Kategoriarkiv: Säkerhetsrådet

Hotbilden: Ryssland och NATO

Diskussionen på bloggen fortsätter kring vad NATO kan lösa och icke. Tidigare har diskuterats NATO och Sveriges handlingsfrihet, samt hur NATO inte kan vara ett substitut för en trovärdig försvarsmakt. Idag fortsätter vi med att ta in Ryssland i bilden. Diskussionen kring de hot Ryssland kan utgöra kommer även att fortsätta framgent.

Ryssland är en aktör som skapar bråk när det ser en vinning av det och inte en aktör som skapar bråk för att de är onda och därav gör onda handlingar. Detta är något som tydliggjordes när dåvarande generalstabschefen Makarov besökte Finland och visade vad Ryssland ser som rysk intressesfär. Makarov kritiserade också Finlands militära övningsverksamhet och varnade för ett närmande mot NATO. Att Moskva oroar sig för en utvidning av alliansen framgår tydligt av detta, men framförallt i deras militärdoktrin där listas NATO som den största externa militära faran (Se Wiseman).

De senaste dagarna har försvarsdebatten vidare hållt ett högt tempo efter bland annat Jan Björklunds utspel om Patriot-system på Gotland (Se F&S för sammanfattning av debatten). Centralt är det hot Ryssland utgör mot Sverige och vilket hot det kan komma att utgöra i framtiden (Exempel Expressen, men nej, det är få som pratar om en fullskalig invasion, Wiseman reder ut). NATO-debatten pågår i ljuset av hotet från Ryssland och Sveriges hypotetiska förmåga att 2019 kunna försvara oss mot ett begränsat anfall på en plats runt 24-48h om IO14 finansieras (F&S tankar). Men om vi lägger hop dessa två synpunkter och vänder på frågan, skulle inte ett och svenskt NATO-medlemskap vara det som verkligen säkerställer att Ryssland ser Sverige som ett hot och agerar därefter?

När Baltstateterna gick med i NATO 2004 möttes detta av motstånd i Ryssland, man kände att man hade blivit åsidosatt i processen och att ens bekymmer inte hade tagits på allvar. Detta är ett återkommande element i Rysslands relation med Väst efter sin självständighet. Många möjligheter att skapa en ”normalare” relation till Ryssland har missats under den enorma transformation med tillhörande identitetskris som Ryssland genomgått. Utan att på något vis ursäkta Rysslands brott mot mänskliga rättigheter, kan man kontrastera mot hur Kina har kommit undan enkelt medan Ryssland fått utstå desto hårdare kritik.

Sovjetunionens arv ligger tungt i Ryssland, men det gör det också hos externa bedömare. I en given situation har pro-västliga mindre stater kunnat få stöd mot Ryssland per automatik snarare än per riktighet. Något som ytterligare bidragit till ett konfliktfyllt förhållande är omsvängningen i Väst till humanitära interventioner med grundtanken att en stats suveränitet kan kvalificeras av den säkerhet och skydd de tillhandahåller sina invånare. Detta har setts av Ryssland som något godtyckligt där makt döljs i moraliska och juridiska termer på Morgenthauskt manér. Speciellt obehagligt har dessa interventioner setts då de skett utan FN:s säkerhetssråds godkännande som i fallen Irak och Kosovo. Detta bland annat för att Ryssland fruktade interventioner mot sig själv mot främst Kaukasus, något som till och med diskuterades på högsta amerikanska ort under Georgienkriget 2008.

Den osäkerhet som har funnits i Ryssland har snarare förstärkts och upprepats med Kosovo 1999 (och erkännandet 2008), Irak invasionen 2003, NATO-utvidningen 2004, okritisk support till Ukraina under gaskrisen 2006 med mycket mera. Lågpunkten var troligen i slutet av George Bush Jr. tid som president i USA, men flera utmaningar kvarstår. ”Resetten” av Obamaadministrationen plockade ett par viktiga, men lågt hängande frukter, de som kvarstår är desto svårare.

Det finns dock en stor skillnad idag emot när alliansen utvidgades 2004, Ryssland står i en helt annan maktposition; dess BNP och militärutgifter har mer än tvådubblats. 2004 var året då länderna formellt anslöts, men förhandligarna och beslutet hade tagits dessförinnan. I essens kan man säga att ifall Ryssland skulle försökt hindra ett anslutande var deras maktposition i den svagast möjliga. Från detta kan vi dra slutsatsen att möjligheterna att utöva påtryckningar mot en medlemskap process skulle vara betydligt större i dagens läge.

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Så om Ryssland är vårt största hot och deras största hot är en NATO-utvidgning, skulle det inte bara vara bättre att låta bli att gå med i alliansen överhuvudtaget? Skulle det finnas något mer provocerande än att gå med i den allians som skapades med syftet att försvara Väst från Sovjetunionen? Detta är två viktiga frågor. Tills vidare lämnar jag dem till Er att fundera på och kommentera, själv återkommer jag till dessa senare.


