Mera mygg och kameler

Det är svårt för att inte säga omöjligt att genomföra besparingar och rationaliseringar utan lägga ned verksamhet och säga upp personal. Något som torde vara mycket tydligt i turerna kring de nedläggningshot mot diverse verksamheter inom försvarssektorn som nu föreligger liksom minskade möjligheter till löneutveckling, inställd övningsverksamhet och så vidare.

Härom veckan fick jag en syrlig släng i en av BLT:s ledarartiklar sedan jag skrivit om ”nedläggningshotet” mot Marinens musikkår, sedan jag ännu en gång förundrat över vilka rubriker och politisk uppståndelse en musikkår kan väcka medan stora och allvarliga brister i vår försvarsförmåga går helt förbi i medierapporteringen för att inte nämna i politiken. Precis som jag förutspådde blev det också ett ramaskri bland Blekinges politiker där man började ifrågasätta Försvarsmaktens incitament för att lägga ned just denna musikkår. Att Regeringen och därmed i vissa fall det egna partiet, med sitt besparingskrav om 500 miljoner kr på Försvarsmaktens lönekostnader är upphovet till omstruktureringen verkar ha gått helt förbi – inte osannolikt avsiktligt. Tyvärr missade BLT detta helt och hållet och tolkade min referens till BLT som kritik mot tidningen när det som avsågs snarare var att lokalpolitikerna skulle komma att rasa på precis samma sätt som de gjorde våren 2008 när hälften av alla förband riskerade nedläggning, men det som man fokuserade på i opinionsbildandet och i kammaren var just nämnda musikkår.

Nu har Försvarsmakten att välja på om man vill behålla Marinens Musikkår och reducera musikkårerna i Stockholm framförallt avseende möjligheten att spela ridande vid exempelvis högvakten eller bibehålla musikkårerna i Stockholm och avveckla Mariens Musikkår. Ett tredje alternativ är naturligtvis att behålla alla tjänster vid musikkårerna och ta personalkostnaderna på ett krigsförband. Tilläggas kan att det huvudsakliga ”insatsområdet” för militärmusiken är och förblir Stockholm och högvakten. Tyvärr verkar ingen ha förstånd nog att istället för att låta hästarna fortsätta bitas i boxarna, ifrågasätta regeringens beslut om att minska Försvarsmaktens lönekostnader med 500 miljoner kr. Något som redan nu på sina håll inneburit en sån inbromsning i löneutvecklingen att personal som är mycket svår att ersätta redan nu lämnar det sjunkande skeppet. En annan markant effekt är att det yrkesförsvar som av försvarsminister Tolgfors marknadsfördes med insatsberedskap ”här och nu”, blir ett mobiliseringsförsvar på samma sätt som under värnpliktstiden, men med endast halva utbildningstiden för personalen. Billigare och bättre?

I veckan kunde man i BLT läsa om att flygverkstaden på Ronneby garnison nu är nedläggningshotad (även SR), precis som de två övriga kvarvarande militära flygverkstäderna i Luleå och Såtenäs. Dessa flygverkstäder genomför större flygunderhåll på svenska, men även utländska JAS 39 Gripen och tillhör sedan årsskiftet FMV då stora delar av Försvarsmaktens logistik övergick till denna myndighet som ett led i Regeringens krav på att rationalisera logistikverksamhet för drygt 700 mkr. I och med rationaliseringen anses bara två verkstäder behövas i framtiden och följden för det tredje verksamhetsstället blir som för övriga användare att flygplan får flygas till en annan verkstad. Så sker redan idag då flygplan tillhörande F 17 lika gärna kan genomgå större underhåll i Luleå som Såtenäs och vice versa beroende på var det finns ledig tid. De fördyringar som påpekas i artikeln är sålunda redan verklighet idag och har alltid varit sådana.

Hittills har jag dock att se någon försvarspolitiker rasa över nedläggningshotet mot en flygverkstad på samma sätt som man gjort vad avser Marinens musikkår. Ej heller har någon tid att ta en närmare titt på reformeringen av försvarslogistiken där de drygt 700 miljoner kr som utlovades av Regeringens utredare och som Regeringen redan intecknat, inte kommer att kunna realiseras enligt Försvarsmakten, Försvarets Materielverk och Riksrevisionen. Detta kommer att få mycket allvarliga följder för Försvarsmaktens verksamhet då marginaleffekten inom försvarsbudgeten som så många gånger påpekat är närmast ofattbar för en utomstående. En annan fråga som i högsta grad berör Blekinge är Regeringens mycket märkliga ovilja att fatta beslut om att de redan budgeterade ombyggnationerna av två äldre korvetter för att ersätta sju (!) andra fartyg. Här har BLT vidrört ämnet två gånger i korta ledarartiklar medan övriga media låtit det passera.

Det finns ett militärt talesätt att ”amatörer diskuterar taktik medan proffsen diskuterar logistik”. Det skulle säkert också gå att väva in försvarsmusik någonstans i talesättet.

Om man nu skulle vilja läsa mer om turerna kring musikkåren:
Länsstyrelsen i Blekinge
SR, 2, 3, 4
SVT

Inväntar med spänning kommentarerna kring att jag inte begriper mig på vikten av försvarsmusiken. Kanske får man till och med vara med på ledarplats ytterligare en gång i BLT?

SWENEX och svensk-finskt marint samarbete



Många är vi som väntat på att Försvarsmakten, alternativt regeringen ska gå ut offentligt med de sedan en tid kända uppgifterna som gjort gällande att Marinen har påbörjat ett samarbete med Finland. Nu har samarbetet offentliggjorts, om än bara i en liten notis i samband med rapporteringen från den pågående övningen SWENEX samt på försvarsdepartementets hemsida.

För att börja med den marina ”slutövningen” SWENEX så är det mycket glädjande att Sveriges miniatyrmarin äntligen lyckats samla samtliga kvalificerade och operativa sjögående ytfartyg till en och samma övning så när som på HMS Carlskrona. Låt oss hoppas på att man från Marinens sida och samtliga förband även i fortsättningen prioriterar de två återkommande nationella övningarna i första hand och bygger på med annan verksamhet därefter i stället för att som tidigare göra tvärt om. Behovet av att öva nationellt är stort!

Angående samarbetet med Finland så kan man i en notis från Försvarsmakten läsa följande rader signerat marininspektören.

– Marinen har en vision om att i framtiden sätta upp en gemensam Finsk-Svensk marin styrka för krishantering. Därför är det både viktigt och välkommet att finska marinen deltar. Idag är dessutom båda nationernas mariner så små att vi måste hjälpas åt för att i vissa fall få ett bra övningsutbyte, säger marininspektör Jan Thörnqvist.

Det är bra att viljan från Marinens sida finns för att skapa de bästa förutsättningar som går, framför allt när det kommer till att kunna genomföra kvalificerade övningar.

Men det finns enligt min bedömning även vissa mindre farhågor runt detta, främst kopplat mot den politiska nivån. Det vore mycket olyckligt om regeringen anser att detta är lösningen på problemet med vår nuvarande minitaryrmarin, och att man ser Finlands marin som ett ”tillskott” där 1+1 = 2 för svenskt vidkommande. Så är det givetvis inte. I händelse av eventuell oro i vårt närområde kommer både Finland och Sverige undantagslöst att behöva sina egna få enheter för sina respektive intressen där matematiken innebär att 1+1 ändå bara blir 1.  Regeringen har vid ett flertal tillfällen slagit fast att ett isolerat angrepp mot Sverige inte är troligt, en uppfattning jag delar och något som stärker tesen att vi inte kan förvänta oss att vi kan disponera några andra enheter än våra egna för försvaret av Sverige eller för att skydda våra nationella intressen.

Av den anledningen är det av yttersta vikt att Försvarsmakten är tydliga och förklarar detta både för regeringen, men också för våra 349 riksdagledamöter som av olika anledningar, allt för ofta, är mycket dåligt insatta i hur vårt försvars ser ut och fungerar.

