Zapad och jägarchefen

Senaste ryska höjdarklippet visar ett nytt spetsnazförband direkt under försvarsministern. Viss mtrl har amerikanskt och danskt (?) camomönster.

Huvudsyftet med den kommande storövningen ”Zapad-2013” (”Väst-2013”) blir enligt estniska försvarsexperter att ”hålla Nato-förstärkningar borta från regionen”. Tre verktyg nämns för detta: luftvärnssystem, ryska baltflottan och markrobotar.

Dessa uppgifter har på något sätt missats i den senaste vågen av svensk säkerhetsdebatt. Lite trist, eftersom nästa drag i Östersjön kanske borde vara viktigare än att ”Sverige har tappat ansiktet”. Andra uppgifter som svenska medier hittills (rätta mig om jag har fel) inte tagit upp är denna om Zapad-2013 och Öresund (svårt tro på den, men att Öresund tas upp – vad innebär det?) och etableringen av en första rysk flygbas i Vitryssland/Belarus med start i år.

Rysk TV om etableringen av rysk flygbas i Vitryssland/Belarus med start i år plus överföring av mer luftvärn. Klippet har engelsk textning, som dock behöver aktiveras under bilden.

Sist men inte minst vill jag uppmärksamma att det finns en ny högintressant blogg i listan till höger, Jägarchefen.

Markera – markera inte?

En uppmärksammad aspekt på svenska internationella insatser, särskilt Afghanistaninsatsen har varit den mycket bristande samordningen mellan olika svenska myndigheter då t ex Försvarsmaktens och SIDAs insatser i bästa fall saknat samordning och i andra fall varit rent kontraproduktiva. Gång efter annan har på WW den sista tiden tagit upp DIME, menandes hur en aktör påverkar en annan aktör på den internationella arenan genom något eller flera av medlen diplomati, information, militära ansträngningar eller ekonomiskt. Ju fler av dessa verktyg som appliceras, desto större påverkan kan påräknas.

Det har nu snart gått två veckor sedan den svenska allmänheten genom Svenska Dagbladet blev informerad om hur ryska flygplan utnyttjade blottor i den svenska incidentberedskapen för att öva attacker mot Sverige. En övning som ingick som del i den beredskapsövning för det ryska strategiska bombflyget som president Putin beordrade under den västerländska påskhelgen. Något som hittills förvånat i debatten är att ingen grävt djupare i de andra gånger liknande verksamhet genomförts i anslutning till Sverige och vad som då skett, när nu Expressen redan den 23 april berättade att liknande händelser inträffat med jämna mellanrum.

Hittills har Sverige inte genomfört någon officiellt markering mot Ryssland och enligt såväl försvarsminister som utrikesminister är det heller inte aktuellt. Flera intervjuade har avfärdat det inträffade som ”fullt normal övningsverksamhet”. Jag kan tänka mig att en fyrgrupp JAS 39 som genomför en profil för anfall med sjömålsrobot 15 inne i Kaliningrads flyginformationsregion skulle uppfattas som mycket provocerande av Ryssland och leda till högljudda och fullt motiverade protester. Anledningen att oanmält öva i svensk flyginformationsregion, med avslagen transponder och utan att besvara radioanrop får anses ringa om man bara avser att öva mot vilket mål som helst. Man kan lika gärna öva i eget luftrum såvida man inte samtidigt vill sända ett budskap med uppträdandet – i enlighet med DIME. Trots avsaknaden av svenska protester markeringar mot denna incident (och förmodligen även andra incidenter) har andra länder i Östersjöområdet offentligt reagerat starkt på det inträffade, t ex Polen.

I fredags kunde SVT berätta att Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna till veckan kommer att lämna över protestnoter till det ryska utrikesministeriet med anledning av att ryska myndigheter genomförde en aktion mot Nordiska rådets kontor i Kaliningrad i enlighet med den i höstas antagna agentlagen. Intervjuad var utrikesminister Carl Bildt som sakligt föredrog händelsen och varför de nordiska länderna nu överlämnar protestnoter. Att markeringar sker mot denna ur ett demokratiskt perspektiv mycket absurda lag är att applådera.

Det märkliga är dock att dagen innan fattade regeringen beslut om försvarsrelaterat samarbete med Ryssland. Föredragande, då försvarsministern är på utlandsresa, var ingen mindre än utrikesminister Carl Bildt.

Nu kan det ju hypotetiskt vara så att Regeringen fattade ett negativt beslut avseende försvarsrelaterat samarbete med Ryssland, men det förefaller ej troligt med tanke att en kommuniké då gått ut för att förstärka budskapet. Vän av ordning kan fråga sig varför vi ska bejaka försvarsrelaterat samarbete med Ryssland, samtidigt som landet övar överraskningsanfall mot oss och vi samtidigt försöker markera mot ryska övertramp inom området mänskliga rättigheter?

SvD

Vill även slå ett slag för den nystartade försvarsbloggen Jägarchefen som igår diskuterade ryska påsken som del i ett större övningsmönster

Ett lackmustest av Sverige (uppdaterat 29/4 13.05)

I den mycket sevärda dokumentären om Palme uttrycker Carl Bildt om utrikespolitiken på 70- och 80-talen under Palme att man aldrig fick utrycka kritik eller fördömande mot Sovjetunionen och övriga diktaturer i Östeuropa utan Palmesverige kunde bara agera utrikespolitiskt i frågor i andra världsdelar.

Det var inte utan att uppleva en viss déja-vu jag i vintras såg den nuvarande utrikesministern uttrycka detta. Faktum är att vi idag befinner oss i en mycket snarlik situation.

Idag är dock diktaturerna i Östeuropa hädangångna liksom Sovjetunionen. Däremot har vi fått en nytt starkt och odemokratiskt land i vårt närområde i form av Putins Ryssland. En närmast autokratisk stat vars framtida ambitioner till stor del verkar bygga på militär rustning och kraftspråk mer än ekonomiska och sociala reformer. Liksom situationen med regeringarna Palme under det kalla kriget verkar Sverige inte ha något manöverutrymme gentemot Ryssland om man får tolka svensk utrikespolitik.

Följer man svenska regeringars utrikesdeklarationer ett antal år tillbaka i tiden finner man att de är märkligt milda gentemot Ryssland jämfört med situationerna i Vitryssland och Ukraina, trots att situationen där i många fall är jämförbar eller värre.

Sedan sommaren har vi bjudits på betydligt fler exempel, men då inom det säkerhetspolitiska området. Ett är den dåvarande ryske generalstabschefen Makarovs besök i Finland och sedan Sverige. I Finland gjorde Makarov det mycket tydligt vad han och Ryssland anser vara ryskt intresseområde och vad man anser att de nordiska länderna ska göra och inte göra. Medan Finland uttryckte sin ståndpunkt offentligt var det pinsamt tyst från svenskt håll. Ett annat område där den svenska tystnaden varit pinsam är de ryska ”agentlagarna” där biståndsorganisationer och medborgarrättsorganisationer sedan förra året måste registrera sig som ”utländska agenter”.

Det mest flagranta exemplet är dock ”ryska påsken”. Statsminister Reinfeldt har hittills inte yttrat ett ord i frågan, men kallar däremot till presskonferens för något som han som djurgårdare tydligen anser vara ett allmänintresse mer än ett särintresse, nämligen att Djurgårdens tränare och ordförande valt att avgå efter hot. Med andra ord fotboll. Nog för att utvecklingen kring svensk toppfotboll och de svansar som står för denna utveckling är mycket oroväckande för samhället. Prioriteringen blir ändå märklig när statsministern håller helt tyst avseende händelser som för svensk politisk handlingsfrihet är mycket bekymrande.

Minst lika dålig smak får man av utrikesminister Carl Bildts tystnad gentemot de ryska övningarna med tungt bombflyg i svensk flyginformationsregion och hur han försöker översläta den icke-existerande jaktincidentberedskap genom att försöka få det att framstå som att det var ett medvetet val. Tystnaden är dock inte lika massiv i andra länder utan Bildts kollega i Polen går däremot ut och fördömer det ryska agerandet (Lars Gyllenhaal har också en länk till en polsk analys av ryska påsken).

Uppenbarligen är den svenska utrikespolitiska handlingsfriheten gentemot Ryssland kraftfullt begränsad. Det bådar inte gott. Är vår handlingsfrihet redan i djupaste fredstid så pass begränsad betyder det att redan nu har rysk DIME* haft framgång. Baltikum ska nog inte vänta sig alltför mycket solidaritet från Sverige om det skorpar till sig.

Den ryska påsken var inte bara ett lackmustest för svensk beredskap utan även för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

*DIME är ansträngningar inom områdena diplomati, information, militär och ekonomi som används av en aktör för att påverka en annan på den internationella arenan. Bäst resultat anses uppnås ju fler av områden som samordnas.

