Kategoriarkiv: Norden

Samiska jägarsoldater och renar

Kompanichefens amatörfilm från finska vinterkriget finns nu på internet.

Samiska jägarsoldater med renar, liksom ett märkligt slagsmål och sovjetiska ställningar med försåtsmineringar - det är några av ingredienserna i den amatörfilm från svenska frivilliga 16. jägarkompaniet som nu gjorts fritt tillgänglig på internet.

Inom ramen för Svenska Frivilligkåren för Finland 1939-40 sattes ett fristående jägarförband upp under kapten Gösta Wetterhall, dess namn blev 16. jägarkompaniet. Kravet på skidåkningsförmåga sattes rätt högt - tre mil på tre timmar och femton minuter. Det var samma tid som gällde för att kvalificera sig för det svenska skidlöparmärket i brons. Men med den skillnaden att märket fick man utan att bära fältutrustning. För att bli en del av 16. jägarkomp gällde samma tid men med fältutrustning.

Detta jägarkompani fick gott om automatvapen, särskilt kpistar (kulsprutepistoler), vilket framhålls av några sekvenser i Gösta Wetterhalls privatinspelade film, som nu alltså finns på nätet.

Stillbild från filmen (spegelvänd?) av okänd svensk jägarsoldat med kpist (m/37?).

Filmen spelades in i samband med 16. jägarkompaniets marsch till Märkäjärvi 1940. Filmen var utan ljud men fick fjol kommentarer av veteranen Bengt Jansson, inspelade hemma hos honom i augusti 2017 kort före han avled. Genom Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening fick undertecknad just kännedom om att filmen nu både fått ljud och lagts ut på Filmarkivet.se, som är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket.

Wetterhalls film börjar med några måhända mindre intressanta vyer, men visar sedan flera kanske helt unika sekvenser, som åskådliggör hur man använde renar, specialutrustning och även hur man upptäckte sovjetiska försåtsmineringar på finsk mark.

Obs blandningen av sameklädsel och svensk frivilliguniform.

Genom att bläddra lite i den bästa moderna boken om Svenska Frivilligkåren, För Finlands frihet (2008), kan man få upplysningar om den i filmen mest samiskt klädde jägarsoldaten, Helge Innala (Invall). Av boken framgår att han hade fått särskilt tillstånd att bära sin traditionella samedräkt i fält. Där framgår även att hans två samiska kompanikamrater Toven och Rimpi efter vinterkriget fortsatte till Norge och där stred mot tyskarna, varvid den norske Toven stupade medan den svenske Rimpi överlevde. Det vore förresten intressant att få reda på deras fullständiga namn. Och vad med den stora stjärnan i den samiska huvudbonaden?

Vad är det för stjärna i den samiska huvudbonaden?

Efter finska vinterkriget ledde Gösta Wetterhall svenska skidlöparsoldater, bistod de allierade fjällbaserna på svensk mark (Sepals mm) och var med om att organisera Jägarskolan i Kiruna (som senare blev I 22).

I Lapplandskrigets spår 2018

Författaren Mika Kulju (till höger) med undertecknad testar krigsspelet "Tornio ´44".

Finlands kamp mot tyska trupper i finska Lappland 1944-45 kallas ibland för "barnkorståget", eftersom den finska regeringen på grund av sovjetiska krav tvingades använda de yngsta soldaterna mot de ofta mycket erfarna tyska soldaterna. Mika Kulju kommer med nya rön om både soldaterna och striderna i sin nya bok Lapplandskriget, som nu finns på svenska.

Det visade sig att även "barnsoldaterna" kunde strida, men givetvis till ett högt mänskligt pris. Omfattningen av förstörelsen av finska Lappland under Lapplandskriget är något som man måste känna till om man vill förstå den arktiska krigshistorien. Mika Kulju granskar både destruktionen och de konspirationsteorier som uppkommit kring den.

Striderna längs med svenska gränsen, inte minst med enheter ur SS-divisionen "Nord" belyses i Kuljus bok, liksom den enorma "Sturmbock-Stellung", det system av välplanerade ställningar och skyttegravar som än idag utgår en av de absolut största militärhistoriska sevärdheterna på Nordkalotten. Kuljus bok är ett måste att läsa innan man besöker "Sturmbock-Stellung". Läs den även för att ta del av de allra sista striderna där uppe, inte långt från Treriksröset. I boken ingår både fotografier och en mängd färgkartor - som också är ett måste inför krigshistoriska resor i regionen.

Brand(soldater) och bönder – behövs de kanske?

Egen bild från Jokkmokk juli 2018.

Efter att ha hoppat in i brandbekämpningen i Jokkmokk och ha läst om hur erfarenheterna av jättebranden 2014 till stor del ignorerats blev jag ett levande frågetecken. Lägg till detta flera nya värmerekord inte bara i Sverige och sedan dagens väckarklocka om de svenska böndernas krisläge.

Alltså, vi har en historiskt stor kris inom både svenskt skogsbruk & jordbruk, och räddningstjänsternas personalkris har därtill blivit extremt synlig. Dessa kriser är inte rimligen något som den underfinansierade Försvarsmakten kan lösa ens med den godaste viljan i världen. Man kan då fråga sig - var presenteras förslag om de historiskt stora reformer som krävs? Dvs finansierade reformer, inte vackra ord.

Tarvar inte läget nu att utan långbänk SNABBT göra det attraktivt (högre lön och avskrivna studieskulder) att bli brandman på hel/deltid? Vad med vår extrema livsmedelsimport - vem föreslår hur vi radikalt ska kunna minska den? Och vad med beredskapspoliserna som några "raketforskare" avskaffade?

För övrigt, begrunda Sven Olov Karlssons analys om bränderna och möjliga bakomliggande orsaker.

Problem i Jokkmokk.

Hemvärnets problemlösare i Jokkmokk.

Älskade skog, kom tillbaka...

Norden under andra världskriget

Danskar betraktar den tyska invasionen 1940. BILDKÄLLA: Bundesarchiv

Tre nyligen publicerade böcker som kan rekommenderas har en sak gemensamt - mycket utspelar sig i Norden.

Norden under andra världskriget är en ny antologi (red. Anders Frankson) som innehåller en hel del nya rön om såväl Stalins vinterkrig som Hitlers invasion av Danmark och Norge, liksom en del nytt om den flyghjälp till Finland under vinterkriget som gick över Sverige och som visat sig vara lite mer omfattande än vad även flygintresserade har känt till.

Utöver dramatiska uppgifter innehåller boken även tänkvärd statistik som hur många tyska divisioner som sammanlagt fanns i Norden vid fem datum, 1940-45. Med andra ord viktiga nyckelfakta för att förstå Nordens roll i det större "spelet".

Wilhelm Agrells senaste bok, Tre spioner i kallt krig, liksom Erik Lewins Hämndens pris, borde också vara av stort intresse för denna bloggs läsare, som härmed önskas en skön sommar.

Finland, Sverige & Det stora kriget

En av två aktuella böcker som man bör ha nära till hands under 2018.

The Great War - så kallar britter ibland första världskriget. Vad gäller antalet dödade britter var ju första världskriget värre än andra världskriget, medan det motsatta förhållandet gäller ur rysk synvinkel. I och med att vi nu har inträtt i året för hundraårsminnet av första världskrigets slutår kan man utifrån den senaste litteraturen om hur kriget berörde Norden reflektera över Finlands och Sveriges läge 1918 och 2018.

Ett grymt krig utspelade sig 1918 i Finland, med moderna ögon präglat av krigsförbrytelser under själva kriget, illdåd och terror utförd av både "röda" och "vita" aktörer - många krigsdeltagare var snarare beväpnade civila än soldater (barnkrigare förekom även, på båda sidorna). När den vita sidan segrat fortsatte illdåden, men då enbart utförda av de vita. Krigets namn var under decennier kontroversiellt men sedan några år är finska inbördeskriget det allmänt accepterade och så heter även Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs nya bok om det. Författarna levererar en modern historik över själva krigsförloppet samtidigt som de visar hur detta krig - ungefär som spanska inbördeskriget - var både ett inbördeskrig och en del av andra konflikter. Vilka andra konflikter i detta fall? Både första världskriget och ryska revolutionen med det direkt påföljande ryska inbördeskriget.

De stater som mest var delaktiga i olika militära handlingar i Finland 1914-18 var Ryssland, Tyskland och i viss mån även Sverige. Men Berglund & Sennerteg presenterar även bakgrunden till Finlands ställning och interna klimat 1914, de sammanfattar alltså Finlands ryska period 1809-1914, på ett välskrivet och intressant sätt. Det finska motståndet mot ryska imperialistiska åtgärder i Finland var inledningsvis passivt och leddes av den hemliga organisationen Kagalen. Mer handlingsinriktade rörelser uppstod, inte minst på grund av de så kallade kosackkravallerna i Helsingfors och den påföljande ryska diktaturförordningen.

Från att ha varit ett lugnt hörn av Ryska imperiet ville allt fler i Finland, särskilt studenter, se en total frigörelse från imperiet. Oväntat hög fart fick denna process genom den geografiskt avlägsna serbiska underjordiska rörelsen Svarta handen, som ytterst låg bakom mordet på kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern - attentatet som användes som förevändning för utlösandet av första världskriget. Författarna tydliggör alltså hur avgörande första världskriget var för krigshandlingarna i Finland, men också hur intimt kopplat inbördeskriget i Finland (eller om man så vill: kriget i Finland) var med de kvarvarande ryska trupperna i landet. Liksom undertecknad (i boken Ryska elitförband och specialvapen) lyfter författarna fram den ryske översten Michail Svetjnikov. Formellt leddes den röda sidan i Finland av Eero Haapalainen, men från och med slutet av februari 1918, var det dock, för att citera Berglund & Sennerteg, "...Svetjnikov som ledde de militära operationerna under resten av inbördeskriget". Vapnen på den finska röda sidan var också till stor del gåvor från ryska soldater och dessa var inte bara observatörer, en stor del av dem blev liksom Svetjnikov krigsdeltagare. Berglund och Sennerteg ger exempel på hur ryska soldater konkret understödde den finska röda sidan flera månader före det officiella krigsutbrottet den 27 januari 1918.

