Kategoriarkiv: JAS

50-talet i repris?

Det var skrämmande nära var min tanke i dag när jag efter ett tips av en god vän börjat läsa Haverikommissionens Slutrapport RM 2015:01 men allteftersom jag fortsatte att läsa förändrades känslan ifrån en lättnad till en malande oro. Rapporten visar på resultatet av en tendens som pågått hela det här seklet, nämligen minskade resurser och försvarsmaktens minskade förmåga att utbilda och vidmakthålla sin personals skicklighet.

I det här fallet så beskrivs hur en individ blivit antagen till flygskolan och i sin utbildning på flygskolan, F7 och F21 fått sin utbildning uppdelad och fördröjd så att individen inte haft förutsättningar att slutföra sin utbildning på ett säkert sätt. Haverikommissionen skriver: ”Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflygutbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet.”.

Händelsen som utreddes var att en stridspilot under utbildning vid sitt hemmaförband nästan kolliderar med ett annat flygplan under ett utbildningspass. Utredningen visar en rad omständigheter som gjort att individen inte hade den utbildningsståndpunkt som förväntades vid den tidpunkten. Bloggrannen Cornucopia problematiserar över reservdelstillgången och då i synnerhet Prio som bakomliggande orsak. Jag behöver därför inte skriva om det här utan jag går vidare och diskuterar mjukare frågor. För att återknyta till föreliggande inläggs rubrik, under 50-talet växte flygvapnet personellt och materielmässigt ur sina resurser. Vi fick se hur framväxten av ett stort och modernt flygvapen skördade både liv och flygmaskiner. Där och då saknades det egentligen inte resurser utan rätt sorts resurser saknades. Då skedde flygplanutvecklingen snabbt och flygmaskiner drogs med fel vi i dag knappast skulle ha accepterat samt att den flygande personalen togs ut efter princip om att de olämpliga faller ifrån under utbildningens gång. Kryddar vi dessa förutsättningar med att straffa misstag så kommer vi inte att lära oss om det är fel på materielen, utbildningen eller uttagningen av personal, jag skrev om det i inlägget: "Blame Culture, Just Culture eller No Blame Culture?".

Haverikomissionen redovisar att ”Högkvarteret” med berått mod accepterar resursbristerna med de medföljande minskande personella färdigheterna: ”Inom Högkvarteret är man medveten om detta, men har bedömt förmågetillväxten som tillräcklig för uppgiften och för den aktuella verksamheten.”. faran med detta är att vi nu har den omvända situationen jämfört med 50-talet. Vi har inte tillräckligt med flygmaskiner och vi har inte tillräckligt med personal och den personal vi har ger vi otillräcklig utbildning. Det vi har är en ärlig kultur där vi i rapporten kan läsa om hur flygeleven upprepade gånger påpekar att denne inte tillräckligt snabbt kan tillgodogöra sig (den bristfälliga) utbildningen, något som för 60 år sedan med största sannolikhet skulle lett till avskiljande från utbildningen. I takt med att försvarsmaktens resurser krymper som Wiseman och Skipper redovisat kommer vi att organisatoriskt befästa försämringen. Dåliga utbildningsförutsättningar leder till mindre skickliga piloter som i sin tur går vidare och blir rote- och gruppchefer som ska lära ut sina sämre kunskaper under dåliga utbildningsförutsättningar. Inte nog med att resurserna krymper, organisationen ska också enligt liggande försvarsinriktningsproposition utökas så att utbildningsdivisionerna på F7 ska bli en insatsdivsion, i samband med det allt försämrade säkerhetspolitiska läget utanför våra gränser ökar kravet på incidentberedskap vilket tar resurser från utbildning. Den farliga spiralen ifrån 50-talet upprepas, inte på grund av växtvärk utan på grund av förtvining.

Detta är inte heller bara ett problem för flygvapnets stridsflygdivisioner, inom marinen har vi återkommande fått uppgifter om minskad tid sjöss där personal allt mindre övar b.la. navigering och uppträdande under goda förhållanden. Personalen blir allt mindre skicklig och de ska i sin tur lära ut till yngre kollegor som inte får förutsättningar att inhämta och befästa hög kunskap. Behöver jag också utveckla problemet att man ifrån Arméstridskrafterna rapporterar att ett kraftigt reducerat kompani genomfört KFÖ?

Var rädda om er därute, gör ert bästa men inte till vilket pris som helst.

Tillägg: som vanlig var Wiseman snabbare att skriva....

J.K Nilsson

Långräckviddig bekämpning



Den här veckan präglas av diskussion om fjärrbekämpning och morgonen inleddes med att läsa om regeringens önskan att anskaffa kryssningsrobot. Jag saknar dock en del i diskussionen, vi har sett en viss teknisk diskussion på Twitter, vi har sett diskussioner kopplade till luftmaktsteori men vi har ännu inte diskuterat organisation och haft en grundelementsdiskussion.

