ÖRA – Försvarsbloggare

Gästinlägg: Sekretessgranskning

… har påbörjats av mitt blogginlägg på Strilaren II rörande försvarets interoperabla förmågor L16, Sec Voic, HQII, mm.

Detta meddelade min närmaste chef på LSS mig idag. Vem som anmält är oklart och likaså det bakomliggande syftet.

Jag är inte särskilt orolig eftersom mycket av det jag redovisade står att läsa i olika nationella och internationella tidskrifter, försvarsbloggar samt allmänna handlingar och powerpointbildspel som har beteckningen ÖPPNA, UNCLASSIFIED eller inte åsatts någon sekretess överhuvudtaget.

Inlägget jag skrev skickades även till Försvarsdepartementet, samtliga medlemmar ur Försvarsutskottet och media.

Syftet med inlägget var att reda ut de ”begrepp” som används för att beskriva försvarsmaktens förmågor så att de blir ”förståligt” även för försvarsdebattörer och politiker.

Enligt mitt sätt att se det är anmälan förmodligen ett utslag av ”irritation”.

Försvarsmaktsledningen har av tradition haft som ansvar att informera Fö och FU rörande förmågor i våra förband. Under de senaste åren har inte bara ”gammelmedia” (TV, radio, press) utan dessutom ”moderna media” såsom bloggar, youtube, mail etc blivit ett sätt för försvarsdebattörer och allmänheten att framföra åsikter rörande försvarsutvecklingen.

När inlägg i dessa media dessutom redovisar åsikter som inte är ”comme il faut” eller ifrågasätter tex riktigheten i FM uppgifter om ”förmågor” så blir risken för intressekonflikt uppenbar.

Förmågor av ”teknisk art” finns i bästa fall utvecklade i av regering och riksdag beslutade materielsystem. Steget därifrån till förbandssatta operativa förmågor kan däremot vara stort.

Som exempel:
Att påstå att man har Close Air Support (CAS-) förmåga i JAS 39 är riktigt. JAS kan bära vapen som är lämpliga att användas i nära samverkan med egna markstridsförband för att understödja markstrid.
Men om man inte har flygbaspersonal utbildad för att lagerhålla, hantera, hänga, klargöra och plundra flygplanen på dessa vapen och ammunition är den operativa förmågan minst sagt begränsad.

Om syftet med granskningen av mitt debattinlägg vore att klarlägga riktigheten i mina påståenden och att dessa visar vara sig felaktiga, dvs helst att FM har bättre förmåga än vad jag påstått, vore det glädjande.

Tyvärr upplever jag inte att det verkar vara ambitionen med anmälan.

Peter Neppelberg

Se även Allan Widman

Gästinlägg: Den seglivade Nederlagsdoktrinen

Under slutet av 2012 myntades begreppet ”Enveckasförsvar” när dåvarande ÖB Sverker Göranson förklarade att Sverige vid ett väpnat angrepp i bästa fall kunde försvara sig i en vecka. Det uppseendeväckande uttalandet skapade en välbehövlig insikt och debatt om de faktiska brister som fanns, och finns än idag. Men uttalandet hade också en annan, sannolikt oförutsedd effekt. Det spädde också på en mycket farlig Nederlagsdoktrin där tiden det tar innan vi ger upp eller förlorar kom att bli ett mått på framgång och diskussionen kom i alltför stor utsträckning att handla om hur länge vi kunde ”hålla ut”.

Ytterligare exempel på denna nederlagsdoktrin kom under förra årets uniformsdebatt. Från flera håll, inklusive i remissutgåvan av Försvarsmaktens nya uniformsreglemente, sades explicit att militär personal skulle undvika att bära uniform offentligt eftersom det med tanke på rådande säkerhetsläge kunde vara för farligt.

Sådana åtgärder är djupt olyckliga av ett flertal anledningar. Det vanligaste argumentet för att undvika uniform brukar vara att ”inte ge terrorister ett uppenbart mål”. Att gissa motiv för okända gärningsmän är aldrig enkelt. Men tror vi verkligen att det avskräcker dessa om landets soldater tar av sig uniformen och gömmer sig? Om något, borde inte en naturlig närvaro av välutbildade, uniformerade soldater på offentliga platser snarare vara något som gör attentat svårare att utföra? Det andra är vad åtgärderna kommunicerar utåt. Om bara antydan om hot i fredstid är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, vad säger det om vår förmåga i krigstid? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Att inte bära uniform offentligt på grund av att Sveriges fiender kan komma att försöka göra dig illa är del av en Nederlagsdoktrin. Vi, soldater och sjömän i uniform, är viktiga symboler för vårt lands säkerhet och trygghet. Den dag vi inte längre själva tror på den symboliken, eller är för rädda att visa oss i uniform offentligt, har vi redan förlorat.

Förra årets uniformsdebatt ledde trots allt framåt. Den slutliga versionen av Uniformsbestämmelser för Försvarsmakten innehöll en dramatisk bättring. De ansvariga för denna publikation skall ha all heder, både för att de tog till sig kritiken men framförallt för ett gott resultat där texten i det första stycket talar för sig själv:

”Det är självklart att Försvarsmaktens personal i olika sammanhang syns ute i samhället. Uniformerad militär personal, i och utom tjänsten, bidrar till den gemensamma trygghet, styrka och stolthet som vi representerar.” – Unibest FM 2015, kapitel 1, första stycket

Ännu mer glädjande var att höra Micael Bydéns anförande med avsiktsförklaring och vision efter att ha tillträtt som överbefälhavare. En vision och inställning som kan sammanfattas i uttrycket ”Försvarsmakten möter varje hot och klarar varje utmaning”. En väldigt tydlig indikator i hur vi skall uppträda, men också i förlängningen en viktig inriktning hur vi måste uppfattas av andra. Lika viktigt är ÖBs tydliga uttalanden att det är varje sjöman och soldats uppgift, även om hon eller han eller hon är den sista som är kvar, att ställa sig i vägen för en angripare.

Det är farligt att blunda för problem inom organisationen eller bortse från faktiska faror, men ännu farligare att anta en defaitistisk inställning att vi inte klarar något eller att vika för hot. Den dag vi inte längre vågar bära uniform eller resignerat för nedarlag har nederlagsdoktrinen börjat verka.