Postat i:NATO, Ryssland Tagged: Baltikum, Hotbilden, Säkerhetsrådet

FN och internationell säkerhet

“På det globala planet är det främsta uttrycket, för att skapa stabilitet och säkerhet, vårt stöd till Förenta Nationerna (FN).” -Regeringen

Genom FN stadgan tilldelas huvudansvaret  för att upprätthålla internationell fred och säkerhet i världen till FN:s Säkerhetsråd. Till detta har de fått vittomspännande krafter som inkluderar verktyg för: fredlig lösning av konflikter (FN-stadgan Kap 6, exempelvis fredsbevarande uppdrag), tvingande åtgärder (Kap 7, ex: ekonomiska sanktioner och fredsframtvingande operationer); möjligheten att ta beslut som binder de övriga medlemmarna i FN att fullfölja Rådets beslut (Artikel 25); och konstitutionell ‘trumf’ i och med att alla eventuella konflikter mellan obligationer från andra internationella fördrag och FN-stadgan, har FN-stadgan företräde (Artikel 103). Detta är noterbart då beslut från ett enkom politisk organ baserat på nationell representation och nationella intressen överskrider andra obligationer baserat på folkrätten (Lockerbie, ICC).

Trots denna verktyslåda och befogenheter visar Säkerhetsrådet blandade resultat när det kommer till att handling. Under det Kalla Kriget var det förpassat till ett forum för dialog på grund av stormaktsrivaliteten. Med murens fall, perestroika och glasnost kom ett hopp om en “new world order” och rådet spelade en central roll med höjdpunkten i Kriget mot terroismen, men slutpunkten i och med invasionen av Irak. Den senaste tiden får man säga att resultatet har varit blandat. Insatsen i Libyen blev visserligen sanktionerad, men det västliga övertrampet av mandatet och situationen som uppstod efter insatsen har skapat en bitter eftersmak hos Ryssland och Kina som gör det mindre troligt att liknande insatser kommer att accepteras. Fast vem vet? Den syriske oppositionsledaren har blivit inbjuden till Moskva av Lavrov efter en diskussion i München (se F&S analys).

Det är nödvändigt att placera FN i en historisk kontext för att få en förståelse av organisationens syfte och under vilka omständigheter den fungerar samt vad detta därav betyder för svensk säkerhetspolitik. FN uppstod, i motsats till allmän tro, den 1 januari 1942 under mitten av ett rasande världskrig. Målet med den krigstida alliansen var att bevara den fred de slogs för att uppnå och antagandet av FN-stadgan i San Fransisco 1945 var kulminationen av den krigstida alliansen snarare än något väsenskilt. I ljuset av detta är det förståeligt att organisationens institutionella design snarare fokuserade på att undvika ett nytt stormaktskrig än att hantera ‘complex emergencies’ 60 år senare.

Vi kan även dra en insikter från det öde Nationernas Förbund (NF) gick till mötes. NF led av två brister som kom att plåga dess existens, det saknade deltagande av supermakterna USA och USSR vid dess start och de saknade ett effektivt beslutsfattande. Besluten togs i enhällighet och det var upp till var och en att besluta något sågs som ett hot eller ej. Detta blev tydligt med bland annat: Japans aggression i Manchuriet, Italiens invasion av Abyssinien, eller Sovjetunionens invasion av Finland som fick följden att Sovjet lämnade NF. Lösningen på dessa problem blev antagandet av rätten till veto i Säkerhetsrådet. Detta var krav av UK och USSR för att gå med i FN och det kan hävdas lyckats med att hålla stormakterna inne.

FN-stadgans sinnrikedom ligger i att den kodifierade de institutioner som upprätthåller internationell ordning snarare än att avskaffa dem. Veto-rätten tydliggör detta eftersom den institutionaliserade den rådande maktbalansen och stormakters intressesfär, då beslut ej kan tas mot någon av stormakterna eller dess agerande i sin intressesfär (ex. Latinamerika, Georgien). Fördelen med denna design är att den kan räddat FN som organisation och hållt stormakterna kvar i den, men perspektivet kring mindre makters rättvisa blir desto svårare.

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Det blir tydligt att stormaktskonsensus och undvikandet av ett stormaktskrig är viktigare i FN än små makters väl och ve. När alla är eniga kan FN agera, men det är oftast i det strategiskt nedprioriterade Afrika man lyckas nå denna enighet. Frågan som uppstår är således vad FN:s institutionaliserade tendens att prioritera stormakters rätt betyder för svensk säkerhetspolitik? Vilka funktioner för internationell säkerhet kan FN utföra och vad betyder det för oss?


Postat i:Säkerhetspolitik Tagged: FN, Folkrätt, Säkerhetsrådet