FLEXIBILITET

Foto: FörsvarsmaktenMed start nästa fredag (15 mars) påbörjar marinen en omfattande verksamhet på västkusten. Det handlar dels om att den årligt återkommande ytstridsövningen där robotstrid från fartyg mot sjömål är  det centrala. Utöver detta ske…

FLEXIBILITET

Foto: FörsvarsmaktenMed start nästa fredag (15 mars) påbörjar marinen en omfattande verksamhet på västkusten. Det handlar dels om att den årligt återkommande ytstridsövningen där robotstrid från fartyg mot sjömål är  det centrala. Utöver detta ske…

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet



Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.


Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!
I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från ”papperet”):
– 1 amfibiebataljon
– 1 bevakningsbåtskompani
– 7 korvetter
– 2 patrullfartyg
– 4 ubåtar
– 5+2 minröjningsfartyg
Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?
ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand” något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.

Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet – så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.
(Källa: DN)
Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv ”NATO-kravet”) om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%
1991 : 2,5%
1997 : 2%
2004 : 1,5%

Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.
I en artikel i SvD med titeln ”Ekonomisk kris för marinen” från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken ”Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985” vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.

Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.
Claes Tornberg säger att ”Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten”. Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att ”Vi klarar inte längre att försvara våra kuster” och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)
Om man ansåg att marinen – och indirekt vårt svenska försvar – var i kris 1983 så är det ingenting mot  läget idag.

Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade ”talespersoner” med utarbetade ”talpunkter” på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta – och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.


För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.
Det finns inte heller någon ”quick fix” för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker – varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder ”in-house”.
Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?
För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:
Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att…)
Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)
Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten…)
Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)
Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar. 
Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.
Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:
– Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019
– Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021
– Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar
– Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).


Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!


I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa. 

Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik

Ekots ”nyhet” igår att det avgörande beviset för det initiala konstaterandet av en undervattenskränkning i oktober 2014 i efterhand visade sig vara felaktigt, illustrerar vilken förmåga som finns både hos allmänhet och journalister att läsa och förstå information.

Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.

Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.

Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.

”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.

Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”

Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.

Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.

Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.

Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).

Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).

En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.

I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, ”Vad gjorde de här?”, Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?

All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.

Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.

En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.

I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.

Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.

Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.

Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.

Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.

Det är dyrt att vara fattig

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114


”Vi vet inte vem som ligger bakom kränkningen, men låt mig säga så här till dem som ligger bakom. Det är fullständigt oacceptabelt, vi kommer förstärka vår förmåga att upptäcka dem som olagligt befinner sig på våra vatten”

Stefan Löfven, 14 november 2014

Ännu en gång har det gamla talesättet det är dyrt att vara fattig bevisats. Igår berättade ägaren till upplevelseubåten Malen, Lasse Schmidt Westrén, om sina erfarenheter av att sälja målubåtstjänsten till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det är inte utan att man blir beklämd när man läser Westréns redogörelse och inte bara för hans erfarenheter (där det utan tvekan också finns en version från den andra sidan), utan för vilken situation Försvarsmakten numera sitter i.

Sedan Marinens egen miniubåt/målubåt Spiggen slutligt avvecklades strax innan kriget i Ukraina genom att skänkas till Kalix kommun, har Försvarsmakten saknat en miniubåt att öva ubåtsjakt mot. Egentligen har man saknat detta mycket längre än så då Spiggen förrådsställdes redan under 00-talet då fokus var mer på ökensand än vad som försiggick i bräckt vatten.

Inte långt efter att Spiggen anlänt till Kalix blev allmänheten uppmärksammad på att det även idag förekommer undervattensintrång in på svenskt inre vatten med miniubåtar genom den stora underrättelseoperationen Örnen hösten 2014, vilken slutade med att man kunde fastställa att minst en undervattensfarkost opererat i Stockholms skärgård. Ubåtsjakt fick därmed återigen hög prioritet, samtidigt som det kunde konstateras att ubåtsjakthelikoptrar inte kommer att vara operativa än på några år och många av de spaningsresurser som förut funnits att tillgå liksom vapensystem hade avvecklats utan ersättare. Försvarsbeslutet 2015 kom därför att prioritera upp ubåtsjaktförmågan.

Tyvärr blir det ju inte mycket till ubåtsjaktövning utan att ha något att öva mot. En av landets få miniubåtar är upplevelseubåten Malen, som en gång tidigare hyrts in. Nu verkar det inte bli något mer av det med tanke på att kostnaderna inte ryms i budgeten. Vad som utan tvekan kan klassas som ett riksintresse är något som tillkommit genom enskildas initiativ och energi, men som det inte finns pengar för i det stora hela. Ser man till de faktiska kostnader för att hyra in ubåten motsvarar de kaffepengar, men tyvärr är inte Försvarsmaktens budget större än vad den är, och det bevisas återigen att marginaleffekterna är mycket stora.

Nu förflyter i så fall ännu ett år där Marinen inte kan öva ubåtsjakt mot mindre ubåtar på inre vatten – det område som vi historiskt vet är mest utsatt för intrång och av starkast intresse för främmande makt.

Det går naturligtvis att diskutera huruvida det är billigare att köpa in tjänsten målubåt än att äga den själv. Som alltid när man ska köpa in tjänster, oavsett vad det är, så utsätter man sig för marknadskrafterna och att det kan finnas andra områden som leverantören av ekonomiska skäl vill prioritera. Det andra man förlorar när man inte själv är ägare är flexibiliteten. Båda dessa företeelser såg vi utmärkta exempel på under Libyenoperationen när de tre C-17 flygplan som Sverige köper ett antal hundra timmar i varje år inte fanns att tillgå för att transportera ner resurserna till Italien. De var nämligen uppbokade av andra länder för andra insatser.

I fallet med en målubåt kan man konstatera att de timmar och dagar som tjänsten inte nyttjas av den svenska Marinen finns det utan tvekan minst fem andra Östersjöstater som har stora intressen av att öva mot den här typen av ubåt och som skulle kunna vara intresserade av att köpa in övningstid. På samma sätt hade det idag funnits mycket stora möjligheter för Sverige att sälja flygtid med de 2 C-17 som aldrig köptes in 2006 eftersom det av politiska skäl ansågs fördelaktigt att köpa flygtid i ett 30-årskontrakt istället.

Det är som sagt dyrt att vara fattig,  och än mer så om man mäter operativ effekt istället för pengar.

Hur länge kan icke-samordningen få fortsätta?



Jag har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang tagit upp frågan rörande utökad samordning och sammanslagning av Försvarsmakten (läs Marinen) och Kustbevakningen. Det är oerhört märkligt att detta är en fråga som ingen politiker verkar förstå, och att verksamhet till sjöss därför tillåts fortgå i parallella spår år efter år, utan att några åtgärder vidtas.

Min bedömning av situationen är att våra politiker saknas tillräckligt kunskap om de båda myndigheternas verksamhet och således vilka samordningsvinster som skulle kunna åstadkommas om man valde att organisera verksamheten på ett helt annat sätt, dvs. göra kustbevakningen till en del av marinen.

I dag larmar Kustbevakningen om personalbrist. Anledningen är att Kustbevakningen inte tog in någon ny personal, så kallade aspiranter, under åren 2009, 2010 och 2014 på grund av dålig ekonomi. Det innebär att KBV i dag saknar tio procent av personalen. Samtidigt rapporterar SR om att samma sak gäller i Försvarsmakten, dvs. personalbrist men här av en helt annan omfattning i numerär. Vi har alltså två myndigheter inom försvars- och säkerhetssektorn som har problem med både personal och ekonomi.  Kustbevakningen har fått ökade anslag för att klara verksamheten, men frågan är hur länge det räcker. Försvarsmakten fick hälften av det man såg som ett minimum i det senaste försvarsbeslutet och den omfattande materielproblematiken är elefanten i rummet som ingen vill prata om just nu…

Trots dessa realiteter så kan man fråga sig varför det så uppenbart saknas politisk insikt att se de stora samordningsvinsterna man skulle kunna erhålla genom att införliva Kustbevakningen som en del i marinen? 

Men till saken hör att den politiker som lyfter frågan i samtal med Kustbevakningen kommer att få ett helt annat svar. Man är från KBV sida fullständigt allergiska mot tanken på att bli en del av marinen.  När utredaren Jan Hyllander redovisade sin maritimutrdening som föreslog att man borde överväga en sammanslagning så regerade man inom Kustbevakningen både starkt, och på ett märkligt sätt.

– Men vadå överlappande arbetsuppgifter? Jag har jobbat här sedan myndigheten var ny och i Kustbevakningen sedan 1980. Jag kan inte komma på en enda överlappande arbetsuppgift, säger regionchefen för Kustbevakningen i Göteborg, Bengt Fernlund och brister ut i ett skratt åt sitt egen konstaterande.

Även andra chefer inom kustbevakningen uttalade sig i samma anda. Avdelningschefen på Kustbevakningen Dan Thorell är även han mycket skeptisk till utredningen och hävdar att man redan har ett mycket bra samarbete med marinen, så ur den aspekten behövs ingen sammanslagning.

Vilket samarbete Thorell avser, förutom det mellan Sjöcentralerna och KBV-flyget, och att marinen levererar sjölägesbild H24 till Kustbevakningen är det nog få som känner till? Det intressanta, eller rättare sagt olyckligt och skrämmande i sammanhanget är att en statlig utredning (Maritim Samverkan SOU 2012:48) totalt har ignorerats. Inte en enda av utredarens föreslagna åtgärder har genererat någon åtgärd i rätt riktning. På regeringens webbsida sammanfattas utredningen enligt följande.

