Kategoriarkiv: Militärteori

Gästinlägg: Att föra krig utan att det uppfattas som krig


I natt problematiserade jag i ett inlägg kring när det är krig respektive vad som utgör en krigshandling. Vad som skett i östra Ukraina under våren är en gradvis stegring av konfliktnivån där man kan konstatera att hade dagens konfliktnivå nåtts redan första dagen av strider i östra Ukraina, hade det definierats som krig mellan Ryssland och Ukraina. Nedan följer ett gästinlägg av doktoranden i krigsvetenskap, Oscar Jonsson, med anledning av det ovan beskrivna inlägget.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Att föra krig utan att det uppfattas som krig

Innan man räknar det exakta antalet stridsvagnar i Ryssland bör man förstå tankegången om hur man vill använda dessa och när man känner sig berättigad att göra så. Det argumentet ledde mig in på att studera uppfattningen av krig och konflikt i Ryssland, något Wiseman efterlyste i sitt inlägg. Därav kändes det lämpligt att skriva detta inlägg.

Det mest traditionella sättet att se krig är det som grundar sig från Clausewitz definition att krig är en våldsakt för påtvinga motståndaren din vilja. Man kan tro att detta skulle vara en enkel start på diskussionen, men icke så. Gewalt som det originalet på tyska heter kan både innebära makt, kraft, och våld (power, force and violence). Men även om vi går med på att det är våld som avses, vilket känns som det närmast Clausewitz och det mest intuitiva, så är frågan om vad för typer av våld (jmf. diskussionen om strukturellt våld, verbalt våld etc. ad infinitum).

Hur som haver, den främsta skolan i den ryska militärteorin (i likhet med de flesta i Väst) insisterar på att fysiskt våld är den definierande faktorn om något är krig eller inte. Är våld frånvarande kan det vara en intensiv ekonomisk-/diplomatisk-/energimässig-/informationsmässig-/cyber konfrontation, men inte krig. En framträdande förespråkare för detta är generalen Gareev som har varit självständiga Rysslands tyngsta militärteoretiker (och kämpat i andra världskriget för övrigt) skrev 1995:

väpnad kamp är en del av krig - krig som ett komplext socialt och politiskt fenomen som inkluderar alla sfärer av livet i nationerna engagerade, med olika medel att bekämpa fienden inklusive: industriella, politiska och psykologiska medel, där den väpnade kampen är den främsta.

Detta sätt att definiera krig håller fortfarande den väpnade kampen främst och skulle jag säga är representativ för de flesta i rysk militärteori. Dock så utvecklas världen och Rysslands övertygelse att Väst är ute efter dem stärks avsevärt på de sista åren av 90-talet och därefter går både hotbilden och synen på krig utför.

Efter färgrevolutionerna uppkom en förståelse i Ryssland att Väst blivit så effektiva att använda icke-militära medel, som subversion och propaganda, i namn av demokratifrämjande att man inte behöver militära medel. Denna uppfattning vart stärkt efter den arabiska våren och speciellt efter oroligheterna kring det ryska valet 2011-2012.

Detta har lett generalstabschefen Gerasimov att säga att icke-militära medel är fyra gånger så viktiga som militära. Detta leder mig oundvikligen till slutsatsen att om det militära är långt ifrån det viktigaste, så tappar det statusen som definierande faktor i krig. Detta leder oss till en mycket mindre definitiv bild av vad krig är, men en, i mitt tycke, som bättre fångar verklighetens komplexitet. Det var säkerligen det Gerasimov avsåg när han argumenterade att karaktären av moderna konflikter är att gränsen mellan krig och fred suddas ut.

Det främsta förkroppsligandet av detta är hur Rysslands doktriner kring informationssäkerhet innehåller en förståelse där information i sig självt kan uppfattas som ett säkerhetshot och handlingar som kan påverka statens (läs regimens) stabilitet. Detta innefattar då all form av kritik mot Rysslands regering, arbete för demokratisk reform och yttrandefrihet som del i informationskrigföringen.

Detta är även illustrerande för vad som styr våldsanvändningen. I grunden ligger en intressekonflikt (vilket det finns många av) där maktmedel används. När man känner sig tvingad att använda militär makt och/eller när man ser sig ha möjlighet att främja sina intressen, så gör man det. Definitivare än så är det svårt att vara, förutom att man kan lägga till att Ryssland, av olika anledningar, har väldigt förlåtande etiska och juridiska begränsningar i när och hur man använder våld.

