Hur Försvarsmaktens basplatta kan repareras snabbare

Rekryter under Grundläggande Militär Utbildning. Foto: Försvarsmakten

Inför årets försvarsbeslut rådde en bred samsyn på att de resurser som beslutades i försvarsbeslutet i första hand inte skulle gå till ny materiel utvecklad för framtiden, utan till att fylla igen de luckor i grundläggande materiel som upptstått efter försvarsbesluten 2004 och 2009 där hela barnkolonier spolades ut med badvattnet. Sålunda skulle mycket av anskaffningen gå till just sådan grundläggande materiel som det är min erfarenhet att allmänheten förutsätter att Försvarsmakten har. Några exempel på materiel i basplattan är lastbilar, radioapparater, uniformer, eldhandvapen m.m.

De flesta har nog som sagt aldrig reflekterat över att sådana enkla saker kan vara en brist i en modern försvarsmakt. Som bilden ovan från Ledningsregementets GMU-utbildning visar så kan även de enklaste saker vara en bristvara, här illustrerat av hjälmdoken som soldaterna saknar. Även om de i överenskommelsen ingående partierna har höjt årets försvarsbeslut till skyarna så innebar överenskommelsen ändå bara 8,5 mdr kr över 5 år (borträknat 1,7 mdr kr för de höjda hyrorna och arbetsgivaravgifterna. Försvarsmaktens behov var 16 mdr kr över fyra år för att fylla basplattan och ytterligare pengar om Försvarsberedningens vision från 2014 skulle förverkligas. Det här är något som blivit mycket lite belyst rent generellt i media eftersom det legat i alla i överenskommelsen ingående partiers intresse att få undan frågan.

Underfinansieringen av basplattan innebär som sagt att det fortsatt kommer att finnas hål i den. Sannolikt kommer också vissa av anskaffningar få flyttas framåt i tiden eftersom leveranser inte alltid går enligt plan. Idag pekar mycket på att Försvarsmakten återigen kommer att sluta året med ett underutnyttjande av sin budget, vilket i sig innebär att man både ökar kompetensskuld (till följd av att man övar för lite) liksom materielskuld då materielanskaffningar skjuts på framtiden. Bottennoteringen var 2008 då nästan 2 mdr kr fick lämnas tillbaka till staten när man på felaktiga grunder ryckt i den ekonomiska handbromsen tidigare under året.

Den svenska modellen av statsförvaltning ger ingen möjlighet för myndigheterna att nyttja pengarna på ett klokt sätt vid liknande händelser. Istället för att användas till att förverkliga myndighetsuppdragen så ska de lämnas tillbaka till statskassan – och det är långt ifrån säkert att myndigheten får tillbaka de pengar man sparat in.

Det brittiska exemplet
I Storbritannien har man en annan modell. Såsom varande ett land som kontinuerligt har militära förband ute på insatser världen över, har man ett stort behov av att över tiden ha hög förmåga och att omsätta materiel. Man har också mycket stora transportbehov, vilket ledde till att man i början av 00-talet började leasa C-17 transportflygplan från USA för att senare köpa loss dem. Idag har hela 8 st, vilka utgör kärnan i landets globala transportflygförmåga och de används också närmast kontinuerligt. Vägen man tagit för att upprätta denna flotta, liksom vid anskaffning av många andra materielsystem på bredd är en intressant förebild.

Liksom andra länder händer det att det brittiska försvaret går mot ett underutnyttjande i sin budget. Detta har då används av försvarsdepartementet till kompletteringsanskaffningar av nyckelmateriel såsom i det här fallet C-17. Genom att man i regel handlar enligt amerikansk eller standardspecifikation så kan man köpa materiel direkt ifrån tillverkaren i form av materiel som producerats i väntan på kund. För svensk del är det tyvärr få materielsystem som köps enligt sådan specifikation (Hkp 16 Blackhawk den enda som direkt slår mig), men det hindrar inte att man skulle kunna nyttja anskaffningsmodellen till andra områden.

Ett exempel är just basplattan. Så länge det rör sig om ytterligare leveranser av samma materiel, skulle outnyttjade medel kunna användas till att fylla igen basplattan, framförallt snabbare än den långsamma takt som nu är planerad. Ett annat exempel är anskaffning för bredare utrustande av personlig utrustning. Grundläggande och modern soldatmateriel i form av kroppsskydd, bildförstärkare etc skulle kunna anskaffas till fler soldater och även Hemvärnet. Slutligen skulle man också kunna nyttja medlen till att återuppbygga reservdelslager och försöka överge det fredstida och utifrån ”långtbortistandoktrinen” anpassade Just-in-timekonceptet för reservdelar och utbytesenheter. Något som gjort att en alldeles för stor del av Försvarsmaktens fordon idag står och väntar på de delar som behövs för att kunna få dem funktionsdugliga igen.

Sannolikheten är låg för att ett liknande system kan införas i Sverige för Försvarsmakten eller för den delen andra myndigheter. Staten är idag alldeles för beroende av sig själv för att finansiera nästa år budget, genom de dolda transfereringar som såväl budgetunderskridanden som interndebiteringar innebär. Det sistnämnda har vi under hösten fått goda exempel på när statskassan ska hämta ut utdelnlingar ur statens egna bolag, t.ex. SJ som får genomföra besparingar för att kunna ge beställd utdelning till Finansdepartementet.

Det är beklagligt, eftersom det här hade varit ett såväl enkelt som effektivt sätt att se till skattebetalarnas pengar verkligen omsätts till den försvarsförmåga som man förväntar sig att de ska ge. Kan andra, så kan vi – om vi vill.

Vad som än görs är det för lite

Det är nu drygt ett år sedan FN:s säkerhetsråd den 15 augusti 2014 antog resolution 2170 om ”hot mot den internationella freden och säkerheten, orsakade av terrordåd”, närmare bestämt IS aktioner i Syrien och Irak.

Idag, ett drygt år efter FN-resolutionen, står det att läsa i SvD att de första svenska soldaterna är på plats i Irak. Det är inte en responstid som imponerar, varken vad gäller den politiska reaktionstiden eller tiden det tagit att få ett militärt bidrag på plats. Första gången det officiellt nämndes från politisk nivå att Sverige skulle skicka ett militärt bidrag till kampen mot IS var vid Sälenkonferensen i januari. Det är vid det här laget ett halvår sedan. Då hade det redan gått nästan ett halvår sedan vårt grannland Danmark fått sitt militära bidrag på plats.

I Sverige har det länge funnits en stor räddhågsenhet att agera i enlighet med den klausul om kollektivt självförsvar som FN-stadgan öppnar upp för. FN-stadgan medger nämligen att en stat kan komma till en annan stats bistånd i en självförsvarssituation om den andra staten bjuder in till sådant. Istället finns det en praxis att det måste finnas en FN-resolution om insats innan arbetet med en svensk militär insats kan påbörjas. Det skapar ett efterläge som gör att Sverige alltid kommer att vara sist ut.

De åtgärder som vidtagits i Sverige för att efterleva FN-resolutionen har inte imponerat. I resolutionen åläggs medlemsländerna att strypa tillflödet av rekryter till IS m.fl. terrororganisationer som agerar i Syrien och Irak, samt lagföra de stridande och vidare hindra deras understöd och finansiering. Först nu under sommaren har de första aktiva stegen tagits i den riktning som Säkerhetsrådet påkallat och det i ett land där mycket pekar på ett mycket stort rekryteringsbidrag per capita.*

Svensk strategi är fortsatt orsak till att lyfta på ögonbrynen. Den största svenska militära insatsen är sedan ett år tillbaka i Mali. Mali som region hyser mycket få till inga svenska nationella strategiska intressen – såvida man inte räknar in den minimala möjligheten att säkra röster till en framtida plats i FN:s säkerhetsråd. Ser man till svensk demografi av idag och europeiska strategiska intressen, finns däremot mycket stora intressen i Libyen (begynnande bas för IS, samt utskeppningspunkt för flyktingkatastrofen på Medelhavet), samt inte minst Syrien/Irak. Utöver de rent humanitära och etiska aspekterna med IS övergrepp så har i det sistnämnda området  en stor andel av den svenska befolkningen sina rötter där, vilket gör det till en fråga som bör ligga högt på den svenska dagsordningen. Utöver detta skapar situationen i Syrien och Irak stora flyktingströmmar som belastar både Sverige och Europa i allmänhet.

Det framstår som märkligt att i denna situation sända ett större militärt bidrag till Mali, särskilt ett underrättelseförband, medan man pliktskyldigast och ett år sent får fram ett symboliskt bidrag till Irak. I Mali, som är ett land med mycket stora avstånd, och med kompetenser och förmågor i FN-systemet som lämnar mycket mer att önska, blir det svårt att hitta förband och nationer som kan agera och nå effekt på den information som samlas in av kvalificerade underrättelseförband som det svenska. I Irak och Syrien är problemet snarast det omvända. Det finns kvalificerade förmågor i form av bl.a. stridsflyg som kan agera på insamlade underrättelser och händelser på marken, men svårigheten är just att få fram dessa underrättelser och i tid.

Man behöver inte läsa mycket om läget i Syrien och Irak, samt de brott mot mänskligheten som IS företar för att konstatera att vad än det internationella samfundet vidtar så är det för lite. Ett land som verkligen behöver snäppa upp sig är tyvärr vårt eget.

SvD, 2

*Av det totala antalet stridande i ett krig visar statistiken att en begränsad andel såras. Vidare stupar ett antal stridande motsvarande en bråkdel av andelen sårade. Dessa siffror varierar beroende på typ av krig och sättet att föra krig. Inom samma krig och för samma stridande sida blir variationerna små. 

Den farliga neutralitetsmyten

Inom samhälls- och beteendevetenskaperna talar man ofta om att det är ”arv och miljö” som de två huvudsakliga faktorer som formar en människa och dess handlande. Oavsett om man vill framhålla arvet eller miljön som faktorn med kraftigast inflytande, så handlar bägge om historia.

Inte heller inom säkerhetspolitiken går det att komma ifrån historiens inflytande på de beslut som fattas idag för att möta eventuella framtida händelseutvecklingar. För svensk del är historien av stor vikt när det gäller ett NATO-medlemskap. Ett av de vanligaste argumenten hos nej-sidan är just det historiska. Sverige har ”en 200-årig historia av alliansfrihet” framhålls det t.ex. i Almedals-seminariet En utförsäljning av alliansfriheten? och i en artikel på Aftonbladets kultursida framhåller Thage G Peterson att hotet att bli indraget i ett storkrig mellan NATO och Warzawapakten motades framgångsrikt genom ”en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt försvar”.

Är det så att det finns en reell grund att stå på i historien avseende svensk neutralitet och alliansfrihet, finns det också den största anledning att överväga denna linje även för framtiden. I den identitetsfråga som ett svenskt NATO-medlemskap utvecklat sig till, spelar det dock mindre roll hur vi i Sverige uppfattar oss själva jämfört med hur vi uppfattas av omgivningen och framförallt då av den presumtiva motståndaren – förr Sovjetunionen och sedan några år, Ryssland. Även där väger de historiska erfarenheterna in i högsta grad. Det är bara att ta en titt på det årliga firandet av segerdagen den 9 maj för att förstå historiens vikt i såväl Sovjetunionen som dagens Ryssland, samt hur mycket av de sovjetiska historiska erfarenheterna som av naturliga skäl lever vidare idag.

Det blir därmed fundamentalt för NATO-frågan respektive neutralitetspolitiken hur det svenska säkerhetspolitiska agerandet uppfattats i Sovjetunionen och Ryssland hur de historiska erfarenheterna sett ut avseende den svenska politiken. Man kan konstatera att det finns inga anledningar för Ryssland  idag och Sovjetunionen igår att tvivla på var Sverige hör hemma säkerhetspolitiskt och vilken substans som funnits i den offentliga svenska retoriken om alliansfrihet och neutralitet.