Det är utredarens bedömning att svenska staten saknar en samlad strategisk överblick av de sjöverkande myndigheternas maritima verksamhet. Därmed blir det svårt att driva en samlad långsiktig strategisk inriktning och utveckling av myndigheterna. Den bristande överblicken beror bland annat på att den maritima verksamheten är fördelad på ett stort antal myndigheter som lyder under flera olika departement. De ordinarie besluts- och styrningsprocesserna inom och mellan Regeringskansliet och myndigheterna förefaller otillräckliga för att skapa en tydligare strategisk inriktning.

Men några åtgärder har alltså inte vidtagits. istället vidtog nuvarande regering ytterligare en åtgärd för att försvåra samverkan, nämligen att flytta KBV från försvarsdepartementet till justitiedepartementet(!) Kustbevakningen kämpar dessutom emot med näbbar och klor och hävdar att slutsatserna är felaktiga och att det inte finns en enda överlappande arbetsuppgift…

Men det är givetvis inte sant. Det finns ett flertal punkter där Försvarsmakten och Kustbevakningen har överlappande uppgifter, men som absolut inte är samordnade. Om detta har jag skrivit tidigare här.  Att bedriva verksamhet parallellt med två maritima myndigheter kan aldrig vara kostnadseffektivt. Det har i stort sett alla förutom Sverige och Tyskland insett. Fördelarna med att införliva KBV som en del av Marinen är givetvis många, men de kanske viktigaste är:

– Samordning av parallella verksamheter. KBV övertar sjöövervakningsuppgiften (H24) så att Marinens stridsfartyg kan ägna sig åt att öka förmågan till väpnad strid.

– Samordning av fartygsbeståndet. KBV har en omfattande fartygsflotta som kan merutnyttjas på ett betydligt bättre sätt. I dag sker nära nog noll samverkan mellan fartyg ur marinen och Kustbevakningen.  Man möter varandra ute på havet och den ena har inte en aning om vad den andra sysslar med. Mer skrämmande exempel finns, men som inte lämpar sig för skrift.

– Samordning inom personalområdet. Vi har idag två maritima myndigheter med personal i stab- lednings- och logistik/underhållsorganisationer. Här finns en stor samordningspotential om man vill. Det finns även stora möjligheter att omskola personal som är färdig med stridsfartygstjänst till att bli kustbevakare. Det skulle ge en betydligt bättre nyttjandegrad av de investeringar man har gjort i varje individ avseende kostsamma utbildningar (nautiker, sjöingenjörer och tekniker).

Jag noterar även att KÖMS i sitt yttrande till tidigare nämnd maritimutredning föreslår en sådan samordning.

KÖMS bejakar utredarens förslag att överväga att skapa ett samlat sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. KÖMS inser att det finns en stor politisk sprängkraft i detta förslag i Sverige men att nuvarande situation inte långsiktigt är hållbar ur en rad aspekter. Utredaren belyser på ett tydligt sätt dessa i sin utredning (rekrytering, utbildning, infrastruktur (hamnar etc.), fartygsanskaffning, havs- övervakning mm.) dvs. en rad frågor där det borde finnas mycket att vinna på att skapa ett samlat sjöförsvar. KÖMS föreslår att regeringen snarast tillsätter en utredning med uppgift att föreslå former för, samt hur och när ett samlat sjöförsvar ska kunna realiseras. Som en modell bör den av Norge valda lösningen prövas särskilt.


Det är ytterst anmärkningsvärt att man från politisk nivå varken vill se, och än mindre ta tag i detta. Alliansregeringen som tillsatte maritimutredningen valde att helt ignorera utfallet. Regeringen Löfvén valde att ta ytterligare ett steg – åt fel håll – genom att flytta Kustbevakningen till ett annat departement vilket går stick i stäv med rekommendationerna.
Begreppet ”att sila mygg och svälja kameler” har sällan varit mer passande.

————————————–

Som kuriosa i sammanhanget kan man även betrakta turerna runt Kustbevakningens fartyg KBV 003 Amfitrite i Karlskrona. redan 2012 började det planeras för att fartyget skulle in i örlogshamnen.

”Marinen har börjat muddra för en plats i örlogshamnen ….. Om det känns bra för oss och det passar örlogsbasen kan det bli hennes nya kajplats.”

Men det skulle dröja mycket länge innan man förtöjde där. Man har lagt stora summor på muddring och senare på att bygga om och förlänga en hel kaj för att Kustbevakningen skulle acceptera sin nya förtöjningsplats. Sommaren 2013, dvs ett år senare skrev media att det snart var dags. Men trots det var man inte särskilt entusiastiska utan såg det mer som prov och försök.

”Då ska vi låta 003 provligga vid kajen för att se om det passar oss. Det är en länge planerad försöksverksamhet.”

Ytterligare ett och ett halvt år senare, dvs i december 2014 så skrev media att en flytt nu är nära, men inte heller denna gång blev det något av den saken.
Det skulle dröja nästan ytterligare ett år, nämligen till september 2015 innan det hände något. Då skrev media att Amfitrite hade flyttat in till örlogshamnen.
Men den vistelsen blev inte långvarig, trots alla mudderarbeten och trots den för Kustbevakningen nybyggda kajen. För plötsligt kom man på att bottendjupet inte var tillräckligt. man lämnade således sin nybyggda kajplats och gick tillbaka till den gamla i handelshamnen igen.

”Fartyget flyttades till marinbasen för att man ville öka säkerheten runt fartyget, men det visade sig att vattendjupet inte var tillräckligt stort vid den nya kajplatsen. Hade vattenståndet blivit lägre hade det stora fartyget riskerat att fastna när man skulle rycka ut vid larm, skriver Blekinge Läns Tidning.”


Nu förhåller det sig på det viset att det nämnda grundet (på 5,5 meters djup) inte på något sätt var nytt. Det återfinns i alla sjökort, dessutom fritt tillgängligt via Eniro webben. Som navigatör med över 15 års erfarenhet så kan jag inte riktigt se problemet. På bilden nedan (sjökortsutdrag från Eniro) illustreras inseglingen till/från den aktuella kajplatsen. Det ligger även en mätvektor som visar att passgen mellan 6-meterskurvorna är 97 meter bred, och man går där på rak kurs till/från kajplatsen. 
KBV 003 Amfitrite har ett normalt djupgående på fem meter, är 81 meter lång och 16 meter bred. Vid passage på rak kurs har man således 2,5 fartygsbredders marginal på varje sida. Det finns således även utrymme att passera på tvären med åtta meters marginal i för och akter, även om det inte är en manöver att rekommendera.
Min enda bedömning av alla dessa turer, sammantaget med den tidigare uttryckta oviljan till mer samarbete och än mindre till en sammanslagning, är att man från KBV sida helt enkelt har en allmän ovilja att samlokaliserar med marinen. Huruvida detta stämmer överens med verkligheten lär vi aldrig få veta, men tidigare samordningsförsök avseende lokaler för utbildning har även det runnit ut i sanden.
Jag konstaterar att det verkar vara fritt valt ämne huruvida man ska samordna sig eller inte, eftersom politikerna inte ställer några krav inom just detta område samtidigt som man är väldigt detaljerad i styrningen inom andra områden. Är det ren och skär okunskap?
————————-
För övrigt så passar jag på att tipsa om att läsa mina krönikor från föregående vecka i både BLT och i SvD om ni inte redan har gjort det.



Vår framtida marin




Försvarspropositionen Sveriges försvar 2016-2020 har precis färdigställts och kommer inom kort att läggas på riksdagens bord. Således vet vi hur försvaret under rubricerad period kommer att se ut. I det här inlägget kommer jag att fritt reflektera över konsekvenser för Marinen både i stort och smått baserat på regeringens underlag.


Med tanke på omvärldsutvecklingen så måste vårt försvar syfta till att undvika krig samt att freda vårt svenska territorium och därmed förneka någon annan att använda det för sina egna syften. Allt som inte direkt eller indirekt bär mot det målet är i mina ögon helt obsolet.
För att åstadkomma detta krävs att VI kan skapa en försvarsförmåga. Denna försvarsförmåga är dessutom alltid relativ. När vår försvarsförmåga är tillräcklig stor har vi skapat en tröskeleffekt, d.v.s. vårt försvar blir krigsavhållande och därmed är syftet är uppnått. 
Försvarsförmåga bygger enligt mitt synsätt på tre avgörande faktorer.
– Personal (Välutbildad i rätt mängd)
– Materiel (Operativt relevant i rätt mängd)
– Övning (Personal och materiel är övade och prövade)
För Marinens del så borde all verksamhet ytterst syfta till två huvudsakliga förmågor, att kunna bekämpa mål på och under ytan. Om vi klarar av att åstadkomma det i tillräcklig omfattning så har vi skapat en tröskel och vi kommer då att även att kunna hålla våra hamnar och sjövägar öppna. Utöver dessa huvudsakliga förmågor så är annan marin stödverksamhet så som underrättelseinhämtning på och under ytan samt sjöminröjning avgörande för att nå framgång.
Försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 har dock inte direkt bidragit till att förmågan att bekämpa mål på och under ytan har stärkts, i stället har Marinen sysselsatt sig med en rad andra saker. Men sedan ett antal år tillbaka ligger fokus återigen rätt saker vilket är glädjande. 

