Kategoriarkiv: Nordkalotten

Samiska jägarsoldater och renar

Kompanichefens amatörfilm från finska vinterkriget finns nu på internet.

Samiska jägarsoldater med renar, liksom ett märkligt slagsmål och sovjetiska ställningar med försåtsmineringar - det är några av ingredienserna i den amatörfilm från svenska frivilliga 16. jägarkompaniet som nu gjorts fritt tillgänglig på internet.

Inom ramen för Svenska Frivilligkåren för Finland 1939-40 sattes ett fristående jägarförband upp under kapten Gösta Wetterhall, dess namn blev 16. jägarkompaniet. Kravet på skidåkningsförmåga sattes rätt högt - tre mil på tre timmar och femton minuter. Det var samma tid som gällde för att kvalificera sig för det svenska skidlöparmärket i brons. Men med den skillnaden att märket fick man utan att bära fältutrustning. För att bli en del av 16. jägarkomp gällde samma tid men med fältutrustning.

Detta jägarkompani fick gott om automatvapen, särskilt kpistar (kulsprutepistoler), vilket framhålls av några sekvenser i Gösta Wetterhalls privatinspelade film, som nu alltså finns på nätet.

Stillbild från filmen (spegelvänd?) av okänd svensk jägarsoldat med kpist (m/37?).

Filmen spelades in i samband med 16. jägarkompaniets marsch till Märkäjärvi 1940. Filmen var utan ljud men fick fjol kommentarer av veteranen Bengt Jansson, inspelade hemma hos honom i augusti 2017 kort före han avled. Genom Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening fick undertecknad just kännedom om att filmen nu både fått ljud och lagts ut på Filmarkivet.se, som är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket.

Wetterhalls film börjar med några måhända mindre intressanta vyer, men visar sedan flera kanske helt unika sekvenser, som åskådliggör hur man använde renar, specialutrustning och även hur man upptäckte sovjetiska försåtsmineringar på finsk mark.

Obs blandningen av sameklädsel och svensk frivilliguniform.

Genom att bläddra lite i den bästa moderna boken om Svenska Frivilligkåren, För Finlands frihet (2008), kan man få upplysningar om den i filmen mest samiskt klädde jägarsoldaten, Helge Innala (Invall). Av boken framgår att han hade fått särskilt tillstånd att bära sin traditionella samedräkt i fält. Där framgår även att hans två samiska kompanikamrater Toven och Rimpi efter vinterkriget fortsatte till Norge och där stred mot tyskarna, varvid den norske Toven stupade medan den svenske Rimpi överlevde. Det vore förresten intressant att få reda på deras fullständiga namn. Och vad med den stora stjärnan i den samiska huvudbonaden?

Vad är det för stjärna i den samiska huvudbonaden?

Efter finska vinterkriget ledde Gösta Wetterhall svenska skidlöparsoldater, bistod de allierade fjällbaserna på svensk mark (Sepals mm) och var med om att organisera Jägarskolan i Kiruna (som senare blev I 22).

I Lapplandskrigets spår 2018

Författaren Mika Kulju (till höger) med undertecknad testar krigsspelet "Tornio ´44".

Finlands kamp mot tyska trupper i finska Lappland 1944-45 kallas ibland för "barnkorståget", eftersom den finska regeringen på grund av sovjetiska krav tvingades använda de yngsta soldaterna mot de ofta mycket erfarna tyska soldaterna. Mika Kulju kommer med nya rön om både soldaterna och striderna i sin nya bok Lapplandskriget, som nu finns på svenska.

Det visade sig att även "barnsoldaterna" kunde strida, men givetvis till ett högt mänskligt pris. Omfattningen av förstörelsen av finska Lappland under Lapplandskriget är något som man måste känna till om man vill förstå den arktiska krigshistorien. Mika Kulju granskar både destruktionen och de konspirationsteorier som uppkommit kring den.

Striderna längs med svenska gränsen, inte minst med enheter ur SS-divisionen "Nord" belyses i Kuljus bok, liksom den enorma "Sturmbock-Stellung", det system av välplanerade ställningar och skyttegravar som än idag utgår en av de absolut största militärhistoriska sevärdheterna på Nordkalotten. Kuljus bok är ett måste att läsa innan man besöker "Sturmbock-Stellung". Läs den även för att ta del av de allra sista striderna där uppe, inte långt från Treriksröset. I boken ingår både fotografier och en mängd färgkartor - som också är ett måste inför krigshistoriska resor i regionen.

Brand(soldater) och bönder – behövs de kanske?

Egen bild från Jokkmokk juli 2018.

Efter att ha hoppat in i brandbekämpningen i Jokkmokk och ha läst om hur erfarenheterna av jättebranden 2014 till stor del ignorerats blev jag ett levande frågetecken. Lägg till detta flera nya värmerekord inte bara i Sverige och sedan dagens väckarklocka om de svenska böndernas krisläge.

Alltså, vi har en historiskt stor kris inom både svenskt skogsbruk & jordbruk, och räddningstjänsternas personalkris har därtill blivit extremt synlig. Dessa kriser är inte rimligen något som den underfinansierade Försvarsmakten kan lösa ens med den godaste viljan i världen. Man kan då fråga sig - var presenteras förslag om de historiskt stora reformer som krävs? Dvs finansierade reformer, inte vackra ord.

Tarvar inte läget nu att utan långbänk SNABBT göra det attraktivt (högre lön och avskrivna studieskulder) att bli brandman på hel/deltid? Vad med vår extrema livsmedelsimport - vem föreslår hur vi radikalt ska kunna minska den? Och vad med beredskapspoliserna som några "raketforskare" avskaffade?

