Julkalender 2014: Lucka 4 – Logistiken

Vad passar väl bättre i luckan för den 4 december än logistik då siffran 4 står för just logistikfunktionen i en stabsstruktur. En vanlig kommentar när det inte går som det ska är ”hur blev det så här?” och inom logistiken har det de senaste åren alltför ofta varit lucköppning.

I takt med införandet av New Public Management i Sverige och transformationen från ”förrådsställt invasionsförsvar” till ett ”insatsförsvar”, reformerades också Försvarsmakten kraftfullt. Från att Försvarsmakten tidigare hade varit en samlad aktör, överfördes ansvar på andra eller nya myndigheter, såldes ut till företag eller lades ut på andra funktioner. Där en order att genomföra en uppgift tidigare hade en adressat i form av ett förband, ska nu samma order skickas till ett stort antal aktörer – inte sällan över 20 st och i vissa fall även privata sådana. Plötsligt är det inte längre Försvarsmakten som har nycklarna till ammunitionsförrådet utan en person anställd av en annan myndighet och underhållet av viss anläggning som ska användas sköts av ett civilt företag. Så fortsätter det. Inte nog med att antalet berörda varierar med uppgiften och därmed inbjuder till misstag i form av att man missar någon. Det ställer naturligtvis även krav på beredskap och inte minst också krigsplacering av alla dessa aktörer. Något som nu åtgärdas då de nämnda kraven inte fanns på den tiden när den enda urskiljbara framtiden utgjordes av internationella insatser.

Ett annat nytänk från samma tidsera hämtades från den privata företagssektorn. Lagerkostnader skulle kunna minsaks genom att centralisera lager och även satsa på ett ”just-in-time”-koncept, där varor skulle utlevereras till förband när så behövdes istället för att ligga i ett förråd någonstans i Sverige. Civila storföretag som IKEA, El-Giganten med flera har inga krav på sig att fungera i händelse av krig eller kris till skillnad från en försvarsmakt. Likväl var det från liknande företag man hämtade inspiration och kunskap om den nya logistiken. Med målbilden internationella insatser passade det väl in med ett stort centrallager i nära anslutning till väg- och järnvägsnät och större flygplats, varvid merparten av förråden ”någonstans i Sverige”, utspridda i händelse av krig, kunde avvecklas. Samtidigt som det nya stora centrallagret utanför Arboga stod klart, började omvärldsutvecklingen ändra riktning och idag har det åter gått så långt att man ser behovet av att åter ha lokala förråd för att ha materielen snabbt greppbar. Även om centrallagret inte innehåller all viktig materiel så utgör det ändå en stor sårbarhet i händelse av ofred då många ägg lagts i samma korg. Ett exempel på fördelarna för ett nationellt försvar med framskjuten förrådsställning och lagring, är den nyligen genomförda övningen på Gotland där det räckte med att flyga in personal och plocka materielen ur förrådet och sedan påbörja lösandet av uppgifter. Det är närmast motsatsen till det som varit grundtanken med insatsförsvaret, att hämta ut all materiel på hemmaförbandet och sedan ta sig till operationsområdet.

Hur fungerar då ”just-in-time”-leveranserna av det som finns i förråden? Det råder delade meningar om detta, men den förhärskande inom Försvarsmakten är i enlighet med detta inlägg från David Bergman: ”Just too late”. Ett annat omfattande problem i logistiken sedan dess reformation har varit bristen på reservdelar och utbytesenheter som gjort att stora mängder av flygplan och fordon har stått och väntat på mycket enkla delar såsom o-ringar eller kablar för att dessa inte beställts i tid av de centrala funktionerna. Här har dock förbättring till viss del skett.

Återigen ser vi resultatet av hur den ”billigare och bättre lösningen” grundad i en helt säkrad framtidsutvecklingen, kommer med betydligt lägre flexibilitet och stora omställningskostnader för att återställa grundförmåga och flexibilitet. Såsom vi sett så många gånger inom järnvägssektorn – delat ansvar är ingens ansvar, eller hur tågresenärer?

Logistiken är närmast den största anledningen till varför det är så viktigt att genomföra en beredskapsövning med hela Försvarsmakten för att testa organisationen. Utan logistik, ingen strid. Har man aldrig provat organisationen, känner man heller aldrig bristerna och vet inte vad som behöver rättas till.