Till att börja med kan nämnas Krimkriget 1853-56 där Sverige upplät Fårösund som framskjuten marinbas åt de brittiska och franska flottorna som skar av de ryska handelvägarna genom Östersjön och anföll ryska kustbefästningar i Finland, inte minst på Åland och sedan Sveaborg (Helsingfors). Sverige var även på väg in i Krimkriget mot Ryssland, men endast under förutsättning om Österrike också gick på den brittisk-franska sidan. Då liksom idag, var Östersjön den huvudsakliga handelsvägen för Ryssland.

Under första världskriget höll Sverige en starkare neutral linje utan avsteg, medan under andra världskriget, kunde Sverige hålla sig utanför kriget endast genom upprepade avsteg från neutraliteten åt bägge håll i kombination med tur. Enda gången Sverige inte förklarade sig neutralt var vid det sovjetiska angreppet mot Finland. Sverige förklarade sig då icke-krigförande och bistod istället Finland med en omfattande materiell och monetär hjälp, och bidrog med stridande på ett sätt snarlikt hur Ryssland agerat i östra Ukraina. Sverige böjde sig därmed åt än det ena, än det andra hållet beroende på vilken kraft som var starkast.

Därefter följer det svenska agerandet under det kalla kriget, där den offentliga linjen kan sammanfattas som alliansfrihet syftande till neutralitet, medan det reella agerandet i själva verket var omfattande förberedelser för samarbete med USA och övriga medlemmar av NATO i händelse av krig. Om detta påminner Robert Dalsjö mycket bra i fredagens SvD. Inte minst att Sovjetunionen hade full insyn i detta genom det spionage som Stig Wennerström och Stig Bergling ägnade sig åt (förmodligen även andra), varvid stora delar av det svenska ledningssystemet och ledningsorganisationen röjdes. På de sovjetiska militära akademierna utmålades också de Sverige som ett NATO-land och i igenkänningsmanualerna för främmande stridskrafter likaså.

Vilka erfarenheter drog då Sovjetunionen av historien? Att någon svensk neutralitet inte var något annat än prat men att de reella handlingarna såg annorlunda ut. Utåt kunde Sovjetunionen upprätthålla linjen att acceptera den svenska neutralitetspolitiken och långsiktigt också tjäna på att göra så, då detta faktiskt var något som kunde användas mot Sverige och försvaga såväl svenska som västliga försvarsförberedelser. Genom en offentlig retorik som vädjade till den svenska neutralitetsmyten och odlade densamma, kunde Sovjetunionen underminera det svenska folkets stöd för en eventuell framtida situation där Sverige skulle behöva militärt stöd utifrån. Ju längre tiden gick, desto känsligare blev också skillnaden mellan retorik och handling för den socialdemokratiska partiledningen.

I början fanns starka realpolitiska skäl att inte gå med i NATO, t.ex. att risken Sovjetunionen omedelbart skulle flytta fram sina positioner i Finland och därmed komma närmare västerut, vilket varken skulle gynna Sverige eller NATO. Med tiden blev sedan den uttalade alliansfrihets- och neutralitetspolitiken till en sanning för de som befann sig längre från socialdemokratins innersta krets och de som växte in i rörelsen. Med tiden blev också möjligheterna allt mindre att förklara de egentliga förhållandena. Dels hade det fått förödande inrikespolitiska konsekvenser och det hade även riskerat att tippa den säkerhetspolitiska balansgången i Norden under det kalla kriget. När så Sovjetunionen och Warzawapakten fallit var frågan inte längre intressant utan det fanns en möjlighet att lägga allt bakom sig och slippa denna surdeg. Världen skulle utvecklas åt ett annat håll och den tidigare skillnaden mellan retorik och handling i svensk säkerhetspolitik skulle inte längre vara relevant, utan svensk politik skulle kunna börja om på ett nytt blad, fritt från tidigare låsningar. 2015 står det dock tydligt att världsutvecklingen blivit en helt annan och att försvarsallianser är åter en faktor i säkerhetspolitiken, liksom neutralitetsmyter.

Finns det idag några anledningar för Ryssland att tro att Sverige någonsin skulle förhålla sig neutralt eller åtminstone inte stötta NATO i händelse av en framtida konflikt? Inte de minsta. Sverige har inte varit neutralt och har sedan medlemskapet i EU inte ens möjlighet att vara det. Det allt djupare samarbetet med NATO med början i Partnerskap för Fred (som Ryssland också är medlem av), liksom många och täta samövningar med enskilda NATO-länder säger också sitt. Lissabonfördragets artikel 42 om kollektivt självförsvar, liksom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen till grannländerna sopar också undan de sista av alla tvivel om vilken sida Sverige skulle välja i händelse av en konflikt i norra Europa.

Ur ett historiskt perspektiv framstår den svenska neutraliteten som en myt för omvärlden, men den är samtidigt ytterst tacksam att odla för den som i krigstid gynnas av svagare svenska försvarsförberedelser.

"Almedalen har fallit" – recension

Igår spenderade jag eftermiddagen med att plöja Erik Lewins ”Almedalen har fallit”, vilket var en behaglig och tänkvärd upplevelse. Utan att avslöja för mycket så handlar boken om ett omfattande terrordåd mot Almedalsveckan 2016 där den svenska statsledningen är den huvudsakliga måltavlan för terroristerna, även detta utgör just den ytliga betraktelsen och bedömningen av skeendet. Boken speglar sedan krishantering inom den svenska förvaltningen där flera myndigheter försöker enas om vem som för befälet i frånvaro av en tydlig regering, och framförallt också vilken situation landet befinner sig i. Råder krig varvid Försvarsmakten leder försvaret av landet eller handlar det om ett fredstida terrordåd där Polisen för befälet över Försvarsmakten?

Lewin speglar mycket bra problematiken med det jag brukar referera till som spelet i gråzonen. När regeringen förklarat att krigstillstånd råder är Försvarsmakten den myndighet som för befälet (och vem har befogenheten i statsministerns frånvaro eller om vederbörande kan bedömas icke beslutsför?). Till dess är det polisen som för befälet, såvida det inte är tydligt att det rör sig om ett angrepp från eller incident orsakad av främmande makt. Sålunda faller det som brukar kallas ”hybridkrigföring” inom den domän där polisen för befälet och ska leda insatser mot en motståndare med en sannolik kärna ur en annan stats specialförband.

På det hela är Almedalen har fallit mycket läsvärd, speciellt om man tar sig tid att reflektera över hur det svensk förvaltning fungerar enligt lag. Krigföringen i gråzonen som hybridkrigföringen syftar till, gör att ett land som Sverige är särskilt sårbart då det råder vattentäta skott mellan olika myndigheter och lagen förutsätter att situation X eller Y råder, inte en blandning dem emellan. Av bl.a. den anledningen ser jag fram emot Almedals-seminariet om hybridkrig och terrorism som hålls på tisdag. Jag uppfattar att de flesta ansvarig är väl medvetna om problematiken idag, men samtidigt råder den vanliga Idas sommarviseproblematiken – det händer inget om inte någon sätter fart och i exakt den situationen har vi nu varit i över ett år. Vad gäller lagstiftning har vi sedan 2006 haft en terrorlagstiftning om hur Polisen kan begära stöd av Försvarsmakten, men intresset att öva denna och framförallt öva den kritiska ledningskedjan har inte imponerat. Just den kritiken märks också i boken.

Bokens upplösning faller under det övertydliga och med som jag uppfattar det mycket svag grad av realism, men är nödvändig för att förklara för den läsare som inte är insatt i hybridkrigföring, vilseledning och påverkansoperationer. Därutöver kan konstateras att hade det scenario inträffat som boken skildrar hade Försvarsmakten gått till Givakt, då scenariot är snarlikt just detta som skulle ha utlöst det som förr benämndes som kupplarm. Boken berör dock inte något av detta utan staten Sverige hanterar här lugnt situationen som om det vore just ett icke-statligt terrordåd. Om det är realistiskt eller inte utifrån Sverige idag får läsaren själv bedöma.

Almedalen har fallit är som sagt en klart läsvärd bok som jag varmt rekommenderar. Handlingen håller ett mycket bra tempo och är väl värd att reflektera över i ett större perspektiv. Perfekt för hängmattan, eller om man hinner, inför Försvarspolitisk Arenas alla seminarier i Almedalen. Förhoppningsvis slipper vi i år och framöver ett scenario likt det som beskrivs.

Värna våra veteraner

Idag är det den svenska veterandagen. Av den anledningen skriver jag tillsammans med David Bergman och Callis Amid på SvD Brännpunkt om att Sverige måste värna sina veteraner, inte terroristerna. Fortfarande saknar såväl veteraner såsom Försvarsmaktens tolkar ett program för omhändertagande motsvarande den strategi som Stockholms stad antagit för hemvändande ”våldsbejakande extremister”, eller i folkmun jihadister. Vi finner situationen helt orimlig. På Aftonbladets debattsida skriver även Allan Widman och Lotta Edholm (fp och oppositionsborgarråd i Stockholm) om behovet av ett nationellt Veterancentrum för att erbjuda veteranerna den vård som deras situation och upplevelser kan kräva.

Runtom i landet har veteranceremonier hållits under dagen och under eftermiddagen hölls den årliga veteranceremonin vid veteranmonumentet Restare på Djurgården i Stockholm. Vid ceremonin deltog såväl Hans Majestät Kung Carl XVI Gustaf som överbefälhavaren general Sverker Göranson och försvarsminister Peter Hultqvist. Att kungen tar sig tid att delta i denna ceremoni är ett vederbörligt erkännande till de veteraner som Sveriges riksdag och regering sänt ut. Tyvärr deltog inte statsminister Stefan Löfvén, vilket är att beklaga. Dock skickade han en hälsning till Sveriges veteraner i sitt tal på Socialdemokraternas kongress som samtidigt öppnades.

Tack för ert mod. Tack för er uppoffring. Tack för er insats för freden, säger statsministern till Sveriges veteraner #svfm #skongress

— CB Perlenberg (@cbperlenberg) 29 maj 2015

I Stockholm genomförde också Sveriges Veteranförbund en veteranmarsch, vilken möttes upp nedanför Stockholms slott av bl.a. Anna Kinberg Batra

Tack för ert mod. Tack för er uppoffring. Tack för er insats för freden, säger statsministern till Sveriges veteraner #svfm #skongress

— CB Perlenberg (@cbperlenberg) 29 maj 2015

Runtom i landet tas nu också allt fler initiativ för att stötta våra veteraner. I veckan meddelade Skellefteå Kraft att man nu inför avtal med särskild veteranrabatt där dessutom 500 kr per avtal avsätts till en särskild veteranfond. I Landskrona har Kulturnämnden med journalistern Csaba Bene Perlenberg i spetsen beslutat att kommunens två enda attraktioner med avgift gratis för veteraner mot uppvisande av veterankortet. Fler initiativ lär följa framöver.

Själv undrar jag vilket resbolag som blir först med rabatterade biljetter till veterandagen nästa år? SAS, SJ eller Norwegian som på sina fenor påminner om norska hjältar i motståndsrörelsen?

Vi ska heller inte glömma att den 29 maj också är Hemvärnets födelsedag och att man i år firar 75-årsjubileum.

Snabbanalys av försvarspropositionen

Det inledande intrycket ger vid handen att propositionen innebär ett trendbrott åt det positivare hållet, MEN det betyder inte för den skull att det enbart är positivt.

Regeringen pekar på en rad ”satsningar”, men vid närmare granskning är dessa i princip samtliga av vidmakthållande art och inte något som egentligen stärker försvarsförmågan.

Vadå, inte stärker försvarsförmågan, undrar säkert många. Nej, försvarsförmåga eller snarare operativ förmåga kan endast mätas relativt motståndare och inte historiskt gentemot den egna förmågan. Det är inte intressant om den framtida organisationen är bättre än den egna var för 5 år sedan om den dimensionerande motståndarens förmåga idag är flera gånger bättre än den var för 5 år sedan.