För övrigt, begrunda Sven Olov Karlssons analys om bränderna och möjliga bakomliggande orsaker.

Problem i Jokkmokk.

Hemvärnets problemlösare i Jokkmokk.

Älskade skog, kom tillbaka...

Sovjetisk flyghistoria av högsta klass

Över två tusen (!) amerikanska P-40 levererades till Sovjetunionen. FOTO: USAF

Antalet biografier på svenska om sovjetiska krigsdeltagare är inte överväldigande, kanske ett halvt dussin totalt? Ingen av de tidigare utgivna har, vad jag vet, fokuserat på en sovjetisk stridsflygare. Men nu finns en sådan bok och den sammanfattar på ett fint sätt även flygkriget över Nordkalotten.

Den nya och välillustrerade boken Boris Safonov av Jurij Rybin tecknar med hjälp av både sovjetiska, tyska och andra källor plus författarens logiska resonemang en ny och övertygande bild av det i Ryssland välkända flygaresset Boris Safonov. Boken inleds med ett sovjetiskt ID-kort för den brittiske Hurricane-piloten "Tim" Elkington, eftersom det mycket läsvärda förordet är skrivet av honom - en av de idag ytterst få (den siste?) av RAF-piloterna som flög från baser i Sovjet.

I bokens centrum står Boris Safonov och det märks att författaren har vänt på varenda sten på Kolahalvön, där Safonovs stridsinsatser skedde, och kommunicerat med alla relevanta veteraner och flyghistoriker, för att berätta om Safonov. På köpet får man en ofta överraskande bild av flygstriderna längst i norr och de särskilt i början extremt hårda levnadsförhållandena på marken för flygarna och deras familjer.

Boris Safonov var den förste av de sovjetiska piloterna att flyga en brittisk Hurricane, närmare bestämt den 26 september 1941. Men innan dess har man som läsare fått en god bild av hur de sovjetiska I-16 stod sig gentemot andra plan - överraskande bra får man säga. Safonov uppskattade Hurricane men fick senare byta till en amerikansk P-40 och därmed kommer författaren in på hur de många planen från de västallierade har skildrats på olika sätt i rysk litteratur, beroende på bokens årgång.

Kort sagt är Jurij Rybins biografi Boris Safonov en höjdarbok för den med intresse för flyghistoria och/eller Nordkalotten.

Förresten, hette P-40 Tomahawk, Warhawk eller Kittyhawk? Svaret är alla tre. Warhawk var standardnamnet i USA för alla varianter av P-40. De brittiska och sovjetiska flygarna använde däremot namnet Tomahawk för P-40B & P-40C och kallade senare versioner för Kittyhawk.

Finland, Sverige & Det stora kriget

En av två aktuella böcker som man bör ha nära till hands under 2018.

The Great War - så kallar britter ibland första världskriget. Vad gäller antalet dödade britter var ju första världskriget värre än andra världskriget, medan det motsatta förhållandet gäller ur rysk synvinkel. I och med att vi nu har inträtt i året för hundraårsminnet av första världskrigets slutår kan man utifrån den senaste litteraturen om hur kriget berörde Norden reflektera över Finlands och Sveriges läge 1918 och 2018.

Ett grymt krig utspelade sig 1918 i Finland, med moderna ögon präglat av krigsförbrytelser under själva kriget, illdåd och terror utförd av både "röda" och "vita" aktörer - många krigsdeltagare var snarare beväpnade civila än soldater (barnkrigare förekom även, på båda sidorna). När den vita sidan segrat fortsatte illdåden, men då enbart utförda av de vita. Krigets namn var under decennier kontroversiellt men sedan några år är finska inbördeskriget det allmänt accepterade och så heter även Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs nya bok om det. Författarna levererar en modern historik över själva krigsförloppet samtidigt som de visar hur detta krig - ungefär som spanska inbördeskriget - var både ett inbördeskrig och en del av andra konflikter. Vilka andra konflikter i detta fall? Både första världskriget och ryska revolutionen med det direkt påföljande ryska inbördeskriget.

De stater som mest var delaktiga i olika militära handlingar i Finland 1914-18 var Ryssland, Tyskland och i viss mån även Sverige. Men Berglund & Sennerteg presenterar även bakgrunden till Finlands ställning och interna klimat 1914, de sammanfattar alltså Finlands ryska period 1809-1914, på ett välskrivet och intressant sätt. Det finska motståndet mot ryska imperialistiska åtgärder i Finland var inledningsvis passivt och leddes av den hemliga organisationen Kagalen. Mer handlingsinriktade rörelser uppstod, inte minst på grund av de så kallade kosackkravallerna i Helsingfors och den påföljande ryska diktaturförordningen.

Från att ha varit ett lugnt hörn av Ryska imperiet ville allt fler i Finland, särskilt studenter, se en total frigörelse från imperiet. Oväntat hög fart fick denna process genom den geografiskt avlägsna serbiska underjordiska rörelsen Svarta handen, som ytterst låg bakom mordet på kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern - attentatet som användes som förevändning för utlösandet av första världskriget. Författarna tydliggör alltså hur avgörande första världskriget var för krigshandlingarna i Finland, men också hur intimt kopplat inbördeskriget i Finland (eller om man så vill: kriget i Finland) var med de kvarvarande ryska trupperna i landet. Liksom undertecknad (i boken Ryska elitförband och specialvapen) lyfter författarna fram den ryske översten Michail Svetjnikov. Formellt leddes den röda sidan i Finland av Eero Haapalainen, men från och med slutet av februari 1918, var det dock, för att citera Berglund & Sennerteg, "...Svetjnikov som ledde de militära operationerna under resten av inbördeskriget". Vapnen på den finska röda sidan var också till stor del gåvor från ryska soldater och dessa var inte bara observatörer, en stor del av dem blev liksom Svetjnikov krigsdeltagare. Berglund och Sennerteg ger exempel på hur ryska soldater konkret understödde den finska röda sidan flera månader före det officiella krigsutbrottet den 27 januari 1918.

