Bekräftad undervattenskränkning

Försvarsmakten och regeringen bekräftade vid dagens presskonferens att Sverige under oktober kränktes av minst en mindre ubåt och eventuellt också ett antal mindre undervattensfarkoster, vilket bekräftats med flera olika av varandra oberoende källor och sensorer. Detta besked kommer utan tvekan att väcka mycket uppmärksamhet under de kommande dagarna.

Jag har under lunchen och tidiga eftermiddagen chattat med Dagens Nyheters och Expressens läsare om de nya uppgifterna och ska även försöka skriva en längre analys i ämnet.

Skuggbudget i skuggan av kriget i Europa (uppdaterat 11/11 07.30)

”Oron i vår del av världen har ökat. Den ryska militära övningsverksamheten i och över Östersjön har ökat över tid och visar upp ett mer aggressivt mönster. En ny gräns passerades i mars i år då Ryssland invaderade och ockuperade ukrainskt territorium. Alliansregeringen konstaterade redan 2009 att utvecklingen i Ryssland var oroande. Situationen har sedan dess förvärrats, inte minst genom Rysslands aggressiva agerande i Ukraina.”

Alliansens skuggbudget 2014-11-10



Jag berörde i ett tidigare inlägg regeringens budgetproposition och konsekvenserna av att regeringen avser avskaffa den halverade arbetsgivaravgiften för unga. Alliansen har idag lagt sin skuggbudget och den innehåller tyvärr inga överraskningar på försvarsområdet.

Som synes av citatet ovan konstaterar Alliansen återigen att Ukraina har hänt. Lite längre ner i kapitlet har man likväl glömt bort det när det ska diskuteras summor. Jag kan inte se att förslaget innehåller någonting mer än vad som tidigare utlovats, utan det är fortsatt kaffepengar som anslås. Den dryga miljard Försvarsmakten innan Ukraina sade sig behöva årligen efter 2015 för att kunna öva organisationen uppfylls inte, utan det är istället motsvarande summa utslagen på fyra år. Likaså är det försvarsberedningens anslagstrappa som fortsatt gäller, där inte ens hälften av behoven täcks upp för att iståndsätta 2009 beslutade försvarsorganisation samtidigt som man ökat ambitionerna ordentligt genom att vilja anskaffa 10 ytterligare JAS 39, 1 ubåt och materiel till en luftvärnsbataljon. För den som vill höra ÖB:s syn på detta rekommenderas fredagens föredragning på Utrikespolitiska Institutet, där han utöver att konstatera att Försvarsberedningens önskelista inte är finansierad, även konstaterade att det skärpta säkerhetspolitiska läget kommer att bestå över lång tid. (Även inbäddat längst ner i inlägget)

Den finansiella slutsatsen av såväl regeringens som Alliansens budgetförslag blir alltså att Ryssland faktiskt inte har invaderat och annekterat ukrainskt territorium, att det inte pågår ett krig i Europa där artilleridueller och stridsvagnsslag pågår 180 mil från Stockholm, att främmande makt inte genomför undervattensverksamhet på svenskt vatten eller att Ryssland övat flyganfall mot (åtminstone) den danska politikerveckan på Bornholm. Vid närmare eftertanke kan man räkna åtskilligt fler händelser som skett det senaste året. Ingen av dem pekar i positiv riktning.

Man önskar att fler moderater hade resonerat som Johan Forssell. Bättre sent än aldrig, sägs det.

Försvarsberedningen hade i maj helt rätt om att försvaret bör stärkas på sikt. Men helgens utveckling visar varför det inte är tillräckligt.
— Johan Forssell (@JohanForssell) 18 oktober 2014

Framöver måste Försvarsberedningens satsningar på 5,5 mdr till 2024 ses som ett golv. Inte ett tak. #svfm #föpol
— Johan Forssell (@JohanForssell) 18 oktober 2014

Uppdatering 11/11 07.30: Jag har flera gånger omnämnt Östersjöområdet som Europas nya friktionsyta eftersom det endast är här Ryssland har landgräns mot NATO- och EU-länder, samt att Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt för Ryssland. Att detta är korrekt blir mycket tydligt i den redovisning från BBC.

Hårda bud för förbandsverksamhet och beredskap

Enligt försvarsutskottsledamoten Johan Forssell (m), meddelade försvarsminister Peter Hultqvist idag vid sitt besök i Försvarsutskottet att belastningen på Försvarsmakten till följde av slopandet av de halverade ungdomsarbetsgivaravgifterna, riskerar att bli 150 miljoner kr år 2015 och 300 mkr för 2016.

Försvarsminister Hultqvist gästade försvarsutskottet idag. Bekräftade att höjda arbetsgivaravgifter för unga belastar #svfm (..) #föpol
— Johan Forssell (@JohanForssell) 4 november 2014

med ca 150 miljoner redan 2015. För 2016 blir kostnaden ca 300 miljoner. Hultqvists besked är att det får tas inom ram. #svfm #föpol #säkpol
— Johan Forssell (@JohanForssell) 4 november 2014

Detta är mycket allvarligt då resultatet återigen är att s.k. tillskott i själva verket blir minusposter till följd av andra pålagor. I det här fallet ska också nämnas att regeringen avser kompenserna kommunerna för denna effekt, men alltså inte Sveriges största ungdomsarbetsgivare – Försvarsmakten, som får uppgiften att ta kostnaden inom ram. Det blir alltså annan verksamhet som får strykas för att kompensera för dessa kostnader. Som jag tryckt på många gånger tidigare på denna blogg är marginaleffekten på kontot för förbandsverksamhet (där även lönerna ingår), mycket hög. Huvuddelen utgörs av overheadkostnader som är svåra att komma åt. Istället är det övningsverksamheten som får bli regulatorn.

Utöver de ovan nämnda pålagorna låg så sent som den 17 oktober planeringsdirektivet till Försvarsmakten i form av regeringsbeslut 5/2013 kvar, innebärande att Försvarsmakten ska minska sina lönekostnader med 500 mkr till år 2018. Något som endast kan göras genom att reducera personal och verksamhet. Dessa två pålagor tillsammans kommer att bli fullständigt förödande för Försvarsmaktens förmåga att öva, men därigenom också Försvarsmaktens operativa förmåga. Kan man inte ha personal anställd och har man inte råd att öva den, har man heller ingen operativ förmåga.

Samma konto som löner och övningsverksamhet, anslag 1:1 i försvarsbudgeten, bekostar också nationell beredskap och nationella insatser såsom den underrättelseoperation som Försvarsmakten i oktober genomförde mot främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Här tydliggörs en av de stora felkonstruktionerna i försvarsbudgeten, nämligen att nationella insatser ska budgeteras. Finns inte medel kvar och budgeterade på 1:1 för att genomföra t.ex. förstärkt incidentberedskap så blir det heller ingen sådan såvida inte det medges en överflyttning av pengar mellan anslagen, en förstärkning av försvarsbudgeten, eller att man medger ett utnyttjande av beredskapskrediten. Det faller på sin egen orimlighet att man året innan ska budgetera för hur mycket beredskapen ska behöva förstärkas eller om insatser ska behöva genomföras. Nationella insatser och beredskap borde rimligtvis utgöras av ett särskilt anslag.

Konsekvensen blir nu att de ovan nämnda pålagorna såväl indirekt som direkt minskar förmågan till nationell beredskap och nationella insatser. Det råder heller inga större tvivel om att trendpilarna i dessa kurvor, givet ovanstående parametrar, kommer att fortsätta att peka nedåt. Jämför sedan med vad som händer i närområdet.


Försvarsminister Peter Hultqvist ska dock ha all heder av detta besök och hur regeringen hittills hanterat den frågan.

Högre sociala kostnader för Försvarsmakten

Den 15 maj i år presenterade Försvarsberedningen sin rapport om det svenska försvarets framtida utformning inför försvarsbeslutet 2015. Redan i slutet av april hade den dåvarande alliansregeringen tjuvstartat och gått ut med att det skulle handla om totalt 27 miljarder kr mer till Försvarsmakten utslaget över 10 år, där de första pengarna skulle falla ut från och med 2015 och därefter i små ökningar. Strax innan valet presenterade Alliansen att man ville lägga ytterligare 1,3 mdr kr på försvaret, vilket Socialdemokraterna mötte med att meddela att man också avsåg lägga mer pengar på försvaret. Vad resultatet i slutändan blir får vi se när den nya regeringen lägger sin budgetproposition.

Vad som dock redan nu verkar vara klart är att regeringen avser slopa den halverade ungdomsarbetsgivaravgiften. Det är en åtgärd som kommer att slå hårt mot en av Sveriges största ungdomsarbetsgivare, Försvarsmakten, där stora delar av personalen är och kommer att förbli ungdomar under 26 år. Denna åtgärd kommer att medföra 150-200 miljoner kr högre lönekostnader för Försvarsmakten, vilket innebär ett kraftigt ingrepp i de medel som finns att öva för. Omsatt i övningsdygn innebär detta att en reducering i övningsverksamheten motsvarande 75 000-100 000 övningsdygn, eller 5-7 övningsdygn per anställd och år (ej civilanställda).*

Resultatet blir med andra ord mycket svidande för Försvarsmakten och av den förstärkning av förbandsverksamheten som presenterades av alliansregeringen i våras och som var på samma summa som Försvarsberedningen, skulle 100 miljoner kr tillföras under 2015. Konsekvensen skulle i sådana fall istället för en förstärkning bli en reduktion på förbandsverksamheten om 50-100 miljoner kr. En märklig situation då förbandsverksamheten har varit den alla partier velat prioritera. Fortsatt råder också osäkerheter om statusen för regeringsbeslut 5 och de 500 miljoner kr i reducerade lönekostnader år 2018 som Försvarsmakten uppdrogs att presentera. Ligger detta sparbeting kvar så handlar det plötsligt istället om 650-700 mkr som ska sparas in i förbandsverksamheten.

Om regeringen inte beviljar undantag för Försvarsmakten att behålla de lägre arbetsgivaravgifterna för unga, kan man konstatera att den nuvarande regeringen fortsätter den förras ekonomiska hantering av försvaret. Vad man säger sig ge med den ena handen tas omedelbart tillbaka av den andra, och gärna lite mer därtill.

Med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen detta år kan man konstatera i alla fall konstatera en sak. Det har aldrig varit så viktigt som nu att få ut varenda korvöre i övningsverksamheten i reell försvarseffekt.

* Övningsdygn finns i två olika ersättningsnivåer. 988 kr + 8 h ledighet eller 988 kr + 0,023 x I-lön och 4 h ledighet. Här har jag utgått från 2000 kr (inkl sociala avgifter) som ett medelvärde samt att alla militära arbetstagare tar ut övningsdygn. I själva verket är det en högst ojämn fördelning om 0-100 övningsdygn per år beroende på förband och tjänst. 

Det ska också understrykas att ”övningsdygn” endast är ett sätt att hantera arbetstid, vilket möjliggör ett mycket högt arbetstidsuttag på ett dygn och att man kan kringgå EU:s arbetstidsdirektiv. Det är alltså inte samma sak som att man övar under ett dygn även om ett förband som övar utan övningsdygn inte kan öva just dygnet runt utan istället får öva ”kontorstid”. Resultatet kan alltså bli avsevärt mycket mindre övning för de förband som är övningsdygnstunga, som t.ex. jägarförbanden.

Vad är krediten på ett guldkort i NATO?

Utvecklingen i Ukraina
Den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter i en rasande takt och det tyvärr åt fel håll. I Ukraina har regeringsstyrkorna sedan Ryssland kraftigare inblandning i kriget för drygt två veckor sedan lidit mycket svåra förluster och retirerat ut ur större delar av Donbass-regionen. Det är svårt att tänka sig idag, men för bara tre veckor sedan var de pro-ryska styrkorna i princip inringade i Luhansk och Donetsk. Striderna har också blivit mycket kostsamma för Ryssland och flera ryska media granskar nu öppet de ryska förlusterna i Ukraina. Elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen uppges ha förlorat ett helt kompani på en gång vid en strid, med upp till 140 döda enligt soldater i förbandet som varit i kontakt med ryska journalister (transkription av samtal med soldater). Den som kan sin krigsvetenskap, vet att skadeutfallet i regel är proportionerligt till dödstalen och sin tur proportionerligt till antalet stridande. 140 stupade skulle i så fall innebära flera tusen stridande ryska soldater. Som av en händelse genomförde det ryska strategiska transportflyget i västra militärområdet en evakuerings- och sjuktransportövning under tre dagar i början av förra veckan. Rysk stats-tv hade idag ett inslag om begravningen av en fallskärmsjägare från 98. luftlandsättningsdivisionen i Kostroma. På semestern hade han begett sig för att strida i Ukraina för en månad sedan och där stupat, enligt rysk tv. Som av en händelse tillhörde han samma regemente som det 10-tal fallskärmsjägare som tillfångatogs i östra Ukraina vid ungefär samma tidpunkt efter att ”ha kört vilse” enligt ryska myndigheter.