Se även The Atlantic Council om ryska påsken.

SvD, BT, NA, UNT, AB

Uppdatering 29/4 13.05: Nu kommer enligt SvD även reaktioner från Estland på ”ryska påsken”.

Polsk analys av ”ryska påsken”

I brist på ryska kommentarer till långfredagens uppvaktning, en färsk rysk videomix som återspeglar hur då-nu-framtid ofta flyter ihop i ryskt tänkande.

I den svenska rapporteringen kring långfredagens märkliga ryska nattövning har det bara kort nämnts att den polska regeringen reagerat kraftigt på övningen. Bland annat har den polske utrikesministern personligen tagit upp det hela med Natos generalsekreterare.

Nu finns även en polsk forskares analys av det svenska agerandet öppet publicerad på engelska. Bara två citat ur rapporten:

The lack of a reaction from the Swedish Air Force to the Russian exercises proves that this most important branch of the Swedish Armed Forces has structural problems and may be unable to cope with all the tasks it has been entrusted with.

Samt:

Russia resumed flights of strategic bombers capable of carrying nuclear warheads in the High North in 2007 and in the Baltic region in 2011 (in international airspace). However, the manoeuvres of 29/30 March were probably the first Russian exercises to simulate a direct attack on Sweden since the end of the Cold War.

Läs hela rapporten via länken ovan.

Ryska påsken igen!


Skriver i kväll ett tredje inlägg om ”ryska påsken” då mediabevakningen och nyheterna i ämnet fortsätter att flöda samtidigt som nya uppgifter kommer fram.

Den mest uppseendeväckande nyheten levererar kollegan Antonsson då han framför uppgifter som varken SvD eller Försvarsmakten tidigare tagit upp. Uppgifterna gör gällande att en rysk Mainstay A-50 utrustad med störsändare (vilket förvisso inte är särskilt sannolikt då det är en flygburen radar, och inte ett flygplan avsett för att bedriva telekrig/störsändning) skulle agerat bakgrundsstörare under delar av flygföretaget. Om uppgifterna stämmer, vilket man dock bör ha ett kritiskt förhållningssätt till, så är det med stor sannolikhet väldigt unikt, och väldigt oroväckande. Har Ryssland genomfört aktiv radarstörning mot Sverige sedan kalla kriget?

Westerholm skriver i dag ett mycket läsvärt inlägg om dessa händelser och påstår indirekt att det skulle vara näst intill kriminellt att Silwer ljög för svenska folket och media om detta? Delar dock inte den uppfattningen då det är högst olyckligt att uppgifter som dessa läcker ut. Skulle Silwer eller någon annan företrädare för Försvarsmakten stå i TV och erkänna att ja, den ryska störsändningen var perfekt för att slå ut radarn vid X och X? Nej, Westerholm, det vore oerhört oproffsigt att bekräfta om vi nu blev blinda under en begränsad tid den där påsknatten. Nu vet vi inte om de uppgifter som olyckligt läckt ut stämmer, och man får hoppas att ingen heller kommer att bekräfta detta i så fall.

Det som Westerholm däremot har helt rätt i är att Försvarsmakten gärna ger förskönande bilder till det politiska systemet varför det politiska systemet gör fel prioriteringar. Detta är ett mycket stort problem inom Försvarsmakten generellt sett där politiker vid förbandsbesök allt för ofta får en glättig presentation av allt bra förbandet lyckas göra, och allt för sällan om de uppenbara bristerna och problemen. Vilken förbandschef vill framstå som negativ?

För den som vill sova gott så kan man gärna läsa sagan om det svenska försvaret. Men var inte oroliga. Sverige har beredskap med JAS 39 Gripen dygnet runt, året om.

Media: SvD 1 2 3, DN 1YA, SMP, Sydsvenskan,
Bloggar: Cornucopia 1 2, Random thoughts, Svenska Freds, Wiseman, Wiseman

Det svenska uppvaknandet

Så kom det alltså till slut, det svenska uppvaknandet? Den bistra upptäckten att världen inte är så fredlig och att försvaret är så nedmonterat att inte ens incidentberedskapen fungerar som sig bör.

Ryssland har anflugit mot Sverige med bombplan med eskort och Sverige har inte skickat upp sin incidentrote. De svenska planen stod på backen och Väpnaren beskriver på ett bra sätt varför det är som det är i Flygvapnet: Flygvapnets förmåga, ett inlägg som också publicerats på Newsmill.
I övrigt har Wiseman och Skipper skrivit bra om det inträffade och de politiska reaktionerna.

I ett uppföljande inlägg av Skipper har de politiska utspelen belysts djupare och en kommentar angående Flygvapnets förmåga under invasionsförsvaret är särskilt anmärkningsvärd:

”Jag är ledsen att säga det men vi hade inte Jaktberedskap H24 på den tiden heller. Jag kommer ihåg när jag såg filmen Fredens Hav första gången hur irriterad jag blev på Christer Åhströms snack om Jaktberedskap dygnet runt. Det är helt enkelt inte sant. Visst fanns det några dygn som vi hade Jaktberedskap H24 men det var mycket mycket få gånger. Varenda Strilare vet hur det ligger till.”


Om det stämmer finns det nog en skara grånade makthavare inom och utom Försvarsmakten som har en del att förklara.
/C

Uppföljning av debatten om incidentberedskapen


I går gick debatten om den ”ryska påsken” och den då obefintliga jaktberedskapen för högtryck. 

Det här är givetvis mycket pinsamt för alla inblandade parter vilket omfattar såväl regeringen som Försvarsmakten. På ett sätt måste man ha viss förståelse för alla som tycker det är anmärkningsvärt att det inte finns resurser till att hålla två JAS 39 Gripen i jaktberedskap dygnet runt trots att det avsätts drygt 40 miljarder skattekronor till försvarsanslaget varje år. Eller som miljöpartiets ledamot i försvarsutskottet Peter Rådberg uttryckte det.”Helt jävla obegripligt, på ren svenska”. Så kan man tycka vid en första anblick. Men om man är lite mer insatt i hur saker och ting hänger samman som Väpnaren är, så är det egentligen inte alls så särskilt konstigt att det blir så här dåligt under vissa perioder.

Det är flera saker som är anmärkningsvärt i hela den här historien, och runt mycket annat just nu. Detta inlägg kommer att avhandla några av de mest anmärkningsvärda sakerna som kommit fram under dagen.

Till att börja med är det högst anmärkningsvärt att inte ens försvarsutskottets medlemmar, d.v.s. våra så kallade försvarspolitiker (förutom Allan Widman som har koll på läget och Moderaterna) inte kände till detta faktum. Ånyo kan man konstatera att regeringen har brustit i att informera berörda riksdagsledamöter om läget. Inte ens försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (s) förstod hur illa ställt det var med möjligheterna att upprätthålla jaktberedskap från en flygplats 365/7/24.

– Jag har inte haft någon sådan information i utskottet de senaste två åren. För min del har jag utgått ifrån att man har 24 timmars beredskap, säger Peter Hultqvist.

Det kommer nu även kritik även från utländska experter som frågar sig varför inte Sverige har en bättre beredskap än så här? Allan Widman (fp) uttrycker att det är Försvarsmakten och inte regeringen som skall hålla riksdagsledamöterna i utskottet informerade. Men då kan man undra hur det ska gå till då Försvarsmakten som bekant enbart informerar uppdragsgivaren som i det här fallet är regeringen. Om riksdagen ska informeras i särskilda frågor så kräver det givetvis en särskild begäran. Så den lotten bör rimligtvis falla tillbaka på försvarsutskottet.

Nästa märklighet står försvarsminister Karin Enströ(m) för. Mitt i allt detta, där debatten handlar om en obefintlig svensk jaktberedskap. Där Ryssland övar attackföretag mot Sverige, och där de enda som var vakna på långfredagen var NATO i egenskap av Danska F-16 baserade i Baltikum(!) Efter att nu flera oberoende debattörer och politiker ånyo konstaterat att ett NATO-medlemskap är mer eller mindre ofrånkomligt, så kommer det fler konstigheter ur Karin Enströms mun. För en tid sedan var det huvudsakliga argumentet från ministerns sida mot att diskutera ett NATO-medlemskap, att socialdemokraterna inte är intresserade av att diskutera frågan. Något som i sig själv är ytterst anmärkningsvärt. Men nu levererar Enströ(m)  en kovändning där hon hävdar att argumentet mot ett NATO-medlemskap nu istället är att vi har försvarsgarantier från EU!

”Swedish defence minister Karin Enström has said her country is not in Nato partly because the EU treaty contains its own security guarantee.”