Men författarna skildrar också utförligt den tyska inblandningen i Finland, som främst syftade till att förbättra läget för Tyskland på första världskrigets östfront. I dessa avsnitt finns dock ett sakfel som författarna borde rätta i kommande upplagor (som boken förtjänar). Det står nu nämligen att den tyska sabotageräden med biologiska vapen (mjältbrand i sockerbitar) mot ryska transporter längs Tornedalen misslyckades. Men som både undertecknad (i Svenskar i krig 1914-45) och K-G Olin (i sin bok Tärningskast på liv och död) har visat så hann dock de tyska sabotörerna (som var svenska och finska frivilliga) döda "ett par hundra hästar" för att citera en dåtida svensk/rysk källa. Detta fel och ett annat uppvägs dock av en stor mängd viktiga analyser, inte minst om svenska frivilliga och den dåvarande svenska synen på Åland.

Brittiska ubåtsoperationer i Östersjön 1915 i konkret form, en rest av E19:s offer.

Liksom Finska inbördeskriget behandlar den nya antologin Sverige och första världskriget: Maritima perspektiv svensk syn på Åland, men på ett ännu mer välillustrerat sätt, i Thomas Roths kapitel "Den svenska Ålandsexpeditionen 1918" som nog bättre än någon tidigare bok klargör hur Sverige militärt intervenerade på Åland, främst på grund av geografiska och militära skäl, men också med lokalbefolkningens goda minne. Detta är en dramatisk episod i Sveriges och särskilt svenska flottans och KA 1:s historia (och därmed Amf 1:s). Roth och grafikern bakom boken levandegör Ålandsexpeditionen 1918. I ett annat av bokens kapitel, av Anna McWilliams, får vi nu för första gången en utförlig och snyggt illustrerad historik över kollisionen på svenskt vatten som blev döden för besättningen ombord den kränkande ryska ubåten Som (ja, ubåten hette just så, det betyder mal). Hon skriver även så att resterna av ett av den brittiska ubåten E19:s offer i Östersjön, bevarade på Marinmuseum i Karlskrona, borde få en mer framträdande plats i muséet. Bokens alla författare och grafiker är att gratulera, men redaktören skulle i en kommande upplaga kunna rätta transkriberingen av den 25-årige ryske ubåtskaptenens namn samt ta upp vad lasten av "kärleksgåvor" innebar.

Vid läsningen av dessa böcker om händelser för 100 år sedan faller det sig naturligt att jämföra med senare lägen, som dagens. Geografin är ju konstant, rätt styrande, och ryska politikers, militärers och författares uttalanden om Finland och baltstaterna gör det hela inte mindre angeläget. Förresten, det kanske inte är så märkligt att 1980-talets ubåtsoperationer ännu är diffusa, med tanke på att viss oklarhet om en ubåtskränkning 1916 återstår. Minns även att det tog decennier till dess att det blev klarhet om den sovjetiska ubåtsattacken på den gotländska passagerarbåten Hansa, som resulterade i 84 dödade.

Spioner, fångar & flyg

En av de allierades (USA:s) mest välbevarade baser i Sverige: Sepals III.

Vad hinner man egentligen med under en weekendtur till nordnorska Bodö, där bland annat Norges största flygmuseum finns? Här kommer en färsk reserapport med länkar.

Kör man bil från Sverige så lär de flesta komma till Bodötrakten via Silvervägen dvs från Arjeplog i Norrbotten. Då passerar man bara ett trettiotal meter från den allierade basen Sepals III, som var ett resultat av samarbete mellan amerikanska Office of Strategic Services (OSS), brittiska Special Operations Executive (SOE), de norska exilstyrkorna och svensk underrättelsetjänst (C-byrån). En del av basernas personal var utbildade i jägartjänst av SOE. De utförde spaning men även en del sabotage mot tyskarna. Deras utrustning var brittisk och amerikansk. Jag beskriver de allierade baserna i Sverige närmare i flera böcker och man kan lyssna på radiodokumentären "Han dömdes till döden" om och med chefen för just Sepals III-basen.

På andra sidan gränsen, ungefär halvvägs till själva Bodö, ligger Blodveimuseet i Rognan, där man kan se en utställning om slavarbetarna i Saltdal och deras mycket svåra förhållanden, samt en SOE-uniform från Sepals III. Tyvärr var det stängt när vi passerade, det är mest öppet sommartid. Men det är väl värt ett besök, jag har varit där två gånger tidigare. Bara några få kilometer norrut ligger något som alltid har öppet, det gamla fånglägerområdet i Botn, längs vägen till Bodö. Där finner man ett minnesmärke för jugoslaviska krigsfångar som slet och dog för Hitlers "polarjärnväg" och annan tysk infrastruktur i Norge. Ett stenkast från det jugoslaviska minnesmärket ligger ett av flera sovjetiska. Krigsfångarna var huvudsakligen från Sovjetunionen, så deras minnesmärken finns på rätt många ställen i Norge.