Efter de omfattande ukrainska förlusterna och den oväntade motoffensiven givet de pro-ryska styrkornas materiella och personella status, meddelade den ukrainske försvarsministern Valerij Geletey i måndags att de ukrainska styrkorna nu har retirerat ut ur Donbass och att all kraft nu måste fokuseras på att försvara övriga Ukraina. Vidare meddelades att Ryssland under de gångna dagarna hotat Ukraina med kärnvapen. Ett hot som är mycket svårt att verifiera, men som samtidigt skulle vara oerhört effektivt. Vem har råd att syna en motståndare som drar sig till att hota med taktiska kärnvapen? Skulle världens övriga kärnvapenländer initiera ett globalt kärnvapenkrig för att Ukraina blivit utsatt för ett antal mindre kärnvapenladdningar? Knappast.

Den ukrainska lärdomen för världens övriga mindre kärnvapenstater är tyvärr att aldrig ge upp de kärnvapen man har. De garantier om skydd som Ukraina erhöll mot att överlämna sina kärnvapen till Ryssland har idag visat sig värdelösa. Det visar också hur sårbar en stat är som inte har egna kärnvapen eller omfattas av en försvarsorganisation med kärnvapen.

Det återstår nu att se vilka möjligheter som finns att deeskalera situationen i östra Ukraina, där president Putin närmast slår knut på sig sig själv i ambitionen att förhandla fram en vapenvila och samtidigt försöka behålla masken att Ryssland inte alls är en part i kriget. För Rysslands del räcker det gott och väl med att situationen utvecklas till en frusen konflikt med ett permanentat vapenstillestånd. Detta skulle medge att hålla NATO utanför Ukraina, vilket har varit en av Rysslands övergripande målsättningar. Därtill har den lyckade motoffensiven inneburit att de pro-ryska områdena nu till stor del innefattar den för Ryssland kritiska vapenindustrin. Hur man ska säkra försörjningen till Krim är fortsatt ett problem, men kan kanske lösas vid förhandlingsbordet i utbyte mot vissa eftergifter. Den vapenvila som undertecknades i Minsk igår och som skulle träda i kraft under gårdagskvällen, har inte hållit på alla platser. Stalltipset är ändå att de östra delarna av Ukraina är att betrakta som ryska framöver, på samma sätt som Transnistrien, Abkhazien och Syd-Ossetien.

Intresseområden och kolvätefyndigheter i Arktis. Grafik från International Institute for Strategic Studies


Ringar på vattnet
Rysslands annektering av Krim och därefter kriget i Ukraina har av naturliga skäl skapat reaktioner i Europa och lett till en allmänt höjd beredskap i NATO och sanktioner från USA och EU gentemot Ryssland. Det kom därför inte som en överraskning att Ryssland under onsdagen meddelade att man nu kommer att genomföra en revision av sin säkerhetsdoktrin (jag har skrivit om den förra från 2010 här). I årets version kommer USA och NATO att uppgraderas till stora hot mot den globala freden och Ryssland. Likaså säger man i den nya doktrinen att kampen om energiresurser i framtiden kommer att forma de internationella relationerna, vilket kan komma att medföra väpnade konflikter längs Rysslands gränser. Den som har läst Rysslands tidigare säkerhetsdoktriner och doktrin för Arktis, och följt den ryska upprustningen under de senaste åren, vet att upprustningen i hög grad fokuseras mot just operationer i Arktis och Arktis pekas även direkt som fokusområde för den nya doktrinen. Majoriteten av rysk BNP härrör från gas- och oljeexport och under 2020-talet förväntas de nu kända ryska resurserna börja sina och därmed försvinner den ekonomiska basen för den ryska basen. Främst av denna anledning utgör Arktisområdet och dess hittills oexploaterade resurser ett mycket stort ryskt nationellt intresse, vilket 2008 föranledde Ryssland att anta en särskild doktrin för Arktis. I doktrinen stipuleras bland annat målsättningen att använda Arktisområdet som framtida resursbas för att lösa landets socioekonomiska problem. Arktisområdets gränsdefinitioner listas, liksom att de kan komma att förändras genom beslut i Ryssland samt internationella avtal.

I torsdags landade president Obama in i Estland. I sitt tal i Tallinn, vilket utan tvekan kan jämföras med president Kennedys berömda tal i Västberlin 1963 (Ich bin ein Berliner), utlovade Obama att USA alltid kommer att ställa upp till de baltiska staternas försvar och underströk därtill allvaret i NATO-stadgans artikel 5 om kollektivt självförsvar. Vidare hade Obama tidigare under dagen utlovat att USA kommer att basera stridsflygplan i Estland för att bl.a. delta i övningar i Norden och Baltikum. Detta är en för Ryssland högst oönskad händelseutveckling. Jag tror heller inte att detta är den sista förstärkningen NATO genomför i Baltikum. Ryssland ser av naturliga skäl NATO:s förstärkningar som opåkallade, och båda sidor talar om den andres agerande som brott mot avtalet från 1997 om relationerna mellan NATO och Ryssland. Det viktiga är egentligen inte vem som har rätt, utan att meningsskiljaktigerheter råder. Därmed riskerar ytterligare ett samarbetsavtal rörande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i Europa att fall.



Implikationer för Sveriges säkerhetspolitiska situation
För svensk del är ovanstående ytterligare nyheter av det dåliga slaget. I svenskt medvetande skulle Sverige efter murens och Sovjetunionens fall befinna sig i den lugnaste avkroken av världen. Nu är istället situationen den att Sverige ligger mitt emellan två av de säkerhetspolitiska tyngdpunkter som existerar mellan Ryssland och övriga nationer. Som påpekat i flera tidigare inlägg är Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt då denna utgör transportled för en mycket stor del av Rysslands BNP. Mer bekymrande är att det säkerhetspolitiska läget nu och i framtiden innebär att Östersjöområdet kommer att utgöra den primära friktionsytan mellan EU/NATO och Ryssland. Endast i Östersjöområdet har NATO direkta landgränser till Ryssland och det senaste året har inneburit flera otrevliga kraftmätningar i och över Östersjön och med största sannolikhet även under ytan. För båda aktörer utgör svenskt territorium nyckelterräng, vilket placerar Sverige i ett mer bekymrande läge nu än under det Kalla Kriget då Centraleuropa var huvudskådeplatsen.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs nu av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inte mycket som tyder på att utvecklingen överhuvudtaget kommer att vända. Denna utveckling har föranlett flera av de svenska politiska partierna att tala om öka försvarsanslag (läs gärna valguiden som är länkade i spalten till höger). I själva verket är de föreslagna ökningarna knappt en puts i marginalen, vilket var något jag uttalade mig om i DN igår. De av Alliansen på DN Debatt i onsdags annonserade ökningarna, handlar om en förstärkning på knappt 0,8 % under perioden fram till 2018. Detta är alltså resultatet av sommarens upptrappning av kriget i Ukraina och det allvarligt försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa med tonvikt på Ukraina och Östersjöområdet. För vidare diskussion i anslagsfrågan rekommenderas Försvar och Säkerhet, där Johan Wiktorin indexerar de senaste årens negativa säkerhetspolitiska utveckling mot de svenska försvarsanslagen. Det är ingen vacker syn.

Jag kan konstatera att där en brandslang skulle behövas för att kunna skydda hemmet mot omvärldens bränder så har politiken budgeterat för en blomspruta. Krona för krona. Sverige har dock enligt media fått ett guldkort av NATO som partner. Frågan är vilken kredit ett guldkort har. Uppväger krediten de 0,85 % av BNP som Sverige underskrider den rekommenderade försvarsanslagsnivån?


Övrigt:
Igår påbörjades en märklig händelseutveckling genom kidnappningen av den estniske säkerhetspolisen Eston Kohver vid en gränsstation nära den ryska gränsen, där såväl rökhandgranater och radiostörning uppges ha använts. Initialt lät detta som något som hade med organiserad brottslighet att göra, men som nu visat sig vara en FSB-operation då Ryssland i en kommuniké meddelat att man gripit en estnisk spion på ryskt territorium med pengar, vapen och radio. Bilden bekräftas av att FSB för tre år sedan pekade ut Kohver som en av de främsta underrättelseofficerarna som är aktiva i Pskovs oblast. Därmed kan detta bli en historia som riskerar att dra ut på tiden, där Ryssland nu medvetet provar gränser för hur man kan agera, inte minst efter president Obamas utfästelser till Baltikum.

President Putin har också enligt uppgift en ”personlig relation” till Estland, då hans far som genomförde sabotageuppdrag bakom de tyska linjerna i Estland förråddes av lokalbefolkningen (nämns i bl.a.”Ryska elitförband” samt denna artikel från Moscow Times).


DN

En försvarspolitik fast i år 2004

Baltiska kedjan, 23 augusti 1989. 2 miljoner invånare i de av Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Lituaen bildar en 600 km lång mänsklig kedja för att manifestera för frihet. En frihet man 2 år senare erhöll, men som nu riskerar att snart vara borta
Baltikum är det nya Berlin.

Så sammanfattar den brittiske journalisten och författaren Edward Lucas det nya säkerhetspolitiska läget i Europa i en artikel i Politico (mycket läsvärd). Lucas har helt rätt. I det nya Europa med dess växande spänningar mellan EU/USA på ena sidan och Ryssland på den andra finns endast ett område där EU och NATO har en direkt landgräns mot Ryssland och det är i Baltikum. Sålunda har även Östersjöns strategiska betydelse ökat flerfaldigt. Som Lucas påpekar måste nu Europa och USA nu inskärpa i Ryssland att Baltikum ej kommer att överges och att även lågintensiva ryska aktioner mot Baltikum kommer att betraktas som ett anfall mot NATO. Det finns en direkt parallell till detta i president Kennedys berömda tal i Berlin (Ich bin ein Berliner), som bidrog till den sovjetiska tron att en väpnad aktion mot Västberlin skulle utlösa ett kärnvapenkrig. Som tur var synades aldrig den handen.

Frågan är nämligen hur beredda länder i framförallt Sydeuropa är att ställa upp för Baltikum. Redan idag drabbar de ryska motsanktionerna det ständigt lika besvärliga europeiska jordbruket och i flera länder har bönder därför protesterat mot EU:s sanktioner mot Ryssland. I Tjeckien, Slovakien och Ungern har man från regeringshåll uttryckt ogillande mot EU:s sanktioner. Serbien, på väg mot EU, har meddelat att landet aldrig kommer att införa sanktioner mot vänlandet Ryssland. Bilden av ett EU splittrat i hur man ska behandla Ryssland är därmed tydlig, vilket är lika tacksamt för Putin som det är oroande för Baltikum.


På efterkälken

Den svenska försvarspolitiken har inte hängt med i den utveckling som skett i Europa sedan 2008 och Georgienkriget. Tecknen på det Rysslands politiska förändring och den massiva ryska upprustningen har varit många utan att några större åtgärder vidtagits. En av förklaringarna kom under SVT:s utfrågning av statsminister Fredrik Reinfeldt i torsdags kväll.

”Jag har att väga många saker hur Sverige ska förhålla sig till sina grannar. Jag har suttit med några av de 400 företag som finns på plats i Ryssland och som ju ser, eller hoppades i alla fall för en tid sedan på ett annat Ryssland, mer i kontakt med sin omvärld.”