Avveckling av ubåtsjaktförmåga – två gånger
Förmågan att bekämpa mål under ytan är som sagts här ovan en av de två viktiga förmågorna. Men tyvärr så har svensk ubåtsjaktförmåga , hör och häpna, monterats ned hela två gånger, och nu måste vi bygga upp den en tredje gång. Inom få andra områden har vi glömt bort historien så kraftfullt som inom detta område. Den första gången avvecklades ubåtsjaktresurserna i samband med försvarsbeslutet 1972 då man från politiskt håll ansåg att ”ubåtsjakt ska lösas med andra medel än militära”. Vad som avsågs är höljt i dunkel, men var förmodligen dåtidens variant av skönmålning och verklighetsfrånvänd försvarspolitik. Då hade vi förvisso helikoptrar, men i övrigt var det sämre. När vi stod inför fullbordat faktum med först Utöincidenten 1980, U-137 1981 och slutligen Hårsfjärdenincienten 1982 så insåg man snabbt hur illa ställt det var.
Därefter genomfördes en politisk och militär kraftsamling där ubåtsjaktförmågan successivt byggdes upp och var på sin absoluta topp i mitten av 90-talet då Kustartilleriet hade byggt upp ett omfattande fast min- och sensorsystem (KAFUS) med sina ubåtsskyddskompanier. Sex korvetter typ Stockholm och Göteborg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning, vi hade sju minröjningsfartyg med högfrekventa sonater, tolv bevakningsbåtar och fyra bojbåtar för inomskärsubåtsjakt. Våra fjorton stycken, fullt ubåtsjaktutrustade Hkp 4 hade fått den uppgraderade sonaren 214. Till detta skall även läggas att vi hade ett ubåtsjaktflygplan (Y891) samt åtta ubåtsjaktutrustade patrullbåtar typ Kaparen som var riktigt kompetenta inomskärsjägare med såväl skrovfast hydrofon som släphydrofon.
Vi hade vid den tiden även relevanta ubåtsjaktvapen i form av torpeder och sjunkbomber på i stort sett samtliga enheter inklusive helikoptrar, och våra fartyg hade fått incidentvapnet ELMA (antiubåtsgranatkastare) som kunde nyttjas dels för att tvinga upp en ubåt utan att nödvändigtvis sänka den, och dels mot farkoster på mycket grunda vatten.
Tröskeleffekt inom ubåtsjakten
Ubåtsskyddet och ubåtsjaktstyrkan i mitten av 90-talet var således både bemannad, utrustad och övad för att kunna lösa uppgift. Som sagts tidigare, när dessa tre parametrar harmoniseras uppnås förmåga och därmed tröskeleffekt.
Nostalgi enligt principen ”det var bättre förr” tänker möjligen någon enstaka när ovanstående räknas upp. Men faktum är att det är precis den här materielen som hade behövts här och nu – OM man vill försöka lösa problemet med kränkningar. De som anser att detta inte är nödvändigt anser således medvetet eller omedvetet – indirekt – att vi kan acceptera att någon annan nyttjar våra vatten för sina egna syften. Om man istället anser att ”det är för jävligt” borde man också rimligtvis föreslå omedelbara åtgärder för att höja tröskeln för att vi inte ska drabbas av nya undervattenskränkningar i höst, och om det ändå sker, ge ubåtsjägarna de bästa möjliga förutsättningarna för att nå framgång.
Nu är det regeringen som på eget initiativ som vill öka ubåtsjaktförmågan vilket är ett sundhetstecken och det tyder på insikt om vikten att kunna hävda vårt territorium även under ytan. Åtgärderna är förvisso små, men det kommer att göra skillnad när allt är på plats. 

Förmågan att påverka mål på ytan
Om ubåtsjakt är den ena av två viktiga förmågor så är strid mot sjömål den andra. Huvudvapensystemet inom ytstriden är fortfarande RBS-15 som togs fram i slutet av 70-talet. Vår sjömålsrobot är i sin grundkonfiguration således närmare 40 år gammal, även om en del uppgraderingar har gjorts. Men eftersom förmåga är något relativt så måste vår robot ställas mot de system som är framtagna för att bekämpa sjömålsrobotar, såväl hardkill som softkill, d.v.s luftvärn av olika slag samt robotmotmedel. Att gå in detalj runt detta är inte görligt p.g.a. sekretess, men vi kan konstatera att utvecklingen på motståndarsidan inte har stått still.
Utöver detta har vi vissa sjöminor kvar samt RBS-17 inom Amfibiebataljonen. För att få ut sjöminor krävs tillräckligt många minbärande fartyg, och för att uppnå effekt med den korträckviddiga RBS-17 vår i unika och stora skärgårdmiljö så krävs det åtskilligt med eldenheter för att kunna uppnå effekt. Inte heller här avser jag inte gå in på några detaljer.
Sist men inte minst har vi våra fyra ubåtar. Dessa är dock begränsade till nyttjande av torpeder.
Vad som ofta glöms bort när sjömålsstrid diskuteras är vikten av sensorer, i synnerhet för att kunna verka med RBS-15 på stora avstånd. Här är våra fasta sensorer i form av radarkedjan samt flygande resurser viktiga komponenter. Den fasta radarkedjan är av sin natur (fast materiel) sårbar i händelse av krig. Därför blir flygande rörliga sensorer så som ASC 890 samt sjöoperativ radarspanande helikopter viktiga. Vå flygande spaningsradar ASC 890 finns endast i två unika exemplar och Hkp 14 är som bekant långt ifrån levererad.
Sammanfattningsvis landar vi då i följande sammanställning under den kommande försvarsinriktningsperioden avseende bekämpningskapacitet. Sju robotbärande korvetter, fyra ubåtar och en amfibiebataljon som ska kunna verka efter vår 270 mil långa kust både på ostkusten, sydkusten, västkusten och tunt Gotland. Lägg där till att det är samma sju korvetter som ska jaga ubåt, eskortera viktiga transporter till Gotland etc. 
Huruvida det här är tillräckligt behöver jag nog inte ens gå in på, utan konstaterar istället att f.d. Chefen för Marinen Dick Börjesson uttryckte följande för inte så särkilt länge sedan. Han ansåg att det var ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle krympas till en numerär om 36! Idag har vi sju…. Antalet ubåtar och amfibibataljoner har sedan FB-00 stympats på samma sätt.
Till detta skall läggas ett Flygvapen med RBS-15 bärande JAS 39 också, men som namnet JAS (Jakt, Attack, Spaning) anger så ska man syssla med mycket annat också.  

Avgörande materielsystem i vår framtida Marin

Bevakningsbåtar
Regeringen har genom sin proposition (förhoppningsvis) räddat sju Bevakningsbåt typ 80 från skrotdöden. Fartygen som byggdes särskilt för inomskärs ubåtsjakt och levererades till Marinen i mitten av 90-talet har mycket mer kvar att ge, även om det behövs genomföras en rad materielåtgärder för att kunna vidmakthållas. Försvarsmakten hade planerat för att avveckla alla dessa sju (fem skulle vidmakthållas vid bevakningsbåtskompaniet i Göteborg). 
Fartygen är redan avrustade och föreslås bli reservdelar och/eller skrot. Självstympningen, som motiveras med brist på personal och pengar, håller således på att verkställas, men ser nu ut att räddas av gong-gongen.
Bojbåtar
Marinens sista bojbåt avvecklades bara några veckor efter att Operation Örnen i oktober förra året hade avslutats med motiveringen att ”Försvarsmakten ej längre har behov av Hydrofonbojfartyg typ Ejdern i insatsorganisationen”. Bojbåtarna levererades till Marinen i mitten av 90-talet och var i drift i knappt 10 år. Därefter har de legat upplagda på land, och därmed kunnat hållas i gott skick. 2009 överfördes två av dessa bojbåtar, HMS Svärtan och HMS Viggen till Sjöfartsverket där de idag använd för sjömätning och har fått namnen Anders Bure och Johan Månsson. Den tredje bojbåten HMS Ejdern överläts till FOI 2011. Den sista bojbåten HMS Krickan avvecklades enligt beslut den 11 november 2015 och skänktes senare till Sjövärnskåren Gotland.
Samtliga bojbåtar används nu av andra organisationer, således kan man dra slutsatsen att de inte var helt förbrukade. Eftersom det inte alls är okänt att passiva sensorer och bojsystem är ett optimalt  hjälpmedel för att detektera ubåtar och undervattensfarkoster så är det märkligt att dessa fartyg har avvecklats. Det är osannolikt att en inkräktande ubåt skulle köra rakt in i ett område där aktiv sonarsändning sker, det vore likställt med att vilja bli upptäckt. Därför är bojbåtar en mycket viktig komponent i en ubåtsjaktstryka, och det var exakt av den anledningen som de fyra fartygen anskaffades på 90-talet.
Om jag tar mig friheten att tycka till i ärendet, så hade jag önskat att man istället för att fatta beslut om avveckling av HMS Krickan den 11 november istället hade fattat beslut om driftsättning. Genomför omedelbart nödvändiga materielåtgärder, återinstallera avrustad boj- och analysutrustning. Kommendera den personal som senaste åkte på systemet att påbörja utbildning av en besättning. Det handlar om ca 10 personer i en besättning och nyckelkompetensen finns fortfarande kvar på olika ställen i Försvarsmakten. Syftet skulle vara att snabbt återuppbygga kompetens och därmed hade vi legat på framkant. Det må säkert finnas en rad hinder och omständigheter som inte jag känner till, men hinder är till för att överbryggas – om man vill!
Nu är regeringens inrikting att fyra av de sju Bevakningsbåt 80 som förhoppningsvis räddas från skrotdöden ska byggas om till just bojbåtar och därmed är cirkeln åter igen sluten. Hade vi räddat och driftsatt HMS Krickan så hade vi haft ett förhandsläge där operatörsträning hade kunnat genomföras ombord på en kostnadseffektiv mindre plattform. Nu är den möjligheten borta.

Korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 
Regeringen ger i sin proposition per definition äntligen klartecken (så fort riksdagen antagit proppen) att påbörja ombyggnaden av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall enligt plan. Exakt vilka åtgärder som ska genomföras är oklart, men de är planerade att nyttjas till ca 2025, d.v.s. enbart 10 år. Det anser jag är för kort tid. De bör givetvis vidmakthållas längre än så, och eventuella nya ytstridsfartyg ska givetvis inte ersätta dessa två. Nya fartyg bör istället anskaffas för att utöka numerären.
HMS Sundsvall är i dag i drift vid 4. Sjöstridsflottiljen men systerfartyget HMS Gävle ligger sedan två och ett halvt år tillbaka avrustad på Muskö. Avrustningen skedde snabbt då fartyget skulle byggas om. Sedan dess har inget hänt då Alliansregeringen vägrade att fatta det nödvändiga beslutet.
De två systerfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer sannolikt att bli skrot inom kort efter att ha legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.

Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö
I regeringens proposition anges ska bli vedettbåtar(!) Således ska dessa båda korvetter reduceras på personal och materiel. Det här är för mig en obegriplig väg att gå givet omvärldsläget. En vedettbåt är per definition i praktiken ett obestyckat fartyg avsett för sjöövervakning, läs HMS Jägaren på Västkusten.
Det är knappast så att vi behöver färre sonar och robotbärande korvetter i Marinen. Antalet sju ska heller inte ses som ett tak längre. Så var det möjligen tidigare, men jag har inte hört någon politiker som uttryckt att Marinen inte får ha fler än sju korvetter. Att vidmakthålla dessa två med befintlig materiel skulle enligt FMV beräkningar i princip vara kostnadsneutralt, ändå väljer FM att avveckla korvettförmågan på dessa två enheter, oklart varför.
Om man prompt vill ta bort två ubåtsjaktplattformar så hade det åtminstone varit rimligt att vidmakthålla dessa som robotbåtar och behålla robotställ, robotar samt personal för detta. Det hade krävts en (1) extra personalrad per fartyg. I operativ tröskelhöjande effekt hade det inneburit ytterligare 16 extra sjömålsrobotar kunnat vara möjliga att nyttja till sjöss. Det hade inneburit att vi gick från 56 robotar (7 fartyg x 8 robotar) till 72 robotar. Procentuellt hade det inneburit en ökning med hela 29%. Att man nu väljer bort den möjligheten är som sagt obegripligt.
Grundproblemet ligger på sjöövervakningsuppgiften som skall lösas 365/12/24. Med så få fartyg som Marinen förfogar över idag så vidhåller jag att man måste hitta andra lösningar så att Marinens fartyg får möjlighet att öva kvalificerad väpnad strid i större omfattning, d.v.s förbereda oss i ännu större utsträckning för att lösa den viktigaste huvuduppgiften. Mitt förslag på lösning har jag skrivit om tidigare, dvs införliva Kustbevakningen i Marinen och överlåt sjöövervakningsuppgiften på de som har bäst fartyg för ändamålet. Men oavsett om det är HMS Stockholm och HMS Malmö som ska lösa sjöövervakningsuppgifter i framtiden så är det ändå obegripligt att efterfrågade förmågor ska tas bort.
Det pratas i propositionen om dubbla besättningar till fartygen. Men att först stympa fartyg och därefter tillföra dubbla besättningar ökar enligt mitt sätt att se det inte försvarsförmågan i krig, den ökar enbart uthålligheten i den fredstida sjöövervakningen. För att utöka försvarsförmågan i krig, där händelseförloppen bedöms vara snabba behövs enligt min bedömning fler fartyg, inte fler besättningar.
Än är det dock inte för sent för regeringen och Försvarsmakten att ändra sig i den här frågan, men det kanske är att hoppas på för mycket… Sverige behöver fler sonar och robotbärande fartyg, inte färre.
Ubåtar
Våra ubåtar vidmakthålls till en mycket låg numerär, nämligen fyra. I dagsläget tre ubåtar av Gotlandsklass och HMS Södermanland. Ubåtar utgör för Sverige även i fortsättningen en mycket viktig komponent i det marina spektrumet av förmågor. Att affären med nya ubåten A26 gick i lås är viktigt, men tyvärr kommer torped även i fortsättningen att vara huvudvapnet. Jag har tidigare skrivit om ubåtens konfiguration och ställt frågan om den givet omvärldsutvecklingen är operativt relevant?
Den låga numerären om fyra kommer tyvärr att vidmakthållas in i framtiden. Det fanns en ypperlig möjlighet att öka numerären till fem i samband med att A26 levereras. D.v.s två nya ubåtar samt tre äldre av Gotlandsklass. Så blev det inte, istället kommer en av våra tre Gotlandsubåtar att utgå tillsammans med HMS Södermanland. Mycket olyckligt!
Minröjningsfartyg och Visbykorvetter
In i framtiden tar vi med oss fem Visbykorvetter, fem minröjningsfartyg typ Koster och två mindre röjdykarfartyg. Visbykorvetterna får inget robotluftförsvar, det finns inte längre med på den politiska agendan. Det här kommer att även i fortsättningen inverka på förmågan att kunna skydda andra fartyg under ett luftvärnsparaply under exempelvis en eskort. Numerären fem är dessutom alldeles för liten när totalen av ytstrids fartyg endast är sju.
Minröjningsfartygen som också är fem till antalet är ytterst kompetenta och kan även bidra inom ubåtsjakten med sin högupplösta sonar som kan åstadkomma näst intill fotografiska bilder av havsbotten. Fartygen är ”sakletare” av rang, men de är som allt annat i Marinen alldeles för få till antalet. Betänk om uppgiften skulle vara att hålla leder till vår största importhamn Göteborg öppna samtidigt som leder till våra egna basområden måste hållas öppna för våra egna syften…. Två av fartygen i Landsortsserien avvecklades 2009 då man valde att inte uppgradera dessa till Kosterklass. Det var ett dumt beslut, men som vanligt är det dyrt att vara fattig.
I regeringens proposition framgår att ersättare till minröjningsfartygen planeras i perioden bortom 2020. Vad gäller nya ytstridsfartyg som tidigare låg i materielplanen så är de i regeringens underlag nu helt borta på samma sätt som ersättare av stödfartyg. Det här är inte bra alls eftersom det kommer att innebära att numerären ytstridsfartyg under överskådlig framtid kommer att hållas på den alldeles för låga numerären sju.

Sjöinfobataljonen
Ett marint krigsförband som ofta glöms bort är Sjöinformationsbataljonen där Sjöbevakningskompanierna med sina fasta radarstationer ingår. Här finns även Marinens Radio som ansvarar för allt samband i Marinen samt den kanske mindre kända UVSC (Undervattensspaningscentralen) som finns på Muskö. I regeringens proposition anger man att man inom ramen för satsning på ubåtsjakt ska utöka antalet fasta undervattenssensorer vilket är mycket bra och framför allt kostnadseffektivt avseende spaning. Med anledning av reportaget i radio så får vi hoppas på att man även får utökad personalram. 

Sammanfattning

Jämfört med hur FB09 såg ut så utökas inte Marinens numerär i något avseende. De sju bevakningsbåtarna har däremellan avvecklats, men är nu på väg tillbaka räddade av regeringen. Därmed har vi Status Quo. Eftersom numerären inte ökas i något avseende så innebär det givetvis problem med att öka den marina försvarsförmågan. 
Trots att vi har en omfattande ökning av aktiviteten på och över Östersjöns yta, samt otvetydiga undervattenskränkningar så vill Försvarsmakten (ÖB) ändå lägga 18 miljarder på en basplatta, vilket primärt handlar om materiel till Armén. ÖB avråder bl.a. från att stärka ubåtsjaktförmågan. Motivet ska vara att det skulle försämra förmågan att möta ett väpnat angrepp. Det här får jag inte ihop, ubåtsjaktförmåga är en vital komponent i förmågan att möta ett väpnat angrepp och för att kunna hävda vårt territorium. 

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.

Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.

Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.

Den övergripande slutsatsen baserat på propositionen blir då att Marinen vidmakthålls på en mycket låg nivå. Ubåtsjaktförmågan förstärks i vissa avseenden, men förmågan att verka mot sjömål ökas inte då numerären av vapenbärare inte ökas, och inte heller kommer något nytt robotsystem att tillföras under perioden. 

Genom att vidmakthålla korvetterna Stockholm och Malmö som antigen korvetter alternativt robotbåtar hade en ökad förmåga kunnat åstadkommas med mycket ringa medelDet här är som Allan Widman brukar säga ”en lågt hängande frukt”. Men kanske hängde den så lågt att ingen såg den….

Vår framtida marin ser således ut som den har gjort sedan FB-04 då det inte fanns något hot då hela Försvarsmakten ominriktades mot internationella insatser. Detta trots att omvärldsläget nu i grunden är förändrat, att Ryssland rustar i mycket stor omfattning, att Europas gränser har flyttats med hot om militört våld och att vi har haft omfattande undervattenskränkningar. Inget av detta anses således föranleda behov av en utökad marin.

Miniubåten som skänktes till Kalix

Försvarsmaktens sorgligaste handbok?