De flesta åtgärder som redovisas i propositionen är av vidmakthållandeart. Att ersätta 60 år gamla luftvärnssystem med ett modernare system är inte att öka förmågan utan att vidmakthålla den och anpassa den till rådande teknologiska utveckling med fjärrstridsmedel. Därtill saknas fortfarande förmågan att påverka de avståndsstridsmedel de flesta bedömare är överens om kommer att inleda ett konventionellt militärt angrepp eller hot om militärt angrepp (påverkan). Att förlänga livslängden på vissa korvetter och ett antal bevakningsbåtar är inte att höja någon förmåga utan ett försök till att vidmakthålla tidigare förmåga. En ökning av den operativa förmågan hade varit att tillföra nya förmågor som t.ex. luftvärnsrobotar eller nya sjömålsrobotar.

Det största ljuset i tunneln är den återetablerade permanenta militära närvaron på Gotland och tillförseln av reguljära arméförband på ön, samt ambitionen att förlänga den militära grundutbildningen så att utbildade kan krigsplaceras enligt lagen om totalförsvarsplikt. ”Att vara först” är en fundamental regel i militärt tänkande och för svensk del är det av högsta vikt att vara först på Gotland. Det ökar insatsen för motståndaren för att kunna uppnå samma mål och när nu överenskommelsen med Alliansen (-1) innebär att det blir ett fast anställt mekaniserat skyttekompani och ett kontraktsanställt stridsvagnskompani på ön istället för bara det mekaniserade skyttekompaniet i Regeringens ursprungliga förslag, är detta en stor förbättring. Det innebär att motståndaren ska sätta in två bataljoner för att vara trygg i sin framgång, för att tidigare kunnat nöja sig med betydligt mindre förband. Tyvärr tar det några år innan åtgärderna förverkligas.

Att krigsplacera tidigare värnpliktig personal och repetitionsutbilda dem är åtgärder som på kort sikt påbörjar ett återtagande av tidigare förlorade förmågor i det svenska försvaret. En mer komplett grundutbildning av rekryter motsvarande 9-12 månader istället för 3 månader, ger goda möjligheter att krigsplacera dem på ett vettigt sätt. Här gäller det dock att Försvarsmaktens övriga organisation och personalstruktur kan understödja detta och där är jag orolig för att så inte blir fallet.

Det som de flesta förmodligen missat är de mycket långtgående skrivningarna om försvarssamarbete där referenserna till FN-stadgans artikel 51 (kollektivt självförsvar) avseende samarbetet med Finland, är betydligt mer djupgående än vad som tidigare omtalats:

”Samarbetet med Finland omfattar även planering och förberedelser för hävdandet av respektive lands territoriella integritet och utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.” 

Jag diskuterade och visade tidigare i veckan formuleringen i försvarsöverenskommelsen för finska officerare, och de blev mycket överraskade. Att formuleringen inte uppmärksammats i svenska media borde förvåna eftersom det här blir ett omfattande säkerhetspolitiskt åtagande för Sverige.

Slutsatsen blir alltså att innehållet i försvarspropositionen innebär ett visst trendbrott, men att det mer handlar om ett försök till vidmakthållande av nuvarande förmåga, än en ökning av den relativa operativa effekten. Det bekymrar.

En pyrrhussatsning

Ikväll kommenterar Skipper och jag dagens försvarsbudgetbesked på SvD Brännpunkt. Det är mer pengar, men det är mindre än hälften av vad Försvarsmakten konstaterade krävdes för att täcka de mest allvarliga bristerna. En pyrrhussatsning, helt enkelt.
För ytterligare historik se inlägget från i förrgår.

ÖB om dagens besked

Gedigna underlag och oacceptabla risktagningar

Som bekant drar förhandlingarna kring ett nytt försvarsbeslut ut på tiden och Folkpartiet har hoppat av sedan man bedömt det som fruktlöst att få igenom sitt krav på 18 mdr kr mer till försvaret under den aktuella försvarsbeslutsperioden. Sannolikt har även regeringens svala inställning till partiets krav på en NATO-utredning spelat in.

Vi befinner oss nu i vad som redan i somras beskrevs som den allvarligaste säkerhetssituationen i Europa. Ändå verkar inte de svenska politiska partierna klara av att finansiera ens de brister som ÖB beskrivt som absolut kritiska för svensk försvarsförmåga. Brister som är kvarstående sedan försvarsbeslutet 2009. Utan att avhjälpa dessa brister kommer den svenska försvarsförmågan inte ens att kunna bibehållas på dagens nivå, utan istället erodera med tiden samtidigt som omvärldsläget ser allt sämre ut och Rysslands militära förmåga bara forsätter att stiga.

Jag roade mig med att återvända till försvarsministerns tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i år och fann där ett antal intressanta citat som vi idag verkar ha fått facit på när den försvarspolitiken mötte verkligheten i form av Finansdepartementet och Decemberöverenskommelsen:

Vi står nu i Sverige inför att ta fram en inriktningsproposition för det svenska försvarets framtid. Försvarsmakten har inför detta arbete presenterat ett gediget underlag. Det samma gäller för MSB och andra myndigheter.

Det är ett arbete som kommer att påverka förutsättningarna för det svenska försvarets framtid och även Sveriges grundläggande förtroende i vår nära omvärld. Under de kommande åren måste den viktigaste prioriteringen vara att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Det handlar då om kompetens och förmåga att klara fredstida uppgifter, men också uppgifter vid höjd beredskap och krigsförhållanden där det ytterst handlar om att kunna möta väpnat angrepp.

Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre. Allt annat vore att i denna tid ge helt fel signaler. Men trovärdighet i den egna befolkningens och omvärldens ögon är inget som ger sig självt.

det som kan kallas för basplattan i det svenska försvaret måste få stor uppmärksamhet. Debatten kan inte bara koncentreras till nya avancerade vapensystem. Vi måste se till sådant som stabiliteten i den grundläggande personalförsörjningen, enskild soldats utrustning, kommunikationssystem, standardfordon, vidmakthållande av materiel, förnyelse av gamla vapensystem och logistisk förmåga hör till sådant som är avgörande för krigsförbandens tillgänglighet och förmåga. Om inte detta klaras ut på ett rimligt sätt förtas och förminskas effekten av övriga satsningar. Det som är basen och det mest grundläggande måste fungera.

Försvarsministern var som bekant inte ensam om att tala i Sälen, utan hade sällskap av överbefälhavaren som i sitt tal också berörde situationen, myndighetens underlag och den s.k. basplattan, varvid han bl.a. uttryckte:

Som jag framhöll inledningsvis är det dock ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker. För att hantera dessa krävs bland annat utökade personalramar och materielanskaffning med fokus på s k mängdmateriel. Detta ligger dock utanför den ekonomi vi har att röra oss inom.

Vi kan alltså se i ovanstående tal hur försvarsministern uttrycker sitt fulla stöd för ÖB:s och Försvarsmaktens bedömningar, liksom oro för den nuvarande försvarsförmågan, varvid han anser det vara av största vikt att komma till rätt med bristerna i den s.k. basplattan.

ÖB understödjer försvarsministerns resonemang och konstaterar att omvärldens operativa förmåga sker betydligt snabbare än den svenska ökningen av operativ förmåga, vilket förutsätter en mer omfattande ekonomisk satsning än vad som kan bli aktuellt. Istället får man koncentrera sig på den s.k. basplattan enligt inriktningen från regeringen under hösten.

Idag vet vi att regeringen inte ens kan tänka sig att finansiera 25 % av det Försvarsmakten levererade i sitt gedigna underlag om den s.k. basplattan.

Om redan avsaknaden av finansiering utanför ”basplattan” skulle innebära ”en oacceptabel risktagning” – vad innebär då de finansieringsnivåer som regeringen, respektive Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna föreslår…?

Vad händer med den tröskel för angrepp på Sverige och vår suveränitet som måste bli högre, där allt annat än en höjning skulle skicka fel signaler till omvärlden och befolkningen?

Gästinlägg: Omöjligt tala om basplatta under ständig förändring

Sedan uttrycket ”basplattan” myntades av försvarsminister Peter Hultqvist har ett antal spaltmetrar ägnats åt att diskutera vad detta tänkta fundament av försvarsförmåga egentligen ska utgöras av. Var börjar och var slutar basplattan? Hjälmar, vapen och radioapparater av tillräckliga kvaliteter och kvantiteter är en del av denna grundplåts hårdvara, en självklarhet. Logistiken, hävdar Peter Hultqvist, utgör ett exempel på en absolut grundläggande förmåga som bara måste fungera innan vi i Sverige kan lyfta blicken mot mer avancerade satsningar. Att logistiken måste fungera är fullt rimligt, att mer avancerade satsningar därför bör vänta på sig kan ifrågasättas eftersom det inte är säkert att vi har råd att prioritera mellan dessa alternativ. Frågan är vem som just nu axlar det fulla ansvaret för just försvarslogistikens funktion, ty det är inte Försvarsmakten.

Generallöjtnanten (dåvarande generalmajoren) Dennis Gyllensporre har i artikeln ”Militära reflektioner om officersprofessionen” i Handlingar & Tidskrifts första häfte 2014 på ett utmärkt vis berört delar av den transformation Försvarsmakten genomgått på en rad ”principiella områden”, där interoperabilitet både internationellt med andra länders väpnade styrkor, men också nationellt i samverkan med civila aktörer (företag och myndigheter) beskrivs som exempel. Officerskåren har alltså numera krav på sig att fungera både såsom krigare med fokus på väpnad strid, men också att fylla samverkansfunktioner i allt högre grad i takt med att antalet yttre aktörer som löser uppgifter som tidigare ålagts Försvarsmakten träder in på ”marknaden”.

En del hävdar, liksom Gyllensporre, att ett definierande drag för officersprofessionen således kommit att bli förmågan att parallellt anamma krigaridealet, det vill säga fokus på den väpnade striden, i kombination med en samverkanslogik tidigare främst anammad av civila samhällsfunktioner utan ett uttalat primärt säkerhetspolitiskt perspektiv, en i grunden positiv utveckling som måste sägas stärka både civila och militära funktioner. En invändning härom bör dock göras mot vissa förskjutningar av ansvar som inte rimligtvis ger uttryck för att trovärdigt kunna bemanna en välfungerande krigsorganisation. Som exempel kan här nämnas Försvarsmaktens stora nyttjande av civila speditionsföretag för transporter och nyttjandet vaktbolag för bevakning av förband, funktioner som tidigare i mycket högre utsträckning ägts av Försvarsmakten och tidigare utgjort en del av vad vi kan kalla basplattan, men nu alltså inte gör det på grund av fredstida rationaliseringar. Kraven har alltså förändrats då en förskjutning av ansvar har skett från en organisation med krav att anamma både krigar- och samverkansideal till att nu hamna hos civila funktioner med kanske främst fokus på samverkan i fredstid men mindre (till obefintligt) fokus på att upprätthålla förmåga till väpnad strid, i detta fall att se till att exempelvis lastbilarna rullar även vid risk för bekämpning. Här bör tilläggas att dessa civila aktörer i fredstid ofta står för en hög servicegrad och kostnadseffektiva lösningar, men det kan argumenteras mot att dessa funktioner i ett nationellt skymningsläge eller i en krigssituation, trots komplement genom krigsorganisationens mobilisering, skulle utgöra fullgoda alternativ till motsvarigheter organiserade inom myndigheten Försvarsmakten även i fredstid, och detta av två skäl.