För NATO-motståndare som socialdemokrater och sverigedemokrater kommer ett svensk-finskt försvarssamarbete med stor sannolikhet att användas i argumenteringen mot ett eventuellt NATO-medlemskap. En argumentation som givetvis inte hänger ihop med hänsyn taget till ovanstående, men också genom att Sverige och Finland inte på något sätt är interoperabla (på annat sätt än via NATO-procedurer och okrypterad talad stridsledning)  med varandra med hänsyn till att vi har helt olika sambands- och stridsledningssystem. På den fronten är vi i vissa fall mer interoperabla med NATO (Länk-16) än vad vi är med Finland i dagsläget.

I grunden är alla samarbeten bra, och i synnerhet när det gäller övningar och övningsutbyte. Bara problematiken med att vi har så få sjögående enheter att vi inte kan skapa en trovärdig B-sida talar för samarbeten likt dessa precis på det sätt som marininspektören uttrycker det i artikeln. Här har Flygvapnet mycket stora fördelar genom att man har två JAS 39-divisioner på F7 samt flygskolan på Malmen som man under övningar kan använda som kvalificerad B-sida, då båda dessa förband ej ingår i insatsorganisationen utan enbart finns för utbildning. Den lyxen har inte marinen, något som innebär stora begränsningar när det kommer till att öka komplexiteten i övningarna.

För att sammanfatta det hela och därmed mina personliga åsikter runt detta. Öva med våra grannländer så mycket det går, och gärna mot varandra för ett kvalificerat utbyte. Men var tydliga med att förklara att dessa formella samarbeten inte på något sätt ersätter en egen marin av tillräcklig numerär då det finns många politiker som mer än gärna skulle ta ett svenskt-finskt samarbete som inteckning för att det varken behövs en större marin eller något NATO-medlemskap!

Det vore intressant att höra regeringens syn på saken. Min gissning är att det kommer att dyka upp en artikel på försvarsdepartementets hemsida runt detta i början av nästa vecka med anledning av det planerade mötet mellan ministrarna.

Passande nog så har SvD en artikel i dag om ett svensk-finskt försvarssamarbete: SvD

Signalspaningsfartyg i Östersjön tillhör normalbilden!



I går kunde vi läsa på SvD i en artikel signerad Mikael Holmström att Ryssland uppträder aktivt med signalspaningsfartyg i Östersjön och i synnerhet under den nyss avslutade marina övningen Northern Coast där Sverige deltog tillsammans med andra enheter under två veckors tid.

Det som Holmström har grävt fram den här gången är absolut inget nytt under solen. Att ryska signalspaningsfartyg uppträder i Östersjön är en del av vardagen där ute. Lika naturligt som att övriga Östersjöländer gör detsamma. Även Sverige har ett fartyg dedikerat för exakt samma uppgift, nämligen HMS Orion.

Att det ryska signalspaningsfartyget Fedor Golovin är aktivt under en stor internationell marinövning relativt nära ryskt territorium är mer en självklarhet än något märkligt. Fartyget är det första av sju fartyg av Vischnya-klassen varav två numera ingår i ryska Östersjömarinen. I signalspaningsdivisionen baserad i Baltijsk (Kaliningrad) ingår totalt fyra signalspaningsfartyg.

Det är bra att detta kommer upp till ytan av flera anledningar. För det första så kan nu ämnet diskuteras i kontexten att det de facto pågår underrättelseinhämtning mot svenska intressen från havet utan att någon kommer viftandes med hemligstämplar och liknande. Att detta i intervjun bekräftas av Marininspektören är bra! För det andra så är det även bra att försvarspolitiker får detta sig till livs (även om man får särskilda dragningar) vilket gör det svårare för dem att ständigt återkomma till låg nivå.

Marininspektören tar upp den viktiga delen att de ryska signalspaningsfartygen inte sedan kalla kriget uppträtt väster om Gotland. Den detaljen är mycket anmärkningsvärd tillsammans med andra delar
som dock inte nämns i reportaget.

Det bekymmersamma i det hela är att vi helt uppenbart saknar kvalificerade journalister i Sverige som kan dessa frågor. Som vanligt är det Holmström som levererar, och de andra tidningarna hakar på och skriver om samma artikel med andra ord helt utan att tillföra något nytt. De som tillförde något nytt var Aftonbladet, men där handlar det enbart att skapa rubriker, gärna genom att komplettera med ett hittat youtube-klipp. Låg nivå!

Aftonbladet använder ord som ”spionfartyg” och är allmänt förvånade att fartyget Feodor Golovin på bilderna uppträder så nära Malmö så att man kan se Turning Torso. Reportern verkar vara helt omedveten om att Öresund är ett utlopp från Östersjön vilket alla fartyg, även ryska örlogsfartyg, har rätt att nyttja för att ta sig in och ut. Aftonbladets reportrar bör ta sig en titt på ett sjökort över Öresund och läsa dokument som Öresundstraktatet och havsrätt. Det är inte krångligare än så.

Att bedriva underättelseinhämtning genom signalspaning är inte olagligt. I synnerhet inte om det bedrivs från fartyg på internationellt vatten eller från flygplan i internationellt luftrum. Spioneri däremot, ordet som Aftonbladet slänger sig med, är i de flesta fall olagligt och därmed straffbart.

I Aftonbladets TV-repotage avslutar speakerrösten med att säga ”Det ryska fartyget Fjodor Golovin ska ha vänt kusten söderut” sannolikt menade hon ”kursen” men sa ”kusten”. Hela repotaget känns föga trovärdigt och det andas enbart dålig kvällstidningsjournalistik!

Länkar: SvD 1, 2Aftonbladet 1 2, DN, Expressen

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Den marinblå vapenarsenalen



Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.

Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.


Bofors 57mm

Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.

Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   
Artilleri
Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.
Minor
Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats

Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.
Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber
Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.
Ubåtsjakttorped
På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.
Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 – Systemet avvecklat

Antiubåtsgranater
Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.
En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA – Nu totalavvecklade

Slutsats
Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.


Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Världens största fartyg anlöpte Göteborgs hamn


Den 27 augusti gjorde världens största fartyg Mærsk Mc-Kinney Möller ett anlöp till Göteborgs continerhamn för första gången. Det är ett enormt stort fartyg som med sin längd av 400 meter är betydligt mycket större än amerikanska hangarfartyg.

Fartyget tillhör den så kallade ”Triple-E class” som har beställts av danska rederiet Maersk i hela 20 exemplar. Fartyget kan lasta så många som 18.000 20-fots containers Maersk har för övrigt också ”sponsrat” nya fartyg till den danska flottan. Det är Daewoo shipbuilding i Sydkorea som fått förmånen att bygga dessa tre fartyg till kontraktspriset 3,8 miljarder dollar.

Med sitt djupgående på närmare femton meter är hon för stor för att gå i Panamakanalen, och uppgifter gör även gällande att hon inte kan anlöpa hamnar i USA på grund av djupgåendet.

In till Göteborgs djuphamn kan hon däremot gå, vilket visar på vikten av handelsflöden på köl till Sverige. Som bekant så går 85% av all vår import och export via fartyg. Betänk att dessa flöden på ett eller annat sätt skulle hindras tillfälligt eller helt stoppas. Det skulle bli enorma konsekvenser för hela samhället.

Den myndighet som ska skydda och säkra dessa handelsflöden i händelse av oro, kris eller krig är Försvarsmakten och i synnerhet Marinen. När det i dessa tider av politiskt vanstyre runt både försvars- och säkerhetspolitik står klart att Marinen prioriteras ned då pengarna inte räcker till, och flottan är nere på en anorektiskt låg nivå rörande numerär så bör man reflektera.

Här blir ÖB:s ”enveckasförsvar” på en begränsad plats en tydlig påminnelse om verkligheten. Om Marinen ska genomföra en sjöfartysskyddsoperation i anslutning till Göteborgs hamn så kommer det precis som ÖB beskrivit att binda alla tänkbara marina resurser till västkusten. Då lämnas övriga 270 mil kuststräcka med tillhörande havsområden helt utan marin närvaro? Är det någon utanför Försvarsmaktens hägn som ens reflekterat över detta?

Värsta tänkbara scenario skulle vara att ett fartyg av Mærsk Mc-Kinney Möller storlek skulle sänkas på den punkt där de båda stora farlederna Torshamnsleden och Böttöleden går samman precis utanför Göteborgs hamn. Då är hamnen stäng för gott.