Jugoslaviska minnesmärket i Botn, med ett litet brittiskt träkors nedanför.

Något hundratal meter norr om det sovjetiska minnesmärket ligger en tysk krigskyrkogård med mest moderna gravstenar men även en stor minnessten för slagkryssaren Scharnhorsts omkomna, som tillverkades redan under kriget.

Scharnhorst sänktes under slaget vid Nordkap 1943.

Vad få känner till är att inte långt från minnesmärkena för de jugoslaviska och sovjetiska krigsfångarna finns det en stor grop i vilken det finns husrester, taggtråd och viss utrustning från fånglägret som låg på platsen. Att bese dessa rester ger en viss förnimmelse av lägret. Kusligt men nyttigt att uppleva.

Lägerrester i Botn, kanske var här ett kök?

I Fauske kan man på hembygdmuseet se en del föremål från den tyska ockupationen. Direkt efter krigsslutet fanns i Fauske ett svenskt fältsjukhus för sovjetiska f.d. krigsfångar. Sjukhusets personal och utrustning flögs dit med amerikanska C-47-flygplan från Luleå, som under drygt åtta månader var en bas för tio C-47:or. Själva museet ligger i en f.d. tysk barack. De amerikanska flygplanen hade inte landat i Fauske utan i Bodö, som är den större ort man kommer till efter Fauske.

Denna Hurricane möts man av när man ska parkera vid Luftfartsmuseet i Bodö.

Något före centrum i Bodö ligger Norges centrala flygmuseum, för både militär och civil luftfart, Luftfartsmuseet. Det är så stort och gediget att flygintresserade bör avsätta minst en hel dag för att besöka det. Vill man dessutom flyga avancerad flygsimulator så är en dag på tok för lite tid. Givetvis har museet en bra museishop och en rejäl cafeteria.

En Ju 88 som den låg på fjället när den hittades. Ett av flera dioramor på museet.

Ett par stenkast från Luftfartsmuseet ligger Bodö krigshistoriska museum, som är mer mark- och marinorienterat än flygmuseet. Det är fullt av mindre föremål, vapen och uniformer, en del mycket ovanliga. Det är inte så stort men riktigt sevärt, skapat av entusiaster. Själva lokalen tillhörde den tyska brandkåren och är i sig en rest av kriget. Finns fler sådana byggnader i Bodö.

Så här såg jägarsoldaterna på Sepals-baserna ut. På Bodö krigsmuseum.

Sammanfattningsvis kan man starta från Luleå på en fredag eftermiddag och vara tillbaka där sent på en söndag. Men då hinner man knappast besöka Blodveimuseet och Fauskes lokalmuseum. Vill man även se själva Bodö ordentligt, t ex dess lokalmuseum, är saken klar - då räcker inte tre dygn.

”Europas största flygövning”


Huvudnyheten i Norrbottens-Kuriren den 22/5.

Svenska medier har förmedlat sakfel om den av Finland ledda flygövning som ännu pågår över Norrbotten. Och vad sägs om lite kontext?

Förra gången något liknande hände var i ifjol, då bägge kvällstidningarna i stora artiklar spred sakfel om en övning i Norge. Då kunde de skylla på att deras grundkälla, CNN, förväxlat två norska orter (som ligger 90 mil bilväg från varandra). Nu kan dock slarvande medier i Norrbotten inte skylla på utländska medier.

Den 22 maj hade Norrbottens-Kuriren som största nyhet ”Ifrågasatt övning slår alla rekord”. Fakta är dock att vad gäller antalet flygplan i övningen är det i år inte fler utan färre. Jag skickade in min reaktion och släppte därefter ämnet och kopplade av under några sköna dagar i Norge som jag kommer att blogga om senare.

Norrbottens-Kuriren hade inte möjlighet att publicera min reaktion förrän idag, men bättre sent än aldrig. Nu finns mitt debattinlägg att läsa på Kurirens hemsida.

Nu ser jag att sakfelen i förra veckans rapportering om övningen inte tog slut med ”rekord-artikeln”. Dagen därpå publicerade NSD artikeln ”Planen: ACE ska växa ännu mer” i vilken man kunde läsa: ”Arctic challenge exercise har sedan premiären 2013 vuxit varje gång övningen har ordnats. 2015 var ACE Europas dittills största flygövning – och i år har den ännu fler deltagare.”

Antalet deltagande länder har ökat, ja. Två länder har tillkommit i år. Men, övningen innehåller i år cirka åtta färre deltagande flygplan än vad ACE 2015 hade – i år ca 107 plan mot då 115. Vad gäller påståendet ”2015 var ACE Europas dittills största flygövning” så lät Moskva enligt dess egna uttalanden genomföra en övning 2013 med 130 flygplan, en 2014 med 632 flygfarkoster, en oanmäld övning 2015 med 220 flygfarkoster samt ytterligare en oanmäld övning samma år (2015) med 170 flygfarkoster.

För att något avdramatisera de ryska övningarna så skedde den med 632 flygfarkoster inte i den europeiska delen av Ryssland. Men även om man tar bort den övningen så återstår flera övningar med fler flygfarkoster än de som nu övar här uppe.

Vad gäller påståendet i Kuriren den 23 maj ”Europas största flygövning i år” stämmer det inte heller, eftersom Kreml i februari detta år körde igång en oanmäld övning med 45,000 man och 150 flygfarkoster. Vilket man kunde läsa direkt i ryska statsmedier och sen även i flera västmedier.