Men författarna skildrar också utförligt den tyska inblandningen i Finland, som främst syftade till att förbättra läget för Tyskland på första världskrigets östfront. I dessa avsnitt finns dock ett sakfel som författarna borde rätta i kommande upplagor (som boken förtjänar). Det står nu nämligen att den tyska sabotageräden med biologiska vapen (mjältbrand i sockerbitar) mot ryska transporter längs Tornedalen misslyckades. Men som både undertecknad (i Svenskar i krig 1914-45) och K-G Olin (i sin bok Tärningskast på liv och död) har visat så hann dock de tyska sabotörerna (som var svenska och finska frivilliga) döda "ett par hundra hästar" för att citera en dåtida svensk/rysk källa. Detta fel och ett annat uppvägs dock av en stor mängd viktiga analyser, inte minst om svenska frivilliga och den dåvarande svenska synen på Åland.

Brittiska ubåtsoperationer i Östersjön 1915 i konkret form, en rest av E19:s offer.

Liksom Finska inbördeskriget behandlar den nya antologin Sverige och första världskriget: Maritima perspektiv svensk syn på Åland, men på ett ännu mer välillustrerat sätt, i Thomas Roths kapitel "Den svenska Ålandsexpeditionen 1918" som nog bättre än någon tidigare bok klargör hur Sverige militärt intervenerade på Åland, främst på grund av geografiska och militära skäl, men också med lokalbefolkningens goda minne. Detta är en dramatisk episod i Sveriges och särskilt svenska flottans och KA 1:s historia (och därmed Amf 1:s). Roth och grafikern bakom boken levandegör Ålandsexpeditionen 1918. I ett annat av bokens kapitel, av Anna McWilliams, får vi nu för första gången en utförlig och snyggt illustrerad historik över kollisionen på svenskt vatten som blev döden för besättningen ombord den kränkande ryska ubåten Som (ja, ubåten hette just så, det betyder mal). Hon skriver även så att resterna av ett av den brittiska ubåten E19:s offer i Östersjön, bevarade på Marinmuseum i Karlskrona, borde få en mer framträdande plats i muséet. Bokens alla författare och grafiker är att gratulera, men redaktören skulle i en kommande upplaga kunna rätta transkriberingen av den 25-årige ryske ubåtskaptenens namn samt ta upp vad lasten av "kärleksgåvor" innebar.

Vid läsningen av dessa böcker om händelser för 100 år sedan faller det sig naturligt att jämföra med senare lägen, som dagens. Geografin är ju konstant, rätt styrande, och ryska politikers, militärers och författares uttalanden om Finland och baltstaterna gör det hela inte mindre angeläget. Förresten, det kanske inte är så märkligt att 1980-talets ubåtsoperationer ännu är diffusa, med tanke på att viss oklarhet om en ubåtskränkning 1916 återstår. Minns även att det tog decennier till dess att det blev klarhet om den sovjetiska ubåtsattacken på den gotländska passagerarbåten Hansa, som resulterade i 84 dödade.

Torped!

En av de största grupperna i det norska och svenska samhället som aktivt deltog i andra världskriget är också en av de minst kända – krigsseglarna. Deras arbete - att frakta vapen och bränsle etc – visade sig vara minst lika farligt som soldaternas. En del av dem bemannade även vapen mot angripande flyg och ubåtar.

Om dessa män och enstaka kvinnor har det dock bara skrivits en bråkdel så mycket som det skrivits om andra världskrigets ”vanliga” krigare. Därför är det särskilt glädjande att det nyligen utkommit en ny bok i ämnet, Torpedo på babord! av Björn K. Sagdahl. Här får man följa bröderna John och Erling Bakkmyr, två tvillingbröder som blev krigsseglare och upplevde ovanligt mycket prövningar – eller vad sägs om 48 dygn på en flotte utrustad bara för några dagars nödsituation…

John Bakkemyr angreps inte bara till havs utan även i brittiska hamnar och kunde vittna om de tyska Stuka-störtbombarnas skräckinjagande ljud, han sade om det att ”Det var nästan värre än själva bombnedslagen”.

När man idag spekulerar över om tyskarna egentligen hade någon chans mot de allierade så bör man betänka att deras ubåtar och flyg under en rätt lång tid krigade om kontrollen över Atlanten – de bedrev till och med operationer i Karibiska havet. Utan vapenhjälpen över Atlanten hade både britterna och senare Röda armén haft fullständigt andra förutsättningar och världshistorien hade högst sannolikt utfallit rätt annorlunda.

Hur stor roll den norska handelsflottan – med inte så få svenska sjömän – spelade för de allierade går nästan inte att överdriva. Få känner idag till att när det såg som mörkast ut för britterna så var drygt hälften av tankfartygen till öriket norska.
Svenska sjömän figurerar ibland i boken, i samband med sänkningen 1941 av Göteborgsfartyget Rydboholm. Ytterst ansvarig för den sänkningen var ubåtsesset Günther Prien.

