En betraktelse över den försvarspolitiska mandatperioden 2014-2018: Putin, pengar och personalförsörjning

Snart är det allmänna val. Det är dags att summera den försvarspolitiska mandatperioden, lära sig av vad som hände (och inte) och förbereda nästa. Ni minns hur det började, 2014? Den nya regeringen hade ännu inte kommit på plats när en kränkning av svenskt luftrum genomfördes av en rote ryska SU 24 söder om Öland. […]

IT-soldater rycker in 2020

Under ett framträdande vid en konferens i Luleå i april berättade Försvarsmaktens CIO, generalmajor Fredrik Robertsson, att man avsåg mönstra och utbilda IT-soldater med plikt och att de första ska rycka in år 2020. Arbetet för att realisera detta fortskrider med kraft och genom ett samtal med överste Patrik Ahlgren, chef CIO Cyberförsvar vid ledningsstaben […]

Utredning klar och levererad

Den 28 september lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning rapporten En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63) till försvarsminister Peter Hultqvist. Det har varit en intressant och oerhört givande resa tillsammans med ett fenomenalt sekretariat – under ledning av huvudsekreterare Carl van Duin och med juristen Lisa Ahlström i spetsen för det juridiska arbetet – […]

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn). Om man […]

Reklam: Konferens om kompetensförsörjning

Kompetensförsörjning – en gemensam utmaning Samarbete med andra aktörer om kompetens och personal är nyckelord för att Försvarsmaktens personalförsörjning ska vara möjlig. De nya samarbetsformerna är inte bara nya för Försvarsmakten, utan skapar också synergieffekter för övriga arbetsgivare och den enskilda individen. Centrala Försvarsmaktsrådet inbjuder till konferens den 19 november för att gemensamt diskutera och […]

Startknappen och personalförsörjning


Som fredagsmys efter att barnen somnat inmundigades en god Rom till kaffet och ”reprisen” av Fri världs: ”Försvarspolitikens haveri –Hur hamnade vi här?” där Carl Bergqvist och Annika Nordgren-Christensen diskuterade vad som hänt och vad som borde hända i försvarspolitiken. Carl nämnde om att om vi trycker på startknappen nu så kommer det att komma i leverans om fem till tio år.

