Kategoriarkiv: Löfven

Totalförsvarssverige har en ny minister

Statsminister Löfvens svar på att Alliansen vill väcka misstroendeförklaring mot statsråden Ygeman, Johansson och Hultqvist, var att idag presentera en regeringsombildning. Det var en märkbart stridslysten statsminister som meddelade att Johansson och Ygeman lämnar regeringen, medan försvarsminister Hultqvist är kvar för att prövas i votering när riksdagen återsamlas. Detta om inget nytt framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning, vilket är Alliansens nuvarande bakdörr formulering.

Löfven tog strid med orden:

Försvarsminister i min regering är Peter Hultqvist.

Som förklaring hänvisade statsministern till det försämrade säkerhetspolitiska läget och behov av stabilitet, liksom en rad personliga förtjänster med försvarsministern innan han kallade misstroendeförklaringen mot Hultqvist ”helt oseriös”.

Detta blogginlägg handlar inte om vad som varit, ej heller vill jag spekulera i vad som komma skall. Men tre saker vill jag ha sagt innan jag tar mig an ämnet för dagen.

  1. Med anledning av den hotande misstroendeförklaringen, kommer det nu fokuseras på vad försvarsministern har gjort och inte gjort, men även hur säkerhetsfrågor i stort inom IT-området har behandlats politiskt alldeles oavsett regering – samt inte minst vad som behövs framåt (det sistnämnda är mer av en from förhoppning). Grundproblematiken är att vi länge har levt i en kultur där säkerhet inte får kosta, fördröja eller förhindra olika projekt. En lång rad larm och granskningar inom området, av olika aktörer, har pekat på stora brister. Här finns underlåtenhetssynder att fördela på många, under lång tid. Till detta kommer fortsatta strukturproblem i statsförvaltningen när det gäller departementsöverskridande utmaningar behov av beslut och åtgärder.
  2. Den stundande KU-granskningen och fortsatta avslöjanden (sista ordet är säkerligen inte sagt i denna historia) kommer förmodligen att bli besvärlig för personer och verksamheter som idag inte är indragna i diskussionen, medan en och annan som nu nagelfars kan komma stärkta ut på andra sidan. Det kommer klarna över tid hur regeringen har agerat, huruvida detta agerande brustit och om hanteringen hade varit annorlunda om informationsdelning och samordning hade fungerat bättre inom regeringskansliet. Det vill säga i den mån det kan det beroende på hur mycket som är sekretessbelagt. Vi vet t.ex. inte ännu vad regeringskansliets olika delar fick för rekommendationer av inblandade säkerhetstjänster under processens gång, när det gäller att begära mer information från Trafikstyrelsen, sprida informationen, informera riksdagen etc.
  3. Efter det att Transportstyrelsens agerande kommit i dager har regeringen meddelat en rad åtgärder; en utredare ska kartlägga händelseförloppet med Transportstyrelsens IT-upphandling, PTS ska ta fram en säker modell för så kallad ”insourcing” och man vill ha in ett fördjupat underlag från Säkerhetspolisen. Det hade man naturligtvis kunnat göra tidigare, så att säga på eget initiativ i takt med att inre och yttre skademinimering medgett detta, liksom varit öppen om anledningen till avskedet av GD Transportstyrelsen.

Tillbaka till dagens regeringsombildning och den utlösande faktorn till detta inlägg:

Regeringsombildningen innebär att tidigare justitie- och migrationsminister Morgan Johansson nu istället är justitie- och inrikesminister, med ansvar för polis samt övriga rättsväsendet, straffrätt, grundlagsfrågor, krisberedskap och civilt försvar. Således har ”Totalförsvarsverige” en ny minister att hoppas på, vid sidan av Försvarsmaktsminister Peter Hultqvist.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen var en röd tråd i statsministerns argumentation idag, vilket naturligtvis indirekt höjer totalförsvarsfrågornas tyngd och ställer krav på handling (och resurser) från regeringens sida. Vad sade då ministern på presskonferensen om vad han vill med krisberedskap och civilt försvar?  Ingenting. Morgan Johansson sade inte heller ett ord om informations- och cybersäkerhet, vilket måste anses anmärkningsvärt med tanke på att det är områden som är själva upprinnelsen till hans nya portfölj.

Man ska naturligtvis inte förtvivla efter ett enda, första framträdande. Men nu gäller det att Morgan Johansson från första stund känner ett uppfordrande tryck att ägna nödvändig tid och kraft åt ansvaret för krisberedskap och civilt försvar.

Händelserna på Transportstyrelsen illustrerar hur säkerhetsfrågor sällan stannar inom ramen för ett departement, vilket ju också var ett argument för inrättandet av statsministerns säkerhetspolitiska råd. Några av oss tycker det var olyckligt att flytta regeringskansliets krishanteringsfunktion – Kansliet för krishantering – från statsrådsberedningen till justitiedepartementet, liksom att dela upp totalförsvarsfrågorna i och med att civilt försvar flyttades från försvarsdepartementet till justitiedepartementet. När nu så mycket vikt – retoriskt och understundom med vissa ekonomiska inslag – läggs vid säkerhet i vid mening, kanske en regeringsombildning hade kunnat landa i en strukturell förändring också, t.ex. i form av en ny minister för civilt försvar placerad vid Hultqvists sida på försvarsdepartementet?