Sverige behöver en flotta som klarar av att genomföra operationer med kvalité på minst två platser. Det bör rimligtvis vara en lägstanivå som står ovanför nuvarande skamgräns. Av den enkla anledningen påstår jag att det i framtiden är viktigare att sikta på numerär framför storlek, något jag avser återkomma till och utveckla i framtida inlägg.

För den som missade detta sevärda fartyg så ges en ny möjlighet den 1 oktober då systerfartyget anlöper Göteborgs hamn.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Det blir inga fartyg utan politiska beslut!


Det här blir ett kort uppföljande inlägg till dels förra söndagens absurda kvällstidningsrubriker om att Marinen kommer att läggas ner, dels till Jan Salestrands förtydligande här på bloggen till det som rör marinens materielprojekt.

Det som nu står klart efter generalens förtydligande här på bloggen är att inte alla projekt är strukna.  Trots mycket dystra besked om att nybyggnation av ytstridsfartyg nu har trillat ur materielplanen, är det i sammanhanget givetvis glädjande att erhålla ett förtydligande runt det faktum att de planerade åtgärderna för samtliga fyra korvetter av Göteborgsklass inte är strukna ur planen.

Dessa två olika materielprojekt har diskuterats åtskilliga gånger här på bloggen, men då det engagerar många, samt är två nyckel projekt som påverkar stora delar av Marinen så är det nog på sin plats att kommentera detta igen.

Precis som generalen Salestrand skriver kommer korvetterna Göteborg och Kalmar att byggas om till vedettbåtar i syfte att ersätta sex bevakningsbåtar (BevB 80) samt HMS Jägaren som alla avrustas efter 2014. Alla dessa fartyg bidrar i allra högsta grad till vår nationella ytlägesbild och bevakningen av vårt sjöterritorium. Sju fartyg ska således ersättas av två. Dessa två fartyg ligger i dag avrustade till kaj sedan 2004 respektive 2006. Dessa måste in på varv snarast. Förhoppningsvis bibehålls dagens vapeninstallationer i syfte att kunna utöka förmågan vid behov, allt annat vore oerhört korkat.

När det kommer till de andra två korvetterna Gävle och Sundsvall så ska dessa två modifieras och livstidsförlängas och därefter fortsätta sitt liv som korvetter även i framtiden. I dag är enbart HMS Sundsvall operativ då man avrustade systerfartyget redan förra året då hon skulle påbörja ombyggnad. Men fortfarande har inget hänt, inga åtgärder är påbörjade, och det finns givetvis anledningar till detta.

För att Försvarsmakten över huvud taget ska få påbörja materiella åtgärder ska myndigheten framställa om regeringens medgivande för beställning av andra objekt och verksamheter som bedöms uppfylla kriterierna för regeringsärenden. Dessa kriterier är större ekonomiska bindningar, över 200 miljoner kronor, eller påverkan på regeringens framtida handlingsfrihet.


Redan 2011 redovisade Försvarsmakten att man avsåg genomföra ovanstående åtgärder. Ombyggnaden till vedettbåtar har sedan dess beteckningarna regeringsärende (RÄ 12/6) och för modifiering av korvetter (RÄ 12/2). Om Försvarsmakten och Prod Marin gjort hemläxan rätt så bör dessa ärenden redan nu ligga på regeringens bord, vilket de enligt uppgift nu även ska göra. 
Problemet är att regeringen har en riktigt dålig ovana att förhala materielärenden som Försvarsmakten planerat och budgeterat för. Ärenden som dessa påverkar inte bara tillförsel av fartyg, utan även Försvarsmaktens ekonomi i allra högsta grad. Om Försvarsmakten budgeterat för ett projekt som inte regeringen fattar beslut om under året, så återgår merparten av dessa ej upparbetade pengar till den totala statskassan. För Försvarsmaktens del innebär en sådan manöver att kostnaden för att omsätta materiel, det så kallade materielberget ökar ytterligare. det är inte långt i från att man skulle kunna drista sig till att regeringen taktiserar med Försvarsmaktens anslag för att täcka andra underskott i statskassan.
Men det handlar inte bara om pengar. Att inte få ut fartygen i produktion enligt de enskilda förbandens planering påverkar både operativ effekt, men även personalplanering. Kommer inte dessa fartyg ut enligt plan så tvingas all planering göras om ännu en gång.
Att regeringen förhalar regeringsbeslut kan dels tyda på taktisering med statsbudgeten, men även att regeringen själva vill välja ett lämpligt tillfälle för att presentera sina omtalade satsningar. I dag är det regeringssammanträde, men något beslut har sannolikt inte tagits i dag heller… Men jag håller det inte för omöjligt att vi inom kort förhoppningsvis får se ett pressmeddelande om ”stora satsningar som ytterligare stärker vår försvarsförmåga”.

Gästinlägg: Förtydligande från C LEDS avseende materielplanen

Efter Aftonbladets skandalrubriker om att Marinen skulle vara på väg att läggas ner har lugnet lagt sig igen. Åtminstone runt detta befängda påstående. Det som fortfarande inte varit fullständigt utklarat är vilka marina materielsystem som har fått stryka på foten, alternativt flyttats fram i tiden. Chefen för Ledningsstaben, Jan Salestrand gör här nedan ett viktigt och nödvändigt förtydligande runt den frågan då det är väldigt många som står frågande till vad som egentligen avses.

Från de rykten som spridits där i princip allt är struket, så är detta ett välkommet besked där vi tydligt kan se att så inte är fallet. Det Marinen får vänta på är nyproduktion.

Det är mycket bra att FM högsta ledning är lyhörda och öppna runt frågor som denna.

/ Skipper

—————————————

Med anledning av de frågeställningar som väckts rörande långsiktig materielplanering för våra korvetter finns det skäl att kommentera några saker i detalj.

Grunden är att vi ska ha sju korvetter enligt gällande inriktningsbeslut som beslutades av riksdagen 2009.

  • Fem korvetter Visby slutlevereras 2012-2014.
  • Två korvetter typ Göteborg (Gävle och Sundsvall) genomgår generalöversyn ochmodifiering i syfte att vara operativa minst under perioden. Klassen döps om till korvett typ Gävle.
  • Två korvetter typ Göteborg (Kalmar och Göteborg f n avrustade) genomgår ombyggnad till vedettbåt och ersätter nuvarande bevakningsbåtar och vedettbåten Jägaren. Klassen döps om till vedettbåt typ Kalmar.
  • Två korvetter typ Stockholm (Stockholm och Malmö) avvecklas 2015.
  • Projektering av nästa generation ytstridsfartyg som ska ersätta Gävle och Sundsvall påbörjas 2022.

Materielplanen rullas varje år och är en plan som inlämnas till regeringen årligen 1 marstillsammans med budgetunderlaget. Regeringen anger i regleringsbrev vilka specifika materielsystem som kräver regeringsbeslut och generellt krävs regeringsbeslut om kostnaden överstiger 200 miljoner.

Vid varje rullning krävs hårda prioriteringar då det oftast finns många förändringar som det måste tas hänsyn till det kan t ex vara egna tvingande behov, ökade kostnader eller tillkommande politiska beslut. Den största förändringen relativt materielplan 2013 vad avser korvetter är att ersättning av Gävle och Sundvall har förskjutits ur tioårsplanen men projektering påbörjas inom perioden. Det innebär att medel tillförts för att modifiera Gävle och Sundvall.

Slutligen vill jag hänvisa till Försvarsmaktens svar i det s k regeringsbeslut 7 som är en redovisning av behoven på längre sikt och där framgår det att alla stridskrafter har behov som inte inryms i gällande planering

Vi kan konstatera att Försvarsministern nämner ökade anslag och det är naturligt försvarsberedningen kommer att analysera IO14 (insatsorganisation 2014) och dess behov. Utkomsten av detta får vi avvakta.


Jan Salestrand


Chef för ledningsstaben vid Högkvarteret

Uppdaterat 22.45: MARINEN ÄR PÅ VÄG ATT LÄGGAS NER!



Ovanstående rubrik kan man i dag läsa på Aftonbladets webbsida. Redan för drygt ett år sedan under Almedalenveckan 2012 aviserade ÖB att han kan tvingas att lägga ner en hel försvarsvarsgren om inte regeringen tillför de pengar som behövs. ”Det är den magnituden vi talar om”. Nu är vi alltså där!

