system. Israel är en av världens ledande nationer vad avser elektronisk krigföring, vilket visades exempelvis under anfallet hösten 2007 mot en syrisk anläggning för kärnvapenutveckling. Grekland anskaffade under 00-talet S-300, vilket ledde till kraftiga turkiska protester när man avsåg gruppera systemet på Cypern. Istället kom det att grupperas på Kreta där det inte når turkiskt luftrum och heller inte kan påverka turkiska möjligheter att använda flygstridskrafter till stöd för den turkiska delen av Cypern. Israel utverkade snabbt ett samarbete med Grekland där man fick möjlighet att öva mot och utvärdera den version av S-300 som levererades till Grekland (S-300PMU1), varvid man sannolikt har rätt god kännedom om denna versions styrkor och svagheter. Det lär dock vara viss skillnad på ryska inhemska system och exportversionerna, likaså vad avser operatörernas färdighet.

En ytterligare aspekt på en gruppering av S-300 i Syrien är att såväl Israel som andra stater som kan tänkas intervenera i Syrien kommer att hamna i samma dilemma som Israel gjort under 60- och 70-talen krig mot grannländerna, liksom USA i Vietnam, nämligen risken att döda ryska (då sovjetiska) instruktörer. Detta gör det svårt att operera mot S-300 med en hard-kill taktik, vilket ur perspektivet uppdragssäkerhet skulle vara eftersträvansvärt (USA lovade också tidigare under våren att sälja just signalsökande robotar till Israel). Istället får man fokusera på soft-kill i form av telekrigsåtgärder där problemet blir att S-300 är ett av de mer komplicerade systemen att störa ut med tanke på dess målsökarprincip (track-via-missile).


Summa summarum är det ett kraftigt ökat ryskt engagemang för regeringssidan vi nu ser i den syriska konflikten med tanke på leveranserna av mycket kvalificerade vapensystem. Indirekt är det också ett kraftigt stöd för Hizbollah då organisationen i sin tur åtnjuter ett starkt stöd från den syriska regeringen och nu i hög grad också kommer att kunna åtnjuta kvalificerat luftvärnsskydd för sina transporter till och från Libanon. Det stämmer att inga av de vapensystem Ryssland nu levererar kommer att kunna användas direkt mot regimmotståndarna, men den indirekta effekten blir mycket tydlig då de syriska luftstridskrafterna hittills varit ett av regimsidan trumfkort och nu ostört kan fortsätta vara det. Paraplyet över Hizbollah skulle också öka risken för en ytterligare destabilisering av situationen i Libanon. Än så länge finns inga från Ryssland bekräftade rapporter om att S-300 kommer att tillföras Syrien. Med tanke på den israeliska premiärministern Netanyahus snabba besök i Ryssland i veckan och de alltmer högljudda israeliska protesterna mot slutet av veckan, förefaller det dock sannolikt att så kommer att bli fallet.

I helheten ska även vägas in permanentantandet av en rysk flottstyrka i Medelhavet med enheter ur Svarta Havsflottan och Stilla Havsflottan, vilket också sänder en tydlig signal om hur man värderar Syrien.

Vad nästa steg i Syrien blir är lika svårt som alltid att förutspå. Att insatserna blir allt högre står dock klart.

Kombinationen S-300 och Bastion-P framgrupperat till Gotland är för ett av de stora orosmomenten för NATO vad avser skydd av baltstaterna. Det ska som sagt bli mycket intressant att se hur Gotlandsproblemet hanteras av NATO respektive Ryssland i höstens stora övningar i närområdet.

