Kategoriarkiv: ÖB

H(emligt)årdsmält underlag

I en debattartikel i januari, i samband med att den nya nationella säkerhetsstrategin presenterades, skrev statsminister Stefan Löfven:

Att ett enskilt militärt väpnat angrepp skulle riktas direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt.

I det budgetunderlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen idag, samt presenterade vid en pressträff med ÖB, uttrycks denna i försvarspolitiken så detaljstuderade formuleringsfråga på följande sätt:

Sverige blir oundvikligen påverkat om en väpnad konflikt uppstår i Östersjöområdet, och såväl militära som civila mål kommer att påverkas. Det går därför inte att utesluta en försämrad säkerhetspolitisk situation där Sverige som en del i en större konflikt kan komma att utsättas för väpnat angrepp.

Dessa bedömningar står inte i motsatsförhållande till varandra – nyckelorden i statsministerns formulering är enskilt samt direkt – men om man fortsätter läsa Försvarsmaktens underlag stiger temperaturen (bilaga 1, sid 3, mina kursiv.):

Det säkerhetspolitiska läget präglas av stor osäkerhet och instabilitet, samt av att utvecklingen är svårbedömd. Väpnad konflikt som konsekvens av över- respektive underskattning, feltolkning, misstag och missförstånd utgör en reell risk. Detta gäller även i vårt närområde. Sedan det senaste försvarspolitiska inriktningsbeslutet har osäkerheterna ökat, inte minst genom flera utvecklingar inom västvärlden. Osäkerheter kring USA:s utrikes- och säkerhetspolitik, Storbritanniens förestående utträde ur EU, utmaningar för sammanhållningen inom EU och Nato, samt politiska förändringar i riktning mot ökad nationalism och protektionism, är alla faktorer som bidrar till denna osäkerhet.

Den som jämför Försvarsmaktens bedömning med hur den löd förra året (BU 17) noterar att man i år identifierar fem faktorer som medför, med ÖB:s ord, omfattande påverkan på den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde, och därmed konsekvenser för Sverige och Försvarsmakten:

  • Sänkt rysk tröskel för användandet av militärt våld.
  • En pågående ökning av den ryska militära förmågan.
  • Ökad militär verksamhet i Östersjöområdet.
  • Ökad militärstrategisk betydelse av Sveriges närområde.
  • Ökade osäkerheter inom västvärlden.

I fjol ringades motsvarande bedömning in med följande tre faktorer:

  • Sänkt rysk tröskel för användandet av militärt våld.
  • Ökad militär verksamhet i Östersjöområdet.
  • Ökad militärstrategisk betydelse av Sveriges närområde.

Detta om omvärldsutvecklingen. Men vad framkommer då i budgetunderlaget, som innehåller myndighetens planering för 2018-2020?

h
Faktum är att det inte säger så mycket till oss utanför Högkvarteret och regeringskansliet då väsentliga delar numer gömmer sig i hemliga bilagor, t.ex. läget inom personalförsörjningen. Att krigsdugligheten på förbandsnivå är hemlig ska vi vara tacksamma för, men det betyder faktiskt inte att så gott som all annan information också måste vara det, inom de flesta områden. Även lejonparten av Försvarsmaktens förslag till åtgärder (inkl. prislappar) är dolda, vilket fick den samlade pressen att besviket sucka över det uteblivna facit till vilka belopp som saknas. Ja en del av oss andra också, för den delen.

Likt försvarsministern vill inte ÖB delta i någon sifferbingo budgivning kring försvarsanslagen. Jag skulle tro att det underlättar samarbetsklimatet, vilket i grunden är bra. Men om ÖB inte hade redovisat något behov av mer resurser under innevarande inriktningsperiod hade han underminerat oppositionens olika krav på pengatillskott. Det hade varit fel i sak eftersom underfinansieringen är ett faktum, men det hade också orsakat ramaskri eftersom många i organisationen vet att det är gigantiska behov och brister som visar sig under varenda sten man lyfter på.

Nu blev det två spår som blottas i offentligheten: Dels har de redan i fjol identifierade fördyringarna på materielsidan ökat (från 5 mdr kr till 6,5 mdr kr under innevarande försvarsinriktningsperiod), vilket i sin tur innebär att man bl.a. måste avbryta eller skjuta på planerade åtgärder. Dels ökar osäkerheterna in i nästa försvarsinriktningsperiod (2021-2025). Dessa alarmerade budskap, inte minst i relation till bedömningen av omvärldsutvecklingen ovan, kommunicerar ÖB samtidigt som han försöker ingjuta gålust och viss tillförsikt – vilket faktiskt ingår i uppdraget. ÖB är i den bemärkelsen en del av det psykologiska försvaret:

Sammantaget har vi idag, en starkare och bättre rustad försvarsmakt än för ett år sedan.

Det är säkert också sant i sak, men kan inte stå för sig själv utan måste sättas i relation till en eventuell motståndares förmåga på hela totalförsvarsbredden. Om Sveriges totalförsvarsförmåga och motståndskraft i vid mening ska öka, måste vår förmåga öka i snabbare takt än motståndarens – eller så måste dess förmåga minska. Att förhålla sig till detta är ett politiskt ansvar.

Nu kommer diskussionen om ekonomiska tillskott få ny näring, både trots och tack vare att den avdömda prislappen är okänd utöver ovan nämnda fördyringar. Försvarsmakten sätter ljudet på ett av systemfelen i försvarsekonomin, nämligen uteblivna eller otillräckliga indexuppräkningar med den urholkning det innebär. Men andra grundproblemen lär av allt att döma inte stiga till ytan denna gången heller, till exempel politisk klåfingrighet på bekostnad av professionen och undvikande av specificerad kravställning med de svåra prioriteringar det innebär (och/eller blottläggning av belopp som inget parti är i närheten av).

Några spridda nedslag i budgetunderlaget, i stort och smått:

För det första: Det hade varit intressant om man hade kunnat läsa sig till hur det går med brigadförmågan. I regleringsbrevet för 2017 står:

Inom arméstridskrafterna ska Försvarsmakten prioritera åtgärder för att kunna agera samtidigt med två brigader inom försvarsbeslutsperioden. Funktionsförbanden inklusive lednings- och logistikförbanden ska anpassas utifrån detta.

Detta härrör från regeringens inriktningsbeslut med anledning av riksdagens försvarsinriktningsbeslut 2015, där det formuleras att huvuddelen av arméförbanden ska organiseras för att kunna verka som två brigader.

För det andra förekommer viss tydlighet även i de öppna delarna om medellångräckviddigt luftvärn, vilket är ett system som både Försvarsberedningen och inriktningsbeslutet dömt av som viktigt att tillföra. Försvarsmakten skriver i underlaget att behovet är tydligt utifrån operativa utgångspunkter och att det planeringsmässigt sedan tidigare finns ett ekonomiskt utrymme för att påbörja införandet av systemet under inriktningsperioden, men att den hittills genomförda beredningen indikerar ”att anskaffningen av denna typ av system är så omfattande att ekonomiska tillskott under perioden 2018-2020 erfordras”.

För det tredje kan man läsa i bilaga tre om ett av de områden som oroar mig allra mest vad gäller Försvarsmaktens framtid och förmåga: Den framtida officersförsörjningen. Där hittar man bl.a aspirantutbildning.

För det fjärde blir ledningsstaben ”försvarsstab”. Försvarsgrenarna är tillbaka (dock utan tidigare ansvarsfördelning till försvarsgrenscheferna). Nya lokaliseringsorter: Upplandsbro/Kungsängen för arméstaben, Uppsala för flygstaben och Muskö för marinstaben. Respektive Militärregion kommer att ledas av en fristående chef. Mer om detta i bilaga fyra.

För det femte debiterade Försvarsmakten regeringskansliet 9 miljoner kronor för statsflyget under 2016. Den totala kostnaden för verksamheten uppgår dock till ca 100 mkr.

Till sist (1) vill jag peka på en sak som handlar om pengar. Pengar på marginalen, men ändå. Regeringen har hämtat hem 899 715 tkr från den internationella verksamheten (framgår i FM:s årsredovisning för 2016). Lejonparten av beloppet omfattar ramreservation för EU BG 2015. Eftersom BG ej användes blev det ett överskott, varav 3 % i anslagssparande fick behållas på anslagspost 1:2:1. Denna ramreservation ingick ej i den försvarspolitiska överenskommelsen och inga medel har således tagits ur överenskommelsen (utgiftsområdet får dock inte behålla hela det överskott som uppstod på anslaget år 2015). Min poäng är att dessa pengar borde kommit Försvarsmakten till del ändå. Det saknas inte precis hål att fylla, vilket dagens redovisning visar.
Det har för övrigt dragits in stora belopp från FM:s internationella anslag under ett antal år, hur man än ser på saken. För femårsperioden 2012-2016 är det t.ex. indraget 3,585 miljarder kr från utgiftsområde 6 för FM:s internationella verksamhet Det ser ut så här (tkr):

2012: 620714
2013: 744107
2014: 1065612
2015: 255534
2016: 899163

Till sist (2) kom även MSB:s budgetunderlag idag. Jag får återkomma till det när läsningen är klar, men det präglas av planering för höjd beredskap och bland annat följande är att notera:
msb-bu-18

Dags för folk och ”försvar” i Sälen




I skrivande stund laddas det upp för fullt för Folk & Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Merparten av konferensdeltagarna är på väg mot ett Högfjällshotell i vinterskrud för att under dagarna tre mötas och diskutera aktuella frågor. Här nedan ger jag min syn på konferensen i stort och smått.


Det finns ingen annan konferens eller annat evenemang jag deltagit vid som är så professionellt arrangerat som Folk & Försvars rikskonferens. Upplägget, lokalerna, mat och logi, ja i princip allt är briljant samordnat och förberett. Det finns mig veterligen heller inget annat forum där politiker, myndighetsföreträdare, media, debattörer och representanter från olika organisationer och företag får möjlighet att träffas för att mötas och debattera på en så begränsad yta (i positiv bemärkelse). Att själva konferensens sänds till allmänheten i TV och via webben gör inte saken sämre. Allt detta tack vara ett djupt engagemang från Folk & Försvars personal som jag vet har arbetat länge med att förbereda det hela. Ni kan inte få nog med beröm!

Men när det kommer till årets program, dvs själva innehållet i den 71:a rikskonferensen är jag inte lika positiv som jag brukar vara. Normalt sett är det svårt att slita sig från att aktivt följa varje programpunkt då merparten av programpunkterna brukar vara av stort intresse, men i år är det dessvärre inte så. Förvisso är ju smaken som baken, men det är tråkigt att behöva konstatera att när vi har det sämsta säkerhetsläget sedan kalla kriget så har allt för få punkter i programmet bärighet mot det som konferensen alltid har förknippas med - militärt (och civilt) försvar! Mer om min syn på förbättringspotential längre ned i detta inlägg.

Konferensen skulle inledas med (tyvärr är regeringsplanet försenat pga tekniskt fel - varför omkastning i programmet har skett) att statsminister Lövfen inleder med att prata om en svensk "säkerhetsstrategi" som redan i går presenterades på DN debatt. Tyvärr är begreppet strategi helt felaktigt eftersom det saknas ett "hur" med tydliga mål och en väg framåt. Det han presenterar är mer att betrakta som en allmän svensk säkerhetspolicy.

I övrigt ägnas söndagen i huvudsak åt frågor runt EU kopplat mot ekonomi och EU som säkerhetspolitisk aktör, kanske inte det fokus som man hade förväntat sig av rikskonferensen 2017. Det finns dock en programpunkt som man inte ska missa under söndagen. Det är när Gudrun Persson och Fredrik Westerlund från FOI ska tala om "rysk militär förmåga: utmaningar för framtiden". 

Måndagen är "totalförsvarsdagen" och därmed den mest intressanta dagen under konferensen. Militärt försvar avhandlas under den första delen av dagen och civilt försvar under den andra delen. Här brukar läktarna alltid vara fullsatta, vilket ger en tydlig signal om vad som i huvudsak engagerar de som åker till Sälen. Försvarsministern och ÖB har sitt respektive anförande, och dessa brukar normalt sett alltid vara konferensens höjdpunkt.

Här finns det både utrymme och ett tillfälle för ÖB att leverera en konkret beskrivning från verkligheten i Försvarsmakten till politiker, media och allmänheten utan omskrivningar eller skönmålning av läget. Det är något som tidigare ÖB bl.a. Owe Wiktorin och Sverker Göranson ofta gjordejust i Sälen, vilket har väckt en nödvändig debatt. Jag minns konferensen 1999 när Miljöpartiets Lars Ångström sa att ÖB (Wiktorin) tigger om att få sparken då han uttalade att:

I år fattas 1,7 miljarder och fram till och med 2001 handlar det om 9,3 miljarder. Samtidigt som jag känner att det i dag finns en förståelse och djup förankring hos folket för försvaret, så saknas denna förståelse och djupa förankring hos en del politiker.

Nödvändigt klarspråk helt enkelt, och som myndighetsföreträdare med uppgift att tillse att Sverige kan försvaras så vore det märkligt om en ÖB likt vilken myndighets-GD som helst inte skulle få beskriva verkligheten inifrån sin myndighet med egna ord. Så sent som för två år sedan i januari 2015 uttryckte sig dåvarande ÖB (Göranson) på följande sätt om Försvarsmaktens operativa förmåga vilket också var helt nödvändigt:


"Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”


Jag hoppas att vår  nuvarande ÖB Micael Bydén ta tillfället i akt att beskriva verkligheten 2017 på samma konkreta sätt som sina företrädare. Dock tror jag politikerna i allmänhet har större förståelse idag än vad Lars ångström m.fl hade 1999 varför det inte är lika nödvändigt att peka på just den saken.


Tisdagen är i vissa delar lite av ett sömnpiller i år när FN står i fokus på programmet. Dagen inleds dock med en programpunkt om informationsoperationer där bland annat C MUST deltager som kan vara väl värd att se.


Sammanfattningsvis kan jag konstatera att årets program tyvärr inte närmelsevis är så spännande till innehållet som det borde vara (på papperet skall tilläggas då mycket kan hända väl på plats)

Här finns såldes en hel del att förbättra inför kommande upplagor av konferensen. Med tanke på att det i grunden är en försvarskonferens så anser jag att frågor runt totalförsvarets och i synnerhet det militära försvaret har fått allt för lite tid i årets program. Det saknas dessutom spets i programmet, och sådan kan man enbart få med deltagare som har bevisat att de vågar sticka ut hakan och peka på det som alla tänker, men få vågar säga.