Rent folksrättsligt är det relativt enkelt: stater har en inneboende rätt att försvara sig mot en väpnad attack (vilket kräver en viss intensitet, t.ex. inte en gränsvakt som ger sig ut på en egen räd), vilket är den enda gången det är tillåtet enligt FN att använda vapenmakt utan Säkerhetsrådets godkännande. Vad som utgör väpnad attack är, såklart, under debatt i dessa cyber-tider, men enklast är det att se det som att slutsatsen från internationella domstolens yttrande 1970 om legaliteten av kärnvapen gäller. Det ser att det är effekten och intensiteten i en attack och inte medlen som avgör om use of force har skett. Vidare går tolkningen av Artikel 2(4) i FN-stadgan att ifall en grupp agerar med omfattande logistiskt stöd och direktion från en stat kan dess beteende attribueras den staten, vilket ser möjligt ut att göra i Ukraina. Dock är frågan, som Wiseman påpekar, till vilken nytta detta är för Ukraina då det svåra med folkrätten är att den kräver makt att upprätthålla.

Till syvende og sidst är detta med att vara i krig, trots alla invecklade sett att klassificera och bedöma det, som att vara kär, man bara vet det när man är det.

Oscar Jonsson är doktorand i Krigsvetenskap på King’s College London och driver bloggen Säkerhetspolitiska Reflektioner

När är det krig?

När är det egentligen krig och när är en konflikt mellan-statlig och inte intern? Det är frågor som brukar kunna sysselsätta folkrättsspecialister för oändlig tid.

Vad avser konflikten i Ukraina är detta en gråzon som Ryssland utnyttjat till fullo. Annekteringen av Krim började med de små gröna männen som plötsligt en dag dök upp överallt på Krim. Varken fordon eller uniformer hade några märken som skulle kunna bekräfta varifrån de kom (även om man i vissa fall misslyckades med att dölja ryska registreringsskyltar och liknande). Först efter att folkomröstningen på Krim hållits och Krim tagits upp i Ryssland, erkände president Putin att det varit ryska soldater. Något som alla redan vetat. Varför var det då så viktigt att förneka att det rörde sig om en ockupation med rysk trupp och istället hävda att det handlade om lokala förmågor? Därför att den internationella folkrätten förbjuder att folkomröstningar om nationstillhörighet hålls på ockuperat område.

Vad avser utvecklingen i sydöstra Ukraina har det inte på samma sätt gått att hävda områdets tillhörighet till Ryssland. Visserligen hölls en folkomröstning under våren med mer än tveksamt resultat och valdeltagande. Den krigföring som använts i sydöstra Ukraina har sedan inledningen gått från att vara renodlad infanteristrid från den pro-ryska sidan till att bli allt mer mekaniserad och nyttjande system för avståndsbekämpning, såsom raketartilleri och bandhaubitsar. De pro-ryska styrkorna har också kommit att förfoga över ett alltmer potent luftvärn, där nu senast igår ett ukrainskt flygplan sköts ned flygandes på en höjd som ligger över räckvidden för de enklare luftvärnssystem som tidigare uppvisats.

Vilka de pro-ryska soldaterna är råder det naturligtvis delade meningar om. Från pro-rysk sida omtalas de som huvudsakligen lokala kämpar, medan såväl utländska journalister i området, den ukrainska regeringen och även avhoppade pro-ryska soldater, talar om att uppåt 80 % är tillresta ryssar som dessutom utbildats i Ryssland innan man körts över gränsen in i Ukraina. En av de senaste och starkaste uppgifterna om detta är denna intervju med en pro-rysk (armenisk) soldat som deltog i de mycket hårda striderna om Donetsk flygplats för en dryg månad sedan, vilket ledde till en svidande förlust för den pro-ryska sidan. Soldaten berättar också i intervjun om hur rekryteringen skedde i Ryssland och hur utbildning gick till innan han och hans förband sattes in i östra Ukraina.