Torpedo på babord! är en viktig bok – en bok som understryker och tydliggör krigsseglarnas roll under andra världskriget. Ja, boken är på norska – men för den intresserade svensken är detta inget problem (den är inte på nynorska utan den för svenska läsare mer begripliga norskan, alltså bokmål).

Bekräftat: Typhoon på väg till Östersjön

Världens största ubåt kommer om några dagar kunna beskådas i Stora Bält.

Det är nu bekräftat av ryska flottan att världens största ubåt, den 173 meter (172,8) långa atomubåten TK-208 Dmitrij Donskoj, igår inledde sin färd från Kolahalvön till Östersjön - där varken hon eller eller någon annan ubåt av Typhoon-klass tidigare har varit. Hon reser också i fint sällskap, med atomkryssaren Peter den store.

Igår, måndag den 17 juli, publicerade det ryska försvarsministeriet rörliga bilder av hur de atomdrivna fartygen Dmitrij Donskoj och Peter den store inledde färden mot Östersjön. Genom den norska nyhetssajten Barents Observer finns nu fler uppgifter. Rutten för TK-208 Dmitrij Donskoj, ubåten av den Typhoon-klass som blev kändis genom filmen "Jakten på Röd Oktober", är nog av visst intresse för boende i södra Skandinavien. Hon kommer att i ytläge (på grund av storleken och djupet) glida genom Stora Bält, alltså mellan de danska öarna Fyn och Själland. Det bör ske några dagar före den 29 juli - då hon skall visas upp i Sankt Petersburg, under den ryska flottans dag.

Dmitrij Donskoj är inte längre utrustad med sin standardbeväpning, tjugo stycken R-39 kärnvapenrobotar, utan har de senaste åren tjänstgjort som plattform för prov med Rysslands dyraste vapensystem, kärnvapenroboten Bulava, på svenska Stridsklubban.

Apropå Stora Bält så skrev bloggaren Jägarchefen nyligen ett intressant inlägg om detta område. De östtyska attackdykarna, Kampfschwimmerkommando 18, hade det danska kustartilleriet på ön Langeland som mål.

Spioner, fångar & flyg

En av de allierades (USA:s) mest välbevarade baser i Sverige: Sepals III.

Vad hinner man egentligen med under en weekendtur till nordnorska Bodö, där bland annat Norges största flygmuseum finns? Här kommer en färsk reserapport med länkar.

Kör man bil från Sverige så lär de flesta komma till Bodötrakten via Silvervägen dvs från Arjeplog i Norrbotten. Då passerar man bara ett trettiotal meter från den allierade basen Sepals III, som var ett resultat av samarbete mellan amerikanska Office of Strategic Services (OSS), brittiska Special Operations Executive (SOE), de norska exilstyrkorna och svensk underrättelsetjänst (C-byrån). En del av basernas personal var utbildade i jägartjänst av SOE. De utförde spaning men även en del sabotage mot tyskarna. Deras utrustning var brittisk och amerikansk. Jag beskriver de allierade baserna i Sverige närmare i flera böcker och man kan lyssna på radiodokumentären "Han dömdes till döden" om och med chefen för just Sepals III-basen.

På andra sidan gränsen, ungefär halvvägs till själva Bodö, ligger Blodveimuseet i Rognan, där man kan se en utställning om slavarbetarna i Saltdal och deras mycket svåra förhållanden, samt en SOE-uniform från Sepals III. Tyvärr var det stängt när vi passerade, det är mest öppet sommartid. Men det är väl värt ett besök, jag har varit där två gånger tidigare. Bara några få kilometer norrut ligger något som alltid har öppet, det gamla fånglägerområdet i Botn, längs vägen till Bodö. Där finner man ett minnesmärke för jugoslaviska krigsfångar som slet och dog för Hitlers "polarjärnväg" och annan tysk infrastruktur i Norge. Ett stenkast från det jugoslaviska minnesmärket ligger ett av flera sovjetiska. Krigsfångarna var huvudsakligen från Sovjetunionen, så deras minnesmärken finns på rätt många ställen i Norge.

Jugoslaviska minnesmärket i Botn, med ett litet brittiskt träkors nedanför.

Något hundratal meter norr om det sovjetiska minnesmärket ligger en tysk krigskyrkogård med mest moderna gravstenar men även en stor minnessten för slagkryssaren Scharnhorsts omkomna, som tillverkades redan under kriget.

Scharnhorst sänktes under slaget vid Nordkap 1943.

Vad få känner till är att inte långt från minnesmärkena för de jugoslaviska och sovjetiska krigsfångarna finns det en stor grop i vilken det finns husrester, taggtråd och viss utrustning från fånglägret som låg på platsen. Att bese dessa rester ger en viss förnimmelse av lägret. Kusligt men nyttigt att uppleva.

Lägerrester i Botn, kanske var här ett kök?