DN, SvD, SVT, SR


Uppdatering 28/5 23.15: Ryssland meddelar att man kommer att fullfölja leveransen av S-300 om EU-länder börjar beväpna den syriska oppositionen. Israel varnar å sin sida att man kommer att agera mot en rysk vapenleverans till Syrien. Risken är stor att EU och Ryssland nu med sina vapenleveranser öppnar Pandoras ask.   DN, 2

Syrien – Just tell me where this will end

När det gäller utvecklingen i Syrien verkar det som om att radikaliseringen i oppositionen har tilltagit. Indikationerna är flera. Frankrike, som tidigare propagerat för beväpning av oppositionen, har nu bytt kurs i frågan. Turkiet har också börjat att förändra sitt beteende och blivit mer försiktigt med stöd till olika grupper. Paraplyorganisationens ledare Moaz al-Khatib avgick nyligen överraskande och ersattes av en ny kraft, Ghassan Hitto, med stöd av Qatar.

Vid ungefär samma tidpunkt utsattes grundaren av FSA, översten Riad al-Asaad, för ett attentat i östra delen av landet som lär ha kostat honom en fot. Samme al-Asaad tog sedan till orda och prisade terroristorganisationen Jabhat al-Nusra för deras mod. För mig, kombinerat med att al-Nusrafronten behärskar stora delar av östra Syrien samt användandet av en bilbomb, så ger det bilden av att den sekuläre översten skrämts till lydnad. Jabhat al-Nusra har nu också tagit den första provinshuvudstaden Raqaa och satt eld på fera oljekällor i östra Syrien.

Den al-Qaida-associerade organisationen har nått sina framgångar med hjälp av fanatisk stridsvilja och ekonomiskt stöd från omvärlden. Den syriska oppositionen får allt mer kraftfulla verktyg. De senaste veckorna har jag sett bilder på bilburna pansarvärnspjäser och nu också raketartilleri. De flesta spåren pekar mot ett kroatiskt 122 mm-system som nyligen kommit till fronten.

Med stora syriska arméförband bundna i strid kring Aleppo och Homs ligger vägen öppen för de radikala islamisterna för en attack mot Damaskus från öster. Detta tillsammans med att rebellerna kring Aleppo nu är i närheten av den stora flygbasen al-Safira, där det förmodas finnas C-stridsmedel, innebär att omvärldens beredskap för ett ingripande ökas över tid. Säkrandet av syriska massförstörelsevapen är en uppgift för det internationella samfundet, om inte regimen klarar av detta.

Och omvärlden har ögonen på Syrien. Häromdagen uppgav brittiska Sunday Times att israeliska kommandosoldater placerat kameror gömda i låtsassten på en liten kobbe utanför den ryska förtöjningsplatsen i Tartous för att följa fartygsrörelser. Israel har i varje fall ökat sin beredskap på Golanhöjden och besvarat eld från syriskt område. Samtidigt har landet också enligt FN fördubblat antalet kränkningar av libanesiskt luftrum under det första kvartalet i år. Uppgifter finns om att israeliskt flyg ska ha utfört förövningsräder mot Bekaadalen, där Hizbollah har sitt starkaste fäste.

Antalet utvecklingsmöjligheter är stora när det gäller Syrien. Till del avgörs dessa av hur det går med förhandlingarna mellan Iran och det så kallade 5+1 (säkerhetsrådets stater + Tyskland) som pågår i veckan i Kazakhstan. Rimligen försöker väst styra pressen på Assad i Syrien så gott det går för att uppnå förhandlingsfördelar mot Iran. Iran är hårt pressat av hög inflation till följd av sanktionerna, men likväl beslutsamt att fullfölja sin satsning på sitt atomprogram. Om det inte blir en uppgörelse i veckan, och utsikterna är mycket små, så finns det inga förutsättningar för en uppgörelse kring Syrien heller.

Så rullar konflikten i Syrien på, nu på sitt tredje år. Min bedömning är att minst 100 000 mist livet, eftersom de siffror vi ser inte innefattar regimsidan. Minst en miljon syrier har nu flytt landet och ett par miljoner är internflyktingar. Detta är det extrema formen för termen ”social oro”. Omvärlden måste hitta en formel för att tidigare finna politiska lösningar som samtidigt stänger ute extremerna innan de skaffa sig inflytande. Om islamistiska fanatiker skulle ta över styret i hela eller delar av Syrien, så skulle vi indirekt ha hjälpt dessa till makten genom att ansluta oss moraliskt till ultimativa förbehåll för förhandlingar – ”Assad måste gå”.

