Gästinlägg: Sekretessgranskning

… har påbörjats av mitt blogginlägg på Strilaren II rörande försvarets interoperabla förmågor L16, Sec Voic, HQII, mm.

Detta meddelade min närmaste chef på LSS mig idag. Vem som anmält är oklart och likaså det bakomliggande syftet.

Jag är inte särskilt orolig eftersom mycket av det jag redovisade står att läsa i olika nationella och internationella tidskrifter, försvarsbloggar samt allmänna handlingar och powerpointbildspel som har beteckningen ÖPPNA, UNCLASSIFIED eller inte åsatts någon sekretess överhuvudtaget.

Inlägget jag skrev skickades även till Försvarsdepartementet, samtliga medlemmar ur Försvarsutskottet och media.

Syftet med inlägget var att reda ut de ”begrepp” som används för att beskriva försvarsmaktens förmågor så att de blir ”förståligt” även för försvarsdebattörer och politiker.

Enligt mitt sätt att se det är anmälan förmodligen ett utslag av ”irritation”.

Försvarsmaktsledningen har av tradition haft som ansvar att informera Fö och FU rörande förmågor i våra förband. Under de senaste åren har inte bara ”gammelmedia” (TV, radio, press) utan dessutom ”moderna media” såsom bloggar, youtube, mail etc blivit ett sätt för försvarsdebattörer och allmänheten att framföra åsikter rörande försvarsutvecklingen.

När inlägg i dessa media dessutom redovisar åsikter som inte är ”comme il faut” eller ifrågasätter tex riktigheten i FM uppgifter om ”förmågor” så blir risken för intressekonflikt uppenbar.

Förmågor av ”teknisk art” finns i bästa fall utvecklade i av regering och riksdag beslutade materielsystem. Steget därifrån till förbandssatta operativa förmågor kan däremot vara stort.

Som exempel:
Att påstå att man har Close Air Support (CAS-) förmåga i JAS 39 är riktigt. JAS kan bära vapen som är lämpliga att användas i nära samverkan med egna markstridsförband för att understödja markstrid.
Men om man inte har flygbaspersonal utbildad för att lagerhålla, hantera, hänga, klargöra och plundra flygplanen på dessa vapen och ammunition är den operativa förmågan minst sagt begränsad.

Om syftet med granskningen av mitt debattinlägg vore att klarlägga riktigheten i mina påståenden och att dessa visar vara sig felaktiga, dvs helst att FM har bättre förmåga än vad jag påstått, vore det glädjande.

Tyvärr upplever jag inte att det verkar vara ambitionen med anmälan.

Peter Neppelberg

Se även Allan Widman

Julkalender 2014: Lucka 20 – Ledningssystem

Ledningssystem är de kommunikationssystem och övrig utrustning som krävs för att hålla koll på sitt eget förband och dess verksamhet, att ge order till underlydande enheter och även ta emot order och avlägga rapporter till högre chef. I sin enklaste form utgörs ett ledningssystem av en kartskiss och ordonnanser för att ge vidarebefordra ordrar och rapporter, en metod som nyttjas sedan urminnes tider. Idag kan ledningssystem vara datornätverk med krypterade radioutrustning och direktuppföljning på underlydande enheter med hjälp av GPS-transpondrar. Emedan det förstnämnda alternativet är långsamt så är det även mycket robust och avlyssningssäkert. Det sistnämnda är däremot blixtsnabbt och ger möjligheter att reagera direkt på ny information, men gör samtidigt att förband som är vana vid denna typ av ledningssystem blir handikappade vid störningar eller icke-fungerande system.

Redan i en av de första luckorna berördes hur flygstridsledningen påverkades av 00-talet fokusering på internationella insatser och av tron på den svenska satsningen på ett nätverksbaserat försvar som en helbrägdagörande lösning. Flygstridsledningsdelen var dock bara en mindre del av det nätverksbaserade försvaret vars helhet var just ledningssystemen. Tanken med nätverksbaserade försvaret var helt rätt, men någonstans längs vägen gick det galet. I ett försvar pressat av hårda besparingar och som samtidigt sökte sin själ, blev det projektet med det nätverksbaserade försvaret något av en messias som skulle lösa alla problem. Enorma summor och resurser lades ner på detta utan något konkret resultat i form av nya ledningssystem.

Hade det stannat vid de förlorade pengarna hade det varit en sak. När man samtidigt såg möjligheten att avveckla äldre ledningssystem för att spara pengar eftersom de ”nya” i enlighet med det nätverksbaserade försvaret ändå stod runt hörnet, blev konsekvensen inte annat än en lucka. Hur läget har sett ut på flygavapensidan och på högre nivåer har Peter Neppelberg beskrivit genom åren på denna blogg, en av Försvarsmaktens egna bloggar och nu senast hos Allan Widman.

Det finns egentligen mycket mer att säga om luckan i ledningssystem, men detta får räcka. Motsvarigheterna till ovanstående finns även inom de andra försvarsgrenarna och man kan konstatera att där norska kompanichefer kan ta loss sitt ledningssystem och ta med sig det till ordergivningen för att där i ledningsystemet i 3D direkt kunna reka de anfallsmål man tilldelas. De svenska kollegorna har fortsatt fått nöja sig med papperskartan och fantasin. Bra som backup, men förstahandsalternativet torde ha varit ett annat med tanke på att det system som nu ska börja rullas ut, utlovats sedan millennieskiftet.

Julkalender 2014: Lucka 2 – flygstridsledning

Bakom lucka två döljer sig en något mer positiv historia än lucka 1 och den svenska krigssjukvården, nämligen flygstridsledningen.

