Kategoriarkiv: KKrVA

HOTET



Sedan hösten 2015 har en mindre arbetsgrupp, där även undertecknad har ingått, arbetat med att ta fram publikationen "Hotet - Mål och medel vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige" som nu finns att ta del av i två olika versioner på KKrVA webbsida. Här finns den fullständiga utgåvan om ca 120 sidor och en kortare så kallad populärutgåva omfattande ca 35 sidor.

För en kortare sammanfattning av arbetet så rekommenderas att ta del av Patrik Oksanens ledare hos Helahälsingland.se

I går genomfördes även två seminarium i Almedalen där arbetet presenterades. Tyvärr hade jag själv ej möjlighet att närvara vid presentationen. 




Förord ur skriften Hotet (av Frank Rosenius)

Denna publikation är en sammanfattning av ett avsevärt mer omfattande dokument där de militära hot som Sverige kan stå inför i ett tio- till femtonårsperspektiv beskrivs. Detta mer utförligare underlag, som finns tillgängligt på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida, ingår som en delstudie i Kungl Krigsvetenskapsakademiens projekt Krigföring i det 21:a århundradet – KV 21. Denna studie, tillsammans med studier om bl a teknikutveckling och civilt försvar, ska utgöra underlag för analyser avseende vad som kan och bör göras för att möta framtida hot som kan riktas mot Sverige. Skälet till att analysera hotet på lägre sikt är att det tar lång tid att förändra Försvarsmakten och åter bygga upp olika civila beredskapsåtgärder. Tio till femton år är i många fall en kort tid för att skaffa nya vapensystem eller ändra en organisations utformning och inriktning. Det är därför nödvändigt att redan nu försöka se tämligen långt in i framtiden.

Det centrala kapitlet i boken är det sista. Där ges i scenarioform en beskrivning av hur de ryska förmågor som redovisats i de tidigare kapitlen skulle kunna utnyttjas för att hota eller angripa Sverige. Endast när en angripares olika system och åtgärder sätts in i ett sammanhang är det möjligt för oss att få en uppfattning av hur de kan och bör mötas. Händelser som enskilt kan te sig han- terbara med någon viss typ av motåtgärd från vår sida kan bli extremt farliga om de kombineras med andra angreppsmetoder.

Scenarierna utgör inte någon prognos av vad som skulle kunna vara sannolikast utan tjänar som ett instrument för att illustrera olika kom- ponenter som kan ingå i, och hur de skulle kunna samverka vid, ett angrepp mot Sverige. 

Frank Rosenius
Projektledare
Krigföring i det 21:a århundradet


KV21

Skriften "Hotet" utgör enbart en av delarna (delprojekt 5) i projekt KV21 som omfattar hela sju olika delprojekt:

1. Stormakternas militära tänkande, militärtekniska utveckling som grund för Sveriges försvarsstrategi.

2. Icke-militära hot, exempelvis cyber, kemiska, biologiska, terror som grund för Sveriges försvarsstrategi.

3. Svensk teknisk doktrin med avseende på förmågor och internationell utveckling.

4. Samhällets sårbarhet.

5. Angreppsmetoder. 

6. Framtidens stridsteknik, taktik och operationer inom arenorna mark, sjö och luft.

7. Det framtida svenska förhållningssättet.

Mer om projekt KV21 finns att läsa här

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
För kortare kommentarer och nyheter om försvar och säkerhet följ Skipper på Twitter och FaceBook

Plattformsförsvaret

En välbestyckad plattform, tyvärr inte verklig... (Tack Johan för idén!)


Idag skriver jag på BLT ledarsida om plattformsförsvaret, d.v.s. det dilemma vi alltför ofta hamnar i när vi anskaffar materiel till Försvarsmakten, men  som aldrig blir riktigt färdigställt.