Den bild som redovisats av av de militära underrättelseorganen, Totalförsvarets Forskningsinstitut med flera, har alltså statsministern inte brytt sig om utan istället hellre lyssnat till svenska företag som verkar i Ryssland och deras bild av situationen. Den bilden har uppenbarligen varit mycket mer positiv och därför tacksammare att ta till sig, vilket bidrar till att förklara varför så lite hänt i den moderata försvarspolitiken. Statsministern är därmed ytterligare ett exempel på vad som händer när man drabbas av konfirmationsbias. Bekymrande nog verkar insikten ändå inte ha infunnit sig att ”nu är det allvar”, eftersom de ”satsningar” på försvaret som regeringen har presenterat börjar falla ut i pengar först om 4 år för att kulminera 6 år senare då försvarsbudgeten ska ha ökat med 5,5 mdr kr i förhållande till nuvarande nivå. Det är alltså en åtgärd som inte ger den minsta effekt idag eller under kommande mandatperiod och därför lika lätt kan annulleras.

Se gärna hela den utfrågningen av statsministern i försvars- och säkerhetspolitik (1.14 – 1.19). Det är många märkliga svar. T ex verkar Reinfeldt vara den ende som inte trott att Putin inte skulle återinträda som president efter Medvedev.

En annan fråga som ställdes till statsministern, rörde det besked ÖB Sverker Göranson lämnade nyåret 2013 att Försvarsmakten vid intagen insatsorganisation 2014 endast kommer att kunna försvara en specifik del av landet i en vecka mot ett begränsat väpnat angrepp. Därefter måste utländsk militär hjälp ha nått Sverige. Det var ett besked som förvånade många när det levererades och som än idag väcker en hel del uppseende – hur kunde det bli så här? Tyvärr har väldigt få insett att detta ”en-veckasförsvar” inte är aktuellt idag utan först när insatsorganisationen verkligen intagits, där prognoserna idag talar om någonstans år 2020-2023 – om statsmakterna skjuter till det 70-tal miljarder kr som just nu saknas för detta. Med andra ord, mycket långt ifrån den ”satsning” som regeringen presenterat under våren som därtill är en utökad ambition jämfört med den insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen 2009. Statsministern viftade bort frågan om en-veckasförsvaret med motfrågan ”försvar mot vad?”, varvid man kan fundera på varför vi överhuvudtaget har en försvarsmakt i Sverige.

Försvarsbeslutet 2004

Hur kunde det då bli så att Sverige först på 2020-talet ska kunna ha ett försvar mot ett begränsat väpnat angrepp? Svaret står att finna i försvarsbeslutet 2004, vilket ytterst var en produkt av regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Efter valet 2002 vidtog ett omfattande kompromissarbete mellan dessa partier när Socialdemokraterna skulle säkra stöd för att kunna fortsätta regera i minoritet. Av de 121 punkter som förhandlades, avhandlade en försvaret där överenskommelsen var en bantning av försvarsbudgeten med 6 mdr kr årligen. Till slut blev det dock bara 3 mdr kr som kom att utgöra reduktionen i det följande försvarsbeslutet.

Försvarsmakten fick inför försvarsbeslutet i uppgift att redovisa konsekvenserna av fyra olika anslagsnivåer (+3, ±0, -3 och -6 mdr kr/årligen). Då den ekonomiska situationen efter försvarsbeslutet 2000 redan var mycket allvarlig skulle även +3 mdr kr innebära en omfattande reduktion av försvaret. I riktlinjerna ingick också en fullständig ominriktning av försvaret mot att huvudsakligen genomföra internationella insatser och till mindre del ha förmåga att hävda territoriell integritet (incidentberedskap med mera). Uppgiften att kunna försvara landet mot ett väpnat angrepp utgick då situationen ej ansågs kunna uppstå under det som brukar kallas ”överskådlig tid”.

Inför försvarsbeslutet redovisade Försvarsmakten i sitt budgetunderlag för 2005 konsekvenserna av de fyra olika finansieringsalternativen. Detta är av mycket stort intresse för dagens situation i försvaret, då dagens organisation är densamma som den som beslutades i försvarsbeslutet 2004 och följaktligen lider av de konsekvenser som då redovisades. Så här skrev Försvarsmakten avseende nivån -3 mdr kr:

”Samtliga planeringsalternativ bygger på förmåga att hävda den territoriella integriteten som är avvägd relativt det rådande omvärldsläget. I planeringsalternativ minus 3 är dock kapaciteten begränsad att verka i flera geografiska områden samtidigt. Denna begränsning finns i än högre utsträckning i planeringsalternativ minus 6.”

Vi ser alltså redan här i sammanfattningen att en konsekvens av den kraftigt minskade numerären var att redan den begränsade uppgiften att hävda territoriell integritet (jämför incidentberedskap) innebar att insatsorganisationen skulle ha svårt att verka på flera platser samtidigt.

Vidare kan man under den särskilda redovisningen för -3 mdr kr läsa följande om den nationella förmågan (min understrykning):

”Försvarsmakten skall upprätthålla och utveckla grundläggande kompetens för och förmåga till väpnad strid i samordnade operationer i prioriterade områden och miljöer, samt anpassa personell och materiell kvalitet i förbanden inom ramen för principerna för differentierad beredskap1. Detta ger Försvarsmakten förutsättningar att i händelse av ett försämrat omvärldsläge och efter successiva beslut av statsmakterna kunna utveckla den operativa förmågan att, med begränsningar i uthållighet, möta operationer av begränsad omfattning i ett område.

Under avsnittet där man utvecklar förmågan att på 10 års sikt, d.v.s. bortom 2014, hantera ett väpnat angrepp mot Sverige finner man ytterligare förtydliganden:

”I planeringsalternativ minus 3 miljarder kronor avvecklas flera moderna förband, som mycket väl skulle kunna vara till nytta i framtiden.

Sammantaget medger resurserna möjlighet att verka i ett begränsat område, för att där uppnå förutsättningar att kunna nå gynnsamt avgörande.”

Här ser vi alltså svart på vitt att situationen med det en-veckasförsvar som omtalades av ÖB är just det försvar som Försvarsmakten redovisade som konsekvens för just det handlingsalternativ som sedermera beslutades av riksdagen. Vidare finns många av de allvarliga konsekvenser och oförmågor som det svenska försvaret dras med idag och som många politiker ställer sig oförstående till, redovisade med all önskvärd tydlighet.

Historien slutar dock inte där. Den försvarsmaktsorganisation som beslutades 2004 har sedan dess reducerats då t.ex. antalet artilleribataljoner, säkerhetsbataljoner och mekaniserade bataljoner har minskats. Likaså har den personella numerären inom flera förband minskats avsevärt. Finansminister Anders Borgs utspel i Almedalen 2007 medförde att försvarsbudgeten sedan kom att närma sig det som inför försvarsbeslutet 2004 benämndes alternativ -6 mdr kr, det vill säga den nivå som till och med Miljöpartiet slutligen sett som orealistisk. Under 2008 planerades därför ytterligare förbandsnedläggningar. Dessa kom dock att ställas in som ett resultat av Georgienkriget. Några ekonomiska tillskott för att kompensera för de uteblivna förbandsnedläggningarna gjordes dock inte. Däremot höjde regeringen ambitionen för försvaret rejält genom att beordra att samma organisation som beslutats i försvarsbeslutet 2004 med syfte att enbart genomföra internationella insatser, nu även skulle ha uppdraget att försvara Sverige.

Fast i år 2004

Det ovanstående visar var Sverige står idag avseende försvar. Tecknen har varit många på en allt mer instabil omvärldsutveckling i Europa och Sveriges absoluta omvärldsområde. Hittills har dock inte ett enda av de ”successiva beslut” som omnämns i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2005, eller i propositionen för försvarsbeslutet 2004, fattats och som situationen just nu ser ut kan det första tas till våren för att påbörja en effekt från 2018. Med andra ord – fyra år efter att vi började bevittna ett nytt mellanstatligt krig i Europa.

Häromdagen fattade det danska Folketinget beslut om att Danmark ska delta i NATO:s robotförsvar. Visserligen bara med sensorer placerade på fartyg och inte som bas för robotar, men detta kommer ändå att kraftigt höja insatserna i Östersjöområdet. Ryssland har sedan länge varit tydligt med att man kommer att bemöta robotförsvaret med frambasering av Iskanderrobotar, vilket ytterligare talar för en basering av dessa i Kaliningrad. Baltikum är något av en militär munsbit för Ryssland och det är i ljuset av det vi ska se den ökade amerikanska närvaron där, ämnad att avskräcka från ett angrepp. Den ryska övningen Zapad (Väst) 2009 innebar ett scenario där man övade ett angrepp på Baltikum. Övningen fick NATO att återuppta sin försvarsplanering och att påbörja en krisplanering i händelse av ett ryskt angrepp på Baltikum. Sveriges roll i detta scenario är omfattande, framförallt till följd av Gotlands läge, men vad gäller södra Sverige, samt svenskt territorialvatten och luftrum. Enligt Edward Lucas ingår också bruk av det sistnämnda i NATO:s planering, varvid man utan tvivel kan sluta sig till att dessa områden också ingår i rysk planering för att just hindra NATO:s handlingsfrihet. Ur Deception (2012):

”NATO contingency plans now for the first time include the Baltic States, involving the use of Swedish airspace and Polish troops.”


Hösten 2013 hölls en ny Zapad-övning i Östersjöområdet och landytorna närmast Baltikum. I veckan publicerades en finsk rapport som bl.a. avslöjar att övningen i själva verket var flera gånger större än den låga numerär som föranmälts till OSSE. Att Ryssland tillmäter Östersjöområdet stort militärt intresse går inte att ta miste på. Om två veckor hålls NATO:s toppmöte i Wales, där en av huvudfrågorna kommer att vara just förstärkning av Baltikum och Polen och permanent basering av NATO-stridskrafter i dessa länder. Aktioner föder motreaktioner och vad det ryska svaret blir återstår att se.

Medan den säkerhetspolitiska dansens virvlar blir allt snabbare i vårt absoluta närområde, tvingas man dock tyvärr konstatera att svensk försvarspolitik fortsatt sitter fast i år 2004. Mycket lite pekar på att någon förändring står för dörren. Ett misstag som kan få allvarliga konsekvenser när den Europas säkerhetspolitiska brännpunkt numera är lokaliserad till vår bakgård – vare sig vi vill det eller inte. Dagens Nyheters debattsida skriver jag därför idag tillsammans Johan Wiktorin och Niklas Wiklund (tidigare endast känd som Skipper) om behovet av att stärka den svenska försvarsförmågan på riktigt och hur detta kan åstadkommas.

För den som vill läsa mer om försvarsbeslutet 2004 och den svenska försvarsreformen som ledde till att det svenska försvaret var helt fokuserat på internationella insatser, skrev jag under våren en i uppsats på kandidatnivå vid Försvarshögskolan där jag identifierade drivkrafterna bakom den svenska försvarsreformen åren 1994-2004.


Frivilliga en styrka där staten abdikerat från ansvaret (uppdaterat 11/8 00.30)

Under eftermiddagen uppmärksammades jag på att det i Västerås skulle genomföras en akut insamling så att personer som deltar i arbetet med att bekämpa den stora skogsbranden i Västmanland ska kunna klara av helgen. Något som fick mig att baxna. Inte att goda människor ställer upp och samlar inte förnödenheter och materiel, utan att sådant överhuvudtaget ska behövas när det rör sig om de mest grundläggande artiklar för en insats vid samhällspåfrestning. Skogsbranden har nu rasat i 10 dagar och att den skulle fortsätta rasa över helgen lär ingen ha tvivlat på. Frågan man kan ställa sig är var tog det statliga ansvaret vägen? Var är krisberedskapen? Varför ska privatpersoner behöva samla in strumpor, kläder, mat, vatten, madrasser, strålkastare, whiteboard-tavlor med mera till de insatta som arbetar med skogsbranden så att de kan lösa sin uppgift? Hur kan detta överhuvudtaget tillåtas vara ett logistiskt problem?

(Har klippt bort listan om 34 specificerade artiklar punkter då bilden blev för lång)

I Sverige finns inte längre någon försörjningsberedskap. Reduktionen av denna började med regeringen Carlsson 1994 med ett krav på att Jordbruksverket skulle göra en permanent besparing på 200 mkr på beredskapslagren som ej ansågs lika nödvändiga längre efter Sveriges inträde i EU. Året efter följde man upp med ett sparkrav på ytterligare 100 mkr. Så fortsatte det tills beredskapslagren helt avvecklades i och med försvarsbeslutet 2000. Liksom det militära försvaret skulle det civila försvaret istället för att skydda Sverige inrikta sig på internationella insatser. Dock skulle det civila försvaret även kunna bistå samhället vid svåra påfrestningar.