Det finns även andra aspekter på logistikområdet som kommer att föräras egna luckor framöver…

Julkalender 2014: Lucka 3 – Officersutbildningen

Bakom lucka 3 döljer sig ett stort problem för det svenska försvaret och även det svenska samhället. I och med värnpliktens avskaffande minskade ansökningarna radikalt till officersutbildningen. I och med att färre ungdomar fick insyn i Försvarsmaktens verksamhet, minskade helt naturligt också ansökningarna till officersutbildningen dramatiskt. Bidragande var också att den marknadsföring som gjordes av Försvarsmakten var gentemot anställning som soldat. Resultatet har blivit att enbart något hundratal ungdomar numera söker officersutbildningen, där årets antal sökande om drygt 500 var det högsta på flera år. Trots ett mycket större behov kunde endast drygt 110 ungdomar i höstas officersutbildningen på Karlberg, då det inte blev fler som slutligt svarade ja och hade genomfört antagningstesterna med godkänt resultat. Framöver behöver det dubbla antalet utbildas, vilket minst sagt kommer att bli en utmaning vad avser rekryteringen.

Det brukar heta att Försvarsmakten har alldeles för mycket höga officerare, men jag har hittills inte mött någon som kunnat peka på vilka befattningar det är som ska avvecklas eller om det löser något problem att kalla dessa personer något annat än officerare. Istället brukar diskussioner sluta i att man istället kan påvisa bemanningsbrister.

Oavsett om man tycker det är för många eller för få så kommer det inom något år att bli brist på officerare och framförallt officerare med högre utbildning, det vill säga majorer och uppåt, inte minst med tanke på de stora pensionsavgångar som är på väg. I dagsläget utbildas i snitt ca 60 majorer/örlogskaptener och 30 överstelöjtnanter/kommendörkaptener om året vid Försvarshögskolan. Utöver att dessa blir chefer för krigsförband och ska inneha viktiga befattning i staber är det också ur denna pott Försvarsmaktens framtida chefer ska väljas.

Betänker man då de kraftiga rekryteringssvårigheterna som ger utbildningskullar på drygt 100 officerare om året, att ur dessa 100 ska ca 30 st 15-20 år senare gå den högsta utbildningen (till vilken man tidigare gjort ett mycket selektivt urval) och de naturliga avgångarna längs vägen (både under officersutbildningen och yrkesväxling till det civila), faller det sig inte osannolikt så att alla som påbörjat officersutbildningen och stannar i Försvarsmakten måste bli överstelöjtnanter/kommendörkaptener för att fylla platserna på utbildningen. Tyvärr räcker inte ens detta antal till att bemanna den justerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som tillkommit efter Regeringsbeslut 5/2013 som syftade till att reducera Försvarsmaktens personalkostnader.

Vad konsekvenserna av detta personalstrategiska problem blir om 20-30 år i form av förmåga, kunnande och kultur, vill man helst inte tänka på.

Som kommer att synas av flera andra luckor, går det fort att göra fel när man tror sig veta den framtida utvecklingen och säljer sin flexibilitet till förmån för något som utlovats vara både ”billigare och bättre”. I det här fallet en icke förväntad konsekvens av att värnplikten gjordes vilande till förmån för ett yrkesförsvar.

Sök officer

Julkalender 2014: Lucka 2 – flygstridsledning

Bakom lucka två döljer sig en något mer positiv historia än lucka 1 och den svenska krigssjukvården, nämligen flygstridsledningen.

Under andra halvan av 00-talet introducerades JAS 39C i Flygvapnet. Skillnaden mot 39A var att 39C var anpassat för full NATO-interoperabilitet och därmed inte hade det tilltänkta svenska krypterade talradiosystemet som utvecklats för 39A eller möjligheten att ta emot flygstridsledning via datalänk. Från att ha varit 10 år före omvärlden i flygstridsledning och datalänkar, kom Flygvapnet att istället ramla tillbaka decennier till tidig Drakentid. Några år senare förbättrades situationen något när flygplanen till slut fick möjlighet till att skicka data mellan varandra – en förmåga som var en grundsten i Jaktviggensystemet och möjligheten att uppträda i en radiostörd miljö.