Avveckling av försvarsmateriel och nedläggning av förband har varit en realitet för försvarsanställda i stor skala sedan försvarsbeslutet 2000. Detta ödesdigra beslut fullföljdes med noggrann precision i ytterligare ett efterföljande försvarsbeslutet 2004. Hur många förband och förbandsenheter som försvann, och omfattningen av försvarsmateriel som avvecklats är svår att överblicka.

Mycket av den materiel som har avvecklat för ”att den inte behövdes” har senare visat sig varit mycket efterfrågad och nödvändig. Det fanns tidigare, under den tid där internationella insatser var helt dominerande, ett inofficiellt mantra som sa att den materiel som inte kunde användas i internationella insatser – den behövs inte och skall därför avvecklas.

Marinens f.d. miniubåt HMS Spiggen föll förmodligen väl in under den devisen. Om henne skriver jag i min kolumn i fredagens SvD.

Det fanns möjligen andra skäl än de jag känner till att hon avvecklades. Men de jag har pratat med som hade god kunskap om hennes status hävdar att hon hade kunna gjort stor nytta för Marinens ubåtsjägare under ytterligare många år till. Hon hade enligt uppgift dessutom genomgått en omfattande översyn. Men det finns säkert de som kommer att hävda att det både fanns det ena och det andra skälet till avveckling. Men om man med tillräckligt hög säkerhet kan köra omkring med civila passagerare i en civil miniubåt, som i kvalitet vida understiger HMS Spiggen så hade nog den sistnämnda klarat att vara i tjänst ytterligare ett antal år. Men så blev det alltså inte.

I internationaliseringens era så var givetvis ubåtsjakt i allmänhet, och inomskärs ubåtsjakt i synnerhet betraktat som något som hörde till kalla krigets dagar. Prioriteringarna hamnade på helt andra saker då varje förband i Försvarsmakten gjorde allt för att finna sin nya roll och därmed sitt existensberättigande i det nya försvaret.

När ubåtsjakt så sakteliga började komma tillbaka på agendan igen så har givetvis den internationella kontexten varit fortsatt dominant. Inom ramen för de internationella övningarna har ex eskort av HVU (High Value Unit) varit dimensionerande. D.v.s. att hålla undan eventuella fientliga ubåtar från det objekt som skall skyddas och eskorteras från punkt A till B. Detta är givetvis något helt annat än ubåtsjakt inomskärs i en extremt svår miljö där HMS Spiggen var Marinens unika målubåt.

När tiden nu har skruvats tillbaka 20 år så tror åtminstone jag att just HMS Spiggen hade varit en mycket värdefull resurs som hade bidragit med oerhört mycket effekt. Eftersom Kalix kommun inte ens kan bestämma sig för var Spiggen ska ligga så kanske det inte vore helt orimligt att ställa frågan om vi kan få tillbaka henne igen, eller åtminstone låna tillbaka henne?

Men problemet är givetvis pengar för underhåll och drift av en sådan farkost. Försvarsmakten har dessvärre inga ambitioner att omfördela ekonomiska medel för att stärka förmågan till att skydda territoriet mot undervattenskränkningar inom nuvarande ekonomisk ram.

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Att HMS Spiggen, eller en ny miniubåt skulle tas i bruk i Försvarsmakten blir därför att önska något som sannolikt inte kommer att kunna bli verklighet. Sådan är tyvärr den bistra verkligheten…

Förmågeökningen som uteblev?

Senaste veckan har en hel del intressanta dokument i Försvarsmakten fastställts och distribuerats. Försvarsmaktens årsredovisning för 2014, verksamhetsstyrningen för 2015 och budgetunderlaget för 2016. I dessa dokument kan en hel del intressanta saker utläsas för den som orkar plöja igenom flera hundra sidor myndighetstext.

Årsredovisningen för 2014

Till att börja med så kan vi titta på årsredovisningen som innehåller en hel del intressant. Försvarsmakten konstaterar att uppbyggnad av insatsorganisationen, vilket inkluderar övningar, personalförsörjning lider av begränsningar. Framför allt när det kommer till materiel. ÖB har också fastställt att verksamheten lider av begränsningar ”särskilt vid högre konfliktnivåer”. Han säger också att försvaret haft uthållighetsproblem vid långvariga påfrestningar. Det här är givetvis extremt allvarligt, och det är ett mysterium att detta kan tillåtas fortgå när omvärldsutvecklingen blir mer och mer oroväckande för varje dag som går.

Jag har tidigare analyserat gångtidsuttag på fordon och fartyg från 2001 och framåt baserat på alla tidigare årsredovisnigar. Wiseman har tidigare gjort motsvarande för flygstridskrafterna. Nu kan vi lägga till ytterligare ett år till den grafen. Som vi kan se så har gångtidsuttaget för Marinens vapenbärande system (korvetter och ubåtar) ökat med totalt ca 1000 timmar sedan förra året. Vi når således återigen över 10.000 timmar. Det här är ett trendbrott som är mycket bra. Räknar man bort 2006 och 2009 som då drogs upp av insatserna ML i Libanon och ME i Adenviken, så har vi inte haft 10.000 gångtimmar sedan tiden runt FB-04.

Men om man fördjupar sig lite i den genomförda verksamheten under 2014 så kan man konstatera att ökningen beror på två faktorer. Det ena är den utökade verksamhet som genomfördes under sommaren och hösten. Den genomfördes med hjälp av ett tillskott från regeringen omfattande 100 miljoner kronor med anledning av det försämrade omvärldsläget. Inom ramen för detta så genomfördes även en eskort av förband till Gotland. Detta innebar ett utökat gångtidsuttag på fartygen.
En annan faktor som har påverkat ovanstående graf är givetvis Operation Örnen i oktober förra året då främmande undervattensverksamhet pågick långt inne i Stockholms skärgård. Genom ett enkelt överslag kan jag konstatera att dessa två uppkomna verksamheter under året är det som har inneburit att gångtidsuttaget har ökat. Utan det extra tillskottet om 100 miljoner och uppkommen ubåtsjakt så hade gångtidsuttaget (baserat på ursprunglig budget) med stor sannolikhet legat på samma nivå som under 2013.

Skogsbranden i Västmanland som jag skrev mycket om när den pågick kostade Försvarsmakten 30 miljoner kronor.

Det finns väldigt mycket mer att skriva om årsredovisningen, men jag stoppar där och hänvisar i stället till GP ledarblogg och Csaba Bene Perlenberg som gjort en riktigt läsvärd sammanställning. Läs den här!

Verksamhetsmedel 2015

I Försvarsmaktens styrning till de enskilda förbanden som nyligen fastställts så kan man också utläsa en hel del intressant när det kommer till ekonomin för innevarande år. 
Förra året skrev jag ett mycket uppmärksammat inlägg med titeln när sanningen kryper fram. Här sköt jag hål på dåvarande alliansregeringens ständiga påståenden om att regeringen stärkte försvarsförmågan trots att de anställda i Försvarsmakten upplevde en helt annan verklighet. Jag räknade då ut att rörliga disponibla medel för förbandsverksamheten till skillnad från Moderaternas prat om ökningar istället hade minskat med 144 miljoner.
I år har jag gjort motsvarande jämförelse, och jag har för enkelhetens skull använt 2013 som referensår. De summor som är redovisade är alltså förbandens rörliga andel av anslaget. D.v.s. pengar avsedda för övningar (övnings- och sjödygnsersätning, drivmedel och ammunition). Förbanden har ytterligare en pott med pengar som är bundna i fasta lönekostnader, lokal- och anläggningshyror. Den delen är lika stor oavsett om personalen sparkar kottar hela dagarna, d.v.s. ej förmågerelaterad, ej påverkbar och därför ointressant att jämföra.
Med anledning av det kraftfullt försämrade omvärldsäget, som accelererade i början av förra året när Ryssland tog Krim, så hade man kunnat förvänta sig att ökningen åtminstone till del speglade utvecklingen. Men icke.

OBS! Tabellen avhandlar endast insatsförband. Underlag för I 19 saknas och kommer att kompletteras senare.

Enligt ovanstående tabell så kan vi konstatera att det har skett en ökning jämfört med 2014, men ökningen jämfört med 2013 är enbart 58 miljoner kronor. Då kan man fråga sig hur försvarsförmågan vid insatsförbanden ska kunna öka i paritet med omvärldsutvecklingen om anslagsnivån ligger på i stort sett samma som under 2013? Det är för mig helt obegripligt!

Vi kan också konstatera att vissa förband har erhållit en lägre summa för verksamheten jämfört med 2013. P 4 i Skövde sticker ut mest då man erhåller hela 93 miljoner mindre än 2013. Men även F 17, Hkpflj och LSS uppvisar röda siffror, dvs en minskning jämfört med 2013. Det här speglar den politiska oförmågan att se på omvärldsutvecklingen med klarsynthet och gå från ord till handling.

Vad som ovanstående tabell också pekar på är hur förhållandevis liten del av det totala försvarsanslaget som går till verksamhet vid insatsförbanden, dvs det som ger ökning av försvarsförmåga. Det handlar endast ca 6 miljarder av det totala försvarsanslaget som omfattar ca 41 miljarder, vilket ger 15%. Det är också därför som reduceringar under innevarande år, något som tidigare var mer regel än undantag, ger så oerhört stora negativa effekter på verksamheten eftersom det enbart är dessa utgiftsposter som går att reducera. Allt annat är redan bundet i fasta löner, internationella insatser, lokalhyror, materielunderhåll och materielbeställningar.
När det kommer till budgetunderlaget för 2016 så återkommer jag till detta i ett kommande inlägg. Men till dess så rekommenderar jag att ni läser Wiseman som redan skrivit mycket klokt i ämnet. Åderlåtningen av operativ förmåga fortsätter med oförminskad kraft.