Tidningarnas felaktiga påståenden spreds sedan vidare av public service. ”Europas största flygövning i Luleå” var nyhetsrubrik hos Sveriges Radio Norrbotten den 24 maj och i den tillhörande brödtexten står att läsa: ”Övningen, som är den största i Europa”. Förutom att storlekspåståendena i radions text inte stämmer görs de också utan tidsbegränsning och kontext.

Sammanfattningsvis har bägge länstidningarna och lokalradion missat både antalet deltagande flygplan 2017 jämfört med 2015, liksom kontexten – som flera större övningar i öst och det ännu inte avslutade kriget mot Ukraina.

Bevisligen behöver inte lokala medier vara så slarviga som i förra veckan. Under flera år under 1990-talet hade både NSD, SVT och Radio Norrbotten en rätt god bevakning av Norrbottens närområde dvs övriga Nordkalotten. Man kan väl inte kräva att den ofta krisande lokalpressen återupptar den bevakningen, men vad med public service? Talar inte själva omvärldsläget för att vara extra noga med fakta och ta med kontext?

Större delen av den manliga befolkningen

Japp, det är marininfanteri med en amfibiebandvagn typ PTS på omslaget.

Som Mikael Odenberg skriver i förordet till Den stora invasionen så omfattade det svenska försvaret tidigare större delen av den manliga befolkningen. Vi som var små kuggar i det minns vilka militärområden vi tillhörde och nu kan man genom denna nya bok få reda på hur alla områden var tänkta att fungera i skarpt läge.

Bo Hugemark har som bokens redaktör samlat ytterst insatta personer som kommer med vad som nog kommer att räknas som den ultimata redogörelsen för den operativa planeringen i försvaret under den senare delen av det förra seklet. När nu försvaret av det egna territoriet återigen är i fokus är det, som Odenberg också skriver, viktigt att kunskaper och insikter förs vidare. Och det kan nog inte göras så mycket bättre än så här - med innehållet till stor del uppdelat efter militärområdena samt stora foton och kartor.

Vad är det för frågor som boken vill besvara? Här kommer några exempel:

* Vad tänkte man om sannolikheten för ett sovjetiskt anfall?
* Vad trodde man om försvarets uthållighet vid ett sovjetiskt anfall?
* Hur såg man på sannolikheten för hjälp från Nato vid ett sovjetiskt anfall?

Svaren är ibland överraskande, och känns trovärdiga inte minst eftersom de kommer från några av de högst insatta personerna, som vet att de inom en nära framtid lämnar jordelivet.

Boken hör hemma hos såväl den som vill förstå vad värnplikten egentligen handlade om - man får nu den stora bilden som man då bara kunde ana - liksom den som vill försöka bilda sig en uppfattning om något av det som krävs för att vi ska kunna bygga upp ett nytt totalförsvar. Givetvis har en mängd faktorer förändrats, men geografin är sig lik.

Den stora invasionen är nu aktuell inom Pennan & Svärdet.

Iskall thriller från gedigna experter

Försvarsmaktens coolaste handbok - huvudsak för varje vintersoldat.

Förhandsutgåvor av denna bok har funnits ute i Försvarsmakten ett tag, men nu är den fastställd och tryckt som Handbok Markstrid - Vintersoldat, sprängfylld med gedigna vinterkunskaper.

Vapen, fötter, fordon och datorer kan påverkas starkt av kyla och andra vinterförhållanden. Nu finns alltså den moderna handboken ute med knepen som gör att du kan lösa dina uppgifter även riktigt tuffa vinterdagar i terrängen. Stilen är rakt på sak och allt är mycket grafiskt tilltalande.

Vill du veta vad försvarets vinterexperter säger om användning av olika bränslen för matlagning vintertid? Se sidan 78! Hur använder man Enmanstält 2000 i snön? Se sidan 95! Vad behöver du särskilt tänka på vad gäller eldställningar i snö? Se sidan 139! Behöver du spränga is? Se sidan 168!

Få ut mer av vintern och gör den till din vän - läs Handbok Markstrid - Vintersoldat!

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar plötsligt intill norskryska gränsen? (bild från Tyskland)

CNN skapade härom dagen stort eko i nordisk press om en spektakulär amerikansk övning "på gränsen Norge-Ryssland". I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar om övningen "vid gränsen" och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen - det som påstods ha hänt - och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska nyhetskonsumenter nu ännu lär tro att amerikanska marinkårens stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har rätt få svenskar söder om Norrbotten fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: "Nordlig pivot?".

Östersjön dominerar i ny rapport

Arktis har på senare år fått fler ryska baser och förband.

Rapporten "Säkerhet i ny tid" släpptes igår under stor medial belysning på grund av Natofrågan. Rapporten återger till stor del hur en militär händelseutveckling i Östersjöregionen kan gestalta sig men ägnar mycket lite utrymme åt ett mer nordligt scenario.

På 62 ställen i rapportens text tas Östersjörelaterade saker upp. Barents och Arktis nämns vardera två gånger i brödtexten (plus en not om Barents), Murmansk fyra gånger. Vad gäller olika scenarion som berör svensk säkerhet kan man därför snabbt fastställa att man lagt mycket stor fokus på Östersjön. Även av den 203-sidiga rapportens få stycken om nordliga förhållanden framgår dock att Arktis/Barents/Murmansk är av enorm vikt. Men den vikten avspeglas alltså inte i textens geografiska fokus.