Nu bedömer jag fortfarande att det inte finns någon jordmån för radikala islamister i det långa loppet. Och detta är som sagt bara en möjlig utveckling av den svårbedömda konflikten. Bara sedan det här inlägget före jul så har läget förvärrats när det gäller antalet drabbade människor. Just tell me where this will end.

Den syriska knallgasen

Igår startade president Obama sin resa i Mellanöstern med start i Israel. Det är i ett mycket prekärt läge som besöket sker, men fullt logiskt eftersom det verkar vara en naturlag att amerikansk president ska försöka lösa den djupa konflikten mellan Israel och det palestinska folket. Då detta är en aktivitet med små möjligheter till framgång är det inte förvånande att försöken fått vänta till den andra presidentperioden. Tidigare har presidenten sagt att inte skulle besöka Israel förrän han har något konkret att komma med. Nu verkar den nya formeln vara att det är parterna som ska leda processen, vilket skapar indirekt press på dem att komma överens – men inte ökar möjligheterna enligt min bedömning.

Norr om Israel har läget i Syrien fortsatt att bli värre. Nu anklagar bägge sidorna varandra för att gjort någon form av insats med något slags C-stridsmedel utanför Aleppo. Eftersom det inte finns några oberoende källor förhåller jag mig tills vidare skeptisk till uppgifterna. Det påstådda bokför jag däremot på kontot för förhöjd psykologisk krigföring. Här gäller det att undergräva förtroendet för motparten, och möjligen skapa någon form av ingripande från omvärlden. President Obama intygade att en användning av C-stridsmedel i Syrien skulle förändra förutsättningarna kapitalt.

Dessutom påstås syriskt stridsflyg ha bombat mål i Libanon för att slå ut försörjningslinjer till rebellerna i det aktuella området. Här har jag inte heller i skrivande stund hittat någon oberoende verifikation, men för några dagar sedan var syriska företrädare tydliga med att man inte stillatigande längre se på dessa rörelser av vapen och materiel. Det talar för att det verkligen skett, vilket skulle sätta den libanesiske presidenten Suleiman under stor press att stoppa flödet för att inte riskera en inrikespolitisk explosion.

För att ytterligare lök på laxen så har också läget förändrats vid Golanhöjden. På den syriska sidan har mindre, hårdföra islamistgrupper tagit över ett mindre område. Det ökar risken för friktioner med Israel som trots retoriken i praktiken levt i fred med Syrien sedan oktoberkriget 1973.

Det här är några tecken på att den syriska konflikten är på väg att flamma upp ordentligt. Till den brasan ska läggas en förvärrad inrikespolitisk situation i Jordanien, där kung Abdullahs förmåga att styra landet blir alltmer kringränd. Det är inte säkert att kungen personligen skulle råka illa ut vid stora oroligheter, eftersom han påräknar blodsband med självaste Muhammed. Men, ett liknande uppror i Jordanien som i Syrien för omfördelning av makt och mot korruption skulle kunna leda till ett maktövertagande av Muslimska Brödraskapet och en marionett till kung. Det i sin tur skulle betyda att Israels geopolitiska läge skulle vara helt förändrat på drygt två år med stora förändringar i Egypten, Syrien och i så fall Jordanien. Tidsramen är en tuff påminnelse för den som till äventyrs anser att man ska utforma sin säkerhetspolitik på extrapolerade prognoser.

