Kategoriarkiv: Karlis Neretnieks

Expertutfrågningen 1/3: Karlis Neretnieks



Under december har jag som ni läsare känner till genomfört en utfrågning av våra nio nya politiker i försvarsutskottet. Svaren har varit minst sagt varierande och som komplement till svaren från politikerna, som på de flesta håll inte hunnit erhålla någon större kunskap inom området så kommer jag i tre uppföljande inlägg ställa samma fråga till tre mycket insatta och kompetenta officerare. Först ut blir generalmajor Karlis Neretnieks med bakgrund i Armén.

Försvarsfrågan är komplex, och det är givetvis inte lätt för en politiker som är helt ny inom sitt område att förstå allting. Det här är också svagheten i vårt politiska system enligt min mening. Som ett exempel, från att ha jobbat som undersköterska hela sitt yrkesliv ska man helt plötsligt hantera frågor som rör rikets säkerhet och förväntas göra det från dag ett.

Med anledning av att det politiska systemet fungerar på det viset så riskerar försvarsutskottet att bli en utbildningsplats för politiker rörande försvarsfrågor. Det är måhända bra i vissa avseenden, men när säkerhetsläget förändras som det gör och vi har det allvarligaste läget i vårt närområde sedan kalla kriget är det ytterst olyckligt att mer än halva utskottet har fått nya ledamöter som först ska utbildas och därefter sätta sig in i den stora mängd frågor och områden som utskottet har att hantera.

För att ge lite perspektiv, och för att hjälpa dessa nya politiker på traven så avser jag i kommande inlägg genomföra en riktad utbildningsinsats genom att ställa samma frågor till tre pensionerade officerare med bakgrund i Armén, Marinen och Flygvapnet.

Först ut blir Karlis Neretnieks med lång erfarenhet inom området. 

Karlis Neretnieks är född 1949 i Mölndal men har Lettisk bakgrund. Neretnieks startade sin karriär inom pansartrupperna där han blev fänrik vid Södermanlands regemente 1971. Han har genomfört stabsofficerskurs vid Hærens Stabsskole Oslo 1978-79. Mellan åren 1985-1987 var han chef för Arméstabens taktikavdelning 1985-87 för att sedan bli bataljonschef vid Södermanlands regemente. 1992-93 blev han Överste och regementschef på P18 och även chef för Gotlandsbrigaden. 1997 blev Neretnieks operationsledare vid Mellersta militärområdesstaben och året senare utsågs han till rektor för Försvarshögskolan och befordrades då till generalmajor. Han stannade vid Försvarshögskolan fram till  2002 och därefter blev Neretnieks totalförsvarsrådgivare för Central- och Östeuropa vid Försvarsdepartementet där han tjänstgjorde fram till 2004.

Neretnieks är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1989 där han är mycket aktiv och han har nyligen även startat sin egen försvarsblogg som är ytterst läsvärd. Men nu över till frågor och svar.

---------------


Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Jag tycker inte om uttrycket ”operativt relevant”. Det säger väldigt lite. Relevant betyder enligt ordlista: ”av betydelse, betydelsefullt”. FM kommer alltid vara av betydelse i stort sett oberoende hur liten eller stor den är, eller hur angriparen ser ut. Precis som en (1) brandbil alltid kommer att vara ”operativt relevant”, på ett eller annat sätt, oberoende om branden är stor eller liten. Något kommer den att kunna uträtta. Den kommer i alla fall sällan att vara irrelevant. Problemet är att om uttrycket inte ges en tydligare definition så är det i det närmaste omöjligt att bedöma om det motsvarar mina förväntningar på vad brandkåren skall klara. Måste jag eventuellt köpa en brandbil till? Tyvärr använder en del debattörer utsagan att FM är ”operativt relevant” till att hävda att allt är frid och fröjd och att det därför inte krävs några åtgärder.

Mitt svar på frågan blir därför något mer exakt. Jag anser att IO 14 inom överskådlig tid varken kommer att ha rätt utformning eller tillräcklig volym för att t ex göra det trovärdigt att vi kan hindra Ryssland att ”låna” en mindre del av Sverige, kopplat till en kris eller konflikt i Baltikum. Därmed inte sagt att FM kommer vara irrelevant i en sådan situation, men operationsavsikten i ett sådant läge måste bli en annan än att avvärja angreppet, t ex bädda för hjälp, också en ”operativt relevant” uppgift.


De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Nej. Minimikravet bör vara att marinen ska kunna agera i minst två områden samtidigt. T ex ubåtsjakt på Västkusten samtidigt som den genomför insatser i Östersjön. Förutom att antalet stridsfartyg är för litet så kommer minröjnings- och basresurser att vara klart gränssättande.


Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?


Antalet flygplan är för litet. Tillgängligheten är aldrig 100 %, det blir också förluster, de kan behövas i fler landsändar samtidigt mm. Men även om antalet flygplan ökade drastiskt skulle det inte lösa problemen. Befintliga plan måste bl a kunna skyddas på marken med kvalificerat luftvärn och genom utspridning. Därför bör det eftersträvas en mix av fler flygplan, kanske sammanlagt ca 100, kvalificerat luftvärn och ett utbyggt krigsbassystem.


Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Försvaret av Gotland är en försvarsmaktsgemensam angelägenhet. För att hindra ett ”kuppanfall” krävs en ständig närvaro av kvalificerade markstridsförband. Det skulle framtvinga en större resursinsats hos angriparen, vilket i sin tur skulle ge sjö- och luftstridskrafter bättre möjligheter att verka, samt också binda delar av en angripares kvalificerade resurser. Kvalificerat luftvärn och kustrobotar på ön skulle dessutom bidra kraftigt till försvaret av fastlandet, bl a öka marinens och flygvapnets operationsfrihet, och inte minst öka Natos möjligheter att genomföra insatser till skydd av Baltikum.


Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?


Det enda land som har några substantiella resurser som skulle kunna agera i Östersjöregionen är USA, främst då med flygstridskrafter. Även denna resurs är dock begränsad, speciellt i tidiga skeden av en konflikt. Möjligtvis kan man också tänka sig att de polska och tyska marinerna kan bidra till skyddet av Sverige i vissa situationer. Här kommer dock Nato stå inför ett svårt avvägningsproblem. I första hand hjälpa sina allierade, d v s Baltikum, eller att understödja Sverige. Resurserna är inte oändliga. Det kan dock hända att hjälp till Sverige är en förutsättning för att kunna stödja Baltikum, t ex om något vitalt område i Sverige tagits av Ryssland. Att räkna med tidig hjälp är en farlig planeringsförutsättning. Min slutsats blir därför, bädda för hjälp men vi måste se till att vi har tillräcklig egen förmåga för att inte snabbt bli utslagna eller mycket tidigt förlora sådana delar av vårt territorium som skulle försvåra mottagandet av hjälp.


Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Frågan bör utredas nu. Opinionssiffrorna har här mindre betydelse. De kan ju ändras av utredningsresultatet, när väljarna ges möjlighet att granska argumenten för och emot.


Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?


Höjd operativ förmåga i närtid. Det borde t ex innefatta repetitionsövningar med krigsplacerad personal, anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag samt beredskapskontroller för att kontrollera hur väl systemet fungerar och för att få organisationen ”upp på tå”.


Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

För ett år sedan hade jag sagt ca 1,5 % (ungefär som våra nordiska grannländer), nu lutar jag nog åt närmare 2 %. ”Rimligt” är dock ett svårt mått. Ska det ses som en bedömning av vad jag tror riksdag och regering kan anse vara rimligt, eller det som krävs för att skapa rimlig försvarseffekt för att förhoppningsvis avskräcka från angrepp? Jag har valt det senare.


Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Ett av de största problemen som FM brottas med idag är bristen på bemannade förband för att kunna bedriva mer komplexa övningar. Alla åtgärder som leder till en minskad personalvolym är därför av ondo.


Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Här bör man skilja på det enskilda hushållet och landet som helhet. Det kommer med största sannolikhet ta ganska lång tid innan det går att skapa en fungerande ”nödförsörjning” i samhällets regi. D v s ransonering, styra företagen till att leverera där behovet är störst etc. Enskilda hushåll borde därför ha målsättningen att klara sig minst en vecka med vad som finns hemma hos var och en. Vid en allvarlig kris är det sannolikt i kortaste laget då väldigt lite är förberett när det gäller ”nödförsörjning”, det kommer att ta tid att organisera en sådan. För samhället som helhet borde uthålligheten vara minst en månad, helst längre, t ex genom att berörda företag åläggs lagringsskyldighet (i Sverige) av en del varor, t ex vissa hållbara livsmedel, vissa drivmedel, etc. Det borde finnas en ”Samhällssäkerhetsmyndighet”, med tydliga mandat, som har det övergripande ansvaret för att lämpliga åtgärder vidtas, idag saknas detta.


-------------------

Jag vill härmed tacka Karlis för att han ställde upp och levererade kloka svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. I morgon kommer samma frågor, men då med svaren från en viceamiral från Marinen.