Men för det första måste en del begrepp redas ut i den här soppan. Försvarsmakten äger inte beslutet att på egen hand avveckla en hel försvarsgren som kvälltidningen förmedlar. Det gör riksdagen. För att påvisa hur tågordningen fungerar runt sådana beslut så finns det ett närtida exempel där både regeringen och Försvarsmakten var överens om att SWEDEC i Eksjö skulle avvecklas som förband. Detta stoppades sedan av riksdagens försvarsutskott genom att SD anslöt sig till Socialdemokraterna i frågan och röstade ner Alliansförslaget.

Av ovanstående anledning är jag något tveksam till Aftonbladets ”centrala källa”. Den felaktiga benämningen vapengren samt att det är kvällspressen, och inte de som normalt sett står för den sakliga bevakningen av försvarsfrågorna SvD eller DN, som publicerar informationen tyder på missnöje och oro i de lägre leden, förvisso ett helt befogat sådant.

Oaktat detta så så finns det, och har under en längre tid funnits ett överhängande hot mot hela Försvarsmakten och i synnerhet Marinen! De signaler som förmedlas i Aftonbladet måste tas på största allvar då det inte blir någon rök utan eld. Försvarsmakten måste dessutom fundera på hur man i den här frågan tillämpar Ö som i Öppenhet kopplat till sin egen uttalade värdegrundsambition.

Kollegan Wiseman har nu på förmiddagen skrivit ett mycket viktigt inlägg i ämnet där han helt riktigt konstaterar att det inte alls behöver ske en aktiv nedläggning av Marinen, utan att Marinen kommer att utraderas på naturlig väg när materielen sakta men säkert blir helt obsolet. Jag delar helt Wiseman bedömning. Min övertygelse är att om inte Marinen får den tillförsel av ny materiel som är nödvändig för att kunna finnas kvar i framtiden så kommer försvarsgrenen att dö sotdöden! Det finns ett antal materielärenden som nu ligger på regeringens bord, men där inga beslut fattas.

Det handlar om modifiering/vidmakthållande åtgärder på två korvetter av Göteborgsklass samt två korvetter som skall modifieras till vedettbåtar. Vi har ännu inte sett något byggnadsavtal rörande nya ubåtar. Nya stödfartyg och nya ytstridsfartyg som har legat i materielplanen kan man med nuvarande ekonomiska läge och den nedprioritering av Marinen vi kan utläsa, se sig om bland stjärnorna efter.

Detta sammantaget, tillsammans med en rad andra märkligheter kommer otvivelaktigt leda till att Marinen kommer att dö sotdöden inom ett antal år om inte politiker agerar aktivt här och nu! Det som saknas är pengar, inget annat. Det behövs inte fler utredningar eller flera destruktiva regeringsbeslut som RB5. Att försvarsanslaget nu är nere på rekordlåga 1,15% av BNP (och sjunkande) talar sitt tydliga språk! För den som inte förstått det allvarliga läget kan jag rekommendera bildspelet hos KKrVA från akademiens vintersymposium. Det är sedan länge dags för er politiker att ta ert ansvar för rikets säkerhet!

Att man från regeringens och Försvarsmaktens sida väljer att lägga miljardbelopp på service och viss renovering av ett 40-tal stridsvagnar är för mig i sammanhanget obegripligt. För samma summa hade samtliga fyra korvetter av göteborgsklass kunnat genomgå planerade och nödvändiga åtgärder för att säkerställa marinens (begränsade) förmågor de närmaste 15 åren. Åtgärder som regeringen fortfarande inte fattat beslut om! Dessa fyra fartyg levererar exakt det som regeringen kräver och hela tiden har basunerat ut. D.v.s. ett ”flexibelt, tillgängligt och användbart försvar” här och nu! Fartyg som dessutom skulle kunna bidra till att upprätthålla vår terrotoriella integritet på daglig basis. Istället ligger tre av dessa fartyg vid ”döda skeppens kaj” och förfaller mer och mer för varje dag regeringen inte fattar besluten! Att när kassakistan gapar tom i stället prioritera stridsvagnsrenovering framför dessa fartyg är som sagt obegripligt!

I det läge Marinen befinner sig i just nu är det oerhört viktigt att våra chefer kliver fram och visar ledarskap! 

Amiraler och förbandschefer kan inte längre verka i det tysta utan att kommunicera med personalen. Vi lever i ett informationssamhälle anno 2013 där informationsvägarna är många. Att sitta bakom stängda dörrar och diskutera marinens framtid i en sluten krets duger inte längre. Nu vet personalen att det är svåra tider som stundar. Det är nu ni som chefer måste visa vägen, stå upp för Marinen och dess personal, och ta en öppen debatt. I gengäld kommer ni att få all uppbackning som är möjlig tillbaka!

Jag avslutar i dag inlägget med tre olika citat som i dag är mycket talande för dagen.

”Näst Gud hänger rikets välfärd på flottan” (Gustav II Adolf)

”Sverige är ett land som befolkas av bönder med ryggen vänd mot havet” (Respekterad chef)


”Försvarsmaktens sista fungerande verkansdelar blir väl Försvarets Hudsalva, en orkester och Högvakten” (Sumatra)

Bloggar: Wiseman
Media: Aftonbladet, Expressen, BLT, SR
Övriga: Fria TiderExponerat
—————————————-

Uppdaterat 11.30: 
Försvarsmakten går nu ut och kommenterar artikeln i media, och skriver att några sådana diskussioner inte har förekommit inom HKV, utan att det precis som jag misstänkte handlar om materielplanen. Eftersom Jan Salestrand otvetydigt vet att det har föregåtts av en intern diskussion vore det högst lämpligt att aktörerna öppnar upp sig och tillämpar värdegrundens Ö som i öppenhet.
—————————————-

Uppdaterat 20.00:
Avser här nedan att göra ett förtydligande runt den del i inlägget som handlar om korvetter kontra stridsvagnar i syfte att inga missförstånd ska ske.

De som följt bloggen sedan start vet att jag har varit noga med att undvika att att ställa olika materielsystem, förband, försvarsgrenar eller förbandsorter mot varandra i debatten. Detta leder oftast bara till interna stridigheter och sådana är destruktiva för hela Försvarsmakten där sällan någon vinnare kan utses. Här är vi alla förlorare!

I grund och botten är jag av uppfattningen att samtliga delar av Försvarsmakten är helt nödvändiga. Framför allt så länge vi inte kan påräkna militär hjälp från någon försvarsallians (läs NATO). Tidigare har den så kallade osthyvelprincipen tillämpats genom varje katastrofalt försvarsbeslut de senaste 20 åren. Vi har således medvetet behållit alla förbandstyper och alla förmågor. Detta har inneburit att vi nu står med ett så kallat demonstatorförsvar med ett, möjligen två förbandstyper av varje slag, där det viktiga har varit att vidmakthålla kompetens inom varje område. Inte att kunna försvara Sverige.

Det som nu har hänt är att den kritiska nivån är nådd, och det är nu de verkliga konsekvenserna av ett under lång tid underfinansierat försvar börjar komma i kapp gemene man. Pengarna räcker nu inte ens till att vidmakthålla förband i singular till på hög nivå.

Varför då ställa stridsvagnar mot korvetter i det här inlägget?

Det är ren verklighetsflykt om man nu inte inser att det inte längre är möjligt att vidmakthålla alla materielsystem som är nödvändiga för att uppnå beställd organisation IO14. Ekonomin räcker helt enkelt inte till om inte försvarsanslaget utökas med mångmiljardbelopp. Då kommer man till ett läge där man måste prioritera, och där står vi nu. Prioritera innebär att man väljer bort något, tillfälligt eller för gott.

Min ståndpunkt är att vi då tillfälligt ska prioritera de system som tillför mest effekt både i vardagen, och i händelse av krig. Således är det stridsflygsystemet och ytstridsfartygen jag anser måste prioriteras. Det vill säga de komponenter som i krig står för det oundgängliga skalförsvaret och samtidigt, på daglig basis kan upprätthålla incidentberedskap i såväl luften och på havet för att hävda vår territoriella integritet.