Redan de gamla grekerna, eller nåja sedan vi kunde börja använda aerodyner praktiskt har man insett att luftstridskrafter ska ledas centralt för att få så hög effekt som möjligt. Uppdragstaktiken fungerar i ett fåtal fall längst ut på linan och av dessa fall så är det flesta fallen att se som konstutövande såsom improviserad isdans och parsimning. Ska vi däremot få effekt i målet gäller det att cirkusdirektören har koll på när sälarna spelar så att det inte krockar med clownernas uppträdande och uppvisningen i de romerska ringarna.

För att få rätt verkan i markmålet måste först jaktsvepet trycka bort eventuella försvarande flygplan, därefter måste SEAD/DEAD-roten/gruppen fälla bombkapslar (som vi inte har) eller skjuta HARM/ALARM (som vi inte heller har) mot det lätta luftvärn som skyddar bron i övre Norrland så att anfallsroten/gruppen kan skjuta Robot75 (som vi också saknar) eller fälla laserstyrd bomb (som vi har) och antingen själva belysa eller låta dom bombkapselfällande kamraterna belysa målet åt de som fäller. I det senare fallet krävs en noggrann samordning i tid och rum för att kunna nå verkan i bron. Att fälla vår stackars GBU-49 på GPS-koordinater är svårt då den tänkta fienden med största sannolikhet redan har störsändare för GPS och den ringa stridsdelen i bomben kräver direktträff i brons vitala delar för att förstöra den.

Jag har i detta korta exempel belyst vikten av dels samordning mellan de olika rollerna för att genomföra ett attackuppdrag enligt: FOI, ”Flygattackmot markmål”, Rapportnummer: (FOA-R--98-00955-201) och dels den materiel som krävs för att kunna genomföra detta. Vi ser att nyckeln för att framgångsrikt kunna nå målet med våra vapen är att verkansdelarna ska kunna överleva fram till målet. Här gjorde vi det genom att hålla det fientliga jaktskyddet stången, vi förstörde det fientliga luftvärnet och vi kunde då nå målet med våra vapens räckvidd. Vilka var utmaningarna?

Först så ska vi planera för uppdraget, räknar vi med att tre grupper (en grupp är fyra flygplan) ska genomföra uppdraget så historiskt sett med BAS 90 så har vi startat ifrån tre baser och med tanke på att inriktningsbeslutet ifrån 2009 reducerade stridsflygdivisionerna till 75% av sin ursprungliga storlek så får vi räkna med att behöva starta ifrån minst tre baser. Var ska det här uppdraget planeras? Vid en vald bas med personal som är dimensionerad för att stödja en halv till en division? Hur ska personalen vid den basen kunna veta de andra flygbasernas status? Vilka baser kan ladda, tanka och skicka en grupp var? Vi ser alltså att den stab som också kan taktisera med basernas förmågor och funktioner också bör planera för uppdraget och delge baserna med vad och vilken tid flygplanen ska vara färdigladdade och starta.

Skulle vi anta att vårt mål ligger i Slite hamn och är mer välförsvarat skulle vi kunna tänka oss att vår obefintliga bombkapsel och likaledes obefintliga Robot75 är otillräckliga för att komma igenom luftförsvaret. Vi behöver alltså ett fjärrstridsmedel som medger att skott avlossas på säkert avstånd och att robotarna genom uppträdande och egenskydd kan nå fram till målet. För det första måste vi se till att luftförsvaret får svårt att upptäcka våra robotar, det kan lämpligast göras med att skjuta några ADM-160MALDeller liknande robotar i lämplig formation kring våra fjärrstridsmedel. Därefter kan vi också låta våra fjärrstridsmedel bära egna motmedel som fälls/skjuts ut vid hot mot roboten. Även om vi varken har långräckviddiga attackrobotar eller MALD så inser vi att vi måste planera ett sådant här uppdrag men var ska ett sådant här uppdrag planeras? MALD skjuts ifrån flygplan, men som principdiskussion så kan vi lika gärna ha ett markbaserat markrobotförband som ska skjuta verkansrobotar ifrån Oxelösund och vi vill ha en grupp Gripen som skjuter robotar söderifrån. I det här exemplet accentueras behovet av en central uppdragsplaneringsfunktion.

I ett tredje exempel så kan vi tänka oss att slå emot fartyg som lastas i en hamn i Kaliningrad. Fortfarande samma princip men svårare omgivning med bättre luftvärn. Ska vi skjuta ifrån land, ifrån flygplan, kanske korvett i Östersjön eller kanske ifrån alla tre olika arenorna? Ska ett markförbands underrättelsefunktion planera för detta uppdrag? Naturligtvis inte, det är en central uppgift att samordna elden i tid och rum.