Under början av 00-talet rådde en stor vurm för det så kallade nätverksbaserade försvaret, som kom att bli ett veritabelt smörgåsbord för teknikkonsulter inom försvarssektorn där miljarder rann iväg utan att någon reell produkt kom ut. Allt och alla inom krigsorganisationen skulle vara uppkopplade mot varandra i ett stort informationsmoln och därigenom skapa ett ledningsöverläge gentemot motståndaren. Tanken var och är mycket god, men här förleddes snabbt processen av ”andra” intressen och av att beslutsfattare inte riktigt förstod vad man beslutade om. Det kom att bli något av Försvarsmaktens version av IT-bubblan. I den vid tiden rådande vurmen såg man till exempel inga behov av de berganläggningar som rymmer två av landets flygstridsledningscentraler och man bestämde sig raskt för att avveckla den södra – utan någon mer omfattande utredning. På sikt skulle även anläggningen i Mellansverige försvinna. Istället skulle all ledningsförmåga i Försvarsmakten koncentreras till en kontorsbyggnad i Enköping var visionen. Som tur var lyckades man efter många turer få stopp på vansinnet.

Parallellt med arbetet med det nätverksbaserade försvaret hade interoperabilitetskraven på JAS 39C och de övriga flygstridskrafterna drivit fram en övergång av datalänksystemet mot NATO:s (USA) Länk 16. I grund och botten ett system likt det gamla svensk stridatalänksystemet som funnits redan till Jaktviggen, men med den stora skillnaden att det användes av alla NATO-länder och till en rad olika plattformar – inte bara flygplan.

Länge såg dock Länk 16 ut att vänta på sig och förmågeglappet i flygstridsledningen att handla om år mellan JAS 39A och datastridsledningen av denna stängdes ner tills att JAS 39C fått Länk 16. Libyeninsatsen kom dock att skynda på integrationen och beslutsfattandet. Den korta utbildning som krävdes på plats innan de första piloterna slog L16-strömbrytaren i ”till” och allt fungerade sömlöst mot de övriga ländernas flygplan och fartyg i insatsen, visar på förtänksamhet och en god grundintegration.

Idag är Länk 16 i hög grad infört och efter några års glapp i flygstridsledningsförmågan kan svenska stridsflygplan åter ledas via krypterad datalänk. Fördelen nu är att man kan uppträda på samma nät som grannländerna inklusive Finland men även alla andra användare av Länk 16. Det gör dock att Sverige liksom alla andra användare av Länk 16 är beroende av USA för de krypton som krävs för att systemet ska fungera. Något alternativ finns inte längre, eftersom det gamla systemet är helt avvecklat. Länk 16 och andra ledningssystem är också grundkomponenter i det nordiska samarbetet och vill man effektivt kunna verka tillsammans utan att förlita sig på taktik från 1940-talet så finns det inte något val.

Här har Sverige hamnat i något av den limbo som drabbar länder som inte är med i NATO, men som har ambitioner att delta i samma internationella/gemensamma insatser som NATO-länder. Är man inte interoperabel har man inget i insatsen att göra. Samtidigt får man som icke NATO-medlem inte tillgång till all information och alla system.

På politisk nivå kom för många ändå som en chock att Sverige plötsligt stod utan flygstridsledning per datalänk och att interoperabilitetskraven gjorde att flygstridsledningen liksom många andra system medförde ett beroendeförhållande när man prioriterade internationella insatser.

För egen del har jag varit mycket nöjd med den nya datastridsledningen och beskrev på Flygvapenbloggen ett uppdrag under flygövningen Frisian Flag i Nederländerna våren 2013. Fortfarande saknas dock krypterad talradio, vilket gör att såväl privata som statliga signalspanare inte har några problem att följa vad som sägs, vilket ibland hamnar på nätet.

Läget inom flygstridsledning hade idag utan tvekan varit katastrof om inte major Peter Neppelberg genom ihärdigt arbete i bloggosfären (ofta på denna blogg) såväl som inom Försvarsmakten gjort allt för att belysa vansinnigheterna i turerna kring det nätverksbaserade försvarets planer för flygstridsledningen. Från politiskt håll har Neppelberg även haft ett starkt stöd från Allan Widman och jag rekommenderar den som vill läsa mer att göra en sökning på denna blogg, liksom Widmans på Neppelberg eller använda etiketten ledningssystem i anslutning till detta inlägg och backa i historien. SVT gjorde även ett Dokument Inifrån om det nätverksbaserade försvaret, men programmet finns tyvärr inte längre tillgängligt på nätet.

Lucka 2 hade därmed ett mer positivt innehåll och visar hur brister och dumheter faktiskt kan avhjälpas när de uppmärksammas och ifrågasätts. Tyvärr har många miljarder rullat under 00-talet i den här frågan – utan något konkret resultat i svensk försvarsförmåga.