Lika bekymmersamt är det inrikespolitiska moraset i Irak, där den shiitiske premiärministern al-Maliki utför en konfrontativ förföljse av sina politiska motståndare, i huvudsak sunniter förstås. ”Den enda platsen där sunniter nu är i majoritet, är i fängelserna”, suckade nyligen en sunnitisk politiker. Värst är verkar situationen vara i Kirkuk, staden i norra delen av landet och som har en mix av shiiter, sunniter och kurder. Läget uppges vara mycket spänt mellan de olika grupperingarna som finns och runt om i landet pågår dagliga sprängdåd och attacker. Ett resultat som inte är smickrande för den amerikanska invasionen av landet för tio år sedan.

För att göra det hela ännu värre så är den västra delen av landet, Anbarprovinsen, den andra delen av Irak med sunnitisk majoritet. Eftersom en del av vapenförsörjningen till rebellerna i Syrien går den vägen med stöd av sunnitiska schejker i området, så är det upplagt för djupa slitningar med Assads kollega, premiärminister al-Maliki som i centralregeringens namn försöker stävja denna smuggling för att lätta på trycket för den syriska regimen.

I nästa lager på löken ligger den latenta konflikten med Iran. Jag uppfattar president Obamas besök också inriktat på att tala direkt till den israeliska befolkningen med budskapet:”Förlita er på mig. Jag kommer aldrig låta Iran få tillgång till kärnvapen”. På så sätt kan den amerikanska administrationen sätta ramen för diskussionen i Israel om detta ämne, så att alla måste förhålla sig till budskapet. För en president som satsat mycket på nedrustning av de strategiska kärnvapnen är detta en viktig fråga. Om inte det iranska atomprogrammet begränsas till fredlig användning, så kommer världen få ett stort problem med teokraterna i Iran och en region i kärnvapenkapprustning. Det räcker med att överbefälhavare Obama nu har B-52:or flygande över Sydkorea i en klar signal om beslutsamhet att försvara sig och sina allierade mot nordkoreanska attacker. Läget vid koreanska halvön har försämrats ordentligt efter det märkliga landets senaste kärnvapenprov. Rent tekniskt råder nu krig, men utan stridshandlingar än så länge. Kommunikationslinjen mellan Pyongyang och Seoul är bruten, vilket ökar risken för missförstånd.

Samma risk som den amerikanska försvarsstabschefen Martin Dempsey varnade för i måndags när det gäller den bristfälliga kommunikationen med Iran. Det blir lätt att en misstro förstärks och tolkas inom ramen för de egna fördomarna eller rädslorna när man inte förstår den andra sidan, och det gäller åt bägge hållen. Ett iranskt eldöppnande mot en amerikansk UAV som eskorteras av stridsflyg, och som besvaras med verkanseld kan lätt spinna iväg om iranierna öppnar eld mot dessa plan också.

Det är i denna sköna, nya värld som vår Försvarsberedning ska navigera i och snart lägga fram en analys om. Vid en försvarsindustriell konferens intygade igår den vice ryske premiärministern Dmitrij Rogozin att militära medel är det främsta medlet för att lösa politiska och ekonomiska konflikter. I det nya ryska tänkandet har väst med sitt konsumtionsmönster ökat råvaruutaget från jorden till en sådan nivå att det kommer att innebära kamp om resurserna. Därför försöker landet nu skapa den kontaktlösa krigföringen som genom att genomföra fjärrangrepp först ska skydda de egna trupperna och den egna befolkningen.

Står vi inför en begynnande cykel av militärt våld när den globala ekonomiska och politiska kartan ritas om? Och vad betyder det i så fall för det internationella systemet och för vår del av världen? Klarar beredningen av att förhålla sig till kalla realiteter eller kommer den tillverkas utifrån en vällovlig önskan? Frågan är vad som kommer först – Försvarsberedningens rapport eller en lunta till den syriska knallgasen?

