Kategoriarkiv: MUP – Marinens utvecklingsplan

Foto: Försvarsmakten

Idag presenterade Marininspektören skriften Marinens utveckling på Marinbloggen. MI:s förhoppning är att skriften ”ökar både förståelse och intresse för marinens del i det svenska försvaret” och han beskriver det som angeläget, med anledning av den aktuella försvarsdebatten, att beskriva Marinens uppgifter och användande. Jag tänkte med detta inlägg kommentera och fundera lite kring de olika rubrikerna i foldern.

Inledningsvis presenteras Marina förutsättningar där det redogörs för hur sårbart samhället är för störningar i det sjöburna varuflödet, militärgeografiska förutsättningar, klimatförändringar och förändrade flöden av naturtillgångar. Kortfattat och en bra beskrivning för de icke insatta. Det enda jag saknar är Rysslands rejäla upprustning som är en viktig faktor att beakta om man ska beskriva marina förutsättningar då de övar mer under-,på- och över havsytan än tidigare. Till detta hör även en ökad numerär, mer offensivt övningsmönster och förhållningssätt till omvärlden. Förvisso antyds det mellan raderna att ”andra ökar sin militära förmåga” och att det sker en ”okoordinerad minskning av de militära resurserna” inom EU. Som läget är nu gäller det att vara tydlig med budskapet!

Därefter redogörs det i punktform för Marinens uppgifter och jag väljer att kommentera dem punkt för punkt.

Marinen ska:

• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.

Så långt allt väl men vad händer om de två Visbykorvetterna och HMS Carlskrona skulle ianspråktagas för en eventuell ME04? Då minskar vår redan anorektiska flotta av ytattackfartyg med minst 1/3 under knappt ett år. Här sitter inte MI på beslutet men har att hantera konsekvenserna av det.

• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.

Kräver närvaro till sjöss. Som den ekonomiska situationen ser ut vad beträffar förbandsmedel kommande år blir det sämre med den varan.

• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.

Här tycker jag att MI tar i lite väl mycket. ÖB har redan deklarerat att Försvarsmakten kan försvara en del av Sverige, under begränsad tid förutsatt att det tillförs medel för att kunna intaga IO14. Att då drömma om att Marinen ska kunna stå emot ”under lång tid” förblir något av en rosa dröm.

• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.

Här tar samverkan med flygstridskrafter steg åt rätt håll varje år och vad beträffar samverkan med andra länder är Sverige bäst i icke Nato-klassen. När det gäller samverkan med andra myndigheter och organisationer är jag mer tveksam. Vi ska inte samverka för samverkans skull och som det ser ut just nu måste vi fokusera på den väpnade striden.

• Till största del utgöras av stående förband.

Det gör fartygsförbanden till största del redan nu. Problemet är oförutsedda avgångar bland våra sjömän och bemanningsuppdrag som måste lösas ”inom ram” på divisionerna. Här behövs extra rader för att hantera bemanningsuppdrag, sjukdom ,vidareutbildning m.m.

Jag håller helt med MI om hans fem punkter som Marinen ska kunna och göra.

Dock saknas resurserna för detta och det rår inte ens en amiral på. Här måste det till en politisk vilja och mer ekonomiska medel. Stycket ska nog istället ses som ett uttryck för MI:s vilja.

Vidare belyses de tre Marina operativa koncept (Sjöövervakning, Sjöfartsskydd och Kustförsvarsoperation) som utarbetats och de kräver ingen ytterligare kommentar.

När det gäller det fjärde stycket – Prioriteringar (sex till antalet) så genomsyrar de ganska väl den politiska viljan; nationellt och internationellt, TI, samverkan och nordiskt samarbete. Som tagits upp av undertecknad tidigare så måste det börja avgränsas och prioriteras avseende vilka försvarssamarbeten vi ska deltaga i. Även här fungerar det inte att vara med överallt. Att prioritera innebär att välja bort och där har nog den politiska nivån lite att lära, då skulle MI också ha möjligheten att säga vad som är viktigast.

Slutligen redogör Marininspektören för de Marina utvecklingsbehoven och det är först där som vi har diametralt skilda åsikter. I foldern står det att ”dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga”. Det är omöjligt att inte tolka detta som att NGS ska kunna husera Hkp 14 och därmed bli större än nuvarande Visbykorvetter. Jag anser inte att det är rätt väg att gå mot färre och större kölar. Vi behöver mer eldkraft, större möjlighet till såväl kraftsamling som spridning och mindre sårbarhet. Det talar starkt för fler men mindre fartyg förutsatt prolongerad ekonomi.