Kategoriarkiv: Rogozin

Hotbilden IV: Rysslands Utrikespolitiska Mål

I tidigare inlägg argumenterade jag att nyttan av rysk militärmakt måste utvärderas från dess koppling till politiken. Där nämnde jag som hastigast de övergripande målen i rysk utrikespolitik. I och med att utrikespolitiska konceptet precis uppdaterades förra månaden och i förhållande till det tidigare inlägget, kommer en djupare analys här.

Tre övergripande teman återfinns i dokumenten (Nationella Säkerhetsstrategin till 2020, Militärdoktrinen 2010, och Utrikespolitiska Konceptet uppdaterat 2013): att transformera Ryssland till en världsmakt i en multipolär värld, att upprätthålla den strategiska stabiliteten och att internationella relationer ska baseras på folkrätten.

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Ambitionen att bli en världsmakt i en multipolär värld bör sättas i kontrast mot en unipolär värld med amerikansk hegemoni. Då kan det tolkas som att det finns ett egenvärde att motverka amerikanskt inflytande. I detta avseende blir det mer begripligt att Ryssland fortfarande inte är nöjda när USA backar från en av de största stötestenarna i det amerikansk-ryska förhållandet, missilförsvaret. Att vara en stormakt är något som ger speciella rättigheter och skyldigheter, vilket har kodifierats i FN-stadgan. Exempel på sådana rättigheter är en arrangerande roll i internationell säkerhet och en erkänd intressesfär. Denna logik innebär att desto större Rysslands makt blir, desto mer legitimt blir dess påverkan i sin intressesfär. I det avseendet noterar det Utrikespolitiska konceptet att Västs förmågor fortsätter att försvagas. Miljonfrågan är vart den intressesfärsgränsen i realiteten går och vart den kommer att gå om tio år.

Att upprätthålla den strategiska stabiliteten är en tydligt realpolitisk idé som syftar på att makt bör balanseras för att uppnå ordning i det internationella systemet. Detta kan i praktiken innebära ett motverkande av skeenden som skulle gå emot ryska intressen. Tillsammans ger dessa två koncept, om inte annat, flexibilitet. De kan ge stöd för både expansionistiska policys, i linje med att transformera Ryssland till en världsmakt, och status quo-policys som är i enlighet med att bevara den strategiska stabiltiteten.

Den tredje punkten att bygga internationella relationer på folkrätten innebär nog inte skrivningarna om mänskliga rättigheter, demokrati och mediafrihet som man hittar i Helsinki Final Act. Snarare syftas Rysslands vetorätt i FN:s säkerhetsråd och uppfattningen om absolut suveränitet som folkrätten är byggd på. Detta med betoning på icke inblandning i interna angelägenheter (såvida man inte är en stormakt) och i motsats till skiftet mot humanitära interventioner (som saknar direkt stöd i FN-stadgan).

Av de militära farorna i militärdoktrinen nämns på första plats NATO och dess expansion. Majoriteten av de resterande farorna är också av den typen att de kan attribueras till NATO (missilförsvar, underminerande av den strategiska stabiliteten, uppbyggnad av trupper i Rysslands närområde osv.). Att tänka på är att det nämns som militära faror och kan då antagligen ses som problem som kan lösas med militära medel. Därav en direkt koppling till svensk och våra grannländers säkerhetspolitik. Detta karaktäriserar även rysk övningsverksamhet. Även ifall man i tidigare säkerhetsdokument kring milleniumskiftet fokuserade på vad ”vi i Väst” ser som Rysslands problem, ekonomiska, sociala, och nordkaukasiska, så återspeglar övningsverksamheten och de nya säkerhetsdokumenten inriktningen på NATO.

I dokumenten står det att den nationella säkerheten ska uppnås med en blandning av politiska, ekonomiska, diplomatiska och militära medel. Rogozin till och med säger att militära medel som det främsta medlet att lösa konflikter. Ytterligare medger det Ryska ledarskapet att distinktionen mellan krig och fred suddas. Detta betyder rimligen att tröskelns sänks för kraftigare användande av olika maktmedel i situationer kort om krig.