Som det heter i det arabiska ordspråket:

”Den som inte vågar smaka lärandets beska smak sväljer okunnighetens förnedring i hela sitt liv”

Nagorno-Karabach – en pyrande konflikt

Av Oscar Jonsson, konfliktvetare

Under 2013 möter Nagorno-Karabach konflikten utmaningar som riskerar att eskalera den lågintensiva konflikten till ett fullskaligt krig. Sedan kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om enklaven Nagorno-Karabach slutade 1994 har stridigheter vid kontaktlinjen och krigshetsande retorik hört till normalbilden. Tre oroande skeenden som bör uppmärksammas under 2013 är: öppnandet av Stepanakert-flygplatsen i Nagorno-Karabach, Azerbajdzjans oljepeak och presidentvalen i båda länderna.

Kriget om enklaven Nagorno-Karabach var inte det dödligaste, men det har producerat en av de värsta frederna. Kriget som pågick mellan 1992-94 resulterade i att över 30 000 människor dog och att en miljon människor blev flyktingar. Det vapenstillestånd som slöts uppmanade till en fredlig lösning på konflikten, men detta är något som inte förverkligats. Till följd av konflikten har både Armenien och Azerbajdzjan radikaliserats, så att moderata röster marginaliserats och etnisk nationalism med hat för “den andre” har blivit ständigt närvarande inslag. Kontaktlinjen är sannerligen en av de mest militäriserade gränserna i den norra hemisfären och det finns inget som skiljer de två arméerna ifrån varandra, där det bitvis längs kontaktlinjen är enbart 100 meter mellan trupperna.

Flygplatsen i Nagorno-Karabach huvudstad Stepanakert invigdes 28 september och kan inom kort flyga sina första avgångar. I november tillkännagavs det att de första avgångarna blir försenade med påstådd anledning av flygsäkerhetsskäl. Det har diskuterats om att börja flyga ifrån flygplatsen under hela hösten och en operativ flygplats skulle främja Karabachs de facto-självständighet och ekonomi. Samtidigt har Azerbajdzjan uttryckligen fördömt användandet av flygplatsen och deklarerat att det skulle vara oacceptabelt till den grad att det skulle representera en invasion. Azerbajdzjan har även antytt att de skulle kunna skjuta ner flygplanen. Till detta har Nagorno-Karabachs president svarat att ett nedskjutande av ett flygplan skulle vara en casus belli, en orsak att gå till krig.

Dessa allvarliga utväxlingar av hotelser bör ses i ljuset av oroligheterna vid kontaktlinjen. Det har dött över 63 personer sedan 2011 i stridigheterna, och större och större militärövningar hålls vid de facto-gränsen. Vidare är stridigheterna som uppstår vid kontaktlinjen ofta sammanhängande med de politiska förhandlingar om konfliktlösning och används som ett verktyg då någon sida är ovillig att göra framsteg. Den senaste stora stridigheten skedde förra sommaren, då tre armeniska soldater dödades. Detta var samma dag som Hilary Clinton påbörjade sin resa i södra Kaukasus. Dagen efter hämnades Armenien och lyckades döda fem azeriska soldater.

Stridigheterna är symptomatiska för den inneboende riskfylldheten och utgör en farlig eventualitet i sig själv. Ifall de småskaliga stridigheterna eskalerar kan det skapa en situation där båda parterna vill, men inte ser sig ha råd att backa ut ifrån.

Azerbajdzjans oljetillgångar har bedömts nå sitt maximala utflöde mellan 2013-14. Oljan var Azerbajdzjans ekonomiska räddning efter kriget, och det är med den landet har byggt sitt nuvarande välstånd och internationella inflytande. Precis efter krigets slut 1994 lyckades amerikanska företag köpa över 40% i det konsortium som skulle exploatera fyndigheterna och detta har säkerställt USA:s intresse. Azerbajdzjan har även vissa gastillgångar som nu exploateras, men till skillnad mot olja som enkelt kan transporteras världen över, så är gas mer beroende av geografisk närhet och distributionsnätverk. Det är då som transitland mellan de väldiga gasresurserna i Centralasien och den törstande europeiska marknaden som Azerbajdzjan utgör en viktig kugge i EU:s strävan efter att diversifiera sina energiimporter. Detta är extra viktigt på grund av oviljan att vara helt beroende av rysk energi, oroligheter i Iran och Libyen samt efter Tysklands beslut att avveckla sin kärnkraft.