För övrigt så är 58 miljoners ökning på insatsförbandens verksamhet givet ett försvarsanslag som omfattar ca 41 miljarder en satsning som motsvarar 0,15%….

  

BLT Krönika: Integrera Kustbevakningen i Marinen

I dag skriver jag en krönika på BLT ledarsida som avhandlar samverkan mellan Försvarsmakten och Kustbevakningen, eller rättare sagt avsaknad av tydliga riktlinjer för samverkan.

Under året är det planerat att Försvarsmakten och Kustbevakningen ska öva tillsammans. Det är ett steg på rätt väg, men det krävs betydligt mer än så för att på ett effektivt sätt samordna statens maritima resurser på ett optimalt sätt. Redan idag så finns viss samverkan mellan Kustbevakningsflyget och Marinen, men även detta skulle kunna utvecklas ytterligare. I dag är Marinen och Kustbevakningens i stort sett obefintlig. Man saknar gemensamma lednings- och sambandssystem vilket att all eventuell samverkan kommer att ske på talat radiosamband. Ohållbart om det ska fungera i högre konfliktnivåer.

I Almedalen sommaren 2012 presenterade utredaren Jan Hyllander sin utredning Maritim samverkan (SOU 2012:48). Då hölls också ett intressant seminarium där både Försvarsmakten och Kustbevakningen deltog. Kustbevakningens representant var inte alls nöjd med utredarens förslag. Inte heller senare när ledande befattningshavare intervjuades så uttryckte man sig särskilt positivt.

Utredaren Jan Hyllander kom i sin utredning fram till samma slutsats som jag själv kommer fram till. Så här sammanfattas ett av förslagen.

Förslaget innebär att skapa ett samlat Sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. Mot bakgrund av omvärldsutvecklingen, bedömningar av utmaningar och hot, myndigheternas näraliggande och delvis överlappande uppgifter, likartade resurser samt utvecklingspotentialen i myndigheternas samverkan, är det utredarens bedömning att statens maritima verksamhet på sikt kan bedrivas mer effektivt om Kustbevakningen och Marinen integreras till ett samlat Sjöförsvar inom ramen för en myndighet.

Tyvärr finns det ett stort motstånd till alla sådana förslag inom KBV. Ur en aspekt är det fullt begripligt, men det kan inte finnas ett självändamål att vara fristående. Som skattebetalare så kan jag tycka att ett ökat krav på samordning är fullt naturligt, för att på sikt följa utredarens råd och skapa ett samlat sjöförsvar.

Expertutfrågningen 2/3: Peter Nordbeck

I dag på annandag jul är det dags för andra delen i expertutfrågningen med syftet att ge perspektiv på frågorna och som alternativ till politikersvaren.  Det är dags för en representant från Marinen, och det är inte vem som helst. Viceamiral Peter Nordbeck, tidigare Marinchef levererar dagens svar.

Peter Nordbeck är född 1938 i Grängesberg. och läste till officer vid Kungliga Sjökrigsskolan 1957-1960 och har därefter haft en rad befattningar i Kustflottan. Mellan 1974-1975 studerade han vid Naval War College och tjänstgjorde därefter på marinstaben och försvarsstaben. 1988-1991 var han stabschef för Södra militärområdet och 1992 blev han chef över ÖB:s planeringsledning i Försvarsstaben. Efter utnämningen till viceamiral tjänstgjorde han som Försvarsstabschef 1993-1994 och därefter som Marinchef mellan 1994-1998 och han var därmed också den sista marinchefen med fulla befogenheter inom sitt ämbete.

Nordbecks sjökommenderingar omfattade bland annat fartygschef på patrullbåt 1973, divisionschef 1981 och flottiljchef 1986-1988. Som kuriosa kan nämnas att Nordbeck var förste fartygschef på HMS Jägaren under hennes provturer 1973 då hon var prototyp inför anskaffningen av patrullbåtar typ Hugin. HMS Jägaren finns fortfarande kvar i tjänst i Marinen trots att hennes efterföljande systrar ur patrullbåtsserien avvecklades för 10 år sedan, d.v.s. alldeles för tidigt.

Nordbeck är hedersledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Örlogsmannasällskapet. 2013 tilldelades Nordbeck H.M. Konungens medalj i 12:e storleken i Serafimerordens band med orden ”För framstående insatser inom svenskt militärväsende”.

—————



Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Svaret är NEJ. Motivet till mitt ställningstagande finns att läsa i ettt arbete, som jag tillsammans med Gmj Jörn Beckman (A) och Öv 1 Göran Tode (Fv) genomförde i Kungl Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) vintern 2013. ”Det operativa dilemmat”.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Svaret är NEJ. Motivet för detta svar återfinns i samma dokument, som jag refererade till i svaret på fråga 1.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Denna fråga kan inte besvaras med annat än ”tillräckligt”. Men vad som är tillräckligt beror på situationen i stort.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Enligt min mening måste det skapas en tröskel som förhoppningsvis är så hög att ingen vill angripa Gotland. Jag bedömer att en godtagbar tröskel kunde skapas genom att vi i Grundorganisationen utbildar en Mek B, en Lv Bat och ett Krb batt på Gotland. En sådan organisation måste tillföras personal från fastlandet. All tung materiel måste dock vara förrådsställd på Gotland. När krisen kommer kan vi få mycket svårt att stärka försvaret av Gotland.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Hela solidaritetstanken är enligt min mening felaktig. Se ”Det operativa dilemmat”.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Någon procentsats kan inte anges. Jag tycker det finns all anledning att utreda vilka villkor som bör uppfyllas innan vi söker medlemskap..

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Jag anser att vi bör vara medlemmar i NATO. Men innan vi söker medlemskap bör vi tänkt igenom vilka konsekvevenser en sådan ansökan kan leda till. För mig är det inte otroligt att Ryssland reagerar snabbt och besätter Gotland för att därmed blockera/försvåra NATO möjligheter att stödja de baltiska staterna. Med dessa tankar i botten anser jag att en substansiell förstärkning av Gotlands försvar är det mest angelägna. På den marina sidan anser jag att vi måste skapa en marin som kan verka på ett trovärdigt sätt och samtidigt i Östersjön och i Västerhavet. Nuvarande marin är för liten för att delas – vi kan bara agera sammanhållet inom ett havsområde. Jag undrar om regeringen tänkt igenom hur de skall säkra importsjöfarten på västkusten och samtidigt skydda kustsjöfart i Östersjön. Ett verkligt dilemma.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

”How much is enough” är en fråga som ej kan besvaras. Om försvaret genom sin styrka verkar krigsavhållande vet vi aldrig om det hade räckt med ett lite mindre försvar. Däremot kan det visa sig att vi satsade för lite om vi i en militär konflikt underkastas angripares villkor. Är friheten och vår territoriella integritet hotad finns det ingen gräns för hur mycket vi bör satsa. 

Nu finns det inget omedelbart hot och det är omöjligt att gradera risken för att ett sådant uppstår inom förutserbar framtid. Vad som är förutserbar framtid kan man ha många olika uppfattningar om. Personligen skulle jag inte våga sträcka denna tidslinjal längre än 1 år. I alla händelser kan kriser och angreppshot upppstå långt snabbare än det tar att vidta några substansiella förstärkningar av försvarets styrka. Man kan därför inte variera försvarets organisatoriska styrka i takt med tillfälliga svängningar i den internationella säkerhetspolitiska miljön. Den miljön har en tendens att kunna förändras mycket snabbt. Det finns många historiska exempel på mycket snabba förändringar.
Statsmakterna måste dock finna en för väljarna acceptabel nivå för nationens ”försäkringspremie”. När jag jobbade med dessa frågor avsatte vi ca 2,8 % av BNP. Jag tyckte och tycker det var en rimlig miniminivå. Är dock inte säker på att folket skulle acceptera en sådan nivå nu. Befolkningen har genom regeringarna sedan Berlinmurens fall invaggats i en tro att inget farligt kan hända. Med min grundsyn om att vi bör ansluta oss till NATO borde ett första förstärkningsstöd inriktas mot att försäkringspreimien bör uppgå till NATO rekommendation om 2 % av BNP. Den nivån bör uppnås inom en kort tidsrymd – högst fem år.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Är frågan inte överspelad. Alla inser att kravet var helt vettlöst. Jag såg och ser det som ett riktigt bottennapp av alliansregeringen.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Det går inte att ange en sådan gräns. Petroliumindustrin har i lag ålagts att idag hålla sextio dygns uthållighet avseende petroliumprodukter inom landet samt ytterligare 30 dygn lagerhållning utanför landet. Avseende dagligvaror finns inga regler. Uppskattningsvis har vi inom det segmentet ca 3 dygns uthållighet. Läget avseende lagerhållning av strategiska insatsvaror för vår basindustri är för mig obekant men torde inte uppgå till mer än en vecka. 

Hela denna viktiga fråga är helt avförd från den försvarspolitiska debatten. ÖCB är nedlagt och MSB sysslar inte med frågan. Alla studier kring frågan om samhällets försörjningsberedskap är döda. Se bifogad artikel.

——————-

Jag vill härmed tacka Peter för att han ställde upp och levererade tänkvärda svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. I morgon kommer det avslutande inlägget, men då med svaren från en generalmajor i Flygvapnet.


Julkalender 2014: Lucka 13 – Hydrofonbojfartyg

Även bakom lucka 13 finns det kopplingar till ubåtsjaktförmågan och även idag pågående avvecklingen av densamma.