Det skrämmande är att sedan 2002 då 1993 års beredskapsförordning upphävdes har ingen svensk myndighet ansvar för livsmedelsförsörjningen även om Livsmedelsverket sedan 2010 är samordningsansvarig myndighet. Läs gärna denna debattartikel av ordföranden i Civilförsvarsförbundet för att få en bild av hur det annars ser ut i samhället.

Nu är det dock inte tal om någon allvarligare kris som drabbat hela landet utan en omfattande skogsbrand där upp till 1000 människor hittills varit evakuerade och några hundra brandmän, personal från försvaret och frivilliga är sysselsatta med släckningsarbetet. Det är alltså som logistisk utmaning en oerhört mycket mindre påfrestning än en nationell kris eftersom livsmedelsförsörjningen i Sverige nu fortsatt fungerar som normalt. Likväl är tydligen insatsen helt beroende inte bara av frivilligt arbete, utan även av frivilliga donationer.

Ser man till förutsättningar i närområdet för att sköta försörjningen till den insatta personalen, så skulle den inte kunna vara bättre.

Livsmedel: ICA har sitt största lager i Sverige i Västerås, 30 km från Ramnäs. Med god ledning och ansvarstagande kan det alltså råda några som helst bekymmer att under den ringa påfrestning som branden trots allt utgör få fram förnödenheter så att de insatta ska kunna äta och dricka.

Övriga förnödenheter: Knappt 60 km från Ramnäs i Arboga ligger Försvarsmaktens centrallager. Filtar, sängkläder, strumpor, sovsäckar, batterier, vad helst man nu behöver finns att hämta ur detta lager – om man på statlig nivå vill agera.

Utöver de två ovan nämnda finns också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som är efterträdaren till Räddningsverket. Med tanke på myndighetens uppdrag att bistå vid kriser och naturkatastrofer genom internationella insatser, vore det ju mycket märkligt om inte heller denna myndighet skulle kunna täcka de behov som finns i insatsen.

Försvarsmakten har vidare en logistikbataljon som sätts upp av Trängregementet i Skövde. Hittills har dock resurserna bara tagits i anspråk vad gäller att bistå med drivmedelstransporter i insatsen.



Nu lär inget hända denna helg, men insatsen pågår sannolikt även nästa vecka och helg, om än förhoppningsvis i betydligt mindre skala.

Att frivilliga ställer upp och lägger ner både tid, kraft och sina egna pengar för att hjälpa sina medmänniskor och samhället är en oerhörd styrka och något som vi i Sverige måste förvalta väl. Det visar också vilken styrka det är att ha frivilligorganisationer som Civilförsvarsförbundet och de frivilliga resursgrupper man sätter upp. Att den statliga logistiken och försörjningsberedskapen i händelse av kris ska bygga på donationer av privatpersoner kan dock inte kategoriseras som annat än ett fiasko.

De frivilliga som ställer upp och bistår i arbetet med och kring bekämpningen av skogsbranden är inte annat än hjältar och jag kan bara hoppas att de kommer att belönas därefter. Det finns däremot betydligt mindre trevliga ord att yttra om hur svenska myndigheter har hanterat det hela och framförallt förberett sig för situationer liknande den nuvarande.

Vart tog det statliga ansvaret vägen? Varför ska personal från statliga myndigheter och kommunal förvaltning, men även frivilliga insatta med att släcka Sveriges största skogsbrand i modern tid behöva vara beroende av privata donationer för sin grundläggande funktion?

Ett tack även till Filip Båverud som skrivit uppsats på kandidatnivå på Försvarshögskolan om svensk försörjningsberedskap. Ett ämne som är högst aktuellt.

Vill man bredda sina kunskaper om försörjningsberedskapen vid kris har det skrivits en hel del på Cornucopia (12, 3)

Uppdatering 11/8 00.30: Under sena kvällen lade Länsstyrelsen i Västmanland ut en uppdatering på sin facebook-sida som återigen fick mig att gå i taket. Länsstyrelsen efterlyser där donationer av de mest grundläggande förnödenheter och utrustning.


Som påpekat ovan finns all den här utrustningen att tillgå i Försvarsmaktens centrallager mindre än 60 km från Ramnäs och lite över 60 km från Riddarhyttan ett nytt lager upprättats.

Det kan inte betecknas som annat än ett totalhaveri när en länsstyrelse ej själv mäktar med att få fram så basala förnödenheter som de som här listas. Har man ställt en förfrågan till MSB om att få del av MSB:s förråd för katastrofhjälp? Uppenbarligen inte. Har man ställt en förfrågan till Försvarets Materielverk som numera ansvarar för Försvarsmaktens förråd? Nej, det har man inte meddelar chefen för FMV enhet för förråd, service, verkstäder, Tomas Salzmann. FMV FSV har ändå haft jour hela helgen och Salzmann bekräftar att just den efterfrågade materielen finns att tillgå i Försvarsmaktens centrallager i Arboga.

Uppenbarligen har inte Länsstyrelsen kompetens nog att begära in stöd av andra myndigheter utan vänder sig istället till privatpersoner och företag för donationer. Därmed kan konstateras såväl brist på utbildning som samövning mellan myndigheter och övriga aktörer inom krisberedskapen. Lyssna gärna på Studio Ett från i torsdags och ta del av försvarsminister Karin Enströms synpunkter på krisberedskapen jämfört med programmet andre gäst med erfarenhet av svensk krisberedskap. Kan avslöja så mycket som att försvarsministern betecknar detta som en exceptionell händelse och söker av den anledningen förståelse för arbetet. Vän av ordning frågar sig naturligtvis om inte all krisberedskap syftar till att hantera just exceptionella händelser?

Fungerar det så här illa vid en så pass logistiskt enkel händelse som en stor skogsbrand – hur illa ska det då inte fungera vid en händelse med större samhällspåverkan eller om någon aktivt skapar påfrestningar på samhället? Det finns uppenbarligen väldigt mycket att lära på nytt vad gäller krisberedskap sedan det civila försvaret lades ner parallellt med det militära.

Se även Cornucopia i samma ämne

Ryska UD och svensk sekretess om kränkningar och incidentberedskap (uppdaterat 22.45)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga att något som kom från det ryska utrikesdepartmentet angående det svenska försvaret var läsvärt, men så är faktiskt fallet denna gång. Detta pressmeddelande från ryska UD visar hur man där tolkar, eller i alla fall vill utnyttja, den sekretessen rörande vilka nationer som kränker svenskt luftrum.

Ryska UD frågar sig varför Sverige vill undanhålla informationen från sin befolkning att amerikanska flygplan har kränkt landets luftrum och försöka ställa sig in hos USA. Att det amerikanska flygplanet försökt undkomma ryskt luftvärn avfärdar man som nonsens och framhåller att det är USA och NATO som eskalerar situationen i Östersjön. Ett område som enligt ryska UD fram tills nu varit ett område för fred och stabilitet.


Detta är ytterligare ett exempel på det negativa i att inte vara öppen med kränkningar av svenskt territorium och incidentberedskapens verksamhet. Det är en situation som exempelvis Finland inte behöver bekymra sig om eftersom man där i princip omedelbart skickar ut ett pressmeddelande med information om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Här har nu det svenska hemlighetsmakeriet istället spelat Ryssland rakt i händerna.

Dra ifrån förlåten vad avser kränkningar av svenskt luftrum och territorium så att vi slipper liknande situationer som denna igen. Allt i denna händelse har skadat svensk försvarsförmåga och säkerhetspolitik mer än vad det gjort om man från början kört med öppna kort.


Tack för tipset på Twitter. Tyvärr förlorat vem det var ifrån.


Uppdatering 22.45: Om man tyckte att det ovanstående var lite magstarkt så ska man absolut inte läsa denna artikel från rysk statsmedia (RIA Novosti) där finske Johan Bäckman, känd för sina många konstiga ställningstagande för Ryssland och Sovjetunionen, får breda ut sig med sina konspirationsteorier om den aktuella händelsen med den amerikanska kränkningen och läget i Ukraina. Bland annat får läsarna och lyssnarna veta att U 137 i själva verket var en iscensatt provokation för att Sverige och Finland skulle gå med i NATO. Några detaljer om hur Sverige och USA såg till att den sovjetiska ubåten hamnade på grund i Karlskrona skärgård ger dock Bäckman inte. Och ja, det är alltså detta som alltså presenteras som sanningen för den ryska befolkningen av ryska statsmedia.

Se även The XX Committee om kränkningen och ryska UD:s uttalande.

Försummade brister kommer surt igen (uppdatering 18.25)

Branden i norra Västmanland från luften igår kväll samtidigt som brandbekämpningsflygplan fyller på vatten. Foto och upphovsrätt Stefan Forsgren.


Här är det viktigt att skilja på sak. Att rikta kritik mot dem som just nu är insatta i att bekämpa branden och att rädda liv är helt fel. De gör allt de kan utifrån tillgängliga resurser. Däremot finns det all anledning att riktig skarp kritik mot de bristande resurser som finns att tillgå och besluten som lett till denna situation. Faktum kvarstår att de resurser som finns att tillgå idag för att hantera allvarliga påfrestningar på samhället är färre, och i vissa fall betydligt färre, än de var bara för några år sedan.

Sedan 90-talet har det civila försvaret successivt reducerats för att i försvarsbesluten 2000 och 2004 närmast helt avvecklas som statligt intresse, där vissa delar i bästa fall lever vidare som ansvar hos privata aktörer på statligt uppdrag. Jag skrev i tisdags på SVT Opinion om hur Försvarsmaktens förmåga att bistå med stöd till samhället i form av helikoptrar aktivt har minskats under det senaste decenniet, liksom hur avvecklingen av beredskapspolisen gör det svårare för polisen att mäkta med större händelser med längre förlopp. Det är frågor där även Allan Widman (fp) nu hakar på.

Samhällets krisberedskap är dock så mycket mer än bara helikoptrar och poliser. Grundläggande för att kunna hantera en katastrof eller påfrestning är att ha fungerande ledning och samband. Här har den svenska modellen ställts på allvarliga prov under skogsbranden, där ansvaret från början låg på kommunerna som berördes av branden, vilket gjorde det svårare att disponera och leda resurserna rätt. Slutligen övertog istället Länsstyrelsen ansvaret. Där finns det skäl att se tillbaka efter branden och se om detta skulle ha gjorts tidigare. Vittnesmål från boende i brandområdet är beklämmande vad avser den ofta motsägelsefulla information som spridits från ansvariga avseende den aktuella situationen och om man t.ex. ska evakuera eller inte. Det pekar på att mer övning hade varit av goda, men hur hinner man med något sådant när man redan under normalförhållandena är maxbelastad som t.ex fallet för polisen? Vi ska här också komma ihåg att branden i all sin tragedi ändå är en i jämförelse ganska begränsad händelse. För tillfället är det ca 1000 evakuerade och ett antal tusen till i evakueringsberedskap. Som tur är finns inget masskadeutfall eller andra komplicerande faktorer.

Högst beklämmande var dock att se nedanstående tweet på Twitter under morgonen.

Det är utmärkt att myndigheter använder sociala media som komplement för att nå så stor del av befolkningen som möjligt (även om det är mindre klokt att välja ett kontonamn som inte dyker upp om någon skriver ”länsstyrelsen Västmanland i Twitters sökfunktion för konton). Det är däremot högst beklämmande att återigen få se hur sköra myndigheternas samband är vid även förhållandevis små påfrestningar – därtill ”endast” orsakade av naturen och inte av någon med ont uppsåt. På förmiddagen orsakde ett blixtnedslag i Stockholm att många myndigheter står utan mobiltelefoni och att det är svårt att nå polis och räddningstjänst. Nu påeftermiddagen meddelade man också att man flyttar krisinformationen till en annan webbplats p.g.a. den höga belastningen på länsstyrelsens webbplats. I tisdags var webbplatsen överbelastad och man hänvisade istället till information på Facebook(!). Talande är också hur nu myndigheterna måste samverka med en uppsjö aktörer (Telia, Tele2, Skanova m.fl.) för att säkerställa en enda funktion såsom telefonin istället för att det tidigare fanns ett övergripande ansvar för såväl drift som nät.