Av de vinster som oljan genererat har mycket fokuserats på modernisering av den azeriska armén. Militärutgifterna har årligen ökat med i snitt 50% från 2003 till 2011 och detta gjorde att Azerbajdzjans militärutgifter översteg Armeniens BNP under 2011(!). Ifrån dessa investeringar har ett nära samarbete med Israel uppkommit, som Azerbajdzjan har köpt betydande mängder krigsmateriel från, till exempel UAV:er.

Den azeriska oljepeaken betyder att maktdiskrepansen mellan de två länderna ej kommer att vara större än under den närmaste tiden och därav Azerbajdzjans bästa tillfälle att lösa konflikten militärt. Detta är ett alternativ som kan förefalla mer och mer lockande, om dödläget fortsätter i de politiska förhandlingarna.

En faktor som gör det svårt för Azerbajdzjan att kalkylera ifall de rent militärt kan ta tillbaka Nagorno-Karabach är Armeniens allians med Ryssland. Armenien och Ryssland är sammanbundet i försvarsalliansen CSTO, där en aggression mot en medlem skulle ses som en aggression mot alla. Den centrala frågan är ifall ett anfall på Nagorno-Karabach som är internationellt erkänt azeriskt territorium skulle utlösa ryska försvarsgarantier. Ryssland har en bas stationerad i Gyumri i Armenien med två brigader och möjligheten att ge betydande stöd. Vad som är klart är att Armenien inte frivilligt kommer att släppa ifrån sig Nagorno-Karabach. Även fast de vann kriget militärt led de enormt samhällsmässigt efter krigsslutet, men de såg det värt priset att betala för självständigheten av sina förfäders mark.

Presidentvalet i Armenien i februari innehåller ett stort orosmoment med tanke på de våldsamheter som efterföljde valet 2008 och mordförsöket nyligen på presidentkandidaten Hayrikyan. Den nuvarande presidenten Serzj Sarkisians seger under valet 2008 ledde till omfattande protester med anklagelser om valfusk. Protesterna började fredligt men blev sedan våldsamma då Sarkisian försökte upplösa dem med hjälp av polis. I dessa våldsamheter avled 10 personer, över 200 skadades och 100 fängslades.

Azerbajdzjan är en mer autokratisk stat än Armenien och håller sitt presidentval i oktober. I Azerbajdzjan har makten lämnats över från Heidar Alijev som styrde från slutet av kriget till 2003 till hans son Ilham Alijev som styr idag. Denne valdes 2003 i ett val med omfattande anklagelser om valfusk och protesterna som uppstod blev våldsamt nedslagna och över 600 demonstranter greps. Detta ledde till att oppositionen bojkottade det efterföljande valet 2008 och Alijev vann enkelt. Under våren 2011 kom även ett uppsving i protester i Azerbajdzjan, men det bemöttes med våld, arresteringar och mer repressiv lagstiftning. Valet under hösten i Azerbajdzjan riskerar att blåsa liv i de sociala spänningar som finns inom Azerbajdzjan.

När vi nu går in på det 25:e året sedan konflikten startade ser framtiden snarare mörkare ut än ljusare. Den etniska nationalismen som båda sidorna använde sig av för att mobilisera stöd vid konfliktens begynnelse är idag inbyggt i bådas statsbyggen. Hatretoriken är en förutsättning för folkligt stöd och utgör ett stort hinder för ledarnas möjligheter att kompromissa mot en lösning. Ytterligare problematiskt är att medianåldern i det båda länderna är kring 30 år vilket innebär att den breda massan inte har minnet av att leva fredligt med varandra. Detta är ett minne som ter sig mer och mer avlägset. När alla dessa oroligheter bubblar under ytan kombineras med de ovan nämnda skeendena riskerar vi att få en blandning med dödlig utgång under 2013.