Av den anledningen ställer jag kostnaden för stridsvagnsrenoveringen mot att kunna driftsätta fyra korvetter/vedettbåtar. Det handlar alltså inte om att förringa nödvändigheten av stridsvagnar för ett trovärdigt försvar.

Av den anledningen anser jag att det – här och nu – är betydligt viktigare att Försvarsmakten får ut fyra fartyg i operativ tjänst varav endast ett av dessa är fungerande i dag. Detta ska alltså ställas mot att renovera ett fyrtiotal fullt fungerande stridsvagnar. Runt detta har jag även diskuterat med kloka pansarkollegor som besitter en sund helhetssyn. Dessa delar min uppfattning.

Stridsvagnsrenoveringen bör därför skjutas framåt för att tillfälligt frigöra ekonomiska medel för att möjliggöra annat.
—————————————

Uppdaterat 22.45:
Aftonbladet följer upp sin artikel från morgonen med att intervjua ett antal personer, bland annat Jan Salestrand. Rubriksättningen ”Marinen kommer inte lägga ner” känns tyvärr mycket amatörmässig.

Förutom att en mängd självklarheter förmedlas, så som att en försvarsmakt inte kan klara sig utan en marin, i synnerhet inte för ett land med Sveriges geografiska läge, så får vi veta en annan sak som inte varit känd i allmänna kretsar. I intervjun med generalen Jan Salestrand får vi veta följande.

Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret, bekräftar i dag att ett antal miljarder förskjutits från marinen till andra vapengrenar inom Försvarsmakten. Orsaken till det är att två korvetter från marinens flotta inte kommer att ersättas med nya under försvarets nuvarande tioårsplan. 

Salestrand ser bekymmer i ekonomin men hävdar att budgeten omarbetas varje år och att en avveckling av marinen inte är aktuell.

Här har vi alltså nyckeln till att hela frågan har tagit de propotioner de har gjort under dagen och inom HKV.
De korvetter man talar om skulle i praktiken kunna vara två olika system. Antingen är det ersättare till de gamla korvetterna Stockholm och Malmö, som planeras att utgöras av uppgraderade korvetter Gävle och Sundsvall.
Det andra alternativet är anskaffning av två nya större ytstridsfartyg (korvett/fregatt) som ligger med i nu gällande materielplan. Beställning av dessa var planerad till 2017 och leverans i perioden 2021-2023 till en kostnaden av 4,1-4,9 miljarder kronor.
Min bedömning är att det är de senare alternativet som nu har fått stryka på foten. Detta baserat på att det förstnämnda projektet redan ligger på regeringens bord för beslut. Ett beslut som fortfarande inte är taget. Att stryka detta projekt skulle även innebära att regeringen frångår beslutet som innebär att IO14 ska innehålla sju korvetter. Stryks detta så kommer Försvarsmakten enbart att disponera fem korvetter under överskådlig tid vilket är helt oacceptabelt. En nivå som blir lägre än mycket låg.
Att Försvarsmakten nu stryker utveckling av nya ytstridsfartyg (min bedömning) påverkar inget på kort sikt, men på längre sikt är det ännu ett katastrofalt beslut som kommer att påverka vår försvarsförmåga.
Att det nu finns sjöofficerare på högre nivå som nu är upprörda råder det ingen tvivel om. Se nu till att ta debatten i ett öppet forum.

En försvarspolitik byggd på SMS-lån (uppdatering 23.10)

”Om polisen i Storstockholm skulle bemanna och utrusta sin personal för en högriskmatch i fotboll mellan AIK och Djurgårn på Friends Arena såsom om det rörde sig som en pensionärsprotest i Humlegården mot ojämn skattfördelning för äldre, torde knappast Solnaborna vara tillfreds med utsikterna att ordningsmakten kommer att kunna upprätthålla säkerheten inom kommunen.”

Citat av Peter Neppelberg beskrivandes nuvarande försvarspolitik jämfört med den säkerhetspolitiska utvecklingen kring Östersjön.

I Aftonbladet meddelas idag att Marinen nu riskerar att dö den sotdöd ÖB varnade för under förra sommaren. Bakgrunden står att finna i att försvarsbudgeten under lång tid varit underfinansierad, där den kortsiktiga lösningen varit att skjuta materielanskaffningar framåt i tiden. Detta är en lösning som tagits till nya höjder av Alliansregeringen, vilken spelat på myten om det stora materielanslaget och för att täcka brister i verksamhetsanslaget (övningar, löner etc) överfört medel från materielanslaget. Det är lösningar som i praktiken är att jämställa med att ta nya sms-lån för att täcka andra lån som man inte kan betala tillbaka.

I sitt budgetunderlag för 2014 varnade Försvarsmakten för en allvarlig underfinansiering från och med 2015 för att till år 2019 kunna nå insatsorganisation 2014 (en något absurd mening). Drygt 1 miljard kr per år skulle fattas även om antalet försvarsanställda bantades med några hundra. Utöver denna summa meddelade man att drygt 50 miljarder kr saknades i budgeten för den kommande tio-årsperioden för omsättning av de mest väsentliga materielbehoven, men bedömningen var att organisationen och försvarsindustrin endast skulle mäkta med att ta emot och täcka behov för motsvarande 30 mdr kr. Av dessa utgörs 5 miljarder kr av anskaffningen av JAS 39E, där största delarna av kostnaderna därtill ligger utanför tioårsperioden. Regeringens påstådda kompensation förra hösten för JAS 39E-anskaffningen utgör inte ens normal statlig löneökning för Försvarsmaktens personal.

Den första konsekvensen vi alltså ser är Marinens materielbehov. Regeringens kalla hand till ÖB:s påpekande om bristen på 5 miljarder kr möttes med beskedet att Regeringen minsann har tillskjutit pengar och att det nu bara är att prioritera om, vilket man ansåg vara en smal sak. Marinen har liksom övriga försvarsgrenar ett stort uppdämt materielomsättningsbehov där flera fartyg kommer att behöva tas ur drift om de ej inom något år för genomgå omfattande renoveringar alternativt ersättas. Likaså kommer såväl Marinen som Flygvapnet snart att stå utan sjömålsrobotar när dessa inom några år faller för åldersstrecket. Det behövs alltså inga aktiva beslut för Marinen ska dö ut. Det sker per automatik genom att inte fatta beslut. Exempelvis har också ärendet med gångtidsförlängning och renovering av fartyg länge legat på Regeringens bord för beslut utan att något sådant fattats. Istället verkar det även i år som att Försvarsmakten får lämna tillbaka de pengar som avsatts i budgeten för ändamålet.

Marinen är dock inte ensam om att befinna sig i en mycket allvarlig situation även om det verkar som tiden är först att rinna ut där. Exempelvis varnade flygvapeninspektören i somras för att Sverige nästa år måste ta beslut om det svenska transportflygets framtid. Pengar måste avsättas för att antingen renovera befintliga Herculesflygplan eller för anskaffning av nya. Inom något år kommer Sverige heller inte att kunna utbilda piloter då livstiden för SK 60 runnit ut. Ej heller där finns pengar för någon ersättning.

Dagens ”marina läcka” är otvivelaktigt ett sätt att försöka väcka opinionen att förstå galenskaperna som pågår i försvarspolitiken. Jag tror dock att en framkomligare väg hade varit att vara mer öppen kring vad som pågått i, under och över Östersjön och det svenska närområdet de senaste åren och i en allt mer accelererande takt. En utveckling som utan tvivel ställer krav på svensk marin förmåga.

Lägg därtill också eventuella konsekvenser av Regeringsbeslut 5

Media: Exp

Uppdatering 11.22: Chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Jan Salestrand kommenterar Aftonbladets artikel på Försvarsmaktens blogg ”Försvarsmaktens kommenterar”. Jag finner det intressant att Salestrand talar om ”marina företrädare” (därtill plural) då Aftonbladets artikel inte nämner någonting om källans/källornas bakgrund/hemvist. Är det Salestrands tolkning eller är det något han vet?

Uppdatering 23.10: Aftonbladet följer nu upp sin artikel med en intervju med Jan Salestrand. Här får man hoppas på journalistslarv då artikeln skriver så här om Peter Hultqvist (s):

”Enligt Hultqvist står försvarsberedningen nu inför en oerhört stor utmaning för att få ihop budgeten”

Förhoppningsvis är inte de ekonomiska förbehållen så pass uttalade för Försvarsberedningen.