Men hur man än gör med den formella ansvarsfördelningen mellan ministrar finns ett stadigt ökande behov av samordning mellan säkerhet (i vid mening), försvar och utrikespolitik. Det minsta man kan begära som lärdom av den aktuella krisen är någon slags koordinator i regeringskansliet för säkerhetsfrågor – där naturligtvis informations- och cybersäkerhet är en del. Allt som ryms inom det vi i dagligt tal kallar ”gråzonsproblematik” kräver det. Vi har tyvärr bara sett början på konsekvenserna av det över tid försämrade säkerhetspolitiska läge som statsministern talar om – särskilt den krigföring som genomförs med annat än blanka vapen – och ännu är inte den svenska naiviteten död och begraven.

Håll (rätt) gräns!

Sakta steg statsminister Löfvens uttalanden i Sydsvenskan förra veckan mot den nationella scenen och med stigande förvåning – för att inte säga bestörtning – sjunker resonemanget in.

Trots en samfälld borgerlig begäran om att åtminstone utreda ett medlemskap sade regeringen tvärt nej.

– Den frågan är digital. Vi ska vara militärt alliansfria. Vi ska inte gå med i Nato. Då finns det ingen anledning att utreda det.

Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?

– För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt, säger Löfven.

När det gäller NATO-utredning är resonemanget fullt logiskt om man står för S linje i frågan och är övertygad om att den inte ska eller bör förändras. Löfven har helt rätt: Om man anser att den fastslagna militära alliansfriheten ska gälla (oavsett allt annat, får man förmoda), varför ska man då utreda saken?

Man kan såklart ha synpunkter på den inställningen. Jag har det. Men ett argument kan jag bjuda nej-sidan på: Om inte S under några förhållanden tänker medverka till att föra Sverige in i NATO, då skulle en utredning ge falska förespeglingar om motsatsen. Dessutom skulle ett förnyat nej efter utredningen tolkas som ett än starkare svenskt avståndstagande till medlemskap. Och ett upplevt uppdaterat nej vore mer skadligt än det nuvarande läget. Vad gäller samarbetspartierna i den försvarspolitiska överenskommelsen, lär de dock skruva sig i plågor med tanke på hur man har försökt beskriva uppgörelsen i den delen. Men det är ändå en annan historia.

Detta resonemang bygger dock på att det nuvarande läget (läs: mer diffusa uppfattningar om den militära alliansfrihetens förtjänster) inte är samma sak som att Sveriges högste politiska ledare signalerar undergiven acceptans för ryska synpunkter på våra säkerhetspolitiska vägval, underliga resonemang om två (?) militärallianser mot varandra och buffertzontänkande. Det är inte bara olyckligt utan direkt skadligt. Statsministerns resonemang kan inte förklaras eller viftas bort, vilket Bo Theutenberg gör upp med här och det är inte heller första gången som en daterad världsbild/mystiska gränsdragningar manifesteras i offentligheten. Vi minns utrikesminister Wallströms ord i januari:

– Menar man att vi blir säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns gentemot Ryssland?

Läget är ganska förtvivlat. Det verkar som om Löfven och regeringen 1. inte har studerat kartor och NATO:s utveckling de senaste åren och 2. saknar folk som har jobbat med säkerhetspolitik (inom det militära området) det senaste decenniet. Det sistnämnda kan exemplifieras: Urban Ahlin är talman och Oscar Stenström är statssekreterare hos närings- och innovationsministern. Statsministerns och utrikesministerns resonemang står dock i bjärt kontrast till de säkerhetspolitiska delarna i den försvarspolitiska proposition som nu ligger på riksdagens bord. Försvars- och utrikespolitiken måste hänga ihop och budskapen måste inte bara ligga i Sveriges intresse utan vara samstämmiga i centrala delar.

Om det nationella säkerhetsrådet inte hade bestått av ministrar i Löfvens regering, hade det sammankallats på mindre uppseendeväckande grunder än hans funderingar i Sydsvenskan. Det vore en investering att inleda nästa sammanträde med en dragning av Geo SE (Försvarsmaktens stödenhet för kartor och geografisk information). Det är nämligen bra om man ser samma sak när man blickar utanför Sveriges gränser. Därefter bör försvarsminister Hultqvist på Hultqvistskt vis säga som det är. Det vore särskilt bra om denna dragning ägde rum innan nästa kontakt mellan Sverige och Finlands nya regering, där – beroende på resultat i Helsingfors – Sverige en tid framöver eventuellt axlar det institutionella minnet av det finsk-svenska militära samarbetet. Om det skulle föras liknande resonemang där som här, är det svårt att vara optimistisk.

. . . . . . . .

Moderata riksdagsledamöter agerar med en interpellationsdebatt att se fram emot (Karin Enström) och skriftlig fråga (Sofia Arkelsten).

Patrik Oskanen skriver om saken, liksom Sten Tolgfors och Jesper Värn. Först ut att uppmärksamma intervjun med Löfven var Fredrik Johansson, gästbloggare hos SvD (även länkad ovan).