Hur stor del av Sverige räknas som en del av Arktis, militärt sett? Ryska försvarsministeriet har inte öppet definierat var gränsen i Sverige går, utan har bara förkunnat att Sverige utgör en del av Arktis. Men enligt en FOI-analys kan hela Norrland räknas som del av det nya Arktis - se FOI-rapporten "Strategisk utblick 2010: Säkerhetspolitisk nattorientering".

Tre kronor mår bra

Målade 1940 och ännu fullt synliga. F.ö. bär jag inte kronans jacka utan en civil Arktis-smock i M90-mönster.

Vi gjorde en oväntad upptäckt högst uppe i Riksgränsens skidbacke. Som läsare av min bok Tyskar och allierade i Sverige så vet du att det där står en välbevarad gränspostering från 1940. Ordet "SCHWEDEN" på vaktstugans vägg mot Norge (tyskarna i Norge) är mer svårläslig än när vi var där sist. Men vi gjorde andra fynd.

Det var en annan sak på vaktstugan som framträdde mycket bättre denna gång, tre kronor, också målade 1940 (årtalet är också målat). det var inte så att någon fyllt i färgen sen sist men genom att det regnade mot väggen ifråga så gjorde vattnet att kronorna syntes tydligare. Eftersom kronorna syntes så svagt förra gången så finns det ingen bild av dem i boken. Men nu får du alltså se dem här.


På vägen ner gick vi först på norsk sida av gränsen för att se om vi kunde finna några tyska ställningar som vi tidigare missat - och vi fann några. I en del av dem låg även några föremål kvar, bara så där, på markytan. Två av dem satte fantasin i rörelse och du får mer än gärna komma med tips eller gissningar.


Min egen vilda gissning är att den övre delen visar en del av en pump för att förse en "bostadsställning" med vatten. Asken ser ut att vara ett handarbete och var måhända en sorts skydd för att hålla formen på cigarettpaket? Detta är som sagt rena gissningar.

Sedan gick vi åter in i Sverige och ned till samhället Riksgränsen och kunde på vägen ner konstatera att sannolikt alla delar av den av svenskt luftvärn nedskjutna Junkers Ju 52 som fanns där ifjol ligger kvar. Bilden nedan visar bara några av delarna.


Låt oss hoppas att det så även förblir, så att fler vandrare får uppleva vrakdelarna på plats, där de berättar en dramatisk historia. Det var fallskärmsjägare ombord planet och några bilder av dem finner man i Tyskar och allierade i Sverige.

Jan hedrad på bästa sätt

Länderna som Jan ställde upp för fanns med på flera sätt vid avskedet.

Örebro-Värmlandsgruppen (ÖVG) är underställd Livregementets husarer (K 3), där Jan Danielsen, frivillig i Finland och sedan Norge, i decennier var reservofficer. Hedersvakten vid Jans begravning med frivilliga från ÖVG var alltså synnerligen lämplig och de tre representanterna inklusive ÖVG:s chef överstelöjtnant Bengt Fransson gav ceremonin en gedigen inramning.

Stort tack för alla som på olika sätt bidrog till ett vackert och berikande avsked av en man som i både ord och handling ställde upp för Nordens frihet.

Guld för uteliv och överlevnad

Författaren Lars Fält är grundaren av Försvarsmaktens överlevnadsskola.

Ray Mears skriver i förordet till Lars Fälts Uteliv på sommaren: "Vi har båda färdats till öde trakter i Arktis och haft privilegiet att under perioder få leva med naturfolk. Men det som förenar oss allra mest är övertygelsen att traditionella kunskaper och färdigheter bara kan utvärderas genom att testas under långfärder."

Uteliv på sommaren är dock inte bara guld för den avancerade vandraren utan här har Lars samlat decennier av både grundläggande och vidareutvecklande kunnande om uteliv i Norden sommartid. Lars ger även goda råd om kläder, knivar, kartläsning, kanoting med mera. Allt illustrerat av särskilt framtagna färgillustrationer av den enastående Alf Lannerbäck, plus färgfoton.

Insprängt i texten finns många rön om både gammal och ny teknik och hur vi människor brukar reagera i olika situationer.

Det är en förmån att få ta del av så här välformulerat kunnande. Det här är en bok som varje vandrare och soldat borde få njuta av. Uteliv på sommaren finns i senaste numret av Pennan & Svärdet.

Jan, vila i frid!

Jan som nyutnämnd fänrik, omedveten om att han inom kort ska bli frivillig för Finland och Norge.

Jan Danielsen avled i lördags och därmed har den siste av svenskarna som ställde upp i andra världskriget både för Finland och Norge lämnat oss. Han stred alltså högst konkret både mot Stalins och Hitlers krigsmakter.


Jan gav mig förtroendet att få skriva boken om honom och för det är jag honom för evigt tacksam. I en av de sista intervjuerna med Jan tog han upp att han inte kände något hat gentemot de soldater han stred mot och det är något jag kan bekräfta - som haft rätt intensiv kontakt med honom. Jan var en rak, stark men också omtänksam gentleman med en stark tro på personligt ansvar för den frihet vi åtnjuter i Norden. Hans tid som frivillig för våra grannar står i fokus i Jan och Nordens frihet, men han var också en begåvad entreprenör och uppfinnare - även efter att han fyllt nittio år. Nu i sommar skulle han fylla 99.

Första fallskärmssoldaterna i Sverige var allierade

Allierade specialoperationer på Nordkalotten genomfördes bl a med hjälp av amerikanska C-47:or baserade i Luleå. Målning av Torstein Landström.