Inom krigshistorien finns många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt att det för lång tid avskräckt en fiende från ytterligare aggressioner. På grund av detta är visioner likt den som överbefälhavaren presenterat avgörande. Även i den allra mörkaste stund, när riket är nära undergång och endast en grupp återstår ska de möta hotet med den orubbliga viljan att vinna. Då vårt lands största styrka sannolikt aldrig kommer att vara en överlägsen numerär blir vilja och mental inställning än viktigare.

Uppenbarligen klamrar sig dock den seglivade nederlagsdoktrinen envist fast. Nu senast vid Försvarshögskolan där studerande, av säkerhetsskäl, manats till restriktivitet i att bära uniform. Inte bara utanför tjänstetid utan även under tjänsteutövning. En sådan ”rekommendation” får snabbt en stor tyngd då den är officiellt sanktionerad och riskerar att skapa en olycklig norm, farligare ju längre ner i officersutbildningen den tillämpas. Den beordrade åtgärden sägs följa Försvarsmaktens rekommendationer. Någon sådan central styrning har veterligen inte gått ut. Snarare säger det gällande reglementet precis tvärt om. Försvarshögskolans referens kan syfta på regionala styrningar som enligt uppgift getts ut. Att det dock fortfarande råder en diskrepans i hur hotbilden bedöms och hur hoten ska bemötas är tyvärr uppenbart.

Att ta av sig uniformen, dölja sin status som militär personal och medvetet undvika hot är fel väg att möta en orolig omvärld. Under krigstid skulle en person som gjorde det stämplas som desertör. Liknelsen kan tyckas extrem, vi befinner oss inte i krig. Men hur vi utbildar i fred och möter hot i kris styr i allra högsta grad hur vi agerar och om vi segrar under konflikt och krig. Det är självklart även något ironiskt om den skola som ska lära ut taktik, strategi och operationskonst till våra nuvarande och blivande officerare, själv förordar åtgärder som starkt bidrar till en nederlagsdoktrin.

Det är glädjande att visioner och reglementen tydligt stakar ut vägen framåt. Visionerna måste dock genomsyra verksamheten och alla utbrott av nederlagsdoktrin och fall av uniformsmotstånd motarbetas, på alla nivåer och i alla former.

David Bergman
Kapten i armén och doktorand i psykologi

Gästinlägg: Chefer – Ta ansvar och tyck till!

Gårdagens inlägg avhandlade den enorma skillnad som råder mellan verklighet och dikt när det kommer till vårt försvar, något som bekräftades av riksrevisionens rapport. Det var en rejäl sågning av rikets försvarsförmåga och regeringens sätt att hantera Försvarsmakten. I stället för att replikera på detta så spelade försvarsminister Karin Enström ånyo ut genderkortet och krävde fler kvinnor till försvaret…. En uppenbart lyckad avledningsmanöver eftersom TV4 svalde betet utan att ställa en enda fråga om riksrevisionens rapport. Skamligt TV4!

I gårdagens inlägg utlovades också ett gästinlägg som med avstamp i det som nu händer inom Försvarsmakten, och det som inte händer inom försvarspolitiken, som skulle avhandla vad som nu förväntas av våra högre chefer i dessa bistra tider.

Det är nu hög tid att våra chefer tar bladet från munnen. För att citera en skribent på Försvarsmaktens Kommenterar. ”Myndigheten Försvarsmakten har inte något uppdrag att skapa opinion. Men mig veterligen finns det ingenstans uttryckt att en myndighet INTE får skapa opinion”. Tänkvärda ord!

En aktiv försvarsdebattör som alltid sa vad han tyckte i alla lägen var sjöofficeren, kommendörkaptenen och jagarchefen Hans von Hofsten vars memoarer får utgöra en talande bild till detta gästinlägg. Hans von Hofsten blev aldrig mer än kommendörkapten, men kunde gå med högt huvud då han inte behövde skämmas för att han inte hade försökt påverka genom debatt. I dag är det betydligt högre till tak i Försvarsmakten än var det var under hans tid. Jag är helt övertygad om att dagens chefer på alla nivåer både kan och bör sticka ut hakan betydligt mer i debatten.

Men mer om detta överlåter jag till Sea Bear att förklara i dagens gästinlägg

/ Skipper

—————————

Vad förväntas av den som givits det stora ansvaret att leda och förvalta en organisation eller verksamhet. Den frågan borde alla chefer i Försvarsmakten ställa sig, men i synnerhet de som är utvalda att vara våra främsta företrädare, i min värld förbandschefer och uppåt.

Att bli chefinnebär att få ett stort ansvar. Att vara chef kräver så mycket mer, nämligen att ta ett stort ansvar. Jag upplever att de flesta cheferna inom Försvarsmakten är kompetenta och ambitiösa individer med goda värderingar. Men det råder en form av omvänd logik där man fokuserar mer på att innehålla det ansvar man fått, än att ta ansvar för att utveckla och förbättra det man fått ansvar för.

Jag är medveten om att anslagsfinansierad verksamhet har att leva med denna problematik, men detta får inte hindra våra chefer att agera för Försvarsmaktens bästa. I det civila näringslivet krävs av chefer att de levererar lönsamhet, driver sin organisation för en positiv utveckling, gör man inte det är man inte chef särskilt länge. För detta krävs ett stort engagemang och en tro på det man vill åstadkomma. Nu har våra militära chefer inte samma förutsättningar, man har sin anslagspåse att förvalta och det gör man, punkt! Men det som inte skiljer, och som måste krävas av varje chef, är just engagemanget och viljan att utveckla det man ansvarar för. Men då frågar sig vän av ordning, har inte våra militära chefer det?

Jo, fast ofta med ett felaktigt fokus. Man försöker gjuta mod i sin personal genom att hävda att vi inom ”vår” beskärda del gör ett bra jobb och ”vi” levererar trots kärva tider. Om man bara zoomar in lite i verksamheten är det klart man kan hitta något positivt. Man håller god min och försöker hålla organisationen under armarna för att personalen inte ska fly fältet.

