Kategoriarkiv: Sälenkonferens

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).

Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:

Söndag 10 januari

Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president,  Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).

Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.

Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.

Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.

Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.

Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.

Måndag 11 januari

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?

Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.

Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.

Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.

Tisdag 12 januari

Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.

Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef  talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.

Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett med all säkerhet drabbande sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.

Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.

För övrigt…

Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.

Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.

Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!

I Rikskonferensens epilog

Folk och Försvars rikskonferens i Sälen är slut för i år. Vad som riskerade bli ett stort antiklimax i och med att ÖB blev magsjuk och fick ställa in, blev istället en konferens där innehållet i programmet visade sig så bra att det stod på egna ben och inte var beroende av förväntad dramatik mellan försvarsministern och Försvarsmakten kring den debatt som sysselsatt Försvarssverige sedan beskedet om ”enveckasförsvaret”.

I korridorer och barer och i förekommande fall skidspår var det naturligtvis fortfarande det man diskuterade, men resulterade mest i förvirrade diskussioner om hur många veckor det egentligen var sagt att uthålligheten omfattade och vad för slags scenario man egentligen hade spelat med samt om hela Sverige ska och kan försvaras – och i så fall när denna förmåga finns på plats. Här pratar politiken, Försvarsmakten och medierna förbi varandra och jag avser återkomma till det i ett senare inlägg.

Parallellt med detta var givetvis Sveriges relation till NATO i blixtbelysning i och med generalsekreterare Anders Fogh Rasmussens framträdande i Sälen. I ett mycket svenskanpassat tal med rubriken ”NATO and Sweden: Strong Partners in support of the United Nations” sade Fogh Rasmussen vad som gäller och vad de egna medlemmarna måste höra honom säga om de ömsesidiga försvarsgarantierna i fördragets artikel V.

Ett annat övergripande intryck är att hela NATO-frågan är mindre laddad och behandlas på ett annat idag än för bara några år sedan. Demonstrationerna mot NATO:s närvaro i Göteborg 2007 känns t.ex. ganska avlägsna, liksom Socialdemokratins stopp för deltagande i NATO Response Force (NRF) året efter – något som man nu verkar öppna för och det är en omsvängning som man inte ska underskatta betydelsen av. Jämför bland annat med den försvars- och säkerhetspolitiska valplattform (S) lade fram tillsammans med (V) och (MP) inför valet 2010, där deltagande i NRF avvisades ”bland annat eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden”. Dessa formuleringar återfinns även i en artikel på Brännpunkt i februari 2008 av de två S-talespersonerna Urban Ahlin och Anders Karlsson med tillägget att:

”(…) försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten”.

Något som förvisso är än mer aktuellt idag, om det nu verkligen hade varit ekonomin som avgjorde saken.

Detta nya mer avslappnade förhållningssätt till NATO växer fram under skuggan av Moderaternas och Socialdemokraternas stabila positioner i frågan. Jag dristar mig till att påstå att tonläget hade varit mycket mer högljutt om det rörde sig på allvar i de två stora partier som gemensamt avgör saken. Då hade förmodligen samtliga småpartier i Alliansen, sånär som (FP), varit försiktigare, ty den NATO-skeptiska allmänheten verkar se NATO som ett större hot mot freden än frånvaron av försvarsgarantier. Ulf Bjereld på Newsmill:

”Den andra förklaringen är att Nato-motståndarna inte tror att ett Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. I stället är det så att merparten av Nato-motståndarna gör bedömningen att ett medlemskap i Nato skulle öka risken för att Sverige ofrivilligt blir indraget i militära krigshandlingar.”

Hur denna inställning ändras över tid påverkas troligen av hotbildsuppfattningen, möjligen i kombination med larm om Sveriges begränsade militära förmåga. Men det är inte säkert. Jag tror allmänhetens syn på hot och risk mot vårt samhälle har genomgått en mycket djupare förändring sedan Kalla kriget än vad många – i synnerhet i försvarskretsar – har förstått och inte velat se i frustrationen över vad man anser är ett slarvigt ointresse från både allmänhet, medier och politiken.

Men det krävs en djupare förståelse än kontraproduktiv irritation över att ingen begriper, typ. Och förståelsen gäller hur samhället verkligen ser ut: Hur skulle vårt samhälle reagera på ett överhängande hot om krig eller ett krigstillstånd? Vet vi det? En obehaglig tanke för många är inte bara vad vi har för samlad civil och militär kapacitet om det värsta händer, utan också om vi skulle uthärda de uppoffringar som ett försvar som bygger på uthållighet över ytan, ”sega gubbar” och fria kriget innebär? Jag har svårt att se det och anser att det är en dimension som förtjänar sin plats i diskussionen. Det som kommer till uttryck i opinionsmätningar om vilken vikt allmänheten lägger vid försvarsfrågor, eller för den delen ytterst i regeringens ställningstaganden, speglar dessa förändringar. Oavsett det handlar om hur vi ska ha det med NATO eller försvarets uthållighet. Det handlar inte bara om föreställningar om att den eviga freden är här, och man ska inte bara vifta bort alltsammans genom hänvisningar till okunskap om geopolitikens realiteter.

För min egen del konstaterar jag åter att vägen till en öppen och inkluderande diskussion om både Sveriges militära omvärldsrelationer (inklusive NATO) och hur vi bedömer vår säkerhetspolitiska miljö och militära förmåga går genom det nordiska. En Nordisk försvarsberedning hade t.ex. kunnat lägga ut texten om vilken militär och civil förmåga som krävs idag och hur våra samhällen så att säga kan stämma överens med det. Här existerar inga låsningar, däremot en gräns dit man når förr eller senare så länge man inte har ömsesidiga garantier som både övas och försvarsplaneras. Även till detta ämne kommer jag återkomma. Men innan dess kan det vara värt att summera Rikskonferensen med att blicka framåt.