Det behövs en Johan Wiktorin som inför alla myndighetsföreträdare vågar sätta betyg på våra förmågor. Det behövs en Charly Salonius Pasternak som inför ministrar och försvarsmaktsledning vågar påstå att det svenska försvaret inte längre är ett system av system. Det skulle behövas en betraktelse av professor Wilhelm Agrell över den svenska försvarsförmågan i stort och smått och vilka faktorer som har lett fram till att vi sitter där vi gör idag. Det hade behövts en Karlis Neretnieks som på sitt fängslande sätt redovisade möjliga angreppsscenarion osv osv.

Att ha den här typen av anföranden är helt nödvändigt för att höja tempen och ta debatten om försvaret till en nivå som motsvarar rådande säkerhetsläge. Det handlar således ett behov av ögonöppnare! Men vem vet, kanske kommer någon av årets deltagare att överraska positivt. I Sälen kan allt hända!

Det är dock inte bara jag som har haft synpunkter på årets program. Även Ewa Stenberg på DN har haft synpunkter.


Ewa menar helt korrekt att flera givna programpunkter som saknas, och jag instämmer. Fokus på EU och FN borde ha ersatts med NATO och USA. NATO med anledning av att samtliga allianspartier numera är överens om att vi ska gå mot ett medlemskap, och driver den linjen. USA med anledning av vad som kan komma att ske ur ett försvar- och säkerhetsperspektiv när Donald Trump tar över presidentposten.

Själv saknar jag en programpunkt om försvaret av Gotland. ÖB har tidigarelagt överföringen av fast militär personal till ön under hösten. Försvaret av Gotland borde därför vara en given diskussionspunkt!

Försvarets kanske största problemområde, materielförsörjningen saknas också i programmet. Alla vet att behovet av omsättning av försvarsmateriel är enormt, men att det enorma underskottet av ekonomiska medel är ännu större. Här borde exempelvis Ingemar Wahlbergs nyss levererade utredning, men framför allt hans nya uppdrag att utreda Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov ligga till grund för en helt egen programpunkt.

Varför då denna kritik mot programmet? Jo av den enkla anledningen att Folk & Försvars rikskonferens är så oerhört viktig för försvarsdebatten. Det som kommer upp på agendan i Sälen lever ofta kvar länge efteråt, vilket är helt nödvändigt för den levande försvarsdebatten. Om försvarsfrågan (militärt och civilt försvar) får en allt mer mindre plats i rikskonferensens program, och innehållet därmed blir allt mer allmänpolitiskt så riskerar vi att tappa en av de största motorerna i svensk försvarsdebatt. Det får inte hända!


Om en liten stund startar årets konferens, dags att bänka sig och hoppas på att det levereras spets, och kalla fakta i en allt mer nödvändig försvarsdebatt! Om inte annat så kanske den eminenta moderatorn Pernilla Ström tillse att så blir fallet trots att programmet på papperet är lite blekt.



Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).

Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:

Söndag 10 januari

Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president,  Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).

Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.

Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.

Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.

Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.

Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.

Måndag 11 januari

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?

Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.

Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.

Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.

Tisdag 12 januari

Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.

Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef  talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.

Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett med all säkerhet drabbande sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.

Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.

För övrigt…

Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.

Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.

Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!

En tydlig operativ idé leder till rätt avvägningar




Den senaste veckan har ÖB-frågan stått i fokus. Jag har skrivit två artiklar i ämnet, en krönika i BLT och en kolumn i SvD. Den senare hade dock en helt annan vinkel än det som tidigare har skrivits i ämnet.

Den senare har uppnått sitt syfte, att väcka debatt i frågan om vilka avvägningar som oundvikligen kommer att krävas. Mail och kommentarer strömmar in, huvuddelen är instämmande, många tycker det är bra att frågan, eller rättare sagt avsaknaden av en en tydlig operativ idé måste upp till debatt. Några få, men självklart väldigt högljudda personer, vill få det hela till att Armén ställs mot övriga Försvarsgrenar. Så är givetvis inte fallet, vilket den som läser hela artikeln kan konstatera. Det hela handlar som sagt att det i tider av svår underfinansiering blir allt mer nödvändigt med rätt avvägningar. Här handlar det alltså inte om att ställa försvarsgrenar mot varandra, utan att titta på vilka förmågor, som i första hand, måste öka.

Med en omfattande ökning av försvarsanslaget så skulle givetvis allt behöva ökas. I synnerhet då vi är allianslösa och ingen kommer att komma till vår undsättning, åtminstone har vi inga sådana garantier. Men verkligheten är en annan, och då måste vi vara realistiska. Återstår gör då som alltid att prioritera.

Att prioritera och fokusera på ett område är inte likställt med att genomföra satsningar. Oftast handlar prioriteringar om att nedprioritera, eller i värsta fall helt välja bort något annat.

Internt i Försvarsmakten är detta tyvärr ett tabu-ämne att diskutera. Så länge inte någon antyder att "mitt område" ska stå tillbaka går det bra, inte annars. Men det är den här debatten vi måste ta. Många röster har höjts över att vi saknar en tydlig operativ idé. Åtminstone är den inte tydligt kommunicerad. I den här frågan finns många parametrar att ta hänsyn till som sedermera påverkar hur vårt försvar ska utformas.

Under hela den strategiska time-outen har inriktningen, och därmed den operativa idén, om man nu kan kalla den för det, varit att anpassa Försvarsmakten för internationella insatser, i huvudsak på marken. Därmed har fokus också legat på de förband, i huvudsak arméförband, som har haft till uppgift att sätta upp dessa insatser samt sätta upp bland annat NBG.

När tiderna nu förändras så har politiken pekat ut en ny väg, det nationella försvaret ska nu åter stå i fokus vilket är helt rätt. Alla är överens om att försvarsförmågan ska ökas, men ingen vill betala priset av vad ett starkt försvar med både ett starkt skalskydd och operativt djup kostar.

Att i det här läget enbart göra en rättvisefördelning av de anslagsmedel vi får blir därför farligt.

Om vi hade haft en tydligt kommunicerad operativ idé, så hade prioriteringarna och avvägningarna varit enklare för framför allt politikerna själva. Nu måste avvägningsförslag istället komma från Försvarsmakten vid varje enskilt tillfälle.

I samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 har osthyvelsprincipen tillämpats. Att hyvla ner hela Försvarsmakten istället för att skära bort delar har varit temat. Det har med facit i hand möjligen varit rätt, för annars hade både ubåtar och amfibie varit ett minne blott då Johan Kihl föreslog att dessa system skulle avvecklas i samband med FB00. Men nu går det inte längre att hyvla mer eftersom i stort sett alla förband numera är i singular. Så hur gör vi då om pengarna inte räcker, ska vi ta bort ett kompani ur varje bataljon eller ska vi öva mindre alternativt låta materielen bli ännu äldre? För pengarna kommer nog tyvärr inte att räcka framöver eftersom nya förband nu ska sättas upp. Ett bra beslut i sig, men finansieringen hänger inte med.

Förr eller senare landar vi oundvikligen i nya avvägningar, och då är min bestämda uppfattning att skalförsvaret måste prioriteras till förmån för annat. 

Kvalificerat luftvärn till Armén är ett av de viktigaste områdena att ta tag i. Utan luftvärn får vi inget skydd av civil infrastruktur och vår huvudstad. Inte heller militära förband kan erhålla något skydd i basområden. Ett Gotland utan luftvärn är dessutom en helt oacceptabel risktagning. Vidare så måste antalet ubåtar och stridsfartyg ökas från nuvarande anorektiska nivå. Fartyg har den unika förmågan att kunna användas i hela konfliktskalan från fred, via kris till krig. Samma sak gäller för Flygvapnet. Att gå från 100 till 60 flygplan samtidigt som omvärldsläget i närområdet snabbt försämras är helt orimligt. Flygvapnet saknar dessutom rätt beväpning i flera avseenden. Avseende nya (nygamla) förmågor ser jag också ett stort behov av markbaserat rörligt kustrobotbatteri på Gotland.

En mycket förenklad operativ idé skulle kunna vara att den omtalade "veckan" ska förlängas till dess att den omtalade hjälpen anländer (oklart vem). Hur ska detta åstadkommas? Det gör vi förmodligen bäst genom att tillse att vi har ett starkt skalförsvar som i första hand är krigsavhållande, men som i det yttersta läget ska orka stå emot, och tillfoga en motståndare förluster innan han sätter sin första känga på svenskt territorium. Således bör framtida prioriteringar enligt min mening, i första hand, ligga på att öka dessa förmågor.



  

  

Ny ÖB

Idag utsåg regeringen Micael Bydén som ny överbefälhavare. Flygväpnaren Bydén har en bra förbands- och insatsbakgrund för uppgiften och har hunnit bli HKV-fähig, trots sin relativt unga ålder.

Jag tror att det är en bra utnämning och önskar generalen lycka till.


Sverker Göranson lämnar en försvarsmakt på uppåtgående. Med honom vid rodret har vissa saker faktiskt ändrats till det bättre (även om försvarsdebatten brukar fokusera på brister).

Tack för allt (nej lite realist är jag allt) det mesta och stort lycka till!

/C

Rätt man för omöjligt uppdrag

Micael Bydén är general och ny överbefälhavare från och med den 1 oktober. bydénHan är en utmärkt person. Gedigen, förtroendeingivande och omvittnat uppskattad.

Det finns ingen chefstillsättning på denna nivå utan att eventuella svagheter och nackdelar diskuteras. Redan i förhandsspekulationerna förekom t.ex. uppgifter om att det skulle ligga JAS Gripen-exportskäl bakom hans eventuella utnämning. Eller att det är ”flygvapnets tur”, enligt någon form av fördelningsmodell (som för övrigt måste vara sällsynt misslyckad om man tittar bakåt i historien). Sådana idéer visar dock bara att man inte har någon större förståelse för myndigheten. Föreställningen att ett vapenslag skulle vinna fördelar om en av dess medarbetare blir ÖB räcker att provtrycka mot tanken på att komma från ett verksamhetsområde, bli chef för alltihop och börja favorisera sitt tidigare fögderi – man är snarare benägen att visa att man inte tar sådana hänsyn.

En annan fråga är systemkunnandet. Som flygvapenchef har Bydén inte suttit i försvarsmaktsledningen, FML, vilket allmänt anses ge en förståelse för hela det system som utgör Försvarsmaktens delar. Det är sant. Men man kan vända det till en fördel om man snabbt absorberar helheten och gör den till sin. Centrala frågor om personalförsörjning, materiel och logistik återstår att få på plats efter försvarsinriktningsbeslutet och ÖB kan komma att behöva frigöra sig från tidigare FML-linjer. I och med att han inte har varit en del av den förrän vid tillträdet, kan han mejsla ut sitt ledarskap på ett friare sätt än vad han annars kanske hade känt sig bekväm med – förutsatt att han tar befälet på ett lika resolut som smidigt sätt i chefskretsen.

Bydén tillträder i en orolig tid med stark känsla av att det mesta är på glid. Det är ganska typiskt och belysande för sakernas tillstånd, att utrikesminister Wallström behöver kalla upp den ryske ambassadören för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenteras. Bydén kommer manövrera Försvarsmakten och de militärpolitiska relationerna genom ökad rysk press med anledning av Sveriges relation till NATO, inklusive ett riksdagsval 2018 som av allt att döma blir en slags folkomröstning om medlemskap. Myndigheten kan komma ifråga för nya eller nygamla situationer i humanitära insatser. Man kan även förutspå ökad samverkan med civila myndigheter på svensk mark, nu när proppen verkar ha gått ur när det gäller Försvarsmaktens stöd till polisen kring bl.a. terrorismbekämpning och ett civilt försvar ska återuppstå.

Det är med andra ord ett minfält – närmast ett omöjligt uppdrag med tanke på alla potentiella gropar att falla i. Men klarar man det kan man å andra sidan bli populär. Micael Bydén efterträder en ÖB som blev just det. Att efterträda Sverker Göranson är inte lätt, men så småningom gör tidens gång att jämförelser upphör och den egna personen får tydliga konturer. Den säkerhetspolitiska utvecklingen och allt som fortfarande är osäkra kort i för Försvarsmaktens centrala delar, gör att det blir en kort startsträcka. Men sådant ingår å andra sidan i kravprofilen för en svensk stridspilot.

Det handlar nu i första hand om att leverera militär förmåga. Den militära förmågan ska levereras här hemma, men också i andra delar av världen, tillsammans med andra. Vi ska fortsätta den försvarsreform som initieras och det gör vi genom att fullfölja försvarsbeslutet. Det här uppdraget kommer jag att genomföra i en Försvarsmakt där självklar stolthet och framåtanda är ledorden. Det kommer att kräva hårt jobb och jag kommer att ha höga krav och förväntningar på alla inblandade.

Tillträdande ÖB Micael Bydén, Rosenbad 2015-09-11

Foto: Louise Levin/Försvarsmakten

 

Grattis Micael Bydén!

Regeringen utnämnde idag Micael Bydén till ny Överbefälhavare från 1 oktober 2015. Ett mycket bra val av försvarsminister Peter Hultqvist!

Det fanns givetvis flera lämpliga kandidater som alla sannolikt hade axlat rollen på ett föredömligt sätt. Men Bydén var den jag hade hoppats mest på och också den jag trodde skulle utnämnas, något jag inte har spekulerat högt om, utan hållit i mindre slutna kretsar. Jag gav förvisso en hint om vad jag trodde redan förra veckan genom att illustrera mitt senaste blogginlägg med en bild på Micael Bydén.

Men det är ingen enkel resa Micael Bydén, 51 år har framför sig. Stora utmaningar (läs problem) står kvar framför dörren i stora drivor när Sverker Göranson lämnar Lidingövägen 24, något jag avser avhandla på annan plats inom kort.

Jag tror dock att Bydén är rätt man att ta hand om detta berg, och för att travestera melodifestivaltermer likt "rätt låt vann" så anser jag således att "rätt ÖB blev utnämnd".

Återkommer i samma ämne inom kort... men innan dess vill jag skicka ett tack till avgående ÖB Sverker Göranson för din tid som ÖB och därefter önska ett stort GRATTIS till nya ÖB Micael Bydén samt tacka Peter Hultqvist för ett mycket bra val.





Mer läsning:
FM
Regeringen
DI
SvD
DN
SVT
Expressen
SR
TV4
Helahälsingland



Om en månad har Sverige en ny ÖB

Foto: Försvarsmakten

I min senaste kolumn i SvD skrev jag om att det i tider av oro i vår omvärld, samtidigt som vi tyvärr har ett alltför svagt svenskt försvar, nu blir extra viktigt med tillsättningen av Sverker Göransons efterträdare. Vår nya överbefälhavare.