Skulle vi i de två senare exemplen välja att anfalla med våra SDB eller GBU-12/49? Kan vi ha laserbelysning eller fullgod GPS-funktion? Kan våra flygplan för några hundra miljoner överleva för att leverera bomber för en halv miljon per styck i målet? Alexanderhugget här är kryssningsrobot, en kryssningsrobot kostar som ett tjugotal bomber men fortfarande bråkdelar av ett flygplan och det investerade värdet i form av en pilot. Det finns fördelar med att samordna inköp av stridsmedel mellan olika försvarsgrenar och länder och det finns fördelar med att sprida så olika vapen som möjligt för att försvåra för fienden att försvara sig. En möjlighet är att låta spridningen ske inom länderna så att vi har en markrobot, en flygrobot och en sjörobot inom varje land. Finland som opererar med F-18 kan använda Taurus genom att Spanien redan har stått för dessa integrationskostnader, I Sverige har vi en flygintegration av Taurus på Gripen C/D. I våra länders marin så har vi vana att använda RBS15, en lösning är att tillsammans anskaffa robotar som klarar både sjö och markmål.

Vi måste också skaffa kompetens och stödsystem att centralt kunna planera dessa uppdrag. Både för flygplan och robot. Stödsystemet för Taurus medger att ett uppdrag planeras för maximal verkan och överlevnad av roboten inom en tidsrymd av 15 minuter. Historiskt hade vi i Sverige för luftförsvar av Sverige decentraliserat den ledningen. Attackeskadern, ÖB.s klubba skulle kunna starta ifrån flera baser utan radiosamband, kraftsamla i luften och anfalla målet samordnat i tid och rum, var en central funktion som planerades och till viss del luftledes centralt.

I all attackplanering och därmed val av mål (Targeting i USA) måste vi också anskaffa kunskap om de tänkbara målens beskaffenhet, vi måste också förstå våra vapens förmågor att verka mot dessa olika mål och vi måste också kunna förstå hur vi ska kunna ta oss fram till dessa mål, m.m. Den här planeringsprocessen kan man läsa mer om i ”Weaponeering and allocation".

Kryssningsrobot till flygvapnet är inte bara att köpa robotar och integration för att använda dessa ifrån flygplan utan det är ett helt koncept med många ingående delar. För att få högsta möjliga effekt till lägsta möjliga kostnad måste vi se detta som ett system där funktioner på både markarenan och sjöarenan ska vara delar av detta system.

J.K Nilsson

Modifieringshysteri del 2

Jag vill börja med att tacka Emil Lindberg för inspiration, stöd och korrekturläsning. Även med detta eminenta stöd så är eventuella kvarvarande fel helt och hållet mina. Tack Emil.

Föreliggande inlägg är en fristående fortsättning av mitt förra inlägg: ”Modifieringshysteri, befattningar och moderflygvapen” och bygger på Emil Lindbergs artikel i Svensk Flyghistorisk Tidskrift 3/11 ”Nummerupplysningen”, en exposé om modifieringar och avvecklingar i FMS (Flygmaterielsystem) 39 fram till beslut om F100-programet.


I samband med förhandlingarna kring försäljningen av flygplan Gripen till Schweiz har farhågor i Sverige rests om modifiering av 39C till 39E. Allt ifrån möjligheter att fortsätta att leasa ut 39C/D till utländska operatörer till frågan om värdet av att använda demonterade begagnade delar i tillverkning av 39E har diskuterats. Man har jämfört 39E med F100 och därmed ställt frågan om nyttan med att besluta om demontering av flygplan JAS 39C innan de sista har levererats och om Ekonomin att återigen driva två system parallellt, vilket var ett skäl att föreslå F100-programet. Jag tar därför upp backspegeln och gör en liten återblick i skillnaderna mellan 39A/B, C/D och E för att försöka spåra ett förhållande mellan kostnad och nytta och varför jag anser att det fortfarande skulle vara ett ekonomiskt alternativ att driva i Sverige 39C/D parallellt med 39E.

Den första utgångspunkten jag har är att skillnaden mellan flygplan JAS 39 A/B och JAS 39 C/D är att de senare är byggda för att bära en större last i fler flygtimmar. Den andra är att C/D till skillnad ifrån A/B har större presentationsytor med färg i kabinen, lufttankning, möjlighet att utvinna syrgas ur luften och därmed ett högre kabintryck. För det tredje är A/B-flygplan inte anpassade till att uthålligt operera i andra klimatområden än i Norden. Även om vi skulle göra flygplanen lika under skalet så ser vi att vi hade ett begränsat användningsområde för A/B-flygplan.

I slutet på 1990-talet visade bl.a. Ungern intresse av att leasa stridsflygplan, en analys av Ungerns uppgifter i dess fråga om information visade att både Sverige och Ungern kunde dra nytta av en modifierad C/D-lik JAS 39A/B. I början på 2000-talet lämnade FMV en offert till Ungern där man erbjöd moderniserade JAS 39A/B. Denna modernisering genomförs som ett modifieringspaket som kallades modifieringspaket C och senare D för ytterligare förmågor. Modifieringspaket C innebar en förmågeökning att uppträda internationellt genom att gå ifrån det svenska Igenkänningssystem – IK till Identification Friend or Foe – IFF, tillägg av det civila instrumentlandningssystemet ILS men med möjlighet att bära det svenska taktiska instrumentlandningssystemet, TILS.