Finns det någon TV-serie eller spelfilm som är fortsättningen av den nyligen visade "Kampen om tungvattnet"? Ja, det kan man säga att det gör - men det saknas en film emellan dem.

Det finns en spelfilm från 2012 som är en sorts fortsättning, "Kon-Tiki", med bl a Gustaf Skarsgård i en av rollerna. Med på Kon-Tiki-expeditionen 1947 fanns nämligen tungvattensabotören Knut Haugland och en av dem som planerade sabotaget, Björn Rörholt. Den senare hade jag kontakt med, liksom hans ställföreträdare i Luleå, Thor Heyerdahl. Ja, Heyerdahl är ytterst välkänd samtidigt som det är rätt få som är medvetna om att kaptenen på Kon-Tiki spelade en viktig roll i de hemliga allierade operationerna på Nordkalotten 1943-45. Bland annat startade han 1945 den första militära fallskärmsskolan på svensk mark, vid Norrbottens flygflottilj (F 21) i Luleå. Denna märkliga nordliga episod och flera andra har ingen ännu gjort vare sig spelfilm eller TV-serie av.

Kartor, spioner och vidrig mat

Från en av de sovjetiska militärkartorna över Stockholm, tryckt 1986. I månadens film är fokus dock mer på Norrköping.

Andra världskrigets kodknäckare, de sovjetiska militära kartorna över Sverige och finska Högkvarterets elitförband är tema som belyses i två nya böcker och en dokumentärfilm.

Den stridsvagnstyp som undertecknad utbildades på, den tornlösa stridsvagn 103, pryder omslaget för den nyproducerade dokumentärfilmen "Kalla kriget 1963-1980" som första gången erbjuds i det färska numret av Pennan & Svärdet. Jag har just sett filmen och kan intyga att manusförfattaren m m Einar Lyth presenterar massor av arkivfilm som jag aldrig sett förr samt nyinspelade intervjuer med till exempel en östtysk officer som berättar initierat om den ständigt höga grundberedskap som DDR:s militära styrkor hade, liksom övningar med Jylland som mål. Lyth intervjuar även en svensk militär kartexpert om de sovjetiska militärkartorna över Sverige. Genom intervjun med denne får man klart för sig hur pass ingående exempelvis Norrköping kartlades.

En ytterst hemlig del av Finlands militära styrkor under andra världskriget får man nya inblickar i genom den nya boken Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali. Denna bok har jag int kunnat läsa ännu men jag vet att Mikko Porvali skrivit två böcker tidigare av hög kvalitet. Detta är hans tredje om finska Högkvarterets fjärrpatruller och man kanske därför undrar varför en tredje? Jo, därför att nu gäller det ett mycket speciellt öde inom fjärrpatrullerna, en sovjetisk spion som gick över till Finland och blev en del av eliten, fjärrpatrullerna. När fjärrpatrullmannens söner (i Norrköping!) fick läsa Porvalis två tidigare böcker beslöt de sig för att överlämna faderns opublicerade anteckningar till Porvali och de har utgjort grunden för Fånge, spion, partisan som nu erbjuds i Pennan & Svärdet.

En annan bok i nya Pennan kan jag säga mer om eftersom jag hunnit få den, Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park av Sinclair McKay. Denna bok handlar om både män och kvinnor som knäckte "perfekta" tyska koder under andra världskriget. Förutom att boken ger härliga inblickar i livet som kodknäckare - inklusive vidrig mat - får man många tankeställare om underrättelsearbete och tystnadsplikt. Det finns också norska inslag i boken genom kodknäckarnas bidrag till operationerna mot de väldiga tyska örlogsfartygen Scharnhorst och Tirpitz. Läs i boken även om den unge örlogskaptenen Ian Fleming (ja, James Bonds pappa) och hans "Operation Ruthless".

Miraklet och konspirationsteorierna

Finska soldater under det krig som Stalin inledde den 30 november 1939.

Den 30 november 1939 angreps Finland av världens största stat. Denna stat, Sovjetunionen, hade även världens största krigsmakt - som var världens mest mekaniserade. Finland hade vid tillfället bara 45 stridsvagnar, varav de flesta var från första världskriget.

Stalin gjorde klart vad striden handlade om genom att sätta upp en egen "folkregering" för Finland under Otto Ville Kuusinen. "Folkregeringen" presenterades för världen dagen efter att Sovjet startat angreppet och för att inte de finska soldaterna skulle missa nyheten så släppte sovjetiska flygplan ner flygblad med budskapet över finska förband. Detta drag fick dock motsatt effekt, liksom den sovjetiska lögnen om att Finland skulle ha inlett kriget. Försvarsviljan i Finland nådde nya höjder.

Viss militär hjälp till Finland kom från Sverige, Frankrike och Storbritannien. Inte minst svenska frivilliga och en betydande del av det dåvarande svenska militära flygbeståndet. Men det var dock ett begränsat stöd. Väsentligt var att finländarna själva slöt upp fullständigt i försvaret av sitt land och bet ifrån sig mycket mer än väntat. Detta i kombination med sovjetisk hybris och flera i vinterstrid oövade sovjetförband resulterade i att Stalin såg sig tvungen att "glömma" sin finska "folkregering". Sovjet började åter förhandla med den verkliga finska regeringen. Resultatet blev att delar av Finland inlemmades i Sovjet men huvuddelen av landet förblev fritt. Var det ett mirakel att Finland överlevde Stalins vinterkrig? Kanske det, men i så fall ett mirakel som stod på en stenhård och folklig vilja.