Det viktigaste att att med sig från denna diskussion är att detta är business as usual. Detta är det minsta vi kan förvänta oss att rysk utrikes- och säkerhetpolitik ska gå ut på. Desto mer maktdiskrepansen ökar desto bättre möjligheter får Ryssland att realisera dem.

På temat: Wiseman, Hotbilden


Postat i:Ryssland Tagged: Folkrätt, Hotbilden, Missilförsvar, Rogozin, USA, Utrikespolitik

Den syriska knallgasen

Igår startade president Obama sin resa i Mellanöstern med start i Israel. Det är i ett mycket prekärt läge som besöket sker, men fullt logiskt eftersom det verkar vara en naturlag att amerikansk president ska försöka lösa den djupa konflikten mellan Israel och det palestinska folket. Då detta är en aktivitet med små möjligheter till framgång är det inte förvånande att försöken fått vänta till den andra presidentperioden. Tidigare har presidenten sagt att inte skulle besöka Israel förrän han har något konkret att komma med. Nu verkar den nya formeln vara att det är parterna som ska leda processen, vilket skapar indirekt press på dem att komma överens – men inte ökar möjligheterna enligt min bedömning.

Norr om Israel har läget i Syrien fortsatt att bli värre. Nu anklagar bägge sidorna varandra för att gjort någon form av insats med något slags C-stridsmedel utanför Aleppo. Eftersom det inte finns några oberoende källor förhåller jag mig tills vidare skeptisk till uppgifterna. Det påstådda bokför jag däremot på kontot för förhöjd psykologisk krigföring. Här gäller det att undergräva förtroendet för motparten, och möjligen skapa någon form av ingripande från omvärlden. President Obama intygade att en användning av C-stridsmedel i Syrien skulle förändra förutsättningarna kapitalt.

Dessutom påstås syriskt stridsflyg ha bombat mål i Libanon för att slå ut försörjningslinjer till rebellerna i det aktuella området. Här har jag inte heller i skrivande stund hittat någon oberoende verifikation, men för några dagar sedan var syriska företrädare tydliga med att man inte stillatigande längre se på dessa rörelser av vapen och materiel. Det talar för att det verkligen skett, vilket skulle sätta den libanesiske presidenten Suleiman under stor press att stoppa flödet för att inte riskera en inrikespolitisk explosion.

För att ytterligare lök på laxen så har också läget förändrats vid Golanhöjden. På den syriska sidan har mindre, hårdföra islamistgrupper tagit över ett mindre område. Det ökar risken för friktioner med Israel som trots retoriken i praktiken levt i fred med Syrien sedan oktoberkriget 1973.

Det här är några tecken på att den syriska konflikten är på väg att flamma upp ordentligt. Till den brasan ska läggas en förvärrad inrikespolitisk situation i Jordanien, där kung Abdullahs förmåga att styra landet blir alltmer kringränd. Det är inte säkert att kungen personligen skulle råka illa ut vid stora oroligheter, eftersom han påräknar blodsband med självaste Muhammed. Men, ett liknande uppror i Jordanien som i Syrien för omfördelning av makt och mot korruption skulle kunna leda till ett maktövertagande av Muslimska Brödraskapet och en marionett till kung. Det i sin tur skulle betyda att Israels geopolitiska läge skulle vara helt förändrat på drygt två år med stora förändringar i Egypten, Syrien och i så fall Jordanien. Tidsramen är en tuff påminnelse för den som till äventyrs anser att man ska utforma sin säkerhetspolitik på extrapolerade prognoser.