Försvarsmakten har i dagarna tagit fram en ny militärstrategisk doktrin. Syftet med en sådan är att ge en inriktning hur det militära maktmedlet ska användas för att uppnå de säkerhetspolitiska målsättningar som regering och riksdag beslutar. Vårt militära koncept bygger på att Försvarsmakten ska verka krigsavhållande genom att skapa en så kallad tröskeleffekt. Den uppnås först när kostnaderna för ett angrepp på Sverige blir orimliga för en motståndare.

Av den anledningen är det av största vikt att vi har ett fungerande system av system, där sakerna hänger samman från ax till limpa. Sensorer utan vapensystem gör ingen nytta, på samma sätt som vapen utan sensorer blir odugliga.

Ett exempel från marinen är de som argumenterar för att anskaffa patrullfartyg(!) Man kan verkligen fundera på varför vi ska lägga stora pengar på okvalificerade fartyg utan kvalificerade vapen. Fullständigt bortkastade pengar, då sådana inte alls åstadkommer den tröskeleffekt som FM i den senaste militärstrategiska doktrinen tydligt (och helt rätt) eftersträvar.

För övrigt vill jag särskilt rekommendera generalmajor Bernt Grundeviks (tillträdande stf C INS) artikel på KkrVA blogg med titeln "Försvarsbeslut med utmaningar". Ett mycket glädjande och bra tillskott till debatten. Åsikter som väl överensstämmer med de som framförts på denna blogg tidigare.

Jag rekommenderar särskilt delen om försvarsbehoven på Gotland, något jag helt och hållet delar.

I FB 15 går det att utläsa att några av fundamenten till ökad förmåga är att öka övningsverksamheten, tillfällig basering av FV resurser samt mer marin närvaro i farvattnen utanför Gotland. I grunden delar jag denna uppfattning.
 
Som tidigare beskrevs skall från 2018 några stationära mark resurser och viss ledning tillföras. Det är bra men enligt min uppfattning är detta bara första steget för att skapa relevant effekt. I nästa steg, som jag hävdar vara ett realistiskt förslag, bör det tillföras resurser såsom sjömålsrobotbatteri. Därigenom visar FM förmåga att från Gotland påverka en eventuell angripare över en stor del av Östersjön och därmed del av det operativa djupet. Därutöver bör nuvarande planerad del av bataljonstridsgrupp utökas så att den reellt blir en bataljonstridsgrupp med ingående system för indirekt eld och luftvärn..
Om detta realiseras riskerar vi dock snabbt att hamna i dilemmat där systemtänkandet  har uteblivit. Mer eller mindre alla har insett det fina med, och argumenterar för kustrobotar på Gotland (vilket även framgår av senaste försvarsbeslutet). Men ett sådant vapensystem kräver en kvalificerad sensor. En sådan har vi i form av ArtE 740, men den är olyckligtvis på väg att avvecklas på Försvarsmaktens eget initiativ.

Läs gärna krönikan på BLT.se

Lysande framträdande av försvarsministern vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdag 3 dec)


 
Snabbreferat av försvarsminister Peter Hultqvist anförande vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdagen den 3 december).

Detta är endast några snabbt nedkastade anteckningar. Ursäkta mindre lyckad struktur, dålig grammatik, eventuella oklarheter etc.

Försvarsministern var utomordentligt tydlig att det ryska agerandet i Ukraina var helt oacceptabelt och farligt. Den nya dimension det tillfört den säkerhetspolitiska bilden var klart oroande. Det förstärks av den oro som de baltiska länderna idag, med all rätt, känner. Detta i kombination med den pågående kraftiga ryska upprustningen måste leda till åtgärder även hos oss.

Möjligheterna att stödja de baltiska staterna och samverkan med våra nordiska grannar måste utvecklas. T ex borde de baltiska länderna knytas närmare till Nordefco. Angående Finland (och Norge) såg han stora möjligheter till ett fördjupat samarbete, han pekade på den gemensamma flygövningsverksamhet som redan pågår. Det borde kunna utvecklas även till andra områden. Det var såväl av övningsmässig som operativ betydelse. Nordisk samverkan är inte alltid enkel, det går upp och ner, dock den senaste tidens utveckling hade klart ökat motivationen att nå resultat.