Även här kan man konstatera att ÖB är på kollisionskurs med regeringen då Sverker Göranson tidigare mycket riktigt konstaterat att EU inte är en försvarsallians. Frågan Enström måste ställa sig är vilka EU-länder som i händelse av krig/kris kommer att förfoga över en militär överkapacitet att ställa till Sveriges förfogande när vi ropar på hjälp? Dessutom är alla EU-länder utom fem dessutom redan NATO-medlemmar och har sin militära lojalitet där, vilket ytterligare ställer Enströms påstående på sin spets! Är det Finland, Cypern, Malta, Österrike eller Irland som Enström anser ska komma till vår undsättning?

Det allra mest beklämmande runt hela den här historien är de uppgifter som gör gällande att statsminister Fredrik Reinfeldts statssekreterare Gunnar ”Visslan” Wieslander, tidigare flottiljchef vid ubåtsflottiljen, har uttryckt att ÖB Sverker Göranson bör avgå! Om detta stämmer är det ett nytt försvarspolitiskt lågvattensmärke från det nymoderata hållet. Vi ska heller inte glömma att nämnda ”Visslan” tillsammans med försvarsdepartementets statssekreterare, den osäkra Carl von der Esch och finansdepartementets Hans Lindblad utgjorde ”genomförandegruppen v2.0” och som hade till uppgift att ”skapa balans i försvarets utgifter”. Statssekreterargruppen ska dock enligt uppgifter ha blivit stoppade av de övriga regeringspartierna men ska ha fortsatt sitt arbete i det tysta genom ”Visslan” och von der Esch egen försorg under stort hemlighetsmakeri.

– Den här speciella gruppen blev stoppad, men sedan har man fortsatt ändå, fast man kallar det internt regeringsarbete och det nu sker informellt, säger en källa.

Media från dagen

Kritik%20mot%20att%20F17:s%20incidentberedskap%20st%C3%A5r%20kvar%20p%C3%A5%20marken

Allt%20fler%20ryska%20flyg%C3%B6vningar 

Peter%20Hultqvist:%20Inte%20n%C3%B6jd%20med%20den%20svenska%20beredskapen
F%C3%B6rsvaret%20%C3%B6verraskat%20av%20rysk%20milit%C3%A4r%C3%B6vning 
Lyssna även på klippet från Studio Ett här nedan där Cecilia Widegren intervjuas om den ”ryska påsken” och försvarspolitiken. Widegren pratar om att vi ständigt har en ”luftberedskap” (suck!) Det Widegren egentligen menade var att Försvarsmakten ständigt upprätthåller ”luftrumsövervakning”. Men Widegren har egentligen helt rätt. Hela försvaret börjar dessvärre likna ”luft”. Även Rolf K Nilsson, PJ Anders Linder och f.d. försvarsminister Anders Björck kommenterar den nymoderata försvarspolitiken. I inlägget fortsätter Widegren att mangla sina lögner om att man satsar på Försvarsmakten, gör krafttag rörande försvarsförmågan och använder den s.k. NATO-värderingen som argument. Men tyvärr Cecilia, argumentent håller inte längre och det borde du förstå själv vid det här laget!



För den som vill vet hur ”det gamla värdelösa invasionsförsvaret som inte kunde någonting” fungerade (ironi förekommer). Det vill säga det försvar som enligt Widegren var mycket sämre då för 20 år sedan än nu, så rekommenderas nedanstående film. Den förklarar hur det fungerade när incidentberedskapen upprätthölls H24 från flera flottiljer på ett föredömligt sätt!




Media: SvD 1 2 3 4 5AB, Corren 1 2, DN 1 2 (Allan Widman) 3, NT, Kuriren, NWT, Exp
Bloggar: Sjätte mannen, Rolf K Nilsson, Westerholm, Newsmill W&A, Gripen News

En incident utan beredskap?

Incidentberedskap – vad är det? Försvarsmakten har en rad olika verksamheter under beteckningen incidentberedskap där den som löses med jaktflyg är den mest kända (därav frågan till försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren förra veckan om vad hon avsåg med sin debattartikel).

Incidentberedskapen är Sveriges första försvarslinje. Den ska kunna svara upp mot ett uppdykande hot, som idag även kan vara asymmetriskt, till exempel i form av ett kapat flygplan. Sin viktigaste roll fyller dock jaktincidentberedskapen genom att lösa Försvarsmaktens skarpaste verksamhet – att hävda landets territoriella integritet genom att markera närvaro i svenska intresseområden. Incidentberedskapen är det i fredstid spetsigaste säkerhetspolitiska instrumentet som Sverige förfogar över.

Vilken beredskapstid som jaktincidentberedskapen har är av naturliga skäl omgärdat av stark sekretess. Det är därför högsta anmärkningsvärt att SvD fått tag i dessa uppgifter kring det som på Twitter nu kallas ”ryska påsken”. Lika anmärkningsvärt var det när förre ÖB Bengt Gustafsson gick ut i en debattartikel på Newsmill i vintras och hävdade att Sverige av ekonomiska skäl och gällande arbetsrättsliga regler inte har möjlighet att hålla incidentberedskap dygnet runt.

Genom signal- och radarspaning lär Sveriges grannländer och de som förfogar över strategiska spaningsresurser ha en mycket god uppfattning om hur ”normalbilden” för svensk incidentberedskap. Om Bengt Gustafsson skulle ha rätt så skulle det i så fall endast vara en överraskning för svenska skattebetalare som förmodligen lever i tron om något annat. Regeringen har ingen anledning att vara överraskad eftersom man är den uppdragsgivare som lägger ambitionen i dessa frågor.

Uppgifterna om incidentberedskapens tider etc. är dock som sagt omgärdade av sekretess och det skulle inte förvåna mig om det kommer att inledas en undersökning om vem som har gett uppgifterna till SvD och därmed sannolikt brutit mot sekretessen.

Nu är i vilket fall som helst informationen ute. För rysk del lär det inte spela så stor roll då man ju själv lär ha full koll på var och när man flyger och med vilken avsikt. De enda som inte får reda på något om incidentberedskapen är den svenska allmänheten. Att skriva om incidentberedskapen är en balansgång i sekretessen och inlägg i ämnet får därmed avgränsas därefter.

För att påverka andra aktörer inom internationella relationer brukar man inom säkerhetspolitiken tala om fyra olika medel: diplomatiska medel, information, militära medel och slutligen ekonomiska medel. Ett exempel på det sistnämnda kan t.ex. vara ekonomiska sanktioner. Militära medel kan utgöras i ena änden av rena stridshandlingar och i andra änden av övningsverksamhet eller militär närvaro, såsom till exempel när USA sänder in ett extra hangarfartyg i Persiska Viken eller genomför flygningar över Sydkorea med strategiskt bombflyg. Man vill sända ett budskap. Att tro att situationen skulle vara annorlunda i Sveriges närområde är ytterst naivt. Det är bara att se på hur förra upplagan av övningen Zapad (år 2009) föranledde en samtidig svensk beredskapsövning på Gotland med i stort sett allt Försvarsmakten kunde ställa på fötter i normal organisation.

Det är dock aningen sorgligt att många först nu upptäcker att världen tydligen ser lite annorlunda ut än vad man trott. Det borde egentligen inte komma som en överraskning att händelser liknande den under påsken även förekommer i Sveriges absoluta närområde eller att den ryska övningsverksamheten och förmågan i närområdet kraftig ökat de senaste åren när pressen i våra svenska grannländer rapporterat om liknande verksamhet under en rad år.

Påskens händelse är intressant på en rad sätt. Den visar på att den svenska beredskapen då inte fungerade. Att man utifrån transpondersvar skulle kunna utläsa syftet med en flygning såsom försvarsmaktens insatschef Anders Silwer påstår i media, låter mycket, mycket märkligt. Nu fanns ingen svensk jaktincident att tillgå. NATO:s baltiska incidentberedskap, då i form av danska F-16 startades dock i vanlig ordning. I media förekommer uppgifter om att dessa skulle ha startat för att stötta Sverige. Jag delar inte den analysen. Den baltiska incidentberedskapen har som uppgift att markera NATO:s ståndpunkt avseende Baltikum och ingeting annat. Tar man denna start som incitament för att NATO täcker Sveriges brister begår man ett allvarligt misstag.

Vän av ordning bör nu ställa sig frågan om detta var en engångshändelse eller inte. Det intressanta med denna flygning var, som tidigare omskrivits på WW, att den demonstrerar en kraftigt ökad rysk förmåga då man parallellt genomförde tre stora övningar, varav två direkt ur fredstida beredskap (den nu avhandlade med strategiskt bombflyg samt den stora övningen vid Svarta Havet som Ryssland ej ansåg sig behöva förvarna om i enlighet med Wiendokumentet).