Men är detta en chef som tar sitt ansvar? På många sätt säkert, ja. Men enligt min åsikt och på många sätt, nej! Detta är en chef som fått ett ansvar och förvaltar det inom givna ramar. Låt mig gissa att denna chef sannolikt levererar rapporter till högre chef om att läget är kärvt, men kan ändå inte låta bli att spränga in lite superlativer om sin egen organisation. Missnöje uttrycks bara i kretsen av de som man vet känner och tycker likadant. Gentemot högre chefer och de som föder oss med resurser, politikerna, är man lite tveksamt kritisk men samtidigt lite försiktigt inställsam och positiv. Helt enkelt ett riskfritt agerande där man åtminstone inte äventyrar karriären. Jag tror dessvärre att den chef jag beskriver här är ganska vanlig. Man gör inga uppenbara fel, men tar man verkligen hela ansvaret? Om vi inte nöjer oss med ovanstående egenskaper, vad förväntar vi oss då av våra chefer.

Vad innebär det då att ta hela ansvaret?

Att ta hela ansvaret är givetvis att göra det bästa möjliga av tilldelade medel, vilket jag tror de flesta chefer försöker göra. Men för att leverera ett trovärdigt ledarskap stannar det inte där. Även om man är begränsad att verka inom givna ramar, så måste man tydligt våga framföra sin åsiktutanför dessa givna ramar. Om våra chefer inte gör det kommer vi aldrig kunna vinna opinion eller förståelse för våra verkliga behov. Det är vanligtvis inte cheferna som gör underverk ute i verksamheten, men de skall göra sitt bästa för att skapa förutsättningar för dessa underverk. För att göra det måste de våga ta ton och peka på vilka resurser (ekonomiska och materiella) som krävs, och vilka konsekvenserna blir om man inte får dem. Våga vara ärliga och uppriktiga med att vare sig förmågor, materielsystem eller numerär är så bra som vissa tycks tro, och som våra politiker återkommande hävdar. Den chef som vågar ta klivet upp i ringen och boxas för en framtida Marin kommer vinna stort förtroende. De som inte gör det kan tryggt fortsätta göra karriär, men till vilket pris och med vilket samvete?

Just nu kokar det av åsikter hos Försvarsmaktens personal i allmänhet och hos Marinens personal i synnerhet, och jag har svårt att tro att våra främsta företrädare, de klokaste av dem alla, inte har några åsikter. Jag är övertygad om att det finns ett stort engagemang och en massa åsikter hos våra chefer, men det måste komma ut!

Jag antar att MI, C PROD M och våra förbandschefer inte är tillfreds med den Marin vi har idag, eller den de ser framför sig inom överskådlig framtid. Låt säga att mitt antagande här är helt fel, då tror jag dessvärre att vi snart springer rätt in i en förtroendekris. Om jag nu har rätt i detta antagande, kliv då fram och visa vad ni tycker och agera för det ni tror på?

Man brukar säga att man står sig själv närmast! Man får tänka så, det är nog en form av överlevnadsinstinkt. Utifrån detta synsätt lever givetvis också våra chefer, och i många avseenden heller inget fel med det. Förr kunde vi kanske vara ”rädda om karriären”, men nu handlar det om så mycket mer. Nu måste vi våga flytta fokus från oss själva.

Det handlar om att rädda Försvarsmakten, vår Marin och indirekt rikets försvarsförmåga!

Jag vänder mig avslutningsvis till dig som är chef OF5 och uppåt med frågan om vad som är viktigast för dig just nu? Är det att ha förtroendet och organisationen bakom dig, och strida för en framtida Marin? Eller knyter du näven i fickan och värnar din egen karriär?

Väl medveten om att responsen till denna fråga sannolikt uteblir eller stannar vid en fåordig och uddlös kommentar, så hoppas jag ändå att det leder till någon form av eftertanke. Jag blir gärna motbevisad här.

Eller vill du vara den chef som inte kliver fram och som därmed indirekt bidrar till Försvarsmaktens fortsatta förfall!?

//SeaBear

————————–

Uppdatering:

Officersförbundets Lars Fresker tar verkligen bladet från munnen och talar klarspråk i dag i en välformulerad artikel med anledning av riksrevisionens rapport. Passande nog tar han upp precis de problem som både gårdagens inlägg avhandlade, och vad dagens gästinlägg tar upp.

Rapporten ger stöd för våra medlemmars dagliga upplevelser av luckor och problem. Dessutom undergräver den på ett trovärdigt sätt den politiska retorik som ständigt försöker dölja verkligheten bakom floskler

Att Försvarsmakten avstår från att undersöka och redovisa politiskt känsliga faktorer är sannolikt en självcensur till följd av att den politiska nivån inte uppskattar myndighetens ärlighet utan tvärtom ser det som illojalt. Flera tjänstemän i Högkvarteret är idag rädda för att leverera negativa budskap som kan leda till ytterligare reaktioner från regeringen

/ Skipper

Eldsjälar

Få läsare av bloggen lär ha missat generalmajor Berndt Grundeviks gästinlägg i måndags där han efterlyste en intensivare försvarsdebatt och gav förslag på hur han själv skulle vilja se förändringar inom försvaret. Om det är något svensk försvarsdebatt skulle behöva så är det flera framstående och insatta officerare som agerade i försvarsdebatten och tog bladet från munnen medan de fortfarande är aktiva och har full insyn. Alltför få har genom åren gjort samma sak som Grundevik och de som har gjort det har det tyvärr ofta blivit tråkigheter för. Nu har dock Försvarsmakten en uttalad policy om motsatsen, även om många ännu inte vågar lita på den.

Ute i landet finns dock ett litet antal personer som är riktiga eldsjälar och som ger sitt yttersta för att ta försvarsdebatten och försvarsfrågorna till politikerna istället för att som så många andra knyta handen i fickan – eller starta en blogg. Dessa personer skriver såväl debattartiklar som framförallt brev och mejl till såväl politiker som högre chefer i Försvarsmakten. En av dessa, kaptenen i Hemvärnet Jan-Olov Holm, som ofta ses kommentera såväl denna som andra försvarsbloggar. Utöver det allmänheten ser så är Holm flitig med att tillskriva såväl försvarsmaktsledningen och Försvarsmaktens inspektörer, som de svenska försvarspolitikerna. I sin korrespondens är Holm aktiv med att påminna mottagarna om incidenter som händer i omvärlden som kan ha en betydelse för svensk försvars- och säkerhetspolitik och även genom att framföra vad han som medborgare förväntar sig i form av handling. Därmed fångar också Holm essensen i hur en representativ demokrati som den svenska fungerar och ska fungera. Medborgarna ska tala om för sina politiska representanter vad man förväntar av dem. Tyvärr är det alldeles för få som gör det utan istället tror att demokratin endast handlar om att lägga lappar i en låda var fjärde år.

En annan oförtröttlig eldsjäl är Daniel Vikström, löjtnant hemmahörande i Boden. Utöver att Vikström är en flitig kommentator av försvars- och säkerhetspolitik på Twitter så är han även en av landets flitigaste skribenter av debattartiklar i media. En bättre beskrivning vore kanske upphovsman till repliker på debattartiklar i nämnda ämnen. Som säkerligen bekant är det ett vanligt grepp att man som politiker skickar sina debattartiklar på turné i landsortspressen för att behålla greppet om de lokala väljarna. Såväl försvarsminister Karin Enström som Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren är mycket drivna i detta förfarande och för några veckor sedan kunde man genom Cecilia Widegren läsa i såväl Västra Götaland (Widegrens hemdistrikt) som i Norrbotten (då undertecknat tillsammans med lokalpolitiker) hur Regeringen ”satsade en miljard” på försvaret i just tidningens region (namn beroende på vilken lokaltidning artikeln fanns i). Dessa och andra liknande artiklar har Vikström varit mycket snabb att bemöta, vilket är mycket bra då de läsarna med all sannolikhet inte följer försvarsbloggarna och därmed endast får del av ett mycket ensidigt budskap.

Försvarsdebatten behöver fler eldsjälar och vi kan alla ta lärdom av de tre ovan nämnda – så även den här bloggaren, även om han stundom redan gör på de nämnda sätten.

Gästinlägg: Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyår kan det vara för sent !

Nedan följer ett med anledning av gårdagens besked från Regeringen om ”höjd” försvarsbudget rykande aktuellt gästinlägg signerat generalmajor Bernt Grundevik. Att generalmajor Grundevik är så öppen i försvarsdebatten vill jag ge honom en eloge för. Om det är något vi saknar i försvarsdebatten så är det deltagande av högre chefer som ger sin egen syn på situationen. Det är också på sin plats att påminna om detta inlägg från försvarsmaktens informationsdirektör.

/Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyåret kan det vara för sent !

Den 2 juli 2012 skrev jag på Armébloggen –”Vad händer med försvaret efter 2014”– Ett av budskapen i inlägget var att ”vi har mellan 18-24 månader på oss att sakligt debattera. Därefter måste vi alla respektera och acceptera det beslut som fattas i demokratisk ordning av Sveriges riksdag”

I samma tidsperiod gjorde ÖB sitt utspel under politikerveckan i Almedalen. Hans budskap var att försvaret behöver ca 4 miljarder mer /år för att kunna fullfölja inriktningen i försvarsbeslut 2009, vilket var betydelsefull information.

Vid nyåret 2013 kom nästa utspel från ÖB då han redovisade ”en veckas försvaret”. Sällan har försvarsdebatten varit så intensiv som under våren 2013 och som ”lök på laxen” kom den ryska flygövningen utanför Gotland under påskhelgen att ge ny näring till frågan om nationellt försvar o beredskap. ÖB ska ha en eloge. Hans uttalanden fick verkligen försvars debatten att lyfta till en begriplig nivå för allmänheten.

I Juni 2013 redovisade Försvarsberedningen sin rapport 1, omvärldsanalysen, som skall ligga till grund för politiska bedömningar om hotbild och långsiktig utveckling/trender i vårt närområde.

Efter sommaren 2013 har det enligt min uppfattning varit för lite engagemang i debatten rörande ett nytt försvarsbeslut. Det är under hösten debatten och diskussionen om försvarets framtid behöver ta fart igen om vi tillsammans skall kunna påverka de olika politiska beslutsfattarna och pågående planeringsprocesser innan det är för sent.

Tidsförhållanden

Under hösten arbetar den parlamentariskt tillsatta försvarsberedningen intensivt med att ta fram rapport 2 som i huvudsak syftar till att redovisa förslag till Försvarets fortsatta utveckling, uppgifter, organisation mm. Rapport 2 skall lämnas till riksdagen i slutet av mars 2014.

Det är bedömningsvis åtta månader kvar, efter att rapport 2 har redovisats, innan ett nytt försvarsbeslut fattas av riksdagen under december 2014. Alternativt kan beslutet skjutas fram till första kvartalet 2015. Slutsatser och rekommendationer i försvarsberedningens rapport 2 kommer att vara mycket viktiga som vägledning i fortsatta diskussioner och remissyttranden inom de politiska partierna, i riksdagen och hos andra myndigheter och organisationer.

Under 2014 är det valår och högst sannolikt är det andra frågor än försvarsfrågan som de olika politiska partierna vill lyfta fram i valrörelsen.

Mot denna bakgrund är det troligt att man inom försvarsberedningen (förmodligen mellan alliansen och socialdemokraterna) vill ha en samsyn i försvarsfrågan så att det inte finns fundamentalt olika synpunkter, särskrivningar och avvikande uppfattningar i rapport 2. Det som talar för denna bedömning är att så skedde med rapport 1 där det var många och långa diskussioner avseende beskrivningen av utvecklingen i Ryssland innan man till sist enades mellan de tongivande partierna.

Tiden att utkomma med en försvarspolitisk proposition är kort. Därför är det högst troligt att, parallellt med försvarsberedningens arbete, så skissar regeringen redan nu på ett utkast till ny försvarspolitisk inriktning för att inte komma i tidsnöd efter att försvarsberedningen har levererat sin rapport 2.

Inom försvarsmakten pågår nu BU 15 arbetet, dvs förslag till verksamhet och en budget i balans, för 2015 i detalj och inriktande för 2016 och 2017. För att kunna göra detta arbete erhåller Försvarsmakten så kallade planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. I de fall man saknar anvisningar för man göra antaganden för att planeringsprocessen inte ska avstanna. Försvarsmakten har likt andra myndigheter kravet att kunna lämna in budgetunderlaget senast den sista februari 2014.

När man väger samman ovan redovisade fakta och bedömningar ovan så blir min slutsats följande;

Debattera försvarsfrågan intensivt under hösten 2013- efter nyåret kan det vara för sent!

Om man i försvarsberedningens rapport 2 är överens i stort så bedömer jag att ”manöverutrymmet” för debatt som påverkar processen inför ett nytt försvarsbeslut kan vara mycket litet efter januari/februari 2014!

”Kan vi försvara oss?”

Hösten 2012 utkom Kungliga Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Kan vi försvara oss?”.

Rapporten är mycket läsvärd och utgjorde en del av projektet Svensk säkerhet efter 2014. Både som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och som officer ställer jag mig helt bakom rapporten som på ett logiskt och pedagogiskt sätt försöker beskriva läget i Försvarsmakten och de utmaningar som finns att hantera.

I rapportens sammanfattning redovisas bl a följande viktiga synpunkter;

– När man genomför en analys av det slag vi gör är det lätt att problematisera i hög grad. Så skall det naturligtvis vara, men för ordningens skull vill vi inledningsvis lyfta fram och betona att de förändringar som gjorts i huvudsak varit riktiga och att dagens försvar har ett antal positiva sidor men

– Det är tveksamt om försvaret i en framtid har möjlighet att uppfylla de krav som ställs, framför allt avseende det nationella försvaret i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. För detta krävs det både en förstärkt budget och att vi på ett helt annat sätt än tidigare skapar operativa förmågor tillsammans med de länder vi uttryckt solidaritet med. Vi är i ett läge att antingen tillföra försvaret mer resurser eller minska vår ambition genom att ta bort operativa förmågor, alternativt göra en allmän ambitionsminskning.

– Inom alla stridskrafter har vi för få förband för att självständigt kunna ta upp ett försvar av territoriet, även vid ett mycket begränsat angrepp.

– Bristen på ett luftförsvarsluftvärn är uppenbar.

– För alla stridskrafter gäller att de på mycket länge inte övats i större förbandsenheter och i ett operativt sammanhang i försvaret av det egna landet

– Personellt är det nya systemet med frivilligt rekryterade gruppbefäl, soldater och sjömän infört men inte genomfört.

– I en 20 års period i behov av att omsätta ett antal tunga materielsystem.

– Om vi under kalla kriget hade en logik i vårt försvarssystem, från den säkerhetspolitiska miljön, vår neutralitet och alliansfrihet till det att vi byggde försvar på värnplikt och inhemsk försvarsindustri kan vi konstatera att motsvarande logik inte finns i dagens försvarssystem.

Kungl Krigsvetenskapsakademien anser avslutningsvis att i nedanstående viktigare områden –frågor av strategisk karaktär – behövs ett fördjupat resonemang inför ett nytt försvarsbeslut:

– avvägningen mellan olika stridskrafter

– personalförsörjningen

– investeringsnivån avseende krigsmateriel

– den faktiska prisutvecklingen på försvarsspecifik materiel

– alliansfrågan

– den politiska processen som leder fram till ett nytt försvarsbeslut

De operativa frågorna

Utöver de strategiska frågorna, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien anser viktiga att ytterligare debattera, finns det enligt min mening flera och komplexa operativa förmågor/frågeställningar som försvarsberedningen och ytterst riksdagen behöver ta ställning till. Några exempel

– Luftförsvaret av befolkningscentra o viktiga samhällsfunktioner/anläggningar och områden

– Försvaret av Gotland

– Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna samt balansen av viktiga förmågor inom respektive försvarsgren

– Övningsverksamheten både nationellt och internationellt

– Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser

Luftförsvaret
Det fnns ett stort operativt behov av att skydda befolkningscentra, viktigare infrastruktur, basområden för flygstridskrafterna och de marina förbanden, förflyttningar av markstridskrafter mm. Det är flygstridskrafterna och det markbundna luftvärnets som skall svara för lösandet av luftförsvarsuppgiften.

JAS frågan har tidigare debatterats flitigt och där har regeringen med stöd av socialdemokraterna fattat beslut om vidareutveckling av JAS systemet och en anskaffning av 60 nya plan. Avgränsar mig i detta inlägg och tar ej upp JAS frågan ytterligare.

Bristen på markbaserat luftvärn är mycket stor. Idag finns det bara två luftvärnsbataljoner kvar i försvarsmaktens insatsorganisation. Deras materiel är föråldrad och behöver moderniseras i perioden 2015-2017. Att samtidigt skydda olika basområden för bland annat flygstridskrafterna ,så att dessa kan komma till verkan, samt tillsammans med dessa skydda befolkningscentra och annan viktig infrastruktur är en omöjlig ekvation givet en så liten numerär markbaserat luftvärn

Förhoppningsvis kommer luftförsvarsutredningen att leverera ett underlag som innebär att luftförsvarsfrågan kan hanteras utifrån ett helhetsperspektiv. Politiskt måste man i kommande försvarsbeslut tydligt ta ställning till vilken långsiktig ambitionsnivå som skall gälla för luftförsvaret av Sverige.

Gotland
Förutom öns strategiska betydelse för östersjöområdet och Sverige så har vi ett moraliskt ansvar för försvaret av Gotlands ca 58000 bofasta svenskar.

Givetvis finns en försvarsplanering där man i olika skeden och beredskapssteg kan förstärka Gotland med rörliga förband från fastlandet. Utav sekretesskäl vill jag inte gå in på detaljer om detta.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att på Gotland finns idag mycket få stationära resurser (enligt öppna källor en hemvärnsbataljon om ca 500 personer, en utbildningsgrupp för hemvärnet om ca 10 officerare, en handfull mängd flygvapenpersonal för att hantera klargöring av incidentroten, ett förrådsställt stridsvagnskompani (14 vagnar) samt ett 10 tal personer ur FM logistik ) som kan göra något vid en snabbt uppkommen krissituation.

Enligt min mening har vi i grundberedskapen för få stationära resurser på Gotland. Beroende på händelseutvecklingen kan det uppstå flera slag av friktioner som försvårar eller helt begränsar möjligheten att genomföra planerade förstärkningar från fastlandet.

Olika ambitionsnivåer att förbättra läget kostar pengar. Dock finns det pragmatiska lösningar som kan bli mycket kostnadseffektiva utan att det behöver byggas upp ny infrastruktur, således man kan nyttja det som finns.

Det finns mycket som den politiska nivån borde fatta beslut om när det gäller försvaret av Gotland. Jag anser att den lägsta ambitionsnivån som kan vara ett steg i rätt riktning samt skapar signaleffekt både för befolkningen och omvärlden är exempelvis:

Organisera ett ”Detachement regional ledning Gotland” . Stabspersonal bör omfördelas inom försvarsmakten så att ett antal stabsofficerare, under ledning av en överste, bildar en ledningsresurs med placering i Visby. Enheten bör vara underställd regional ledning i Stockholm. Vid normal beredskap föreslås denna ledningsresurs ägna sig åt civil-militär samverkan samt försvarsplanering. Vid förhöjd beredskap bör denna stabsdel inledningsvis kunna leda tilltransporterade förbandsenheter från fastlandet innan övrig stabsförstärkning anländer och kan fungera.

Flygvapnets incidentberedskap med en jaktrote JAS bör finnas grupperad i Visby under huvuddelen av året.
Marin närvaro med minst ett fartyg typ korvett i farvattnen utanför Gotland under huvuddelen av årets dagar.
Delar av luftvärnsförbandet i Halmstad bör med kompani, i ett roterande schema, genomföra övningsverksamhet på Gotland under huvuddelen av året vilket bidrar till förbättrad beredskap och luftförsvarsförmåga.
Bemanna stridsvagnskompaniet med tidvis tjänstgörande soldater o befäl från Gotland. Dessa personer, ett 80 tal, genomför årligen ca 10 dagars repetitionsutbildning inkluderande stridskjutning.
Ge hemvärnsförbandet möjlighet till bättre eldkraft genom att tillföra 12 cm granatkastare och omorganisera ett av kompanierna till ett granatkastarkompani.

Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna
Det finns flera utmaningar att hantera när det gäller framtida uppgifter, dimensionering och materielutveckling för de olika stridskrafterna oavsett vilken ekonomisk nivå som tilldelas försvaret. Utöver att det organisatoriskt finns för få förband i respektive försvarsgren så finns det stora materiel- och ”förmågeglapp” att hantera i kommande försvarsbeslut. Låt mig ge några exempel att ta ställning till;

– Armén behöver ett nytt bataljonsartilleri i form av ett nytt granatkastarsystem samt att fler stridsvagnar behöver renoveras än vad som nu är planerat för att få en relevant eldkraft i de mekaniserade förbanden. Därutöver behövs ett nytt stridsbrosystem så att man kan gå över vattendrag och diken.

– Marinen saknar ett robotluftvärn på ytstridsfartygen vilket gör att de fåtaliga fartygen bland annat har en begränsad förmåga till eskort samt är sårbara. Därutöver behöver ubåtsjaktförmågan utvecklas.

– Flygvapnets transportflygplan, C-130 Hercules, är mycket åldersstigna och behöver bytas ut. Därutöver är basförbanden underdimensionerade när det gäller uthållighet och för skyddet av egen gruppering vilket begränsar ett flexibelt nyttjande..

Övningsverksamheten både nationellt och internationellt
Utan relevant övningsverksamhet så når inte förbanden beslutad kravnivå med resultatet att dessa steg för steg självdör. Övningsverksamheten får heller inte vara en ”budgetregulator” vilket skulle påverka personalförsörjningen mycket negativt, speciellt för tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Dessa kommer idag på frivillig basis till förbanden för att de tillsammans vill utvecklas och lösa uppgifter både nationellt och internationellt. Inställda, bristfälliga eller för få övningar tar död på deras intresse att ställa upp.

Övningsverksamheten är en trovärdighetsfråga för all personal i försvarsmakten samt hos svenska folket. Utifrån ett internationellt perspektiv så är signaleffekten av ett välövat försvar, oavsett dess numerär, också en trovärdighetsfråga av stor betydelse.

Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser
Både i försvarsbeslutet från december 2004 (två större insatser o tre mindre insatser samtidigt) respektive juni 2009 (upp till 2000 soldater/sjömän samtidigt) redovisade riksdagen tydligt kraven på försvarsmaktens förmåga att kunna delta i internationella insatser.

Detta var tydligt och bra men samtidigt saknades tydliga krav på förmåga att kunna verka nationellt, således vilken ambitionsnivå gäller för försvarat av Sverige i Sverige!

Detta är en av de viktigaste uppgifterna för riksdagen att ta ställning i vid nästa försvarsbeslut

Övrigt
Inför ett nytt försvarsbeslut är det viktigt att våra folkvalda tar sitt ansvar och fattar nödvändiga beslut med långsiktig hållbarhet. Men det finns också frågor som försvarsmakten internt skall lösa inom ramen för myndighetens ansvar.

”Uppdragstaktik” dvs ledning genom att tilldela underställda tydliga mål och avdela relevanta resurser för detta, är den ledningsfilosofi som Försvarsmakten valt. Lever organisationen då efter detta? Enligt mitt förmenande är svaret – tveksamt. Jag anser att Försvarsmakten är alltför centralistisk i sin ledning och inte tilldelar förbandschefsnivån den handlingsfrihet som är befogad och som underlättar ledningen. Att inte ”Försvarsgrenscheferna” sitter med som ordinarie ledamöter i FML (försvarsmaktsledningen) och där kan ge råd och ge synpunkter på viktiga beslut är ett annat exempel på vad som internt behöver förändras. HKV har omorganiserats ett flertal gånger och ännu är organisationen inte optimal. Slå ihop HKV/Prod och HKV/Insatsorg till en organisation i HKV så att det är ”ett rör ut och in” till organisationsenheter och förband. Dessutom behöver funktioner såsom pers, info och HRC decentraliseras mera. Därutöver bör den regionala ledningen stärkas och att det finns en brigadgeneral som chef på den regionala nivån, en nivå som rimligen är ett naturligt generalsbefäl.

Sammanfattningsvis bör Försvarsmakten internt;

Decentralisera sin ledning- tillämpa uppdragstaktik i större omfattning

Ge mer befogenheter till förbandschefer o regional ledning
Låt försvarsgrenscheferna vara ordinarie ledamöter i FML
Omorganisera HKV

Avslutning

Försvarsminister Karin Enström skriver så här om framtiden för försvaret på Regeringens hemsida;

” Syftet är att skapa ett modernt försvar som är redo att användas. Vi ska kunna försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld idag. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld”.