För det första saknar den privata logistikbranschen ett fokus på väpnad strid, även om uppdragsgivaren är Försvarsmakten. Speditionsföretaget kör från A till B och finns risken att lastbilen flyger i luften på vägen till B kommer entreprenören inte låta den rulla. Och rullar den inte finns ingen inom försvaret som med självklarhet kan ta över. Detta krav fanns på den logistikorganisation som betjänade lejonparten av Försvarsmaktens enheter tidigare och det fokuset finns även kvar på det fåtal logistikenheter som tjänstgör i Försvarsmakten idag med den äran. Det är inte rättvist att tala om försvarslogistiken som en sådan vital del av basplattan att den måste fungera innan andra projekt kan vidtas om funktionerna outsourcats till civila entreprenörer. Det är orättvist dels mot de entreprenörer som inte rimligen kan krävas leverera så fredslikt som möjligt i krig (samhället ska i krig fungera så fredslikt som möjligt är tanken), och det är inte heller rättvist mot de inom Försvarsmakten som är ansvariga för den logistik som finns kvar eftersom kravet på försvarslogistikens varande i hög grad förskjutits bort från Försvarsmakten.

För det andra, trots att fredstida outsourcing till både företag och myndigheter fungerar, kan det inte förväntas att krigsorganisationen ska fungera om vi i Sverige inte utvärderar inriktningsbeslut av kvantitativt större karaktär, och här avses en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga myndigheter som löser krigsfunktioner under samma paraply. Det är ett hästjobb att arbeta fram en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga berörda aktörer, men en nödvändighet i dagsläget när krav som tidigare ställts på Försvarsmakten nu inte längre är krav . Rimligtvis bör då kravet som ryms inom begreppet basplattan ha förts över till en annan organisation om nu kravet fortfarande är legitimt, återigen med krigslogistiken som exempel. Basplattan utgörs inte enbart av att försöka täta luckor i Försvarsmaktens förmågor utan även av att definiera inriktningen för Försvarsmakten i samverkan med exempelvis Polisen, MSB, Trafikverket, Kustbevakningen, Tullverket, Strålskyddsmyndigheten och så vidare. Därtill finns behovet att befästa en sådan organisation, exempelvis genom storskaliga övningar. Drar vi ner på Trafikverkets budget får det konsekvenser för samhällets robusthet när tågen inte går, det är självklart. Det påverkar samhällets säkerhetspolitiska basplatta menligt. Är det acceptabelt? Om svaret är ja, gott så, men i dagsläget saknas en bred, offentlig, säkerhetspolitisk analys innefattande samtliga involverade aktörer från Försvarsdepartementets sida och risken är att hålen i ”samhällets basplatta” är större än de hål som helt ostridigt omfattar våra väpnade styrkor. Ungefär 4-6 miljarder beroende på hur man ser på saken skapar inte en robust basplatta för landets försvar, även om dessa miljarder utgör ett positivt trendbrott. Peter Hultqvist kan dock fortsatt stå rakryggad i sin roll, det klarspråk som hörts från försvarsministern sedan han tillträdde har saknats sedan den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs tid.

En bra bit återstår dock för den nu sittande regeringen vad gäller vårt försvar. Vill man köpa en spade får man betala för en spade och inte för en sked.

Security Sanity

Signaleffekt II

Dagens stora signaleffekt är dock inte den från Umeå, utan den som fyra nordiska försvarsministrar och en utrikesminister avser sända genom deras debattartikel i Aftenposten. I artikeln som publicerades igår kväll berättar ministrarna hur det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas med anledning av den osäkerhet som Ryssland skapat de senaste åren.

Det är en tydlig signal ministrarna skickar. Samtidigt måste den svenska politiken betänka att man just nu skickare en lika tydlig motsatt signal genom underfinansieringen och förseningen av vårens försvarsbeslut. Om bägge dessa signaler skriver jag idag i Expressen.

Beslut är alltid svåra att fatta

…särskilt om det handlar om en oönskad händelseutveckling där stora värden står på spel. Om detta handlar min krönika i dagens Expressen.

För 75 år sedan hade ÖB nyss varnat regeringen för att transportfartyg höll på att lastas i nordtyska hamnar. Sedan tidigare hade svensk underrättelsetjänst identifierat att Tyskland förberedde ett anfall mot Skandinavien och varningar började även komma från andra länders beskickningar i Berlin. ÖB fick dock nej på sin begäran om mobilisering eftersom det svenska försvaret precis demobiliserats efter Moskvafreden i Vinterkriget. Det skulle bli både dyrt och därtill kunna provocera Hitler om en svensk mobilisering genomfördes, menade regeringen. Det var alltså mycket oönskade nyheter som ÖB levererade till regeringen. När invasionen mot Danmark och Norge inleddes hade ingen svensk mobilisering genomförts utan södra Sverige låg oförsvarat. Först den 11 april påbörjades en ny svensk mobilisering, men då så ”tyst” som möjligt för att åter inte provocera Hitler.

 Idag kan vi summera ett antal otrevliga omvärldshändelser de senaste två åren. Flera av dem har varit riktade mot Sverige, bl.a. simulerade angrepp mot Sverige (med kärnvapen enligt SvD) och att det genomförs underrättelsetjänst i Sverige syftande till krigsförberedelser enligt Säpo. Regeringen har dock inga planer på att ens täcka de grundläggande ekonomiska bristerna från förra försvarsbeslutet, än mindre ta höjd för utveckligen vi ser idag och genomföra någon förmågeökning. Inte heller blir det några pengar till försvaret i vårbudgeten. Man får helt enkelt ställa sig frågan vad det är som ska behöva inträffa för att ett sådant beslut ska fattas?

Det man däremot kan glädjas åt i det här sammanhanget är förslaget i försvarsbeslutet att placera ett kompani på Gotland. Varför? För att därmed minskas behovet av att i en svår stund fatta beslut om mobilisering och överskeppning till Gotland. Ett beslut som skulle vara både svårt att fatta utifrån att det skulle kunna hävdas provokativt mot den potentiella angriparen som är intresserad av Gotland, liksom det skulle vara svårt att fatta då det skulle innebära en risk att förlora den personal och materiel som ska skeppas över.

Det är aldrig enkelt att fatta beslut i svåra frågor, än mindre när det handlar om liv eller död och särskilt inte när man själv inte riktigt har den förmåga man borde ha haft för att kunna fatta det korrekta beslutet. Ett tidigare uppskjutet beslut leder sedan ofta till att ett ännu svårare beslut måste fattas senare. Här framstår Gotlandsbeslutet som det positiva undantaget. Genom ett beslut i rätt riktning har man minskat behovet av att fatta ett mycket svårare beslut senare. Tyvärr innebär den ekonomi som regeringen föreslagit att förverkligandet sker först 2019, medan behovet finns redan idag.

Vår egen historia är full av exemepel på just hur beslut skjutits upp och fattats för sent för att de varit svåra och handlat om att världen tagit en oönskad och oplanerad riktning.  Jämför man med dagens situation så går historien onekligen igen.

Se gärna Karlis Neretnieks inlägg om den norska utredningen efter kriget av varför Norge inte korrekt läste tecknen våren 1940 och genomförde mobilisering i tid.

Undrar åt en vän

Bloggens läsare kanske kan bistå min vän med ett svar, apropå finansministerns besked idag att det inte blir några extra pengar till försvaret?

#säkpol #föpol #svpol Sedan 2013 har Sverige utsatts för simulerade kärnvapenanfall, grannländer hotats med kärnvapen, Säpo rapporterat /2
— Wiseman (@wisemanswisdoms) March 31, 2015

2/ två år i rad om krigsförberedelser mot Sverige, de internationella nedrustnings- och insynsavtalen satts ur spel och vår territoriella /3
— Wiseman (@wisemanswisdoms) March 31, 2015

3/ integritet under vattnet kränkts grovt. Därtill har vi sedan ett år ett krig i Europa och vårt närområde har blivit hot-spoten. /4
— Wiseman (@wisemanswisdoms) March 31, 2015

4/ Idag meddelar finansministern att ”det blir inga extra pengar till försvaret” https://t.co/Hsw8IV05rN varvid inte ens det förra /5
— Wiseman (@wisemanswisdoms) March 31, 2015

5/ försvarsbeslutet, taget i en annan tid, kan uppfyllas. Undrar åt vän: I vilket läge är det i så fall motiverat att öka försvarsanslagen?
— Wiseman (@wisemanswisdoms) March 31, 2015

En annan vän hörde av sig och undrar vad det är som gäller. Finansministern säger nej. Statsministern säger ja? (SvD) pic.twitter.com/hxy4esmh1d
— Wiseman (@wisemanswisdoms) March 31, 2015

Se även regeringens förslag till nytt försvarsbeslut

Oviljan att förstå omvärldsutvecklingen

Ett av besöksmålen den gångna veckan
Det finns en otrevlig tendens av säkerhetspolitiska komplikationer när jag lämnar Sverige. Den gångna veckan har spenderats i fotspåren av den allierade landstigningen i Italien och knappt hade gränsen passerats förrän Ryssland drog igång en massiv beredskapsövning i det västra militärområdet. Förra gången var det den s.k. ryska adventen, gången dessförinnan massakern på Maidan och innan dess övningen Zapad 2013.

Skämt åsido så har den gångna veckan bjudit på en rad säkerhetspolitiska orosmoln. Det första var den massiva beredskapsövning president Putin beordrade direkt vid sin återkomst till civilisationen. Övningen kulminerade under fredagen och bör orsaka oro i Sverige. På mycket kort varsel och utan förvarning inleddes en övning som snabbt växte från drygt 30 000 man till 80 000 man och omfattade såväl den norra flottan på Kolahalvön som Östersjönflottan och 220 flygplan i Sveriges närområde.

Det sistnämnda kan jämföras med övningen Arctic Challenge Exercise 2015 (en flygövning som hålls varannat år i Norge, Sverige eller Finland) som hittills kallats årets största flygövning med drygt 100 deltagande flygplan. Den ryska beredskapsövningen ska också jämföras med den norska övningen Joint Viking i Finnmark för två veckor sedan, vilken väckte irritation i ryska medier som ett stort hot mot Ryssland. Den övningen omfattade 5000 man och var den första sedan kalla kriget så långt nordöst ut. Det påminner onekligen om hur höstens svenska ubåtsjakt i Stockholms skärsgård utmålades som ett hot mot hela Östersjöområdets ekonomiska utveckling.

North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
— Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015

Retoriken mot Sverige har dock varit nedtonad de gångna veckorna, även efter Säpo:s årsrapport där man meddelar att var tredje rysk diplomat i Sverige sysslar med underrättelsetjänst. Spionaget inriktas mot militärteknologi och under underrättelser för stöd av militära operationer, vilket i klartext innebär krigsförberedelser. Istället har retoriken vänts mot Finland, där folk under firandet av årsdagen av Krims annektering skrek slagord om att ta tillbaka Finland. I slutet av veckan talade sedan Nikolaj Patrushev, sekreterare i det ryska säkerhetsrådet, fd chef FSB, om en ökande revanschism i Finland för att ta tillbaka Karelen (som landet förlorade till Sovjetunionen under andra världskriget). Det starkaste uttalandet kom dock från den ryske ambassadören i Danmark som hotade landet med att bli mål för kärnvapen om man fortsätter linjen att integrera avancerade luftförsvarssensorer på de nya danska fregatterna. Dessa skulle i så fall kunna användas i ett gemensamt robotförsvar i NATO.

Uttalandet från den ryske ambassadören är något som får utrikesminister Margot Wallströms hantering Saudi-Arabien att framstå som oerhört smidig. Det råder inga större tvivel om att såväl Danmark som övriga NATO-länder redan är mål för ryska kärnvapen, men så är även Sverige vare sig vi är medlemmar i NATO eller inte. Kärnvapen är en integrerad del av den ryska militära doktrinen och används där man så finner lämpligt. I den uppmärksammade ryska ”dokumentären” om Krims annektering som sändes förra söndagen, berättar Putin att han var beredd att säkra ockupationen av Krim med kärnvapen. Den ryska militärdoktrinen föreskriver egentligen att kärnvapen kan användas i försvar även mot konventionella vapen, men här ser vi alltså hur man är beredd att hota med kärnvapen även för att uppnå offensiva mål. Då ska man bära i åtanke att Ryssland bl.a. under Ryska påsken genomförde simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, liksom övningen Zapad 2009 som avslutades med simulerade kärnvapenangrepp mot Baltikum och Warzawa.