För flygvapnet så kommer vi att kunna se en kvalitativ utveckling inom fem år. För stridsflygsystemet så innebär att vi på fem år kommer att införa tillräcklig mängd av den materiel vi saknar nu. På fem år kommer vi att kunna införa redan studerade förmågehöjningar inom basförband och stridsflygsystem. Oaktat att vi i princip strypt förmågeutvecklingen till förmån för JAS39E-flygplanet, Tjeckiens beslut att fortsätta leasa sina JAS39C/D innebär att det finns en efterfrågan att fortsätta utvecklingen för exportkundernas räkning. Men tillkommande exportkunder kommer att tappa av flygplan ur flygvapnets stridsflygflotta.
Personalförsörjningsmässigt är de närmaste åren intecknade för i princip utbildning av befintliga och tillkommande exportkunder. Ett tryck på knappen nu innebär här att utbildningen kommer att fördröjas då nu utexaminerade piloter och tekniker måste få sin praktiktid och bli fähiga i sina yrkesroller innan de kan förstärka utbildningen eller ersätta mer erfarna som börjar utbilda. Efter fem år så kan vi se att utbildningsorganisationen förstärkts men på bekostnad av insatsorganisationen. Med tanke på praktiktid och därefter erfarenhetsskapande arbete så har vi en tid på minst fem år för tekniker och piloter från examen till att dessa är så duktiga att de bidrar till försvarsförmåga utan handledning.
Tittar vi materielmässigt så innebär ett tryck på startknappen för förmågehöjande åtgärder att vi inte kommer att leasa/låna ut flygplan ur flygvapnet till nya exportkunder. Affärerna med Schweiz och Brasilien kommer då förmodligen att annulleras, tänkta kunder som Malaysia kommer inte längre att komma i fråga och då kommer vi att höja våra kostnader för att driva vårt stridsflygsystem. Men om vi inte får tillkommande exportkunder så kommer vi också att kunna fokusera utbildning av vår egen personal.
Vi ser att vi har knutit en Gordisk knut kring vårt flygvapen, vilket skulle Alexanderhugget vara för att lösa upp den? Till att börja med så skulle vi på betjäningssidan kunna acceptera att anställa redan färdiga flygtekniker ifrån den civila världen för att ge dessa en utbildning i de militära delarna av vår flygtekniska utbildning och typkurs på flygplan JAS39. Utbildningsförmågan utvecklas exponentiellt, ju fler vi har utbildat, desto fler kan utbilda ännu fler. På bassidan kan vi genom att återvända till värnpliktiga fylla upp en ny organisation så att vi inom tre till fyra år ha en kvantitativ ökning av betjäningsförmågan. Både Bas- och Flygsidan skulle kunna tillåta växeltjänstgöring mellan divisioner/kompanier, staber och FMV så att en ny tjänstgöring innebär att pilotens/teknikerns kunskaper växer som kan innebära en förmågeökning. En erfaren pilot eller tekniker med stabs- eller utvecklingstjänst kan överföra den kunskapen till yngre piloter och tekniker så att dessa snabbare kan växla mellan roller och bidra till samordnad utveckling. Genom att vi har nått en kritisk massa av piloter och tekniker innebär en satsning att växa att vi initialt kommer att se en förmågesänkning men jag ser ingen annan utväg än att vi måste acceptera detta och med tanke på hur vi har det med ansvarsförhållanden, reservdelsförsörjning och annat jag tidigare har diskuterat på bloggen så kommer det näst intill att vara en teoretisk förmågesänkning.
Materielmässigt är det idioti att börja demontera JAS39C/D för att komma åt huv och frontruta, de övriga delarna kan användas ifrån förråd eller 39A/B: Sweden’s remanufactured aircraft will retain almost none of the previous airframe, butwill reuse parts of its fuel and air systems, plus its ejection seat,windshield, canopy and outer wing elevons.” Kostnadsmässigt borde det bli billigare att köpa nya detaljer med garanti än att plock ur gamla och slitna detaljer ifrån gamla flygplan. Vi skulle också kunna köra A/B2C/D av kvarvarande flygplan, förmodligen ej till full livslängd på 39C/D men vi skapar möjlighet att hyffsat snabbt få ut flygplan till leasingkunder och svenska flygvapnet så att vi initialt tappar en teoretisk förmåga men i ett längre lopp kan öka vår förmåga fram till slutet av 2020-talet då 39C/D tappar den operativa relevansen helt som ett första linjens-flygplan. Naturligtvis måste vi fortsätta att utveckla den långräckviddiga luft och mark/sjömålsbekämpningsförmågan. Tänk också på att bara ha IRIS-T och Meteor som jaktvapen innebär att vi avhänder oss förmågan att snabbt få leveranser av vapen ifrån USA.

Tillägg: SAAB hintar om exportmöjlighet av plundrade 39C/D-skrov.

Vad säger panelen?
J.K Nilsson

Det svenska samförståndet

Oavsett vilken regering som har regerat har den framhållit att man söker breda majoriteter för viktiga försvars- och säkerhetspolitiska beslut. Det sägs om samförståndsandan ungefär som med den militära alliansfriheten – den har gagnat oss väl. Men sedan några år tillbaka framstår det som om hela havet stormar, både mellan partier, inom partier och mellan […]

Personalförsörjning, skynda långsamt eller skynda med eftertanke?