Under andra halvan av 00-talet introducerades JAS 39C i Flygvapnet. Skillnaden mot 39A var att 39C var anpassat för full NATO-interoperabilitet och därmed inte hade det tilltänkta svenska krypterade talradiosystemet som utvecklats för 39A eller möjligheten att ta emot flygstridsledning via datalänk. Från att ha varit 10 år före omvärlden i flygstridsledning och datalänkar, kom Flygvapnet att istället ramla tillbaka decennier till tidig Drakentid. Några år senare förbättrades situationen något när flygplanen till slut fick möjlighet till att skicka data mellan varandra – en förmåga som var en grundsten i Jaktviggensystemet och möjligheten att uppträda i en radiostörd miljö.

Under början av 00-talet rådde en stor vurm för det så kallade nätverksbaserade försvaret, som kom att bli ett veritabelt smörgåsbord för teknikkonsulter inom försvarssektorn där miljarder rann iväg utan att någon reell produkt kom ut. Allt och alla inom krigsorganisationen skulle vara uppkopplade mot varandra i ett stort informationsmoln och därigenom skapa ett ledningsöverläge gentemot motståndaren. Tanken var och är mycket god, men här förleddes snabbt processen av ”andra” intressen och av att beslutsfattare inte riktigt förstod vad man beslutade om. Det kom att bli något av Försvarsmaktens version av IT-bubblan. I den vid tiden rådande vurmen såg man till exempel inga behov av de berganläggningar som rymmer två av landets flygstridsledningscentraler och man bestämde sig raskt för att avveckla den södra – utan någon mer omfattande utredning. På sikt skulle även anläggningen i Mellansverige försvinna. Istället skulle all ledningsförmåga i Försvarsmakten koncentreras till en kontorsbyggnad i Enköping var visionen. Som tur var lyckades man efter många turer få stopp på vansinnet.

Parallellt med arbetet med det nätverksbaserade försvaret hade interoperabilitetskraven på JAS 39C och de övriga flygstridskrafterna drivit fram en övergång av datalänksystemet mot NATO:s (USA) Länk 16. I grund och botten ett system likt det gamla svensk stridatalänksystemet som funnits redan till Jaktviggen, men med den stora skillnaden att det användes av alla NATO-länder och till en rad olika plattformar – inte bara flygplan.

Länge såg dock Länk 16 ut att vänta på sig och förmågeglappet i flygstridsledningen att handla om år mellan JAS 39A och datastridsledningen av denna stängdes ner tills att JAS 39C fått Länk 16. Libyeninsatsen kom dock att skynda på integrationen och beslutsfattandet. Den korta utbildning som krävdes på plats innan de första piloterna slog L16-strömbrytaren i ”till” och allt fungerade sömlöst mot de övriga ländernas flygplan och fartyg i insatsen, visar på förtänksamhet och en god grundintegration.

Idag är Länk 16 i hög grad infört och efter några års glapp i flygstridsledningsförmågan kan svenska stridsflygplan åter ledas via krypterad datalänk. Fördelen nu är att man kan uppträda på samma nät som grannländerna inklusive Finland men även alla andra användare av Länk 16. Det gör dock att Sverige liksom alla andra användare av Länk 16 är beroende av USA för de krypton som krävs för att systemet ska fungera. Något alternativ finns inte längre, eftersom det gamla systemet är helt avvecklat. Länk 16 och andra ledningssystem är också grundkomponenter i det nordiska samarbetet och vill man effektivt kunna verka tillsammans utan att förlita sig på taktik från 1940-talet så finns det inte något val.

Här har Sverige hamnat i något av den limbo som drabbar länder som inte är med i NATO, men som har ambitioner att delta i samma internationella/gemensamma insatser som NATO-länder. Är man inte interoperabel har man inget i insatsen att göra. Samtidigt får man som icke NATO-medlem inte tillgång till all information och alla system.

På politisk nivå kom för många ändå som en chock att Sverige plötsligt stod utan flygstridsledning per datalänk och att interoperabilitetskraven gjorde att flygstridsledningen liksom många andra system medförde ett beroendeförhållande när man prioriterade internationella insatser.

För egen del har jag varit mycket nöjd med den nya datastridsledningen och beskrev på Flygvapenbloggen ett uppdrag under flygövningen Frisian Flag i Nederländerna våren 2013. Fortfarande saknas dock krypterad talradio, vilket gör att såväl privata som statliga signalspanare inte har några problem att följa vad som sägs, vilket ibland hamnar på nätet.

Läget inom flygstridsledning hade idag utan tvekan varit katastrof om inte major Peter Neppelberg genom ihärdigt arbete i bloggosfären (ofta på denna blogg) såväl som inom Försvarsmakten gjort allt för att belysa vansinnigheterna i turerna kring det nätverksbaserade försvarets planer för flygstridsledningen. Från politiskt håll har Neppelberg även haft ett starkt stöd från Allan Widman och jag rekommenderar den som vill läsa mer att göra en sökning på denna blogg, liksom Widmans på Neppelberg eller använda etiketten ledningssystem i anslutning till detta inlägg och backa i historien. SVT gjorde även ett Dokument Inifrån om det nätverksbaserade försvaret, men programmet finns tyvärr inte längre tillgängligt på nätet.

Lucka 2 hade därmed ett mer positivt innehåll och visar hur brister och dumheter faktiskt kan avhjälpas när de uppmärksammas och ifrågasätts. Tyvärr har många miljarder rullat under 00-talet i den här frågan – utan något konkret resultat i svensk försvarsförmåga.

Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013?

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan Försvarsmakten tog ”interoperabilitetsbeslutet” 2004, skriver Peter Neppelberg. Inlägget är det tredje i raden där de två första har publicerats på andra bloggar tidigare. Resumé Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan … Continue reading