I Fauske kan man på hembygdmuseet se en del föremål från den tyska ockupationen. Direkt efter krigsslutet fanns i Fauske ett svenskt fältsjukhus för sovjetiska f.d. krigsfångar. Sjukhusets personal och utrustning flögs dit med amerikanska C-47-flygplan från Luleå, som under drygt åtta månader var en bas för tio C-47:or. Själva museet ligger i en f.d. tysk barack. De amerikanska flygplanen hade inte landat i Fauske utan i Bodö, som är den större ort man kommer till efter Fauske.

Denna Hurricane möts man av när man ska parkera vid Luftfartsmuseet i Bodö.

Något före centrum i Bodö ligger Norges centrala flygmuseum, för både militär och civil luftfart, Luftfartsmuseet. Det är så stort och gediget att flygintresserade bör avsätta minst en hel dag för att besöka det. Vill man dessutom flyga avancerad flygsimulator så är en dag på tok för lite tid. Givetvis har museet en bra museishop och en rejäl cafeteria.

En Ju 88 som den låg på fjället när den hittades. Ett av flera dioramor på museet.

Ett par stenkast från Luftfartsmuseet ligger Bodö krigshistoriska museum, som är mer mark- och marinorienterat än flygmuseet. Det är fullt av mindre föremål, vapen och uniformer, en del mycket ovanliga. Det är inte så stort men riktigt sevärt, skapat av entusiaster. Själva lokalen tillhörde den tyska brandkåren och är i sig en rest av kriget. Finns fler sådana byggnader i Bodö.

Så här såg jägarsoldaterna på Sepals-baserna ut. På Bodö krigsmuseum.

Sammanfattningsvis kan man starta från Luleå på en fredag eftermiddag och vara tillbaka där sent på en söndag. Men då hinner man knappast besöka Blodveimuseet och Fauskes lokalmuseum. Vill man även se själva Bodö ordentligt, t ex dess lokalmuseum, är saken klar - då räcker inte tre dygn.

”Europas största flygövning”


Huvudnyheten i Norrbottens-Kuriren den 22/5.

Svenska medier har förmedlat sakfel om den av Finland ledda flygövning som ännu pågår över Norrbotten. Och vad sägs om lite kontext?

Förra gången något liknande hände var i ifjol, då bägge kvällstidningarna i stora artiklar spred sakfel om en övning i Norge. Då kunde de skylla på att deras grundkälla, CNN, förväxlat två norska orter (som ligger 90 mil bilväg från varandra). Nu kan dock slarvande medier i Norrbotten inte skylla på utländska medier.

Den 22 maj hade Norrbottens-Kuriren som största nyhet ”Ifrågasatt övning slår alla rekord”. Fakta är dock att vad gäller antalet flygplan i övningen är det i år inte fler utan färre. Jag skickade in min reaktion och släppte därefter ämnet och kopplade av under några sköna dagar i Norge som jag kommer att blogga om senare.

Norrbottens-Kuriren hade inte möjlighet att publicera min reaktion förrän idag, men bättre sent än aldrig. Nu finns mitt debattinlägg att läsa på Kurirens hemsida.

Nu ser jag att sakfelen i förra veckans rapportering om övningen inte tog slut med ”rekord-artikeln”. Dagen därpå publicerade NSD artikeln ”Planen: ACE ska växa ännu mer” i vilken man kunde läsa: ”Arctic challenge exercise har sedan premiären 2013 vuxit varje gång övningen har ordnats. 2015 var ACE Europas dittills största flygövning – och i år har den ännu fler deltagare.”

Antalet deltagande länder har ökat, ja. Två länder har tillkommit i år. Men, övningen innehåller i år cirka åtta färre deltagande flygplan än vad ACE 2015 hade – i år ca 107 plan mot då 115. Vad gäller påståendet ”2015 var ACE Europas dittills största flygövning” så lät Moskva enligt dess egna uttalanden genomföra en övning 2013 med 130 flygplan, en 2014 med 632 flygfarkoster, en oanmäld övning 2015 med 220 flygfarkoster samt ytterligare en oanmäld övning samma år (2015) med 170 flygfarkoster.

För att något avdramatisera de ryska övningarna så skedde den med 632 flygfarkoster inte i den europeiska delen av Ryssland. Men även om man tar bort den övningen så återstår flera övningar med fler flygfarkoster än de som nu övar här uppe.

Vad gäller påståendet i Kuriren den 23 maj ”Europas största flygövning i år” stämmer det inte heller, eftersom Kreml i februari detta år körde igång en oanmäld övning med 45,000 man och 150 flygfarkoster. Vilket man kunde läsa direkt i ryska statsmedier och sen även i flera västmedier.

Tidningarnas felaktiga påståenden spreds sedan vidare av public service. ”Europas största flygövning i Luleå” var nyhetsrubrik hos Sveriges Radio Norrbotten den 24 maj och i den tillhörande brödtexten står att läsa: ”Övningen, som är den största i Europa”. Förutom att storlekspåståendena i radions text inte stämmer görs de också utan tidsbegränsning och kontext.