Mer öppenhet även från Marinens sida!

Som ni återkommande läsare har märkt så har det inte blivit något nytt blogginlägg på en hel vecka. Det finns givetvis andra anledningar till detta än att det varit midsommar. Det som i dag tände gnistan att åter igen sätta sig vid tangentbordet och författa detta inlägg var faktiskt ett inlägg som har bäring på sekretessen runt försvarsfrågorna, där man ofta har undrat ”för vem är detta egentligen hemligt förutom för svenska folket?”

Anledningen var helt enkelt att vår marintaktiska chef Jan Thörnqvist publicerade ett inlägg på marinbloggen om intensiv främmande marin verksamhet som pågår i närheten av vårt eget territorium. Ett ämne som tyvärr likt vad vår incidentberedskap sysslar med, under många år varit föremål för stor sekretess av oklar anledning. Att marintaktisk chef nu följer det goda exemplet som flygtaktisk chef, Micael Bydén statuerade på Flygvapenbloggen för bara några dagar sedan är vitaliserande.

Det är mycket glädjande att nu även Marinen tar bladet från munnen och dels förklarar vad Marinen (bland annat) gör där ute på böljan den blå, och att man faktiskt har koll på vad som pågår runt våra gränser. Av fotografierna att döma så är verksamheten minst sagt varierad vilket är ett gott tecken.

Just detta första inlägg i ämnet på marinbloggen var så pass glädjande att det föranledde ett nytt inlägg på denna blogg. Låt oss hoppas att såväl Flygvapnet som Marinen kommer att fortsätta med den här typen av rapportering. Den är helt nödvändig ur flera aspekter.

”FF LK” till både MTCH och FTCH.

Tid till sjöss eller operativ effekt?

Sverigedemokraternas representant i försvarsutskottet Mikael Jansson skrev den 10 april en motion till riksdagen som berör riksrevisionens rapport som granskat bemanningen av Marinens och Flygvapnets stående förband.

Det är mycket bra att SD engagerar sig i försvarsfrågan, något som övriga partier borde göra i betydligt större utsträckning än vad man i dag gör. Men i just detta fallet så blev det tyvärr lite fel då Jansson i vissa avseenden jämför äpplen och päron. Vi kommer här nedan att försöka förklara hur saker hänger ihop och varför man inte bör göra de jämförelser som Jansson gör med ex. Kustbevakningen.

Janssons huvudsakliga tes är att utreda bemanningen av Flygvapnet, och i synnerhet Marinen som i dag är grovt anorektisk när det kommer till bemanninsgläget, trots att det handlar om stående förband, och där omedelbara åtgärder behöver vidtas för att utöka uthålligheten och skapa redundans i systemet. Jansson efterlyser också en bättre och mer tydlig redovisning till riksdagen avseende bemanningsläget vid de stående förbanden. Så långt allt väl.

När Jansson ska motivera varför man efterlyser en sådan utredning blir det dock fel. Man pratar i termer av tillgänglighet i form av att utöka antalet timmar till sjöss för varje enskilt fartyg när man i stället borde prata om den operativa effekten i form av en hög utbildningsnivå med kompletta och välövade besättningar. Jansson gör jämförelsen mellan Marinen och Kustbevakningen (förvisso hämtad ur RR rapport) där man mycket riktigt konstaterar att Kustbevakningen har fler timmar till sjöss under varje år på sina fartyg än vad Marinen har. Rapporten anger att Marinen endast nyttjar 20-30% av den möjliga tiden till sjöss medan KBV har en nyttjandegrad på 70%. Tyvärr gick Jansson i samma fälla som riksrevisionen gjorde då man helt enkelt jämför äpplen och päron och inte ser till vilka huvuduppgifter respektive myndighet har.

Kustbevakningens viktigaste uppgift är just att ständigt ha fartyg till sjöss över tiden för olika ändamål. De primära är sjöövervakning, fiskerikontroll, miljöövervakning och att utgöra ständigt gripbara sjöräddningsresurser. För Kustbevakningen är det således ständig närvaro på havet som är nyckeln till framgång. Ju fler timmar till sjöss, destå bättre kommer man sannolikt att lösa sina uppgifter. Det är också viktigt att komma i håg att ett kustbevakningsfartyg är avsevärt mycket mindre resurskrävande än ett stridsfartyg som utöver att bara kunna förflytta sig på havet även ska innnehålla unika specialkompetenser för att kunna strida i tre dimensioner. Mot ytmål, mot luftmål och även mot mål under vattnet. Det är en avsevärd skillnad i komplexitet med andra ord.

Om man läser riksrevisionens rapport och Janssons motion så har man således helt felaktigt skjutit in sig på att flera besättningar till varje stridsfartyg är nyckeln till framgång även för Marinen.

Om man enbart skulle avgränsa sig till att prata om marinens bevakningsbåtar som har till uppgift att sjöövervaka, en uppgift som i sin karaktär för övrigt ligger väldigt nära den havsövervakningsuppgift som Kustbevakningen i dag har, så har man förvisso rätt. Marinens bevakningsbåtar och vedettbåtar skulle behöva fler besättningar, kanske även ubåtarna om man ser det hela ur ett rent övervaknings- och spaningsperspektiv (und) där tid till sjöss i fredstid är en viktig faktor.

Dessvärre var det nog inte detta som varken riksrevisionen eller Mikael Jansson avsåg. Det kan man åtminstone hoppas att de inte gjorde. Det primära för Marinens stridsfartyg (korvetter) är i stället att dessa fartyg fylls upp rent personellt så att besättningarna kan övas mot sina stridsuppgifter, att bli så bra som möjligt på ubåtsjakt, ytstrid och luftförsvar utan att det ständiga vakansläget konstant sätter käppar i hjulet för att nå en hög nivå. Kopplat till detta är ekonomin givetvis en helt avgörande faktor. Det måste finnas ekonomi att öva besättningarna till den nivå där strid kan genomföras i tre dimensioner och det måste även finnas ekonomi att färdigställa/modifiera befintliga fartyg till den operativa status som är beslutat av den politiska nivån.

För att uppnå ovanstående operativa effekt ur ett fartyg så är nyckeln till framgång således inte dubbla besättningar. Det viktiga är i stället att eftersträva att uppnå ett läge där det finns en komplett besättning per fartyg som är färdigutbildad, välövad och att det finns ekonomi för att uppnå detta. Utbildning och övning av en fartygsbesättning behöver inte alltid ske till sjöss, i bland kan det vara mer effektivt att genomföra vissa moment i simulatormiljö där den enskilde individens kompetens på så sätt ökas mer effektivt.

Något som däremot är viktigt i detta sammanhang är att det finns redundans i systemet, något som Jansson också tar upp i sin motion. Om en enskild individ ur besättningen av någon anledning inte är tillgänglig måste det finnas andra individer med motsvarande kompetens att snabbt plocka in som ersättare. Detta löstes tidigare mycket enkelt genom att det fanns individer på staber, skolor och utbildningar med rätt kompetens. I dag har man till stora delar slagit sönder den möjligheten genom omtruktureringsarbetet som genomfördes vid årsskiftet där basorganisationen och antalet personalrader utöver de som finns på fartygen reducerades till under en nivå som är acceptabel. Det har inte gynnat nuvarande katastrofala vakansläge.

Men rent hypotetisk borde det ändå inte vara något problem att lösa uppkomna vakanssituationen på ett enkelt sätt då marinens sjögående förband (ubåtsflottiljen och de båda sjöstridsflottiljerna) består att tre flottiljledningar, sju divisionsstaber och en PTK-stab. Dessa elva staber (förvisso med väldigt olika numerär i respektive stab) har att hantera fem ubåtar, sju korvetter, nio minröjningsfartyg och fyra trängfartyg. Det är ungefär två fartyg per stab om man slår ut ett snitt. Sedan tillkommer givetvis också insatsstaben vid HKV med MTS i spetsen. Frågan om hur stridsekonomisk denna uppdelning är bör nog alla fråga sig.

Nu är ju allt inte så enkelt som det kan synas när man ställer upp saker på detta sätt, men onekligen kan nog vissa saker göras mer effektivt enbart genom att fundera över hur dagens förband är uppbyggda.