Bild från Skymningsläge (@skymningslage)


Problemet blir också hur människor ska få del av samhällsviktig information och framförallt kunna ta del av den när det är skarpt läge och telefoni och bredband slutar fungera. Förr fanns sådan information som bilden nedan att tillgå i telefonkatalogen. Nu finns den inte längre där och det finns knappt en telefonkatalog. Finns då informationen att hitta på det allvetande internet? Prova själv att gå in på MSB hemsida och söka efter ”evakuering”.
Samma fenomen som råder inom telefonin återfinns även inom andra samhällskritiska funktioner i vårt alltmer datoriserade samhälle. Exemplen har genom åren varit alldeles för många när strömavbrott, bränder och liknande hos en underleverantör lett till att journalsystem, receptfunktion, bidrag etc. slutat fungera. Man kan ställa hur stora krav som helst på att en myndighet ska tillhandahålla en funktion, men när funktionen då är utlagd med servrar och underservrar hos en rad olika privata företag och dessutom i andra länder, blir systemet mycket sårbart. Inte bara för av naturen orsakade friktioner utan även sabotage och framförallt intrång. Det ska betonas att det inte är den tekniska utvecklingen det är fel på utan på hur nonchalant man från myndighetshåll hanterar redundansen. Ju fler kockar, desto sämre soppa, brukar det heta. Soppan kan naturligtvis bli ännu bättre, men det förutsätter övning och ju fler kockar desto mer övning krävs det när alla ska röra i grytan i rätt sekvens för att höja smaken.
Det finns dock positiva exempel. Ett är det nationella sambandssystemet RAKEL som används av en rad olika myndigheter. Vid stormen Gudrun var allt samband nere i dagar och ordonnanser hade svårt att ta sig fram längs vägarna i området. När Stormen Per senare drabbade Sverige hade RAKEL-systemet införts och sambandet fungerade nästan smärtfritt, medan ordinarie telesystem låg nere.

Statsminister Fredrik Reinfeldt ska nu vara på väg mot branden. Samtidigt meddelas att regeringen ska tillsätta en utredning om Sverige behöver brandflyg. Nu gäller det att genomföra damage control eftersom en valrörelse klassiskt påverkas mest av det som händer i inledningen och det som händer i sluttampen. I förrgår blev jag intervjuad av Aktuellt med anledning av min debattartikel hos SVT Opinion om att den svenska beredskapen för allvarliga katastrofer och samhällsstörningar så som skogsbränder och fartygskatastrofer är betydligt sämre idag än 2008 och än sämre jämfört med början av 90-talet. I studion fanns försvarsminister Karin Enström för att svara på motsvarande frågor (ca 13.45 in i klippet). Vad ministern naturligtvis inte nämnde var att ingen av de 30 moderna helikoptrar som hon omtalar för närvarande är planerad att ha släckförmåga eller förmåga att rädda nödställda vid en fartygskatastrof. Det lär ju inte för inte vara som statsministern i en intervju under förmiddagen när bristen på helikoptrar fördes på tal, hänvisade till att var och en kunde se vilken kapacitet flygplan har i jämförelse med helikoptrar. Det vill säga de flygplan som Sverige inte har, som inte kunnat användas förrän igår och som en inte har några andra användningsområden än just brandbekämpning. Normalt sett är ju annars regeringen starkt för att merutnyttja befintliga resurser, men när man själv medverkat till att reducera just den förmågan blir det naturligtvis svårt. Jag kan bara återigen konstatera att 2008 innan helikopter 4 avvecklades hade Försvarsmakten tillgång till över 20 helikoptrar med förmåga att ta 2000 liter vatten eller mer. Idag lyckas man sätta in tre och då efter att ha skramlat ihop besättningar. Ser man än längre tillbaka var beredskapen ännu bättre, vilket Skipper förtjänstfullt avhandlat i ett blogginlägg.

Försvarsmaktens helikopterburna brandsläckningsresurser 1999. Idag endast 3 helikoptrar tills dessa avvecklats. Bild från Skipper

Det finns all anledning att åter utreda samhällets krisberedskap, precis som nu föreslås, men det vore klädsamt om man denna gång, till skillnad från tidigare gånger, tog fasta på rekommendationerna trots att de kommer att innebära stora utgifter. DN diskuterar nu vad den stora skogsbranden kommer att kosta regeringen i valrörelsen. Det vore onekligen en ödets ironi om försvarspolitiken, som så många inklusive regeringen tidigare dömt ut som politiskt intressant fråga, skulle kosta Alliansens regeringsmakten.

Avslutningsvis vill jag återigen rikta ett stort tack och framförallt ett stort lycka till till alla som är insatta med bekämpa skogsbranden, varav många har fått avbryta sin semester. Vi ska även skänka en tanke till de evakuerade och de som faktiskt tyvärr blivit hemlösa. Av den anledningen är mycket värmande att läsa om alla frivilliga som erbjuder sina hem och resurser till det allmännas bästa.
Någon kanske funderar på hur ser det militära försvaret ser ut just nu om det civila försvaret och Försvarsmaktens möjligheter att stödja det civila samhället reducerats? Tyvärr inte bättre där. Läs gärna dagsfärskt inlägg och Försvar & Säkerhet


SMP, Barometern

Uppdatering 18.25: Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten bringar nu klarhet i läget avseende Försvarsmaktens nuvarande och framtida resurser för att stödja samhället med skogsbrandbekämpning. För närvarande finns 4 st helikopter 10 att tillgå i landet. Hkp 14 kommer att kunna använda samma brandtunna som hkp 10 när bärsystem för dessa är levererade och utprovade. För hkp 16 är nya bärsystem och vattensäckar enligt amerikansk modell beställda men ej levererade.

Avslutningsvis kan man inte låta bli att fundera över vad det är för stolpskott som ondgjort sig över att en hamburgerkedja erbjudit gratis mat till personal insatt i brandbekämpningen.

Felaktiga uppgifter och behovet av öppenhet


Igår uppdaterade jag mitt inläggom den ökade spänningen i Östersjön med ett resonemang kring kränkningarna av svenskt luftrum den 20 juni. Ett resonemang jag förde utifrån de uppgifter som fanns tillgängliga i media, myndigheter och från andra stater. Där framförde jag hypotesen att det skulle kunna röra sig om ett övningsanfall mot östra Gotland eftersom den redovisade flygprofilen var av sådan karaktär. DN följde idag upp med en artikel där mitt resonemang återges.
Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.

Därmed kan man konstatera att mitt tidigare resonemang var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i eftersom det skulle betyda att även om spänningen i Östersjön är hög så är den inte så hög att man avsiktligt väljer att kränka vårt lands luftrum.

Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Carl Bildt skriver vidare att hans bekräftande av flygplanens nationalitet ”begränsar förhoppningsvis okunniga spekulationer”. Ja, det kan man bara instämma i och samtidigt konstatera att hade man varit öppen med nationaliteten redan från början hade det inte blivit några spekulationer alls. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska. Något man redan kan se resultatet av på Twitter.

Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.

För lite, för sent och för ihåligt (uppdaterat 15/7 07.10)

”When you give one of your myndigheter a omöjligt regeringsuppdrag” Kanske var det just regeringsbeslut 5/2013 som Tumblr-kontot ”When you work at regeringskansliet avsåg?”

I Helsingborgs Dagblad skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och partikollegan Hans Wallmark om hur försvaret ska förberedas för att kunna hantera en för Sverige osäker tid. Det vore ju tacknämligt, men det kan tyckas väl sent för syndarna att vakna först nu. Överhuvudtaget är det ju ett problem att försöka utmåla en pågående försvarsreform som lyckad och samtidigt motivera att det krävs ekonomiska tillskott.
Widegren och Wallmarks debattartikel inleds med att beskriva Försvarsberedningens samstämmighet om de 27 miljarder kr som man enats om att satsa under nästa försvarsinriktningsperiod.  Inte med ett ord nämns att dessa satsningar påbörjas först om fyra år, eller att det trots denna, som det nu utmålas från moderat håll, historiska satsning på intet sätt hanterar att försvarsbudgeten saknar drygt 50 miljarder kr för att verkställa den försvarsreform som Riksdagen beslutade 2009. Därutöver tillkommer de starkt negativa effekterna av det försvarsprisindex som sätts av Finansdepartementet. Som lök på laxen kan vi av debattartikeln konstatera att det inte heller denna gång blir något försvarsbeslut utan återigen endast en ny inriktning av försvaret.

Vad gör då regeringen för att avhjälpa det sedan drygt 4 månader i grunden förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa där Östersjön nu utgör tyngdpunkten i det säkerhetspolitiska manövrerandet mellan Ryssland och NATO? En mycket bra fråga där svaret fortfarande låter vänta på sig eftersom den försvarsberedningsrapport man refererar till och de åtgärder som där beskrivs avser perioden efter 2015.

Widegren och Wallmark listar sedan några förslag för att förbättra försvaret och öka den operativa förmågan, främst genom att ”personal och resurser ska tillföras för att öka övningsverksamhet”. Vidare framhåller man att ”Försvaret bör tillföras ytterligare mer kontinuerligt anställd personal”. Bra förslag men samtidigt ytterst märkliga. Det senaste året har nämligen Försvarsmakten lagt all sin planeringsenergi i såväl Högkvarteret som ute på förbanden för att i enlighet med regeringsbeslut 5/2013 planera för mindre personal och framförallt färre kontinuerligt anställda, vilket har varit något regeringen mycket noggrant betonat.

Frågan är då vilken status regeringsbeslut 5 har just nu? Försvarsminister Karin Enström gick ut omedelbart innan Försvarsmakten lämnade in sitt svar till regeringen och meddelade att regeringen inte tänkte genomföra några förslag som sänker den operativa förmågan. Frågan är dock vilken definition regeringen gör av sänkning av operativ förmåga – för sänker den operativa förmågan gör konsekvenserna av regeringsbeslut 5 definitivt. Till och med den av Försvarsmakten föreslagna reducerade neddragningen definierar myndigheten som medförande ”en organisation nära underkritisk nivå” och med ”kännbara produktionsmässiga och operativa konsekvenser”. Som exempel innebär konsekvenserna av att genomföra RB 5 fullt ut att Armén personellt och materiellt kommer att minskas från 5 mekaniserade bataljoner till 3. Det är en reduktion av antalet manöverbataljoner med 25 %, samtidigt som regeringen omtalar att man satsar på försvaret i en orolig tid.

Läget blev inte klarare i Almedalen då Cecilia Widegren vid ett framträdande på Försvarspolitisk Arena (se 22.45) uttalade att RB 5 nu tillhör byrålådan och att nya planeringsanvisningar gått ut till Försvarsmakten – ”försvaret ska planera utifrån de förusättningar som gäller här och nu och inte som gällde för ett år sedan”. Man får verkligen hoppas att de sparkrav Försvarsmakten ålades i och med RB 5 därmed är utraderade. Är de inte det så påbörjas åtgärderna redan till hösten för att den nya organisationen ska vara intagen 2016. Enligt Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har heller inte myndigheten fått några anvisningar eller liknande om att RB 5 inte längre gäller. (uppdaterat 15/7 07.10)

Den stora frågan man bör ställa med tanke på Widegren och Wallmarks debattartikel ”Förberedelser i en osäker tid” är varför har ingen gjort några förberedelser för den osäkra tid vi upplever redan nu?

Konsekvenserna visas med all tydlighet i läget i Östersjön just nu, vilket beskrivs bra i Svenska Dagbladet ikväll. Här ska det poängteras att vi mycket väl vet hur situationen utvecklats i luften över Östersjön och på havsytan de senaste åren. Dock vet ingen hur läget ser ut under vattnet. Med tanke på hur Ryssland agerat och uppträtt vad avser andra Östersjöstaters luftrum, kan man bara gissa vad som händer under havsytan. Att ubåtsjakten utanför Göteborg 2011 skulle vara en singulär händelse, tvivlar jag på.
Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.

Almedalen 2014 – försvars- och säkerhetspolitisk sammanfattning

Att det är ”supervalår” har onekligen märkts i Almedalen då antalet evenemang i år ökat med mer än 50 % från förra året till över 3500. Antalet evenemang inom försvars- och säkerhetspolitiken är en ynka bråkdel som det ”särintresse” det är enligt vissa. Liksom tidigare år har Folk och Försvar tillsammans med en lång rad andra organisationer hållit fanan högt inom dessa politikområden med ett stort antal intressanta seminarier på Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg, varav jag tänkte beröra några som hastigast.