Under veckans ryska beredskapsövning frambaserades stridsflyg, men även Iskanderrobotar till Kaliningrad, samtidigt som ett amerikanskt luftvärnsrobotförband omgrupperades till Polen. Ett löfte sedan tidigare från USA till Polen. Den kraftiga ryska verkamheten, långt utanför proportion mot den verksamhet som genomförs av NATO-länder är mycket bekymrande. Den verksamhet som nu genomfördes är typfallet för hur en uppladdning skulle se ut inför ett anfall mot Baltikum särskilt då Ryssland väljer att genomföra verksamheten utan de förhandsmeddelanden som varit centrala för avspänningen sedan slutet av kalla kriget. Chefen för de amerikanska arméstridskrafterna i Europa varnade i början av mars just för att Ryssland skulle kunna utnyttja ett angrepp mot Baltikum för att försöka splittra NATO. Här är den amerikanska närvaron i Baltikum det bästa sättet att avskräcka från detta, då ett ryskt angrepp in i Baltikum, öppet eller dolt, skulle innebära att USA dras in redan från starten. Sista stycket i detta pressmeddelande från ryska UD är också ett intressant sätt att kommunicera – det ska framstå som att för Ryssland är det öppna kriget inte långt borta.

För svensk del lär vi få vår del av den ryska propagandasleven kommande veckor och senare under våren när först de svensk-finsk-amerikanska flygövningarna drar igång över Bottenhavet och senare i maj när flygövningen Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE) börjar. ACE är en övning som genomförs vartannat år sedan 2013 och ersätter föregångaren Nordic Air Meet på det sättet att den både är större och nyttjar luftrum och basering i både Sverige, Finland och Norge. Med sina 100 flygplan från 8 länder blir den ungefär hälften så stor som den ryska beredskapsövningen. Ryssland har sedan tidigare reagerat starkt på övningar av det här slaget och lär så fortsätta. Veckan efter ACE drar sedan marinövningen Baltops 2015 igång. Ryssland har tidigare alltid deltagit i denna övning, men gör inte så sedan något år. Förra året genomförde Ryssland istället en egen beredskapsövning parallellt med Baltops, vilket föranledde en kraftig intensfiering i den militära verksamheten i Östersjön och för den svenska incidentberedskapen. Inte osannolikt kommer antalet observationer av främmande undervattensverksamhet att stiga i anslutning till dessa perioder.

Det finns de som inte vill kalla den nuvarande situationen ett nytt kallt krig. Inte osannolikt är det för att det skulle innebära att hela den säkerhetspolitik som förts under det gångna dryga decenniet varit helt felaktiga. Enligt min mening råder det inga tvivel om att det är ett nytt kallt krig vi just nu ser. Det är inte samma kalla krig som tidigare, men ett nytt kallt krig är vad det är. Där det gamla kalla kriget under sitt slutskede (vilket är det folk minns) var någorlunda förutsägbart i form av väl etablerade intressesfärer, är dagens situation mer jämförbar med decennierna efter andra världkriget. Skillnaden är också att vi nu har ett krig i östra Europa med en mycket skör vapenvila och att det nyttjas en retorik från rysk sida som inte går att jämföra med det kalla krigets slutskede. Då fanns väl implementerade funktioner och avtal för att understödja avspänning och undvika missförstånd, vilket det inte gör idag, särskilt inte då Ryssland lämnat CFE-avtalet och kringgår Wiendokumentet.

Våra grannländer hotas med kärnvapen, det genomförs simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, det genomförs krigsförberedelser mot Sverige och vår territoriella integritet kränks gång efter annan även djupt in på svenskt vatten. Likväl kretsar försvarspolitiken fortsatt kring vårens försvarsbeslut, där regeringens bud är en bråkdel av det Försvarsmakten satt som en skamgräns för bibehålla nuvarande förmågor. Att nå nivån för försvarsbeslutet 2009, taget utifrån hur världen såg ut då, och innan Sveriges närområde kom att bli det primära området för friktionerna mellan Ryssland och EU/NATO, kommer det aldrig bli tal om. Medan omvärldsläget forsätter utför gör så även den svenska försvarsförmågan i brist på finansiering och politisk förståelse. Av allianspartierna är det endast Folkpartiet som valt en finansieringsnivå som skulle motsvara en ökning av försvarsförmågan, men ”decemberöverenskommelsen” kommer med all sannolikhet att innebära att regeringens förslag blir det som antas. 

Bristen på förståelse för vad som händer i vår nära omvärld eller snarare viljan att ta in detta, forsätter att vara densamma i svensk politik. 

Läs gärna min krönika i dagens Expressen om hur Putins handlingsfrihet är på väg att minska och att landets problem inte försvinner bara för att Putin skulle göra det.

Regeringens förslag i nettosiffror

De uppgifter som släpptes igår från regeringen avseende förslag till budget för Försvarsbeslutet 2015 var bruttosiffror. Under presskonferensen framkom det att de 6,2 miljarder kr som nämndes i själv verket inte blir mer än 4,2 mdr kr när man räknat bort 300 mkr i omfördelning inom ram, 500 mkr i höjda hyror till Fortverket och slutligen 1,2 mdr kr i kostnad på grund av höjningen av arbetsgivaravgifter för unga.

Finansieringen av ”basplattan” som de facto inte innebär någon förmågehöjning utan endast livstidsförlängning

Det blev alltså än mer av en tummetott än vad det framstod som igår. De uppgifter som läckte till SvD i februari talade om 4 mdr kr under perioden 2016-2019. Resultatet blir nu alltså 4,2 mdr kr 2016-2020. Det blir därmed i än högre grad fråga om vad som egentligen kommer att kunna ågärdas av bristerna i den så kallade ”basplattan”.

Den som sammanfattat den försvarspolitiska processen bäst är förmodligen Stefan Olsson.

Regeringens ambition stannar vid något minskad försvarsförmåga (uppdaterat 13/3 08.00)

DN meddelar nu att Regeringen kommer att anslå 6 miljarder kr till Försvaret de kommande fem åren. För den oinvigde innebär detta en stor satsning, men för den insatte identifieras det snabbt som ett mycket stort tillkortakommande.

Summan 6 miljarder kr är nämligen mycket långt ifrån den summa som krävs för att realisera den ”basplatta” som varit regeringens försvarspolitiska ambitioner. ”Basplattan” är inte något som tillför någon ny förmåga, utan i själva verket att man försöker täta luckorna inom de områden i det militära försvaret som allmänheten redan förutsätter fungerar – och det i den organisation som beställdes av Riksdagen 2009, men som levereras först ca 2023 (om pengar finns). 

”Basplattan” handlar om basala saker som personlig utrustning (uniformer, hjälmar, skyddsvästar), ammunition, radioapparater, lastbilar med mera. Kort sagt fullständigt grundläggande områden där det idag råder brister antingen i antal eller på grund av att materielen håller på att bli för gammal och måste ersättas eller renoveras. I dagsläget finns också en reparationskö om ca 1000 fordon som står i väntan på pengar.

Försvarsmaktens svar till regeringen i januari (villkorat till 2019, ej 2020) var att det behövs 4 mdr kr/år för att genomföra åtgärderna enligt basplattan. Det vill säga inte att höja någon förmåga, utan att täta luckorna i den beställning som Riksdagen lade 2009. För 2020 som inte ingick i regeringens fråga får behovet förutsättas vara detsamma eftersom Försvarsberedningen inte tog upp bottenplattan.

Under den period som Regeringen nu talar om skulle i så fall underskottet för att uppnå 2009 års beställning bli inte mindre än 14 miljarder kr. 70 % av finansieringen saknas med andra ord.

Uppdaterad bildtext: 6,2 mdr netto. Av dessa ska räknas bort 300 mkr som är omfördelning, 1,2 mdr i höjda arbetsgivaravgifter och 500 mkr i höjda hyror till Fortverket

Sedan 2009 års försvarsbeslut har världen och framförallt Europa blivit åskådare till ett paradigmskifte i säkerhetsordningen i och med Rysslands annektering av Krim och krigföring i Ukraina. Fokus för den ryska upprustningen ligger just nu utöver Krim på Östersjön och Barentsområdet, det vill säga två områden som involverar Sverige.

Många hade säkert trott att det nya försvarsbeslutet skulle innebära en höjd svensk ambition och försvarsförmåga gentemot det tidigare beslutet som togs i en annan tid och med ett annat fokus, men så blir alltså inte fallet.

Två positiva saker går dock att utläsa i det som läckt om Regeringens förslag till försvarsbeslut. Det ena är att Gotland åter får en permanent militär närvaro, om så bara med ett kompani. Detta ökar både svensk beredskap på ön samtidigt som det höjer tröskeln för en fiende att angripa. Det andra är att korvetterna Gävle och Sundsvall får genomgå renovering och modifiering för att fortsatt kunna användas för bl.a. ubåtsjakt. Tyvärr nämns inget om att korvetterna Stockholm och Malmö får dela denna framtid, då dessa just nu är tänkta att bli av med sin ubåtsjaktförmåga.

Vad som bekymrar är också regeringens prioritering och ambitionsförändringar jämfört med Försvarsmaktens kalkyl i den mening att något annat kommer att få stryka på foten. Det eventuella uppsättandet i Stockholm av en åttonde manöverbataljon enligt DN, kommer att kosta ordentligt i verksamhetsbudgeten på både löner och för övning, för att inte nämna fordon till bataljonen. Eller är det så att en annan bataljon kommer att läggas ner för att ge plats? Frågan blir dock allmänt med tanke på underskottet vilka soldater som inte ska få fullständig personlig utrustning? Vilka blir utan fordon? Vilka förband blir utan ammunition?

Utöver den omtalade summan som enligt DN verkar vara helt vikt till det militära försvaret återstår frågan vad som avsätts till det civila försvaret, då samhällets uthållighet mot påfrestningar är en lika stor komponent i vår försvarsförmåga mot utländska militära påtryckningar som vårt militära försvar.

Ett lands försvarsambition brukar mätas i procent av BNP. Här låg Sverige på 2,5 % 1989, 2 % vid millennieskiftet och med dagens uppgifter och förväntat BNP-ökning kommer Sverige att ligga runt 1,1 % de kommande åren. Försvarsalliansen NATO:s rekommendation är ≥2 %.


Det är med anledning av ovanstående svårt att se regeringens ”tillskott” som något annat än ytterligare ett svenskt haveri i försvars- och säkerhetspolitiken. Indikator på indikator har under de senaste åren visat att vägen är på vägen åt helt fel håll, särskilt i vårt närområde där Rysslands besked om CFE-avtalet i förrgår hör till de allvarligaste (som om det inte vore nog med anfallsövningar mot svenskt territorium, ubåtskränkningar och hot och invasioner av grannländer…). Likväl låter nu regeringen fallet i försvarsförmåga att fortsätta eftersom man inte en finansierar lucktä. Frågan blir vad som ska behövas för att Finansdepartementet ska vakna?

Läs även Officersförbundets ordförande Lars Freskers kommentarer till försvarsdebatten
Återblick till 2009 och min debatt med dåvarande försvarsministern

Rustningskontroll ej i Rysslands intresse

Från Moskva meddelades ikväll att det inte ligger i Rysslands intresse att förhandla fram ett nytt CFE-avtal, som sedan dess ratifikation 1992 begränsat de militära konventionella styrkorna i Europa väster om Uralbergen. Detta är mycket dåliga nyheter för säkerhetsutvecklingen i Europa.