Jag avser inte spekulera vem som blir Göransons efterträdare. Det kommer att visa sig inom några dagar. Spekulationer har dock förekommit på andra platser och de som det på olika håll har talats mest om är nuvarande chefen MUST, Gunnar Karlsson och Flygvapenchefen Micael Bydén. I en omröstning hos bloggrannen Cornucopia så blev den förstnämnde rankad högst i popularitet.

Enligt Expressens "flygande reporter" Niklas Svensson så pekas den sistnämnde, d.v.s. Micael Bydén ut som ny ÖB. Spekulationerna flödar och många, framför allt Försvarsmaktens personal är givetvis mycket intresserade vem som blir ny högsta chef.

Efter min senaste kolumn i SvD så har jag fått en lång rad mail och frågor om vem jag tror blir ny ÖB, men jag vill som sagt inte spekulera. Detta helt enkelt på grund av att jag inte har mer information än någon annan, av helt naturliga skäl. Däremot så tror jag det kan vara bra med en förnyelse inom FML, d.v.s Försvarsmaktens högsta ledning. Således tror jag att det i tider av att försvaret nu kommer att få ett större nationellt fokus än under de senaste 15 åren, så kan vara av godo att en ny ÖB inte har suttit i FML tidigare. Det finns givetvis även baksidor med en sådan lösning, men jag tror att fördelarna trots allt överväger nackdelarna.

Man brukar i olika sammanhang prata om nödvändigheten av, eller kanske svårigheten att "kill your darlings". Stora delar av nuvarande ledning ligger bakom utformningen av det försvar vi har i dag efter inriktning av politisk nivå. Om vissa förändringar nu måste ske, större och mindre, vilket regeringen har aviserat genom det senaste försvarsbeslutet så tror jag det kan vara bra att det är en person som ej suttit i nuvarande högsta ledning som ges uppdraget att genomföra dessa förändringar.

Jag har flera gånger hävdat att nuvarande utformning av försvaret inte är anpassat för den omvärldsutveckling vi har sett de senaste åren, utan primärt är anpassad för att kunna utgöra "brandkår" i tredje världen. Anledningarna till detta är givetvis flera och har skett dialog mellan politisk och militärstrategisk nivå. Men behovet av en återominriktning och framför allt förstärkningar är idag mycket stort.

Jag kommer i ett kommande inlägg att ge min bild av Sverker Göransons år som ÖB med fokus på det jag tycker har varit hans viktigaste gärningar. Han har gjort ett starkt och i de flesta fall mycket positivt avtryck som ÖB. Jag kan starkt rekommendera intervjun med Göranson i DI av Johanna Saldert. Mycket läsvärt!


Min version av Almedalen 2015

Omvärldsutvecklingen, turerna kring det svenska försvarsinriktningsbeslutet – som för övrigt riksdagen debatterar måndagen den 15 juni – efterlängtade anvisningar för civilt försvar och en ny nationell säkerhetsstrategi samt MSB:s pågående arbete med hur svensk krisberedskap bör stärkas, är några av anledningarna till att säkerhet i vid mening även i år har en framskjuten plats hos många Almedalsbesökare. Epicentrum av debatten kan lokaliseras till Försvarspolitisk arena, som bjuder på ett gediget program (seminarierna webbsänds för alla som inte är i Visby). Men det arrangeras även seminarium på annat håll än på S:t Hansgatan och för total överblick rekommenderas botaniserande i Almedalsprogrammet med hjälp av valfria sökord.

Här följer en sammanställning av de seminarier jag har nöjet att moderera i år:

Måndag 29/6 kl. 15:30 – 16:15 på Försvarspolitisk arena samtalar jag med ÖB Sverker Göranson, inför att han lämnar över till sin efterträdare i höst. Hur har han upplevt sina sex år som ÖB?

Tisdag 30/6 blir det en hel förmiddag i krisberedskapens tecken då Länsstyrelserna i samverkan arrangerar tre seminarium under rubriken ”Kris och panik”.

Klockan 09:00 – 09:45 diskuterar vi samhällets förmåga och medborgarens förväntningar tillsammans med Peter Egardt, Landshövding, Länsstyrelsen Uppsala län, Johan von Knorring, Försvarsdirektör, Länsstyrelsen Uppsala län, Magnus Gunnarsson, Kommunstyrelsens ordförande, Ljungby kommun, Carina Bengtsson, Kommunstyrelsens vice ordförande, Ljungby kommun, Helena Lindberg, Generaldirektör, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet.

10:00 – 10:45 fortsätter vi med frågan om hur samhällets krishanteringssystem ska riggas? Deltar i diskussionen gör Ardalan Shekarabi, civilminister, Ann Linde, statssekreterare hos inrikesminister Anders Ygeman, Justitiedepartementet, Mikael Odenberg, Generaldirektör Svenska Kraftnät Styresman Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Sandra Danielsson, brand- och riskhanteringsingenjör, PWC och Johan Larnefeldt, analytiker.

Det sista passet, 11:00 – 11:30, handlar om kommunikation; går det att kommunicera tillräckligt? I detta seminarium deltar Brit Stakston, Mediastrateg, Charlotta Friborg, Chefredaktör VD, Uppsala Nya Tidning, Kent Nilsson, Kanalchef P4 Västmanland och Erik Bergman, Kommunikationsansvarig vid Länsstyrelsen Västmanland.

Senare samma dag, kl  16:45 – 17:30, är det dags för Försvarspolitisk arena och seminariet Hybridkrig och terrorhot – hur leds Sverige när krisen kommer? som HP arrangerar. Medverkar gör Ann Linde, statssekreterare hos inrikesministern, Justitiedepartementet, Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI, Göran Mårtensson, generallöjtnant och insatschef, Försvarsmakten, Harri Larsson, strategichef Försvar & Nationell Säkerhet, Hewlett-Packard, Anneli Bergholm-Söder, avdelningschef för samordning och insats, MSB och Annika Brändström, sektionschef vid Kansliet för krishantering, Regeringskansliet.

Onsdag 1/7 inleds på Försvarspolitisk arena kl. 10:30 – 11:15 med ett seminarium som Civilförsvarsförbundet arrangerar under rubriken Satsar Sverige på att förebygga fel olyckor? där bl.a. Sofia Arkelsten (M), ledamot i utrikesutskottet, riksdagen och Jan Schyllander, statistiker, medverkar.

Klockan 16:45 – 17:30 på samma plats håller FOI och MSB ett gemensamt seminarium om Staten och cybersäkerheten – klarar vi IT-angreppen? De som diskuterar detta på scenen är Anders Ygeman (S), inrikesminister, Helena Lindberg, generaldirektör, MSB, Jan-Olof Lind, generaldirektör, FOI och Anders Thornberg, generaldirektör, Säkerhetspolisen.

Torsdag 2/7 klockan 10:30 – 11:15 äger FHS seminarium Gråzonen – normer för fred och krig i en ny säkerhetspolitisk situation i Europa rum på Försvarspolitisk arena. Fyra av Försvarshögskolans experter medverkar, nämligen: Överste Ronny Modigs, institutionschef, docent Fredrik Bynander, fil dr Håkan Gunneriusson och doktorand Marika Ericson.

Strax efter ställs frågan Bidrar svenska vapen till säkerhet i världen? vid FXM:s seminarium kl. 11:45 – 12:30. Diskuterar detta gör Katarina Tracz, Tankesmedjan Frivärld, Pieter Wezeman, SIPRI och generaldirektör Ulf Hammarström, FXM, m.fl.

Mellan modereringarna har jag andra åtaganden som jag ser fram emot och jag hoppas även få tillfälle att vara seminariebesökare på ett antal arrangemang innan jag sätter mig på färjan mot fastlandet. Det blir en fullmatad vecka i Visby – som sig bör!

Politikens kommandotaktik

Mina högt värderade blogg- och försvarstwitterkollegor har redan gått igenom de ekonomiska aspekterna av gårdagens försvarsekonomibud från regeringen, med varierande entusiasm över förslagen, t.ex. Wiseman på sin blogg, Brix och Oscar Jonsson, så jag tänkte detta inlägg ska handla om annat än vad det reella tillskottet egentligen kan tänkas bli, hur det står sig gentemot ambitionsnivå och den säkerhetspolitiska utvecklingen. Men för den som ändå vill ha en snabb bedömning av budet kommer det här:

Det innebär ett fortsatt strukturellt underskott och problemen puttas som en växande snöboll framför politiken och Försvarsmakten. Men i rättvisans namn är det samtidigt ett fortsatt trendbrott när det gäller politisk vilja över hela linjen att tilldela mer resurser till det militära försvaret och resultatet hade kunnat vara mycket värre om inte försvarsminister Hultqvist och statssekreterare Salestrand hade tagit strid för pengarna eller varit mer lättviktiga i regeringen.

Förslagen är inte obetydliga, men kanske mer som signaleffekt riktat mot medborgarna än som något som skapar en grundläggande nivåhöjning som får eventuella yttre bråkstakar att tänka om  – eller som positionerar Sverige gynnsamt i relation till de vi förhoppningsvis står gemensamt med om kriget kommer. Ett stort bekymmer är att inget ännu så länge har tilldelats den grundläggande civila förmåga som är helt avgörande för det militära försvaret och (t.ex. när det gäller påverkansoperationer och gråzonsproblematik) är helt avgörande för det politiska beslutsfattandet när det gäller att faktiskt använda det vi har, om det så står på Gotland eller ej.

Hur kommer det sig då att politiken fortsatt inte vill finansiera den ambitionsnivå man genom försvarsberedningar och oro över den säkerhetspolitiska utvecklingen uttrycker behov av? Om man skalar av det hela tror jag det beror på att opinionen och därmed politiken (man kan också vända på den ordningen) inte kopplar ihop omvärldsutvecklingen med svenskt försvar, varesig civilt eller militärt. Det finns en mycket grundläggande uppfattning om att det inte har med Sverige att göra, såvitt inte den politiska ledningen anser att man ska ut på ”militära äventyr” i omvärlden eller i Baltikum – men det är i så fall Sverige som bestämmer den saken. Som om vi alltid har ett val, till synes vaccinerade mot umbäranden eller ofrivillig inblandning. Det är allt färre röster kvar från andra världskriget som minns hur det är när det krymper inpå och i det kollektiva minnet ligger att vi gubevars klarade oss helskinnade ur ett kallt krig. Så varför skulle vi inte göra det nu? Denna mycket grunda förståelse för orsak och verkan, för samband och logiska beroendekedjor, manifesteras även inom andra områden: Stopp för vapenexport! säger t.ex. personer som samtidigt tycker Sverige ska kunna agera med Försvarsmakten (enbart med mer moraliskt högstående importerad utrustning får man förmoda). Eller ingripa mot ISIS! Men samtidigt ska vi ha mycket strikta demokratikriterier etc etc.

Ovanpå denna grundläggande förståelsebrist saknas uppenbarligen förtroende för att pengarna används effektivt och till rätt saker. Djupt in i Regeringskansliet finns en misstro mot hur Försvarsmakten omvandlar pengar till operativ effekt, manifesterat av uttrycket hur lite får vi ut av de här dryga 40 miljarderna egentligen?! I ett försök att rå på de strukturer man anser oförmögna att pressa ur mer effekt ger man sig på att sända tomtebloss på presskonferenser istället för att skjuta till en säck med pengar och säga varsågod ÖB, gör det bästa du kan av detta. Därmed detaljstyr man och så långt från uppdragstaktik man kan komma levererar politiken istället besked om materielsystem och plattformar på löpande band, för att i nästa stund inte medge bemyndiganden så att myndigheten får köpa det man ska i tid, vilket gör att anslagssparandet blir en skön slant i statens kassakista.

Här råder ett systemfel: Politiken kan inte ena dagen ta emot ekonomiska underlag och förslag till utformning av Försvarsmakten och säga att de verkar genomtänkta, relevanta och bra, för att nästa dag göra helt andra överväganden både vad gäller ekonomi och utformning. Antingen har man ett Högkvarter som ska göra professionella sammanvägda bedömningar över vad som är bäst i ett helhetsperspektiv – inom given ekonomisk ram – eller så lägger man ner det och tar fullt politiskt ansvar på detaljnivå ner till skosnöret på kängorna. Det är lätt att tycka det är bra att politiken ändrar på sakernas tillstånd, t.ex. materiel eller lokaliseringar, när det går i rätt riktning utifrån eget intresse eller utsiktspost, men principiellt bör man då inte klaga när politiken genom genomförandegrupper eller andra konstruktioner ställer till elände om det går en emot.

Jag skrev om kompetensområden och ömsesidig respekt i Axess för ett år sedan att det är självklart att politiken ska styra både anslag och uppgift. Men om politiken undandrar sig uppgiften att mejsla ut grundläggande intressen att försvara och sätta tydliga mål – vilket visas gång på gång i Riksrevisionens granskningar – och istället petar i det som känns överblickbart och mer slagkraftigt just då, men som egentligen borde vara ÖB:s eget beslut, ja då sjunker auktoriteten på båda håll och man förlorar respekt för varandra i en ömsesidigt destruktiv dans. Jag menar att ömsesidig respekt kräver klarspråk, tydlig rollfördelning och tillämpad uppdragstaktik – samt ett osentimentalt ansvarsutkrävande.

Faktum är att det borde vara ett gemensamt militärt och politiskt intresse att så är fallet och att man därmed börjar behandla varandra därefter, det vill säga med tydliga besked och avgränsningar för varandras kompetensområden. Vi får nu regeringens besked, dess ingångsvärde i förhandlingarna inför inriktningspropositionen, och sedermera vet vi resultatet av dem. Först långt efter det kommer den nationella säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat, där Sveriges vitala intressen klaras ut och vilken väg vi ska gå t.ex. när det gäller internationella samarbeten. Det är däremot en uppgift för politiken och allt sker som vanligt i fel ordning.

Vidare i försök till förklaring av hur man fortsatt kan underfinansiera Försvarsmakten: Regeringen vet att oppositionen varesig har någon färdig alternativ försvarsidé eller någon egen enorm kassakista att ösa ur. I synnerhet inte om man ska prata ihop sig om ett gemensamt Allians-bud. Det var faktiskt så sent som i november Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 landade på ”att anslagen år 2024 kommer vara drygt 5,5 miljarder kronor högre på årsbasis jämfört med tidigare beräknade anslag”, vilket får oss som hängt med ett tag att le snett när man nu högljutt kritiserar regeringens förslag.

Sanningen är att alla lappar och lagar och producerar koldioxid med ett eftertryck av sällan skådat slag. Men det verkar inte vara något parti som är beredd att säga en enda sak: Vi kan inte hitta några större brister i Försvarsmaktens eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ekonomiska underlag och vi har inte ändrat oss vad gäller ambitionsnivå, tvärt om. Vi tillskjuter därför x x kronor och om Försvarsmakten eller MSB inte förvaltar dem väl och visar på x x resultat efter de mål vi har satt upp – som i sin tur är spårbara utifrån en genomtänkt säkerhetsstrategi – kommer vi utkräva ansvar och säga tack och hej till dessa myndighetsledningar efter de x x år man får på sig.

Till sist kan det vara värt att läsa ÖB:s militära råd som publicerades för precis ett år sedan:

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

PS. Idag var försvarsminister Hultqvist (S) med i en längre Studio Ett-intervju, med efterföljande samtal mellan mig och Niklas Wiklund (Skipper). Klippet finns här.

Inför Folk & Försvar – Del 1



På söndag startar årets viktigaste försvarskonferens i Sälen arrangerad av Folk & Försvar. Min uppfattning är att vi under de senaste åren har haft en mycket intensiv försvarsdebatt i Sverige. Den startade på allvar då det stod fullständigt klart att regeringen Reinfeldt hade offrat försvaret till förmån för att driva igenom andra reformer. Men av någon outgrundlig anledning så har den intensiva debatten ändå inte inneburit en enda konkret åtgärd för att - på riktigt - stärka vår försvarsförmåga. Det har istället bara blivit prat, prat och åter prat.

De båda försvarsbesluten 2000 och 2004 var fullkomliga katastrofer för försvaret och svensk försvarsförmåga. Även om dessa beslut inte på något sätt går att försvara så togs de i en annan tid då bedömningen var att ingenting skulle kunna drabba Sverige under överskådlig tid, vilket skulle visa sig vara helt fel. Därför blir det än märkligare att försvaret hanterats lika styvmoderligt trots att omvärldsläget nu är radikalt förändrat.

Det nya förfallet började runt 2008 genom att regeringen gav genomförandegruppen fria händer och där man godtyckligt strök ett stort antal viktiga materielprojekt, bland annat luftvärnsrobotar till visbykorvetterna. Sedan dess har vi haft Georgien, en hel försvarsgren måste avvecklas, en-veckasförsvaret, ryska påsken, Krim, Ukraina, ryska adventen med strategiskt bombflyg osv osv. Alla signaler har pekat på att något inte har varit som det ska, vilket hela tiden har eskalerat så pass mycket att snart ingenting längre är som det borde vara.

Från politiskt håll ansåg man för 17 månader sedan att "Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering."

Det satsningar och uppgraderingar som avsågs för flyget var reduceringen av 100 flygplan till 60. För marinens del var det nödvändigt underhåll på stridsbåt 90, och för arméns del renovering som innebar att endast 1/3 av stridsvagnsbeståndet kommer att förbli modernt. I mina ögon ytterst oseriöst.

Har vi sett ett enda konkret exempel på riktiga satsningar efter dessa låtsas-satsningarna nu när våra grannar på andra sidan beter sig som skurkar i Östersjöområdet? Nej ingenting förutom ett antal åtgärder som närmast kan betraktas som kosmetiska.

År 1999, d.v.s. inför försvarsbeslutet 2000 konstaterade regeringen i sin proposition att man inte såg  något hot mot Sverige under överskådlig tid. År 2014 har vi fått något som vi kan likna med ett nytt kallt krig på halsen. Trots det är FM köpkraft 18 mdkr lägre 2014 än den var 1999. Det beror på att vårt försvar alltid har kostat 40 miljarder oavsett tidpunkt.

Den enda konkreta åtgärderna från politikerna för att råda bot på det bekymmersamma läget har således varit prat, prat och fortsatt prat. Detta trots att ÖB gång på gång har försökt att förklara läget - ända fram till den olycksaliga anmälan efter nyårsintervjun, och den påföljande sjukskrivningen.


Om just detta och lite annat skriver jag i min kolumn i fredagens SvD som ni än så länge bara kan läsa i pappersupplagan.




Även om vi är många försvarsdebattörer och skribenter som gör allt vad vi kan för att påvisa det prekära läget för vårt eget försvar, och ställa det i paritet mot omvärldsläget så räcker det inte till. Jag har under de dryga fyra år jag skrivit om försvarsfrågor konstaterat att den enda som inte kan total-ignoreras av politisk nivå när det kommer till försvarsfrågan så är det ÖB. När ÖB talar så lyssnar media, och när media blir tillräckligt angelägna att få svar så svarar politikerna vare sig de vill eller inte.

Av den anledningen anser jag att ÖB nu måste ta bladet från munnen ännu en gång och tala klarspråk på samma sätt som han gjorde i Almedalen sommaren 2012. Det var ord och inga visor, men resultatet blev att hela Sverige lyssnade. Det var innan Krim, Ukraina och det nya kriget i Europa. Det var före tidpunkten då läget på och över Östersjön förvärrades avsevärt, och det var definitivt före höstens undervattenskränkning av svenskt inre vatten.

Hade ÖB deklarerat motsvarande fakta i dag, på samma raka sätt som tidigare så tror jag att det tagit en annorlunda vändning än vad det gjorde då. Sådant klarspråk hade inte gått att prata bort lika enkelt i dag. Problemet är att minnet är extremt kort hos gemene man, i synnerhet när det kommer till försvarsfrågorna, och därför krävs ständiga påminnelser om läget i vårt försvar.

Uttalandet sommaren 2012 och nyårsintervjun samma år hade förmodligen sitt pris på flera sätt, och det innebar enligt alla bedömare att det blev extremt kyligt mellan regeringen/försvarsdepartementet och Försvarsmakten. Men ÖB:s uppgift är inte att vara "bästa broder" med försvarsministrar.  Uppgiften är att ge det bästa professionella rådet till en regering oavsett färg, och dessutom tydligt anmäla när han inte kan lösa sin huvuduppgift - att försvara Sverige. Allt detta gjorde nuvarande ÖB enligt min mening på ett exemplariskt sätt fram till sin olycksaliga sjukskrivning vid ett flertal tillfällen.

Från politiskt håll så har det trots detta som sagt enbart varit en massa prat. Från Alliansens sida har man inte gjort någonting konkret alls. Nu återstår då att se vad Socialdemokraterna kan åstadkomma genom försvarsminister Peter Hultqvist, än så länge ingenting. Det sista hoppet som finns kvar är det kommande försvarsbeslutet under våren 2015. Vem kunde för tio år sedan förutspå att vi år 2015 skulle sätta allt vårt hopp till Socialdemokrater som avvecklade hela försvaret 2000 och 2004? Förmodligen ingen.

Jag hoppas verkligen att vi har nått "point of no return" inom försvarspolitiken och att vi kommer att få se ett rejält uppvaknande eftersom det inte längre finns några alternativ.

Vad vore då ett bättre tillfälle än under Folk & Försvar att ÖB ånyo tog bladet från munnen och talade klarspråk så att folk begriper vilket prekärt läge vi har hamnat i på grund av åratal av underfinansiering. Ännu bättre vore att politikerna deklarerade kraftåtgärder som inte bara blir prat utan gör skillnad. 

Pratkvarnarnas tid är förbi!

Julklapp blev julsmäll

Idag är det julafton för rikets försvarsintresserade, men det är bistra klappar som ÖB delar ut i det öppna underlag (huvuddokument samt bilaga) Försvarsmakten lämnar till försvarsministern – som naturligtvis medels spaning hade en aning om vad som väntade. I sak och huvudbudskap är inget nytt, bara värre: Klyftan mellan politisk beställning och tilldelade resurser ökar ytterligare.

Efter en första översiktlig läsning konstaterar jag följande:

För det första: Försvarsmakten delar Försvarsberedningens beskrivning av omvärldsutvecklingen, vilket skapar en för landet viktig samsyn om läget. Dock är det många som efterhand att månaderna har gått sedan beredningens rapport har pekat på att läget skärpts ytterligare, vilket intressant nog Officersförbundet deklarerar idag med orden att ”läget (har) förändrats dramatiskt”. Detta är gissningsvis temat även för Folkpartiets försvarspolitiska radarpar, Björklund och Widman, som ska kommentera underlaget under eftermiddagen och det blir intressant att se hur de positionerar sig redan innan det möte med de fyra partierna i Alliansen och de två regeringspartierna som Hultqvist (S) har kallat till på torsdag. Värt att minnas är att FP var en del av den regering som gav Försvarsmakten det uppdrag som ligger till grund för dagens underlag, vilket borde föranleda viss ödmjukhet (fan tro’t).

För det andra: Förmågebredden vidmakthålls (vi minns alla ÖB:s varnande ord för några år sedan om att det riskerar ryka en försvarsgren om inte ekonomi och uppgift ensas), detta för att behålla handlingsfriheten på sikt.

För det tredje: Försvarsmakten skriver kristallklart att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det inte är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, säger ÖB Sverker Göranson på Försvarsmaktens sajt. I underlaget kan man läsa vidare:

Försvarsmakten bedömer att risktagningen i perioden fram till 2020 och därefter inte är rimlig då operativ förmåga inte kan växa i enlighet med de ambitioner Försvarsberedningen uttrycker.

För att kunna möta händelseutveckling på både kort och lång sikt bedömer FM att ett antal grundläggande behov behöver tillgodoses, som inte varit möjliga inom de ekonomiska ramarna. Försvarsmakten ser behov av att stärka den operativa förmågan i fem steg:

Med början 2016, behov av att utöka andelen kontinuerligt tjänstgörande personal med cirka 900 personer och att utöka resurserna för materielunderhåll. Behov av en utökad övningsverksamhet och utökad anskaffning av personlig utrustning. Ett antal åtgärder inom materielområdet (bl.a. omsättning av kvalificerad ammunition och vidmakthållandeåtgärder för bibehållen sjöoperativ förmåga). I ett andra steg kommer behov av resurser för livstidsförlängning och omsättning av båtmateriel för bibehållen sjöoperativ förmåga. I ett tredje steg föreligger behov av resurser för anskaffning av bekämpningssystem till arméförbanden samt anskaffning av standardfordon och sjukvårdsmateriel. Först därefter, i ett fjärde steg, bör åtgärder för skydd och vidmakthållande i syfte att stärka den luftoperativa förmågan samt anskaffning av verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga genomföras. Och slutligen, som femte: Behov av åtgärder för redundans och vidmakthållande inom ledningssystemområdet, åtgärder för ökad förmåga för vissa lednings- och underrättelseförband samt omsättning av materiel för hemvärnsförbanden.

Först efter dessa åtgärder (efter 2020) anser Försvarsmakten att man bland annat kan utöka antalet JAS 39E, anskaffa långräckviddigt robotsystem för bekämpning av markmål till JAS 39E samt ett utökat antal ubåtar prövas. 

Ovanstående innebär således att Försvarsmakten föreslår 60 JAS Gripen, inte 70 JAS 39E som Försvarsberedningen enades om, vid sidan av långräckviddigt robotsystem till Griparna eller en ökning av antalet ubåtar. Detta är såklart en omfattande pinsamhet för den materiella uppräkning på aldrig tidigare skådad detaljnivå som uppvisades inför och efter Försvarsberedningens rapport i våras.

För det fjärde: ”Materielgapet”, eller med andra ord underfinansieringen av den materiella förnyelsen, fortsätter. Försvarsmakten skriver att den sammantagna bedömningen fram till 2024 är att investeringsskulden inte minskar, trots åtgärder, utan endast ”minskar takten med vilken den ökar”. En övergripande slutsats är att FM prioriterar personell tillväxt, övningsvht och beredskap på bekostnad av materiel.

För det femte: Försvarsmakten skriver att de av Försvarsberedningen uttryckta ambitionsförändringarna kräver ”betydligt större ekonomiskt utrymme”. Det hade onekligen varit intressant att få en beräkning på det, så att det blir tydligt för alla.

Inlägget uppdateras efterhand under dagen, i den takt ekonomin medg… jag menar i den takt genomläsningen av bilagan medger.

Inför Almedalen – 5 – Den operativa relevansen?




Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med.

Ovastående är ett citat hämtat från mars månad då ÖB Sverker Göranson besökte Amf 1 på Berga. Detta uttalande förvånade mig då väldigt mycket, och jag var den första som också skrev om det vid detta tillfälle. Anledningen till min förvåning var två saker. För det första, hur kunde ÖB så tydligt på egen hand fastställa att Försvarsmakten inte skulle komma att utökas trots att det då var extremt oroligt i Europa och att i stort sett samtliga politiska partier diskuterade försvaret och dess storlek.

Den andra delen handlade om att ÖB ansåg att den operativa förmågan som Försvarsmakten bygger är helt rätt. Jag var den första att uppmärksamma detta genom ett blogginlägg, något som Försvarsmakten besvarade redan dagen efter, och som sedan även media uppmärksammade

ÖB och Försvarsmakten fortsatte därefter en aktiv kampanj där budskapet att ÖB:s bästa råd och rekommendation till politikerna och Försvarsmaktens personal att den organisation som vi nu bygger är operativt relevant. Bland annat genom nedanstående video som publicerades den 11 april. ÖB skrev dessutom en artikel på SvD Brännpunkt den 17 april med rubriken "Försvarsmakten är inte kraftlös" .



I den senare kommunikationen så har ÖB förtydligat vad han egentligen menar med den operativa relevansen och förklarade det hela så här.
Principerna i reformen enligt försvarsbeslutet bygger på användbara och snabbt gripbara moderna förband som är frivilligt rekryterade ..... Med detta menar jag att reformen är operativt relevant med hänsyn till möjliga scenarier för den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde.

Det är nog få som inte håller med ÖB i hans syn på att förband i dag måste vara snabbt gripbara och moderna, däremot är vi nog också relativt många som inte riktigt håller med ÖB att det enbart är dessa faktorer som talar om huruvida det försvar Sverige har i dag är operativ relevant eller inte.

ÖB säger i videon ovan att "läget i vår omvärld är mycket allvarligt". Det försvar ÖB anser är operativt relevant för att möta detta allvarliga läge är alltså en fullt utbyggt och fullt ut finansierad IO14. Jag håller inte med.

Insatsorganisation 2014 som beslutades 2009 är som bekant ett försvar som inte byggdes för att i första hand kunna verka på hemmaplan. Vårt nuvarande försvar är konstruerat under den strategiska time-outen primärt för att kunna utgöra en del i internationella insatser över hela världen. Ett tydligt bevis på detta är att den mest strategiskt viktiga platsen i hela Östersjön - Gotland - är helt demilitariserat. Funktionsförband som artilleri, luftvärn och ingenjörtrupper finns på helt andra geografiska platser än manöverförbanden vilket gör de så nödvändiga gemensamma övningarna mycket kostsamma att åstadkomma. Vi har även samlat stora delar av vår materiel i centrala förråd vilket är ytterst sårbart liksom vi avvecklat stora delar av våra skyddade ledningsplatser i det svenska urberget.

Jag har givetvis förståelse för den oro ÖB uttrycker i olika forum för att inte springa i väg och besluta om organisationsförändringar och beställa ny materiel som inte Försvarsmakten kan ta emot med nuvarande organisation. Något som kan innebära att den sedan länge beslutade IO14 i ännu större omfattning än den är i dag - aldrig blir färdig. Men jag anser dock att frågan om den operativa relevansen ändå måste utvidgas till att IO14 ställs mot rådande omvärldsläge med andra faktorer än bara principerna som den försvarsreformen från 2009 bygger på.

För det förhåller sig ändå på det sättet att det största problemet ändå är den mycket låga numerären avseende krigsförband och avgörande materiel när IO14 benämns som operativt relevant. Detta innebär i förlängningen att det blir näst intill omöjligt att verka på mer än över en mycket begränsad yta vid varje tillfälle med en alldeles för dålig uthållighet (läs enveckasförsvaret).

På samma sätt blir det väldigt konstigt när regeringen ena sekunden säger att försvarsreformen från 2009 skall fullföljas och i den andra sägar att försvaret primärt ska utformas för att kunna verka i vårt omedelbara närområde mht omvärldsutvecklingen. Det är en paradox om någon.

Med bakgrund av ovanstående så blir en av de stora frågan som behöver debatteras i Almedalen huruvida gällande insatsorganisation, även en fullt utbyggd och finansierad sådan, verkligen räcker till med hänsyn till det helt förändrade omvärldsläge vi nu befinner oss mitt uppe i. Är nuvarande numerär verkligen tillräcklig, och är verkligen ÖB rekommendation att inte placera personal och materiel på Gotland en strategsikt-operativt riktig sådan?

Kan svensk försvarspolitik liknas med en gammal Åsa-Nisse film?



Svensk försvarspolitik börjar närma sig nivån på en dålig Åsa-Nisse-film ackompanjerad av Sven Rünos fantastiska verk Knashults paradmarsch. Rysslands strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim verkar ha åstadkommit ett tillfälligt uppvaknande ur villfarelsen att den eviga freden är här för att stanna. En sekunden hävdar regeringsföreträdare  att vår försvarsförmåga är bättre än på väldigt länge och i nästa sekund hävdar företrädare för samma parti att det krävs substantiella anslagsförstärkningar. Knashults paradmarsch har aldrig passat bättre.

Som ni läsare kanske har märkt har inläggen den senaste tiden varit färre än vanligt. Faktum är att det var ÖB:s senaste uttalande som gjorde gällande att "IO 14 fortfarande är operativt relevant" som starkt har bidragit till den tappade sugen att föra försvarsdebatt. Men det var förhoppningsvis bara en tillfällig svacka. Efter flera års intensiv debatt om att försvaret i dag inte ens kan försvara Sverige i en vecka på en plats, och att Gotland av alla bedömare anses som strategiskt viktigt, så anser ÖB att ett försvar primärt dimensionerat för mindre insatser utomlands är relevant för att försvara Sverige med. Detta trots att de flesta bedömare med sakkunskap verkar vara överens om att försvaret borde stärkas på grund av en oroväckande omvärldsutveckling i vårt närområde som inte handlar att strida mot pirater och terrorister. Jag och många andra håller uppenbart inte med ÖB.

Jag blev uppriktigt sagt väldigt besviken på ÖB efter detta uttalande, i synnerhet då hans närmaste män i Försvarsmaktens högsta ledning efter att debatten om uttalandet gick igång har deklarerat att "ÖB kommer att stå fast vid detta". Jag har absolut förståelse för att ÖB i första hand vill se en finansiering av IO 14 där det i dag saknas 5 miljarder årligen för att förverkliga den beställda organisationen. Dessa pengar måste fram, men borde inte vissa justeringar ske? Borde exempelvis inte Marinen stärkas? Som bekant har samtliga marina materielprojekt strukits! Detta måste åtgärdas snarast och den marina numerären måste öka. Detta är bara ett exempel i raden av justeringar som borde göras.

Det finns en annan aspekt på det hela också. Det är möjligt att ÖB tror att han skyddar sin personal genom att stävja ytterligare förändringar, detta som ett led i att ta hand om det dåliga resultatet från FM VIND. Om så är fallet så tror jag han gör en felaktig bedömning. Min bild av läget är att Försvarsmaktens personal inte är särskilt oroliga för nya förändringar. Jag tror uppgivenheten som visar sig i FM VIND till stor del har sin grund i att man inte längre tror på Försvarsmakten som helhet och den försvarsförmåga som kan åstadkommas här och nu. Försvarsmaktens personal befinner sig mitt i verksamheten och har sedan länge synat de försvarspolitiska lögnerna om nivån på försvarsförmågan. Att göra justeringar för att öka försvarsförmågan skulle åstadkomma ökad trovärdighet och därmed anställd personal som återfår tron på systemet!


Ett trovärdigt försvar måste skapas, och det måste ske nu! Det duger således inte att vara nöjd med IO14. Inte ens om man lyckas vända upp och ned på Borg så att fem miljarder trillar ur han byxfickor så att det går att förverkliga den beställda organisationen.

Många tar uttalandet "inget försvarsbeslut har någonsin finansierats och genomförts" som intäkt för att fullfölja vägen mot IO 14. Att använda det argumentet för att inte korrigera nuvarande organisation är en farlig väg att gå. I tider då omvärldsläget försämras så måste man ha ett öppet sinne och vara lyhörd för att anpassa försvaret efter rådande läge. Det innebär inte att IO 14 måste skrotas helt och hållet. Majoriteten av krigsförbanden och materielen är operativt relevant. Det handlar om justeringar, i vissa fall omprioriteringar, men framför allt om att öka volymer från nuvarande demonstratornivå till en operativ tillräcklig nivå. Luftvärn i alla dess former, långräckviddiga sjömålsbekämpande system och sensorerer för spaning och målinmätning är det som borde få högsta prioritet. Det sistnämnda är en av de större bristförmågorna just nu som det sällan pratas om.


Om man lyssnar till de senaste utspelen från politisk nivå och sedan jämför med hur det har låtit de senaste åren så kan man nästan tro att det pågår en nyinspelning av Åsa-Nisse i kronans kläder. Bakvänd handläggning har varit gällande. Budget först - därefter uppgift. Detta trots att det handlar om statens viktigaste uppgift, att skapa säkerhet för den egna befolkningen. Man tar sig för pannan. 

För det var inte länge sedan Anders Borg stod på scenen i Almedalen och deklarerade att mångmiljardbelopp minsann skulle strykas från försvaret. I publiken satt hans försvarsminister Mikael Odenberg som ett frågetecken och fick informationen samtidigt som alla andra åhörare. Amatörmässigt skött i sak, och en amatörmässig hantering av försvar- och säkerhetspolitiken. I dag är det annat ljud i skällan, nu vill helt plötsligt både statsminister och finansminister öka anslagen.

För mindre än ett år stod Sveriges statsminister Reinfeldt inför en skolklass på Bromangymnasiet i Hudiksvall och sa att Sovjets militärmakt hade rostat sönder och att den militär upprustning i Ryssland sker från en mycket låg nivå. Han sade även att Ryssland varken har viljan eller förmågan att anfalla svensk terräng och hålla den.

Reinfeldt hade både rätt och fel. Viljan att anfalla Sverige är förhoppningsvis fortfarande låg, men bedömningen att Ryssland inte har viljan att anfalla och ta terräng var som Sten Tolgfors skulle sagt - "heeeelt fel". Strategiskt överfall på Ukraina och tagandet av terräng i form av hela Krim utan att avlossa ett enda skott tyder på att det finns en enorm och mycket respektingivande militär förmåga som är långt från sönderrostad. Hade Ryssland inte haft den militära förmågan hade Europa och USA vidtagit militära åtgärder likt i Irak, Afghanistan, Kosovo, Bosnien osv. Nu står vi inför fullbordat faktum och ett militärt ingripande i Ukraina är mer eller mindre omöjligt. Vem riskerar att starta tredje världskriget för att återbörda Krim till Ukraina där majoriteten av befolkningen ändå vill tillhöra Ryssland? Ingen!


Vi är många debattörer som länge hävdat och debatterat för att det inom det svenska försvaret måste finnas en hotbildsoberoende grundförmåga, en lägstanivå avseende försvarsförmåga. 

I stället har det experimenterats med ett nytt personalförsörjningssystem som aldrig ens från första början hade förutsättningarna för att lyckas, vilket många insatta individer försökte påvisa. Inte minst så gjorde brigadgeneralen och dåvarande personalchefen Bengt Axelsson detta utan gehör från varken ÖB eller regeringen. Reformen skulle genomföras till vilket pris som helst. Detta har inneburit att kostnaderna ökar lavinartat och därmed inneburit färre övningar, färre gångtimmar på fordon och fartyg och minskad flygtid. Så här kan vi givetvis inte fortsätta.


När vi nu nås av signaler att det finns indikationer på att Ryssland kommer att gå in i östra Ukraina och kanske ur ett svenskt perspektiv ännu mer allvarligt - att Moskva uttryckt oro för den ryskspråkiga minoriteten i Estland så börjar läget blir så pass allvarligt att omedelbara åtgärder måste till.

Att Ryssland bara nämner de baltiska staterna, och i det här falls särskilt Estland samtidigt som annekteringen av Krim har skett, och dessutom av liknande orsaker borde göra hela vår regering sömnlösa. Att sitta i båten och invänta en försvarsberedning och ett nytt försvarsbeslut 2015 är inte tillräckligt.

Wiseman skrev idag ett förslag på tre punkter där de två första går att åtgärda redan under kommande torsdags regeringssammanträde. Jag vill särskilt understryka vikten av att stoppa FM Org 18 samt tillse att förbanden kan öva. Det kan ske genom att låta riksdagen fatta beslut om att flytta pengar från  anslaget 1.2 internationella insatser till 1.1 förbandsversamhet. Att behålla personalrader och att öva befintliga förband är ett första steg.

Det kanske finns de som tror att Försvarsmakten sitter och planerar hur att stärka försvarsförmågan när det stormar i världen. Men så är det inte, för verkligheten innebär tyvärr på motsatsen. Det Försvarsmakten lägger den mesta tiden på just nu är tre saker, och alla tre inverkar negativt på försvarsförmågan. Hela Försvarsmakten är upptagna med att planera för reduceringar p.g.a. att man är ålagda att spara 500 miljoner då personalrader ska reduceras på samtliga förband. Det stärker inte försvarsförmågan. Det andra är att följa upp årets skrala ekonomi för att inte övertrassera budget. För Marinens del har det inneburit att man i ett tidigt skede exempelvis fått stryka deltagandet i den nyss avslutade Cold Response, och för höstens stora övning SWENEX finns det inte pengar. Den tredje faktorn som ger huvudbry är att man redan idag sitter och räknar på hur mycket övningsverksamhet som måste strykas för kommande år 2015. Det ser i dagsläget ännu värre ut än för innevarande år.

Det finns med andra ord ingen pågående planering för att kunna stärka försvarsförmågan. Allt går ut på att reducera och spara, vilket innebär sämre försvarsförmåga och färre övningar.


När då Karin Enström i dag fortsätter att mangla ut samma budskap som vanligt i en färsk artikel på SvD Brännpunkt om den förträffliga försvarspolitiken , jag då vet man inte om man ska gapskratta eller sätta sig ner och bara gråta.

Med bakgrund av att pengarna för övningsverksamheten i Försvarsmakten inte har ökat, utan istället minskat med 144 miljoner kronor jämfört med föregående år, något jag bevisat i ett tidigare inlägg under rubriken "När sanningen kryper fram" så framstår försvarsminister Enström som en träfigur med växande näsa.
Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar.

Det som nu sker i Försvarsmakten är en omfattande ambitionsökning med syfte att skapa ett modernt och tillgängligt försvar som stärker Sveriges försvarsförmåga.
Frågan man ställer sig är då vem som informerar försvarsministern. Är det Försvarsmaktens högsta ledning? Är det förbandschefer? Är det personalen vid förbanden vid ministerbesök? Om så är fallet så ljuger inte Karin Enström, då är det Försvarsmakten som ljuger.  Men jag vill inte tro att så är fallet. Jag hoppas att samtliga chefer och all personal i Försvarsmakten är uppriktigt och beskriver sakernas tillstånd som de är vid ministerbesök. Allt annat vore skamligt.


Men försvarsberedningen då, där är det väl ändå ordning och reda?

Nej, tyvärr inte. Cecilia Widegren (m) och Torbjörn Björlund (v) vill tydligen inte att situationen i Ukraina ska tas med i försvarsberedningens rapport. Trots att det var av just den anledningen som försvarsberedningen fick ytterligare 90 dagar av regeringen på sig för att färdigställa rapporten och för att kunna ta de senaste tidens händelser i Ukraina i beaktande. Widegren menar att beredningens förra rapport om Ukraina är tillräckligt bra....

Folkpartiets Allan Widman är av en helt annan uppfattning.
– Det vore tjänstefel av en försvarsberedning att inte uppmärksamma och problematisera det som nu händer i Ukraina, betonar han.
Läser man i dag Expressen så stärks bilden av att vi beskådar en gammal Åsa-Nissefilm. Det är enligt Expressen kaos i försvarsberedningen. Kaos är väl förmodligen en kvällstidningsrubrik, men jag har svårt att tro att citaten inte skulle vara äkta.
En ledamot beskriver stämningen som usel och hävdar att ordföranden "besitter en ofattbar inkompetens". 
- Hon har fortfarande inte fattat att världen förändrats. Det är klackarna i backen bara.
En annan ledamot menar att Cecilia Widegren på gårdagens möte "lyckades få alla utom Miljöpartiet på dåligt humör".
I försvarsberedningen finns det alltså en samsyn mellan Moderaterna och Miljöpartiet om driver linjen att försvarsförmågan är tillräcklig och att några ökade försvarsanslag inte behövs, eller rättare sagt försvarsberedningens ordförande anser det. Man får ju för formens skull hoppas att alla tre moderater i beredningen är överens om detta....


Sammanfattningsvis så ser läget ut så här...

Ryssland tar en del av Ukraina genom ett strategiskt överfall. Nu finns det en även indikationer på att man går in i Östra Ukraina och Moskva har talat om ryska minoriteter i Estland.

ÖB anser trots ett kraftfullt försämrat omvärldsläge att IO 14 är operativt relevant trots att organisationen i första hand är dimensionerad för att skickas för att strida mot en okvalificerad fiende i tredje världen så som terrorister och pirater.

Försvarsministern deklarerar fortfarande att regeringen stärker försvaret och att man genomför mer kvalificerade övningar trots att sanningen är den omvända. Pengarna räcker inte och personalen ska reduceras.

Försvarsberedningen är oense om sakernas tillstånd och ordförande Widegren vill varken ta med läget i Ukraina i rapporten, och ännu mindre öka försvarsanslaget.

Finansministern och statsministern vill helt plötsligt till föra större summor till försvaret. Dessa båda herrar som så envetet reducerat och negligerat försvarsfrågan ända sedan man tillträdde 2006. Enligt SvD handlar det bara om att man ser en risk för att bli syndabockar.


Självklart ska vi vara glada över att det nu öppnas upp för förstärkningar av försvarsanslaget. Detta har vi efterfrågat under lång tid. Men processen och den politiska seriositeten i denna så viktiga fråga har en hel del övrigt att önska. Med detta för ögonen så är det kanske inte så konstigt att man ser vissa likheter i detta försvarspolitiska skådespel med en gammal dålig Åsa-Nissefilm?



Media:
SVT
SVT (Intervju med Anders Borg)
SVD1, 2, 3, 4, 5
Aftonbladet
Expressen

Bloggar:
Clas Arvidsson
Sjätte mannen
Cornucopia, 2

Inga kortsiktiga lösningar på långsiktiga problem

Sverker Göranson

Sverker Göranson

Följande artikel publicerades på DN Debatt 12 mars 2014.

Debatten om försvaret är intensiv i spåren av krisen i Ukraina. Flera aktörer argumenterar kring olika alternativ för att förbättra Sveriges försvarsförmåga. Det är bra, men debatten får inte leda till kortsiktiga lösningar. Det viktiga nu är att Försvarsmakten får möjlighet att fullfölja det reformarbete som inleddes med försvarsbeslutet 2009. Målet är ett insatsförsvar som är anpassat till dagens och morgondagens omvärld.

Kärnan i reformen är förband och förmågor som är moderna och snabbt gripbara över hela landet. Det kommer att krävas rejäla resurstillskott, men det ger den flexibilitet och handlingsfrihet som behövs. Förslag om enskilda vapensystem eller låsning av resurser exklusivt till något begränsat geografiskt område i Sverige är inte rätt väg att gå.

Händelseutvecklingen i Ukraina och Rysslands agerande på Krim visar än en gång hur osäkert det säkerhetspolitiska läget i vår nära omvärld är och hur snabbt det kan förändras. Det är en osäkerhet som Försvarsmakten under en rad år framhållit i olika underlag till regeringen och det är något vår planering och utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga måste ta hänsyn till.

Försvarsmakten följer utvecklingen mycket noga och vi har en god överblick över närområdet genom våra sensorsystem och närvaro av främst våra marin- och flygstridskrafter. Vår beredskap anpassas ständigt till hur läget runt omkring Sverige förändras och vi kan öka både närvaro och sensortäckning i olika områden om det skulle behövas. Detta är också något vi gjort under de senaste veckorna med bland annat incidentberedskapen baserad på Gotland och med fartyg till sjöss för ökad underrättelseinhämtning

Den delvis förnyade debatt om Sveriges försvarsförmåga som nu förs med anledning av krisen i Ukraina är angelägen – för Sverige och för vår gemensamma förståelse av den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde och den säkerhet vi bygger tillsammans med andra länder och organisationer. Den är också viktig för Försvarsmaktens utveckling kommande årtionden. Jag skriver medvetet kommande årtionden just därför att långsiktighet är så fundamentalt viktigt när det gäller att utveckla vår försvarsförmåga, även i tider med snabbt skiftande omvärldsläge. Riksdagens beslut från 2009 med huvudmålet att öka tillgängligheten på våra krigsförband bekräftas när vi ser händelseförloppet i Ukraina.

Debatten verkar nu dock alltmer låsas på att avdela resurser till Gotland. Viljan och förmågan att försvara Gotland, i likhet med övriga delar av landet, är viktig. Gotlands läge i Östersjön har stor militärgeografisk betydelse och ön kan utnyttjas för placering av sensorer och långräckviddiga vapensystem. Men den militära betydelsen av Gotland är också situationsberoende och vårt agerande och vår närvaro på Gotland är anpassad till det. Emellertid finns risken att man bortser från det problem jag har flaggat för under flera år, nämligen att det krävs rejäla resurstillskott om nuvarande insatsorganisation ska kunna bli materiellt och personellt uppfylld samt övad och framför allt skickad att klara en modern stridsmiljö. Tyvärr hörs inte det problemet i debatten särskilt ofta, men det är en verklighet för våra förband redan i dag.

Förslag om enskilda vapensystem eller geografiskt styrda resurser är fel väg att gå. Först måste vi säkerställa insatsorganisationens förmåga som helhet. Vi har i detalj redovisat våra behov och när det gäller möjligheten att agera i Östersjön, vill jag framhålla betydelsen av att behålla och utveckla den nuvarande marina förmågan, såväl undervattens- som ytstridssystem.

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar.

Jag vill återkoppla till omvärldsutvecklingen och framhålla betydelsen av att nu ta ställning till hela Försvarsmaktens behov och att hålla fast vid att fullfölja reformen. Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

Mitt militära råd som överbefälhavare är att försvarsreformen med moderna och snabbt gripbara förband fullföljs. Men det förutsätter att tillräckliga resurser avdelas för den fortsatta utvecklingen av insatsorganisationen. Det är så vi skapar flexibilitet och handlingsfrihet i en föränderlig och osäker omvärld.

Sverker Göranson
Överbefälhavare

ÖB: Inriktning mot IO14 gäller (Uppdaterat)

Överbefälhavaren besökte idag Marinen och Amf 1 under sin nu påbörjade rundresa till Försvarsmaktens förband. Ett bra initiativ! ÖB kommenterade under sitt besök vid förbandet även den senaste tidens utveckling i Europa och indirekt även inrikesdebatten om rösterna som nu höjs för ett förändrat och förstärkt försvar.

​Under besöket deklarerade ÖB tydligt och helt korrekt att pågående inriktning mot IO 14 gäller. Han uttryckte att målet är att ha en fullt utvecklad IO14, både vad gäller personal, materiel och övningar med rätt operativ effekt dimensionerad för vår omvärld. ÖB:s uttalande under dagen (Källa: Emilia) förvånar mig dock i två avseenden (min fetstil).
– Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB.

Den ena är hur ÖB så säkert kan slå fast att Försvarsmakten inte kommer att utökas? Detta trots att politiker från båda blocken nu öppnar upp för justeringar av försvarsanslaget och att regeringen dessutom förlängt försvarsberedningens tid för att arbeta med sin kommande rapport? Är inte det att stänga dörren för tidigt?

Det andra är att ÖB, trots att omvärldsläget nu har förändrats i grunden genom att Ryssland visat vad man är beredd att göra, anser att IO 14 utgör en relevant operativ förmåga. Jag skrev i går ett inlägg vilka åtgärder jag personligen anser behöver vidtas för att åstadkomma ett operativt relevant försvar.

För att vara konkret. Grunden för nuvarande insatsorganisation lades i samband med FB-04 då världen såg helt annorlunda ut även om en viss justering gjordes 2008. Vårt försvar är numera primärt dimensionerat för internationella insatser och inte för försvaret av Sverige, helt i enlighet med tidigare politiska beslut. Jag håller inte med ÖB i hans bedömning om att IO 14 fortfarande är operativt relevant. Främst baserat på den oroväckande utvecklingen som egentligen startade redan 2007 då Ryssland deklarerade att man inte avsåg följa CFE-avtalet.

I nyårsintervjun med SvD uttryckte ÖB själv vid Mikael Holmströms påståendet att vi alltså klarar ett begränsat angrepp i en vecka? "– Ja, sedan är våra resurser nedkörda på sådant sätt att motståndskraften inte är så stor längre".  För mig ter det hela sig därför något märkligt när ÖB i dag anser att organisationen ändå är operativt riktig och att Försvarsmakten inte kommer att utökas.

Försvarsfrågan får inte präglas av prestige, den är alldeles för viktig för det. Det handlar om svensk framtida säkerhet, och det är nu hög tid att åstadkomma något bättre än det "enveckasförsvar" som debatten under lång tid har handlat om, och som Försvarsmakten själva deklarerat ändå aldrig kommer att uppnås....


UPPDATERING 2014-03-06:

Försvarsmaktens informationsstab arbetar föredömligt snabbt. C LEDS går nu ut och kommenterar ovanstående inlägg på FM bloggen "Försvarsmakten kommenterar".

Det Jan Salestrand påpekar rörande ökad beredskap för stående förband är en viktig detalj som ibland slarvas bort i debatten.

Jag om någon är realist, så även försvarsmaktsledningen. Det saknas oerhörda summor, framför allt materiellt för att förverkliga IO 14. Jag köper resonemanget att det är viktigt att intagande av IO 14 genomförs (finansieras) så snabbt som möjligt, något som tagits upp åtskilliga gånger på den här bloggen. Dock anser jag fortfarande att det är nu finns ett "window of opportunity" att skruva något på IO 14. Jag vidhåller fortfarande att det till och med är nödvändigt. Materiellt är utökad luftvärnsförmåga på land och till sjöss, anskaffning av attackvapen till flygstridskrafterna, ett återuppsatt kustrobotbatteri samt en utökad marin numerär är saker som borde kunna realiseras inom ramen för en justerad IO 14 om politikerna nu uppenbart är villiga till att göra justeringar. I ett sådant läge är det dumt att stänga dörren.

För övrigt så ska Försvarsmakten och IO 14 reduceras ytterligare genom regeringsbeslut 5 (FM Org 18). Det bidrar inte till ökad operativ förmåga och relevans. Detta beslut måste definitivt hävas.

Men ska jag vara helt uppriktig och realistisk så är min bästa bedömning att ett eventuellt tillskott till försvarsbudgeten (som nu politikerna inte kommer att kunna backa ifrån efter senaste tidens utveckling) i praktiken kommer att bli så pass marginellt att IO 14 trots allt ändå inte blir finansierad fullt ut.

Hur detta utvecklar sig återstår att se.


Bloggar:
Sjätte mannen
Jagarchefen
Wiseman
Johan Forssell

Media:
SvD
DN (Gotland)
SvD
SvD (Fresker)
AB
AB
SR (Gotland)
Sydsvenskan (NATO)
SVT Debatt (Wollstad om personalfrågan)
TV4

Sälen 2014: Den yttersta garanten – ÖB anförande

ÖB inleder sitt anförande med att ta en bild för sitt instagramkonto.

ÖB inleder sitt anförande med att ta en bild för sitt instagramkonto.

Det talade ordet gäller!

Ärade statsråd, konferensdeltagare,

Det är något speciellt att stå här igen, precis som det är något speciellt med att vara en del av gemenskapen i Försvarsmakten. Det unika med den militära professionen är storskalig legitim våldsutövning. Vi är redo 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, året om och kan agera i händelse av en kris eller konflikt här hemma eller utanför rikets gränser.

Sveriges demokrati vilar på olika fundament. Fundament som utvecklats och förstärkts i vårt land under mycket lång tid.

Försvarsmakten är ett av dessa fundament. Att arbeta i Försvarsmakten är att vilja och kunna göra skillnad. Det är att till det yttersta vilja värna vår demokrati och våra svenska intressen – hemma, i närområdet och längre bort. Försvarsmakten är den yttersta garanten för demokrati, fred och frihet!

Det låter kanske storvulet att säga så när Sverige har haft förmånen att ha haft fred under tvåhundra år och när vi lever i en av världens mest utvecklade demokratier. Men det är just därför jag gör det. Vi i Sverige har varit och är ytterst priviligierade. Det är just därför det är så viktigt att minnas Försvarsmaktens uppgift.

Försvarsmaktens uppgift är att bidra till att skapa säkerhetspolitisk handlingsfrihet och därmed skapa rådrum i händelse av ett skärpt omvärldsläge eller en kris. Den snabbt föränderliga omvärlden påverkar givetvis hela samhället och därmed även Sveriges säkerhets-och försvarspolitik, något som ju redan betonats av flera talare under konferensen.

Som en funktion av omvärldsförändringen står vi mitt upp i den omfattande försvarsreformen. Och det är en reform som är mycket mer än en försvarsreform, mot bakgrund av ett helt frivilligt personalförsörjningssystem är det också en samhällsreform som berör alla delar av vårt svenska samhälle!

Vi i Försvarsmakten har all anledning att sträcka på oss och känna stolthet när vi tittar tillbaks på vad vi med gemensamma krafter genomfört sedan det nya personalförsörjningssystemet infördes 1 juli 2010. Vårt hårda arbete har givit resultat och förtjänar all uppmärksamhet. Det är tack vare Försvarsmaktens kunniga och engagerade personal som vi kan genomföra alla våra uppgifter med så hög kvalitet!

Jag vågar hävda att det är en av de snabbast genomförda försvarsreformerna i västvärlden. På kort tid har vi lagt grunden till det nya personalförsörjningssystemet och vi har även utarbetat strukturer och börjat genomföra det nya övningssystemet.

Dessutom har vi återupptagit en komplett försvarsplanering som är en viktig dimensioneringsgrund för utformningen av Försvarsmakten och våra förmågor. Och givet att svenska intressen ska kunna försvaras både hemma och borta, har vi också infört internationell tjänstgöringsskyldighet för alla försvarsanställda.

Men reformarbetet har inte varit, är inte och kommer inte att vara friktionsfritt. Jag har sagt det tidigare och säger det igen, arbetstempot och förändringstakten är mycket intensiv. Kraven på vad Försvarsmakten ska leverera är höga.

Ska Försvarsmakten kunna fortsätta leverera med samma höga kvalitet som vi gör idag, måste det finns en balans mellan arbetsuppgifter och resurser. Detta gäller personal, det gäller ekonomi och det gäller materiel. Och eftersom Försvarsmakten sammantaget är ett system av system, måste det också finnas balans mellan de olika systemen.

 

Vi har under hösten genomfört en medarbetarundersökning. Ur mitt perspektiv visar resultatet att alltför många av våra medarbetare upplever stress i sin dagliga arbetssituation. I längden är inte detta en hållbar situation. Att exakt sätta fingret på vad den upplevda stressen grundar sig i, är inte helt enkelt. Men jag bedömer att det finns ett antal bakomliggande enskilda eller sammanlänkande orsaker.

Förutom det ansvar jag själv har för myndigheten utgörs viktiga delmängder av att Försvarsmaktens personal genomför ordinarie arbetsuppgifter parallellt med att de står mitt uppe i ett omfattande reformarbete, samtidigt som det pågår fortsatta personalförändringar. Arbetsbelastningen är alltså hög.

Samtidigt uppfattar våra medarbetare en otydlig målbild för vår verksamhet även om målet för reformen är tydligt beskriven i 2009 års försvarsbeslut. Det är inte så konstigt när det dagliga arbetet växlar mellan här- och nu -uppgifter och mer långsiktiga frågor. Det är inte alltid helt enkelt att se hur dessa två skilda världar sammanfaller.

Har vi inte en gemensam bild i Försvarsmakten om vart vi är på väg, blir det så mycket svårare att förklara innebörden av de åtgärder vi vidtar inom ramen för reformarbetet. Vi kommer därför internt att tydliggöra vår målbild för personalen. Det handlar även om att lyfta fram vår militära identitet och den militära professionen, honnörsord som är nära kopplade till vår trovärdighet. Vi ska vara stolta över att ha ansvaret att vara en av demokratins yttersta försvarare, men också att kunna bistå övriga samhället i händelse av kris eller krig.

Vår målsättning är att Försvarsmakten ska vara en attraktiv arbetsplats som lockar de bästa och mest lämpade. Vi ska vara en organisation som präglas av tydliga mål och bra arbetsklimat där alla anställda känner framtidstro och stolthet. Därför har jag initierat ett arbete för att åtgärda de orsaker vi som arbetsgivare själva kan påverka. Det handlar till exempel om att upprätta en åtgärdslista över de saker som våra medarbetare tycker är mest besvärliga i den dagliga verksamheten. Och denna lista kommer vi att följa upp regelbundet!

Vi bygger också med kraft vidare på den insatsorganisation som sjösattes för knappt fyra år sedan!

Det är krigsförbanden som ska personalsättas, materielsättas och övas! Krigsförbanden står också i fokus när vi arbetar vidare med vår tillväxtplan.

Vi har i årets budgetproposition sett ett trendbrott, givet att regeringen tillfört riktade medel för just utbildning och övning inom ramen för förbandsanslaget. Detta är bra och välkommet.

Det intensiva arbete vi gemensamt lagt ned för att bygga grunden för försvarsreformen börjar nu ge resultat! Vi har med gott  resultat genomfört förra årets övnings- och  utbildningsverksamhet, både enskilt och tillsammans med andra länder och organisationer. Det är glädjande att se på vilken nivå det svenska försvaret övar, oavsett om det är i eller utanför Sverige. Det må vara övningar som Joint Challenge 13, Northern Coasts eller Arctic Challenge Exercise. Här ser man betydelsen av förband som har hög personell kvalitet. Det är något vi fått genom anställda soldater och sjömän. Det återstår dock fortfarande att genomföra övningar på brigad- och försvarsmaktsnivå, vilket också talare på konferensen påpekat.

Försvarsmaktens stöd till samhället, och då inte minst hemvärnets insatser, får numera extra stadga genom de regionala staberna som inrättades vid förra årsskiftet. Genom sina mångfacetterade uppgifter utgör Hemvärnet grunden för det nationella och territoriella försvaret av vårt land. Hemvärnets förmåga har också ökat inte minst då vi har genomfört 40 krigsförbandsövningar under förra året.

Verksamheten under det år som vi just lämnat bakom oss har karaktäriserats av högt tryck, inte minst vad gäller rekrytering och övningar. 2013 var det första året som vi genomförde verksamhet med samtliga nya personalkategorier. När vi summerar året ser vi att verksamheten fått balanseras mot såväl tillgänglig ekonomi som tillgängliga personella resurser. I ekonomiska termer pekar prognosen mot att vi kommer att utnyttja en del av den anslagskredit som är tillgänglig för förbandsanslaget.

Detta är något jag valt att göra för att hålla tryck i verksamheten och reformen, inte minst med hänsyn till rekryterings – och attraktionskraft. Nu tar vi med oss dessa erfarenheter och kommer att använda dem för att balansera verksamheten under 2014.

Vi ska också glädja oss åt att rekryteringen faktiskt går över förväntan, även om jag är väl medveten om att det återstår frågor som måste lösas. Detta kunde ni också läsa om i min debattartikel i lördagens DI.

Bedömningen är att Försvarsmakten kommer att kunna rekrytera tillräckligt många medarbetare för att täcka våra behov under de närmaste åren. Jag vill vara tydlig med detta eftersom det nya personalförsörjningssystemet ofta får kritik för att just rekryteringsmålen inte uppnås.

Försvarsmakten ligger just nu över målsiffran 2013 på 5 200 heltidsanställda soldater och sjömän. Vi ligger just nu också över målet för våra deltidssoldater och sjömän där prognosen pekar mot några hundra över vårt årsmål 2013 på 2 500. Det är särskilt glädjande att rekryteringen av deltidssoldater nu tagit fart. Vårt fokus måste nu läggas på att få fler att fortsätta sin tjänstgöring efter godkänd grundläggande militär utbildning, GMU. Alltför många väljer att inte fortsätta trots att en överväldigande majoritet förklarar sig mycket nöjda med utbildningen.

Nu när vår rekrytering börjat finna sina former gäller det också att vi kan behålla våra soldater och sjömän över tid. Vi får inte i förtid tappa den kompetens vi bygger upp och investerar i. Det gäller inte minst de kvinnor som påbörjat GMU eller befattningsutbildning! Vi tappar nämligen procentuellt fler kvinnor än män under hela rekryteringscykeln. Vi måste fortsatt arbeta med att få fler kvinnor att stanna och utvecklas hos oss! Vi vet att en jämnare könsfördelning ger bättre operativ effekt inom flera områden.

Givet att Försvarsmaktens uppdrag är att försvara de mest centrala uppgifterna i en demokrati, ska Försvarsmakten avspegla hela det svenska samhället. Nu när vi bygger det nya försvaret ska vi  också bygga ut våra arbetsformer med de frivilliga försvarsorganisationerna.

Att vi nu börjar finna samverkansformer och slutit olika avtal med ett flertal civila arbetsgivare kring våra deltidssoldaters tjänstgöring är en viktig nyckel till en fungerande framtida personalförsörjning. Just denna förankring visar också att försvarsreformen verkligen är en samhällsreform. Erfarenheterna visar också att både Försvarsmakten och den civila arbetsgivaren drar nytta av denna typ av anställning.

Vi vill för arbetsgivarna särskilt lyfta fram värdet av att anställa personal som i Försvarsmakten erhåller ledarskapsutbildning och också träning i självständigt agerande och arbete i grupp.

Men vad är det då för framtida miljö som vår personal kan förvänta sig att verka i? Vi ser att det strategiska intresset ökar för vårt närområde, något som också diskuterats här under de föregående dagarna.

Det ökade strategiska intresset är något vi märker inte minst i och kring Östersjön där övningsverksamheten och andra aktiviteter ökar i intensitet. Under den gångna hösten har bl.a. den stora ryska övningen Zapad, vår egen Northern Coast-övning och NATO-övningen Steadfast Jazz genomförts.

När antalet övningar ökar måste också förtroendeskapande åtgärder genomföras mellan de övande. Gemensamma marinövningar och olika örlogsbesök utgör en viktig komponent i detta förtroendebyggande arbete för att skapa tillit mellan parterna. Detta är något som jag tagit upp i samtal med, och fått kvitterat, från min ryske motsvarighet. Nu får vi se om ryssarna lever upp till det sagda.

I vårt närområde vill jag, liksom flera tidigare talare här på konferensen, särskilt lyfta fram den fördjupningspotential som det svensk-finska samarbetet har. Det gäller inte minst inom det marina området. Detta är något som jag också diskuterat med min finske kollega under 2013, och som vi nu går vidare med.

Det är också viktigt att visa flagg och därtill ha en god lägesuppfattning. Därför arbetar Försvarsmakten kontinuerligt med alla stridskraftslag för att upprätthålla vårt lands territoriella integritet.

Försvarsmakten bedömer att utvecklingen i närområdet är långsiktigt osäker. Ryssland genomför en militär upprustning och modernisering med uppbyggnad inom de flesta områden.

Förmågan att uppträda i sammansatta förband i komplexa systemmiljöer har ökat under de senaste åren. Med detta följer en ökad aktivitet och övningsmönster. Detta är i sig inget onormalt eller anmärkningsvärt.

De ryska övningarna följer detta mönster och visar på den tydliga viljan och ambitionen att vara en maktfaktor i det som uppfattas som ryska intresseområden. Övningarna behöver ytterligare analyseras för att kunna bedöma resultat och påverkan för och i vårt närområde.

Som jag också sagt flera gånger tidigare, är hot en kombination av förmåga, intention och inte minst politisk vilja. Därför ser vi inte under överskådlig tid ett direkt  militärt hot mot Sverige. Däremot måste vi noga följa den politiska och socioekonomiska utvecklingen i Ryssland framöver. Intressant är också att över tid följa om vi kan analysera ytterligare förändringar i normalbilden i vårt närområde. Här vill jag understryka att en fokusering på enstaka händelser eller smala analyser inte är ett svar på hur nuläget eller framtiden kan gestalta sig. Enstaka händelser ger inte heller generella svar på Försvarsmaktens förmåga eller behov av framtida förmågeinriktning.

Den ökade aktiviteten i vårt närområde innebär också att det nationella perspektivet och närområdet blir dimensionerande för Försvarsmaktens verksamhet. Försvarsmaktens kontinuerliga bidrag till en hög tröskeleffekt är helt central för Sveriges säkerhetspolitik.

De flesta av oss här idag har varit med Försvarsmaktens resa från kalla kriget till ett fokus nästan enbart på internationella insatser. Och nu när denna pendelrörelse delvis har svängt tillbaka blir de nationella uppgifterna mer framträdande. Vi måste kontinuerligt ha en balans mellan nationell försvarsförmåga och förmågan att internationellt hävda svenska intressen.

Här vill jag vara tydlig. Internationella insatser och övningar bidrar i mycket hög grad till kompetens för såväl enskilda som för uppträdande i förband såväl hemma som borta. Det svenska deltagandet i Reserve Forces Pool (RFP) inom ramen för NATO Response Force (NRF) blir också ett synnerligen viktigt verktyg för att vidmakthålla och utveckla Försvarsmaktens förmåga att agera tillsammans med andra länder nu när antalet större utlandsinsatser minskar till antal och storlek.

Försvarsmaktens bidrag till en hög tröskeleffekt är något som vi utvecklar i den Perspektivstudie (PerP) som vi på regeringens uppdrag skrivit och lämnade in till regeringen under hösten.

När man läser PerP:en måste man komma ihåg att detta är ett dokument som diskuterar framtiden. Det är en studie, inte ett planeringsdokument.

Resonemangen och slutsatserna i PerP:en följer den röda tråd som Försvarsmakten följt i tidigare inlämnade underlag till regeringen. Kombinationen av oförändrade anslagsramar baserat på budgetpropositionen 14 och bedömd kostnadsutveckling avseende främst materiel men även övning, utbildning och personal leder ofrånkomligen till att den långsiktiga utvecklingen av Försvarsmakten står inför flera vägval. Konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är nämligen så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av samtliga stridskrafters uppgifter.

I dessa vägval med en oförändrad ekonomi förordar Försvarsmakten att högkvalitativa och högteknologiska förmågor prioriteras före en större förbandsvolym utrustad med materiel som inte klarar av att möta en framtida motståndare, samt att vi får en balans mellan uppgifter och resurser.

Vissa har tolkat det som om att Försvarsmakten anser att en reducering av vår insatsorganisation är möjlig. Så är inte fallet! Utifrån den utveckling som pågår i vårt eget närområde kan jag som överbefälhavare inte rekommendera en mindre förbandsvolym. Jag vill fortsätta utveckla IO 14! Men om det inte tillförs högre anslag leder detta oundgängligen till ett vägval mellan degraderad förmåga eller bibehållen kvalitet men då med mindre volym än IO 14.

Vägvalet innebär också fördjupade militära samarbeten för att efter politiska beslut kunna verka tillsammans med andra. Jag vill här understryka att Försvarsmakten inte tar ställning till ömsesidiga försvarsförpliktelser.

Ett närmare samarbete kräver också fördjupad samordning, transparens och utbyte av relevant information. Detta blir än mer aktuellt när vi inom några år måste börja ta ställning till hur vi ska ersätta de materielsystem och plattformar som nu närmar sig  slutet av sin livslängd.

Knäckfrågan är hur vi nationellt optimerar balansen mellan våra flygvapen, mariner och arméer, givet att vi har ett behov av att samarbeta och samverka inom flera olika områden – såväl mellan nationer som mellan organisationer. Samverkan måste då också omfatta hur vi ska agera i gemensamma operationer och inte enbart inom ramen för utbildning och materielsamarbeten.

Vidare skriver vi i PerP:en att framtida konflikter bedöms uppstå allt mer plötsligt och i mer komplexa och svårkontrollerade operationsmiljöer. Därtill bedöms gränserna mellan de traditionella operationsmiljöerna mark, sjö och luft bli mindre relevanta och de blir mer sammanlänkade med förmågor inom cyber- och rymdområdena.

Därför är en avvägning som strävar efter att tillgodose helheten i Försvarsmaktens samlade operativa förmåga en grundbult för mig som ÖB. Med en begränsad ekonomi och med ett omfattande materielomsättningsbehov, är detta en svår avvägning. Om förra årets avvägning var komplicerad är årets ännu svårare.

Den utveckling Försvarsmakten rekommenderar ställer krav på att vi har hög kvalitet och teknologinivå på vår materiel. Vi måste hitta en balans mellan materielförsörjningsstrategin och hur vi skapar förutsättningar för materiell förnyelse. Vi måste också ha möjlighet att introducera nya förmågor.

Utöver själva teknikaspekten bidrar även forskning och  utveckling till att Sverige är ett efterfrågat samarbetsland. Men vi måste också fokusera och kraftsamla på vissa utvalda FoU- områden, givet att vi inte kommer att satsa mer pengar. Jag bedömer också att utveckling av ny materiel i första hand kommer att ske i internationellt samarbete. Nationella utvecklingssatsningar görs endast undantagsvis.

Det är alltså flera komplicerade beslut och avvägningar kring Försvarsmaktens framtida utformning som måste göras inför nästa försvarsbeslut 2015. När dessa beslut fattas vill jag betona vikten av att tänka långsiktigt. Vi har nämligen långsiktigt inte råd att vara kortsiktiga!

Därför kan jag inte nog understryka betydelsen av försvarsberedningens slutsatser inför det förestående försvarsbeslutet 2015! Försvarsbeslutet kommer att behöva ta ställning till olika vägval för hur Sveriges försvar fortsatt ska utformas. Givet de obalanser vi ser för Försvarsmakten är det min starka förhoppning att beredningens rapport kommer att ta ett långsiktigt helhetsgrepp för både ekonomi, uppgifter och förmågor.