I somras genomförde Ryssland en annan flygning med tungt bombflyg i Östersjön, eskorterat av jaktflyg. Det som skiljde den gången från påskens var att man då passade på att släppa ett tydligt budskap i media genom ett pressmeddelande där man berättade att flygningen genomförts i Östersjön utan att kränka någon nations territoriella luftrum och att man genomförde den med skarpa kryssningsrobotar ombord. Vem som var mottagare av budskapet specificerades dock inte, men händelsen kan dock direkt jämföras med USA:s övningar med strategiskt bombflyg i Sydkorea i samband med att Nordkorea började skramla med kärnvapen. Återigen M:et i DIME. Sommarens händelse resulterade dock inte i något uppmärksammande i svenska media.

Ett gammalt bittert talesätt säger att man betalar för. Jag brukar hävda att krig är en materielsport, men de ekonomiska förutsättningarna styr självfallet även spelarlönerna och hur mycket man har råd att träna. Måhända har Bengt Gustafsson rätt. I så fall går vi en mycket dyster framtid till mötes då ett av Regeringens senaste uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten i syfte att få pengarna att räcka till för de av regeringen alldeles för högt ställda kraven på bland annat materielinköp, uppdras att se över sina personalramar. Målbilden är att en betydligt högre del av personalen ska vara tidvistjänstgörande (det vill säga reservofficerare och dito specialistofficerare och soldater) och att antalet heltidstjänstgörande anställda ska utgöras av endast det antal som krävs för att driva Försvarsmakten en vanlig vardag. Med andra ord – inte påskafton. Jag rekommenderar vidare att läsa hos Väpnaren hur allokering av Försvarsmaktens resurser påverkar möjligheterna.

Summa summarum: Incidentberedskap är Sveriges i fredstid yttersta säkerhetspolitiska instrument. Att då misslyckas så kapitalt som man gjorde under påsken är inte förtroendeingivande för svensk försvarsförmåga. Till hösten kommer nästa förannonserade stora ryska övning i Sveriges närområde, där Ryssland, Vitryssland och övriga stater i CSTO ska öva försvar mot NATOs robotsköld. Förhoppningsvis finns det en bättre incidentberedskap då. Även om Sverige själv vill hålla sig utanför blir man automatiskt indragen i såväl NATOs egen övning Steadfast Jazz som övningen Zapad -13 då svenskt territorium för bägge sidor utgör en nyckel till militära operationer i Baltikum. Då vill det till att kunna uppträda trovärdigt, särskilt om man därtill avgivit en solidaritetsförklaring till såväl Baltikum som övriga EU.

Som tur är har flera svenska försvarspolitiker fastställt att Ryssland drar sig österut och ser sina största säkerhetspolitiska hot i söder och i öster. Tyvärr visar varken dispositionen av kvalificerad materiel eller andra indikatorer på samma sak. Inte heller verkar den ryske biträdande försvarsministern instämma. Låt oss heller inte för allt i världen glömma att de ryska försvarssatsningarna är en modernisering från ”en mycket låg nivå”, enligt flera moderata försvarspolitiker. Konstigt nog lyckas Ryssland trots ett decennium av mycket kraftigt ökade försvarsanslag och övningsverksamhet ständigt hålla sig på en låg nivå, medan alliansregeringen med med minskade försvarsanslag sedan 2006 lyckats bygga ett närmast otroligt bra svenskt försvar. Är det inte märkligt, så säg?

Att svenska media nu sent omsider börjar uppmärksamma vad som händer i närområdet är en välbehövlig vitalisering av svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Än så länge skrapar man dock bara på ytan. Det lär bli anledning att återkomma till dagens händelser såväl som andra i nya inlägg.

Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, SvDAftonbladet 1 2, 3DN 1 2 3 4, 5, 6Exp 12, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, Db, VG, BT, HBl, NT, 2BLT, 2, SydS, 2, GP, VK, HD

Bloggar: SkipperCornucopia 1 2, Johan Westerholm2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, 6:e mannen, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Westerholm och 6:e mannen på Newsmill

Vår beredskap är god – eller? (Uppdaterat 21.00)


”Ett land har alltid en arme. Antingen sin egen eller någon annans”

Mikael Holmström på SvD vet hur att leverera ”bomber”. Vid årsskiftet handlade det om ”en-veckasförsvaret” och i dag fortsätter han att berätta om Sveriges incidentberedskap. Eller rättare sagt den obefintliga incidentberedskapen över påskhelgen.

Det var dessa flygplan Tu-22M3 som övade anfallsföretag mot Sverige
För den som är insatt i ämnet är det egentligen inga nyheter som Holmström förtjänstfullt nu lyfter fram i ljuset för allmänhetens beskådan. Att Ryssland numera genomför regelbundna flygningar över Östersjön med strategiskt bombflyg är inga nyheter. Försvarsmakten väljer normalt sett dessvärre att hålla dessa uppgifter hemliga (för vem kan man fundera över) och media har tidigare visat begränsat intresse för rysk aktivitet i vårt omedelbara närområde trots att aktiviteten har ökat kraftfullt.

Mer intressant är det däremot att först f.d. ÖB Bengt Gustafsson och att Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer nu bekräftar hur dålig, eller rättare sagt begränsad, den svenska incidentberedskapen egentligen är. Uppgifter om beredskap är normalt sett en av de mest skyddsvärda uppgifterna Försvarsmakten har att hantera i fredstid.

Med tanke på vilken enorm mediabevakning denna händelse fått under dagen så kan man från detta dra en snabb slutsats. Skillnaden mellan vad media och folk i allmänhet tror att Försvarsmakten kan göra, kontra vad som egentligen är genomförbart och vad vi har för disponibla resurser här och nu är stor, till och med jättestor.

Det vi ser just nu är resultatet av den konstanta nedmonteringen av Försvarsmakten som pågått med stor kraft sedan 1996 och framåt där Försvarsbeslutet 2004 blev dödsstöten. Hur fyra stridsflygdivisioner ska kunna upprätthålla incidentberedskap H24 samtidigt som man ska genomföra nationella och internationella insatser, deltaga i övningar, utbilda nya piloter och tekniker kan man fundera över. Lägg därtill på svenska arbetstidsregler… Det kanske är dags att fundera på om åtminstone en av de två JAS-divisionerna på F7 möjligen borde ominriktas till att bli en operativ stridsflygdivision? Men det är klart, industristödet på uppdrag av regeringen får vi inte glömma bort…..

Som påpekats tidigare så är vi mitt uppe i systemkollapsen där skillnaden mellan regeringens beskrivning av Försvarsmakten och verkligheten växer sig allt större för varje dag.

Då bloggkollegorna och media redan skrivit allt som bör skrivas i detta ämne (länkar här nedan) så blir ytterligare kommentarer överflödiga i sammanhanget. Men när debatten om svensk beredskap nu är i gång så kan man hoppas på att all beredskap kommer att ses över, så även den marina. Den interna diskussionen mellan Regeringen och Försvarsmakten borde rimligtvis inte enbart handla om att Försvarsmakten upprätthåller beredskap utan också vad den beordrade beredskapen ska klara av att göra och om de avdelade resurserna för detta är tillräckliga med hänsyn taget till vårt lands unika geografiska förhållanden. För detta skall också ekonomiska resurser följa med!

Avslutar detta inlägg med ett citat från en klok man twitter.

”Nu kommer följande ske: Försvarsmakten åläggs hålla H24 beredskap året om. Inga ökade medel tillförs”


F%C3%B6rsvaret%20%C3%B6verraskat%20av%20rysk%20milit%C3%A4r%C3%B6vning

Uppdatering 130422 kl 21:00:
SvD publicerar nu en intervju med insatschefen Anders Silwer. Att Silwer inte kan, och inte ska kommentera när, var och hur den svenska incidentberedskapen ser ut i detalj är inget konstigt. Sådant är sekretessbelagt och skall så vara. Mer anmärkningsvärt är de tidigare uttalandena om att ”det inte är säker att man hade startat incidentroten även om man hade haft den i beredskap”

Här gör Silwer tyvärr ånyo ett självmål. Den omedelbara följdfrågan till Försvarsmaktens insatschef som tyvärr ingen förstod att ställa borde då vara ”Om man inte väljer att starta incidentroten mot strategiskt bombflyg på väg mot Sverige, som dessutom är eskorterat av jaktflyg, vad skulle då vara ett incitament för att starta incidentroten?”

Tyvärr är det inte första gången Anders Silwer gör något märkliga uttalanden. Minns när han på Folk&Försvar uttalade sig i ytterst märkliga termer, vilket även ifrågasattes av andra, om att luftvärnsrobotar på Visbykorvetter inte behövs för att skydda det egna fartyget.


Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD LedareAftonbladet 1 2DN 1 2 3 4Exp 1 2, SR 1 2 3 4 5 6 7Corren, GP, SVT, NSD

Bloggar: Cornucopia 1 2Westerholm 1 2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, Sjätte mannen 1 2, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Wiseman

Övningsangreppen mot två svenska mål

Två såna här Tu-22 plus fyra Su-27 knackade på hos oss under långfredagen.