Hoten var inte bara rent militära. ”Påverkansoperationer” var ett hot som måste tas på djupaste allvar, och medel och metoder måste utvecklas för att möta sådana hot.

Arbetet med vårens inriktningsproposition skulle ha försvarsberednings betänkande som utgångspunkt. Dock gav ministern intrycket att det borde vara utgångspunkten för ytterligare åtgärder, mer om det nedan. Att det kommer att bli ett extraval till våren borde inte påverka propositionsarbetet.

Försvarsministern hymlade inte med de problem som fanns och pekade på områden som bristande personaluppfyllnad, ”materielberget” och underhåll av befintlig materiel.  Han kopplade detta till att basorganisationen måste fungera för att få en fungerande helhet.

När det gällde konkreta åtgärder i Sverige nämnde han bl a:

-          Gotlandsproblematiken är inte löst, visserligen genomförs fler övningar, frambasering av incidentberedskap etc. Det var bra, men det krävs nog ytterligare åtgärder (han framhöll Gotland som ett ämne som hans baltiska kollegor alltid tog upp vid gemensamma möten).

-          Beredskapen i närtid måste ökas, främsta medlen där var ökad övningsverksamhet och förstärkt incidentberedskap. Det senare gällde framförallt marin- och flygstridskrafterna.

-          På personalsidan lyfte han fram problemet med att alltför många GSSK slutade i förtid, vilket gav bristande stabilitet i organisationen. Här övervägs olika åtgärder, han vill återkomma i frågan, men det måste åtgärdas. Avseende GSST pekade han på rekryteringsproblemen och att det inte är acceptabelt med att vänta till 2023 med att få organisationen uppfylld och övad. Här måste sannolikt åtgärder vidtas för att kunna öva även tidigare värnpliktig personal - repetitionsövningar. Exakta modellen måste övervägas närmare.

-          Ministern ställde sig också tvekande till att dagens numerär är tillräcklig. Nämnde i detta sammanhang Norge, Danmark och Estland som länder vilka man bör titta på för eventuella kombinationer av värnplikt och stående förband. Framhävde också att Försvarsmakten är en del av ”samhällsbygget” får inte vara en egen liten ö skild från samhället i övrigt. Dessutom motivation, känslan att bidra och att man löser en viktig uppgift, minst lika viktig som modern materiel.

Kommentar: när ministern framförde dessa sina tankar på en tänkbar utveckling (han bestämmer inte alltid själv, det finns ju även andra parter inblandade) så var hans entusiasm påtaglig – intrycket är att han verkligen han vill få ordning på organisationen och öka dess operativa förmåga.

Ministern pekade också på den centrala roll som internationell samverkan har i svensk säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” är en död princip. Svensk säkerhet bygger på solidaritet. FN är ett viktigt instrument, men har sina klara begränsningar. EU, PfP och nordisk/baltiskt samarbete, men inte minst den transatlantiska länken är grundläggande för vår säkerhet. Samarbetet med Nato ska utvecklas. Host Nation Support kommer vara en viktig komponent tillsamman med Enhanced Opportunity Program ”Guldkortet” som skall utnyttjas för att öka samverkansförmågan med alliansen och för att bygga kompetens. Förband kommer att avdelas till NRF. NATO-medlemskap är inte aktuellt.

Även hotet från IS(IS)n ämndes. Sverige kommer där bidra till att denna organisation kan bekämpas. Beklagligt att Ryssland försvårar för FN att agera. Dock EU, stöd till Irak och fördjupad dialog med Turkiet kan vara några medel.

Kommentar: Referatet är lite tamt jämfört med framförandet, men de applåder han fick från en hårdflörtad, luttrad, församling som genom åren hört det mesta och sett det mesta var de starkaste jag hört på länge, mycket länge. Ingen tvivlade på hans vilja att ta tag i problemen.