Varför är då detta intressant? För det första har CFE-avtalet sedan det tecknades mellan NATO och Warzawapakten 1990 utgjort en grundbult i de förtroendeskapande åtgärderna och nedrustningen av militära styrkor i Europa. Det andra är hur Försvarsberedningen i december 2007 fastställde CFE-avtalet som centralt för både europeisk och svensk säkerhet.

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Vad Försvarsberedningen underlät att nämna i sin rapport var hur Ryssland redan sommaren 2007 meddelat sitt frånträdande av avtalet, vilket skedde i enlighet med avtalets 150-dagars uppsägningstid. I samma rapport formulerade Försvarsberedningen sitt välkända ”lackmustest”, vilket skulle ge utslag mindre än ett år senare när Ryssland invaderade Georgien i augusti 2008.

Försvarsberedningens släppte dock redan våren 2008 sin slutliga rapport inför försvarsbeslutet 2009 och då hade ännu inte Georgienkriget ägt rum. Däremot hade Rysslands frånträdande av CFE-talet effektuerats och följaktligen fanns inte längre någon formulering om CFE-avtalets betydelse för europeisk och svensk säkerhet längre med!

När Georgienkriget väl ägt rum, tvärtemot alla svenska förutsägelser, höjdes röster för att Försvarsberedningen åter skulle kallas in för att analysera vilka förändringar detta paradigmskifte egentligen innebar. Det tyckte dock inte regeringen som istället våren 2009 lade fram sin inriktningsproposition för försvaret som i och för sig tecknade en med historiska ögon mycket realistisk bild av Rysslands militära ambitioner, men som i nästa stund konstaterade att:

Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.

Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstateras regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling – och därmed inte omvärldsutvecklingen. Med facit i hand, fem år in i försvarsreformen, kan konstateras att det enda ekonomin medgav var inte något annat än över tiden sänkta ambitioner för försvaret.

2013 kom sedan nästa försvarsberedningsrapport efter att dess ordförande Cecilia Widegren konstaterat nedanstående.

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge. #svpol #svfm #säkpol
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 18 oktober 2012

I rapporten konstaterade Försvarsberedningen än en gång att CFE-avtalet var en hörnsten för europeisk säkerhet liksom Wiendokumentet som Ryssland lagt på is i december 2012, d.v.s. två månader efter Widegrens tweet. Försvarsberedningen ansåg det då mycket viktigt att moderniserat CFE-avtal istället skulle tas fram som i högre grad tog hänsyn till den kvalitativa aspekten, mer än den numerära.

Till nästa försvarsberedningsrapport sommaren 2014 hade Ryssland ockuperat och senare annekterat Krim. Därmed hade lackmustestet från 2007 återigen gett utslag i sin klaraste färg varvid man kan konstatera med 2 av 2 tydliga utfall kan slumpen borträknas.

Nyss kom alltså beskedet från Moskva att det inte ligger i Rysslands intresse att förnya något CFE-avtal. Därmed lär också de sista resterna av Wiendokumentet (innebärande att större truppförflyttningar och övningar ska förannonseras) ligga risigt till, även om Ryssland redan genomfört övningar och förflyttningar överskridande de godkända utan föranmälan. Vilka blir då konsekvenserna i svensk försvarspolitik?

Med största sannolikhet inga alls.

Redan förra veckan kunde vi läsa att vårens försvarsbeslut kan komma att skjutas upp ytterligare till i höst eftersom inga egentliga förhandlingar har inletts. Idag kunde vi åter läsa samma sak då Annie Lööf beklagade sig över att försvarsministerns ointresse i att delta i några förhandlingar. Det är i sig inte så förvånande eftersom han sannolikt har bekymmer med Finansdepartementet.

Försvarsmakten har nyligen meddelat en ökning av försvarsbudgeten med 4 miljarder kr/år behövs de kommande fyra åren för att bibehålla nuvarande nivå på försvaret. Tidigare uppgifter gjort gällande att Finansdepartementet varit villigt att släppa till 2 miljarder – totalt, d.v.s. en åttondel av det Försvarsmakten sett som en lägsta-nivå. 

Ovanstående trots ett krig i Europa. Trots att den mest sannolikt punkten för en framtida eskalation ligger 30 mil från Stockholm. Trots ett Ryssland som blir allt aggressivare i både handling och retorik även i vårt närområde och även trots att fokusområden för den ryska upprustningen är vårt eget närområde – Kalinigrad och Barents. ”Våra lador är tomma”, har det hetat från finansministern och detta gäller i synnerhet försvaret kan konstateras. De 9 miljarder kr/år som genereras av ett slopat överskottsmål kan tydligen heller inte användas till försvar.

Så fortsätter alltså den svenska politiken att sitta på händerna medan omvärldsutvecklingen fortsätter sin störtspiral och Försvarsmakten gör sig redo för att 2016 gå in i den ytterligare slimmade organisation enligt den förra regeringens inriktning (innebärande att bl.a. tio år i förtid gå in i en flygvapenorganisation avsedd för 60 flygplan istället för dagens 100).

Som avslutning en bild av de senaste årens militära övningar i jämförelse. Läs för all del gärna i de två senaste Försvarsberedningsrapporterna om Rysslands möjligheter att genomföra större övningar och genomför med nedanstående. Eller varför inte Russia Today?

North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
— Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015

Fortsatt långsam åderlåtning av operativ förmåga

”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.”

Igår släpptes Försvarsmaktens budgetunderlag för 2016 och perioden där bortom. Som väntat var det ingen munter läsning. Även om ett nytt försvarsbeslut ska komma under våren har Försvarsmakten fortsatt att planera utifrån de tidigare ekonomiska ramarna och anvisningarna, innebärande en fortsatt åderlåtning av organisationen. Det finns helt enkelt inte ekonomiskt utrymme att öka förmågan annat än på pappret. Försvarsmakten brottas nu både med problemet att lönemedlen inte räcker för personalramarna samt att inga pengar finns att omsätta all den materiel som i den kommande tioårsperioden når end-of-life. På personalsidan föreligger fortsatt kravet att minska lönekostnaderna för Försvarsmakten, varvid hela organisationen kommer att behöva minskas och ger därmed upphov till den nya försvarsmaktsorganisationen som efter många turer nu bytt namn till just ”Organisation Ny” (tidigare namn FM ORG18, FM ORG16).

I sin kommentar till budgetunderlaget konstaterar Officersförbundet att det går att fråga sig om Försvarsmakten kommer att klara av att reproducera sig själv med den nya grundutbildningen och den nya personalorganisationen. Det är en högst motiverad fråga inte minst med tanke på att Försvarsmakten till exempel endast har råd att beställa 150 utbildningsplatser på Officersprogrammet, medan det årliga behovet för att hålla igång den nya organisationen (med reducerade behov jämfört med tidigare) är över 200 nya officerare per år.

Antalet platser i underlaget där man kan utläsa en ambitionshöjning eller reell förmågeökning är få. Ett av undantagen är införandet av den nya jaktroboten Meteor som kommer att innebära en rejäl höjning av den tröskelskapande förmågan då den ger helt andra möjligheter till slåss om kontrollen av luften i krig. Tyvärr finns andra faktorer som istället påverkar negativt och man måste påminna om att  återigen handlar det om system av system. En annan ljuspunkt är att fler besättningar nu sätts upp för Flottans fartyg.

I underlaget finns dock gott om poster där förmågan reduceras, med korvettsystemen som ett tydligt exempel. Av de sex äldre korvetterna från slutet av 80-talet och början av 90-talet är två av de senast levererade nu helt avvecklade. De två Stockholmsklass-korvetterna som under hösten deltog i ubåtsjakterna, ska nu modifieras (rättare sagt snöpas) till vedettbåtar, där man bl.a blir av med släpsonar, varvid ubåtsjaktförmågan nedgår kraftigt. Ett beslut som känns tveksamt i takt med tiden, men däremot ekonomin. Man kan heller inte låta bli att fundera över innebörden av ”Luftförsvarsförmågan vid korvettdivisionerna vidmakthålls i huvudsak på nuvarande nivå”, när inga nya luftförsvarssystem tillförs. Inom Armén tillkommer flera nya kompanier och stridsvagnskompanierna är inte längre fristående. Instinktivt låter detta bra och det ökar den relativa slagkraften, men känner man till att effekten åstadkoms endast genom att personalorganisationen skärs på ett annat sätt, nyanseras bilden. Att investeringarna i ny materiel under den redovisade perioden minskas med 20 %, visar den problematik Försvarsmakten står inför. Särskilt med tanke på att kronan nu tappat 30 % mot dollarn på ett år.

Vid dödens kaj ligger Göteborg och Kalmar två korvetter med förmåga till ubåtsjakt i malpåse! #svfm pic.twitter.com/D4vaubGaL1
— Didrik Forsberg (@DidrikForsberg) 18 oktober 2014

Gråzoner och övningsförutsättningar i en ny organisation
Att genomföra en omorganisation under parollen att fokusera på krigsförbanden och krigsplacering av all personal i krigsförband, låter naturligtvis slagkraftigt och det är ju också meningen. Tänker man ett steg längre inser man att det egentligen innebär att det inte finns några resurser över för att bedriva utbildning och den dagliga stödverksamheten som inte kan upphöra förrän landet är i ett fullskaligt krig. Ta t.ex. en stab där endast en mindre andel av bemanningen har sin grundplacering där i fred, medan övriga som är krigsplacerade i staben jobbar med andra funktioner till vardags. Hur långt ska en kris gå innan dessa kallas in och skapar den kompetensbredd och den uthållighet som staben behöver för att hantera en kris eller ett gråzonstillstånd? Samtidigt faller den ordinarie verksamheten, när staben fullbemannas och det är sådan verksamhet som fortsatt måste bedrivas under ett utdraget krisförlopp. Man skapar härmed ytterligare en sårbarhet för just den typ av gråzonskrigföring vi bevittnat i Ukraina.

Frågan är också vem som ska öva krigsförbanden när all personal tillhör krigsförbanden. Tidigare var fredsförbanden bemannade på ett sådant sätt att man hade mer personal än det krigsförband som just då utbildades. Idag har förbandet bara sin egen personal, om ens det med tanke på alla bemanningsuppdrag som ska skötas runtom i organisationen. Ett kompani som ska övas måste då ta hjälp av grannkompaniet för att utgöra övningsledning, i bästa fall också fiendestyrka.

Det här går naturligtvis igen inte bara i personalen utan även i materielen. När antalet förband och enheter av materielen är så lågt, går det heller inte att avdela någon fiendestyrka som kan representera ett trovärdigt hot. Marinen lider starkt av detta problem redan idag och blir beroende av att annan nation, t.ex. Finland kan uppträda som motståndare (om de finska skattebetalarna vill betala för det). Flygvapnet har hittills haft fördel av utbildningsdivisionerna på F 7 Såtenäs med att vara motståndare under de nationella flygvapenövningarna. Nu försvinner dessa i och med omdaningen till en ny organisation med 3 stridsflygdivisioner istället för 4+2 divisioner. Följden blir att hela Flygvapnet aldrig kommer att kunna övas. Har man ett flygvapen bestående av flera flygkommandon och 10 divisioner är detta inget problem. Har man ett flygvapen bestående av 3 divisioner och ett av Europas geografiskt största ansvarsområden blir det mycket problematiskt.

Ökad förmåga?
Frågan är på vilket sätt en reducerad personalram och en minskad materiell numerär egentligen ökar den operativa förmågan? Det korta svaret är att det gör det inte.

Det enda som ökas är förmågan relativt den enskilda materielenhet som ersätts (soldat vs soldat, stridsvagn gammal vs stridsvagn ny etc.), dvs en internt och lokalt ökad förmåga egentligen innebärande ett vidmakthållande av förmåga. Som hel organisation kan i bästa fall den operativa förmågan ökas internt, men det skulle samtidigt tyda på att man begått mycket allvarliga fel tidigare. Man ska också bära i åtanke att den teknik som är överlägsen idag, är morgondagens standard, varvid det är farligt att borträkna variabeln kvantitet.