Sammanfattningsvis har bägge länstidningarna och lokalradion missat både antalet deltagande flygplan 2017 jämfört med 2015, liksom kontexten – som flera större övningar i öst och det ännu inte avslutade kriget mot Ukraina.

Bevisligen behöver inte lokala medier vara så slarviga som i förra veckan. Under flera år under 1990-talet hade både NSD, SVT och Radio Norrbotten en rätt god bevakning av Norrbottens närområde dvs övriga Nordkalotten. Man kan väl inte kräva att den ofta krisande lokalpressen återupptar den bevakningen, men vad med public service? Talar inte själva omvärldsläget för att vara extra noga med fakta och ta med kontext?

Större delen av den manliga befolkningen

Japp, det är marininfanteri med en amfibiebandvagn typ PTS på omslaget.

Som Mikael Odenberg skriver i förordet till Den stora invasionen så omfattade det svenska försvaret tidigare större delen av den manliga befolkningen. Vi som var små kuggar i det minns vilka militärområden vi tillhörde och nu kan man genom denna nya bok få reda på hur alla områden var tänkta att fungera i skarpt läge.

Bo Hugemark har som bokens redaktör samlat ytterst insatta personer som kommer med vad som nog kommer att räknas som den ultimata redogörelsen för den operativa planeringen i försvaret under den senare delen av det förra seklet. När nu försvaret av det egna territoriet återigen är i fokus är det, som Odenberg också skriver, viktigt att kunskaper och insikter förs vidare. Och det kan nog inte göras så mycket bättre än så här - med innehållet till stor del uppdelat efter militärområdena samt stora foton och kartor.

Vad är det för frågor som boken vill besvara? Här kommer några exempel:

* Vad tänkte man om sannolikheten för ett sovjetiskt anfall?
* Vad trodde man om försvarets uthållighet vid ett sovjetiskt anfall?
* Hur såg man på sannolikheten för hjälp från Nato vid ett sovjetiskt anfall?

Svaren är ibland överraskande, och känns trovärdiga inte minst eftersom de kommer från några av de högst insatta personerna, som vet att de inom en nära framtid lämnar jordelivet.

Boken hör hemma hos såväl den som vill förstå vad värnplikten egentligen handlade om - man får nu den stora bilden som man då bara kunde ana - liksom den som vill försöka bilda sig en uppfattning om något av det som krävs för att vi ska kunna bygga upp ett nytt totalförsvar. Givetvis har en mängd faktorer förändrats, men geografin är sig lik.

Den stora invasionen är nu aktuell inom Pennan & Svärdet.

Iskall thriller från gedigna experter

Försvarsmaktens coolaste handbok - huvudsak för varje vintersoldat.

Förhandsutgåvor av denna bok har funnits ute i Försvarsmakten ett tag, men nu är den fastställd och tryckt som Handbok Markstrid - Vintersoldat, sprängfylld med gedigna vinterkunskaper.

Vapen, fötter, fordon och datorer kan påverkas starkt av kyla och andra vinterförhållanden. Nu finns alltså den moderna handboken ute med knepen som gör att du kan lösa dina uppgifter även riktigt tuffa vinterdagar i terrängen. Stilen är rakt på sak och allt är mycket grafiskt tilltalande.

Vill du veta vad försvarets vinterexperter säger om användning av olika bränslen för matlagning vintertid? Se sidan 78! Hur använder man Enmanstält 2000 i snön? Se sidan 95! Vad behöver du särskilt tänka på vad gäller eldställningar i snö? Se sidan 139! Behöver du spränga is? Se sidan 168!

Få ut mer av vintern och gör den till din vän - läs Handbok Markstrid - Vintersoldat!

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar plötsligt intill norskryska gränsen? (bild från Tyskland)

CNN skapade härom dagen stort eko i nordisk press om en spektakulär amerikansk övning "på gränsen Norge-Ryssland". I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar om övningen "vid gränsen" och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen - det som påstods ha hänt - och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska nyhetskonsumenter nu ännu lär tro att amerikanska marinkårens stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har rätt få svenskar söder om Norrbotten fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: "Nordlig pivot?".

Östersjön dominerar i ny rapport

Arktis har på senare år fått fler ryska baser och förband.

Rapporten "Säkerhet i ny tid" släpptes igår under stor medial belysning på grund av Natofrågan. Rapporten återger till stor del hur en militär händelseutveckling i Östersjöregionen kan gestalta sig men ägnar mycket lite utrymme åt ett mer nordligt scenario.

På 62 ställen i rapportens text tas Östersjörelaterade saker upp. Barents och Arktis nämns vardera två gånger i brödtexten (plus en not om Barents), Murmansk fyra gånger. Vad gäller olika scenarion som berör svensk säkerhet kan man därför snabbt fastställa att man lagt mycket stor fokus på Östersjön. Även av den 203-sidiga rapportens få stycken om nordliga förhållanden framgår dock att Arktis/Barents/Murmansk är av enorm vikt. Men den vikten avspeglas alltså inte i textens geografiska fokus.