I partiledartalen valde flera av partiledarna, Stefan Löfven, Göran Hägglund, Jimmy Åkesson och Fredrik Reinfeldt att beröra försvarsfrågorna. Löfven och Hägglund redan i inledningen av sina tal, medan Reinfeldt omtalade de berömda moderata satsningarna på försvaret. Med tanke på hur tidigt i sina tal i synnerhet Löfven, men även Hägglund tog upp försvarsfrågorna, finns det uppenbarligen de politiska strateger som försvarsfrågan som en fråga där man kan tippa rösterna åt ett gynnsamt håll. Efter att ha hört Jan Björklunds tal var jag något förvånad att han inte berörde försvaret, men det står nog klart för de flesta var Folkpartiet står i försvarsfrågorna. I samband med Folkpartiets dag på lördagen gjorde man också ett utspel om att återinföra värnplikten, vilket understryker bilden av att det faktiskt finns en rad politiska nyansskillnader i Alliansen. På liknande sätt meddelade Kristdemokraterna under sin dag att man vill se en parlamentarisk NATO-utredning.

På vänstersidan handlade försvarspolitiken i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ mest om att förbjuda vapenexporten, en företeelse som Vänsterpartiet anser försätta Sverige i beroendeförhållande till andra länder. Inget av partierna verkar dock reflektera för ett ögonblick över vilka beroendeförhållanden Sverige hamnar i om all krigsmateriel ska importeras. Det blir ju nämligen inte mycket försvarsindustri kvar i Sverige om man alls ej får exportera produkterna. Det lär bli svårt för Socialdemokraterna att hantera då den svenska försvarsindustrin med underleverantörer sysselsätter många tiotusentals människor. På den yttersta vänsterkanten levererade Feministiskt Initiativ besked om sin försvarspolitik. Till en början ska 10 miljarder av försvarsbudgeten istället omfördelas till kvinnojourer och kriminalvården.

Vad avser det stora antal försvars- och säkerhetspolitiska seminarier som hölls kommer jag bara att beröra ett fåtal. Mest intressanta av seminarierna fann jag seminarierna Ny krigföring i Ryssland, Ukraina och det nya säkerhetspolitiska läget samt Försvarsberedningen och Ukrainakrisen. I dessa seminarier berättade bl a Peter Mattsson (FHS) och Carolina Vendil Pallin (FOI) om den ryska försvarsreformen, de tecken man sett tidigare under 00-talet och vart Ryssland nu är på väg. Liksom Carl Bildt i SVT:s mycket sevärda Rakt på-intervju, konstaterade man att den ryska tröskeln för att använda militär makt för att lösa säkerhetspolitiska problem är lägre än vad man trott i väst, men samtidigt har man i Moskva företagit sig det man tidigare omtalat i den säkerhetspolitiska retoriken. Jag rekommenderar varmt att man tittar på dessa seminarier. Ytterst intressanta och särskilt tänkvärda när man reflekterar över vad FOI och svenska underrättelseorgan tidigare meddelat regeringen och vilka åtgärderna blivit i försvarspolitiken sedan 2008.

På tisdagen hölls ett extrainsatt seminarium på Försvarspolitisk Arena om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön, vilket jag blivit inbjuden att delta i, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet till. Det är ett intressant och brännande ämne där det hos allmänhet och media idag råder en stor okunskap om vad som pågått under våren i Östersjön nära Gotland, särskilt under veckorna innan Almedalen. Här får man en mycket bättre bild genom att följa andra länders försvarsmakter i deras rapportering från Östersjön, samt civila ”signalspaningsamatörer” som lägger ut sina resultat i sociala media. Här har Försvarsmakten otroligt mycket att jobba med, då man av outgrundlig anledning väljer att hemlighålla information som grannländer och NATO-länder lägger ut öppet, t.ex. hur många gånger incidentberedskapen startat och mot vad. I Almedalen uppstod i år exakt samma problem som tidigare år. Almedalsdeltagare som till vardags verkar ha fullt upp med att sätta post-itlappar på fönster och baka surdegsbröd rasar över Försvarsmaktens ”jippoflygningar” med JAS över Visby. Att det är incidentberedskapen som flyger är inget Försvarsmakten lyckas få ut i media. Istället underbygger tystnaden bara den stora okunskapen och mytbildningen. Jag

Ett förvånansvärt intressant seminarium gällde Hewlett Packards förslag till lösning på Försvarsmaktens personalförsörjning och personalhantering. Jag var nog inte ensam om att höja på ögonbrynen när HP kom på tal i detta. Det visar sig att HP sedan många år redan sköter detta åt det brittiska försvaret inklusive att karriärväxla personalen mot slutet av sin tjänstgöring. Löftet här från HP var att göra det bättre och till lägre kostnad än nu och om man inte lyckades skulle man heller inte ta betalt. Med tanke på nuvarande friktioner i personalförsörjningen förstår jag att såväl moderat som vänsterpartistisk paneldeltagare var attraherad av lösningen. Personligen har jag mycket lättare att acceptera outsourcing av personaladministration och karriärväxling än kärnuppgifter som t.ex flygunderhåll och bevakning.

Utfrågningarna av respektive partis företrädare och ungdomsförbundsordförande var också intressanta att lyssna till liksom vissa av seminarierna där respektive partis försvarspolitiska företrädare var ihoptussade i kontroversiella frågor. Där blev det stundom riktigt hett. Ett bestående intryck av hur påläst Peter Hultqvist nu blivit i försvarspolitiken där han nu lätt och ledigt hanterar en bred flora av olika ämnen på ett sätt få av hans motståndare mäktar med.

Ett seminarium jag blev mycket besviken på var Den militära personalens syn på försvarspolitiken. Här ställdes Peter Hultqvist och Johan Forssell mot varandra och för att kommentera den medarbetarundersökning Officersförbundet gjort i Försvarsmakten avseende de anställdas syn på försvarspolitiken. Återigen visade undersökningen att de anställdas förtroende för regeringens försvarspolitik sjunkit. Från skrämmande låga siffror till mycket skrämmande, skulle man nog kunna sammanfatta det hela. Det är inte utan att man undrar om det finns något politikområde med motsvarande siffror. Tyvärr urartade seminariet i pajkastning mellan Forssell och Hultqvist, vilket väl ändå får ses som talande för resultatet i Officersförbundets undersökning.

Tyvärr är det också så att problematiken kvarstår. Man kan slå sig för bröstet hur mycket man vill över att Försvarsberedningen lyckats leverera en rapport med en god analys av läget, men där en hel mandat period ligger mellan läget idag och de åtgärder som föreslås. Här ska det understrykas att detta är såväl Alliansen som Socialdemokraterna överens om och den ekonomi som skiljer sidorna åt är kaffepengar. Till detta ska också läggas de effekter av Finansdepartementets försvarsprisindex som i realiteten gör att försvarsbudgeten än snabbare krymper enligt FOI. Det är med andra ord inte så svårt att förstå varför försvarsanställda har så lågt förtroende för försvarspolitiken. Se gärna Karlis Neretnieks i seminariet Duger det nationella försvaret? beskriva hur infrastrukturpolitiken skulle se ut om man agerade som försvarspolitiken.

Ett stort tack till Försvarspolitiska Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg för inte bara intressanta seminarier utan nu även ypperliga webb-sändningar som gör det möjligt att följa både på distans och i efterhand.

Det bidde inte ens en tumme

Idag är moderaternas dag i Almedalen och det är nog inte för inte som Svenska Dagbladet då väljer att lyfta den mycket intressanta rapporten från Totalförsvarets Forskningsinstitut om obalansen mellan försvarets uppgifter och dess finansiering. Det som rapporten konstaterar och som SvD lyfter är hur det ”försvarsprisindex” som ska kompensera Försvarsmakten för ökade kostnader och som sätts av Finansdepartementet, i själva verket dränerar försvarsbudgeten.

Förslagsvis läser man Johan Wiktorins inlägg i frågan där han adderar detta till sina tidigare beräkningar på regeringens ”satsningar” på försvaret. Det kan vara bra under dagen då moderat försvarspolitik står i fokus, att komma ihåg de 5,5 miljarder kr som kommer att omtalas som summan moderaterna skjuter till försvarsbudgeten först inträffar om 3 mandatperioder! De första pengarna i denna satsning, motiverad av Ukrainakrisen och omvärldsutvecklingen, faller ut 2018, dvs om 4 år. 4 år efter att vår säkerhetspolitiska situation i närområdet stjälpts över ända avser Alliansen och Socialdemokraterna att öka försvarsbudgeten – borträknat de negativa effekterna av försvarsprisindex.

Man kan konstatatera att av satsningen bidde det inte ens en tumme. Istället försvann tummen led för led tills det var pekfingrets tur att möta samma öde.

Uppdatering 09.40:

Med ovanstående i bakhuvudet kan det vara intressant att se utfrågningen av försvarsberednignens ordförande Cecilia Widegren och ordföranden för MUF, Erik Bengtzboe, på Försvarspolitisk Arena. Man tror man har sett och hört det mesta, men likväl häpnar man.

Utför för regeringen inför Almedalen

I en färsk opinionsundersökning som Ipsos gjort för DN inför Almedalsveckan visar det sig att Alliansens mycket låga väljarsiffror kvarstår. Läget börjar onekligen bli mycket illavarslande inför valet om tre månader.

Bryter man ut en enda fråga ur helheten, nämligen just försvarsfrågan, så tror jag faktiskt den kan vara talande för hur (tidigare) alliansväljare ser på regeringen. Under det senaste halvåret har vi sett en allt större säkerhetspolitisk oreda i den nära omvärlden, samtidigt som svenska folket åren dessförinnan matats med budskap om hur fredlig omvärlden är, att det har gått att göra besparingar på försvaret, att försvarets förmåga trots allt är mycket god och så vidare. När då först ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret kommer, följt av att ryska påsken blir offentlig och slutligen Ukrainakrisen, torde detta bidra till öka väljarnas tvivel till regeringens handlingskraft.

Ingen lär vinna ett val på försvarsfrågorna såvida inte världskriget tydligt står för dörren. Likväl är det min övertygelse att bristande handlingskraft och uppfyllande av förväntningar i dessa frågor späder på andra intryck och känslor inför valet av vilket parti man ska lägga sin röst på. Har man redan ett tveksamt eller negativ intryck av ett resultatet inom ett annat politikområde, t.ex. skolan, kommer det att spädas på när det visar sig att den tidigare kärnfrågan försvaret har hanterats så illa. Jag tror därför att det är ett mindre klokt drag att hantera ett ansvarsområde på det sätt som Alliansregeringen har hanterat försvaret.

Ser man också till de opinionsundersökningar som det senaste året genomförts av bl.a. Novus om just försvarsfrågan så finner man att alliansväljarna, med de moderata väljarna i spetsen, har ett mycket lågt förtroende för den förda försvarspolitiken. På samma sätt är alliansväljarna (minus folkpartister) samt sverigedemokrater de som är minst nöjda med beslutet att avskaffa värnplikten. Att ha så missnöjda väljare som successiva opinionsundersökningar om försvaret visat, borde ha rest varningsflagg för länge sedan hos partistrateger, men tydligen inte.

Det torde vara, eller snarare ha varit, ett vist drag att värna om de väljare man redan har.

Värdlandsstöd

Regeringen fattade idag beslut om att Försvarsmakten ska inleda förhandlingar med NATO om svenskt värdlandsstöd (Host Nation Support) till NATO. Avtalet ska gälla i alla konfliktskalor från fredstida övningar till kris och krig. Tidigare under våren tecknade Finland ett liknande avtal med NATO, vilket torde ha inneburit att den svenska beredningen av ärendet kom att prioriteras högre. Sannolikt har anspänningen i Östersjöområdet till följd av Ukrainakrisen också bidragit.

Jag har i ett antal tidigare inlägg efterlyst ökad svensk planering för mottagande av stöd då svenskt försvar idag är fullständigt beroende av utländskt för att framgångsrikt kunna försvara landet. Detta har dock låtit vänta på sig och dagens beslut är till sist ett steg i rätt riktning. Härnäst följer att likt grannlandet Norge öva mottagande av stöd. Såsom tidigare påpekat är ett effektivt mottagande av stöd betydligt mer krävande än det är för Sverige att lämna militärt stöd till andra länder.