De ovanstående jämförelsemåtten är dock totalt irrelevanta sett till operativ förmåga. Operativ förmåga kan endast mätas på ett sätt och det är egen förmåga relativt typmotståndaren. Om typmotståndaren i det här fallet ska sägas vara Ryssland blir därmed frågan om det svenska försvaret 2009 (när båda ländernas försvarsrefomer inleddes) var sämre på att möta de ryska väpnade styrkorna 2009 än vad det svenska försvaret kommer att vara på att möta samma motståndare 2019?

Om svaret blir att ”ja, det svenska försvaret årgång 2019 har bättre förmåga att möta de ryska väpnade styrkorna årgång 2019, än motsvarande förhållande år 2009” (eller för den delen år 2000), så är Sverige på rätt väg.

Blir svaret istället nej så har svensk försvars- och säkerhetspolitik mycket allvarliga problem.

Läs nu återigen citatet längst upp från 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition och fundera över vad som har hänt i världen sedan dess och hur det svenska försvaret har utvecklats och nu avses utvecklas.

Kampen mot IS – behov, möjligheter och farhågor (uppdaterat 23.00)

Det var många som lyfte på ögonbrynen under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i början av januari när Margot Wallström i sitt tal nämnde att Sverige ska delta militärt i kampen mot IS. Något svar på ”hur” nämndes inte i talet, men det framgick senare att det handlade om att utbilda kurdiska Peshmerga som strider mot IS.

Koalitionsflygplan genomför anfall mot IS i trakten av Mosul

Ett prejudikat
Redan här har regeringen gjort ett avsteg från praxis. Det är mig veterligen första gången som Sverige genomför en internationell insats utan något FN-mandat. Normen i svensk säkerhetspolitik har varit att internationella militära insatser som Sverige ska ha delta i ska ha ett mandat från FN:s säkerhetsråd som grund. Enligt lag (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands har regeringen själv möjlighet att utan Riksdagens specifika medgivande fatta beslut om svenskt militärt deltagande i fredsbevarande insatser beslutade av FN (d.v.s. enligt FN-stadgans kapitel 6) eller OSSE. För fredsframtvingande insatser krävs ett riksdagsbeslut.

Vad gäller den kommande svenska utbildningsinsatsen i Irak finns inget FN-mandat att luta sig tillbaka mot och det är som sagt mig veterligen första gången Sverige använder sig av den andra öppning som FN-stadgan medger för militära insatser på annat lands territorium, nämligen på inbjudan av det landets regering. Det intressanta här är att Sverige ska utbilda den kurdiska Peshmerga i norra Irak att strida mot IS. Det är alltså inte de irakiska regeringsstyrkorna som ska utbildas och Kurdistan har heller inte en folkrättslig status som medger att man kan bjuda in andra statliga aktörer att använda sina militära resurser på det egna territoriet.

Vi bevittnar alltså här ett nytt prejudikat i hur svenska militära insatser kan genomföras. Det som förvånar är att det är en socialdemokratisk regering som driver det hela eftersom det är just Socialdemokraterna som hårdast drivit linjen att det måste finnas ett FN-mandat i botten för en svensk militär insats ska kunna bli aktuell.  Uppdatering 23.00: Det svenska deltagandet i EU:s insats i Makedonien 2003, Operation Concordia, skedde också på begäran av landets regering och utan FN-mandat. Mycket lite finns bevarat på nätet om denna insats och om jag förstått det hela rätt var EU-insatsen ett förlängning av en NATO-insats med FN-mandat, på den makedonska regeringens initiativ. Sverige deltog med totalt 10 observatörer, där hela insatsen utgjordes av 400 personer.

Vad man kan konstatera är att utbildningsbehovet hos de aktörer som strider mot IS har funnits länge. Först till våren väntas regeringen lägga fram en proposition om insatsen och förhoppningsvis kan riksdagen fatta ett beslut innan sommaruppehållet. Det har då gått nästan ett år sedan IS påbörjade sin storoffensiv som gjort att man lagt under sig stora delar av Syrien och Irak och förorsakat ett oerhört lidande bland de befolkningsgrupper och religioner man inte tolererar. Bilderna från den misär de flyende yazidierna fått utstå på berget Sinjar under förra sommaren eller berättelserna från kvinnor och flickor som tillfångatagits av IS och sedan fått utstå fasansfulla övergrepp, bör ha chockat oss alla. Vad som i lika grad bör chockera oss svenskar är att en större mängd svenska medborgare reser ner till detta krig för att strida för IS och aktivt delta i de övergrepp organisationen begår, där man får leta djupt i historieböckerna för att hitta motstycken.

Under förra året antog FN:s säkerhetsråd ett antal resolutioner om situationen i Syrien och Mellanöstern, varav några var riktade mot IS framfart. Mer offensiva resolutioner har i Säkerhetsrådet i närmaste vanlig ordning blockerats av Ryssland och Kina. Därmed har de stater som velat ta striden mot IS fått göra det antingen på inbjudan av Irak eller genom att ta saken i egna händer. De resolutioner som Säkerhetsrådet lyckats anta sedan sommaren uppmanar medlemsstaterna att agera kraftfullt för att förhindra tillströmningen och rekryteringen av personer till IS. Det är svårt att sätta någon godkänt-stämpel på den svenska hörsamheten mot dessa resolutioner. Det är fortfarande fullt lagligt att som svensk medborgare åka till området och strida för IS. Det enda som är straffbart med mycket lågt värde på straffskalan är att rekrytera personer, men det är närmast omöjligt att bli straffad för. Att återvända efter att ha stridit för IS är att betrakta som riskfritt. De som drabbats av IS är knappast i stånd att vittna och för att något åtal ska bli aktuellt lär personen i fråga också behöva ta sig till Sverige och stöta på förövaren. I övrigt rekommenderar jag Morgonsur i dessa frågor.

Svensk officer utbildar maliska soldater inom ramen för EUTM Mali

Ett nationellt intresse
Vad hade då Sverige kunnat göra? Med tanke på att praxis avseende internationella insatser nu ändå ska brytas, hade möjligheten funnits till ett mer aktivt bidrag. Ett flertal västländer, däribland grannlandet Danmark, har sedan tidiga hösten genomfört flygoperationer mot IS. Några få länder, däribland Storbritannien och Kanada, har satt in specialförband på marken för att samla in de underrättelser som krävs för att genomföra flyganfallen med någon som helst effekt. Tvärtemot vad många tror är flygoperationer ineffektiva i den här typen av krigföring. Visst, det är enkelt att sända iväg en insats och därigenom framstå som handlingskraftig men vad som krävs är att det finns korrekta underrättelser för att identifiera mål och framförallt förband på marken som kan hålla terrängen och skapa och upprätthålla stabilitet. Långsiktigt är det sedan naturligtvis en fråga om demokratiskapande och därmed en fråga för civila insatser.

Ett av de stora behoven för att nå framgång i striderna är som nämnt just underrättelser. De flygstridskrafter som sedan i höstas bekämpar IS är i stort behov av målunderlag för att kunna genomföra anfall mot IS, inte minst för att minimera risken att träffa civila mål. Här är bildunderrättelser av stor vikt, varvid t.ex. Frankrike och Kanada satt in flygstridskrafter med spaningsförmåga. Operationsområdet är dock större än de resurser man förfogar över. Liksom fallet vid Libyeninsatsen hade svenska JAS 39 här kunnat göra en mycket god insats med den för internationella insatser utmärkta spaningsförmåga som Flygvapnet förfogar över. Man hade därtill kunnat delta i en kinetisk roll med anfall mot markmål.

Det bidrag som kunnat åstadkomma en ännu högre effekt är just det förband som Sverige nu sätter in i Mali, nämligen underrättelsebataljonen. Underrättelsebataljonen är Sveriges mest kvalificerade underrättelseresurs när det gäller att hämta in underrättelser av den typ som är aktuella i Mali och i Irak. Skillnaden mellan Mali och Irak är dock att kampen mot IS i betydligt högre grad är ett nationellt svenskt intresse än Mali. Sverige har mycket få invandrare från Mali och inga egentliga nationella intressen i området. Det största intresset lär utgöras av att samla internationell good-will för att kunna ta en plats i FN:s säkerhetsråd. Al Qaida i Mahgreb (som verkar i Mali) är ingalunda ofarligt, men ur en svensk synvinkel vill jag hävda att kampen mot IS ett mycket större nationellt intresse. Sverige har 100 000-tals invandrare med rötter från Kurdistan, Syrien och Irak. Vi har därtill ett icke obetydligt problem med ”resenärer” i form av svenska medborgare som reser till området för att slåss för IS. Sverige är också ett av de största mottagarländerna i Europa vad avser flyktingar från området.

Karta över MINUSMA:s förband. Sverige kommer att basera utanför Timbuktu

Det ska också nämnas att den typ av underrättelser som underrättelsebataljonen hade kunnat samla in i Irak hade kommit till betydligt bättre användning i Irak än i Mali. Det råder inget tvivel om att MINUSMA (FN-insatsen i Mali) behöver deltagarländer som Sverige, men den stora frågan är fortsatt vem som ska agera på de kvalificerade underrättelser som Sverige samlar in i Mali. De enda länder som har håller hög militär kvalitet i MINUSMA är Nederländerna och Sverige. Frankrike är också aktivt i Mali, men med en nationell insats utanför MINUSMA. I övrigt består MINUSMA mest av länder med låg militär kvalitet som får svårt att effektivt agera på de underrättelser som Sverige kan bistå med. Det finns t.ex. inga kvalificerade flygstridskrafter i MINUSMA utöver de nederländska attackhelikoptrarna, som dock är aktiva inom en annan del av landet än den svenska insatsen. I fallet med Irak finns istället gott om förband som kan agera på underrättelser som samlas in och därmed uppnå en effekt hos motståndaren annat än att kartlägga vad denne gör.

Svenska möjligheter och farhågor
I och med att man redan bryter praxis och utnyttjar folkrättens möjlighet att agera på inbjudan av en stat för att skicka en insats med militär personal för att utbilda Peshmerga, skulle man lika gärna på samma sätt som Danmark kunna skicka flygstridskrafter och underrättelseförband.

Den som följt mig på Twitter vet dock att jag varnat för att sätta in Nordic Battle Group, NBG, i en insats nu under första halvåret då förbandet står i beredskap. NBG är det mest kvalificerade markförband som Försvarsmakten förfogar över och har därtill en rad komponenter från även andra delar av Försvarsmakten. Sätts NBG in är dessa resurser indisponibla för det svenska försvaret under minst den månad det tar att ta hem förbandet om behov skulle uppstå på hemmaplan. Kombinationen med att ha delar av underrättelsebataljonen ute är än mindre lyckad eftersom detta också är ett av Försvarsmaktens mer välutbildade och välutrustade förband. Att sända ut ett flygförband internationellt skulle också vara en nationell risktagning, om än mindre då tiden för att ta hem ett sådant förband handlar om dagar istället för en månad.

En annan farhåga är vilken polarisering som kommer att uppstå i det svenska samhället till följd av insatsen i Irak. Redan Afghanistan-insatsen innebar viss förhöjd risknivå, men var i mindre grad kopplad till terrorism samt med ett fåtal svenskar som reste till området för att slåss för ”saken”. Det finns redan nu flera 10-tal svenska medborgare som återvänt från att ha krigat för IS och detta är utan tvivel ett hot mot det svenska samhället som kommer att förstärkas när Sverige börjar ta en aktivare roll i kampen mot IS.

Hittills har det svenska engagemanget mot IS mest kännetecknats av det som med ett fåtal undantag varit ett signum för svensk säkerhetspolitik sedan 1939 – strategisk obeslutsamhet.