Slutsatsen som detta inlägg försöker komma fram till, och en uppmaning till riksrevisionen och politiker  är att inte blanda äpplen och morötter genom att jämföra Kustbevakningen och Marinen och enbart stirra sig blind på tid till sjöss. Det viktiga för Marinens förband är den operativa effekten vilket inte enbart uppnås genom mer tid till sjöss. Fullbemannade fartyg som är välutbildade och välövade är nyckeln till framgång!

I kris och krig är begränsande arbetstidsavtal och fackliga representanter förhoppningsvis inte heller något man tvingas att ta hänsyn till.

Bloggar: Lantvärnet

Vår beredskap är god II

Innan påsk publicerades ett inlägg på Marinbloggen av två fartygschefer på Visbykorvetter rörande Visbykorvetternas försvarsförmåga. Det blev då ett litet snabbt inlägg på WW med anledning av detta och inte mer än så för att inte förekomma en kommentar som lagts på Marinbloggen. Nu har påsken passerat utan att några kommentarer publicerats på Marinbloggen och tydligen fortsätter påskledigheten även denna vecka på Marinens Taktiska Stab. Av den anledning så återpubliceras nu den lagda kommentaren här på WW och med ytterligare en förtydligande utvikning nedanför.

”Som varandes svensk skattebetalare känns det skönt att läsa att vår beredskap är god. Ur aspekten försvarsupplysning är detta blogginlägg mycket bra. Man blir stolt över vad våra fartyg presterar och vill gratulera fartygscheferna och personalen på fartygen. 

Ur aspekten försvarsförmåga och försvarspolitik gör mig inlägget mycket bekymrad. Öhrstedt och Öhrn listar en stor mängd fördelar med Visbysystemets nuvarande förmågor. Begränsningar verkar inte finnas. Sitter man som beslutsfattare eller politiker och läser detta får man naturligtvis bilden av allt är gott. Erfarenheten är dock att det är lika problematiskt att inte vara tydlig med vad man inte kan, som att vara tydlig med vad man kan.

Vår teknik, stridsteknik och taktik är till stora delar hemliga och ska så vara. Att bemöta detta inlägg blir därmed omöjligt utan att bryta mot sekretessbestämmelserna. Likväl skulle det behöva bemötas sakligt. 

Hade Försvarsmakten haft den fantastiska förmåga som beskrevs 2006, hade vi aldrig haft diskussionen idag om huruvida vår förmåga är bättre idag eller då. Jag hoppas att ni fartygschefer är betydligt mer öppna i er redovisning av även brister nästa gång ni får ett besök av försvarsmaktsledning, chefer och framförallt politiker. Filtrering och överdrivet positiva budskap är vad som satt Försvarsmakten i den sits vi befinner oss i idag. Det är inte att göra varken oss själva, skattebetalarna eller politikerna en tjänst. Endast en framtida motståndare.”

2006 åkte Flygvapnet för första gången iväg på en av de amerikanska Red Flag-övningarna, till Alaska (första gången en Red Flag hölls där). Red Flag är sannolikt den mest kvalificerade flygövningen i världen med alltifrån aggressor-förband (förband, både flyg och luftvärn, som tränats i att uppträda som motståndare med för motståndaren realistisk stridsteknik och taktik) till skarp ammunition mot markmål och uppträdande i stora koalitionsförband. Syftet med dessa övningar, framtagna med lärdomar från Vietnamkriget, är att utgöra en pilots första tio skarpa stridsuppdrag, då statistiken från Vietnam visade att en pilot som överlevde sina första tio uppdrag, hade betydligt större sannolikhet att överleva resterande 90 uppdrag under sin tjänstgöringsperiod i det vietanamesiska stridsområdet. (Vill man fördjupa sig i Red Flag finns en bra tidningsartikel från förra veckan om övningen, upplägg och syfte)

Enorma mängder lärdomar drogs av det svenska deltagandet i denna Red Flag. Denna övning är en av ett flertal viktiga händelser som lagt grunden till den goda förmåga att medverka i internationella operationer med stridsflyg som Flygvapnet har idag. Utåt och officiellt inom Försvarsmakten hette det att deltagandet var en enastående succé för Sverige och Gripensystemet, inte minst vad det gällde de teknologiska bitarna. Den bilden och de positiva erfarenheterna redovisades vid otaliga tillfällen de kommande åren, så till den grad att en viss högre tjänsteman på Försvarsdepartementet började tala i jämförande drag om JAS 39 och den amerikanska F-22 – en bild som är långt ifrån verkligheten.

Samtidigt hade en hel rad mycket viktiga erfarenheter gjorts vid övningen vilka inte riktigt taktade med de officiellt redovisade. Det visade sig dock vara mycket svårt att råda på den bild av positiva erfarenheter som redovisats utåt mot såväl politisk nivå som Försvarsmaktens egna motsvarigheter – Försvarsmaktsledning och flygvapenledning. Följden blev att brister som uppmärksammades redan 2006, i den officiella rapporteringen betecknades som avhjälpta, men i själva verket kvarstod som brister ända till Libyeninsatsen då man på nytt fick göra samma erfarenheter, återigen peka på gamla lärdomar och slutligen få bristerna avhjälpta.

Som ”tur var” handlade det i detta fall om en internationell insats där Sverige kunde gå in i en koalition i ett läge där fienden ej längre utgjorde något större hot mot våra flygförband. Nästa gång är det inte lika säkert att vi har samma tur. Kanske är såväl odds som insats något annorlunda. Därav något av oron att man nu i Marinen gör sig samma björntjänst som man lyckades med i Flygvapnet efter Red Flag 2006 och som det skulle ta fem år att ta sig ur.

Det inlägg som fartygscheferna skrivit är något som utan tvekan kommer att falla delar av försvarspolitiken mycket väl i smaken. Vår beredskap är ju god!

Vår beredskap är god

Marinbloggen skriver två fartygschefer på Visbykorvetter om korvetternas luftförsvarsförmåga med anledning av att denna debatteras flitigt sedan dess regeringens genomförandegrupp år 2008 strök anskaffningen av luftvärnsrobotar till Visbysystemet. I sitt blogginlägg vill fartygscheferna framhålla hur god den nämnda förmågan är. Jag har postat en kommentar på Marinbloggen eftersom jag anser att inlägget är skadligt (!) för svensk försvarsförmåga. Det återstår att se när och om kommentaren publiceras. I väntan på detta ska jag inte förekomma denna med att repetera innehållet här. Dock har bloggrannen Skipper postat ett eget blogginlägg på snarlikt tema som min kommentar. Passa även på att läsa Skippers kommentarer kring Riksrevisionens granskning av bemanningssituationen i Flygvapnet och Marinen.

Huruvida Visbykorvetternas luftförsvar mäktar med påskkärringar eller om kontrollen av dessas färd genom svenskt luftrum helt överlämnas till Flygvapnet och Luftvärnet, återstår att se.

Glad påsk!

Trafikljus i försvarsretoriken (uppdaterad 07.45)

Särintresse – om sådant intresse som avviker från gemensamt intresse
Svenska Akademins Ordbok

Försvarspolitiken fortsätter att ta stor plats i det politiska Sverige såsom närapå aldrig förr. Just när man trodde att försvarsminister Karin Enströms tal om att hon var nöjd med en-veckasförvaret skulle markera en ny extrem, toppades det med utredningen mot ÖB för att ha läckt hemliga uppgifter. Det toppades sedan i sin tur av statsministerns tal om försvaret som ett särintresse. Idag, en vecka efter åklagare Tomas Lindstrands uttalande om att ÖB kan ha läckt hemliga uppgifter, kom så det väntade beskedet att det inte blir någon förundersökning mot ÖB.

Stormen i svensk försvarspolitik har med andra ord fortsatt under veckan. Försvarsministern fick det hett om öronen i Riksdagen igår när hon tvingades ta emot den ena bredsidan efter den andra från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Folkpartiet. Ja, och så fick hon ju naturligtvis väl förberedda frågor från de egna partikamraterna Hans Wallmark och Annicka Engblom i syfte att marknadsföra den egna försvarspolitiken. På TV 4 Newsmill kan man nu räkna in 12 debattartiklar som är kritiska till den aktuella försvarspolitiken och endast en som är för, skriven av ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren. Ser man till Newsmills statistik avseende millningar, dvs hur läsarna reagerar på ett visst ämne, så är 93 % negativt inställda till den moderata försvarspolitiken.