Lika bekymmersamt är det inrikespolitiska moraset i Irak, där den shiitiske premiärministern al-Maliki utför en konfrontativ förföljse av sina politiska motståndare, i huvudsak sunniter förstås. ”Den enda platsen där sunniter nu är i majoritet, är i fängelserna”, suckade nyligen en sunnitisk politiker. Värst är verkar situationen vara i Kirkuk, staden i norra delen av landet och som har en mix av shiiter, sunniter och kurder. Läget uppges vara mycket spänt mellan de olika grupperingarna som finns och runt om i landet pågår dagliga sprängdåd och attacker. Ett resultat som inte är smickrande för den amerikanska invasionen av landet för tio år sedan.

För att göra det hela ännu värre så är den västra delen av landet, Anbarprovinsen, den andra delen av Irak med sunnitisk majoritet. Eftersom en del av vapenförsörjningen till rebellerna i Syrien går den vägen med stöd av sunnitiska schejker i området, så är det upplagt för djupa slitningar med Assads kollega, premiärminister al-Maliki som i centralregeringens namn försöker stävja denna smuggling för att lätta på trycket för den syriska regimen.

I nästa lager på löken ligger den latenta konflikten med Iran. Jag uppfattar president Obamas besök också inriktat på att tala direkt till den israeliska befolkningen med budskapet:”Förlita er på mig. Jag kommer aldrig låta Iran få tillgång till kärnvapen”. På så sätt kan den amerikanska administrationen sätta ramen för diskussionen i Israel om detta ämne, så att alla måste förhålla sig till budskapet. För en president som satsat mycket på nedrustning av de strategiska kärnvapnen är detta en viktig fråga. Om inte det iranska atomprogrammet begränsas till fredlig användning, så kommer världen få ett stort problem med teokraterna i Iran och en region i kärnvapenkapprustning. Det räcker med att överbefälhavare Obama nu har B-52:or flygande över Sydkorea i en klar signal om beslutsamhet att försvara sig och sina allierade mot nordkoreanska attacker. Läget vid koreanska halvön har försämrats ordentligt efter det märkliga landets senaste kärnvapenprov. Rent tekniskt råder nu krig, men utan stridshandlingar än så länge. Kommunikationslinjen mellan Pyongyang och Seoul är bruten, vilket ökar risken för missförstånd.

Samma risk som den amerikanska försvarsstabschefen Martin Dempsey varnade för i måndags när det gäller den bristfälliga kommunikationen med Iran. Det blir lätt att en misstro förstärks och tolkas inom ramen för de egna fördomarna eller rädslorna när man inte förstår den andra sidan, och det gäller åt bägge hållen. Ett iranskt eldöppnande mot en amerikansk UAV som eskorteras av stridsflyg, och som besvaras med verkanseld kan lätt spinna iväg om iranierna öppnar eld mot dessa plan också.

Det är i denna sköna, nya värld som vår Försvarsberedning ska navigera i och snart lägga fram en analys om. Vid en försvarsindustriell konferens intygade igår den vice ryske premiärministern Dmitrij Rogozin att militära medel är det främsta medlet för att lösa politiska och ekonomiska konflikter. I det nya ryska tänkandet har väst med sitt konsumtionsmönster ökat råvaruutaget från jorden till en sådan nivå att det kommer att innebära kamp om resurserna. Därför försöker landet nu skapa den kontaktlösa krigföringen som genom att genomföra fjärrangrepp först ska skydda de egna trupperna och den egna befolkningen.

Står vi inför en begynnande cykel av militärt våld när den globala ekonomiska och politiska kartan ritas om? Och vad betyder det i så fall för det internationella systemet och för vår del av världen? Klarar beredningen av att förhålla sig till kalla realiteter eller kommer den tillverkas utifrån en vällovlig önskan? Frågan är vad som kommer först – Försvarsberedningens rapport eller en lunta till den syriska knallgasen?

Som det heter i det arabiska ordspråket:

”Den som inte vågar smaka lärandets beska smak sväljer okunnighetens förnedring i hela sitt liv”