Kategoriarkiv: Qatar

Syrien – Just tell me where this will end

När det gäller utvecklingen i Syrien verkar det som om att radikaliseringen i oppositionen har tilltagit. Indikationerna är flera. Frankrike, som tidigare propagerat för beväpning av oppositionen, har nu bytt kurs i frågan. Turkiet har också börjat att förändra sitt beteende och blivit mer försiktigt med stöd till olika grupper. Paraplyorganisationens ledare Moaz al-Khatib avgick nyligen överraskande och ersattes av en ny kraft, Ghassan Hitto, med stöd av Qatar.

Vid ungefär samma tidpunkt utsattes grundaren av FSA, översten Riad al-Asaad, för ett attentat i östra delen av landet som lär ha kostat honom en fot. Samme al-Asaad tog sedan till orda och prisade terroristorganisationen Jabhat al-Nusra för deras mod. För mig, kombinerat med att al-Nusrafronten behärskar stora delar av östra Syrien samt användandet av en bilbomb, så ger det bilden av att den sekuläre översten skrämts till lydnad. Jabhat al-Nusra har nu också tagit den första provinshuvudstaden Raqaa och satt eld på fera oljekällor i östra Syrien.

Den al-Qaida-associerade organisationen har nått sina framgångar med hjälp av fanatisk stridsvilja och ekonomiskt stöd från omvärlden. Den syriska oppositionen får allt mer kraftfulla verktyg. De senaste veckorna har jag sett bilder på bilburna pansarvärnspjäser och nu också raketartilleri. De flesta spåren pekar mot ett kroatiskt 122 mm-system som nyligen kommit till fronten.

Med stora syriska arméförband bundna i strid kring Aleppo och Homs ligger vägen öppen för de radikala islamisterna för en attack mot Damaskus från öster. Detta tillsammans med att rebellerna kring Aleppo nu är i närheten av den stora flygbasen al-Safira, där det förmodas finnas C-stridsmedel, innebär att omvärldens beredskap för ett ingripande ökas över tid. Säkrandet av syriska massförstörelsevapen är en uppgift för det internationella samfundet, om inte regimen klarar av detta.

Och omvärlden har ögonen på Syrien. Häromdagen uppgav brittiska Sunday Times att israeliska kommandosoldater placerat kameror gömda i låtsassten på en liten kobbe utanför den ryska förtöjningsplatsen i Tartous för att följa fartygsrörelser. Israel har i varje fall ökat sin beredskap på Golanhöjden och besvarat eld från syriskt område. Samtidigt har landet också enligt FN fördubblat antalet kränkningar av libanesiskt luftrum under det första kvartalet i år. Uppgifter finns om att israeliskt flyg ska ha utfört förövningsräder mot Bekaadalen, där Hizbollah har sitt starkaste fäste.

Antalet utvecklingsmöjligheter är stora när det gäller Syrien. Till del avgörs dessa av hur det går med förhandlingarna mellan Iran och det så kallade 5+1 (säkerhetsrådets stater + Tyskland) som pågår i veckan i Kazakhstan. Rimligen försöker väst styra pressen på Assad i Syrien så gott det går för att uppnå förhandlingsfördelar mot Iran. Iran är hårt pressat av hög inflation till följd av sanktionerna, men likväl beslutsamt att fullfölja sin satsning på sitt atomprogram. Om det inte blir en uppgörelse i veckan, och utsikterna är mycket små, så finns det inga förutsättningar för en uppgörelse kring Syrien heller.

Så rullar konflikten i Syrien på, nu på sitt tredje år. Min bedömning är att minst 100 000 mist livet, eftersom de siffror vi ser inte innefattar regimsidan. Minst en miljon syrier har nu flytt landet och ett par miljoner är internflyktingar. Detta är det extrema formen för termen ”social oro”. Omvärlden måste hitta en formel för att tidigare finna politiska lösningar som samtidigt stänger ute extremerna innan de skaffa sig inflytande. Om islamistiska fanatiker skulle ta över styret i hela eller delar av Syrien, så skulle vi indirekt ha hjälpt dessa till makten genom att ansluta oss moraliskt till ultimativa förbehåll för förhandlingar – ”Assad måste gå”.

Nu bedömer jag fortfarande att det inte finns någon jordmån för radikala islamister i det långa loppet. Och detta är som sagt bara en möjlig utveckling av den svårbedömda konflikten. Bara sedan det här inlägget före jul så har läget förvärrats när det gäller antalet drabbade människor. Just tell me where this will end.

Afghanistan – nya strategier igen?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare
[Red anm - Denna artikel skulle ha publicerats förra veckan, men blev glömd i mailen. Jag beklagar detta.]