Den moderata retoriken i försvarspolitiken förblir annars densamma så till den grad att det inte längre ens är spännande att spela floskelbingo. Däremot kan man liksom Skipper gör på Newsmill ställa sig frågan om detaljsamordningen mellan försvarsministern och statsministern. Det råder inget tvivel om att försvarsministern igår fick täcka upp för statsministerns uttalande om ”särintresset”. Men hur är det med försvar av hela landet? Statsministern lät berätta varför vi inte har och behöver ett försvar som täcker hela landet, medan försvarsministern fortsätter att hävda att hela landet ska försvaras.

Moderaternas huvudsakliga media line i uttalanden om försvaret är just nu att ”försvarsförmågan har ökat sedan 2006”. Det låter naturligtvis mycket bra i allmänhetens öron, men hur är det egentligen med sanningshalten i det påståendet?

Om sanningen ska fram är det både rätt och fel. Dissekerat till försvarsgrenar och operativ nivå ser den öppna varianten ut så här:

Operativ nivå (försvarsplanering): Nationell försvarsplanering har sedan något år återtagits (om än bara för fem områden i Sverige enligt SvD) och sedan nyår finns åter regionala staber.

På operativ nivå har alltså förmågan på flera sätt ökat.

Armén: 2006 utbildades värnpliktiga i den mängd man ansåg behövas för att möjliggöra rekrytering till Utlandsstyrkan. Idag är Armén till delar bemannad med kontinuerligt anställd personal, spridd på mindre förband. Uppfyllnaden av tidvis tjänstgörande personal går trögare än planerat. Bland de tyngre materielsystemen finns brister framförallt avseende artilleri, där Sverige idag har en (1) artilleripjäs, vilket bl a omtalades i Sälen. 2006 var det 48 st. System för indirekt eld (artilleri) är en hörnpelare i väpnad strid. För svensk del blir det till att vänta några år till de övriga 23 Archer är levererade. Ingenjörförmågan i Boden avvecklades också härom året och på så sätt finns landets enda ingenjörsförband numera i Eksjö i Småland.

Inom Armén är därmed förmågan på många sätt lägre än 2006 då förbanden inte är uppfyllda och man saknar flera väsentliga materielsystem.

Marinen: Marinens ubåtar och ytstridsfartyg hör till de viktigaste delarna av det svenska nationella försvaret eftersom de tillsammans med Flygvapnet ska övervaka den svenska territoriella integriteten samt utgöra den tröskel som ska avskräcka från att projicera vapenmakt över Östersjön. Sedan 2006 har ingen större förändring skett på detta område avseende materiel, annat än att Regeringens genomförandegrupp beslöt att avbryta anskaffningen av luftvärn till Visbykorvetterna. Den stora förändringen ligger på personalområdet där man idag har svårt att bemanna alla fartyg till följd av ”andra” uppgifter i land, vilket Riksrevisionen slog ned på i höstas och konstaterade att endast 20-30 % av fartygen kan nyttjas. Inom Amfibiekåren råder idag en underbemanning inom den enda kvarvarande amfibiebataljonen och bataljonens kvalificerade vapensystem robotsystem 17 och minsystem 9 för en tynande tillvaro. Framtiden, om det finns någon, ter sig tyvärr mer landoperativ med bandvagnar istället för strid i amfibiemiljö. Under perioden sedan sedan 2006 fattades också beslut om avveckling av Hkp 4 varav Marinens sista helikopterburna förmåga till ubåtsjakt försvann för att i bästa fall återtas mot slutet av detta sekel. Inget tvivel lär råda om vikten av att ha haft tillgång till helikopter vid ubåtsjakten utanför Göteborg hösten 2011.

Även inom Marinen är alltså förmågan på många sätt sämre idag än 2006.

Flygvapnet: Allan Widman var en av dem som slog ner hårt på avvecklingen av det nationella ledningssystemet av svenskt stridsflyg innan någon ersättare fanns, vilket skedde efter 2006. Idag har man börjat bygga upp en förmåga med det amerikanska Länk 16-systemet. 2006 fanns 4 operativa divisioner JAS 39, varav två i beredskapsnivån 3 år och därtill fanns ytterligare två divisioner äldre JAS 39A med som kunde nyttja de nationella datalänkarna. Idag skulle JAS 39C vara slutlevererad enligt den ursprungliga planen om 100 JAS 39. Leveranserna tilläts dock dra ut på tiden för att spara jobb hos SAAB, varvid slutleverans ännu ej skett. Däremot avvecklades JAS 39A, varvid det blev en klar dipp i numerären. Utbildningsmässigt är nivån på stridflygdivisionerna och deras beredskap mycket högre än 2006. Ser man till helikopterflottiljen så har flera system avvecklats innan ersättare tillkommit och det finns allvarliga personalbrister. Största framgången är anskaffningen och driftsättandet av Hkp 16 på mycket kort tid.

Slutsatsen blir alltså att inom Flygvapnet så har förmågan på många sätt ökat, även om numerären minskats.

Skulle man tillämpa SvD:s system med trafikljus på för påståenden så skulle det moderata påståendet att man höjt förmågan hos försvaret sedan 2006 med åtskillig välvilja få gult ljus, men med dragning åt rött. I trafiken hade en passage av trafikljuset gjort att körkortet legat risigt till.

Ett annat frekvent återkommande påstående är det vid det här laget ökända NATO-utvärderingen. För den oinsatte låter detta naturligtvis som att NATO med sin omfattande organisation för standardisering och utvärdering har utvärderat det svenska försvarets förmåga. Så är dock inte fallet.

Vad man har utvärderat är hur det svenska försvaret är avsett att i framtiden se ut med Insatsorganisation 2014, dvs det man idag strävar att uppnå 2019. Det är alltså en utvärdering av en plan, eller om man så vill, ett pappersförsvar eftersom det ännu inte finns i verkligheten.

Detta ska man ha i åtanke varje gång man hör refereras till denna NATO-utvärdering, liksom det faktum att IO 14:s intagande till 2019, det som nu även benämns ”en-veckasförsvaret”, är beroende av tillskott på drygt 30 mdr kr på materielsidan, och minst 1,5 mdr kr årligen på verksamhetssidan från 2015. Här kan det inte bli annat än ett stort rött ljus för den moderata försvarsretoriken.

Sammanfattningsvis: Saknar man förståelse för och kunskap om den bakomliggande verkligheten löper man risk att förledas att tro att det skett stora mirakel på försvarsområdet sedan Alliansregeringen tillträdde 2006. Vägen mot IO 2014 är i många fall helt rätt, men den är alldeles för många år för sen och med den beslutade ekonomin fullkomligt orealistisk.


Uppdatering 07.45: Naturligtvis föll ett av de tydligaste rödljusen bort vid den sena timmens publicering, men som tur är finns det uppmärksamma läsare som kommer med påminnelser. 

Den moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte gör på sin blogg allt han kan för att försvara sin statsminister och kommer fram till att försvarsdebatten tagit löjliga proportioner. Som bevis släpar Schulte fram en internetsida där Sverige rankas som världens 25:e militärmakt. Det är bara det att internetsidan bl a räknar med att Sverige har 280 stridsvagnar, 569, stridsflygplan, 103 helikoptrar 55 artilleripjäser, 18 jagare och så vidare. Schulte uppvisar också en förbluffande brist på kunskap när det gäller Rysslands förhållanden till sina grannländer i Centralasien, vilka Schulte klassar som mindre trevliga och säkra plastser. Frågan är om han själv lytt sin uppmaning att ”avvara en semesterresa för att ”wake up and smell the coffey”. Tankarna på en eurasiatisk union mellan Ryssland och just dessa länder lär ha gått honom förbi.

Här är det inte tal om något annat än en så stark rödljuskörning att körkortet borde tas på plats. Det här är sannolikt sådan hjälp som försvarsminister helst skulle slippa.

Bloggar: 6:e mannen
SvD, 2