Hur stor del av Sverige räknas som en del av Arktis, militärt sett? Ryska försvarsministeriet har inte öppet definierat var gränsen i Sverige går, utan har bara förkunnat att Sverige utgör en del av Arktis. Men enligt en FOI-analys kan hela Norrland räknas som del av det nya Arktis - se FOI-rapporten "Strategisk utblick 2010: Säkerhetspolitisk nattorientering".

Simulerade kärnvapen under svenska övningar

Kärnvapenexplosioner simulerades i Dalarna och Halland.

Nog visste man att det i glesbefolkade delar av Norrbotten simulerades kärnvapen under 1950-talet. Men i den helt nya boken Svenska atomvapen (red: professor Kent Zetterberg) får man se ett fejkat svampmoln över Knäred i Halland 1964. Dylika laddningar användes även vid större övningar i bl a Dalarna och Östergötland.

I Svenska atomvapen får man ta del av den samlade kunskapen om både de kärnvapen som Sverige planerade att skaffa sig, tänkta vapenbärare inklusive inte minst stridsflygplanet A 36, många bilder jag aldrig sett förr samt en hel del fint bonusmaterial, som det om Sverige i sovjetisk operativ planläggning.

Kort sagt är boken ett måste för den med intresse för Sverige under det klassiska kalla kriget. Senaste numret av Pennan & Svärdet innehåller även en ny och högaktuell thriller om Gotland i en nära framtid, Bricka i stort spel. Till den kommer jag att återkomma men kan direkt rekommendera den.

Jan hedrad på bästa sätt

Länderna som Jan ställde upp för fanns med på flera sätt vid avskedet.

Örebro-Värmlandsgruppen (ÖVG) är underställd Livregementets husarer (K 3), där Jan Danielsen, frivillig i Finland och sedan Norge, i decennier var reservofficer. Hedersvakten vid Jans begravning med frivilliga från ÖVG var alltså synnerligen lämplig och de tre representanterna inklusive ÖVG:s chef överstelöjtnant Bengt Fransson gav ceremonin en gedigen inramning.

Stort tack för alla som på olika sätt bidrog till ett vackert och berikande avsked av en man som i både ord och handling ställde upp för Nordens frihet.

Dödförklarad 1940 men dog 2016

Stenen till minne av svenska medborgare fallna för Norge 1940-45, på Västra gravlunden i Oslo.

Nu på fredag den 27 maj begravs en svensk som var frivillig för både Finland och Norge, Jan Danielsen. Det var mycket som jag uppskattade med Jan, inte minst hans vänliga sätt och humor. Det känns tomt nu men samtidigt har det i både brev och per telefon kommit värmande ord om honom.

Under Jans deltagande i striderna om södra Norge blev han rapporterad som stupad och hans föräldrar började få kondoleansbrev om den stupade sonen. Flaggan hemmavid vajade därför en tid på halv stång. Men Jan klarade sig både den gången, liksom många gånger till. Några av hans kamraters namn hamnade dock på minnesstenen över stupade svenskar 1940-45, i Oslo, den sten som syns här ovanför.

Hur hittar man förresten minnesmärken över stupade svenskar, både utomlands och i Sverige? En del har Lennart Westberg och jag tagit upp i Svenskar i krig 1914-45 men det finns många fler. Det finns också sedan några år en förening som sysslar med att inventera alla olika svenska militära minnesmärken, och verkar för att de skall vårdas. Besök gärna föreningens hemsida och förundras över i hur många länder det finns svenska militära minnesmärken.

Norska Aftenposten har infört denna nekrolog om Jan.

Guld för uteliv och överlevnad

Författaren Lars Fält är grundaren av Försvarsmaktens överlevnadsskola.

Ray Mears skriver i förordet till Lars Fälts Uteliv på sommaren: "Vi har båda färdats till öde trakter i Arktis och haft privilegiet att under perioder få leva med naturfolk. Men det som förenar oss allra mest är övertygelsen att traditionella kunskaper och färdigheter bara kan utvärderas genom att testas under långfärder."

Uteliv på sommaren är dock inte bara guld för den avancerade vandraren utan här har Lars samlat decennier av både grundläggande och vidareutvecklande kunnande om uteliv i Norden sommartid. Lars ger även goda råd om kläder, knivar, kartläsning, kanoting med mera. Allt illustrerat av särskilt framtagna färgillustrationer av den enastående Alf Lannerbäck, plus färgfoton.

Insprängt i texten finns många rön om både gammal och ny teknik och hur vi människor brukar reagera i olika situationer.

Det är en förmån att få ta del av så här välformulerat kunnande. Det här är en bok som varje vandrare och soldat borde få njuta av. Uteliv på sommaren finns i senaste numret av Pennan & Svärdet.

Jan, vila i frid!

Jan som nyutnämnd fänrik, omedveten om att han inom kort ska bli frivillig för Finland och Norge.