Sex år, smaka på hur lång tid sex år är för en tjugoåring. Det är en högskoleutbildning och tre års arbetslivserfarenhet. Det kan också vara några år som lagerarbetare, postis, kassapersonal i dagligvaruhandeln, m.m. i väntan på insikten om vad man vill göra när man är trettio. ”Lättingar” och ”glidare” finns det inte så många av. Vilka är det försvarsmakten skall rekrytera? Är det några i den första kategorin som kan tänka sig att vara trettio år när de har tagit ut sin examen? Är det några i den andra kategorin som kan tänka sig syssla med samma arbete i sex år innan de kan börja sin resa mot sitt mål? Eller är det i den tredje kategorin som Försvarsmakten skall rekrytera?
Varje år som snittlängden för tjänstgöring sjunker för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna ökar enligt Wiseman kostnaderna för Försvarsmakten  med 95 miljoner kronor. Frågan är dock vad det gör för den effekt som dessa soldater levererar. Tanken med att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater är att de genom att över tiden utöva sitt yrke. I dagarna har vi sett att ungefär 20 % av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna lämnar redan nu när systemet är ungt. Jag skulle säga at det är i linje med hur de personerna i min kategori två ovan resonerar. Man provar ett arbete i ett par, tre år innan man hoppar över till nästa, en del personer stannar mindre än ett år på en arbetsplats innan de går över till nästa i nyfikenhet på vad ett arbete kan erbjuda. Man påstår sig vara ”Färdig med Försvaret”Vilket ligger i linje med vad ett antal bloggare tidigare ansåg med tanke på vad andra Europiska stater dragit för lärdommar i övergången ifrån ett värnpliktigt försvar till ett anställt försvar. För den intresserade kan jag rekommendera Wisemans tidigare inlägg med etiketten ”Nederländerna” 
Jag anar att man tänkte att effekterna av att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater gör att man kan minska numerären soldater då det blir en reell effekthöjning av att ha professionella yrkesmän jämfört med ”utbildade lekmän” som de tidvis tjänstgörande soldaterna eller värnplikta soldater är. Dock verkade regeringen inte vilja följa den här linjen ända in i mål. Jag citerar ur Regeringens beslut 2010-01-14, Fö2009/1354 /MIL
Arméstridskrafterna
·         Uppsättandet av användbara, tillgängliga och flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014.
·        
·         Den övervägande delen av arméstridskrafterna ska bemannas av personal som tjänstgör tidvis.
·        
Marinstridskrafter
·         Marinstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.
·        
·         Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
·         Marinstridskrafterna ska kunna delta i marina insatser tillsammans med andra länder, i Sverige, i närområdet samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.
·        
Flygstridskrafter
·         Flygstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.
·         Flygstridskrafterna ska primärt utveckla förmåga att verka i Sverige och i vårt närområde.
·         Flygstridskrafterna ska kunna delta i flyginsatser tillsammans med andra länder i Sverige och i vårt närområde samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.
·        
Vi som följer Skippers Blogg vet att vi inte bara lider brist på fartygsskrov för att kunna hålla en hög svansföring i vårt närområde i enlighet med ovan nämnda inriktningsbeslut. De tillgängliga fartygen saknar också besättningar för att kunna verka effektivt. Genom kravet på stående förband så kommer de besättningar som inte används för att bemanna fartygen att bli stående i land med oklara uppgifter, förvisso vet jag att Skipper har ett antal förslag för att förbättra marinstridskrafternas förmåga.
För flygvapnets del är det liknande. Man har genom sina bägge basbataljoner bemannat Försvarsmaktens flygplatser med ett antal kompanier i syfte att säkerställa möjligheten att kunna flyga i fred ifrån dessa flygplatser. Basbataljonerna har även ett litet antal rörliga kompanier som skall kunna röra sig till våra övningsbaser för att upprätta dessa flygplatser eller till civila flygplatser för att därifrån kunna flyga vid beredskapshöjning eller övning. Personalnumerären är så pass liten att man kan ifrågasätta förmågan att hantera beredskapshöjning i kris samt krig. Läser vi Chefsingenjörens utmärkta inlägg om flygvapnets baseringar så inser vi nödvändigheten att öka vår förmåga vid baseringar utanför våra ordinarie flygplatser enligt principen ”verkan genom spridning”.
