Kategoriarkiv: Materielsystem

Föredöme i praktiken

Många av de synpunkter som kommer informationsdirektören tillhanda när diskussionen rör varumärke, stolthet och traditioner gäller uniformens bärande. Inte minst rör dessa synpunkter Högkvarterets och högre chefers efterlevnad av uniformsreglementet. I Kungliga Örlogsmannasällskapets “Tidskrift för sjöväsendet” publicerades en debattartikel i ämnet som kan tjäna som diskussionsunderlag för ämnet inom Försvarsmakten. Debattartikeln återges med benäget tillstånd.Jag läste i tidningen häromdagen om en opinionsundersökning vilka 10 yrken som var mest populära från manlig respektive kvinnlig synpunkt. Ingen av dessa prefererade en officer eller ens en sjöofficer bland de tio bästa. Detta var ju ur vår synvinkel ett nedslående resultat, men inte helt överraskande.

För 20 år sedan och tidigare hade säkert officeren kommit upp på de listorna och observera att det var ändå långt efter VK 2, då helt naturligt officersyrket låg i topp.

Någon kanske frågar sig varför jag vill skapa debatt om detta till synes ointressanta fenomen. Därför att det inte är helt ointressant i dessa dagar.

I synnerhet när Försvarsmakten sätter in enorma resurser på att göra militäryrket populärt och därmed inte minst främjar rekryteringen av befäl. Detta är uppenbarligen inte lätt och svårare blir det när värnplikten tagits bort. I varje svensk familj fanns förr  säkert någon som skulle, gjorde eller hade gjort värnplikten och kunde berätta om det militära yrket och om försvarsmakten överhuvudtaget, i många fall dessutom i positiva ordalag. Något av detta finns väl ännu kvar, men minskar för varje år till så småningom noll. Därmed är den gratismarknadsföringen satt ur spel.

Det är denna situation som föranlett detta inlägg. Reklam i tunnelbanan, i TV, broschyrer om yrket i gymnasieskolorna (det sistnämnda är min förmodan att det sker) är naturligtvis en nödvändig men dessvärre en mycket kostsam metod. Effekten kan trots dessa insatser förminskas om det allmänheten kan se med egna ögon inte alltid stämmer överens med de tjusiga orden och bilderna på rekryteringsaffischerna. Försvarsmaktens personal, speciellt den uniformsbärande, måste dra sitt strå till stacken  för att skapa intresse och status för yrket och därmed bli lockande för studenterna. Som jämförelse kan nämnas att lärarna, vilka i dag anses sakna den status de så väl förtjänar, inte har denna möjlighet och därför är helt beroende av åtgärder utanför deras egen kontroll.

Vad som, säkerligen ganska effektivt, kan bidra till stausskapandet är att våra officerare återfår den stil (i ordets sanna betydelse) som fanns för ett antal år sedan. Det allmänna uppträdandet i tjänsten – inför underordnande – men framför allt utanför densamma på gator, torg, i lokaler och i “salongerna” skall vara korrekt och snyggt, men behöver för den skull inte vara stelt. Uniformsbestämmelserna skall följas till punkt och pricka, brott mot dessa måste dels beivras, dels måste det äldre befälet vara ett föredöme för det yngre.

CKF (Chefen för Kustflottan) mottagning på flaggskeppet HMS Drottning Victoria sommaren 1928. Observera fänriken t.v. i rock M/1878. Stil, eller hur? Foto: okänd.

Det finns väl även i dag uniformsbestämmelser som är avsedda att följas. Uppenbarligen syndas det dock mot dessa tämligen frekvent. Vissa av dessa regler kan i och för sig ifrågasättas, t.ex. den totalt stillösa, ja förfärliga, bestämmelsen att amfibieofficerare skall uppträda i marinens snygga blå uniform med en GRÖN basker som huvudbonad. Man kan föreställa sig hur en engelsk sjöofficer skulle reagera inför denna makabra syn.

På denna skribents tid fanns militärpoliser ute på gatorna i garnisonsstäder. En hand i byxan, obefintlig mössa, oknäppt kavaj etc. medförde direkt omhändertagande med arrest eller böter som följd. Om “MP” funnes i dag skulle arresterna vara fulla – även av generalspersoner.

Den allmänna klädstilen (inte bara i Sverige) är ju numera helt stillös. Allt skall vara tvärtom mot vad som för några år sedan betraktades som normalt, t.ex. att kläderna skulle vara hela och rena. Därför, borde det för officeren, även för den menige givetvis, gå ganska lätt att “sticka ut” och därmed bli, säkerligen, positivt uppmärksammad. Med andra ord att se proper ut, vara korrekt klädd och att t.ex. ta ut handen ur byxfickan.  Det kan låta naivt, men jag är övertygad om att folk skulle komma att säga: “Det där måste vara en militär. Snyggt!“ Jag bor nära en stor militär anläggning och ser dagligen – morgon och kväll – en slags “mannekänguppvisning” av dagens militärer. Vad här sagts är dessvärre mer regel än undantag.

Två sjöofficerare och en arméofficer 2011. Prydliga i modern uniformsutrustning. Även här noteras stil. Fotografiet taget i samband med dopen av skolfartygen HMS Astrea och HMS Argo. Foto: Ingemar Elofsson.

Jag hoppas förstås att detta kan leda till en konstruktiv debatt , men jag är beredd på påhopp, sannolikt ironiska. Jag stärktes emellertid i min uppfattning nyligen, när en mycket god vän, en fd överste 1 gr, berättade om sommarens “Tattoo” i Ystad. Deltagande utländska trupper var mönstergillt klädda och otroligt disciplinerade. De svenska musikkårerna var det heller inget fel på, men den  trupp som ställde upp bestod  av våra trogna hemvärnssoldater, vilka – även om de gjorde sitt bästa – på intet sätt passar i ett tattoo. Kontrasterna var utan överdrift påtagliga .

Sammanfattningsvis är nu mitt förslag att högsta militärledningen tar tag i detta – som enligt min uppfattning borde vara ett problem. Uniformsbestämmelserna bör, kanske brutalt, reformeras i en riktning som ger stil åt militärt uppträdande och – fast detta kommer inledningsvis kanske att stöta på patrull – att dessa bestämmelser stenhårt följs och att felaktigheter beivras. Då slipper min fru i fortsättningen fråga :”Var det där brevbäraren på cykeln?” “ Nej, det var en general i flygvapnet “.

En kraftfull reform på det här området, betydligt billigare än annonserna i tunnelbanan, skulle säkerligen bidra till att höja rekryteringssiffrorna från av ÖB uppgivna 2000 till kanske just 2000 eller mer.

Jarl Ellsén
Pensionerad kommendörkapten
Ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet