Kategoriarkiv: Officersutbildningen

Gästinlägg: Inför en kortare taktisk stabsutbildning innan befordran till Örlogskapten och Major



Av Jonas Hård af Segerstad 

En diskussion som seglat upp de senaste dagarna är hur befordran till major och örlogskapten (OF3) ska ske i framtiden. Försvarshögskolans stabsutbildning (FHS SU) går i nuvarande form två gånger till 16-17 och 17-18. För officerare från och med officerskurs YOP 06-09 är å andra sidan FHS SU inte ett krav för befordran till OF3, så vad är det då vi diskuterar? Vari ligger spänningen i detta?

Vi börjar med att ensa faktaläget. För befordran till OF3 gäller följande enligt

Försvarsmaktens instruktion för personalförsörjning och personaltjänst

från 2014 (FM PersI): Förbandschefen (C OrgE) beslutar och för befordran krävs att man placeras på en befattning som är kravsatt OF3, har fullgjort minst två år på nivån OF2, har läst FHS SU (för officerare före YOP 06-09) och att man uppfyller befattningens krav.

Skälet till att det centrala kravet på FHS SU inte gäller YPO 06-09 och framåt är den mer omfattande utbildningen och att dessa kurser har en officersexamen från Försvarshögskolan. En ettårig SU anses inte behövas.

Det som verkar oroa är att vi i närtid kommer ha officerare som placeras på befattningar som är kravsatta OF3 och de ”automatiskt” kommer att befordras utan att ha riktigt de kunskaper som vi ur det äldre systemet förväntar oss. Vi har redan sett en del exempel på att förbandschefer inte riktigt kunnat hantera mandatet att besluta om befordran till andra nivåer vilket med fog har väckt irritation och försämrat vårt anseende som tydliga chefer. Mandat kräver ansvar.

Yngre kollegor känner också viss oro inför att uppfattas inte riktigt ha förtjänat sina grader och det är mycket tråkigt. Det är sannerligen en grundläggande rättighet att få vara stolt över sin grad! Jag delar i viss utsträckning farhågorna ovan, men tänkte ta tillfället i akt att ge mina åsikter om hur vi borde resonera för att göra detta på ett bra sätt.

För det första: ingen ska befordras ”automatiskt” i Försvarsmakten. Förbandschefer ska fatta medvetna och genomtänkta beslut om befordran och ska inte (i något sammanhang) låta sig bakbindas av rader i ett Excel-blad eller något datasystem. Stödsystemen stödjer, chefer beslutar!

För det andra: bakom formuleringen ”…uppfyller befattningens krav” i FM PersI döljer sig stora möjligheter och skyldigheter för chefer att använda sitt mandat att formulera krav på kunskaper, utbildningar och färdigheter på förbandets OF3-befattningar. Att ETT centralt skolkrav försvinner, innebär inte att det inte får ställas krav på en befattning. Tvärtom blir det mycket viktigare!

Ett exempel ur det egna förbandet är de två stabsbefattningar i min stab som är kravsatta OF3. Vi har formulerat vilka tidigare befattningar och kunskaper vi kräver för att fullt ut uppfylla kraven i befattningarna. Men eftersom Försvarsmakten inte i varje sekund består av exakt den personal med exakt rätt kunskaper som krävs i varenda befattning överallt, behöver vi ibland kravunderskrida och fördela om arbetsuppgifter för att bemanna befattningen. Inget konstigt, men då blir personen inte heller befordrad.

För det tredje: befordran till OF3 (och OF2 också f.ö.) bör normalt endast ske vid krigsförbanden, inte vid centrum, skolor eller i HKV. Om kravet på en befattning är att den ska innehas av en major/örlogskapten, ska kompetensen som ger graden ha inhämtats ute i verksamheten för att därefter kunna användas och ge mervärde centralt. Det riskerar annars att bli personaltjänstens variant på det farliga cirkelresonemanget: ”Kn A sitter på en OF3-befattning, då måste A uppfylla kraven, alltså befordras A.”

För det fjärde: det kan behövas en översyn av organisationens OF3-rader. Det är troligen så att en och annan OF3-befattning är kravsatt så för att ge tyngd bakom äskande av platser vid utbildningar, lönemedel och inte för att tjänsten kräver det. I många fall för att det råkade sitta en OF3 på befattningen när det senaste organisationsarbetet gjordes och han kunde ju bli ledsen annars. Flera kan bli OF 2 och sannolikt även OR7-8. Detta är ett krypkasino som måste samordnas genom befäl uppifrån.

För det femte: en kortare ”taktisk stabsutbildning” eller motsvarande bör införas och förslagsvis anammas av alla förbandschefer som krav för befordran till OF3. Oaktat de goda kunskaper som inhämtats under officersprogrammet är det en äldre och mer erfaren officer som skulle genomgå en sådan och därmed tillgodogöra sig kunskaperna ur ett nytt perspektiv. Denna bör hållas av FHS och fokusera på stabsmetodik/ledningsmetodik, militärteknik samt mark-, luft- och marina operationer och vara cirka tio veckor. Den bör kompletteras med en försvarsmaktsutbildning på två-tre veckor om det formella förvaltningsansvaret som chefen behöver (”management”-delen av chefskapet). Flera kurser per år bör gå.

Dessutom tror jag det vore klokt med en ”fortsatt stabsutbildning” som bör ges dem som inte senare antas till HSU, vilken mer bör fokusera på produktionsledning och förbereda för den typen av stabstjänst. Jag är här lite färgad av mina två-och-ett halvt år i Bundeswehr, där man tillämpar ett system med en tre-månaders Stabsofficerskurs för kaptener och en tremånaders fortsättningskurs ett antal år senare för dem som inte går generalstabsutbildningen. Men nu slirar jag från ämnet. Tack Skipper för ordet! Ställ krav!


Författaren är kommendörkapten med bakgrund inom ubåtsjakt- och sjöminröjning. Idag är han chef för 42. minröjningsdivisionen.

Gästinlägg: Grundutbilda svenska sjöofficerare i Finland



Publicerar ytterligare ett gästinlägg, den här gången i ämnet officersutbildning. Författare är Peter Olevik Dunder som är löjtnant i svenska marinen och har i föreningslivet arbetat för ökat nordiskt samarbete.

Jag vill poängtera att jag inte alltid håller med vad som skrivs i gästinläggen här på bloggen, men jag tycker däremot att det är viktigt att olika åsikter runt försvarsfrågan vädras.

/ Skipper

------------
Statsministrarna Sipilä och Löfven skriver (10/1) på DN debatt om gemensamt agerande i händelse av kris och väpnad konflikt. Tveklöst kan Finland och Sverige gå längre än ett fredstida samarbete, men också det fredstida samarbetet kan utvecklas längre och på så vis gynna våra länder mer än idag. För att nå långt i samarbetet krävs att politiker och försvarsmakter vågar rationalisera bort delar i något av länderna. Utan allianser är det svårare, men det går ändå att göra.


Jag vill mena att grundutbildning av våra länders sjöofficerare kan och bör ske gemensamt. Vinsten med att göra saker tillsammans är större än de kronor och euro som sparas. Nyttan torde främst ligga i att ge ökad operativ effekt. Utväxlingen på den operativa effekten är sen avhängit politiska beslut att länderna också ska samarbeta i ofred och krig. Gemensam utbildning kan därtill ge ökad språkförståelse, personliga vänskaper och fördjupade kunskaper om varandras arbetssätt. Naturligt följer sådant av nära och långvarigt samarbete. Här har Finland och Sverige sällsynt goda förutsättningar och våra bägge länders regeringar och marinchefer har, sen flera år, stakat ut vägen framåt med den gemensamma marina stridsgruppen Swedish Finnish Naval Task Force (SFNTG).


För att nå längre med avsatta medel kan egna verksamheter behöva läggas ner, vilket lätt blir kontroversiellt. Gärna att något samlokaliseras, men inte gärna att det är det egna landets verksamhet som då läggs ner. Här måste det bli ändring! Jag när ett hopp om att allvaret i dagens situation ska kunna avspeglas i ökade anslag för något år. Ändå bör rationaliseringar göras. Gör det då på fredsverksamheten och som svensk föreslår jag därför att nedläggningar sker här för att stärka verksamheten i Finland och därmed stärka summan av våra styrkor.

Gemensam försvarshögskola har dryftats och gemensamma inköp görs, om än med varierande framgång. Grundutbildning av officerare däremot har, mig veterligen, inte varit på tapeten att slå samman länderna emellan. Här går att bygga långsiktigt goda förutsättningar för ett tätare samarbete genom att prägla blivande sjöofficerare i bägge länder.

Finska och svenska har talats på ömse sidor Bottniska viken både före och efter att Finland och Sverige upphörde att vara ett och samma land. Språken används idag i offentlig förvaltning i bägge länder, i Finland skyddat i grundlagen och i Sverige genom lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Officerare i Finland talar ett av språken som modersmål och har lärt sig det andra språket under skolgången. Officerare i Sverige däremot talar svenska oavsett modersmål och har sällan lärt sig finska i skolan. Det kan nu rådas bot på.


När den sovjetiska ockupationen av baltstaterna upphörde så stod Estland, Lettland och Litauen inför att till stora delar rekrytera nya officerskårer. Sverige lämnade då bistånd bland annat genom att tillhandahålla platser för baltiska kadetter vid svenska militärhögskolor. Nu är det dags för Sverige att titta utanför våra egna gränser. Inte för den svenska officerskåren behöver ersättas, nej utan för att det fåtal nya sjöofficerare som behövs är svårmotiverat att fortsätta utbilda på egen hand och för att nationsöverskridande samarbeten enligt politiska beslut ska öka.


Är det genomförbart då? Tveklöst. Mina kurskamrater från Baltikum läste, tog examen och gjorde fortsatt befattningsutbildning nivå 6 (det som idag är OF 1) med oss svenska marinkadetter. De hade dessförinnan läst svenska i ett halvår, bott i svensk värdfamilj och sen gjort en förkortad svensk ”värnplikt” på fartyg. Flera av dem hade även en nationell värnplikt med sig i bagaget. På samma sätt som många utbytesstudenter i gymnasieålder gör så lärde sig dessa unga killar och tjejer svenska språket på mindre än ett år. Detsamma skulle kunna gå med finska språket för blivande svenska sjöofficerare. Undervisning kan sen ske på både finska, skandinaviska och engelska.


Idag sker grundutbildning av en svensk sjöofficer vid Försvarshögskolan i Stockholm, militärhögskolan Karlberg i Solna, sjöstridsskolan i Karlskrona och sjöfartshögskolan vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Tre år som kadett, till kandidatexamen, och sen ett och ett halvt år till som fänrik innan de kommer ut i produktion. I Finland grundutbildas officerare i tre år, till kandidater, för att sedan gå ut i produktion och där fördjupa sina kunskaper. Därefter läser de finska marinofficerarna en tvåårig magister vilket svenska officerare gör först på chefsprogrammet. Därtill har Finland en tvåårig generalstabsofficersutbildning som liknar det svenska chefsprogrammet. Total utbildningslängd är således snarlik. Grundutbildningens årskullars storlek liknar också varandra så sammanslaget fördubblas elevantalet från 25 till 50.


Låt dessa svenskar göra sin utbildning på Sveaborg tillsammans med finska kollegor istället. Sverige och Finland ska arbeta mer tillsammans. Vad bättre då än att rationalisera officersutbildningen och samtidigt knyta personliga vänskapsband för livet mellan finska och svenska officerare? En svensk sjöofficer grundutbildas idag fyra och ett halvt år innan de kommer ut i produktion. Ge dem tre-fyra år i Finland istället, fyra om de behöver ett basår för att lära sig språket och för att få smaka på sjölivet i finska flottan.

Försvarsmaktens försörjning av sjöofficerare kan göras mer effektiv. Försvarsmaktsgemensam utbildning med armé och flyg må vara intressant, men det är tillsammans med finska marinen dessa officerare ska arbeta kommande år så lägg krutet där. Grundutbilda svenska sjöofficerare i Finland.

Peter Olevik Dunder

Gästinlägg: Lögn, förbannad lögn och statistik alternativt ett oroväckande rekryteringsunderlag



Försvarsmaktens rekrytering är ett ämne som varit hett debattstoff sedan ett antal år tillbaka. Efter att värnplikten avskaffade så har rekryteringen av alla kategorierna (GSS, SO samt OF) börjat halta i olika omfattning. Rekryteringen till GSS, och i synnerhet till kategorin T (tidvis tjänstgörande) varit det största problemet även om vår egen minister tidigare har beskrivit den som en internationell succé. Att även rekryteringen till officersyrket skulle bli ett problemområde var det nog få som hade förutspått, men nu är även detta ett faktum. Redan i januari tog Sveriges Radio upp ämnet, och efter dagens klarläggande om de omtalade nivåerna kan vi konstatera att till och med officersrekryteringen börjar tangera en #lågnivå.

Signaturen Boatswain som egentligen borde starta en egen blogg är tillbaka med ett nyförfattat gästinlägg i ämnet.

/ Skipper

(För övrigt är jag bekymrad över att Försvarsmakten fortfarande inte informerar sin personal på bred front om arbetet med FM Org 18 (det som Teaterdirektören snabbt döpte om till IQ18) och vad det kommer att innebära. Uppdaterat: Försvarsmakten ska i dag ha informerat sin personal via den interna informationsportalen EMILIA.)

---------------------------------------------------------

I veckan återfanns Officerstidningen i brevlådan för de som är medlemmar i Officersförbundet men den kan med fördel även läsas på nätet. Tidskriften är ett välkommet komplement till den tillrättalagda, glättiga och intetsägande tidningen Försvarets forum som på en basal nivå förklarar vår verksamhet och blåser solsken horisonten runt över hela myndigheten. Officerstidningen ger en mer nyanserad bild, belyser allt som oftast verkligheten och därmed också dess såväl positiva som negativa sidor. I senaste numrets ledare kan man även ana att Lars Fresker följer försvarsbloggarna vilket är mycket positivt. 

En mindre artikel i tidningen redovisar resultatet av rekryteringen till Officersprogrammet (OP/TA) 13-16 vilket är allt annat än glädjande läsning. Ämnet har tidigare belysts på denna blogg och utvecklingen tarvar en fortsatt uppföljning framgent då den negativa utvecklingen som skett de senaste åren är att betrakta som en tydlig trend. Hur ser det ut med attraktionskraften till officersutbildningen? Om vi börjar med utvecklingen av antalet sökande till Officersprogrammet så ser det ut enligt nedan från OP/TA 10-13 till OP/TA 13-16.

Klicka på bilden för att förstora

Tyvärr hittade jag inte någon data för OP/TA 11-14 men oavsett detta är trenden nedåtgående. Till saken hör också att rekryteringsunderlaget för 10-13 bestod av värnpliktiga vilket är ytterligare en parameter att ta hänsyn till då yrkesförsvaret debatteras. Som rekryteringsbas är värnplikten oslagbar!

När siffrorna för kullen till Officersprogrammet 13-16 dissekeras så åker inte de redan nedåtvända mungiporna upp utan snarare längre ned. De 313 sökande skulle gallras ut till ca 90 platser, vilket sannolikt bedömdes som det antal som behövdes för att trygga återväxten alternativt det som FM såg sig ha råd med. Nu uppenbarar sig problematiken med att ha för få sökande per plats då individerna först ska ha den formella behörigheten (gymnasiebetyg) och därefter genomgå fysiska och psysiska tester. Förutsatt att man klarar dessa så återstår en lämplighetsbedömning med graderingen 0-3 där 0 är icke lämplig och 3 mycket väl lämplig. Resultatet är mycket oroväckande!
 
Klicka på bilden för att förstora

Av 313 sökande bedöms endast 3,8% vara mycket väl lämpliga och det visar sig även att endast 9 st nekats plats trots att de klarat alla tester och bedömts lämpliga. Det är alltså väldigt nära att antalet platser inte ens kan fyllas med individer som precis klarat gränsen. Tester och psykologutvärderingar säger inte allt om huruvida en enskild person kommer bli en duglig officer eller inte men det går inte att förneka statistiken när det gäller det kvantitativa urval som presenterats ovan.

Fördelningen mellan könen är också intressant då FM uttryckligen vill attrahera fler kvinnor till yrket. Där visar det sig att andelen antagna kvinnor är ca 10 % vilket är ungefär i linje med tidigare år. Noterbart är att en större andel kvinnor än män faller ifrån vid gallringen då det är 15 % av de sökande som är kvinnor.

Klicka på bilden för att förstora
Klicka på bilden för att förstora
Antalet kvinnor som sökt är relativt litet vilket innebär att det är för tidigt att dra några slutsatser av detta. Det finns heller inga data presenterade som visar om det är testerna eller lämplighetsbedömningen som skördar fler frånfall än bland den manliga delen sökande.

Om GMU-rekryteringen får vi alltid höra att allt går bra och att det är ett så stort söktryck till utbildningen. Denna myt har sedan länge genomskådats då även där väldigt många faller ifrån vid gallringen. Dessutom kunde man i förra numret av Officerstidningen läsa om den låga andelen av de inryckande GMU-soldaterna som de facto valde att ta anställning i FM. Endast 60,3 % av de som påbörjade sin utbildning klarade den och valde att fortsätta med ett liv i grön eller blå uniform. Bottennoteringen stod Amf1/Berga för där endast 34 % fortsatte att försvara vår skärgård. Det är nedslående att läsa att även rekryteringen till officersyrket haltar med för få lämpliga sökande per plats. Samma indikationer finns på Specialistofficersutbildningen där förbanden ibland inte fyller upp antalet platser inom vissa utbildningsgrenar. Detta kommer garanterat påverka kvalitén på framtidens officerare.

FM måste kanske tänka om när det gäller rekrytering. Ungdomen idag attraheras uppenbarligen inte till att söka en anställning eller utbildning via affischer på busshållsplatser som insinuerar att det är konstigt att lägga upp en bild på sin frukost på Instagram eller fundera över om man har fått några ”nya likes samtidigt som ett fartyg är kapat utanför Somalia”. Tyvärr sitter inte jag med facit på hand vad som ska förändras men något måste göras och det omedelbart för att komma ur den negativa spiral vi befinner oss i.

Vad jag däremot är säker på är att fler inte kommer söka när FM ska spara 500 miljoner på personalkostnaderna, dvs. hålla nere lönerna och sänka nivåerna (graderna) för att tala klarspråk. Försvarsupplysning och information till alla gymnasieelever kanske är en väg att prova? Om man identifierat att målgruppen är de som är aktiva på sociala medier, vilket är min tolkning av den senaste reklamen, så kanske internetuppkoppling ombord på våra fartyg till sjöss vore ett steg i rätt riktning. Vilken 20-åring idag (som uppenbarligen måste berätta vad denne förtär till frukost) blir lockad av två veckor till sjöss utan tillgång till Facebook/Twitter/Instagram m.m (minns HMS Orion-upproret för något år sedan)? För oss som är uppväxta med ett fåtal tv-kanaler och backelittelefon kan det förefalla märkligt att inte klara sig utan internet under en period till sjöss men så ser verkligheten ut.

FM kommer inte kunna förändra det utan FM måste kanske förändra sin syn på, och acceptera den verklighet som vi befinner oss i.

/Boatswain

Blandade försvarsnyheter från förmiddagen


En ny dag i politikens tecken går av stapeln i Almedalen. Mycket har hänt redan under förmiddagen. Försvarspolitisk arena har arrangerat försvarspolitiskt morgonpass med först Sverigedemokraterna och därefter Centern. Därefter följde ett seminarium under FHS ledning som avhandlade personalförsörjningen av officerare till Försvarsmakten. Men den största nyheten blir ändå SvD:s artikel signerad Mikael Holmström.

Artikeln med rubriken "Brittisk oro över svenskt försvar" ställer ÖB:s retoriska vändning från gårdagen på ända när han till synes vänt kappan efter den politiska (läs Moderata) vinden. Det är inte bara denna blogg som gjort den initiala analysen efter intervjuerna.

SvD:s artikel tar ånyo upp bristerna i försvaret. Men den här gången är det en brittisk försvarsanalytiker som i sin rapport konstaterar att Sverige har stora problem med försvarsfrågan och ingen vet egentligen hur regeringen tänker.
Sveriges säkerhetspolitik är inte trovärdig och försvaret riskerar att skära ihop totalt. Krisen är så allvarlig att om den inte blir löst kan den underminera Storbritanniens intressen i Norden, varnar ett ansett brittiskt institut.
I artikeln tas trovärdigheten upp ur, då framför allt ur perspektivet att det finns en överhängande risk för att Sverige betraktas som ett underskottsområde för säkerhet. Kan Sverige bidra till stabilitet i vår del av världen eller inte?
Brittisk politik går nämligen ut på att skapa ett bättre samarbete mellan Norden och de baltiska Natoländerna. Att Sverige har ett militärt försvar som fungerar blir därför centralt för Storbritannien. Men om Sverige i stället, ”som regional nyckelaktör inte klarar sin uppgift” bekymrar det London.
Man ska nog inte hålla det för osannolikt att SvD och Mikael Holmström under de senaste månaderna jobbat hårt för att publicera ett antal försvarspolitiska artiklar lagom till Almedalen, precis som man gjorde inför och under rikskonferensen i Sälen.

------------------------------

På Försvarspolitisk Arena arrangerades likt förra året ett morgonpass där varje parti har en egen dag förutom i dag då SD och C fick dela på morgonen. Det inledande passet med SD som kan ses här var relativt intetsägade. Mikael Jansson och Gustav Kasselstrand levererade inga nyheter och publiken ställde tyvärr inga frågor. Det möjliggjorde i stället för undertecknad att ställa två frågor som berörde synen på NATO respektive SD förespråkade försvarsförmåga på egen hand (se mina frågor 13.00 respektive 21.30 in in i klippet).

I nästa omgång av morgonpasset som kan ses här (förvisso med fullständigt katastrofalt ljud) klev Centerns Staffan Danielsson och Hanna Wagenius upp på scenen. Inte heller här levererades några nyheter från partiet rörande sin syn på försvarspolitiken även om diskussionen kändes lite mer aktiv. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Även om jag gillar Staffan Danielsson som person så är han fruktansvärt dålig på att rakt och konkret säga vad han tycker. Man kan nästan få uppfattningen att han inte har samma åsikter som partiets officiella linje, alternativt rädd att gå mot Moderaternas linje. Det gjorde sig extra påmint när Staffan inte ens kunde välja JA eller NEJ i de avslutande frågorna, utan höll upp båda skyltarna samtidigt. Jag hoppas att Staffan snart sätter ned sin egen fot, väljer en tydlig väg och kan stå för den.

---------------------------------

I förmiddagens sista seminarium avhandlades officersrekryteringen. Arrangören av seminariet var FHS och på plats fanns Överste Jan Mörtberg tillsammans med C PROD Göran Mårtenssson, Staffan Danielsson (C), Lars Fresker från officersförbundet. Evenemanget modererades av den som vanligt mycket pålästa Annika Nordgren Christensen.

Mörtberg inledde seminariet som kan ses i efterhand här med att redogöra för rekryteringsläget till den taktiska officersutbildning de senaste åren och man kan snabbt konstatera att underlaget till officersutbildningen är nere på en kritisk nivå, och svårare kommer läget att bli om man inte vidtar åtgärder här och nu.  

FHS föreslår fem olika åtgärder för att lösa detta vara dessa är:
- Aspirantutbildning där man gör en befälsskattning redan i urvalet innan start av AspU
- Rekrytering av gruppchefer ur nuvarande anställda GSS
- Rekrytering ur pågående GMU
- Övergångsutbildning från Specialistofficer till Taktisk officer
- Direktrekrytering till officersutbildning från de som redan har en akademisk utbildning i botten.

Personligt anser jag inte att detta är något nytt tänk. Alla dessa olika vägar har diskuterats på olika nivåer under flera års tid. Jag vill påstå att de första punkterna på olika sätt har varit, eller är aktiva redan nu. Aspirantutbildning genomfördes för något år sedan men har av oklar anledning strukits, åtminstone inom Marinen. De sista två punkterna har diskuterats länge, men har ännu inte formaliserats.

Jag anser att alla vägarna skulle kunna vara gångbara. Risken med att officeren kommit in med olika bakgrund är att vi kommer att få en inofficiell klassindelning mellan officerare, där den som har en djup kunskap och en tidigare tjänstgöring kommer att klassas högre vare sig man vill eller inte, mycket baserat på förutfattade meningar. Men detta är möjligen av underordnad betydelse om alternativet är att rekryteringen haltar.

Ett intressant ämne, men dock utan några konkreta nyheter i just det här seminariet. Det känns i bland som att vi hamnar i en lopp där vi bara debatterar vänder och vrider på frågorna men aldrig kommer till skott.

Lars Frekser levererade under seminariet veckans citat när han deklarerade att "man måste förstå att Officerförbundet arbetar i missnöjesbranchen. Det är inte till oss man kommer för att berätta om hur bra det är i Försvarsmakten." NBF.generalen Michael Moore, numera på försvarsdepartementet, tog vid den efterföljande frågestunden upp frågan om att försvarspolitiken ofta anklagas för "skönmålning" men ondgjorde sig i stället över "svartmålningen" av läget.

På återhörande under kvällen.

----------------------

Glöm inte att följa Skipper på Twitter för det senaste i försvarsdebatten och rapportering från Almedalens seminarier.