De främsta problemen avseende mottagande av stöd är lagrum, logistik och inte minst ledning. Lagrummet hanteras till del av det beslut som idag fattades där den rättsliga statusen för NATO:s militära högkvarter med personal regleras vid verksamhet i Sverige. Likväl återstår frågan vilken insatsrätt eller delar av insatsrätten Sverige är berett att släppa till t.ex. NATO. Vilka befogenheter ska NATO ha att anfalla mål på (tidigare) svenskt territorium i en krigssituation där man stöder Sverige med förband på svenskt territorium? Det finns många frågor av den här typen som måste regleras och som det är mycket svårt att hinna reglera om situationen skulle uppstå.

Logistik är den mest kända delen av Host Nation Support. Vilka förnödenheter ska Sverige ställa upp för tilltransporterade NATO-förband och hur ska transporter ske? Vilka tilltransportshamnar och flygplatser ska användas? I vilken mån behöver man förhandslagra drivmedel och övriga förnödenheter i Sverige för att stödet ska fungera snabbt och effektivt? Hur och av vem ska dessa logistiknoder skyddas?

Ledning är sannolikt det mest komplicerade området. Ur politisk synvinkel är det svårt att se att det skulle vara acceptabelt att NATO övertar ledningen av försvaret av Sverige. Samtidigt är inte det svenska högkvarteret alls dimensionerat för att även leda tilltransporterade NATO-förband. Det är därtill i så fall ett scenario som måste övas, övas och åter övas för att kunna fungera – precis så som görs i våra grannländer i Baltikum, Norge och Polen som är tänkta mottagare av stöd i NATO. Då Sverige heller inte är medlem i NATO saknar Försvarsmakten alla de sambandssystem som krävs för säker och skyddad ledning av förband. Det är teknik och krypton som icke-medlemmar ej får tillgång till.

Om man inte reglerar hur ledningen ska ske, dimensionerar efter detta samt övar, finns bara en enda lösning och det är geografisk separation av förband och ansvarsområden, t.ex. att svenska förband finns och agerar norr om linjen HALMSTAD–NORRKÖPING och leds av svenskt högkvarter medan NATO övertar ansvaret för området söder om denna linje. Detta skulle i praktiken innebära att den del av landet som ska försvaras av NATO också är helt i händerna på NATO. En lösning som jag inte tror skulle vara politiskt acceptabel, men som är den enda gångbara om inte ledningsfrågan reds ut och övas långt i förväg.

Tiden går och det finns mycket att reglera och utreda i frågorna om värdlandsstöd – inte minst på politisk nivå.

Krona för krona? (uppdaterat 13.20)

På SvD Brännpunkt har de senaste dagarna socialdemokraternas försvarspolitiske talesman, tillika ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist och försvarsminister Karin Enström, fört ett replikskifte om den framtida försvarspolitiken och det faktum att regeringen inte gått Socialdemokraterna till mötes i Försvarsberedningen och höjt finansieringen av försvaret.

I Försvarsberedningen lade Socialdemokraterna ett bud som var 900 miljoner kr högre. Moderaterna har tidigare anklagats, med rätta, för att göra inrikespolitik av försvarsfrågan och det i en tid då Europas säkerhetspolitiska situation är den allvarligaste sedan muren föll, kanske till och med sedan 1968. Vi har stått i månader stått på randen till ett krig mellan Ryssland och Ukraina och situationen ser inte ut att förbättras. Att i det här läget sätta inrikespolitiska utspel främst är inte att värna landets bästa.

Socialdemokraterna är dock inte utan skuld i den här situationen. Det socialdemokratiska budet hade en föreslagen finansiering som man visste att regeringen aldrig skulle kunna acceptera då finansieringen togs från fyra områden som ligger nära regeringens kärnfrågor, till exempel skatteregler för småföretagen. Hade regeringen accepterat detta bud så skulle man ha försatt sig i en dålig sits inför valrörelsen. Sålunda kan man ifrågasätta realismen i det socialdemokratiska budet och huruvida det allvarligt menat eller bara handlade om politiska manövrering inför valrörelsen.

Förvarsminister Karin Enström upprepar regeringens mantra om att allt är finansierat krona för krona och att ingen annan klarar av det. Tyvärr finns överhuvudtaget ingen finansiering krona för krona.

I onsdags genomförde Folk och Försvar ett seminarium där Försvarsberedningens rapport avhandlades och där en av deltagarna var Johan Wiktorin (ca 48 min in i del 1 nedan). Wiktorin visade med all tydlighet på hur den framtida ekonomin ser ut, den som uppges vara finansierad krona för krona. (Uppdatering 13.20: Johan Wiktorins egna inlägg om seminariet)

För de kommande tio åren uppskattas följande ekonomi enligt Wiktorin:
– FOI och Riksrevisionen uppskattar att ett tillskott på 45-70 mdr kr behövs för att klara av att iståndsäta IO 14 (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon)
– Försvarsmakten har sänkt sitt bud från 75 mdr kr (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon) till ca 58 mdr kr, sannolikt för att man inte fysiskt tror sig kunna omsätta allt materiel i alla fall under perioden
– Försvarsberedningen har ökat ambitionerna med bland annat +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon och en omfattande verksamhet. Därtill kommer den finansiella osäkerheten för JAS 39E i och med att Schweiz backar ur sin anskaffning. Vad summan för dessa ökade ambitioner landar på är oklart, men kan uppskattas till tiotals miljarder kr.

= För ovanstående har regeringen och Försvarsberedningen redovisat en finansiering på 28 mdr kr (Arkelstens anförande i del 2).

Det är bara att konstatera att svenska regeringar på bästa sms-lånemanér fortsätter att skjuta problemen in i framtiden. I försvarsbeslutet 1992 fanns en underfinansiering från försvarsbeslutet 1988 på 12 mdr kr, motsvarande 21 mdr kr idag.

Nu är den summan med andra ord snart uppe 100 mdr kr i underfinansiering* – för att till 2024 fylla insatsorganisation 2014 och hantera den säkerhetspolitiska osäkerhet som idag råder. Det kan med all rätt ifrågasättas om försvarspolitiken är finansierad krona för krona.

* Man ska också komma ihåg att över 90 % av försvarsmaktsorganisationen avvecklats sedan 1988 för att hantera just lägre finansiering.

För övrigt rekommenderas inlägget av Skipper om hur regeringen beordrade övertid för Flottan för internationell insats utan att bevilja ekonomi från anslaget för internationella insatser. Istället försvann en tredjedel av flottans anslag för övning i år – för att fartygen skulle kunna ligga vid kaj i Baltikum. Att anslaget för internationella insatser är en spargris för Finansdepartementet ter sig alltmer uppenbart. Förmodligen för att ”krona för krona” kunna finansiera något annat.

Del 1

Your browser does not support iframes.

Del 2

Your browser does not support iframes.

En kraftfull markering!



Man kan visa solidaritet och handlingskraft på olika sätt. Ett sätt är att skicka minröjningsfartyg till Riga på örlogsbesök för sex övertidsmiljoner (vilket i sin tur medför reducerad övningsverksamhet). Ett annat sätt är att göra något helt oväntat och skicka ett antal åttamotoriga strategiska bombflygplan av typen B-52 för att öva med en stor NATO/PfP-styrka i Östersjön.

Den årligen återkommande NATO/PfP-övningen BALTOPS i Östersjön startar under helgen med Pre Sail Conference i Karlskrona för att därefter genomföra övningen till sjöss under de kommande två veckorna. BALTOPS är en övning som Sverige deltagit i sedan slutet av 90-talet. De senaste åren har det svenska deltagandet av vissa förklarliga skäl reducerats. Övningen har i vissa avseenden under det tidiga 00-talet varit relativt grundläggande enligt principen ”alla ska med”, men har de senaste åren ökat i såväl kvalité som innehåll.

I år är övningen viktigare än någonsin. Inte minst p.g.a. det spända säkerhetspolitiska läget kopplat till Rysslands agerande mot framför allt Ukraina, men också att de baltiska staterna har känt sig hotade. Detta har som bekant inneburit att NATO förstärkt sin närvaro i Östersjöområdet både till sjöss, i luften och på land. NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har beskrivit situationen som den mest allvarliga hotet mot Europas fred och säkerhet sedan kalla kriget. Av den anledningen är årets övning BALTOPS därför viktigare än någonsin.

Med detta i bakhuvudet kan vi konstatera att Sverige i år ställer upp med ett (1) fartyg i övningen BALTOPS.


Här kan vi återigen se ett exempel på att vi i Sverige har väldigt svårt att fatta rätt beslut vid rätt tillfällen och att vi ofta hamnar i läget att vi bedriver ”strid i efterhand”. I stället för att göra ett uppkommet örlogsbesök i Riga för sex miljoner på övertid kanske det hade varit mer lämpligt att genomföra andra åtgärder. En hade varit att erbjuda NATO det minröjningsfartyg som under det första halvåret 2014 stått i NRF-beredskap att deltaga i SNMCMG1. En annan hade varit att låta ett större antal svenska fartyg deltaga i övningen BALTOPS. Trots kort framförhållning har det funnits tid för att möjliggöra en sådan omfallsplanering både verksamhetsmässigt och arbetstidsmässigt – om man verkligen hade prioriterat detta från regeringens sida. En tydlig beslutspunkt var när NATO började förstärka i Östersjöområdet i månadsskiftet mars/april. Att skicka fler svenska fartyg till BALTOPS hade dessutom kostat mindre än sex oplanerade övertidsmiljoner men gett större effekt.

Men så har inte skett och nu är det korvetten HMS Sundsvall som ensam får visa den svenska flaggans färger i den stora NATO-styrkan. Go for it!


NATO och framför allt USA vet däremot hur man visar solidaritet med de som är med i klubben. I övningen BALTOPS kommer två stycken B-52 att deltaga i minst sagt spektakulära operationer. Man kommer under övningen att genomföra fällning av sjömineringar från dessa flygplan i Östersjön koordinerat med sjöstyrkan.

Tre stycken B-52 har under gårdagen ombaserat från Barksdale AFB i Louisiana till Royal Air Force base Fairford i England där man kommer att utgå från under operationerna över Östersjön.

Under övningen kommer minst två B-52 att öva sjöminering i Östersjön. Mest sannolikt med övningsminor av typen Mk62 ”Quickstrike” vilken är en bottenavståndsmina på 230 kilo som fälls i grunda vatten. Alternativt fälls Mk56 som är en förankrad mina på 900 kilo. En enda B-52 kan bära 45 stycken Mk62 alternativt 12 Mk56. Minorna fälls från 300 meters höjd.

Vad jag vet så har sjöminfällning från B-52 endast genomförts en enda gång tidigare i Östersjön, det var under BALTOPS-98. Detta skedde i samband med att Rysslands grannland Polen hade ansökt om medlemskap i NATO, man blev sedan medlem ett drygt halvår senare. Nu känner sig de baltiska staterna hotade, då skickar USA ett antal B-52 från USAF 2nd Wing med callsign DOOM (undergång) och fäller minor i Östersjön igen.

Att detta är en tydlig markering mot Ryssland råder det nog ingen större tvivel om.


Gästinlägg: En studie i politisk satir

En nämnvärt obekväm chef för försvarsberedningen presenterade idag vad man kommit fram till efter nästan två års arbete med förlängning för att inkludera Rysslands ockupation av Krim. Det sades många ord men inte mycket blev sagt. Vi känner igen allt från tidigare utspel av regeringen i närtid, kanske så när som på en sak. Mellan raderna gick att utläsa:


Det finns inget omedelbart hot att Ryssland enskilt ska anfalla Sverige. Men! Det kan inte längre uteslutas att Sverige dras in i en militär konflikt i närområdet.

Detta är stort. Det är just detta hot som svenskt försvar var dimensionerat för på 60, 70 och 80-talen! Men då hade vi 204 beställda Gripen, 10 gånger fler arméförband och en armada av fartyg. Då kallade vi det kallt krig. Vad den nu uppseglande konflikten mellan öst och väst kommer att kallas lär vi bli varse.