Kommande försvarsbeslut blir mycket viktigt för Försvarsmaktens framtida kapacitet och inriktning. Det finns i praktiken fyra scenarier kopplat till den ekonomi som beslutas:

Ett tillskott av mer än 4 miljarder/år för att bryta trenden och skapa möjligheter att ha högre ambition än vad som beslutades 2009.

Ett tillskott på 3.5 till 4 miljarder för att fullfölja försvarsbeslutet från 2009.
Samma ekonomiska ram som idag vilket medför en ytterligare reducering av försvarsmaktens förmåga.
Ännu mindre pengar än idag och ännu större konsekvenser för försvarsmakten än i punkt 3.

Vad tycker du? Vad vill du bidra med i den fortsatta debatten? Hur mycket är vi beredda att betala för den långsiktiga ”försäkringen” som försvaret utgör ?( idag 1.11 % av BNP- förr ca 3.1% !)

Jag anser att det krävs en omfattande debatt som bidrar till ett bra beslutsunderlag inför kommande försvarsbeslut. Historiskt sett har debatten inför försvarsbesluten varit för anonym och ofta handlat om regionalpolitik och vilka förband som kommer att överleva alternativt läggas ner.

En omfattande debatt bidrar också till en ”folkförankring” och större insikt i försvarsfrågan vilket är bra för den demokratiska processen. Debatten måste föras på en begriplig nivå. ”En veckas försvaret” blev förståelig för allmänheten och därför fick utspelet så stort genomslag.

Avslutningsvis vill jag återkoppla till vad Kungliga Krigsvetenskapsakademien skrev i förordet till rapporten ”Kan vi försvara oss?

– ”försvarspolitikens närmaste uppgift är att forma grunden för ett försvar som möjliggör att vi praktiskt och tekniskt över tiden behåller en förmåga – låt vara med varierande styrka och beredskap – som förmår att ge oss en trovärdig möjlighet att möta över tiden säkerhetspolitiskt skiftande krav.”

Generalmajor Berndt Grundevik

Öppenhet och Ansvar

I dag meddelade Försvarsmakten genom informationsdirektören Erik Lagersten att ingen förundersökning kommer att inledas mot försvarsbloggar. Ett bra besked av flera anledningar. Vad ligger då bakom att man från Försvarsmaktens sida gjorde en anmälan till SÄPO?

Det hela grundar sig i medias rapportering runt de ryska flygövningarna med strategiska bombflygplan under långfredagen, mer känd som #ryskapåsken. Försvarsmakten ansåg sig med anledning av uppgifter som kom fram i mediarapporteringen skyldiga att anmäla SvD och SVT till SÄPO. Chefsåklagare Tomas Lindstrand, samma åklagare som för övrigt övervägde att anmäla ÖB efter nyårsintervjun, har i sin tur därefter överlämnat ärendet till Justitiekanslern för prövning. Justitiekanslern beslutade relativt omgående att inte inleda en förundersökning om tryckfrihetsbrott med anledning av SvD:s avslöjande. Vad som däremot i stället framkom i samband med detta beslut var följande:

Däremot kan uppgifter som publicerats på olika bloggar bli föremål för fortsatt utredning. Orsaken är att dessa bloggar inte omfattas av grundlagarna. JK sänder tillbaka hanteringen av dessa bloggar till Åklagarkammaren för säkerhetsmål.

I Försvarsmaktens anmälan till säkerhetspolisen kan man blanda annat läsa följande text.

Försvarsmakten har granskat uppgifter som förekommit i SvD, DN, Expressen och Aftonbladet under perioden 22 – 26 april. Det granskade underiaget har sammanställts av informationsstaben (INFOS) i Högkvarteret. Översiktligt har även några av INFOS utvalda bloggar <…..MASKAD TEXT….> kommentarer och hänvisningar granskats.

På den plats man har maskat dokumetet vid utlämnandet av handlingen framgår med största sannolikhet namnen på ett antal bloggar Försvarsmakten vill ska granskas av säkerhetspolisen. Bloggrannen Lars Wilderäng (Cornucopia? ) reflekterade den 24 juni över detta på twitter.

— Cornucopia? (@Cornubot) June 24, 2013

I dagens besked där det alltså framgår att det inte kommer att inledas någon förundersökning gör Erik Lagersten också följande i mina ögon helt korrekt iakttagelse.

Min uppfattning rent principiellt är att de bloggar som aktivast deltar i debatten är väl medvetna om vad som kan sägas och inte kan sägas. Detsamma gäller de journalister som har säkerhets- och försvarspolitik som sitt huvudområde.

Vilka bloggar som omfattades av anmälan är fortfarande inte känt, men det finns inte särskilt många att välja på. Ett beslut om förundersökning mot försvarsbloggarna hade inte gynnat en fortsatt saklig försvarsdebatt. Detta alldeles oavsett vad man hade kommit fram till.

Som ett rent sammanträffande så skrevs jag ett inlägg i ämnet bara två dagar innan uppgifterna i SvD om Försvarsmaktens anmälan framkom. Ett inlägg som blivit ett av de mesta lästa sedan bloggstarten för tre år sedan.

Försvarsmakten har genom nuvarande ÖB Sverker Göranson och informationsavdelningen under ledning av nuvarande informationsdirektör Erik Lagersten bäddat för en betydligt större öppenhet än tidigare, och man han aktivt verkat för en bredare och mer öppen försvarsdebatt. Man har som bekant även startat upp ett stort antal egna bloggar som inte modereras från centralt håll, vilket tyder på att man på riktigt eftersträvar en öppen rapportering och en levande debatt.

Utökad rapportering från Försvarsmakten

Försvarsmakten har den senaste tiden (efter #ryskapåsken) blivit mer öppna runt händelser som dessa än vad man tidigare varit, något som är mycket bra och helt rätt väg att gå.

Marintaktisk chef Jan Thörnqvist publicerade för någon månad sedan ett inlägg på marinbloggen om intensiv främmande marin verksamhet som pågår i omedelbar anslutning till vårt närområde. Ett ämne som tyvärr likt vad vår flygvapnets incidentberedskap sysslar med, även det varit föremål för stor sekretess av oklar anledning. Att MTCH nu följer det goda exemplet som flygtaktisk chef, Micael Bydén statuerade på Flygvapenbloggen för bara några dagar sedan är vitaliserande.