För några veckor sedan dök de första pro-ryska stridsvagnarna upp på bilder där man såg hur dessa korsat gränsen från Ryssland och fortsatt in i Ukraina för att delta i strider där. Först omtalades det som erövrade ukrainska stridsvagnar, men sedan dess har en stor mängd stridsvagnar, stridsfordon, luftvärnspjäser, raketartilleripjäser med mera korsat gränsen – inte dolt utan närmast helt öppet vid gränsstationer där de ryska gränsvakterna inte lyfter ett finger. Från att till en början ha varit enstaka fordon handlar det nu om större förband. Under tisdagen kom uppgifter om att >30 stridsvagnar, >30 bandhaubitsar och därutöver stridsfordon korsat gränsen, varav vissa fordon med rysk flagg. Det rör sig liksom tidigare dock inte om materiel som återfinns i ryska frontförband utan materiel från 70-talet och som därmed återfinns i motsvarande den ryska mobiliseringsreserven. Dagens förstärkning handlar dock om materiella numerärer som börjar närma sig de som återfanns i en svensk mekaniserad brigad tills dessa försvann. Det publicerades också under dagen en rad filmer som visar stridsvagnar och bandhaubitsar under framryckning i Donetskområdet med ryska flaggor, även antalet i dessa filmer inte stämmer med de publicerade vittnesmålen. Här är ett filmklipp och hos Interpretermag finns tre andra. Lägg märke till att samma vita, smutsiga lastbil följer kolonnen i alla filmklippen.


För att återgå till huvudfrågan – när är det egentligen krig? Det beror som sagt på hur man definierar krig, där vissa vill använda matematik (antal döda) för att definiera att det rör sig om krig. Däremot kan man tala om krigshandlingar. Att ockupera och sedan annektera ett annat lands territorium är utan tvekan en krigshandling. Där hade nog många hoppats att det skulle vara "Krim, men inte mer". Eftersom Ryssland heller inte erkänner någon inblandning i östra Ukraina har det också gett möjligheter för dem som så önskar att se mellan fingrarna med det som händer där. Den gradvisa stegringen i vilka förband som används har inneburit en sannolikt fullt avsiktlig tillvänjning hos det internationella samfundet till den okonventionella krigföringsmodell som används. Hade man redan i april-maj inlett striderna i östra Ukraina med att köra en mekaniserad brigad från Ryssland in i Ukraina hade ingen tvekat att beteckna det som en krigshandling och att krig då skulle råda mellan de bägge länderna. Att det skulle vara annat än en krigshandling att från land A köra över gränsen till land B med en mängd stridsfordon med land A:s flagga och i land B ta upp strid med B:s stridskrafter, råder det inga tvivel om. Nu har utvecklingen varit gradvis stegrande och det är bara att jämföra med det gamla talesättet om konsten att koka en groda levande utan att den hoppar ur vattnet.


Ukraina har naturligtvis mest att förlora på att förklara Ryssland krig eftersom detta skulle ge Ryssland de möjligheter man så hett eftersträvar att gå in fullt ut med militär i Ukraina. Detta ska dock inte hindra det internationella samfundet med EU i spetsen från att agera – förutom den gradvisa tillvänjningen. Hade dagens förflyttning genomförts direkt i våras, hade nästa våg av sanktioner redan effektuerats. Nu har så inte blivit fallet. Onekligen är det en mycket effektiv strategi som man valt i Moskva understödd med mycket skickliga och långsiktiga informationsoperationer. Det återstår nu att se när de ryska fredsbevarande trupperna dyker upp med tanke på koncentrationen av förband med sådan märkning längs den ukrainska gränsen. Än är vi inte riktigt där.

Det finns oerhört mycket att analysera i den ryska krigföringen och läxor som måste identifieras och göras. Inte minst vad detta har för innebörd för framtiden och hur utvecklingen blir i vårt omedelbara närområde som blivit den säkerhetspolitiska tyngdpunkten i Europa mellan NATO och Ryssland. En av frågorna som då måste analyseras är "när är det krig?" och vad oklarheterna avseende detta innebär i ett scenario som utspelas i vårt omedelbara närområde.


Rekommenderar starkt den under måndagen publicerade Frivärld-rapporten om rysk informationskrigföring mot civilsamhället.

Amerikanska UD om Rysslands tillförsel av krigsmateriel till östra Ukraina