Den av Widegren illa dolda insikten att den eviga fredens utopiska framtidsvision ersatts av förståelsen att det alltid kommer att finnas elaka människor kan man önska skulle få försvarsberedningen att gå från ord till handling. För ord fanns det gott om; handling var det värre med. Att i ord säga att man vill öka från 60 till 70 Gripen och från 5 till 5 ubåtar (inte en felskrivning) innebär inget om man inte också är villig att skriva på fakturan som följer.

Ett enkelt tankeexperiment visar att om vi beställer 10 000 nya stridsvagnar så blir det inga pengar till människor och därmed noll i total försvarseffekt. Så fler är inte alltid bättre, såvida inte pengapåsen rättas därefter. Naturligtvis är syftet att pricka människans omättliga behov av lättsmälta siffror och som passar tidningarnas löpsedlar. Jag förordar att Försvarsmakten, och inte partipolitiskt styrda försvarspolitiker, ska få fördela medel på vapensystem.

Ett mantra som Alliansen genom Borg har pressat igenom som en grundförutsättning är att allt till Försvarsmakten ska finansieras ”krona för krona”. Detta är inte ansvarstagande och helt klart en taktik från finansdepartementets sida. Man vet mycket väl att inget parti vill visa på nerdragningar under ett valår. Så när S inte vill dra ner på samma sak som M så går allt i stöpet, helt enligt plan från finansdepartementet. Och Alliansen ökar enligt sin egen tro chansen att bli omvald genom att påvisa en röd-grön splittring i försvarsfrågan.

Att ta ansvar innebär att våga ta risker, att tro på det man gör och att göra det som behöver göras. Att använda försvarsfrågan som taktiskt slagträ när verkligheten står för dörren är att göra viljan till en adress i Rosenbad viktigare än medborgarnas säkerhet, och därmed viktigare än landets bästa. Att inte betala hemförsäkringen om sonen hotar flytta om han inte får en ny iPad är inte att ta ansvar. Att ta ansvar innebär svåra beslut. Att vara regeringsduglig innebär att man måste kunna se förbi sitt eget bästa i det korta perspektivet och se till den långsiktiga helheten.


Tillbaka till reglerteknik

I ett tidigare inlägg redogjorde jag för vikten av ett långsiktigt agerande i de tröga processer som säkerhetspolitik onekligen är. En slutsats var i metaforens tecken att man inte kan jaga enskilda pirater med hangarfartyg utan man måste etablera en trovärdig närvaro över tiden. En annan var att en eka inte blir ett hangarfartyg oavsett hur många gånger man påstår det. 


Säkerhetspolitik är långsiktig, 10-20 år, men den hanteras idag som en eka. Visst, man kan låta bli att sänka den och kalla det satsning, men det är inte seriöst.

Grafen nedan visar på resultatet av den försvarspolitik som kommer att föras i och med försvarsberedningens rapport. Notera skillnaden mellan regeringens förslag i ord och de resurser som de faktisk är villiga att skjuta till inom överskådlig budgeteringstid (ett par år). Allt bortom det är snömos.




Grafen visar också att vad vi än gör nu – även om ord och resurser skulle sammanfalla – så har vi minst 10 år av återtagning innan vi kan matcha den förväntade ryska nivån med ett proportionellt förvar. Regeringen utsätter Sverige för risk genom att inte i handling bemöta dagens uppenbart försämrade säkerhetsläge. Denna risk kommer att bestå med de tilldelade resurserna under mycket lång tid framöver.

Om tidigast 10 år kan vi med det som idag meddelats av försvarsberedningen komma upp till en rimlig stabiliserande försvarsnivå, under förutsättning att Ryssland inte fortsätter och öka sin ökning. Tyvärr är inte ens detta realistiskt med de faktiska tillskott som föreslås. En graf visar detta med all önskvärd tydlighet:


Som syns i grafen är trätandet om en eller två miljarder (en föreslogs) extra per år av semantisk betydelse. Det är svensk valårspolitik när den är som sämst och påverkar inte Sveriges förmåga nämnvärt. Även om de livligt citerade 5,5 miljarderna kommer till stånd (planerat till ungefär när vi har självkörande bilar på gatorna) så är det för lite, för sent. Enligt förslaget kommer Ryssland att öka sin försvarsbudget 31 gånger snabbare än Sverige de närmaste åren. Och detta är inte från ”en låg nivå” utan med bas två år efter Georgienkriget.

När regeringen säger att de tar ansvar för svensk säkerhetspolitik, rustar upp och tillför medel så får man bilden av en 3-åring som med choklad runt munnen nekar att de ätit godis. Att enträget proklamera sin egen övertygelse är inte olikt den senaste amerikanska valdebatten då Sarah Palin uttalade groda efter groda men ändå tilläts fortsätta av de egna eftersom det konfirmerade deras egen ideologi.

När vi ändå är inne på amerikansk politik så finns en annan jämförelse. Jag tror många med mig tyckte det var absurt hur demokrater och republikaner inte kunde komma överens om detaljer i en budget trots att alternativet var något de båda förlorade stort på. Det hela blev lite som att käbbla om vem som ska sätta i bottenproppen tills båten sjunkit. Det är där svensk försvarspolitik är just nu, käbblande om vem som ska sätta i proppen. Fast värre. Bottenpropparna som partierna slåss om att erbjuda skiljer sig bara i papperstjocklek och den som läser av vattenlinjen använder ett vattenpass och meddelar att båten går rakt.

Oenighet var det här

En talande detalj i sammanhanget är att en tredjedel av försvarsberedningens 150-sidiga dokument består av alla avvikande uppfattningar från de olika partierna. Så kan man inte ha det. Det motverkar hela idén med en försvarsberedning. Faktum är att detta nog är spiken i kistan för försvarsberedningar i dess nuvarande form.

Avsikten med en partiöverskridande försvarsberedning är att säkerställa en långsiktig säkerhetspolitik och styrning av försvarsmakten, oavsett vem som sitter i regeringsposition. Men det kräver ansvarsfull hantering där man tonar ner partipolitik till förmån för ett intellektuellt och ärligt samtal kring fakta, behov och förutsättningar. Detta har inte skett de senaste två åren under Cecilia Widegrens ledning. Snarare det motsatta, försvarsberedningen har i krisens spår gjorts till ett podium som vilken friprelle som helst skulle vara stolt över. Halleluja!

Som lök på laxen (eller grädde på moset beroende på vart man står på den politiska skalan) så talar Urban Ahlin (S) klarspråk i SVT direkt efter Cecilias låga påhopp i slutet av sitt anförande. Han svarade på en direkt fråga att politikerna har missbedömt Rysslands intentioner och aggressiva beteende och att pengarna som nu anslås inte räcker. Halleluja nummer två! En politiker som erkänner ett fel. Frågan är om han får komma tillbaka till jobbet efter lunch.

Det var nog klokt av Widegren att inte tillåta frågor från journalister efter sin predikan. Tur för mig eftersom jag inte hade min skämskudde. Om några av de skarpare försvarsjournalisterna fått ställa frågor så hade det nog blivit riktigt pinsamt. Pinsamt Maud style.

Mikael ”Duke” Grev
@mikaelgrev_sve


Regeringsduglighet?

Svenska Dagbladet fortsätter ikväll sin artikelserie inför att försvarsberedningen ska lämna sin rapport på torsdag och har ikväll en artikel om att det ända in i det sista är osäkert om det går att nå enighet i försvarsberedningen då Alliansen med Moderaterna i spetsen vill göra partipolitik av det hela inför valet.

Sista stycket känns dock mycket talande för svensk försvarspolitik och naiv svensk politik rent generellt. Läs detta noggrannt och reflektera över vad som samtidigt utspelats de gångna tre månaderna i ett land närmare Stockholm än Bryssel och om vad vi egentligen vet om den närmaste framtiden.

”Det som talar mot en uppgörelse är att alliansen motsatt sig S krav på att i höst flytta oförbrukade 400 miljoner kronor från de internationella insatserna för att akut stärka försvaret av Sverige. Finansdepartementet går emot och kräver dessutom att försvaret enligt tidigare beslut ska spara 110 miljoner kronor i år. Därutöver tvingas försvarsmakten enligt Regeringsbeslut 5 att till 2018 minska personalen, tvärtemot de ökningar som alliansledarna lovat.”

Gissa därtill hur mycket Finansdepartementet gnuggat händerna gångna år när Försvarsmakten gång efter annan lämnat tillbaka miljardbelopp, inte minst på anslaget för internationella insatser.

Om den estniske presidenten utan att tveka väljer att kalla Sverige och svensk försvarspoltik för ett säkerhetshål, så krävs det inte mycket fantasi för att gissa vad som sägs internt i våra andra grannländer.

Är det detta som är att uppvisa regeringsduglighet?

DN uppmärksammar statsflyget

Statsflygets senaste tillskott Gulfstream G550 vid leveransen 2011. Foto Försvarsmakten

Glädjande nog har DN Ekonomi granskat statsflygverksamheten och visar på diskrepansen mellan det pris Försvarsmakten får debitera regeringskansliet och den egentliga timkostnaden.

DN tar dock endast upp kostnaden för bränsle och underhåll, vilket i år ska uppgå till ca 19 000 k/h, medan regeringen bara tillåter Försvarsmakten att debitera 10 800 kr/h. Detta är dock inte den fulla kostnaden med tanke på att personalkostnaderna inte är inräknade. Statsflyget är en verksamhet som näst intill uteslutande bedrivs för att betjäna kungahuset och regeringskansliet och därmed torde även personalkostnaderna debiteras kunden, på samma sätt som ett privat bolag skulle göra om tjänsten köptes därifrån. De flygvärdinnor som betjänar statsflyget är därtill inte anställda av Försvarsmakten utan hyrs in.

Vidare är det så att Försvarsmakten endast erhåller ersättning om kunden finns ombord. Det vill säga att om kunden åkt kommersiellt till Washington, men vill åka statsflyget hem så utgår ingen ”framkörningsavgift” i form av kostnaden för att flytta flygplan och besättning från Bromma till Washington. Ej heller erhåller Försvarsmakten någon ersättning för kostnaden att besättningen måste sova över i Washington för att erhålla nattvila inför flygningen tillbaka.

Med tanke på det ökade trycket på statsflyget och fåtalet flygplan händer det att ett flygplan plötsligt är trasigt vid en beställd flygning. Då åligger det Försvarsmakten att köpa in tjänsten utifrån för att garantera att kunden kan genomföra sin resa. Det ska understrykas att detta inte kostar några 10 800 kr/h utan marknadspriset som ligger någonstans runt 100 000 kr/h. Detta hände exempelvis i vintras när Carl Bildt skulle resa från Bryssel och flygplanet fick ett tekniskt fel. Jag har ännu så länge inte hört något annat än att Försvarsmakten fick ta den notan på över €70 000.

Till DN säger regeringskansliets informatör att Försvarsmakten har medel i budgetpropostitionen för att kunna genomföra statsflyguppgiften, men kan inte svara på om anslaget är ökat för att täcka de ökade kostnader för försvaret.

Vad man kan konstatera är att i övrig statlig verksamhet när modellen med köpare/säljare av tjänster appliceras, är det viktigt att det även finns ett visst avkastningskrav, ofta motiverat med att det ska sporra rationalisering. Så verkar ej vara fallet med statsflyget. Här har istället den avgift Försvarsmakten får ta ut sjunkit över åren samtidigt som kostnaderna ökat. Avgiften som får debiteras idag är enligt uppgift densamma som på 90-talet. Intressant nog så sammanfaller den största prissänkningen med att oppositionen 2011 fick igenom ett besparingskrav på regeringskansliet. Förra året gjorde Försvarsmakten enligt årsredovisningen ett underskott på drygt 102 miljoner kr på statsflyget.

Modellen med köpare och säljare av tjänster inom offentlig sektor syftar ytterst till att sänka kostnader. Om den verkligen gör det kan diskuteras. En grundförutsättning för modellen är dock att man är transparent i redovisningen och trogen modellen. Kostar det 100 000 kr per flygtimme för Försvarsmakten att tillhandahålla tjänsten statsflyg så är det den kostnaden som ska debiteras och vara synlig.

– ”Det är nästan lite planekonomi över det hela”, säger Kent Härstedt (s) till DN. Nej, det är en planekonomi, men man försöker fortfarande leka marknadsekonomi.

Tidigare inlägg om statsflyget:
Hur man osynligt sparar i en försvarsbudget
Uppföljning av statsflyget
Att leka affär med skattebetalarnas pengar