Även om kravet på att genomföra internationella insatser inte skulle ha funnits kvarstod behovet av modifiering på grund av”obsolescence". Många ingående apparater hade uppnått sin tekniska livslängd, det fanns inte reservdelar, det fanns inte längre kompetens att uppdatera mjukvara i datorer, m.m.

Dock var man fortfarande begränsad till den beväpning som fanns och planerades till 39A/B - bombfällning sliter på vapenbalk- och vingfästen på flygplanet. Man var alltså begränsad till det traditionella svenska övandet med fiktiva vapen och snabbt slitage under krigsförhållanden. Internationella insatser är alltså bara mindre svåra att utföra i C/D-lika A/B men är i övrigt kraftigt begränsande.


Jag åskådliggör den tänkta utvecklingen:










 I det då rådande politiska klimatet innebar Modifieringspaket C en begränsning, i Proposition 2004/05:5,(Försvarsbeslut 2004):

”Det militära försvarets förmåga att genomföra internationella insatser bör tillsammans med nödvändiga resurser för territoriell integritet (främst incident-beredskap) vara styrande för materielförsörjningen”
Sid: 121

”Materiel som inte svarar mot de operativa kraven eller de långsiktiga behoven av kompetenser bör avvecklas, såvida inte materielen behövs för en rationell drift av förband i insatsorganisationen.”
Sid: 122


Basorganisationen bantades till att kunna flyga ifrån färdiga flygplatser utan förberedelse. Två krigsbaser sparades, en i Norrbotten och en i Småland. Mellan Uppsala och Luleå lämnades ett mer eller mindre oöverstigligt dike. För att kunna verka ifrån Norrbotten till södra Sverige innebär alltså att vi måste antingen lufttanka eller förbereda flygbaser i mitten av Sverige.

C/D-lika JAS 39 A/B passade sålunda inte här, flygplanen kunde inte fälla bomber i övningssyfte då det sliter på flygplanen, piloterna kunde inte öva lufttankning och var begränsade i att få informationen presenterade på olika sätt. Ur ett operativt hänseende var flygplanen utan lufttankning hänvisade till att operera i den landsända de för tillfället var baserade i. Att förflytta flygplan är en sak men den anorektiska flygbasorganisationen omöjliggjorde tillfällig basering av egna, norr-baserade flygplan i söder och vice versa. Samma problematik fanns i Internationella insatser och man hade avgränsat bort förmågan att bära beväpning som efterfrågades i internationella insatser.

Ungern ville efter sitt parlamentsval år 2002 anskaffa den internationaliserade JAS 39C/D (som i Sverige levererades ur de sista ifrån Delserie 2 och hela Delserie 3) och avtal om dessa flygplan tecknades året efter, partnern att utveckla modifieringspaket C drog sig alltså ur och överlämnade dessa kostnader till oss i Sverige. Därför avbröt man för tio år sedan modifieringsplaneringen för JAS 39 A/B och förberedde förslag att ensa flottan i Sverige på samma sätt som man erbjudit Ungern. I sammanhanget skapades begreppen A2C och A2D, att demontera A-flygplan ur Delserie 1 och 2 till förmån för ombyggnad/nytillverkning (flygplanen erhöll nya individnummer) till C och D-flygplan. Resultatet blev för svensk del F100-programet, ett trettiotal befintliga JAS 39A/B konverterades med nya individnummer till C/D för att ersätta de flygplan som leasades ut till Tjeckien och samtidigt skapa utrymme för att beväpna fyra divisioner samt utbildnings och utvecklingsfunktioner. Senare tillkom Thailand som nu har köpt ett tiotal flygplan och de har byggts på samma sätt som flygplanen till Ungern och Sverige (F100).




Det inbördes förhållandet mellan Delserier och modifieringspaket kan åskådliggöras så här:










Som kuriosa kan vi se att ovanstånde bild (ej F100) fanns representerad på ett flygunderhållskompani på F17. Kompaniet tilldelades fler flygplan än det fanns plats i hangaren. Det fanns flygplan av varje edition som är olika i förmågor och underhåll vilket försvårade för flygunderhållskompaniet och stridsflygdivisionen. Detta accentuerar kravet på planering även om det är en övergångsperiod. Följande varianter var representerade där:




Sett i backspegeln var det rimliga beslut att ta eftersom kostnaderna för flygplan är mindre än de totala kostnaderna för omställningen av vår säkerhets- och försvarspolitik. Det är lätt att vara efterklok och inse att vi kanske inte skulle ha genomfört omställningen i stort men efter inriktningen för försvarsbeslutet år 2004 tillkännagetts var det inte ekonomiskt försvarbart att längre förfäkta modifieringspaket av JAS39 A/B. Det skulle krävas att försvarsmakten då tillfördes tre miljarder kronor i budgeten för att kunna driva fyra flygflottiljer jämt över Sveriges yta. Politiskt sett var den ekonomiska nivån besparing på tre miljarder redan tidigt avklarad och beslutet att avbryta Modifieringspaket C därmed lätt att fatta. Vi har emellertid en hel del erfarenheter som vi bör dra nytta av och jag har några förslag för framtiden.