Jag ifrågasätter inte axiomet att en professionaliserad yrkeskår är bättre än utbildade lekmän, frågan är om de utbildade lekmännen är så pass mycket sämre så att vi skall ha en stor numerär professionella på bekostnad av förmågan att hålla uppe den nödvändiga numerären? Den Norska erfarenheten är att man bland annat på grund av rekryteringssvårigheter har minskat på den professionella delen av soldaterna och satsar på värnpliktsutbildning enligt Lars Gyllenhaal.
Så vad kan vi göra då? Att gå tillbaka till en allomfattande värnplikt är knappast görligt ur varken ett ekonomiskt eller praktiskt perspektiv. Jag ser det som möjligt att genom en kombination av att aktivera olika delar av pliktlagarna samt modifiera en del av dessa tillsammans med lagen om GSS/T möjliggöra att personalförsörja en organisation som kan möta kraven som Regeringen ställde på Försvarsmakten i ovan nämnda inriktningsbeslut. I en praktisk form kommer jag att nu räkna upp vad jag tänker på, därefter kan andra med bättre detaljförståelse utveckla detta.
Till att börja införa en könsneutral mönstringsplikt där sanktionen är liknande de som finns i dagens skolplikt, alltså det enklaste är att låta polisen hämta den som inte vill infinna sig för mönstringen. Återta och utöka förmåga att mönstringstesta hela årskullar i Sverige.
I mönstringen låta de intresserade genomföra grundutbildning mot de tjänster som behöver besättas. Jag är tämligen säker att vi skulle kunna fylla utbildningsplatser med frivilliga likt vi i praktiken gjorde i slutet av 1990-talet och tio år framåt. För vissa kritiska tjänster borde det vara möjligt med hot om monetära sanktioner, för diskussionens skull nu säg ett prisbasbelopp, plikta in personal. I realiteten torde en person som inte är intresserad ändå vara olämplig i dagens komplexa försvarsmakt.
Grundutbildning genomförs enligt systemet med 7.5 månaders, 9 månaders, 11 månaders, femton månaders och arton månaders utbildningstid. Ersättningen för den tiden bör vara i paritet med socialbidragsnormen med avräkning för fritt boende motsvarade för de soldater som tidigare inte hade eget boende vid inryck för att göra systemet mer neutral mot övriga samhället med avseende på familjebidrag, bostadsbidrag, m.m. Vid utryckning ges en premie som kan motsvara en termins korridorboende på en högskole/universitetsort. Sanktionen att avbryta den här utbildningen bör vara återbetalning av utbetalt belopp men minst ett prisbasbelopp om det inte är av uppenbara medicinska skäl som omöjliggör en ny tjänst i krigsorganisationen. Grundutbildning genomförs vid olika tider på året, där olika regioner koncentrerar huvuddelen av utbildningen i klimat/väder som är svårast att verka i på regional nivå för att säkerställa att det över tiden finns delar av inneliggande omgång som är fähiga nog att delta i en beredskapshöjning i väntan på mobiliserande soldater.
Efter Muck skall förbandet och soldaten genomföra fyra krigsförbandsövningar med kompletterande utbildning dagarna innan med två eller i vissa fall tre års mellanrum, gärna i samband med den regionala inneliggande omgångens slutövning. Sanktionen för att inte infinna sig vid en KFÖ är att återbetala en fjärdedel av det belopp som utbetalats för grundutbildningen. Det bör vara möjligt att återta en förlorad KFÖ genom deltagande i annat förbands KFÖ i handräckningstjänst eller motsvarande för övningsledningen. I mellantid bör förbandet genomföra en ”Särskild Övning Befäl”
Vissa förband skall vid mönstring pekas ut som kontinuerligt tjänstgörande förband med avsikt att vara rotationsförband för utlandsstyrka och för att upprätthålla en hög grundberedskap. Dessa förband har soldater och officerare som under den perioden är anställda med en plikt att vid behov tjänstgöra utomlands. Den stora förbandsmassan skall alltså vara pliktig att tjänstgöra vid beredskapshöjning inom ramen för den svenska Försvarsmaktens beredskapsorder, det kan vara på Finländskt territorium, Norsk territorium eller i sällsynta fall platser som Island om det behövs för att försvara Svenskt territorium, om krig brutit ut kan Svenska förband genomföra strid ifrån vänskapliga länder. Övningar inom ramen för det nordiska samarbetet kan genomföras med de ordinarie förbanden på andra länders territorium.
J.K Nilsson