Få bloggläsare har nog missat nyheten om övningsangreppen under långfredagen. Låt oss därför titta på en kortfilm (den nedanför) tagen under den nu rätt omskrivna flygövningen Ladoga-2013. Kanske vi i bild ser just de Su-27 som knackade på när vi inte var hemma.

Från flygövningen Ladoga-2013, via ryska militära TV-kanalen Zvezda.

Nästa gång kanske vi borde vara lite artigare och möta våra kära grannar när de gör sig sånt besvär. Vad ska de annars tro om oss?

Recension: Midsommargryning

Året är 2023. Tio år efter det att Sverige förlorat Gotland efter den ryska överraskningsattacken under det s.k. ”Mellandagskriget”. Svenska politiker har börjat vänja sig vid det faktum att Republiken Gotland numera är ”självständig” under rysk kontroll. Men alla har inte vant sig. Alla har inte glömt. Erik, hjälten från striderna på Gotland för 10 år sedan, har gjort spikrak karriär och är numera ÖB. En ÖB som svenska politiker vill bli av med då hans hårda hållning mot Ryssland förnekar Sverige att få ta del av den olja som ryssarna funnit på Gotland. Men ÖB har egna planer. På midsommardagens morgon inleder svenska trupper strid för att återta Gotland. Upptrappningen har dolts av den stora försvarsövningen ”Midsommardans”. ÖB har planerat detta utan att politikerna fått insyn.

Lars Wilderäng, a.k.a. Cornucopia, är tillbaka med uppföljaren på sin förra succébok ”Midvintermörker”. Jag tyckte mycket om första boken, då den tog upp många av de aktuella problemen med svensk säkerhetspolitik. Satsningarna på internationella insatser på kostnad av förmågan att försvara Sverige. Neddragningen av militär närvaro på Gotland. Samling av alla militära enheter på ett fåtal fredsflottiljer/regementen, vilket gör de mycket sårbara för strategisk förbekämpning. Den ökade geostrategiska betydelsen i närområdet med bl.a. den ryska satsningen på gasledningar genom Östersjön. Georgienkriget 2008 och den ryska militära upptrappningen. Visbykorvetternas avsaknad av luftvärn m.m. Den som hänger med i vad som händer inom svensk säkerhetspolitik kände därför igen sig i alla problemområden som togs upp i ”Midvintermörker”.

Denna aktuella stämning kan naturligtvis inte förekomma i den nya boken. Handlingen utspelar sig trots allt tio år framåt i tiden och efter ett krig som (ännu) inte inträffat. Försvarsmakten har ställts om enligt de idag beslutade ramarna för Insatsorganistion 2014. Dessutom har man givetvis baserat på erfarenheterna från kriget tvingats göra anpassningar som idag inte ens finns i de svenska politikernas drömmar. Verkligheten i boken är därför långt ifrån Sverige av idag. Detta gör att man som läsare måste fundera för att kunna ta ställning till ett antal känsliga frågeställningar som belyses i boken.

– Hur mycket skulle svenska politiker ge efter för att få politisk stabilitet? Vad gör de för att få stöd av EU och IMU för att sanera den svenska ekonomin som havererat efter kriget för 10 år sedan? Är de beredda att släppa alla svenska krav och erkänna Republiken Gotland?

– Vilken sida tar svensk polis när politiker och militärer drar åt varsitt håll?

– Vem är en svensk yrkesarmé lojal mot? Politikerna eller sina befäl? Särskilt när befälen är hjältar från ett krig som alla militärer känner att de förlorat. Detta är en intressant fråga då den typ av yrkesarmé som Försvarsmakten går mot tillsammans med slopandet av värnplikten mycket väl kan skapa en subkultur med värderingar och åsikter skild från allmänheten.

– Vilken sida skulle invånarna på Gotland ta? Ryssland som infört skattebefrielse för invånarna eller Sverige som lämnade dem åt sitt öde? Trots allt innebär nya strider att det oundvikligen blir nya civila offer. Jämför med hur civilbefolkningen i de ockuperade länderna i Europa under VK2 agerade mot tysk närvaro.

– Hur skulle en svensk Stay Behindgerilla fungera? Lärdomen de allierade fick efter kriget var att det var svårt att starta en motståndsrörelse efter att fienden intagit ett land. Därför måste den förberedas i fredstid.

Som svensk läsare får man sätta sig in i den situation som många människor befinner sig i runt omkring i världen idag. Hur ser Georgiska medborgare på den ryska närvaron i Abchazien och Sydossetien? Hur kommer det sig att EU valde att blunda efter Georgienkriget 2008? Kan franska försäljningar av militärmateriel till Ryssland och tyska köp av rysk gas ha något med saken att göra? Skulle EU blunda om det gällde Gotland? Hur ser Japanska medborgare på tvisten med Ryssland om ögruppen Kurilerna.

Det har gjorts försök att få svenska folket att sätta sig in i andra människors vardag. Jag kommer ihåg den gamla svenska TV-serien ”Det finns inga smålänningar” där man fick sätta sig in i palestiniernas situation. Den  serien går nog inte att sända på svensk TV en gång, med tanke på kritiken förra gången och att dagens politiska klimat styrts mer åt höger. Men, man kan säga vad man vill om det politiska innehållet i TV-serien, ur en mänsklig synpunkt så kan jag fullt förstå hur människor reagerar under ockupation och förtryck.

Precis som i förra boken så är jargongen och stämningen mycket autentisk. Wilderäng har nog fått hjälp av diverse personer som är insatta i militär stridstaktik. Bl.a. har Skipper i ett inlägg erkänt att han haft del i granskningen av de marina operationerna. I bokens efterord så tackar Wildräng bl.a. ”Morgonsur”, W, P.R, ”Stingray” och P.

Som flygnörd så är det trevligt att se att Flygvapnet fått sina JAS 39E Gripen operativa. Man har dessutom fått tillgång till en del nya vapen. Rb 18 KEPD-350 Taurus för att slå ut fasta anläggningar på mycket långt håll. Mot sjömål så har man fått Rb 15 Mk4.

”På den här höjden skulle det fortsätta vara mörk i ytterligare tjugo minuter innan solens strålar letade sig över horisonten över Baltikum och lyste upp överstelöjtnant Sven Borgs JAS 39E, där han låg på 18.000 fots höjd över den fortfarande kolsvarta Östersjön. De fyra JAS-planen hade precis passerat över Landsort och det var bara minuter innan de skulle vara framme vid den gotländska territorialvattengränsen norr om Gotska Sandön. Sandön var fortfarande omtvistad, och normalt tog den ryska incidentberedskapen all flygning mot ön som en provokation.

I nattens mörker var Sven tacksam för den i hjälmen integrerade bildförstärkaren. Han tittade först åt höger och sedan åt vänster för att stämma av att de andra tre planen låg i formation. Rotekamraten låg något bakom honom för att kunna skydda honom bättre.

Alla planen var utrustade likadant med fyra IR-jaktrobotar Rb 99 IRIS-T (Anm: här är ett av få upptäckta faktafel i boken. IRIS-T går redan idag under benämningen Rb 98 i Flygvapnet. Rb 99 är den amerikanska AIM-120 AMRAAM) var och tre stora avlånga klumpar. Dels den sedvanliga extratanken under buken, dels två Robot 18 KEPD-350 Taurus. Normal skulle de, förutom de två kryssningsrobotarna, ha haft två IRIS-T och två Rb 101 Meteor, men för den här delen av uppdraget fungerade bara IR-robotar.”

Det är inte bara Flygvapnet som moderniserats. Luftvärnet har fått sig en rejäl välbehövlig upplyftning med EldE 99 NASAMS 2 och RBS 100 Aster 30. Marinen har fått nya korvetter av Borgholmsklass. De planerade A26 ubåtarna är operativa. Arméns Archerhaubitsat är operativa. Dessutom så nyttjas en särskild cyberkrigföringsenhet.

Men precis som i verkligheten så har även fienden fått tillgång till nya vassare vapen. Ryssarna har befäst Gotland med Su 50 med NATO-beteckningen ”Flatline”, vilket jag tycker är passande. De har bl.a. ny intressant teknik som optisk maskering, vilket inte är så science fiction som det låter. Det studeras t.o.m i Sverige för närvarande. De franska Mistralhelikopterkryssarna är färdiglevererade och utgör ett hot då trupperna på Gotland kan förstärkas.

Sammanfattningsvis så blir mitt omdöme om ”Midsommargryning” att den är inte lika bra som ”Midvintermörker”, men trots det mycket läsvärd. Jag hade svårt att lägga från mig boken och sträckläste den på kort tid. Jag gillar språket och upplägget med flera parallella handlingar på marken, på havet och i luften. Att Wilderäng dessutom passar på att ge en spark åt svenska politikers flathet gör bara historien desto mer trovärd. Jag ser därför med förväntan fram emot bok nummer tre.