Jan Danielsen avled i lördags och därmed har den siste av svenskarna som ställde upp i andra världskriget både för Finland och Norge lämnat oss. Han stred alltså högst konkret både mot Stalins och Hitlers krigsmakter.


Jan gav mig förtroendet att få skriva boken om honom och för det är jag honom för evigt tacksam. I en av de sista intervjuerna med Jan tog han upp att han inte kände något hat gentemot de soldater han stred mot och det är något jag kan bekräfta - som haft rätt intensiv kontakt med honom. Jan var en rak, stark men också omtänksam gentleman med en stark tro på personligt ansvar för den frihet vi åtnjuter i Norden. Hans tid som frivillig för våra grannar står i fokus i Jan och Nordens frihet, men han var också en begåvad entreprenör och uppfinnare - även efter att han fyllt nittio år. Nu i sommar skulle han fylla 99.

”Snabbare än vad lagen kräver”


Från en nylig övning med Finlands gränsförsvarsstyrkor.

Rysslands riksåklagare har inlett en utredning för att undersöka om det var lagligt av Sovjet att erkänna baltstaternas självständighet. Detta har inte missats av svensk press men däremot verkar varken SR eller SVT ännu ha tagit upp detta ifrågasättande av våra nära grannar. Noll svenska medier verkar ännu ha uppmärksammat avslöjandet i finsk press att Finland vidtar extraordinära försvarsåtgärder.

Det är mot denna allvarliga bakgrund och nya uppgifter om rysksvenska flygincidenter som det kommer ett blogginlägg mitt i den ljuva sommaren.

Den ryske riksåklagaren har ännu inte kommit med sitt svar om Sovjets erkännande av baltstaterna, något som har begärts av två parlamentariker från Putins parti Enade Ryssland. Men man kan konstatera att detta utspel passar in i ett mönster av att i vår tid beivra "brott" mot Sovjetunionen. Förra sommaren begärde Ryssland faktiskt att Litauens riksåklagare skulle utreda ett antal litauer för att de deserterat från den sovjetiska armén efter att Litauen förklarat sig vara självständigt. Litauen såg sig därför i höstas tvunget att rekommendera de berörda medborgarna (flera hundra personer) att avstå från resor till länder utanför EU eller Nato.

SR, SVT och de flesta svenska tidningar missade i våras att rapportera om att höga företrädare för Kreml pekade ut Finland som ett hot och ifrågasatte Norges syn på Svalbard. Hur är det möjligt att public service kan missa så viktiga nyheter från våra allra närmaste grannländer? Den frågan är svår att inte åter ställa sig när det nu gått två dagar sedan Finlands största tidning, Helsingin Sanomat, avslöjade att viktiga finska företag har uppvaktats av finska staten om beredskapsåtgärder, vilket tidningen anser ligger i linje med att det i förra veckan blev offentligt att det finska försvaret under våren har skapat nya beredskapsstyrkor som ska vara "snabbare än vad lagen kräver". YLE skrev vidare om de nya styrkorna:

De här snabba styrkorna, som ännu inte har något officiellt namn, ska kunna sättas in till exempel vid hot från fientliga specialförband. En central roll vid ockupationen av Krim i fjol hade de så kallade "gröna männen", som plötsligt dök upp och som efterhand visade sig vara ryska elitstyrkor.

Vad svenska medier dock har tagit upp stort under senare tid är den stora oanmälda ryska beredskapsövning i mars - som då det begav sig till stor del missades. Intressant är dock att det hittills, vad jag kunnat se, bara är en svensk redaktion som uppmärksammat att den övningen snabbt växte, från 38,000 till 80,000 personer, enligt ryska statsmedier.

En viktig del av alla större ryska beredskapsövningar är inslagen av VDV, luftlandsättningstrupper, och spetsnaz, specialförband. För den som vill ha en lättläst genomgång om VDV och spetsnaz kan jag rekommendera en tidning som nu finns att få tag på i större kiosker, Specialförband. Det rör sig om ett specialnummer av Militär Historia med fokus på flera av världens mest intressanta elitförband (mest specialförband men även några som strikt taget inte är det, som VDV). Artiklarna har publicerats i tidigare nummer av Militär Historia men är delvis uppdaterade.

Svensk frivillig hedrad

Jan när han till Narvik återbördade den Luger han erövrat vid Narvik.

Jan Danielsen, svensk frivillig i finska vinterkriget och vid Narvik, har nu hedrats av Norge med en till medalj. Som författare till boken om honom, Jan och Nordens frihet, gläds jag mycket av detta liksom den nyliga artikeln om Jan i VG, Norges största tidning (enbart början finns öppet på nätet).

Innan semestern helt "tar över" vill jag kort passa på att tacka alla läsare av artiklar/blogg/böcker som har hört av sig. Det kommer sedan någon gång ifjol oftast dagligen flera brev och meddelanden och det är mäktigt som författare att få vara med om det. Ber om ursäkt att svar ibland blir sena och tyvärr händer det ibland att minneslappar kommer bort. Men alla ska veta att jag läser alla brev och att era upplysningar rätt ofta innebär nya uppslag och därmed nya artiklar etc.