Officerare vs. Specialistofficerare i den samtida Försvarsmakten


Det här inlägget kom till som en kommentar till skippers inlägg O(m)struktureringensosäkra faktorer där en anonym kommentator raljerar över min syn med orden:
Man kan inte utreda ett nytt personalförsörjningssystem i 10 år för att sedan tro att detta underlag är sanningen utan då har tiden sprungit ifrån en.
Specialistofficersspåret ligger fast och det utexamineras ett hundratal varje år. Låter på JK Nilsson som att det fortfarande är en teoretisk produkt.
Den här raljanta kommentaren kräver ett vidareutvecklat svar som jag därför väljer att publicera som ett eget inlägg då det står på egna ben.
Med en druckens envishet fortsätter jag att tala om vad som är fel i införandet av specialistofficerskategorin. Det har föga att göra med att Militärhögskolan i Halmstad helt plötsligt sätter pixstjärnor i stället för streck på kadetterna. Utbildningen har ändrats föga, snarare har den i vissa stycken blivit än mer professionell jämfört med det tidigare ”Yrkesofficersprogramet”. I vissa synvinklar skulle jag kunna säga att våra Förste Sergeanter har både en djupare och mer generell utbildning.
Ända sedan de första sergeanterna blev anställda har det saknas direktiv till förbanden hur deras utveckling skall se ut, man har talat om ”löneboxar” som ser ut att vara avsedda att reducera lönekostnaderna för Försvarsmakten men inga andra styrningar. Vi vet inte heller hur vi skall kunna använda en stor del av dessa specialister, skall vi se dem som dom gamla fänrikarna/löjtnanterna som var instruktörer och tekniker och som inte heller ville annat än att bli specialister? Förr saknade vi verktyg att premiera dessa som tog ett stort ansvar för både höga monetära värden men också människoliv. I specialistkurser har vi gett dessa officerare förutsättningar att ta ansvar för värden skyhögt mer än en majors budget, vi har också förordnat dessa officerare att ta detta ansvar. I vissa fall har dessa förordnanden också varit belagda med fängelsestraff vid slarv. I inget av dessa fall har det räknas in vid en löneutveckling utan det som tidigare räknats och som fortfarande räknas vid löneutveckling är befälsrätt och budgetansvar.
I det andra spåret ser vi ytterst stapplande steg att försöka få någon slags akademisk fason på de officerare som skall ha högre befälsrätt och budgetansvar. Om vi följer den sedan tidigt 1980-tal inslagna vägen är det dessa som skall ha en reell löneutveckling alltefter de tar ett större och större budgetansvar och fler stjärnor/streck.
Skillnaden mellan dessa två grupper är att officerare i specialistofficersgruppen, inte utan en ytterligare lång utbildning kan komma i fråga för lönelyft motsvarande de Fänrikar som blir Löjtnanter, Kaptener och Majorer.
Tittar jag på mig själv så sitter jag visserligen på en OF-rad efter det här debaclet men jag har även utbildningar och ansvar (fängelse eller böter) som jag inte får något extra för. När jag någon gång blir aktuell för nivåhöjande utbildning och befordran för att ha rätt grad för min befattning kommer jag att få extra i lön men då är det för stjärnan, inte befattningens innehåll.
Nu har jag tidigare i veckan suttit med kollegor i RALS-arbete och vi kan konstatera att våra specialistofficerare inte kommer att ha den löneutveckling vi har haft trots att deras ansvar markant ökat vid den tidpunkt de skulle ha utnämnts till Löjtnanter om de blivit utexaminerade som Fänrikar. Men bara för att de utexaminerades som Förste Sergeanter så kan vi inte med annat än RALS-medel höja deras löner. Vi får så lov att försöka lita till högre makters välvilja att godkänna ansökan om lönerevision för dessa specialistofficerare men med tanke på tidigare erfarenheter gällande detta förfarande så är förväntningarna låga. Vi kan också fundera över skillnaderna mellan industrins löneökningar och vilka summor vi har att fördela i RALS-arbetet. Vi ser alltså att vi inte tillnärmelsevis kan premiera specialistkompetens via RALS om vi samtidigt skall kunna höja våra löner så de går i takt med det övriga samhället.
Så svaret på den raljanta och insinuanta kommentaren är att jag ser specialistofficersspåret som en teoretisk produkt. Vi har examinerat ett stort antal Specialistofficerare utan någon närmare eftertanke än att följa upp förre ÖB.s förslag till Regeringen att inrätta ett tvåbefälssystem. Våra specialister är vid sin examen i vissa fall bättre än oss jämfört vid vår examen men när vi hade en klar tanke med vad som premierades i utveckling och hur en karriär skulle se ut så saknas detta helt för specialistofficerarna.
Men med tanke på förförre ÖB Johan Hederstedts ord om att normalbilden för en officer skulle vara att tjänstgöra i åtta år så är det väll inget problem men vill vi verkligen omsätta våra specialister i den relativt höga takten?
J.K Nilsson