Vinterkriget är välkänt i Sverige men inte i lika hög grad det som hände i Finland sommaren 1944, som ibland kallas "miraklet vid Ihantala". Det är om detta slag - som faktiskt är Nordens största fältslag - som den nya boken Tali-Ihantala handlar, just utgiven på svenska (den kom på finska ifjol) av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB). Det är en bok av en av Finlands mest framstående moderna militärhistoriker, Mika Kulju. Jag hade förmånen att härom veckan få hälsa på honom i hans hem i Torneå, bara några stenkast från Sverige. Passande nog åt vi lunch på den rustika restaurangen Kerho, som under 1944 hyste en finsk stab. Efter det fick jag se det nyligen totalrenoverade Tornedalens museum, som givetvis har några montrar om både första och andra världskriget eftersom Torneå blev särskilt påverkat av värlskrigen. Men där finns även mycket annat sevärt från långt, långt bakåt i tiden. Jag kommer inom kort att på min öppna Facebooksida att lägga ut en serie bilder från det museibesöket.

Förutom Tali-Ihantala finns det en till bok i nya numret av SMB:s Pennan & Svärdet som jag starkt vill rekommendera, Konspirationsteorierna och verkligheten av Erik Åsard. Detta är en synnerligen aktuell bok på grund av de många konspirationsteorier som populariserats på senare år, inte minst genom internet. Erik Åsards bok är en saklig men läsvänlig och högintressant genomgång av exempelvis mordet på John F. Kennedy och terrorattackerna 9/11.

Camp X och Sverige

Camp X lade grunden för OSS. Sivert Windh i OSS fick tre hoppvingar.

Kunskapskanalen (SVT) visar nu en ovanligt intressant dokumentärserie i två delar - med koppling till Sveriges mindre kända historia. Arkeologiska undersökningar ingår.

"Andra världskrigets agentskola" är en dokumentär från 2014 som på ett nytt sätt berättar historien om hur grunden för amerikanska OSS, Office of Strategic Services, lades genom den brittiskledda agentskolan Camp X. Missade du det första avsnittet kan man en tid se det här via SVT Play. OSS-baserna i Sverige och de svenska OSS-agenterna och soldaterna (Sivert Windh från Hässleholm var en av dem, se vingarna ovan) nämndes inte i det första avsnittet men dock William Colby vars bas i Norge 1945 låg några stenkast från Sverige (Jämtland) och vars personal flera gånger var på svensk mark. Mer om den basen och OSS-baserna i Övre Norrland i min bok Tyskar och allierade i Sverige.

På 1970-talet jämnades Camp X med marken men teamet bakom den nya dokumentären "Andra världskrigets agentskola" lyckas gräva fram rester, varav en del riktigt intressanta (del av Hydra). Det andra och sista avsnittet av dokumentären sänds nu på lördag den 11 november 22:45.

För övrigt presenterar Per Iko, chef för den militärhistoriska avdelningen på FHS, nya uppgifter om Waffen-SS på Nordkalotten i det senaste numret av Militär Historia (11/2015), inte minst om de svenska förband som försattes i höjd beredskap. I samma nummer finns en artikel om vinterstrid under Koreakriget som i ett stycke tar upp den svenska insatsen i amerikansk uniform där. För mer om den insatsen se senaste numret av Soldat & Teknik (6/2015), som i högre grad fokuserar på svensk militärhistoria och därför har en sexsidig artikel om svenskarna i Koreakriget - ett utdrag ur min och Lennart Westbergs nya bok Svenskar i krig 1945-2015.

Nordkalottens mest okända krigshistoria

En av flera fysiska påminnelser om att första världskriget även utspelade sig på Nordkalotten. Denna skylt till minne av 27. jägarbataljonens stigar finns mellan finska Rovaniemi och svenska Övertorneå.

Krigsfångars flykt från Kolahalvön och tysk sabotageverksamhet i Tornedalen är två av ämnena under det seminarium om första världskriget i norr som undertecknad deltar i nu på lördag den 29 augusti.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Nordkalottens, inklusive Norrbottens, roll under första världskriget är ännu mer okänd än vad som skedde i området under andra världskriget. Få har hört talas om det ryska spionaget mot Boden före första världskrigets utbrott, eller den brittiska militära hjälpen till Ryssland via en nordnorsk hamn (Skibotn) som gick intill svenska gränsen från 1915, liksom de tyska hemliga operationerna för att stoppa britternas hjälp.

Under seminariet kan man bland annat lyssna på professor Matti Lackman som har forskat i jägarrörelsen och infört nya synvinklar till ämnet. Den senaste boken i hans omfattande produktion är en bok om fångarnas flykt från järnvägsbygget på Kolahalvön till Sverige och Norge. I sin föreläsning kommer Matti Lackman att belysa de nästan 1000 tyska och österrikiska soldaternas flykt, samt ge bakgrund till "jägarrörelsen".

I detta inslag idag i Radio Norrbotten berättar jag om både sommarens fynd i fjällen av föremål från andra världskriget och 1800-talet, liksom om det seminarium som alltså går av stapeln nu på lördag på Seskarö i Norrbotten. För den som inte vill lyssna utan direkt vill se bilderna av sommarens fjällfynd så kommer denna länk direkt till bilderna.

Om seminariet på Seskarö: det kostar 150 kr inkl kaffe med smörgås. Vid intresse kontaka genast Tapio Salo på Haparanda kommun: tapio.salo@haparanda.se
tel +46 70 587 25 39