Ubåtar och försvarsanslag



Fredag jämna veckor innebär att jag skriver i Svenska Dagbladet. Från och med i dag skriver jag även i BLT var sjätte vecka, vilket är nog så viktigt eftersom långt ifrån alla läser de rikstäckande tidningarna. Försvarsdebatten måste föras på bred front och jag hoppas kunna bidraga till den på detta sätt.

I Svenska Dagbladet valde jag att skriva om ubåtsfrågan. Den känns mer angelägen än någonsin att belysa. Att främmande makt kränker våra vatten tas inte på på det allvar som situationen kräver. I oktober när Försvarsmakten genomförde Operation Örnen i Stockholms skärgård så var det en världsnyhet. Rapporteringen fick omåttliga propotioner där media förvisso gick långt över gränsen för vad som är ok, vilket är något jag kommer att avhandla i ett framtida inlägg.

Men nu verkar nyhetsvärdet plötsligt vara mindre, och det känns nu som att frågan inte tycks tas på samma allvar. Att hitta balans i rapporteringen verkar vara en utopi.

Men vari ligger då allvaret? Betänk att någon faktiskt genomför operationer långt inne i vår skärgård. Föreställ dig att det åkte runt främmande örlogsfartyg i vår skärgård, eller att det flög attackflygplan från främmande makt över Stockholms stad. Det här är samma sak, men skillnaden är att det till huvuddelen sker dolt. Det här är givetvis extremt allvarligt och ett problem som måste hanteras.

I min artikel i SvD nämnde jag ubåtsjaktstudien som pågått sedan 2013. Att genomföra studier inom Försvarsmakten är viktigt av flera skäl. Dels ger den en god bild på vår nuvarande förmåga, och dels ges möjlighet att analysera de framtida behoven och var insatserna måste sättas in för att öka förmågan. Studien är av naturliga skäl sekretessbelagd och jag hade när jag skrev artikeln i SvD enbart tagit del av en öppen redovisningi samband med KÖMS sammanträde i måndags. Men den gav ändå en god fingervisning åt vilket håll resultatet pekade. Men det var å andra sidan ingen överraskning eftersom det mesta är avvecklat. Senare i veckan genomfördes de årliga Marinstridsdagarna i Karlskrona där andra intressanta föreläsningar i ämnet ubåtsjakt genomfördes.

Den alltid lika entusiasmerande Christian Allerman föreläste som vanligt om Ryssland. Alltid lika viktigt och därmed även mycket uppskattat. Den här gången fokuserade han en del på Spetznazförbandet norrom  Baltijsk i Kaliningradenklaven, d.v.s. 561. OMRP där det konstaterats att man opererat med miniubåtssystemen Triton-1 och Triton-2. Möjligen opererar man i dag med den nyare Triton NN. Huruvida det finns andra farkoster och miniubåtar ska man nog låta vara osagt.

Kommendören av första graden, Nils-Ove Jansson som skrivit den nyutgivna boken ”Omöjlig Ubåt” var också på plats och föreläste i ämnet. Han berättade om att det tidigare har förekommit flera kränkningar av Stockholms inre vatten, d.v.s. innanför förträngningen Oxdjupet. Hans åsikt var dessutom även att det var fullständigt riskfritt att uppträda på detta sätt, något jag dock inte håller med om fullt ut. Givetvis finns det en risk med att uppträda i ett område med bara en enda väg in och ut även om ubåtsskyddskompaniet i Vaxholm är avvecklat sedan länge och Marinens resurser är begränsade jämfört med vad som fanns på 80- och 90-talet.

Kopplat till ubåtshotet och vår egen ubåtsjaktkapacitet som noggrant monterats ned bit för bit så kommer det givetvis att krävas en stor summa pengar för att bygga upp den igen. Intressant är det då att Försvarsmakten i dag inlämnar sitt kompletterande underlag som är ett svar på ett antal frågor ställda av regeringen. Svaren är kopplade till ekonomin och vad den omtalade ”basplattan” kommer att kosta. Svaret blev 4 miljarder.

I skrivande stund har jag inte tillgång till försvarsdepartementets frågeställning varför det blir svårt att analysera svaren i detalj. Vad vi kan konstaterar är att prognosen rörande behoven tycks ha reducerats. Tidigare har Försvarsmaktens, men även FOI analyser pekat på att behovet för att kunna slutföra den politiska beställningen från 2009 är 5 miljarder (4-6 enligt FOI). Nu pratas det stället om basplattor och förmågeökning i fem steg till en kostnad av fyra miljarder.

Man skriver i termerna av att detta kommer att öka försvarsförmågan. Min bedömning är att det istället handlar om att åstadkomma det som alla tror redan finns. Man skulle kunna likna det med att gå från minus till noll (där noll ansätts som beställd nivå i beslutet från 2009). Att omsätta befintlig materiel på grund av ”end of life” alternativ att förnya det som är gammalt ökar inte förmågan, det innebär istället att förmågor vidmakthålls, vilket är något helt annat. Att fylla upp befintliga förband med personal är extremt viktigt, men det innebär i bästa fall att den förmåga som redan förväntas finnas kan förverkligas. Nya Moderaternas försvarspolitiker talade gärna om att försvaret före Alliansens försvarsreform enbart var ”pappersförband”. Som jag ser det handlar basplattan till stor del om att förvandla IO14 från just pappersförband till riktiga förband.

Men nu är verkligheten sådan att händelser och uttalanden som ”en-veckasförsvaret, ryska påsken, Krim och ökad rysk aktivitet ställer högre krav än att beslutet från 2009, d.v.s. IO14 slutförs. Det krävs mer än att bara gå från minus till noll. Försvarsförmågan måste stärkas och då handlar det om att gå från noll till plus.

Det var bland annat detta som jag avhandlade på BLT ledarsida i min krönika – Omvärlden bryr sig inte om politiskt prat. Det krävs således betydligt mer än 5 miljarder om året för den faktiska förmågeökningen. Omvärlden väntar inte heller på att de politiska kvarnarna ska mala klart i det vanliga långsamma tempot.

Men för att avsluta där jag började, d.v.s. med ubåtsjaktförmågan, så är den givetvis också kopplad till försvarsanslaget och nödvändiga ökningar. I Försvarsmaktens underlag där kostnaden för steg ett till fem ansätts till 4 miljarder antyddes det i korta ordalag om ökad ubåtsjaktförmåga.

Vidare föreslås resurser till kvalificerade ytfartyg, liksom till verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga, där ubåtsjakt utgör en del.

Dessvärre så finns det en risk att det enbart är omsättning av RBS-15 och Torped 45där den sistnämnda komponenten har bärighet mot just ubåtsjaktförmågan. men båda komponenterna är omsättningsprojekt som redan ligger i materielplanen och har så gjort länge. Med andra ord vidmakthållande av förmågor. Tittar man vidare så kan jag konstatera att ytstridsfartyg också nämns. Men här ser det inte ljust ut.

Vi föreslår att den operativa förmågan primärt ska höjas genom de fem stegen. Därefter bör, om resurserna räcker, ytterligare materiel som fler stridsflygplan och ubåtar anskaffas enligt Försvarsberedningens förslag, säger generaldirektör Peter Sandwall. 

Försvarsberedningen föreslog bland annat anskaffning av ytterligare tio stycken JAS 39E, ett långräckviddigt robotsystem för precisionsbekämpning av markmål, fyra nya taktiska transportflygplan, en utökning av antalet ubåtar till fem, utökade åtgärder mot korvett typ Gävle, ett kustrobotsystem samt nytt bataljonsartilleri. Försvarsmakten bedömer merkostnaden för dessa åtgärder till cirka 15 miljarder kronor och de utfaller i huvudsak i perioden från 2020.

Modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall i enlighet med ursprungsplanen ligger således utanför den omtalade ”basplattan” som kostar 4 miljarder. Läser man mellan raderna i Försvarsmaktens decemberunderlag så fokuseras åtgärderna på att hålla fartygen vid liv. HMS Gävle är sedan länge tyvärr avrustad i väntan på den planerade omfattande modifieringen. Nu tycks det enbart handla om att med hjärtstartare försöka få igång henne och att hålla systerfartyget Sundsvall vid liv med mindre materielåtgärder. Några marina förmågeökningar är det med andra ord inte tal om.

Försvarsmakten avser i närtid genomföra remodifiering av två korvetter av typ Göteborg för att medge tillgänglighet några år in på 2020-talet. Korvetterna benämns därefter korvett typ Gävle. Att i närtid modifiera och livstidsförlänga korvetterna för att medge tillgänglighet efter 2030 har inom givna ekonomiska ramar operativt prioriterats lägre än andra systemförändringar.

I dag ligger försvarsanslaget på 1,15% som andel av BNP. När Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen tillträdde 2006 låg försvarsanslaget på 1,5% som andel av BNP. Det har således reducerats med hela 0,35% sedan dess. Skulle dagens besked om siffran 4 miljarder infrias så skulle vi återigen nå strax över 1,2%.

För att återgå till nivån från 2006, d.v.s 1,5% av BNP så skulle det krävas en ökning på 12 miljarder. Ska vi nå upp till den eftersträvade ”NATO-nivån” 2% så krävs det en ökning på 32 miljarder. Så långt ifrån verkligheten befinner vi oss idag.

Basplattan som stjäl fokus

Granatkastare M/41. Foto: Försvarsmakten

Det har blivit ett väldigt snack om ”basplattan” i försvaret sedan försvarsminister Peter Hultqvist under hösten lanserade begreppet om de grundläggande luckor som finns i Försvarsmakten. Luckor som den tidigare regeringen inte alls låtsades om – tills att Moderaternas nya försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark i en debattartikel i SvD talade om att partiet faktiskt målat upp en annan verklighet än den egentliga.

Mycket av debatten på rikskonferensen i Sälen handlade om ekonomin inför det kommande försvarsbeslutet och försvarsminister Peter Hultqvist ville överhuvudtaget inte tala om några summor, utan gjorde istället sitt bästa i sitt tal för att sänka förväntningarna på försvarsbeslutet genom att meddela att fokus ska läggas på ”basplattan”.

Ur försvarsminister Peter Hultqvists tal på Folk och Försvars rikskonferens

Som jag bland annat påpekat i podden Politiknörden i Expressen så utgörs ”basplattan” av det som allmänheten förutsätter fungerar i ett försvar. Soldater har vapen. De har uniformer. Förbanden har fordon så de kan ta sig från A till B och genomföra strid. De har radioapparater så de kan prata mellan A och B istället för att skicka en löpare och så vidare.

Talet om ”basplatta” stjäl effektivt fokus från någon som helst ambitionsökning för försvaret utan istället blir resultatet att man nöjer sig med den att lappa och laga mot den nivå som beställdes i försvarsbeslutet 2009 – med en helt annan omvärldsituation och framförallt en helt annan omvärldsutvecklingen. Det är alltså inte på något sätt tal om en ambitionsökning utan i bästa fall går försvaret mot att uppnå en tidigare målsättning. Det här är bekymrande och en mycket låg ambitionsnivå givet hur vi ser omvärldsutvecklingen, där Ryssland nu under 2015 prioriterar sin militära förmåga i Östersjön, Arktis och på Krim när den statliga budgeten nu sänks 10 % – utom försvarsbudgeten. Två av tre områden är alltså samma som Sverige tillhör och prioriteringen säger också något om vilken omvärldssyn Ryssland har och hur man tror sig kunna lösa landets problem.

För övrigt är basplattan det som en granatkastare står på och som gör att den inte sjunker ner i marken när den avfyras. Det vill säga fullständigt grundläggande för att överhuvudtaget avge någon eld och nå någon verkan mot motståndaren. Har man glömt basplattan hemma blir det heller ingen verkan i målet.

Läs gärna även PM Nilsson ledare från i tisdags apropå basplattan