Det är mycket glädjande att nu även Marinen tar bladet från munnen för att förklara för allmänheten vad Marinen (bland annat) gör där ute på böljan den blå, och att man faktiskt har koll på vad som pågår runt våra gränser. Av fotografierna att döma så är verksamheten minst sagt varierande. ”FF LK” till både MTCH och FTCH.

I dag fortsätter Försvarsmakten den positiva rapporteringen då man har under dagen hade bjudit in media till en pressträff för att informera om utvecklingen i närområdet, om kränkningar av vårt territorium, och hur man från Försvarsmaktens sida anpassar sin egen verksamhet efter detta.

Kollegan Wiseman skriver i dag ett läsvärt inlägg där han precis som undertecknad i grunden är positiv att man gläntar på dörren till en större öppenhet runt just den här frågan, men med tillägget…

”Det är dock långt kvar till en öppenhet värd namnet.”

Någon jag tyvärr inte alls imponeras av är insatschefen Anders Silwer och hans uttalanden som tyvärr ger intrycket av att ligga mer i linje med Moderaternas retorik, än att vilja ge den mest korrekta och sakliga bedömningen av läget, utan hänvisar precis som nu välkända politiker till ”låg nivå”? Det är tyvärr inte heller första gången som liknande uttalanden sker. Detta har även Jägarchefen avhandlat på sin blogg varför detta inte behöver upprepas ytterligare en gång. Läs bloggarna via länkarna här nedan.

Bloggar: Wiseman, Jägarchefen, Göran Pettersson (m)
Media: SvD, Aftonbladet, Expressen, SR (TV4 sände inslag i 22-sändningen, länk senare)
Övrigt: Försvarsmakten

För övrigt har Miljöpartiet under dagen gjort ytterligare ett utspel mot Försvarsmaktens verksamhet.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Så är vi då där igen… (uppdaterat 22.35)

Vid dagens pressträff med media angående insatser berättade Försvarsmakten att det under sommaren skett två kränkningar av svenskt luftrum och att det är en förändrad normalbild man ser över Östersjön med betydligt intensivare övningsverksamhet.

Man konstaterade bland annat att det ger en signaleffekt att Sverige övar när även andra länder övar (läs Ryssland och höstens stora övning i västra militärområdet).

”– Det ger en signaleffekt när vi övar, som förmedlar att vi vet att ni är där, vi håller koll på er och är redo att ingripa, sa Johan Fölstad, operationsledare på insatsstaben. Han förklarade att det är andra länders aktivitet som styr beredskapen.
– Försvarsmakten har hög beredskap när det behövs och lägre när det inte behövs. Det innebär att vi utnyttjar resurserna på bästa sätt.”

Man kan ju inte låta bli att fråga sig vad signaleffekten i så fall blev vid exempelvis händelsen under långfredagen?

Nåväl. Att Försvarsmakten har öppnat dörren något på glänt till incidentberedskapsverksamheten och skarpa nationella insatser är naturligtvis glädjande. Det är dock långt kvar till en öppenhet värd namnet.

Aftonbladet skriver om kränkningarna och visar bilder från pressträffen med karta från den ena kränkningen där ett flygplan kränkte svenskt luftrum utanför Blekinge och därmed nära örlogshamnen i Karlskrona och flygflottiljen i Ronneby.

Vilket land eller vilka länder som har kränkt Sverige får dock inte allmänheten veta. Det vill Försvarsmakten inte berätta. Frågan är varför detta ska vara hemligt då det kränkande landet själv lär ha mycket god reda på att man kränkt Sverige?

Ej heller får allmänheten veta något om vad den ökade övningsverksamheten består i. Hur övar man? Är det mer avancerade övningar jämfört med tidigare år? Är det i större formationer? Vad övar man mot? Förvisso kan vissa detaljer om detta falla under det som man vill hålla för sig själv då det kan avslöja vår egen inhämtningsförmåga. Det gäller dock inte allt och och framförallt inte de grova dragen. Återigen är det endast för den svenska allmänheten denna information förblir hemlig.

Till syvende och sist är det så att Försvarsmaktens gamla värdegrund ”öppenhet, resultat, ansvar” passar rätt bra. Värdegrunden syftade till att bygga en folkförankring. Är man öppen kring den skarpa verksamhet och visar vilka resultat den medför och att man tar ansvar för Sveriges säkerhet så bygger man också folkförankring – både för försvaret och för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Märk också väl att Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer använder sig av den moderata retoriken att Ryssland ökar sin förmåga från en låg nivå. Den låga nivån vet vi sedan uttalanden i somras att den inföll på 90-talet. Var den officellt ligger idag vet vi fortfarande inte eftersom nu varken Anders Silwer eller för den delen de som mest frekvent begagnar uttrycket, försvarsminister Karin Enström och Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren, någonsin har kommenterat samtida rysk militär förmåga. De sistnämnda har efter en månad fortfarande inte heller kommenterat sommarens mycket stora ryska beredskapsövnings innebörd för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Den som vill ha lite kvalificerad fiktion med bäring på ovanstående bör följa Johan Wiktorins mästerliga ”Korridoren till Kaliningrad” hos Försvar och Säkerhet. Del 9 idag. Upplösningen närmar sig?

I förrgår publicerade jag ett inlägg med anlending av professor Stefan Hedlunds något märkliga debattartikel i SvD. Idag har ordföranden i Säkerhets- och försvarsföretagen en replik i SvD där han bemöter anklagelserna om att ett ”försvarsindustriellt komplex” ligger bakom att måla upp Ryssland som hot.

Uppdatering 21.10: SvD har, inte helt förvånande, något mer information än andra media om kränkningarna. Det kränkande spaningsflygplanet ”svängde åt fel håll” i närheten av Karlskrona/Ronneby och den kränkningen var alltså inte något tankflygplan som Aftonbladet uppgav. Intressant i sammanhanget blir att just en sväng är något av det bästa sättet att ta det som benämns ”oblique” i flygspaningssammanhang, det vill säga foton med diagonal aspektvinkel till skillnad från ett lodfoto som tas rakt ned.

Uppdatering 22.35: Se även Jägarchefen om hur ”var tredje månad” i samband med ryska påsken nu blivit flera gånger i månaden.