KN

(avdelningen inlägg mindre viktiga i sak)

Om man försörjer sig på att hålla sig uppdaterad i försvars- och säkerhetspolitiken, för att t.ex. kunna moderera seminarier och skriva analyser (samt ibland säga vad man själv tycker också), hoppas jag det är ok att samla lite av den senare tidens aktiviteter i ett inlägg?

Efter valet försökte jag spå den framtida försvarspolitiken i SOFF:s nyhetsbrev. Oktober slutade med ett inlägg i Liberal Debatt, på temat ”Lackmustest för borgerlig försvarspolitik”. I november hade jag glädjen att vara med i Oscar Jonssons poddradio om Försvarsmaktens personalförsörjning, PJ Anders Linders utmärkta Studio Axess i ett samtal under rubriken ”Inget försvar för verkligheten” samt i SVT:s Agenda, där jag diskuterade försvar i efterdyningarna av ubåtskränkningen tillsammans med Tomas Ries från Försvarshögskolan – något som följdes upp i SvD dagen därpå på grund av min kritik av utrikesminister Wallströms uttalande att svenskarna är räddare än någonsin för Ryssland.

Idag fick jag tyvärr anledning att kritisera Wallström igen eftersom hon menar att Putin är oberäknelig och att ingen kan förklara hans agerande, vilket jag tillbakavisar i en debattartikel i Expressen tillsammans med Oscar Jonsson.

Men tidigare under månaden fick jag vara med och kommentera Kansliet för strategisk analys förträffliga rapport Strategiska trender i globalt perspektiv – 2025: en helt annan värld? tillsammans med ambassadör Sven-Olof Petersson, ordförande för SIPRI, i ett samarrangemang med Folk och Försvar.

I en helt annan roll modererade jag i mitten av november Centrala Försvarsmaktsrådets konferens Kompetensförsörjning – en gemensam utmaning, där bl.a. Försvarsmaktens GD och Arbetsförmedlingens GD medverkade med sina perspektiv (det kommer finnas material tillgängligt från konferensens workshops senare, för specialintresserade). Näst i tur vad gäller konferenser är Försvarsföretagarna, där jag ser mycket fram emot att kommentera vad som sägs på scenen tillsammans med Johan Wiktorin och Carl Bergqvist.

Sedan är det strax nytt år och det inleds sedan många, många år i och med medverkan i Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Denna gång ska jag diskutera ”Inför nytt försvarsbeslut” tillsammans med Johan Wiktorin, KKrVA, Anna Ek, ordf. Svenska Freds och Peter Lagerblad, ordförande FOS.

Vad 2015 i övrigt har att erbjuda återstår att se, men att det blir ett händelserikt år i försvars- och säkerhetspolitiken kan man – på gott och ont – vara helt säker på.

Rakt på sak om svenskt NATO-medlemskap

 

kkrva nato okt 2013

Nu går det att se FörsvarsForums fullbokade Natoseminarium från den 24 oktober i efterhand genom denna länk.

Första delen omfattar Karlis Neretnieks (generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan) som beskriver vad NATO är samt Sverre Diesen (general och tidigare försvarschef i Norge) som talar under rubriken ”Ett litet lands inflytande i NATO”.

I den andra delen ser vi fil dr Mike Winnerstig som talar för ett svenskt medlemskap och Sven Hirdman (tidigare statssekreterare och svensk ambassadör i Moskva) som talar mot. Därefter analyserar Rolf Tamnes (historiker och tidigare direktör för Institutt for forsvarsstudier i Norge) hur den säkerhetspolitiska situationen i Norden skulle påverkas av ett svenskt medlemskap och till sist möts samtliga i en avslutande paneldiskussion.

Under denna paneldiskussion redogör också ledamöterna för sina bästa argument både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap – rekommenderas – och en övergripande reflektion är att samtliga debattörer ger befriande raka besked.