Framtiden










I Sverige ska vi inte börja använda JAS 39E innan vi har nått MS22-status på flygplanen. För C/D så upphör den svenska utvecklingen när MS20 är infört på förband. Vi kommer att inte att lägga någon utveckling på C/D-flygplan mer än luftvärdighetskritiska åtgärder. Förhoppningsvis kommer vi även att genomföra ”buggrättningar”, alltså att åtgärda sådant som inkräktar på den operativa förmågan. Men vi ligger som bekant 5 miljarder back i livscykelplanen för flygmaterielsystemet så jag har svårt att se att vi löser det inom nuvarande budget. Det säkerhetspolitiska läget som motiverade fyra divisioner JAS 39 har vi lämnat. Det moderata förslaget på ytterligare 10 JAS 39E
projektet ytterligare. Vi har också läst om hur man tänker sig att inte längre kannibalisera befintliga C/D-flygplan. Allt detta sammantaget är det (om finansiering finns) goda nyheter för det svenska Flygvapnet, man tappar inte flygplan under tiden nya byggs.

Malaysia förväntar sig att bli offererade att få leasa 24 JAS 39C/D tillsammans med två stycken SAAB 340 AEW (radar- och ledningsflygplan) , Det ryktas om att Indonesien ska begära en offert om leasing av Gripen. Danmark är tydligen intresserade av Gripen E, kan det bli en interimslösning likt Brasilien och Schweiz? Det är alltså inte bara omtanke om det Svenska flygvapnet ett förslag att inte demontera 39 C/D för svensk räkning. Man har konstaterat att det kommer att bli svårt för det Svenska flygvapnet att skapa förmåga med 39E och samtidigt leasa ut flygplan till Schweiz och Brasilien. Dessutom har Kroatien och Slovakien diskuterats i olika former som exportkunder.


Vi har nu tre exportkunder på 39C/D och det kan komma in fler som bör vara intresserade av fortsatt utveckling. Flygplan som varit utlånade som interimslösning kommer att återlämnas någon gång på mitten av 2020-talet. Hoppas vi på att Finland väljer Gripen som efterträdare till sina F/A-18 så har vi alla möjligheter att rationellt tillvarata JAS 39C/D och fortsätta att utveckla dessa till en andra linjens stridsflygplan bakom 39 E. Med D-flygplan kan vi bära telekrigskapslar och ha en operatör för dessa med i luften. Vi kommer att få se ytterligare accentuering av den nationella förmågan. Väljer vi att satsa så kan vi ha handlingsfrihet att sätta upp ytterligare divisioner efter att divisionerna på F7 eventuellt krigsplaceras i insatsorganisationen. Som jag skrev om i inlägget  Startknappen och personalförsörjning” så har vi ändå inte full förmåga att lyfta oss snabbt. När vi avslutar nuvarande interimslösningar så kan vi ha personal och infrastruktur på plats att dessa flygplan blir reellt tillskott.


Vi kan även titta på fortsatt ett F100-program. De kvarvarande JAS 39A/B har gångtid som överstiger kravet för det ursprungliga F100-programet men vi skulle kunna acceptera en kortare kvarvarande livslängd på dessa jämfört med vad vi får nu och då skapar vi ytterligare förmåga.

Spelplanen är förändrad jämfört med tidigare, nu är det rationellt att driva två flygplanssystem för svensk räkning. Vi har dessutom ett krav på det genom att stödja de utländska operatörerna av flygplanet så varför inte utnyttja det till synergieffekter?


J.K Nilsson

Politik, materielförsörjning och utpekat ansvar




My PRECCCIOUS!!!!



Efter några givande diskussioner på Twitter så känner jag att det är dags att ta ett vidare grepp och utveckla resonemanget, varför begränsa sig till 140 tecken när man har en hel blogg att vräka ut sig på…

En ynka O-ring ställer flygplan hundratals miljoner på marken har vi fått läsa de senaste dagarna. Hur kunde det bli så illa? Många skyller på Prio, några skyller på dålig framförhållning, ytterligare skyller på Regler för Militär Luftfart (RML) men vilka andra förklaringar finns det?

Efter den oplanerade kontakten mellan Långholmen och ett JAS-plan så började man nysta i ägar- och ansvarsförhållanden. Det havererade flygplanet ägdes av Försvarsmakten men flögs av en provflygare ifrån SAAB, vem hade beslutat om flygningen, på vilkens tillstånd flög man och en rad andra frågor fick inga klara svar. Ur detta påbörjades arbetet med att skapa en tydlighet med vem som ansvarar för vad och under vilka förhållanden. Detta blev regelverket RML, missförstått och utskällt men nu har vi tydliga regler för hur man ska ta ansvar.