Backar man bandet 40 år konstaterades i 1972 års försvarsbeslut att man ej fullt ut skulle ersätta den kvalificerade ubåtsjaktförmågan. Istället skulle detta lösas ”med andra medel än militära” enligt den dåvarande regeringen. En av följderna blev att när undervattenskränkningar ökade markant under slutet av 70-talet och under 80-talet så var Marinen illa rustad att möta detta hot. Huvudvapnet utgjordes av sjunkbomber från andra världskriget (Så är även fallet idag. Dock har ubåtsjakttorped tillkommit).

På sensorsidan fanns brister inom passiva sonarer. Dessa fanns fartygsmonterade eller fast monterade i anslutning till minlinjer. Bojar kunde även läggas ut från flygplan eller helikoptrar. Arbete påbörjades därför på att anskaffa bättre sensorplattformar för att akustiskt kunna upptäcka undervattensverksamhet. Ett antal hydrofonbojfartyg* anskaffades därför. Dessa kunde lägga ut ett större antal sonarbojar och samtidigt som man lyssnade genom dessa kunde man visuellt och elektromagnetiskt (radar) övervaka samma område. På så sätt kunde man även snabbt bedöma om ett ljud orsakades av föremål på ytan.

De sonarbojar som nyttjades av bojfartygen var av en mycket nyare och modernare typ med större känslighet än tidigare bojar. Fartygen togs i drift 1992 och det var strax efter detta som Försvarsmakten kunde konstatera att man nu kunde mäta in även simmande minkar. Inspelningar innan denna tidpunkt liksom efter upptäckten är alltså inte berörda eftersom man då inte hade den förmågan respektive hade identifierat felkällan.

2004 togs beslut om att ta bojfartygen med endast 12 år på nacken ur drift med tanke på den ändrade hotbilden och de ekonomiska förutsättningarna. Fartygen har därefter legat i malpåse och i november, det vill säga efter den underrättelseoperation som genomfördes i oktober där man konstaterade kränkning av minst en miniubåt, fattades beslut om slutlig avveckling av det sista av fartygen. De övriga hade då överlåtits till andra myndigheter. Hade fartygen fortsatt varit i drift hade de enligt uppgift utgjort en mycket bra till avgörande resurs vid den nämnda operationen och andra dylika som genomförts.

Läs gärna även Skipper om hydrofonbojfartygen. Vill man veta mer om fartygens tillkomst, deras nyttjand och minkhistorien rekommenderas den nyutkomna boken ”Omöjlig Ubåt” av Nils-Ove Jansson. Mycket läsvärd.

*Tidigare benämnde Försvarsmakten passiv och aktiv sonar som ”passiv och aktiv hydrofon”, där passiv innebär att man endast lyssnar, medan aktiv kan jämföras med ett ekolod (dock med vissa andra mer avancerade egenskaper)

Julkalender 2014: Lucka 10 – Antiubåtsgranater

Under 80-talet ökade den främmande undervattensverksamheten i svenska vatten markant och därmed kraven på att genomföra ubåtsjakt. Ursprungligen var insatsreglerna sådan att en ubåt skulle tvingas upp till ytan. Marinen saknade vid den här vapensystem med graderad verkan. De sjunkbomber, antiubåtsraketer, torpeder och minor som fanns att tillgå var alla att betrakta som sänkande vapen, anskaffade för att nå erforderlig verkan i krig. Projektering påbörjades därför för ett vapensystem som skulle ha sådan verkan att det kunde tvinga en ubåt till ytan vid träff.

Resultatet blev antiubåtsgranaten ELMA som med riktad sprängverkan skulle kunna slå ett litet hål på ubåtens bägge skrov och därmed tvinga ubåten att inte ytläge. Granaterna skulle avfyras i salva och täcka ett större område med förhoppningen att någon skulle träffa ubåten. En fördel utöver yttäckningen var att det bekämpande fartyget ej behövde färdas över ubåten för att släppa sjunkbomber utan granaterna kunde skjutas några hundra meter. Systemet kom sedan att användas från 1985. Redan i början av 90-talet efter att insatsreglerna ändrats till att medge verkanseld utan att tvinga till ytläge, beställdes en modifiering av systemet med tyngre granater för att medge sänkning. Senare skedde även modifiering med rörliga granatkastare liksom helikoptermonterade fällarsystem.

Under 00-talet avvecklades dock ELMA-systemet eftersom behovet ansågs ha utgått. Redan från början hade ett liknande, men mer avancerat system planerats för Visby-korvetterna. Den största skillnaden var utöver att granaterna i Alecto-systemet var större, även att de var målsökande. Redan i mitten av 00-talet ströks dock Alecto från anskaffningsplanen eftersom de operativa behoven minskat och ekonomin tillät inte en anskaffning. Det råder inget större tvivel om att såväl ELMA som Alecto hade kommit väl till pass nu när ubåtsjakt åter är högaktuellt.

Informationsfilm om ASW-601, en av de sista versionerna av ELMA-systemet

Julkalender 2014: Lucka 9 – Målubåt

Utifrån erfarenheter från 1970- och framförallt 1980-talets ubåtsjakter beställde Marinen en miniubåt att använda som mål vid ubåtsjaktövningar. Då merparten av undervattensintrången på svenskt vatten under 80-talet bedömdes ha orsakats av miniubåtar, avsåg man med den egna miniubåten kunna öva ubåtsjakt på ett mer realistiskt sätt. Den svenskbyggda miniubåten kom att döpas till Spiggen II efter den ursprungliga miniubåten Spiggen som varit i tjänst från 1958-1970 som plattform för attackdykare.

Spiggen II gjorde god tjänst under 1990-talet och början av 00-talet och fyllde helt och hållet sitt syfte som realistiskt mål och bidrog även till taktikutvecklingen. Det är i mångt och mycket lärdomar från denna epok som Marinens förmåga till ubåtsjakt idag bygger på.

Under 00-talet såg man inte längre något större behov av att jaga ubåtar i Sverige – åtminstone inte ekonomiskt. Sålunda avvecklades Spiggen II och lades ett tag i malpåse. Så sent som på försommaren tillhörde ubåten fortfarande Försvarsmakten – ända tills den skänktes till Kalix kommun som museiföremål för att minna om ubåtsjakten i Törefjärden 1983. Föga visste man väl då att ubåtsjakt skulle komma i högsta ropet redan samma höst? (Helt oväntat lär det inte ha varit eftersom Försvarsmakten insatschef Anders Grenstad vid höstens underrättelseoperation berättade att det de senaste åren skett flera liknande händelser)

Nu är Marinen utan lämplig miniubåt att öva ubåtsjakt mot. I brist på sådan lär en lösning kunna bli att hyra in någon av de eventubåtar som finns. Representationen lär dock bli lidande med tanke på de på intet sätt är byggda för samma syfte som en militär. Att köpa tillbaka och iordningställa Spiggen II lär kosta motsvarande summa som att beställa en ny ubåt. Knappast något för Marinens mycket hårt ansträngda materielbudget.

Det är inte första gången Sverige går i fällan att avveckla ubåtsjaktförmåga. Samma misstag gjordes även på 70-talet när man parlmentariskt bestämde att Sverige skulle säkra fartygsskyddet med andra medel. Vilka medel lär aldrig ha klarlagts, varvid det på 80-talet fanns en lucka i Marinens förmåga just när det gällde ubåtsskydd. Redan för fyra år sedan uppmärksammades Marinens utdöende ubåtsjaktförmåga här på bloggen. Så rätt skribenten skulle komma att få. Vem vet, vi kanske hittar andra delar av den listan i kommande luckor?

Spiggen II vid dess ankomst till Töre hamn. Foto: okänd

Se gärna Göran Frisk tala om sina upplevelser av ubåtsjakterna på 80- och 90-talen och även höstens operation. Det är ord och inga visor och jag rekommenderar varmt att man lägger några minuter på att se hans framförande.

Lägger in en brasklapp om att lucka 10 kan komma att mycket sent eller också tillsammans med lucka 11.

Gästinlägg: #gnistgate

Materielprocessens snabbis i (radio-)hytten

I torsdags twittrade jag en länk till en tråd på ett ryskt forum för radioamatörer. [1] Länken plockades upp av flera, däribland DN, TV 4 och Wiseman. I tråden kan man läsa HF2000-trafik [2] några av forumsmedlemmarna har snappat upp. Det första inlägget i tråden är från oktober 2011 och det är inte första gången som den har länkats av svenska bloggare och twittrare. För omkring två veckor sedan dök några nya inlägg upp. En epostkonversation mellan HMS Vinga och HMS Ulvön var särskilt intressant. Ärendemeningen var kort och gott ”Godmorgon snäckan!”. Konversationen som sådan är ett skolexempel på fel och regelbrott i radiotrafik. Det talas om allt från ”snabbisar i hytten” till ”stora problem med sambandet”.

Vad är det då som har gått fel? För det första är det här oerhört pinsamt för sambandspersonalen i flottan som helhet. Samtliga jag har talat med om det har uttryckt sig på liknande sätt: amatörmässigt. De ansvariga gnistarna har visat exempel på den sämsta radiodisciplin jag har sett. I min mening måste detta betende beivras. Gräver man djupare bland orsakerna hittar man emellertid ett antal andra obekväma bakomliggande orsaker.