Julkalender 2014: Lucka 1 – krigssjukvården

Idag är det den första december och därmed dags för stora som små att öppna första luckan i julkalendrarna. Har man under året och de närmaste föregående åren följt svensk försvarspolitik och det svenska försvaret, har man noterat att det varit konstant lucköppning. Inom var och varannat område så upptäcker allmänheten, tyvärr även den politiska nivån och ibland också Försvarsmakten att man under perioden sedan det Kalla Krigets slut ”råkat” avveckla förmågor som man nu upptäcker hade behövts. Denna julkalender kommer alltså att erbjuda en koncentrerad lucköppning av vissa av dessa förmågor.

Lucka 1: krigssjukvården

En av de första förmågorna som man började avveckla i samband med de stora neddragningar på försvaret som gjordes i de tre försvarsbesluten 1996-2004 var krigssjukvården. Tidigare hade Försvarsmakten haft en omfattande sjukvårdsorganisation med bland annat över 50 fältsjukhus (för lekmannen motsvarar detta ungefär vad man ser i tv-serien MASH), vart och ett med 200 vårdplatser och sex operationssalar. Utöver den militära delen av sjukvården hade även civilförsvaret ansvar för krigssjukvård, liksom även den ordinarie civila sjukvårdsorganisationen.

Civilförsvarets del av ansvaret föreslogs avvecklas i en statlig utredning 2001 eftersom omvärlden då såg helt annorlunda ut eller som det hette i utredningen: ”Hotbilden har förändrats i förhållande till vad som tidigare gällt. Särskilt de minskade krigsriskerna innebär att delar av det civila försvaret kan prioriteras ner eller helt avvecklas, bl.a. delar av befolkningsskyddet samt beredskapslagringen av förnödenheter.”

Under samma period har också antalet civila vårdplatser sjunkit rejält, vilket i och för sig är en trend som hållit i sig sedan 70-talet. Resultatet är att Sverige idag har det näst lägsta antalet vårdplatser av alla OECD-länder och med 2,3 vårdplatser per tusen invånare ligger på hälften av genomsnittet för EU som är 5,3. Samtidigt har den svenska befolkningen vuxit kraftigt.

Vad gäller just den militära sjukvården avvecklade man under 90-talet snabbt alla krigssjukhusen. Faran för invasion var över och insatsförsvaret inriktades mot att enbart göra ”insatser”, varvid hela organisationen inte skulle behöva nyttjas samtidigt, utan endast de delar som behövdes för en insats. De internationella insatserna blev normerande och där skulle ”någon annan” stå för den kvalificerade sjukvården. Bristen blev allmänt känd hösten 2002 (och förmodligen bortglömd igen) när statsminister Göran Persson skulle köra en favorit i repris och vid ett toppmöte erbjöd ett svenskt fältsjukhus till en eventuell FN-insats i Irak (Sverige deltog i Gulfkriget 1991 med ett fältsjukhus), varvid ÖB fick upplysa statsministern om att några sådana inte längre fanns att tillgå.

Under senare delen av 00-talet påbörjades ett återupprättande av den kvalificerade svenska krigssjukvården, men fortfarande inom ramen för ett insatsförsvar. Det gör att i insatsorganisation 2014, tidigast 2015, disponerar Försvarsmakten två sjukvårdskompanier och 4 kirurgtroppar med totalt 6 st operationsteam och 12 intensivvårdsplatser. Totalt kommer man vid fullt intagen organisation att kunna genomföra 32-48 operationer per dygn, vilket ska jämföras med de dryga 1000 operation/dygn som kunde genomföras på fältsjukhusens tid. Man får verkligen hoppas att förmågan inte kommer att behövas användas skarpt då kapaciteten är mycket långt ifrån anpassad för en situation där det nationella försvaret genomför väpnad strid.

Istället blir det att falla tillbaka på den civila sjukvården, som idag totalt har 375 operationsteam i landet. Dock är det väl känt för alla hur den civila vården klarar av att hantera det svenska normalbehovet av kvalificerad sjukvård, varvid man helst inte vill fundera över hur detta ska fungera i händelse av kris eller krig – även om den s.k. lyxsjukvården då kommer att avbrytas.

Många lever förmodligen i bilden av att Försvarsmakten kommer att stötta det civila samhället i händelse av krig, men konsekvensen av de tre senaste försvarsbesluten är istället att den civila sjukvården för många av Försvarsmaktens förband i framtiden utgör den kvalificerade sjukvården.

För den som vill förkovra sig i ämnet krigssjukvård rekommenderas Försvarsmakten arméöverläkare Magnus Blimarks D-uppsats i ämnet, varifrån mycket av ovanstående är hämtat.