Vi har fått en materielförsörjningsstrategi som innebär att Försvarets Materielverk (FMV) ska upphandla förmågor ifrån försvarsindustrin, FMV ska in i det längsta inte delta i design av försvarsmateriel. I Gripenfallet innebär det att SAAB har stor frihet men också ansvar att leverera flygsäkra och luftvärdiga flygplan till FMV. Flygsäkerhet är en sak, det är verksamhetssäkerhet i luften, luftvärdighet är de formella intygen att flygplanet är i sådant skick att det kan flyga på ett verksamhetssäkert sätt i luften. SAAB å sin sida är en legobyggare av flygplan, de förlitar sig på att sina underleverantörer levererar produkter med luftvärdighetsintyg för att sätta samman till flygplan. Handlingsfrihet innebär att vi tar ansvar på så hög nivå som möjligt men det betingar ett högt pris, avhänder vi oss handlingsfrihet så minskar också kostnaderna.

Vad händer nu? Vi har tydliga ansvarsförhållanden och vi har utpekat att designansvaret ska hållas på så låg nivå som möjligt, varje högre nivå som ska ta ansvar innebär att kostnaden ökar (lite raljant sagt) kvadratiskt. Tar vi en komplex produkt som raketstolen i ett JAS-flygplan så ser vi hur det blir svårt för SAAB eller FMV att ta ställning till luftvärdigheten. Har man dessa kunskaper så kan man designa produkten själv utöver att ta ansvaret för denna. Ska vi han en ingenjörskader i Storbritannien på Martin-Baker för konstruktion och certifiering av produkten raketstol samtidigt som vi ska ha en liknande uppsättning ingenjörer i Sverige för att kunna ta eget ansvar för att göra det enklare för oss?

Vad händer när Martin-Baker måste prioritera bland leveranser av reservdelar till kunderna p.g.a. olika orsaker? Till att börja med så är det Martin-Baker som är ansvarig att en viss O-ring är luftvärdig, väljer de en annan leverantör av O-ringar så måste de visa att luftvärdigheten upprätthålls. Alltså kan vi få vänta på leverans av O-ringar under tiden certifiering av annan O-ringsleverantör sker eller nyproduktion sker i enlighet med tidigare certifiering. Under denna väntetid uppstår en underhållsskuld, vi får fler icke luftvärdiga raketstolar då de O-ringar vi väntar på byts vid den tid som stipulerats för visst underhåll. Vårt och andras behov av O-ringar ökar som i sin tur driver på behovet av O-ringar. Den här cykeln ifrån identifierat behov till att O-ringar ligger i Försvarsmaktens förråd kan ta 18 månader, i vissa kortare tid, i vissa fall längre tid. Här ser vi att hålla ansvaret på låg nivå kostar handlingsfrihet. Å andra sidan om vi har dessa ingenjörer på förbanden så skulle vi kanske bara kunnat vänta någon vecka mellan identifierat behov och leverans då den lokala momentumbutiken med all säkerhet kan ta hem likvärdiga O-ringar. Men vad skulle det kosta att varje förband håller med certifieringsansvar? Vi kan inte bara välja att ta delar av ansvaret utan får så lov att ta hela eller inget av ansvaret om vi inte vill ha ett träsk med oklara ansvarsförhållanden.

Nu är vi ju som sagt var politiskt styrda att inte ha den organisation som ska kunna ta det ansvaret så det blir till att köpa den tjänsten samtidigt som vi inte vill betala för att SAAB ska ta det ansvaret.

Jag kan avsluta med egen anekdot om O-ringsproblem. Jag var delaktig ifrån Försvarsmaktens sida i en liten del av när SAAB integrerar ett nytt vapen på beställning av FMV på uppdrag av Försvarsmakten. Den amerikanske underleverantören fick en läckande O-ring i sin utrustning som användes på uppdrag av SAAB. Det här kunde allvarligt försena integrationsarbetet om inte ny O-ring kunde skaffas fram. Jag pratade med både SAAB och den amerikanske underleverantören så att jag fick specifikationen på O-ringen. Via trossvägen fick jag fram denna specifikation till närmaste flygflottilj så att materielteknikern där kunde börja slå i de gamla datasystemen för att se om de hade någon O-ring på lager. Under tiden blev det ganska mycket telefonsamtal, den amerikanske underleverantören hade inte med sig sådana reservdelar utan förlitade sig på att kunna köpa dessa av SAAB men SAAB å sin sida har knappt ett reservdelsförråd så att de kan hålla provflygplanen i luften. SAAB försökte dammsuga den lokala marknaden efter godkända O-ringar men till föga nytta. Materielteknikern hittade en O-ringstyp som fanns liggande i det lokala förrådet på flygflottiljen och som var inom levererad specifikation. SAAB ville å sin sida inte gärna befatta sig med den här lösningen då det inte finns rutiner för när och hur SAAB ska kunna köpa enstaka reservdelar ur Försvarsmaktens förbands förråd. Här gjorde jag mig förmodligen skyldig till egenmäktigt förfarande och trolöshet mot huvudman då jag helt sonika gav bort O-ringen med ett förrådspris på hela SEK 25:- till den amerikanske underleverantören. Jag försvarar mig med att Försvarsmakten i slutändan skulle fått betala för denna O-ring men då till ett mycket högre pris p.g.a. upparbetningskostnaderna, hundralapparna hade snabbt dragit iväg för Försvarsmakten att betala för att kunna sälja O-ringen till SAAB. Provprogrammet räddades därför att den amerikanske underleverantören tog ansvar för att deras produkt återigen var luftvärdig efter att reparerats med en O-ring som Försvarsmakten intygade kvalitét på.