NATO:s tillbakadragande från Afghanistan blir allt mer definitivt, men en politisk lösning på konflikten tycks vara ungefär lika avlägsen som vanligt. President Hamid Karzai meddelade nyligen att samtal mellan USA och den afghanska talibanrörelsen pågår dagligen i Qatar, uppgifter som sedan förnekades av de senares talesperson. Från ett bredare perspektiv kan noteras att den amerikanska oviljan att inleda någon typ av förhandlingar förrän man redan utannonserat – och i det närmaste påbörjat – sitt tillbakadragande rimligen påverkade förhandlingspositioner och möjliga utfall. Spänningen mellan den afghanske presidenten och hans amerikanska partners har varit påtagligt spänd under senaste tiden, med allt hätskare beskyllningar om dubbelspel och dolda agendor, framför allt från Karzai.

Upphetsad politisk retorik är dock inget nytt, och det är förmodligen de mer praktiska aspekterna av transitionsprocessen som är mest betydelsefulla. Två händelser under den senaste tiden kan tjäna som exempel på de svårigheter som finns att hantera. Svenska Afghanistankommittén – de flesta svenska politikers ständiga, och alldeles rimliga, exempel på bistånd som fungerar – meddelade i slutet av februari att en av deras hälsokliniker, i Wardakprovinsen strax intill Kabul, hade blivit ockuperad och sönderslagen av ISAF-personal. Detta var en upprepning av en liknande händelse under hösten 2012, även den i Wardak. Kort efter februariincidenten kom nyheten om att Karzairegeringen beslutat att förbjuda amerikanska specialförband från att verka i just Wardakprovinsen, efter en stor mängd klagomål på trakasserier mot civila. Anklagelserna riktade sigdelvis mot de amerikanska styrkorna själva, men framför allt mot de lokala miliser som de stödjer, och som blivit en central del av ISAF:s arbete.

Dessa grupper – fristående från både den afghanska armén och polisen – har länge utgjort ett problem i relationerna mellan Afghanistans regering och ISAF. Frågan har även uppmärksammats i svenska sammanhang, då det kom fram att Sverige – i direkt konflikt med den afghanska regeringens önskan – aktivt stödde sådana aktörer. Denna typ av stöd har gått till olika sorters grupper med olika officiella benämningar och olika sorters profil. Enligt kritiker har det helt enkelt varit fråga om lokala krigsherrar eller kriminella gäng – i bästa fall styrkor med bristfällig utbildning och svag koppling till regeringen. Det gemensamma är att det är fråga om ekonomiskt och militärt stöd till väpnade grupper utanför de reguljära afghanska säkerhetsstyrkorna (armén och polisen). Det är svårt att se detta som något annat än ett grundskott från ISAF mot den egna strategin, där uppbyggande av en stark centralregering med kompetenta säkerhetsstyrkor har sagts vara en helt central komponent.

I praktiken är det rimligen fråga om att man prioriterat taktisk, och möjligen operativ, framgång framför strategisk. Om målet är att nedkämpa motståndet, eller upproret, kan det vara logiskt att använda sig av – och beväpna – vilka aktörer som helst som man under en begränsad tid kan få på sin sida. Om målet å andra sidan är att bedriva den typ av mer ambitiös politisk upprorsbekämpning som avses med benämningen counterinsurgency (COIN) blir dessa metoder fullkomligt förödande, då man underminerar den regering man stödjer. Dessa målkonflikter har funnits länge, men de har blivit särskilt tydliga i samband med neddragningen av internationella närvaron och överlämningen av säkerhetsansvaret till den afghanska regeringen. Här blir de en del av bredare politiska konflikter inom Afghanistan, och mellan Afghanistan och USA.

Vad är då lösningen på denna typ av dilemman, och vilka långsiktiga politiska och strategiska slutsatser kommer att dras av ansvariga beslutsfattare? Efter att COIN-teorierna (återigen) motbevisats finns begränsad aptit på storskaliga invasioner följda av långdraget nationsbyggande. Samtidigt har USA haft relativt stora taktiska framgångar med de riktade attacker – med drönare eller specialförband – som kritiserats hårt från etiska och juridiska perspektiv. Sammantaget kan detta innebära att den dominerande tankeströmningen är tillbaka till läget i Afghanistaninsatsens början 2001-2002: betoningen av det lätta fotavtryckets strategi – men nu med större betoning på specialiserad kunskap och lokal förankring. Huruvida denna typ av strategiskt tänkande leder till militära framgångar i framtiden är inte möjligt att säga, men det kan i bästa fall medföra färre civila dödsoffer och en mer realistisk inställning till de politiska konflikter som ligger till grund för krigen man griper in i. Inte minst det sistnämnda kunde vara värdefullt från svenskt perspektiv.