Det är därför angeläget att förberedelserna för nästa års försvarsbeslut pågår fortlöpande under hela 2014. Förhoppningen är att Försvarsmakten kan ges planeringsanvisning så tidigt som möjligt, allt i syfte att kunna utarbeta nödvändiga underlag.

Vägvalen för Sveriges framtida försvar blir beroende av både ambitionsnivå och vilka ekonomiska ramar våra folkvalda väljer. Det handlar om en balans mellan uppgifter och resurser, men också om vilken typ av förmågor vi ska ha framöver och om samarbete med andra. Till dessa överväganden ska också fogas hur utvecklingen i vårt närområde påverkar oss.

Detta är de viktiga frågorna. Frågor som inte får trängas undan i debatten om Sverige försvars- och säkerhetspolitik!

 

Tack!

Sälen 2014: ÖB – Vilka frågor är avgörande?

Sverker Göranson

Sverker Göranson

Följande artikel publicerades i Dagens Industri 11 januari 2014.

Imorgon börjar kanske årets viktigaste händelse för alla säkerhets- och försvarspolitiskt intresserade. Då inleds nämligen Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen.

Jag välkomnar att debatten kring försvarspolitiska frågor blivit mer livaktig under de senaste åren. Det är särskilt aktuellt just nu när Försvarsmakten befinner sig mitt uppe i en omfattande reform som är mycket mer än en försvarsreform. Eftersom den bygger på ett helt frivilligt personalförsörjningssystem är det också en samhällsreform som berör alla delar av vårt samhälle.

På knappt fyra år har vi lagt grunden till det nya personalförsörjningssystemet och vi har börjat genomföra ett nytt övningssystem. Vi har också återupptagit en komplett försvarsplanering som är en viktig dimensioneringsgrund för Försvarsmakten. Parallellt med all denna verksamhet har Försvarsmakten genomfört nationella och internationella insatser. Vi i Försvarsmakten har all anledning att vara stolta över de resultat vi åstadkommit. Samtidigt är jag den förste att framhålla att reformarbetet inte har varit utan friktioner.

Många av frågeställningarna är dock så komplexa att det kan vara svårt även för experter och erfarna försvarsdebattörer att skilja ut vad som fungerar bra, vad som behöver förbättras och vad som är föremål för planerade åtgärder.

Rekryteringen är ett exempel på en fråga som engagerar många debattörer och opinionsbildare och där problembeskrivningarna dominerar. Det är tveklöst så att rekrytering är central för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter. Trots detta vill jag hävda att rekrytering och den grundläggande militära utbildningen inte är de avgörande frågorna för Försvarsmakten på kort sikt.

Jag bedömer att Försvarsmakten de närmaste åren kommer att kunna rekrytera tillräckligt många medarbetare för att täcka våra behov. Detta gäller även kategorin deltidssoldater där vi nått årets mål. Här återstår dock mer arbete för att nå reformens måltal. Det har tagit tid att hitta former för interaktionen med de civila arbetsgivarna, men nu har Försvarsmakten tillsammans med dem börjat utarbeta gemensamma lösningar som gynnar alla berörda parter. Vi har slutit samarbetsavtal med olika aktörer på arbetsmarknaden, till exempel SAAB, IBM och Arbetsförmedlingen. Och fler avtal är på gång.

När det gäller heltidssoldater är cirka 80 procent av dem anställda redan idag, vilket är helt enligt planen.

Intresset för yrket är stort, det visar det stora antalet intresseanmälningar. Även om inte alla leder vidare är de en viktig grund för fortsatta kontakter. Särskilt glädjande är det växande antalet unga kvinnor bland dem som anmäler sitt intresse och tar anställning i Försvarsmakten.

Det är inte heller det totala antalet avgångar som är problemet, trots att debatten ofta ger det intrycket. Cirka 80 procent av de som rycker in till GMU fullföljer utbildningen. Av de som fullföljt tar cirka 70 procent anställning, eller tecknar kontrakt med Försvarsmakten. De som slutar en bit in i utbildningen anger i de flesta fall fysiska orsaker. Den andelen kan förmodligen minskas. Vi har till exempel förlängt utbildningen med en vecka och vidtagit en del andra åtgärder för att minska avgångarna. Vi arbetar också med att effektivisera hela processen från intresseanmälan till kontrakt.

Vi måste vara tydligare med att den grundläggande militära utbildningen är första steget mot en anställning i Försvarsmakten. Det är inte en utbildning som kan vara bra att ha eller bra för att prova sin förmåga. Vi måste helt enkelt bli bättre på att behålla de soldater och sjömän som vi rekryterar och utbildar under GMU.

Jag menar alltså att rekryteringen i stort fungerar bra och att vi fortsätter att utveckla, effektivisera och förbättra den.

Men, återigen, om rekryterings- och personalförsörjningsfrågor dominerar debatten, riskerar andra att försvinna ur sikte.

De frågor som är mer avgörande för vår samlade försvarsförmåga i framtiden är de som jag har lyft till regeringen i vår perspektivstudie. I studien konstateras att Försvarsmakten står inför flera viktiga vägval.

Vägvalen blir beroende av både ambitionsnivå och vilka ekonomiska ramar våra folkvalda väljer för Sveriges framtida försvar. Det handlar alltså om en balans mellan uppgift och resurser, men också om vilken typ av förmågor vi ska ha framöver och om samarbeten med andra. Till dessa överväganden ska också fogas hur utvecklingen i vårt närområde påverkar oss.

Detta är frågor som inte får trängas undan i debatten om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik.

Sverker Göranson
Överbefälhavare

En försvarspolitik enligt minsta motståndets lag

På söndag drar Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen igång. Det är som bekant valår, vilket innebär att ingen partiledare åker dit utan ett genomarbetat besked om vad som är partiets försvars- och säkerhetspolitiskt viktigaste budskap inför valet. Allt kan förändras av stora händelser och nya besked, men alla inblandade är väl medvetna om att det man säger i Sälen, det bildar den referenspunkt som allt som senare hävdas värderas utifrån: ”Men du sade ju i Sälen att….” etc.

Försvarspolitiken följer numer inga block- eller ens partilinjer – såväl mellan partier som inom partier spretar det ganska vilt. Idag skriver  Widegren och Forssell (M) t.ex. om den splittrade oppositionen, men alla som följer politikområdet vet att vi har en statsminister och en vice statsminister som representerar partier som gör helt olika bedömningar av den ryska upprustningen. I den delen står (FP) och (S) varandra lika nära som (M) och (MP). Och så är det i fråga efter fråga, även om åsiktsfränderna varierar.

Det är ingalunda konstigt att regeringen försöker peka på – eller hota med – oppositionens skuggbudgetar och de besparingar som S eventuella samarbetspartier vill genomföra, men jag tror missnöjet med det nuvarande läget gör att det bara uppfattas som dimridåer. Försvarsmaktens försvarsförmåga börjar bli så genomlyst och regeringsinnehavet så långvarigt att det långa fingret som pekas i riktning mot andra bara betraktas som provocerande. Samma sak med budskapet om ökade resurser varje år fram till 2017, eller ”satsningar” inom materielområdet: Bilden av försvarskrisen (försvarskris-krisen) lamslår regeringens kommunikation och tal om att det kan bli än värre vid regeringsskifte bekräftar bara bilden av att det är dåligt som det är. Detta spiller även över på Försvarsmakten. ÖB – som kasserar in nya friska budgetpengar och möter medarbetare som antingen trollar med knäna eller visar upp förband som än vassare än under kalla kriget – försöker ge en motbild mot det allra mest nattsvarta. ”Glaset är halvfullt”, säger han, och det tolkas i bästa fall alltför optimistiskt och i värsta fall som ett resultat av tydliga signaler från Försvarsdepartementet.

Socialdemokraterna, som i sin budget anslår samma belopp som regeringen, kan inte dundra på alltför mycket om bristerna eftersom det riskerar att vända den ovan nämnda irritationen i riktning mot dem själva. De riktar in sig på försvarsindustrifrågor och kritik mot personalförsörjningssystemet där man kan falla tillbaka på sina reservationer i riksdagen. Och om S i Sälen presenterar att man avser göra ekonomin till ett huvudnummer i beredningens kommande rapport genom att lägga sig på högre anslagsnivåer än de av regeringen aviserade, ja då måste det vara betydande belopp för att det inte ska kallas kosmetiskt och viftas bort – och frågan hur en S-ledd koalitionsregering skulle ställa sig till utgiftsposten förblir ett vapen i den mån försvarsfrågan alls uppmärksammans under valrörelsen.

Vid sidan av de stora partierna pratar MP om vapenexport och signalspaning och ibland om den ryska hotbilden, FP och KD pekar på det försämrade säkerhetspolitiska läget och nationellt försvar, C kasserar in att man drivit fram en utredning om Sveriges internationella samarbeten, SD drömmer sig tillbaka till territorialförsvaret och V pratar värnplikt. (Till alla som upprörs över denna lättsinniga beskrivning av partiernas ståndpunkter rekommenderas Johan Wiktorins intervjuserie med partiföreträdarna.)

Poängen med uppräkningen är följande: Inom alliansen kan man inte riktigt ta strid för sina uppfattningar, vare sig det gäller NATO eller hotbilden eller annat eftersom olikheterna då blottas i sin fulla omfattning. Reinfeldt kan t.ex. inte använda sina minuter i Sälen till att såga rysshotet med fotknölarna och läxa upp försvarsdebattörer för sin provinsiella hållning (även om jag tror att han skulle vilja – dessutom vore det faktiskt välgörande för debatten om statsrådsberedningens analys av läget sades rakt ut), för då dundrar han i praktiken mest i riktning mot sin egen vice statsminister. Så istället fortsätter man att lite lagom bekräfta de oroliga genom att säga ”vi följer utvecklingen noga” eller pekar på ”satsningar” med tvivelaktig effekt, samtidigt som man försöker medvetandegöra om realiteter så som att ”försvaret sker i samverkan med andra”. Allt medan Riksrevisionen deklarerar att försvaret inte kan fullgöra sin uppgift och det internationella engagemanget skruvas ner förutom i tal och skrift. I oppositionen kan man strunta i att det spretar ”internt”, men man saknar genomgripande alternativa idéer för försvaret – var för sig och tillsammans – och därför blir kritiken ganska ihålig.

Sammantaget innebär detta att försvarspolitiken utformas efter minsta motståndets lag. Problemen skjuts på framtiden medan fasaden putsas. Alla är ungefär lika missnöjda, vilket på sätt och vis är lättare att hantera än när några är väldigt nöjda och andra skitförbannade.

Men om man verkligen vill syna partiernas uppfattningar finns det några frågor man kan be dem svara ja eller nej på och som faktiskt är, eller i varje fall borde vara, oberoende av dagsform eller aktuell hotbild och säkerhetspolitisk situation:

  • Ska vi kunna försvara territoriet (inkl. incidentberedskap), ja eller nej? Om ja, ungefär med vilken ambitionsnivå och uthållighet i egen regi? Om nej, därför att vi inte behöver eller därför att vi vare sig kan eller bör utgå ifrån att vi försvarar Sverige på egen hand – och i så fall, vad drar man då för slutsats i alliansfrågan?
  • Ska vi kunna delta i internationell militär krishantering? Om ja, med vissa komponenter eller i högre förband och egna stödfunktioner, uthålligt över tid och överallt? Om ja, ska det vara en dimensionerande uppgift? Om nej, då vet vi vet.
  • Har det militära försvaret andra uppgifter och funktioner än krig och internationell krishantering? Om ja, vilka? Ska dessa uppgifter i så fall vara dimensionerande?

Om svaret är att vi ska kunna försvara territoriet med viss uthållighet i egen regi, innan vi påräknar stöd från andra (med andra ord ett fungerande försvarssystem) och att vi ska kunna delta med högre förband i internationella insatser (vilket är det svar jag tror de flesta av partierna ger), då är det dags att plocka fram regleringsbrevet till myndigheten Försvarsmakten. Man kan helt enkelt utgå från skrivningarna där och fråga: Anser partiet att svaren på frågorna (ambitionsnivån) är i paritet med målsättningen i regleringsbrevet? Och om man ska vara plågsamt konkret: Är det såhär insatsorganisationen i så fall bör se ut?

Om svaret är ja, då är det dags att ta strid för sin sak, gå till offensiv mot alla belackare och vända på bevisbördan. Och om de i alliansen ingående partierna – som formellt står bakom instruktionen till Försvarsmakten och ämnar göra det i fortsättningen – ja då bör de faktiskt rätta in sig i ledet och stå för vad de signerar även i debatten.

I en intervju i SvD idag gör förresten ÖB det, i en slags pre-emptive strike inför Sälen:

Den insatsorganisation som vi nu med god fart är på väg att bygga är en rimlig försvarsmakt för att svara upp mot de krav och de beskrivningar av omvärlden som har gjorts. Mitt absoluta, professionella militära råd är att det är den organisationen vi ska vidmakthålla – både personellt och materiellt.

Men om svaret istället är nej – om man anser att det fattas förmågor eller uthållighet eller resurser eller beslut om allianser återstår den sista frågan: Vad hindrar er från att föreslå respektive genomföra detta? Och om svaret på denna allra sista fråga är ”reformutrymmet” är det i alla fall ett rakt svar och då kan man upphöra med alla konstruerade förklaringar. Och om man inte ger något konkret svar, utan mumlar, ja då lever vi fortsatt med den försvarspolitiska situation vi befinner oss i precis nu, vilket bl.a. ringas in här.

Till sist skulle jag vilja föra in en underdebatterad faktor: Humankapitalet. Jag syftar dels på att 2014 kan bli det magraste året på länge vad gäller övningsverksamhet och kanske ”gålust” generellt ute på förbanden på grund av anställningsstopp trots vakanser liksom besparingsbeting – och dessutom lämnar Sverige (i stort sett) sin nuvarande mest konkreta uppgift vid sidan av incidentberedskapen, dvs. Afghanistan. Ändå ska det rekryteras nya soldater och sjömän och de vi har ska motiveras att vara kvar. Snacka om utmaning för befäl ute på förbanden och behov av en officerskår som kan leda i kris. Dels ställer jag mig ibland frågan vad som skulle hända om politiken plötsligt – och mot förmodan – ställde krav på tillväxt? Hur många har idag erfarenhet av att föra förband över bataljons nivå? Eller med andra ord: Har vi den kompetens som krävs i Försvarsmakten för att det överhuvudtaget ska vara någon operativ idé att tillväxa? En jobbig fråga som man naturligtvis lättast bemöter med att det ändå aldrig blir aktuellt.