Se även Cynisk, Aldabergr och Sjätte mannen.

Galenskapen inom försvars- och säkerhetspolitiken fortsätter!


Försvarsminister Karin Enström förvånar nog inte någon längre. Vi vet vid det här laget exakt vad som komma skall vid varje enskilt uttalande och vid varje framträdande.

Sveriges försvarsförmåga är som vanligt mycket god. Den är självklart avsevärt mycket bättre än när Alliansregeringen tillträdde 2006 och i bland hör man till och med att vår försvarsförmåga i dag är bättre än för 20 år sedan.

Den nymoderata försvarsreformen är även den mycket lyckad, i synnerhet är rekryteringen till det nya systemet med anställda soldater och sjömän en så oerhört lyckad  satsning att det är cirka 10 till 14 sökande till varje plats. Värnplikten var ju faktiskt helt värdelös med alla dessa oanvändbara soldater som fanns på den tiden.

Som om det inte vore nog med detta så har vi nu en betydligt högre tillgänglighet på våra nya världsbästa ”stående förband” än vad vi tidigare hade med de inneliggande värnpliktskullarna på landets regementen, flygflottiljer och fartygsförband, De var ju som bekant helt oanvändbara och värdelösa.

De nya Moderaterna genomför till skillnad från tidigare regeringar nu ”satsningar” på Försvarsmakten. En av satsningarna är att gå från 100 stridsflygplan till 60. Man genomför även andra satsningar där man halverar antalet tillgängliga artilleripjäser i Försvarsmakten från 48 till 24. Man har satsat så mycket på detta system att numerären enligt uppgift för tillfället är noll, eller möjligen en?

Man har nyligen aviserat att man ”satsar” på att modifera våra stridsbåtar. Är det någon oppositionspolitiker som funderat på att ställa frågan om det är det totala beståndet som modifieras? För det kan väl inte vara så att det bara är en bråkdel som ska modifieras, vilket skulle innebära att resten av båtparken så småningom kommer att falla för åldersstrecket och vi då har en faktisk smygreducering.. förlåt satsning…på/av försvarsförmågan??? Men sådana detaljer behöver ju varken riksdag eller någon annan informeras om…

Man anskaffar även ett ”ytterst kvalificerat” och ”långräckviddigt” luftvärnssystem i form av IRIS-T som kompensation för ”satsningen” där 40 flygplan bara försvann, så vad är problemet? Varför bråkar alla?

Ja listan över nymoderaternas ”satsningar” på försvaret kan göras mycket lång!
För säkerhets skull bör nog tilläggas att det förekommer en stor portion ironi i ovanstående text!

*** *** *** *** *** *** *** ***

I dag skriver SvD som vanligt initierat och bra om försvars- och säkerhetspolitiken. Rysslands mångmiljardsatsning på militär förmågeuppbygnad i vårt omedelbara närområde är dagens ämne.

För den som på regelbunden basis följer försvarsdebatten är inte detta några överraskande nyheter. Allt detta har vi känt till under lång tid, och försvarsbloggarna har skrivit spaltmeter i ämnet under flera års tid. Att nu få draghjälp i ämnet försvarsupplysning från riksmedia är ett gott tecken. ÖB:s uttalande om ”en-veckasförsvaret” var som bekant gnistan som behövdes för att debatten skulle komma i gång på allvar. I SvD:s artikel hämtar Holmström information ur den mycket läsvärda finska rapporten om rysk försvarspolitik som alla borde läsa, i synnerhet våra försvarspolitiker!

”Målet är att skapa enheter med hög insatsberedskap som kan åstadkomma resultat västerut genom att direkt från sina fredstida baser sätta in överraskande attacker”, slår rapporten fast. Strategin är att snabbt och överraskande slå ut en motståndare som paralyseras, varpå större ryska förband sätts in. En sådan strategi skulle inte bara lamslå det angripna landet utan även ställa Nato inför fullbordat faktum.

Vi var nog många, som när vi läste artikeln i morse tänkte att den kommer att bemötas med standardrepliken från vår försvarsminister Karin Enström ”Ryssland utgör inget hot och de rustar från en mycket låg nivå”. Vi behövde inte vänta så värst många timmar innan standardsvaret kom som ett brev på posten i samma tidning. SvD presenterade nämligen en intervju med ministern under eftermiddagen.

Något direkt militärt hot från Ryssland till följd av den militära upprustningen vill Karin Enström inte prata om. Hon väljer också att hellre kalla upprustningen för en modernisering.   ” – Upprustningen, som du beskriver det, sker från en låg nivå. Det är en modernisering eftersom man inte har kunnat satsa under en lång tid.”

Att det råder stor oenighet inom regeringen i försvarsfrågan får vi ytterligare ett bevis för när vice statsministern och folkpartiledaren Jan Björklund till skillnad från Karin Enström ånyo uttrycker stor oro för utvecklingen och rustningen som sker i närområdet.

Något annat vi försvarsdebattörer länge oroat oss för är att försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren är mer av ett beställningsjobb av finansen, än en oberoende utredning. Sanningen ligger sannolikt någonstans däremellan. Vi vet sedan tidigare att ett NATO-medlemskap inte får utredas, och att man ska utgå från en prolongerad försvarsbudget. Vilka andra styrningar har beredningen fått? Vi har inte ens fått se det fullständiga direktivet till försvarsberedningen ännu. Har man fått muntliga direktiv att den militära uppbygnaden i närområdet ska tonas ned i slutrapporten? Man kan åtminstone börja fundera på om det finns sådana muntliga ”tips” till Cecilia Widegren?

Ett ytterligare mycket oroväckande bevis för att det skulle kunna förhålla sig på det viset är Jan Björklunds uttalande om försvarsberedningen och att folkpartiet där inte får gehör för sin oro?

Får Folkpartiet gehör i Försvarsberedningen?
– Det har vi inte fått än. Men den här typen av rapporter måste alla lyssna in och ta del av.
 Jan Björklund säger att den nu arbetande Försvarsberedningen, som leds av Cecilia Widegren, M, måste fundera på hur försvaret ska stärkas och anger själv tre klara prioriteringar:  – För det första behöver vi ett försvar av Gotland. För det andra behöver vi luftvärn med längre räckvidd. För det tredje så blir det nya yrkesförsvaret för litet och för dyrt. Vi behöver en mix av yrkes- och mobiliseringsförsvar för att till en rimlig kostnad ha en mycket större krigsorganisation, säger Jan Björklund

Övriga medlemmar i försvarsberedningen uttalar sig också i ärendet. Det som man slås mest av är Peter Hultqvist (s) mer återhållsamma uttalanden. Han har tidigare varit mycket kritiskt till Moderaternas nonchalans av försvarspolitiken och läget i närområdet. Hultqvist pratar numera dessutom i termer av rysk ”försvarsförmåga” när det i praktiken handlar om att Ryssland även bygger upp en omfattande offensiv förmåga samtidigt som man över offensiva operationer så som landstigning och luftlandsättning. Man får hoppas att Hultqvist enbart är felciterad.

Ytterligare ett bevis för att försvarsberedningens kommande rapport inte verkar vara av så särskilt stor betydelse för moderaterna kan man konstatera när Karin Enström redan innan rapporten släppts beslutat att minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 miljoner genom att ta bort 500 officerare och 300 civilanställda. Nu kommer nya direktiv, innan försvarsberedningen ens har lämnat i från sig någon rapport, om att HKV ska minskas med ytterligare 200 tjänster!

Det har skrivits förut, och måste skrivas igen. Regeringens försvarspolitik är naiv och ytterst oseriös! Var ska detta sluta?

Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, Wiseman, Oscar Jonsson
Media: Aftonbladet, SvD, SvD

Försvarsberedningens vita blad börjar fyllas

Försvarsberedningen påbörjar sitt arbete

Det drar ihop sig för Försvarsberedningen. Till sommaren ska den första rapporten inför försvarsbeslutet 2015 presenteras i form av en omvärdsanalys. Inte är det någon lätt omvärldssituation att tolka och använda som avstamp. Utifrån en lågpunkt under 00-talets första halva har situationen i det svenska närområdet blivit alltmer dynamisk och trenden pekar fortsatt uppåt under 2013 och kommande år.

För The Center for European Policy Analysis skriver The Economist journalisten Edward Lucas en intressant artikel om nu kommande och kända händelser i delar av vårt svenska närområde som i allra högsta grad bör påverka hur vi i Sverige ser på vår säkerhetspolitiska situation. Några av dem är sådant som redan avhandlats på WW. Läser man därtill finska försvarshögskolans rapport The Development of Russian Military Policy and Finland breddas bilden ytterligare.