J.K Nilsson

Bästa rekryteringen

I tisdags genomfördes uppvisningsflygningar med JAS 39 Gripen i Linköping. Ett flygplan gjorde höghastighetsmanövrar, loopade, snurrade, dök, svängde och allsköns konster, allt på mycket låg höjd.
Detta skedde vid den civila flygplatsen och allt kunde bevittnas av flanörer i östra delarna av staden.

Samtidigt pågick ett par idrottsläger för ungdomar i staden. Dessa fick möjligheten att se militärens version av formel 1, 100 m, Stanley Cup eller vilken topsport man nu identifierar sig med. Det var hundratals ungdomar som stod och blickade mot skyn. Garanterat blev ett antal mycket mer intresserade av det militära. Jag hörde flera upphetsade kommentarer efteråt. Det var det ballaste de sett!

Att visa upp bra verksamhet är den bästa rekryteringen.

/C

JAS, Hans Wallmark och FM rekrytering


Tre händelser från dagen värda att kommentera!


I dag röstade Schweiz i ständerrådet om en anskaffning av JAS 39 Gripen, den första av två politiska omröstningar som kommer att efterföljas av en folkomröstning. 22 för och 20 mot. Konstigt nog blev ett JA i praktiken ett NEJ.  Antalet JA-röster räcker alltså inte till för att det skall kunna tolkas som ett JA när det kommer till ekonomin. Finansieringen kräver således en större majoritet än två rösters övervikt.

Vår egen finansminister Karin Enström (m) gör sin egen tolkning av dagens besked, och går helt emot Schweiz egen försvarsminister i tolkningen utfallet...

– Det är ett positivt besked från Schweiz när det gäller Gripen. Det är vi glada för, säger försvarsminister Karin Enström (M), trots att finansieringen fick nej. 
Jag ser det som ett ja till Gripen och att planeringen och processen fortsätter.  
Maurer säger att det är ett nej till Gripen, vad tänker du om det?  
– Han är försvarsminister i Schweiz, och jag tolkar ändå det här som ett ja till gripen.

Det här blir extra intressant när det kommer till finansieringen av de egna 60 JAS 39E som regeringen nu beställt, och den klausul som innebär att Sverige kan dra sig ur hela affären om inte Schweiz köper flygplanet.

Sverige vill ha en partner i köpet av Gripen för att kunna dela på kostnaderna. Men om Schweiz drar sig ur kan även Sverige göra det, enligt Enström. 
– Vi har skapat oss handlingsutrymme. Skulle Schweiz inte fullfölja sin del kan vi besluta om vi vill gå vidare eller inte. Vi har möjlighet att avbeställa, säger Enström.

Det ska onekligen bli intressant hur man väljer att motivera en sådan urdragning ur ett rent säkerhetspolitiskt perspektiv om man kulle hamna i ett sådant läge. Vi an redan nu räkna ut att hela anskaffningen av JAS då kommer att ses som ett moderat industristödprojekt från den samlade pressen, och inte ett säkerhetspolitiskt sådant. Trovärdigheten för regeringens försvars- och säkerhetspolitik skulle då urholkas ytterligare.

Detta sa karin Enström (m) inför omröstingen i SVT morgon.

Media:DN, SvD
Bloggar: Sjätte mannen
------------------------------------------------------------------------------

Dagens andra händelse värd att kommentera berör en debattartikel skriven av Hans Wallmark (m) hos Frivärld. Artikeln är att betrakta som rent snömos, och i vissa fall på gränsen till hyckleri. Wallmark inleder med att prata om solidaritetsförklaringen. (Den ensidiga.)

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Samtidigt kommer inte vårt land att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. 

Det mest intressanta är att han tar upp NATO-frågan i mycket gåtfulla ordalag där han tar upp vilka förutsättningar som skulle krävas för ett medlemsskap, men lägger därefter över skulden på Socialdemokraterna(?) för att inte vilja ta sig an debatten om ett NATO-medlemskap!

Det finns anledning att beklaga denna brist på nyanser och avsaknad av ledande S-företrädare som ens vågar pröva argumenten. 

Wallmark kastar onekligen sten i glashus när han lägger fram ämnet på det sätt han gör. Wallmark kanske bör ställa sig frågan hur många gånger moderaterna i öppen debatt aktivt förespråkat ett NATO-medlemskap? Hur många motioner har de moderata riksdagsledamöterna skrivit i ämnet?