Utbildning 
Kände signalisterna till motståndarens (och radioamatörers) förmågor? Kände de till att epost i HF2000-systemet är okrypterat? Svaret på båda frågorna borde vara ja, men jag är inte särskilt säker på det. Utbildningen för en gnist, eller ledningssystemoperatör som det egentligen heter, är cirka tre månader lång. På den tiden ska mycket hinnas med. HF2000 är dessutom betydligt mer tekniskt komplicerat än sin föregångare. Jag är själv utbildad data- och systemvetare och det har tagit mig flera år att få en god förståelse för systemet.

Normglidning 
Ska man tro DN:s artikel om händelsen så har gnistarna inte brutit mot gällande EMCON [3]. Det är emellertid alltid förbjudet att signalera privat trafik på militära system, undantaget så kallad welfaretrafik som sker i särskild ordning. Så har det också alltid varit. Det åligger chefer att kontrollera att deras order och instruktioner är kända och att de följs. Har detta skett eller är det accepterat (tyst eller uttalat) att signalisterna skickar privat trafik utan godkännande från fartygs- eller vaktchef? Med tydliga instruktioner och tydligt ledarskap där fel påtalas vill jag påstå att detta aldrig hade hänt.

Materielprocessen
Försvarsmaktens materielprocess är otroligt trög. 2011 blev det, tack vare det ryska radioamatörforumet, känt på bred front i Marinen att viss trafik i HF2000 går i klartext. I en väl fungerande organisation hade detta åtgärdats snabbt, med tanke på att det rör sig om en informationsförlust som sker löpande över tiden. I det här fallet har FMV fortfarande – år 2014 – inte levererat en lösning. Jag har fått berättat för mig att det ska ske ”i nästa version”, men när den kommer är osäkert.

Varför tar det då så lång tid? En förklaring är alla de beslut som måste tas av olika personer på olika myndigheter och förband för att något ska hända. FMV måste ha en beställning från Försvarsmakten innan de kan påbörja en förändringsprocess. Denna görs av en materielsystemansvarig (MSA) på Högkvarteret. Det behöver inte heller röra sig om en enda MSA, då det finns separata för ubåtar, korvetter, minjakter, sambandssystem och så vidare. För att kunna lägga beställningar till FMV måste MSA få kännedom om problem och behov från förbanden.

När en beställning väl når FMV så är det separata stuprör även där. För att ytterligare komplicera det hela så finns det interna projekt på FMV som levererar till andra projekt. Ett internt projekt kan alltså leverera en färdig lösning till ett annat FMV-projekt där den sedan stannar utan att levereras till Försvarsmakten.

FMV saknar i mångt och mycket egen kompetens inom de flesta områden – det ingår i verksamhetsidén: alla problem är en potentiell upphandling. Kompetensen handlas alltså upp i form av konsulter. Att förlita sig på kompetens hos konsulter är riskfyllt, särskilt i långa projekt. Därtill kommer risken att man inte kan vara säker på konsultens lojalitet. Extremfallet är den konsult jag träffade som representerade köpare (FMV) och säljare (ett försvarsindustriföretag) samtidigt, i samma ärende!

Även om en konsult har den tekniska kompetens som krävs saknas allt som oftast förståelse för den militära kontexten. Allt för många lösningar som levererats av FMV har brister just här. Jag har exempelvis pratat med FMV-representanter som trott att ubåtar åker runt med antennerna ovanför vattenytan hela tiden. Hur kan en sådan person förväntas leverera ändamålsenliga sambandssystem för ubåtar?

När det otroliga händer och FMV har en produkt att leverera till Försvarsmakten är processen bara halvfärdig. Då ska det produceras underlag till de beslut som Försvarsmakten ska ta. Ett exempel är FMV:s systemsäkerhetsutlåtande som ligger till grund för Försvarsmaktens beslut om användning (BOA). För fartyg tas det beslutet av HKV ProdM. Finns ingen BOA får materielen inte användas. Det gäller oavsett om det är ett par strumpor eller en korvett. Varje ändring i materielen kräver ett nytt BOA. När det gäller fartyg specificerar BOA:t bland annat vilka programvaruversioner som ska finnas installerade i de olika systemen ombord. Skiljer installerad version sig från den som står i beslutet får fartyget inte gå till sjöss. Ny version kräver alltså nytt systemsäkerhetsutlåtande, skrivet av FMV-konsulter, följt av nytt BOA, skrivet av HKV ProdM. Jag känner till fall där utrustning varit installerad och avprovad ombord på ett fartyg, men där den konsult som skulle skriva systemsäkerhetsutlåtandet hade slutat. Följaktligen fanns inget underlag för BOA och materielen kunde inte användas.

Här kanske vän av ordning frågar sig om det verkligen kan vara så här illa. För med en så här pass dålig materielprocess borde ju fler JAS-plan ha trillat ur luften. Svaret på den frågan är att det finns ett projekt i FM och FMV som inte följer den här modellen och det är just stridsflygplanen. De handhas i ”Strategiskt projekt Gripen”, vilket är FMV:s enda strategiska projekt. Kanske just för vad som skulle hända om det projektet hanterades i det vanliga materielspåret.

Det kan tyckas att jag kommit ganska långt från HF2000 och enskilda sjömäns privata kärleksmejl, men grundorsaken finns här. När det gäller IT-system ska en auktorisations- och ackrediteringsprocess också ske i Försvarsmakten. Här kommer fler intressenter in i bilden, bland andra FM CIO [4] och MUST Säkerhetskontor. FMV (konsulter) levererar de underlag som krävs för de beslut som ska tas. När det gäller IT-säkerhet ställs högre krav på systemen ju högre informationssäkerhetsklass informationen i dem är placerad i. Kraven är till stor del baserade på Common Criteria. [5] Det tar med andra ord längre tid och kräver mer arbete att få ett hemligt system genom processen.

Kanske är det därför man har ackrediterat HF2000 som ett öppet system. Grundförklaringen är att det finns kryptosystem mellan alla hemliga system som kommunicerar via HF2000 och själva HF2000-systemet. Det är i sak riktigt. Däremot har man då förbigått kravet på trafikskydd i ursprungsspecifikationen och som fanns där av goda skäl.

Erfarenhetshantering 
I Marinen finns ”Marinens erfarenhetshantering” (MERF) som är ett sett för erfarenheter att tas om hand. Enskild som identifierar ett problem skriver en erfarenhetsrapport som lämnas till förbandets erfarenhetshandläggare för vidarebefordran till erfarenhetssystemet. Sjöstridsskolan är ansvariga för erfarenhetshanteringen och ska utifrån de enskilda erfarenhetsrapporterna sammanställa ”Lessons identified” som ska bli till ”Lessons learned”. Jag har under åren skrivit ett flertal erfarenhetsrapporter med konkreta lösningar på väl beskrivna problem, bland annat rörande HF2000. Ingen av dem har lett till åtgärd. Från min personliga horisont liknar systemet därmed ett svart hål.

Som passus kan nämnas att Marinens fartygsinspektion (MFI) ställer krav på ”fungerande” underhållsledningssystem för att fartygen ska vara sjövärdiga. I min mening är nuvarande system inte fungerande. Detta är känt på flera nivåer utan att åtgärd har vidtagits. Vad detta egentligen borde medföra för några omedelbara åtgärder är uppenbart.

ILS
Sist vill jag nämna tillkortakommandena i ILS-arbetet. ILS står för integrated logistics support och kan enkelt beskrivas som alla stödprocesser runt ett system. Det rör sig om bland annat dokumentation, serviceverkstäder, utbildning och reservdelar. Ofta ses kostnaden för ILS-arbetet som ett hinder vid anskaffning och man skjuter gärna kostnaden till ”senare”. Detta trots att det är välkänt att det alltid blir dyrare att genomföra i efterhand. Dessutom tvingas system operera under lång tid utan tillgång till korrekt dokumentation och uppföljningsunderlag för att nämna några problem. I HF2000-fallet kan sägas att dokumentationen är från 2009 och saknar tydlig beskrivning av vilken information som går i luftgränssnittet. Vill man vara konspiratorisk är det till och med så att det verkar som om man systematiskt har utelämnat det faktum att viss data går i klartext samtidigt som man antyder att den krypteras genom en funktion som kallas för ”linking protection”.

Avslutningsvis: Den här pinsamheten med HF2000-epost i klartext är mer än en pinsamhet. Den är en indikator på Försvarsmaktens och FMV:s oförmåga att leverera relevanta materielsystem till insatsförband. Det som borde vara huvudsyftet med försvarets materielförsörjning fungerar inte. Det jag har beskrivit ovan är bara ett exempel – denna gång i form av en pinsamhet. Det finns många fler fel i Försvarsmaktens materielprocess som jag av utrymmes- och sekretessskäl inte kan nämna här. Värt att tänka på är att även andra system som är viktiga ur säkerhetssynpunkt handhas i samma process, som exempelvis navigationssystem. Det är med andra ord dags att göra något åt vår materielförsörjning nu – innan en olycka händer. Eller ännu värre: strid.

Marcus Dansarie
Systemteknisk officer

[1] http://www.radioscanner.ru/forum/topic44392.html
[2] Tillverkarens beskrivning av HF2000-systemet finns på http://www.selex-comms.co.uk/selex/pdf/hf2000.pdf
FMV-presentation om systemet: http://www.hfindustry.com/meetings_presentations/presentation_materials/2010_feb_hfia/presentations/HF2000_HFIA_2010.pdf
[3] Emissions Control. Kallades tidigare TSALT, telesändningsalternativ. Regler om när och med vilka system en enhet får emittera (sända).
[4] Försvarsmaktens chief information officer, ”IT-chef”
[5] Se exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Common_Criteria