En aspekt av det som berör och som tidigare tagits upp på WW är hur Eurasianismen och den politiska ortodoxin växer sig allt starkare i Ryssland och där vice premiärministern tillhör rörelsens frontfigurer. Eurasianismen framstår förmodligen för svenskar som närmaste absurd, men är trots allt något många ser som en verklig världsbild i Ryssland.

I den politiska debatten i Sverige får vi ofta från regeringskretsar höra hur Ryssland vänder sig österut och söderut och att det är där landet har sin hotbild. Som påvisades i serien Strategiska realiteter här på WW är det inte den bild som tecknas i vare sig den ryska doktrinen eller säkerhetsstrategin. Enligt en polsk källa som Försvar och Säkerhet refererar är det något man noterat även i Moskva, men då från NATO-håll: ” Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern” (även polsk källa). En indikator på var man lägger tyngdpunkten är var nyckelförband och nyckelmateriel återfinns – och det är vare sig längs den södra eller östra gränsen.

Georgienkriget

Eskapaden med Georgien för snart fem år sedan vände upp och ner på tidigare sanningar i den svenska försvarspolitiken, men resultatet av det av den dåvarande försvarsberedningen formulerade lackmustestet låter fortsatt vänta på sig. Georgienkriget var ur liberal ögon en omöjlighet. Enligt den liberala teorin skulle Ryssland aldrig riskera sin livsviktiga handel med Europa för ett krig. Tyvärr blev fallet ett annat. Förvisso var Georgien varken medlem av EU eller NATO, men väl aspirerande medlem. Men Georgienkriget var inte bara ett lackmustest avseende Rysslands förhållande till sina grannländer.

Det var i synnerhet ett lackmustest för den liberala tolkningsmodellen och för EU:s enade front vad avser försvars- och säkerhetspolitik. Nu kunde inte EU uppvisa en fast och enad front gentemot den ryska aggressionen mot Georgien, vilket riskerar att ha sänt en mindre lyckad signal (vissa EU-länder uttryckte till och med stöd för Ryssland). Istället tog sig Frankrike och president Sarkozy på sig att mäkla fram ett fredsavtal med Ryssland. Intressant är sedan att inom ett år skrev Frankrike avtal med Ryssland om tillverkning och leverans av två Mistral-fartyg, vilket räddade livet på delar av den franska försvarsindustrin ett tag till. Signalen som därmed sänds är inte speciellt lyckad. ”Låt oss glömma att ni nyss löste en gränstvist med militärt våld, business as usual”.

Det är inte utan att man förstår den starka oron som än mer förstärktes hos de baltiska staterna. Vad är EU och NATO villigt att betala för att stå upp för ett fåtal miljoner balters frihet, när det är en geografisk position som ytterst svårförsvarad och med mycket stora insatser på spel? De historiska tankegångarna lär gå till Rhenlandet 1936 och Sudetområdet 1938 och Chamberlains eftergifter.

Frågan man här får ställa sig om Europa är moget att hantera sin egen säkerhet? Varken inom ekonomiska eller säkerhetspolitiska frågor är EU enad aktör, utan har att hantera många nationella viljor. Det senaste säkerhetspolitiska provet för EU var Libyen, där unionen inte denna gång heller kunde uppvisa en enad front. Europa är i högsta grad beroende av amerikanskt stöd och när USA allt mer drar sig ur Europa blir framtiden säkerhetspolitiskt oviss.

Den baltiska huvudvärken

Georgienkriget blev naturligt också starten för allt starkare krav från de baltiska staterna på att NATO skulle återuppta sin försvarsplanering för att hantera försvaret av Baltikum. Så skedde också härom året och mindre övningar har genomförts i området.

Det är dock först i år som en verkligt stor övning kommer att genomföras i form av Steadfast Jazz 13 och Baltic Host, vilka utöver undsättning av Baltikum även syftar till att öva de baltiska ländernas förmåga att ta emot stöd (en förmåga som är synnerligen väsentlig även för svensk del, men som hittills aldrig övats och det heller inte verkar finnas några planer på att öva). Enligt Lucas kommer scenariot att utgå ifrån krisplaneringen där det till en början blir en polsk uppgift att förstärka Baltikum. Denna uppgift lär inte vara helt uppskattad i Polen då man själv har en omfattande gräns mot Vitryssland. Intressant att notera är tidpunkten för Steadfast Jazz, nämligen senhösten 2013, det vill säga några veckor efter årets största ryska övning, Zapad 13 vilken genomförs i september enligt officiella uppgifter.

Zapad 13 är en årets stora samövning i den ryska övningsserien som roterar mellan landets regioner (Zapad betyder väst på ryska). I år är Zapad även en övning för CSTO, Collective Security Treaty Organization, (vars medlemmar är Ryssland, Vitryssland, Armenien, Kazakstan och Tadjikistan) och insättande av organisationens snabbinsatsstyrkor. 2009 var scenariot för Zapad försvar mot ett anfall av litauiska separatister med polsk uppbackning. Övningen avslutade med användande av taktiska kärnladdningar (ej skarpt av naturliga skäl) för att slå motståndaren. Scenariot för årets Zapad är något mer bekymrande då det grundar sig i försvar mot NATO:s robotsköld, vilken man tidigare från ryskt håll meddelat kan motivera insättande av kärnvapen. Det finns alltså rimliga skäl att misstänka att årets Zapad slutar liknande den föregående.

Övningens genomförande inte alltför långt ifrån gränsen till Litauen och Polen lär vålla viss oro inte minst i dessa länder och de ryska styrkorna i Kalingrad lär också ingå i övningen.

De gångna åren har vi kunnat se en mycket stark återtagning av tidigare förmåga inom de ryska stridskrafterna, där inte minst beredskapsövningen häromveckan visade prov på förmågan att inom timmar förflytta centrala luftlandsättningsförband till operationsområdet. I luftarenan har man återtagit förmågan till samordnat uppträdande med ledningsflygplan, tungt bombflyg och eskorterande jaktflyg och som visades nu senaste veckan på den stora luftförsvarsövningen Ladoga 13 i Karelen, förmågan till lufttankning i mörker. På den marina arenan har man återtagit förmågan till anfall med sjömålsrobotar samordnade i tid och rum från olika håll i syfte att överkomma motståndarens luftförsvar. Utöver dessa finns också en mängd andra exempel på förmågor som återtagits och vilka inte var tänkbara för bara några år sedan. Likväl heter det i den politiska retoriken i Sverige att återtagningen sker från en ”mycket låg nivå”. Uttalandet är i och för sig sant, men säger däremot inget om vilken nivå man idag bedömer att återtagningen nått.

Den ryska militärreformen som nylanserades efter Georgienkriget innebär enorma satsningar inom den militära sektorn, vilket väl inte riktigt är vad det ryska samhället mest skulle behöva. Likväl görs det ändå. Många betvivlar att man i Ryssland kommer att ro i land med reformen ekonomiskt. Hittills verkar dock satsningarna ha fallit väl ut och man har genomfört och lyckats med det man föresatt sig. Nu återstår sju år till dess en ny rysk militär grundplatta har skapats.

Den ryska ekonomin är i hög grad beroende av landets råvaruinkomster. Det råder vissa farhågor om hur länge dessa räcker. Vad som står klart är däremot att det finns en marknad att avsätta dessa på. Europa har länge utgjort en av de viktigaste kunderna för olja och gas och Ryssland seglade härom året upp som världens största producent av olja, före Saudi-Arabien. Gaskranarna har tidigare använts för att påverka bångstyriga grannstater i rätt riktning. När nu ett stort gasavtal blivit klart med Kina finns det anledning att oroa sig i Europa då det finns ytterligare en marknad att avsätta produkterna på.

För svensk del

Ur svensk, liksom finsk synvinkel bör man vara bekymrad över utvecklingen i närområdet. För svensk del utgör denna utveckling, liksom USA:s urdragning ur Europa, något som måste tas på allvar i försvarsberedningens kommande omvärldsanalys. Likaså måste vägas in Rysslands allt mer avoga inställning till internationella avtal för säkerhet och stabilitet såsom CFE-avtalet som man frånträdde i december 2007 och Wiendokumentet vars framtida giltighet man kan fundera över efter den nyligen genomförda ryska beredskapsövningen. Vidare utgörs en av de mest intressant frågorna för svenskt vidkommande av hur Sverige och svenskt territorium hanteras i respektive övningsscenario för Steadfast Jazz liksom Zapad. Dessa övningar äger dock rum efter att rapporten lämnats och det är tveksamt om svenska observatörer vid övningarna har tillräcklig insyn för att få veta detta.

Om man ska sänka blicken till samtiden kan det bli en intressant höst för svenskt försvar. Då Zapad 09 genomfördes tidssamordnat med Ladoga 09 med dess luftlandsättningar, föranledde detta den svenska beredskapsövningen Dagny II. Frågan är vad som skulle kunna finnas gripbart i höst då IO 14 är långt från uppfylld och Försvarsmaktens som bekant inte längre har några inneliggande värnpliktskullar. Vidare kommer stora delar av Flygvapnet under september att delta i den stora nordiska flygövningen Arctic Challenge Exercise i norra Sverige, Norge och Finland.