Wallmark kanske har missat det faktum att försvarsberedningen i uppdraget från försvarsdepartementet inte ens tillåtits att behandla frågan om ett NATO-medlemsskap? Det har Staffan Danielsson (c) tidigare avslöjat i brist på att uppdraget till beredningen inte har offentliggjorts i sin helhet. Vilka ytterligare direktiv finns det i styrningen till beredningen som vi inte känner till?

Johan Forssell (m) hyllar självklart Wallmarks artikel.

Men den här bloggen anser tvärt om att Wallmark inte alls övertygat den senaste tiden. Detta av två huvudsakliga anledningar.

För det första har han på sin blogg skrivit ett inlägg som innehåller rena lögner om det tidigare så "dåliga försvaret" innan alliansregeringen tillträdde, och hur bra det nu blivit när Alliansen har styrt upp de gamla "pappersförbanden". Wallmark vägrar dessutom konsekvent att ta debatten på sin egen blogg, och svarar inte på en enda kommentar. Bättre vore det väl då att göra som Tolgfors, att helt stänga ned kommentarfunktionen.

Vidare så förundras man över Wallmark, när han i en riksdagsdebatt för någon vecka sedan säger följade från talarstolen (anförande 69).

Fru talman! Onekligen har den så kallade enveckasdiskussionen förekommit nu en tid i Sverige. Det intressanta är bara i förhållande till vad – en vecka i förhållande till vad? Det finns en mängd olika bakomliggande förutsättningar som varken Julia Kronlid eller jag känner till. Jag kan mycket väl erkänna att det är en klatschig formulering. Men frågan är hur mycket relevans den har och vad det egentligen är den beskriver. Och hur såg det ut tidigare? Var det sju dagar, fem dagar eller tre dagar? 
Mycket av den debatt som förs bygger på något slags antagande att Sverige är precis ensamt, det vill säga att alla skulle vända sig mot Sverige. När jag tittar på en kartbild ser åtminstone jag att om man ska nå Sveriges kust eller land så måste man komma från söder, från öster eller från väster. I alla dessa lägen kommer man att passera ett eller flera andra länder varav flera dessutom är Natoanslutna och därmed artikel 5-länder. Hela debatten bygger på något sätt på ett antagande där man tänker bort resten av världen.

Om Hans Wallmark nu syftar på att det är Ryssland som avses i uttalandet om kartbilden, vilket debatten tidigare uteslutande handlat om, så kanske det kan vara värt att upplysa Wallmark om att Ryssland i vår omedelbara närhet även består av enklaven Kaliningrad, inlämt mellan Litauen och Polen, som huserar merparten av ryska Östersjömarinen i örlogshamnen Baltijsk.


Man får hoppas att Hans Wallmark har geografin klar för sig. Men uttalandet om att man måste passera flera länder innan man når Sverige känns onekligen märkligt! Man kan därför ställa sig frågan vem det är som tänker bort vad?

Hela debatt har tidigare kommenterats här på bloggen i ett tidigare inlägg.

Bloggar i samma ämne: Oscar Jonsson

------------------------------------------------------------------------------

Det sista saken från dagen värd att kommentera är ett gästinlägg hos Wiseman om rekrytering. Ett mycket bra och tänkvärt inlägg!

Det märkliga är att man hör samma sak överallt, på förbanden, men även av civila ute i vardagen. D.v.s. att budskapet från FM när det kommer till rekrytering allt för ofta är oklart och missvisande.

Försvarsmaktens rekryteringskampanjer må skapa uppmärksamhet och en livlig debatt som kampanjen "vad håller du på med" uppenbart gjort. Men hur många är det som lockas till att verkligen ta en anställning som GSS i Försvarsmakten p.g.a. just den kampanjen? Hade de som rekryterades under/efter perioden för kampanjen kommit ändå? Och hade en annan mer rättvisande kampanj där man rekryterar personal till Marinen, Flygvapnet och Armén istället för till Försvarsmakten genererat fler ansökningar?

Jag och många med mig är helt övertygade om det!

Dessvärre vill FML inte ens prova det greppet, om ens vid ett enda tillfälle och därefter utvärdera, trots att förslaget tagits upp flera gånger från olika håll.

Mitt förslag är att varje försvarsgrenschef (medveten benämning) med hjälp av en reklam/film-byrå ta fram sin egen rekryteringskampanj med Tv-reklam, trycksaker m.m. Gör detta på prov och försök en gång och utvärdera resultatet. I tider då rekryteringen haltar så mycket som den för nu så måste det vara svårmotiverat att inte ens försöka med ett sådant alternativ!

För övrigt så anser jag att FM borde byta till en annan PR-byrå. Det kanske vore en idé att anlita någon som gjort framgångsrika långkörare som ex. ICA-reklamen, eller LOTTO-reklamen. De har förstått vad som fungerar. Eller kanske räcker det med att "försvarsgrenscheferna" använder combat camera? Då kan det bli så här bra med enkla medel.

Bloggar om rekryteringen: Försvarsmakten, Allan Widman