Alla som vet något om Sverker Göranson förstår att han måste gnisslat tänder från sjuksängen över att inte ha kunnat leverera sitt budskap i Sälen. Intresset var som sagt stort inför att ha ÖB och försvarsministern under samma tak efter debatten om Försvarsmaktens förmåga, men det fanns säkert även starka skäl för Försvarsmaktens ledning att ta tillfället i akt och bädda för vad som lär bli en turbulent vår.

I oktober 2012 fick Försvarsmakten i ”Regeringsbeslut 7” uppgiften att inkomma med fördjupade ekonomiska underlag i samband med budgetunderlaget för 2014 som lämnas i mars.

Försvarsmakten ska enkelt uttryckt lämna konsekvensbeskrivningar av vad en prolongerad ekonomi innebär om man samtidigt ska uppfylla de beslut som finns om försvarets förmåga och utformning, samt beskriva konstadsutvecklingen fram till 2019. Försvarsminister Karin Enström (M) uttryckte sig på följande sätt i Sälen:

”Både i år och nästa år har Försvarsmakten en ekonomi i balans. Efter 2015 gör Försvarsmakten i sin inledande analys bedömningen att så inte kommer vara fallet. Detta tar jag på stort allvar. Men underlaget som Försvarsmakten har lämnat ger inte svar på alla frågor om utvecklingen under kommande år. Regeringen beslutade därför under hösten att ta ett helhetsgrepp kring Försvarsmaktens ekonomi. Tillsammans med myndigheten görs nu en djupare analys av den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Försvarsmakten ska redovisa sin del senast 1 mars 2013. Det underlaget ska ge mig och regeringen möjlighet att bedöma om det finns behov av att fatta strategiska beslut.”

Låt säga att Försvarsmakten redovisar ett antal brutala alternativ i mitten av mars – det kommer rimligen bli försenat – där en konsekvens tex är en avskaffad försvarsgren, ja då får regeringen problem eftersom man i de senaste turerna skruvat fast sig hårt i att insatsorganisation 2014 (IO 14) är tillräcklig givet den hotbild man ser framför sig. Och eftersom man har sagt att den är tillräcklig, har man indirekt sagt att den förmågan är vad som behövs.

Min gissning är att försvarsministern tackar ÖB så mycket för marsunderlaget, hänvisar till att det nu ska granskas i Regeringskansliet men att hon omedelbart ger besked om att försvarsgrenarna ska bestå – om nu FM meddelar något annat. Där går förmodligen någons lags moderat gräns. Försvarsministern kommer också hänvisa till Försvarsberedningens arbete med omvärldsbedömningen, som levereras i sommar, och eventuellt öppna för en förlängd implementeringsperiod bortom 2019. Genom alla diskussioner om försvarsekonomin är det värt att påminna sig om det ofta upprepade mantrat att inriktningen för IO 14 respektive personalförsörjning kan ”bara genomföras i den takt som ekonomin tillåter”. Därigenom sitter Försvarsberedningen med två starka intressen som vill åt varsitt håll: Ett som handlar om debatten kring Ryssland och landets militära statsningar och viljan att undvika anklagelser om skönmålning kring detta – särskilt hos de mindre Allianspartierna. Och ett som handlar om att man måste finna stöd i hotbildsbedömningen för att nedgå i förmåga och sträcka ut tiden i reformarbetet.

Mot bakgrund av detta ska nog Rikskonferensen i den del som handlar om försvarsekonomi och försvarseffekt snarast ses som en uppvärmning inför vad som komma skall.

PS. Rekommenderar starkt Mike Winnerstigs genomgång av moderat försvarspolitik i Frivärld Magasin:


På agendan

Förberedelser pågår inför deltagande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 13-15 januari. Jag har förmånen att framföra synpunkter efter ÖB Sverker Göransons tal måndagen den 14:e, tillsammans med Claes Arvidsson, ledarskribent SvD och Lars Fresker, ordförande Officersförbundet.

Innan dess, närmare bestämt torsdag denna vecka, modererar jag ett seminarium som Teknik&Säkerhetsforum arrangerar om teknikutvecklingen och nya hotbilder. Håkan Gunneriusson, forskare vid Försvarshögskolan, inledningstalar om hur ny teknik påverkar hotbilden. Därefter följer ett panelsamtal  med Johan Forssell, riksdagsledamot (M), Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och Johanne Hildebrandt, researchchef på Seccredo, fd krigsreporter tillika kollega i Krigsvetenskapsakademien. Det ska bli mycket intressant! För mer info och anmälan se här.

Förberedelser pågår också inför Försvarskonferens 2013 i Skövde den 20-21 mars, arrangerad av Försvarsmaktsråd Skaraborg. Det blir en stor nationell konferens med personalförsörjningsfrågor i fokus, vilken jag har den stora glädjen att moderera. Bland deltagarna märks Försvarsminister Karin Enström, ÖB Sverker Göranson, ordf. FöU Peter Hultqvist, ordf. Försvarsberedningen Cecilia Widegren, ordförande/språkrör för ungdomsförbunden, förbandschefer från hela Sverige samt representanter för bostadssektorn, näringsliv, kommuner, regioner, SKL m.fl. Personalförsörjningen är en samhällsreform och konferensen speglar detta. Information och anmälan här.