President Putin lär 2008 som premiärminister i en intervju om NATO:s expansion ha citerat Bismarck att förmåga inte avsikt, är vad som räknas. Det sades för övrigt om Bismarck att han bara skrattat en gång och det var när han såg Vaxholms fästning. Jag hyser dock starka misstankar att han skulle kunna ha ägnat en rungande skrattsalva åt tidigare svenska försök till försvarspolitik där seden varit att anpassa omvärlden till pengapåsen.

Att den aktuella försvarsberedningen började med vita blad låter lovande. Men var de verkligen så vita? Vad döljer sig i de ej offentliga anvisningarna till försvarsberedningen bakom anteckningsblocket? Från kommittédirektivet till Luftförsvarsutredning 2040 vet vi att en rad avgränsningar gjorts, inte minst i fråga om ekonomi.

I vilket fall som helst hade Bismarck rätt i det förstnämnda citatet. Förmåga tar lång tid att bygga. En avsikt kan ändras över en natt, såsom det kaukasiska lackmustestet påvisade. En omvärldsbeskrivande rapport (helst utan förbehåll) är det första steget, men sedan gäller det att omsätta slutsatserna till handling. Där har det många gånger brustit tidigare.

Det ska betonas att materialet i detta inlägg endast bygger på öppna källor företrädesvis tillgängliga på nätet. För den som önskar fördjupa sig rekommenderas i första hand artikeln av Edward Lucas samt rapporten The Development of Russian Military Policy and Finland från finska försvarshögskolan. Den sistnämnda innehåller material som man sällan finner som öppen handling. Läs gärna också Arménytt 1/2013 om ny rysk operationskonst och militär förmåga, liksom Försvar och Säkerhet på samma ämne som detta inlägg.

SvD

Att koka en groda

Under påsken nåddes vi av nyheten av president Putin beordrat en hastig beredskapsövning i Svarta Havsområdet. Drygt 7000 man, 36 fartyg och 250 stridsfordon ställdes på krigsfot på några timmar. Det underlättar naturligtvis att den ortodoxa påsken i år infaller i början av maj och inte samtidigt som den protestantiska och katolska.

Orsaken till den ryska beredskapsövningen kan diskuteras och görs likaså. Vissa ser den som en reaktion på EU:s behandling av Cypern, då det finns mycket stora ryska ekonomiska intressen i de cypriotiska bankerna. Andra menar på att det är ett svar på den amerikansk-georgiska övningen där 350 amerikanska marinsoldater övat med en georgisk bataljon fram till den gångna helgen.

Som bloggen Observationsplatsen mycket riktigt analyserar kan denna ryska övning bli grund för ändrade beredskapskrav hos Rysslands grannländer och så även Sverige. Från rysk sida menar man på att man enligt Wiendokumentet inte behöver informera om dylika övningar då man låg under rapporteringsgränsen. Förvisso låg man under gränsen på 9000 man, 250 stridsvagnar och 500 stridsfordon, men genomförandet av luftlandsättningar och landstigningar lär däremot vara skäl för rapportering. Att agera såsom Ryssland nu har gjort föder en stor osäkerhet för grannländerna. Sannolikt är det också ett av syftena med övningen.

Parallellt med denna övning genomfördes en stor flygövning i Karelen inte långt från den finska gränsen och även det strategiska bombflyget beordrades upp i en annan beredskapskontroll. Denna mörkerövning kunde man ta del av på finsk tv. Delar av den drabbade också Östersjön och de danska flygplan som utgör NATO:s incidentberedskap i Baltikum beordrades upp under natten mot fredagen för att identifiera och möta de av jaktflygplan eskorterade bombflygplanen, vilket man kunde läsa om i media i Baltikum, bl a litauisk press. Tyvärr har inte något skrivits i svensk media eller kommit från Försvarsmakten då händelsen även har ett starkt svenskt intresse. Denna gång har heller inget pressmeddelande om flygningen släppts till skillnad från i somras då man från det ryska försvarsministeriet meddelade att flygning skett över Österjön med skarpa kryssningsrobotar och man underströk sin rätt att göra det över internationellt vatten intill territorialvattengränser.

Vad som oroar är den ryska inställningen till internationella avtal syftande till avspänning och ökad internationell säkerhet. I december 2007 införde Ryssland ensidigt ett moratorium för CFE-avtalet med motiveringarna att NATO utvidgat sina positioner mer än vad som avsetts då avtalet tecknades i början av 90-talet, samt USA:s planer på ett missilförsvar i Europa (från NATO-håll har man däremot under 00-talet uppmärksammat Rysslands bristande efterlevnad av ”flankbegränsningarna”). Ett halvår efter moratoriet inleddes mobiliseringen av stridskrafter i området runt Georgien. Det är oroande att vi nu ser en liknande inställning till OSSE och Wiendokumentet. Som Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin ofta påpekar så pekade den förra försvarsberedningen på CFE-avtalet som en hörnsten för europeisk säkerhet. Så här skrev försvarsberedningen i sin rapport ”Säkerhet i samverkan”, inlämnad 4 dec 2007 – en vecka före Ryssland frånträdde CFE-avtalet:

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Den nämnda försvarsberedningsrapporten innehöll också den vid det här laget mycket kända formuleringen om ”lackmustestet”. Som Wiktorin också så klokt påpekar ska det bli mycket intressant att se hur den nya försvarsberedningen väljer att behandla frågan kring CFE-avtalet. Ryssland meddelade också idag att man inte ser någon framtid för CFE-avtalet. Att framtiden ser mörk ut för CFE-avtalet är mycket illa, men än värre är det om nu även Wiendokumentet ska börja luckras upp. Det här blir som sagt frågor som försvarsberedningen måste behandla och som man inte kan avgränsa sig ifrån.

Bortsett från avtalen står det klart att vi återigen ser tydliga tecken på hur man i Ryssland snabbt har återtagit förmåga som bara för några år sedan bedömdes som orimlig. Värt att notera är t ex den mycket snabba förflyttningen av luftlandsättningsförband från centrala Ryssland till insatsområdet. Den ”mycket låga” ryska förmågan som allt som ständigt framhålls i den försvarspolitiska debatten ter sig allt högre. Det är inte utan att man börjar fundera i termer kring vandringssägnen hur man kan koka en groda utan att den märker att det kalla vattnet värms upp.

Sägnen om grodkokningen har på senare år påståtts vara inkorrekt. Det är dock svårt att hitta någon som försökt sig på ett experiment på riktigt, vilket förhoppningsvis är ett tecken på att mänsligheten trots allt utvecklas.

Uppdatering 18.25: TT uppmärksammar nu att den ryska flygverksamheten ökar – utanför den norska kusten… DN, SvD, Aft

Hotbilden IV: Rysslands Utrikespolitiska Mål

I tidigare inlägg argumenterade jag att nyttan av rysk militärmakt måste utvärderas från dess koppling till politiken. Där nämnde jag som hastigast de övergripande målen i rysk utrikespolitik. I och med att utrikespolitiska konceptet precis uppdaterades förra månaden och i förhållande till det tidigare inlägget, kommer en djupare analys här. Tre övergripande teman återfinns i … … Läs mer

Den syriska knallgasen

Igår startade president Obama sin resa i Mellanöstern med start i Israel. Det är i ett mycket prekärt läge som besöket sker, men fullt logiskt eftersom det verkar vara en naturlag att amerikansk president ska försöka lösa den djupa konflikten mellan Israel och det palestinska folket. Då detta är en aktivitet med små möjligheter till […]

På tyngda axlar

I fredags blev de intresserade mer initierade när Folk och Försvar ordnade ett välbesökt seminarium om Försvarsmaktens kompletterande underlag. De bägge huvudparterna, Försvarsdepartementet och Försvarsmakten, var representerade av departementsrådet Michael Moore respektive vikarierande ÖB generallöjtnant Jan Salestrand. Glädjande blev de skiljelinjer som finns i uppfattningar tydligare, samtidigt som de bägge uppträdde respektfullt mot varandra. General […]

Pågår Kalla Kriget 2.0?

Efter en del minskad aktivitet på bloggen av anledningar som snart blir uppenbara kommer här en recension av Mats Johanssons bok ”Kalla Kriget 2.0 – Ryssland Rustar”. Boken är en samling sammanknutna mindre essäer som bl.a. avhandlar: Kalla Kriget, Georgien-kriget, rysk utrikes- och intrikespolitik, rysk ekonomi, mänskliga rättigheter, och Sveriges säkerhetspolitik vis-á-vis Ryssland. Bokens största förtjänst, som … … Läs mer